Herregud.
Hur sammanfattar man en säsong? Det är över hundra dagar. Hundra dagar av allt. Himmel, pannkaka, snö, sol, tårar, skratt, fyllor, skador, mer snö, carbonara, skidbussar och det skulle ta ett dygn att berätta allt.
Så jag låter bli. Jag berättar lite grann istället.
Vadsaduattdethettesadu?
Omgivningen såg ut som frågetecken när jag berättade vart jag skulle. Jag hade på känn att Serre nog var okänt av den stora sportlovsskidåkande massan och när förklaringen ?jo men det ligger typ vid Sestriere – där OS var – fast på franska sidan? inte funkade gav jag upp.
Det måste ju vara bra. Ett ställe som folk inte vet om är lika med mer snö till mig.
Och visst fick vi snö – man visste aldrig riktigt när – eller hur mycket, men snöade gjorde det.
Serre är lite konstigt. Det kan liksom inte bestämma sig för om det vill vara stort eller litet. Jämfört med många andra skidsystem i alperna är det inte så himla stort, men samtidigt kunde jag vara där en hel vinter utan att egentligen tröttna. Finns det kuddsnö i Aiguiletten är det ingen diskussion om var man hänger, finns det inte det så kan man alltid plugga igen öronen med peppande musik och köra varv i Casse du Bouef, Cucumelle och nedre Monetier. Varje gång jag satt i liften kunde jag se ställen jag ville åka på – överallt. Lättillgänglig offpist är en underdrift när det gäller Serre. Kombinera det med på sina ställen fantastiskt långsamma (tänk bakåt) liftar och barnfamiljer som områdets största målgrupp och du har en helt okej kombo.
Och skulle man ledsna finns det bara en sak att göra – roadtrip. Hela regionen är full av lärkskogar och med gratisdagarna på säsongskortet kostar det bara bensin och matpengar.
Det blev en bra säsong. Visst har man sina ups & downs, men redan första kvällen i lyan i Chante kändes det som hemma. Hur skulle det inte kunna ha gjort det? Pastagratäng och en box med rödvin på bordet, kuddkrig och tre stycken killar som inte var främlingar så värst länge.
Första veckan i övre Monetier – stelfrusna fötter och bara två bussar om dagen åt varje håll, men vad gjorde det när man fick åka skidor? Varv på varv på varv.
Megadumpet i januari – jag minns inte hur många dagar det bara snöade, och snöade men när man kan vända skidorna rakt ner i fallinjen i brant skog och inte komma någonstans alls, då är det mycket snö.
Innan jag föddes.. nog sagt om det.
Kuddkrig, soffmys, datorinvasionen när killarna skaffade en router.
Tre veckors solsken i januari, som gav upphov till flygfärder utöver det vanliga. Tusenåttio med telemarksskidor, det var en syn för gudar det.
Alla gånger vi dansade på borden, alla gånger det blev imma på fönstren. Fast det ska väl ändå sägas – Serre är ingen partyort. Möjligen på torsdagar, och helst i januari. När bartendrarna stagedivar är det helt okej drag.
Februari kom, och med det sportlovsveckorna och liftköerna. Barnfamiljer, överallt dessa barnfamiljer. I slutet av vecka sju hände tyvärr sånt man inte vill ska hända – Erika skadade sig. Efter en tur in till Briancons sjukhus och världens konstigaste rullstol konstaterades det en spricka i skenbenet och sex veckor på kryckor. Depp. Så var man ensam tjej. Inte så farligt som det låter, men fortfarande inte kul. Förövrigt första gången på tre säsonger som jag haft eget rum – det ni!
Två dagar efter att Erika åkt hem var det så min tur. Lätt onykter på väg ut från Grottan blev jag puttad av en random engelsman och stukade foten. Världens sämsta tajming skulle det visa sig när grabbarna några dagar senare åkte till Sestriere och hittade puder. Massor av puder. Visserligen kom jag också iväg till Den Italienska Sidan till slut, men foten ville knappt ens åka pist och snön hade blåst bort. Fast det var kul med miljöombyte.
Våren förde med sig.. regn. Gråväder. Dimma. Var befann sig solskenet och parkdagarna vi pratat om? Inte i Serre. Till slut gav det med sig. Lata dagar på Otto och Raspets altan, gratiskäk på Station, slaskåkning och för stora t-shirtar. Toppa det med ett sista dump (till några energiska grabbars stora lycka), Erikas återkomst, inköp av en grill, fungerande internet (om man staplade fyra mjölkpaket, tre sällskapsspel och Antons dator på strykbrädan och sedan placerade Simons dator överst) och en hel del longboardåkning. Superjibbarn körde 720mute på stora-stora hoppet, Petter och Simon hetsade rodeos och en massa franska småkids shreddade park i fartdräkt och med storslalomskidor.
Hemresorna blev (för alla utom Alex & Erika de lyckliga jävlarna) som nämnts en gnutta tillkrånglade, men vad gjorde det? En minnesvärd avslutning på en fantastisk säsong.
Om någon funderar på att dra dit nästa vinter följer här en liten lista med plus och minus.
Minuslista:
- Meckigt (och tidskrävande) att ta sig dit om man inte har bil. Milano, Turin och Grenoble är närmaste flygplatserna, därifrån är det buss och/eller tåg som gäller. Packa lätt..?
- Partyt. Vilket party? Jag säger inte att alla i Serre festar som mormoner (dvs. ytterst sällan och utan alkohol) men vill man ha pjäxdans och sena klubbnätter får man leta någon annanstans.
- Utspriddheten. Det funkar att bo i alla byarna – men med oregelbundna bussar, inga nattbussar och under lågsäsongen väldigt få som plockar upp liftare kan en filmkväll i en annan by kännas som ett jätteprojekt, vilket är synd.
