Lat N 35°50,34′ - Lon E 076°30,85′

2009-06-14 - K2 Base Camp

Altitude: 5135 meters

Efter en veckas vandring uppför Baltoro dalen har vi nu äntligen kommit fram till K2s basläger som kommer att vara vårt hem de kommande sex veckorna. Det är här klättringen på K2 börjar.

Från Skardu åkte vi med Landrovers på små och ojämna vägar till en by som heter Askole. Den sex timmar långa resan var en skräckfärd. På ett ställe forsade ett litet vattenfall ned på jordvägen som bara var en bilbredd bred. På ena sidan vägen var en klippvägg och på andra ett hundra meter högt stup ned till älven. På vårt första försök att ta oss förbi den smala passagen med vattenfallet fastande vi i leran och fick backa tillbaka. På andra försöket skrapade bilen i klippväggen för att inte sladda av vägen. Som tur är hade vi en duktig chaufför som tog oss förbi skräckpassagen och helskinnade hela vägen till Askole. Den bilresan var förmodligen hemskare än något vi kommer att uppleva på K2.

För att transportera all vår utrustning och mat för sex veckor upp till K2 fick vi hyra in bärare. Bönderna i Askole är alltid sugna på ett extraknäck och ställde gärna upp. De blev så glada att de nästan började slåss om grejorna. Efter lite kaos hade vi fördelat ut 40 stycken 25 kilos lass till bärarna och vi var på väg.

Vandringen uppför Baltoro dalen är en lång historia, sex dagar med 5-6 timmars vandring på små eller obefintliga stigar. Underlaget består av sand, sten eller is i en ojämn blandning. För en vekling som mig var det en smärtsam resa. Mina fötter tyckte inte att sex timmars vandring på sten och is var speciellt kul.

Halvvägs in på vandringen ville bärarna ta en paus så vi tog en vilodag på campingen Paiju. Abbas, vår kock, hade tagit med sig en levande get som vi skulle ha till mat. Med mina magproblem var jag inte jättesugen på en get och det var inte Michele heller så vi gav geten till bärarna. Gissa om de blev glada när de fick sig en liten köttfest på vilodagen.

Ju högre upp i dalen vi kom desto finare blev utsikten. Vi vandrade förbi en hel bunt med fina berg som tex. Trango Towers, Mustagh Tower och Masherbrum. Det fick till och med mig att sluta gnälla om ont i fötterna. Upplevelsen kulminerade när vi kom till Concordia, mötesplatsen för några av Karakurums största glaciärer. Sittandes i tältet på Concordia ser man några av världens finaste berg: Mitre Peak, Gasherbrum 4, Broad Peak och K2. Är man där, som vi var, i början av juni när det nästan är folktomt är det en helt magisk plats.

Från Concordia hade vi en fem timmars marsch uppför Godwin Austen glaciären till K2s basläger, inklusive en fika med två Österrikiska klättrare i Broad Peaks basläger. Bara som lite extra underhållning fick vi, med en kopp te i handen, se en fransman komma flygande med paraglider ned från högt uppe på Broad Peak. Helt ok fikapaus.

Hur som helst har vi nu installerat oss i K2s basläger på Godwin Austen glaciären, som kommer att vara vårt hem under de kommande sex veckorna. Allt är bra. Till och med magproblemet, som jag drog på mig i Islamabad när jag svävade ut från min Pizza diet och testade Pakistanska maten, är nu borta. Min Italienska vän och matmentor säger: Man kan inte äta för mycket Pizza.