Jojo, nu närmar sig vintern med stormsteg!
Men, vad har hänt sedan sist då??
SJÄLVKLART har jag slagit mig igen.. Hur f..n är det möjligt?
Nåja, det kanske inte är helt ovanligt denna gång... Jag har nämligen börjat cykla till jobbet. Som ligger i Stockholms innerstad.. Och det är många fallgropar på vägen, bildörrar som öppnas, gropar i vägen samt en massa andra helt vansinniga cyklister... Enda att säga var att det gick fort ner i backen men jag klarade mig någorlunda, enbart lite blodutgutelse blev resultatet..
Men varför cykla till jobbet kanske den uppmärksamme tänker. Det ska jag förklara på ett enkelt sätt.. Om jag cyklar sparar jag ju busskort (690:- månad) inga parkeringspengar (20 x 120:- ) samt inga trängselavgifter (2 x 20:- x 20:- ) samt bensin (1,5 mil x 2 x 20) (som ni förstår räknar jag både på buss och bilpengar... jag kommer till varför...) Med enkel matematik så sparar jag helt enkelt 4.764:- per månad!!!!! Visst räkar jag på ett klokt sätt....!!!... För om man cyklar måste man ju även räkna in vad det kostar att köra bil eller hur?
Och som alla vet, eftersom summan av alla utgifter ÄR konstant så frågan är naturligtvis: vad ska jag göra med pengarna jag sparar??? Ganska enkelt, jag kommer att åka på MINST 3st weekendresor till alperna i vinter!!!! (och för den som undrar, det är clearat med frugan, hon sa i ett svagt ögonblick att ”det är helt ok om du drar till alperna några helger om du cyklar till jobbet”) Självklart kommer familjen åka på de planerade resorna på loven men fatta, jag kommer glida ner till alperna många fler gånger!!!!
Vilket får mig osökt att komma in på vad som hänt i min quiver.. Förra vinter kom jag ju ner på ”enskidsquivern”... (Ett par Hendryx 917..) MEN, då det ska faras ikring i alpens land krävs det ju bredare grejer, så jag köpte mig ett par Hendryx Cash... Och inte nog med det, det råkades visst beställas ett par 917 till.. (186:orna, 917 GS... ifall offpisten inte är så bra..) Hmm, jag är oförbätterlig.. Men ”en gång en quiver alltid en quiver”... Dessutom ska det köpas nya skidkläder tills vintern men det har jag ingen aning om vad det blir.. Men, som sagt, allt detta har ju jag råd med, jag sparar ju nästan 5 papp i månaden på att cykla:)
Visst är livet underbart om man räknar på ett nytänkande och konstruktivt sätt!
Tjohoo, då är man i farten igen då...
Jag har en liten fundering, är jag skapt för att slå mig?? Är det meningen med livet kanske??
Som vissa kanske redan läst klantade jag till mig för ett tag sedan ”när jag skulle kolla Look P18s bakdel”... (se förra blogginlägget) Nåja, fingret är läkt men känseln i fingertoppen har fortfarande inte kommit tillbaka. Skitsamma, jag har ju 9st fullt fungerande fingrar så varför klaga:)
Men, som ni även också kanske observerat är ju vintern slut för denna gången, så vad ska man då hitta på för att få uppleva fartens förtjusning??
Efter viss fundering på kammaren kom jag på den brighta idéen: Longboard, jag ska åka longboard! Det där verkar roligt och det måste ju påminna lite om skidåkningen (ok mest snowboard men va f..n..)
Sagt och gjort, en longboard införskaffades lika snabbt som lönen försvinner från kontot efter löning. Här får jag allt säga att min prylhysteri kom mig till hjälp, jösses vad mycket nya grejer det finns att välja mellan. Tillslut föll jag för en Urskog Pintail, Paris Truckar och ABEC 11 ZigZags hjul. En sak till, jag ”glömde” (aka. sket i) att skaffa skydd....
När väl brädan var införskaffad och monterad skulle det ut och testas...
