Sista skidorten och sista skiddagen på den här resan fick bli i Kirkwood, strax söder om Lake Tahoe. Även denna dag var varm och solig, dock inte bluebird då molnen låg nära en bra del av dagen.
Om Kirkwood kan man säga att självklart har även denna ort gynnats av La Nina-fenomenet denna säsong. Totalt har närmare 18 meter snö fallit. Kirkwood är för övrigt den skidort i Nordamerika med i snitt högst snödjup. Snödjupet under vårt besök låg på drygt 7 meter.
Tyvärr inte särskilt mycket puder att tala om just nu då värmen slagit till i Kalifornien, så det blev en ganska lagom sista skiddag som kändes mer som juli än mars.
På denna vägg gick tidigare i vår stapeln av för ett Freeride World Tour stopp. Vi provade inte väggen pga snön, men den ser ganska schyst ut. Precis i fotoögonblicken sprang också en lavinhund in bild.
Lite ångest att lämna skidåkningen.
Kontraster på vägen ned. Ena stunden snövallar som dessa. En halvtimme senare sommar med 25 grader och gröna lövträd.
/DGSS
Vi tog in på motell i South Lake Tahoe, så första dagen valde vi att köra i Diamond Peak, precis på östra sidan om Lake Tahoe.
A: Reno B: Squaw Valley C: Diamond Peak D: South Lake Tahoe.
Diamond Peak är en mycket liten skidort, men med helt okej fallhöjd, enorma snömängder, lite folk och framför allt enastående utsikt. Orten ligger dessutom i Nevada så från toppen kan man åt ena hållet se Lake Tahoe, och åt andra hållet ser man utöver Nevadas öken.
Närmare 10 plusgrader och sol så i något som liknande sommarskidåkning ägnade vi oss åt lite sånt här
/DGSS
Vårt boende i Reno var på ännu ett motel six och precis som tidigare fick man betala för internet, som alla gånger varit riktigt dåligt också. Denna gång lyckades vi dock förhandla oss till det utan extra kostnad, då vi sa att vi antagligen skulle stanna några nätter till. Anslutningen var lika kass som vanligt, men vi kunde i alla fall kolla vädret, resvägar och även bestämma oss för att skaffa boende i South Lake Tahoe. Men innan vi tog oss dit skulle vi avnjuta skidåkning i Squaw valley, Kalifornien. Från Reno var det en knapp timmes bilfärd till den gamla os-byn (1960 var det vinter-os här). På vägen upp märkte vi av den senaste tidens kraftiga snöfall, då snövallarna var väldigt höga längs vägarna.
Vi kom fram till byn med god marginal till öppningen av liftarna och fick till och med vänta på att biljettluckorna skulle öppna. När vi köpt vår biljett bytte vi om och ställde oss för att vänta på att liftarna skulle öppna. Även på vägen upp med liften märktes dem uppemot 4 meter snö som fallit, då liften på vissa ställen inte var så högt över snön. På en del ställen, mitt under liftfärden, kunde man nudda snön med skidspetsarna. Första åket vart ett av dem bästa under dagen, då vi fick åka ospårat och snö som inte varit tillgänglig på två veckor. Vi fick några schyssta åk därefter, men efter en ganska påfrestande hike var det dags för lunch i Kaliforniens solsken.
Skiddagen fortsatte med solsken resten av dagen och det blev en del bra åk. Riktigt bra dag överlag och vi har nu lagt till ännu en stat i vår skidbag.
Senaste tidens snöfall gjorde sig ständigt påmint.
Vi fick ta östra vägen runt sjön eftersom västra var avstängd pga lavinrisk. Lite längre, men väl värt för att få se solen gå ned.
/DGSS
Med ytterliggare 1200 km på trippmätaren har vi sen igår avverkat etappen Grand Junction i Colorado, tvärs över Utah och nästan hela Nevada till den västra gränsen precis intill Kalifornien.
De första 35 milen gick på interstate, men därefter körde vi in på Highway 50 för de återstående 85 milen. Som ni kan se någorlunda på kartbilden, så finns inga orter utmärkta längs streckan, och så är nästan också fallet. Under de 70 mil vi avverkade igår så mötte vi utan att överdriva inte mer än 15 bilar totalt. Det är inte för inte som Highway 50 kallas "The loneliest Road in America
Snart åkning i Squaw Valley.
/DGSS
Vi kan börja med att säga att vi inte prickade in Colorados bästa förhållanden. Kanske inte tvärtom heller, men åkningen slår dessvärre ingen annan ort hittills på resan.
Som vanligt ringde klockan tidigt på morgonen, och efter en continental frukost på motellet med kompliterande flingor på rummet tog vi oss upp på berget. Strax efter kl 9 var vi på plats i Snowmass, som ingår i systemet Aspen Snowmass. Egentligen är det fyra osammanhängande berg/orter som ingår i samma liftkort: Aspen Mountain, Aspen Highlands, Snowmass och Buttermilk. Det hala med samarbetet är att man måste betala för alla orter trots att man bara åker en dag, och det dessutom är omöjligt att hinna åka mellan dem. 109 dollar gick kalaset på. Priserna på liftkorten motiverar standarden på husen i backen här.
Vi lyckades nämligen pricka in en kylig och blåsig dag. Tiden innan vår ankomst hade varit varm så snön hade börjat smälta. På lägre höjder var snön nästan borta. Högre upp hade den frusit på igen och var därmed mycket hård utanför backarna. Tidvis snöade det kraftigt, men inte tillräckligt för någon puderåkning. Backarna var emellertid mjuka och fina. Åkningen blev också rätt tuff med extremt kraftiga vindar och dålig sikt.
Häftigt att vara här, och ännu häftigare att åka upp på över 3800 meter över havet. Liftsystemet höll mycket hög standard med många moderna expressliftar, med dessutom en 6-stolslift, den första vi har sett i Nordamerika. Det var också långa och bra backar med varierad lutning. Troligen pga priserna och relativt långt avstånd till större städer som Denver var det inte heller några köer. Byn såg också trevlig ut, påminde mycket om Whistler. Med lite mer tid och tålamod hade vi kunnat vänta in stormen och antagligen få bättre åkning. Men vi kände att det troligen blir roligare i Kalifornien som har fått 380 cm snö de senaste 7 dagarna. Ingen tid att förlora med andra ord.
/DGSS
Precis anlänt till Glenwood Springs i Colorado. En liten ort nedanför Aspen och Snowmass. Ytterliggare 60 mil på mätaren, inga problem. En schyst tur genom klippiga bergen.
Det enda halvläskiga var när vi precis passerat gränsen mellan Utah och Colorado, så står en Sheriff bil och väntar vid vägen. Efter att vi passerat glider han ut och kör ikapp oss. Vi sänker farten något och hoppas på att han ska glida förbi, men icke, han saktar in och ligger till vänster snett bakom oss i över en mil. Vi hade inte medvetet begått något regelbrott, men lite nervösa blev vi. Till slut bromsade polisen in och svängde av Interstaten.
Antagligen så gjorde han en rutinkontroll på oss eftersom han såg att regskylten var från Washington, eller så tyckte han om att trakassera oss lite.
Så här ser vår vy från fönstret ut
/DGSS
Nu har vi nått kulmen. Ingen snö på resten av resan kommer att bli bättre än den vi fick i Alta, Snowbirds grannort. Vi kan absolut få bra snö i colorado och kalifornien, och det hoppas vi också på. Men den blir absolut inte bättre.
Från måndag kväll till tisdag lunch hade det fallit 19 inches, dvs 48 cm. Utah powder i sin bästa form, riktigt kall och torr. Med lite vind blåser snön upp i ansiktet i varje sväng.
Det som gör Alta ännu bättre, tillsammans med snön kanske den bästa orten i hela världen är detta:
"Alta is a skiers' mountain. Snowboarding is not allowed."
Skönt att slippa stela situationer i liften och dåliga åkare som hasar bort pudret.
Tidigt i backen. Vi kom upp med sjätte stolen. 
Såklart hög konkurrens om pudret, men vi lyckades få lite orörd snö på bild.
/DGSS
Från vårt motell kör vi nästan raka vägen in i en dalgång i Wasatchebergen som med lite stigning tar oss upp till Snowbirds bas på drygt 2500 meter. Med liften där kan vi ta oss ytterliggare nästan 900 meter uppåt. Bergen är med andra ord höga här också vilket tillsammans med Snowbirds norldliga läge gör att stor del av orten ligger i skugga nästan hela dagen. Så om man är i Snowbird när det är bluebird som vår första dag och man vill ha solsken kan man precis nedanför toppen åka på ett rullband genom en tunnel, som tar en till Mineral Basin. Mineral Basin är ett område format som en stor Bowl som ligger i söderläge.
Temperaturen var ganska lagom vår första dag, men kalla vindar gjorde att solens värme i Mineral Basin var mycket välkommen under förmiddagen. All nysnö (28 cm) från två dagar innan var i stort sett uppkörd. Precis som på alla andra ställen i Nordamerika, så är alla här för att åka puder. En av de stora skillnaderna från Alperna. Hursomhelst är de ganska korkade och fortsätter att åka utanför pisten trots att det är helt uppkört. Detta innebär perfekt och lagom mjuk manchester i backarna nästan hela dagen. Vi fick dock lite lössnöåkning efter långt skråande över branta klippartier.
Manchesteråkning och sol i all ära, men vi var här för att åka det legendariska Utah-pudret. Den chansen fick vi i söndags. 20 cm perfekt torr snö över natten räcker för att sätta ett ordentligt leende på läpparna. Att Utahs snö är den bästa på jorden är verkligen ingen myt!
Idag hade vi planerat att åka in i Colorado, men en rejäl storm från Kalifornien är på väg in över oss och prognoserna talar om upptill 50 cm nysnö till imorrn utöver de 15 som redan har kommit. Vi har därför idag fixat liftkort till Alta, som ligger precis öster om Snowbird. Så idag har också blivit en downday med en tur till IKEA och ett biobesök där vi såg Battle Los Angeles. Vi har också passat på att tvätta lite kläder här på motellet. Onsdag blir alltså nya ETA för Colorado.
/DGSS
Inga kommentarer