Där jag bor finns det faktiskt riktigt bra crusingbackar och jag tänkte ”hur svårt kan det vara”..
På med shortsen och t-shirten och ut och testa.. Redan från början gick det skitbra, den gamla pumptekniken från när jag åkte skateboard (för 25 år sedan...)satt som en smäck. Efter en stund på platten kände jag att jag var redo för större utmaningar.. Nu djä...r ska backarna övervinnas tänkte jag...
Här kommer en liten fundering innan jag fortsätter: dåliga idéer, dumma idéer varifrån kommer dessa? Varför förstår man inte sitt eget bästa?
Första backen gick kanon, fy farao vad skönt det var att känna vindens smekningar på kinden, fartens förtjusnig och allt som hör till med låga svepande svängar nedför i god fart. Men, det är här det skiter sig.. I backe nr2 skulle ju även sladdar testas.. Va f..n tänker man på / med egentligen? Jag har ALDRIG åkt longboard och nu ska här ut och sladdas..
I början gick det bra men när farten väl hade kommit upp till ”snabb” var det inte lika enkelt..
PANG! Rätt i backen for jag. ”Ett fint huvudhopp” rätt ner i asfalten ska det nog beskrivas som. Djä...r i havet vad jag slog mig.. En granne som såg olyckan beskrev det som: ”det lät som man tar ett stort köttstycke och slår det hårt ner i något massivt”..
Skrapsår, you bet! Kinden, axeln, sidan, låret, knät och underbenet såg ut som något som man ser på ett slakteri! Och inte nog med det, smällen jag fick på kinden kändes som en hård vänsterkrok så jag var riktigt yr när jag försökte ställa mig upp.. Nu förstår den uppmärksamme läsaren att det även uppstod blodutgutelse, en riktigt bra blodutgutelse om du frågar mig. Tidigare nämda granne kom fram och frågade hur det var och när vederbörande såg ”eländet” kom givetvis frågan: ”behöver du ambulans”? Riktigt så illa var det inte då jag efter en stund piggnade till så jag kunde stå upp utan problem.. Men in till grannen för tvätt krävdes, blodet var tvunget att sköljas bort. Här kommer en sanning, jösses vad det svider när man tvättar skrubbsår med tvål och vatten..
Men det är nu problemen börjar.. Hem till frugan (som den uppmärksamme läsaren vet är läkare..) och förklara vad som hänt.. Om ni tror att jag fick häcklingar för bindningsfadäsen är det inget mot vad jag fick nu.. Här serverades det ”varma servetter” vill jag lova.. ”du är ju för f..n inte klok” var nog den snällaste som serverades.. men hon plåstrade om mina sår iaf..
Nåja, vad har jag lärt mig av denna fadäs då??? (den hände för 2 veckor sedan och de flesta av såren är läkta nu:))
Jag gillar tokiga saker och att man ska skydda sig! You need protection! Annars kan det gå illaJ (I många hänseenden:))
Ha en underbar sommar och ta vara på er så hörs vi i höst!
Visst är livet underbart!
Jaha, då år jag en av mängden av fommar som fått uppleva P18s kyss...
Jag skulle ju bara kolla lite.. Hur bakdelen funkar..
Vilket resulterade i 4 stygn i vänster pekfinger:-) Hur djäv..a dum får man egentligen vara, det är snudd på ett Darwin Awardspris till mig för denna dumhet! Jag skulle ju bara kolla med vilken kraft som krävdes för att bakdelen skulle stänga.. Fruktansvärt begåvat då att ha fingret i mellan när bindningen slår igen med full kraft. Frågar du mig idag kan jag likna denna dumhet med att ”sitta med en laddad pistol och kolla hur hårt du kan pressa hanen innan skottet smäller av”..
Nåja, gjort är gjort och det viktigaste är ju att se det roliga i saken när man klantar sig på ett fatalt sätt. Dock ska sägas att det hände vid värsta tänkbara tidpunkt.. I lördags kl 18:10.. Jaha, varför är denna tid så illa då?? Jo, det ska jag förklara, jag skulle bara ställa ner skidorna i källaren innan jag skulle upp och korka upp en god vinare och börja laga middag. Och vad får man göra istället?? Köra till akuten och sys i fingret, inte direkt min idé om en trevlig lördagskväll..
Efter ”kyssen i källaren” gick jag upp till min fru (hon är läkare..) för att visa skadan och vad händer då? Först blir man häcklad med ”hur djäv...a korkad får man bli” och därefter får man beskedet ”det där ser inget bra ut, såret måste sys”... Till historien hör även att svärmor var där (även hon läkare..) som också kollade och konstaterade samma sak.. Så det var bara att ringa till akuten.. Ett tips: säg aldrig att du skadat dig på en skidbindning, sjukhuspersonal har INGEN förståelse för såna saker.. säg istället något som: jag var ute och rastade motorsågen/ spikpistolen eller något annan coolt verktyg, det är betydligt mycket mindre pinsamt.. Nu slutade det med att läkaren som sydde mig kom in och skrattade åt mig innan hon sydde ihop fingret:-) Enda var bara att hon fick sy 10 stygn innan hon fick de 4 stygn som sitter där idag att fästa.. Krossad hud är tydligen inte lätt att sy i :-)
Men, vad har jag lärt mig av detta då?
Man ska ge f..n i att hålla fingrarna där de inte ska vara!
Visst är livet underbart!
Efter en helt underbar veckas skidåkning i Zell am See är sitter man nu på jobbet och längtar efter mer skidåkning.
Som en del av er kanske läst var jag ju ”något tveksam” till valet av Zell som semestermål för vår resa. Jag gör här en klassisk pudel och tar tillbaka allting! Den sida Zell visade upp under vår vistelse där var faktiskt kanon! Tyvärr, ska tilläggas, att pga. av stor lavinfara åktes det mestadels i pisten. Å andra sidan, vilka fina pister de har i Zell och jag får allt säga att pistmaskinsförarna är grymt duktiga på att pista! Liknande manchester var länge sedan jag såg! Lite offpist hanns det dock med, vi hittade ett fält med 50cm ospårad lössnö som spårades upp och den dagen vi var uppe på Kaprun fick allt mina 917 bekänna färg utanför i den svårt uppåkta offpisten...
Bara för att göra er lite extra avundsjuka, solen lyste varje dag! (kan erkänna att jag är en riktig solåkare numera, har åkt tillräckligt med dagar i dåligt väder:-)))
Men, en sak som inte är bra med Zell, jag har ALDRIG sett så många dåliga skidåkare på ett och samma ställe! Jösses vad många ”rusare” det var på berget! (Rusare = någon som tappat kontrollen fullständigt och rusar ned för backen tills den ofrånkomliga vurpan räddar dom..) Detta rusarbeteende var så vanligt att vi satte betyg på alla vurpor vi såg! Min bästa 10:a var en engelsman som rusade, kör in i en puckel och tappar först ena skidan samt därefter fortsätter några meter innan sista skidan löser ut samtidigt som stavar, mössa, goggles flyger åt olika håll och han gör värsta faceplanten ner i backen! (hmm, är man elak när man skrattar åt andras olycka???) Jag har heller inte sett så många olyckor i backen någon gång, tex en dag när vi körde ner till byn passerade i 6 ”korsade skidor” uppställda i backen... (= olycka...) Pistör/ bergräddningsarbetare i Zell är nog inte ett lugnt jobb..
Det jobbet är nog ungefär lika lugnt som vi tog det på kvällarna.. Huvaligen vad det dracks öl, vin och snaps i huset vi hyrt... Men det är en annan historia:-)
Visst är livet underbart!
Fy f..n, nu är äntligen sonens operation klar!
Detta kommer inte bli ett roligt inlägg, det handlar inte om skidåkning utan om helt andra saker, (sonens sjukdom) så läs vidare på egen risk. Jag bara måste skriva ner historien innan jag ”glömmer” den.
Jag ska börja med lite bakgrund så ni förstår varför jag skriver som jag gör idag. Det är nämligen så att vår son (9år) har haft ont i sitt vänstra knä under en längre tid. Det hela startade med att vi såg att han sprang och haltade lite på vänster ben när han spelade fotboll. Därefter ”lyckades” han med konststycket att ramla 2 gånger på Lidingöloppet och slå sig på exakt samma ställe, givetvis på detta vänstra knä... Ingen fara trodde vi, det här kommer gå över med lite smärtstillande.. Så fel vi hade.. Problemet ville inte ge sig och då var det dags för att gå till läkaren.. Här kan man ju TRO att detta ska gå smidigt, Sverige ska tydligen ha en av världens bästa sjukvård... Och dessutom är det ett barn som har problem i detta fall.. Jag gör historien kort, man ska vara DJÄVLIGT driven och påstridig för att få en besökstid inom det närmsta halvåret om man vill träffa en specialistläkare..
När vi väl kommer dit, tittar läkaren på sonen, gör några undersökningar och säger: det finns INGET fel på ditt knä och därefter påtalar att ”det är vanligt att ungar har smärtsyndrom när det har jobbigt hemma, i skolan och liknande, enda jag kan göra är att remittera er till smärtkliniken där man tar hand om psykiska smärtsyndrom” och därefter vänder sig till min fru, som även hon är läkare, och säger ”du måste se objektivt på detta”..
Kanske ska tillägga att den läkare vi träffade var en riktig ”Asbergersyndromläkare” (duktig som f..n men totalt NOLL social kompetens) Här kortar jag också ner historien lite, vi hade en liten ”diskussion” om vad som var nästa steg i behandlingen...
Självklart blev det till slut som jag ville, en skelettstint och MR röntgen för att se så inget var fel. MR röntgen visade inget (gjordes enbart över knät) men skelettstinten visade att något var fel i vänstra lårbenet... (skelettstint = de sprutar in radioaktiv vätska i blodomloppet och denna ”vätska” söker sig till skadade delar, används oftast för att upptäcka cancer i skelettet) Det var en punkt som ”lyste som bara den” på vänstra lårbenet.. (inget ”lys” alls på högra lårbenet) När jag stod inne i röntgenrummet och såg detta kan jag lova att jag blev RIKTIGT pressad. Självklart påtalade jag detta för personen som gjorde undersökningen och sa att jag ville tala med en läkare om detta innan vi gick hem.
Svaret jag fick var ”vi har bara en läkare här idag och han skickar remissvaret till remitterade läkare så snart han kan”
Jaha, svarade jag hur lång tid tar detta då??
Svaret blev ”tidigast om en vecka är svaret klart”...
Hmm, här står jag och misstänker att sonen har skelettcancer och läkaren säger att ”han har inte tid”.. Dåligt svar igen.. Efter lite ”diskussioner” fick jag till svar att ”jo, läkaren skickar svaret till remitterande läkare idag” men han har inte tid att träffa dig.
Ok, acceptabelt tänkte jag, jag går till den remitterande läkaren och pratar med honom istället.. Så när röntgen var klar gick jag och sonen upp till barnortopeden och sökte efter läkaren där. Jag fick tag i en sjuksköterska, förklarade mitt problem, frågade efter läkaren men fick till svar ”han är ledig och det är BARA han som kan se svaret från röntgen så du får vänta tills han kommer tillbaka”.. Jaha, och när kommer han tillbaka då? ”Om en dryg vecka” blev svaret och därefter vände sig sjuksköterskan om och gick..
Då det var många som väntade i väntrummet kände jag att det inte var någon idé att ”skapa en scen” så vi lommade hem. Här kan jag lova att jag mådde riktigt psykiskt dåligt, det enda jag kunde tänka på var ”har min son cancer eller inte”. I detta läge pallade jag inte heller att säga något till frugan då jag vet att hon inte skulle klara pressen psykiskt utan sade när jag kom hem”allt har gått bra”.
Dagen efter tog jag en förnyad kontakt med barnortopeden och förklarade mitt problem på nytt, på ett ”klart och MYCKET tydligt sätt” så de VERKLIGEN förstod att nu menade jag allvar på riktigt. Jag vägrade vänta på detta svar, jag ville VETA om sonen hade cancer och det ville jag veta idag. Den stackaren jag pratade först med måste antagligen ramlat av stolen av min svada (nåja, den var vass, konstruktiv och den lämnade INGET alternativ till ytterligare väntan..)
Jösses, något måste ha tagit skruv på riktigt, 5 minuter efter mitt samtal ringde en sjuksköterska upp och sa att ”jag har lämnat över detta ärende till Dr xxx xxx och han kommer att ringa dig under dagen” Hmm, äntligen händer det något tänkte jag när jag la på telefonen.
Efter 5 minuter ringer doktorn upp och undrar om jag har möjlighet att komma med sonen under dagen för ytterligare undersökningar. Då började marken gunga på riktigt under mina fötter kan jag lova, men sa att vi kommer. Undersökningen startade med en vanlig röntgen och på bilderna såg jag att det var något fel på sonen.. Cancer var det enda som rullade runt i huvudet men jag sa till mig själv, bryt INTE ihop inför sonen INNAN du vet exakt vad det är. Därefter gick vi upp till barnortopeden och väntade. Väntrummet var fullt med folk så jag ställde in mig på en lång väntan.. Vi hann dock inte mer än sätta oss ned innan vi blev inropade. Systern som visade oss in gick inte till de vanliga undersökningsrummen utan visade oss till läkarens kontor.. Här kan jag lova att det gungade så innihelvete under mina fötter när jag kom in och ser att där sitter två läkare.. Jag tänkte bara, Ok, en läkare tar hand om sonen och en tar hand om mig när jag bryter ihop... Men, som sagt, inte bryta ihop innan jag vet.. Jag presenterar mig och läkaren (Överläkaren själv) hoppar upp, ser skitglad ut och utbrister ”namne, jag heter samma som dig” därefter tittar han på sonen och säger ”hur är det med dig då”? I detta läge är jag så förvirrad att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen men fattade att det kunde ju inte vara så illa om läkaren betedde sig på detta positiva sätt. Läkaren fortsatte med att presentera sin kollega och bad mig sitta ner. Därefter vände han sig till sonen igen och frågade ”ska du sitta i mitt knä eller farsans”?? Sonen sa ”i pappas knä” och slog sig ner. Läkaren öppnade med DETTA ÄR INGET FARLIGT, DETTA ÄR ABSOLUT INTE DET DU TROR ATT DET ÄR...(vi hade pratat om skelettcancer i telefonen tidigare den dagen) Snacka om att en stor sten föll från mitt hjärta! Resten av samtalet har jag faktiskt glömt bort men jag kommer ihåg att läkaren avslutade med att ge mig röntgenbilderna och sa ”ta med dig dessa hem till frugan så även hon blir lugn”.
Nåja, något var det ju och det det var heter Osteoid Osteom, en godartad tumör som ALDRIG kan bli malign (farlig..) men som orsakar smärta samt att den är lätt att ta bort. (man går in med en ”elektrisk nål” och bränner bort ”kärnan” i tumören och vips är alla problem borta..)
Jag måste även tillägga att ”asbergersyndromläkaren” ringde till frugan efter diagnosen var klar och var mycket pressad för att han hade missat detta. Det jag tycker är skönt är att han lärt sig en läxa och kommer inte att göra om detta igen. Det var faktiskt detta telefonsamtal som räddade honom från att bli anmäld av mig till socialstyrelsen. För jag VET att han ligger och grubblar hur det kommer sig att han, den, enligt sig själv, perfekta läkare han är, kan missa en sådan här sak.
För att avsluta en lång historia så opererades sonen igår och för första gången på 5 månader sov sonen hela natten utan att vakna upp i smärta! Fy f..n vad skönt!
Edit: sonen har fortfarande lite ont, detta beror på själva operationsingreppet och väntas avta helt inom de närmsta dagarna.
Sonen är bra = livet är underbart!
Japp, snart bär det i väg till Alpens land!
Närmare bestämt till Österrike och Zell am See av alla ställen.. Jaha, kanske det tänks, varför välja just detta ställe?? Jag kan nämligen avslöja att Zell var inte mitt första alternativ när val av ort skulle göras.. Men som sagt nu är det ju kompromissernas tider som gäller när man åker med familjen. Det första vi tittade efter var att hitta ett tillräckligt stort hus där både vår familj och den medresande familjen kunde bo i utan någon trängsel. Det glömde jag, det är en familj till som ska med och de är gamla bummarpolare från tiden i St:Anton.. Dessutom gällde det att hitta ett någorlunda ”obrant ställe” så ungarna kan åka med i backarna utan större problem. Nu gäller det iofs. inte våra stora barn utan det är vår 4:a åring och deras 5:åring detta gäller. De stora ungarna (9 och 11) klarar sig utmärkt överallt... F..n vår son har ju åkt skidor sedan han var 2 och nu är det störtlopp (aka. åka så fort som möjligt) och parken som gäller. Jobbigt kan jag lova, det är inte lätt för en far att se sin lilla son hoppa som en tok på de stora hoppen samt göra allt han kan för att det ska gå så fort som möjligt nedför backarna. Hmm, undrar varifrån han fått de generna ifrån..
Dottern däremot, där har vi en lite mer försiktig general.. med ett dj...a humör.. Där kan man inte vara säker på hur tex. en vurpa tas. Det kan bli ”upp och hoppa” men det kan likväl bli ”gråt och tandagnissel” utan dess like... Nu har vi iofs. åkt ganska mycket i vinter och det verkar som det blir bättre och bättre, i söndags var det dottern som hela tiden tjatade om ”ett åk till” när vi skulle åka hem från backen. (det blev 11st extraåk innan hemfärd, mina tår var isklumpar men vad gör man inte om ens dotter vill åka mer:-))) Så detta kommer nog att bli toppen!
Dessutom har jag fundringar om man ska kolla här på Freeride om det finns någon bummare nere i Zell som kan ta hand om småungarna under en förmiddag så man får lite helt egen tid på berget..
Dessutom har vi ordnat så vi har tillgång till en bil så om jag känner oss rätt kommer det säkert bli turer både hit och dit.. Samt en massa brännvin.. Glöm aldrig det! Enzian och Grünnersnapsen måste ju kollas så den inte lagt av sig med åren:-) (för er som inte känner till dessa spritsorter kan jag meddela att detta är snapsarna som hinhåle själv framställer, dessa får Obstler, Jäger och allt annat elände att likna sockerdricka... )
Dessutom ska ju mina underbara Hendryx 917 luftas i sitt rätta element! Jag ska bara avsluta med att dessa blir fantamej bara bättre och bättre ju mer man åker! Hur f..n är det möjligt?
Visst är livet underbart!
Hallå igen!
Nu är det bekräftat, längdåkning är det nya svarta!
Jag trodde själv att dessa ord ALDRIG skulle komma från mig, jag har ju för hel..te varit en sådan inbiten hardcore utförsåkare att jag tom. nästan alltid vägrat att ens tura.. (ok, här ljuger jag allt lite, securafixen och hudarna användes ganska flitigt under några år:-))
Att jag fått denna idé måste antagligen bero på någon form av tillfällig sinnesförvirring.. samt att jag behöver träna upp mig i kroppen inför kommande alptripp.. och att det behövs hysteriskt mycket prylar för att åka längdåkning.. (har man svart bälte i prylhysteri så har man:-)))))
Skit samma, jag tycker iaf. att det är roligt att åka längd.
Men nu till något betydligt roligare, till något som jag gav mig själv i julklapp..
Får man en stekpanna (som enda julklapp..) i present gäller ju den gamla devisen: ”köp själv så får du det du själv vill ha i present”..
Jaha, hur löser man detta med en klapp man själv vill ha då?
Tips: gå till en butik där du VET att de har saker du gillar!
För min egen del föll valet på Alpingaraget..
Nåja, sagt och gjort samt glad i hågen och besviken över julklappen kliver jag in i butiken, slår ett getöga mot kläderna och konstaterar direkt ”nejdu, inga kläder idag..” snabbt kilas det ned i butiken och vad är det första jag får se? Jo, ett par Hendryx 917 som bara står där och utstrålar ”köp mig, köp mig”.. Med tanke på stekpannan var ju detta inget svårt belut utan numera åker jag runt på ett par Hendryx!
Så går det till när man löser sin besvikelse över julklappen man fått!
Hur är då laggen?
Jag kan efter 7 skiddagar på dessa konstatera att detta är ÖVERLÄGSET det bästa jag någonsin åkt på! ÖVERLÄGSET! Finns faktiskt inte något jag tidigare testat som varit i närheten av av dessa lagg. Helt fantastiska rent ut sagt! (jag har åkt i de flesta förekommande underlag som hittas här i Sverige, från hårt till mjukt, i pist samt utanför)
Här kommer dock en liten fundering, att jag tror att denna skida passar mig så perfekt är pga. min skidteknik.. Mitt ”problem” är nämligen att jag sätter kanten för tidigt i svängen dvs. succesiv kantning är inte min starkaste sida.. (hej hej alla skidlärare, vad att göra??:-)) Och med Hendryx lilla tiprocker samt kraftiga skärning och stenhårda brätte passar denna teknik utmärkt! (ni som fått för er nu att jag har helt kass teknik, hänvisar jag till mitt inlägg ”hur kunde det ske”:-)..)
Sammanfattningsvis får jag avsluta med att jag numera gillar att åka längdåkning samt mina nya Hendryx 917 är mitt nya vapen i viken!!!
Visst är livet underbart när man har möjlighet att ge sig själv önskvärda presenter!
Jaha, jag är en idiot!
Haha, inget nytt under solen som jag inte vet!
Men varför denna slutsats?
Jo, jag har fullständig koll på alla skidor jag haft under åren och har all denna data inlaggd i ett exceldokument.... Snacka om nördvarning.. Men jag tycker det är roligt att ha lite koll på vad man ägt och haft under föttena när väl skidåkningen ska summeras ihop någon gång.. Och jag har som sagt ägt några skidor genom årens lopp...
Men, häng med nu för här ska serveras lite statistik: (gäller tom. idag:-)...)
Totalt antal ägda skidor: 67 par (jag tippade på minst 70 par...:-()
Snittlängd på alla skidor: 197 cm
Procentfördelning märke: Rossignol 24%, Atomic 16%, Head 12%, Elan 12%, Kästle 9%, Völkl 7%, Blizzard 4%, övriga märken (Dynastar, Erbacher, Hagan, Jofa!, Kneissl, Nordica Stöckl, Yamaha!, Salomon och Hendryx) 1% var...
Totalcrashade skidor genom puckel: 37 par, 55%....:-)
Hmm, detta betyder mao. att jag förstört mer än hälften av de skidor jag har haft.. Ok att jag kör hårt, men så hårt??
Kroppsskador: Nej du, då blir det ett för lång inlägg:-)
Jaha, slutsats då?
Bästa skidorna: Hendryx 917, ÖVERLÄGSET!
Sämsta skidorna: Erbacher var väl ingen höjdare... (järnhårda och styv som f..n, gick knappt att få sväng på)
Konstigaste skidorna: Jofa.. (de testade att göra barnskidor en vinter) och Yamaha.. (egentligen övermålade Atomic)
Ömtåligaste skidorna: Jag fick tre par Kästle 1998 som jag skulle tävla puckel på, 1:a paret brakade dag 1, 2:a paret dag 2 samt 3 paret dag 3... Brant ispuckel äter tydligen Kästle till frukost:-) efter detta fick jag inga mer Kästle av den butik jag fick skidor från..
Stabilaste skidorna: 223cm Blizzard DH lagg.
Nu får det allt vara slut med statistik för idag!
En sak bara, längdåkning är det nya svarta!
Visst är livet underbart när man är lite nördig!
1 kommentar