- Snötorka. Serre (och småorterna i närheten) får sjuka mängder snö när vädret kommer söderifrån, i och med att det inte finns så mycket annat i vägen söderut. Tyvärr är förhållandena motsatta när vädret inte kommer därifrån. På en hel säsong gör det ingenting, men jag skulle inte åka dit bara för en vecka om det inte var en sista minuten. På puderjakt alltså. Vill man bara åka är Serre bra nästan när som helst.
- Jobb. Det är alltid bra att kunna franska. Särskilt på ett ställe där merparten av turisterna är franska barnfamiljer. Klart det finns jobb, men det vimlar inte av dem. Å andra sidan är Serre billigare att leva i än genomsnitts-alporten så man klarar sig rätt långt på besparingar.
Pluslista:
- Målgruppen. Face it – merparten av turisterna i Serre är barnfamiljer. Eller italienare. De enda som konkurrerade med säsongarna om pudret var localsen, UCPA?s svenskdominerade offpistgrupper och Langleygästerna – och de var inte såå många. Förutom under nyårsveckan samt veckorna 7-8-9 existerade inte något sådant som liftköer. Bara en sån sak.
- Roadtripmöjligheterna. Nästa gång jag åker till Serre ska jag ha bil. Så är det bara.
- Briancon. Med mataffärer i samma prisklass som Willys tio minuter bort med skidbuss, lift eller bil blir det lätt att hålla nere mat(och öl)kostnaderna. Dessutom är gamla stan i Briancon ett världsarv, bara en sån sak.
- Skidåkningen. Serre har en helt okej liten park, begåvad med systemets näst slöaste knapplift. Serre har några av de roligaste pisterna jag kört. Serre har få transportsträckor. Serre har galet mycket offpist som man når utan att anstränga sig alls. Och vill man anstränga sig finns det mycket mer. Serre är ett väldigt komplett ställe, det går fort att ta sig runt, det är lätt att hitta – man kan inte hamna i fel dal eller på fel sida av ett berg om man inte är episkt klantig. Jag gillar Serre.
..och får man riktigt riktigt tråkigt finns ju den fantastiskt fula klätterväggen i Villeneuve. Spännande byggnadsverk det där.
Boende (säsong): Enklaste sättet är att maila turistbyrån på resa[snabel-a]serre-chevalier.com
Transport:
Flyg till Turin/Milano, därifrån tåg till Oulx och buss över passet till Briancon.
Flyg till Grenoble, därifrån buss till Serre Chevalier.
Trenitalia – Italiensk version av SJ
Autocars Resalp – Bussar Oulx-Briancon
Vi har även lyckats knåpa ihop totalt 10 videobloggsavsnitt från säsongen!
Avsnitt 1: http://www.youtube.com/watch?v=qhqw96MCmR4
Avsnitt 2: http://www.vimeo.com/9089832
Avsnitt 3: http://www.youtube.com/watch?v=RBnMzQOcGNw
Avsnitt 4: http://www.youtube.com/watch?v=TTP4FPWEDKI
Avsnitt 5: http://www.youtube.com/watch?v=ZlIqqhKbdVo
Avsnitt 6: http://www.youtube.com/watch?v=ZTumOjA2X04
Avsnitt 7: http://www.vimeo.com/10287386
Avsnitt 8: http://www.vimeo.com/10483588
Avsnitt 9: http://www.vimeo.com/10808146
Avsnitt 10: http://www.vimeo.com/11134670
Det var allt från Serre Chevalierbloggen. Vi tackar för en underbar vinter och hoppas att vi avskräckt er alla från att åka ner och sno våra lines. 
Text: Hedda Berander
Foto: Simon Gavelin, Erika Gräns, Hedda Berander & Alexander Grönberg
VARNING: Detta inlägg innehåller mycket text och många bilder. Ber om ursäkt för det.
Hej bloggen!
Förlåt att jag har ignorerat dig på sistone men det har varit rätt mycket i görningen. Först och främst var det ju det attans askmolnet. Flyg #1 blev inställt, så jag bokade om mig till ett annat flyg tre dagar senare (söndag 18/4). Dagarna däremellan tillbringades mestadels med Simons dator ovanpå fyra mjölkpaket, ett Monopol, ett Pictionary och en strykbräda för att komma åt internet och sas.se.
Uppdateringarna från internet, samt från Ida och Erik som redan gett sig av mot Milano, var tyvärr allt annat än positiva, så på lördagsmorgonen fick jag nog och packade ihop mig själv och mina saker och drog till Oulx. Oulx – denna pärla, detta mänsklighetens epicentrum, nej skämt åsido en av de dystraste platserna jag besökt på senare tid – visade sig dagen till ära från sin mest gråmulna och blåsiga sida. Å andra sidan var tanten som brukar sälja tågbiljetter inte där, istället var där en farbror som faktiskt fattade engelska (!). Alltid något. Fast ändå – dystert.
17:25 rullade jag in på Milano Centrale. Fem minuter tidigare hade Ida meddelat att “här är KAOS, det finns inga platser på norrgående tåg förrän på tisdag”. Underbart. Efter lite övervägande bestämde jag och mitt nyfunna hemresesällskap oss för att dra till Verona. Varför det? Jo, för att från Verona går det nattåg till München en gång per dygn och från München går det tåg till Hamburg och Köpenhamn mest hela tiden. Kändes mer värt än att försöka slå sig ombord på ett tåg till Zürich eller Basel.
Efter ett par timmar som inkluderade en tur i förstaklassvagnen, en ohelig mängd bagage, en synnerligen uppretad italiensk konduktör som nog helst ville slänga av oss, en mycket mystisk tågtoalett, och ett paket casinocookies var vi framme i Verona – Romeo och Julias hemstad. Såg inte så mycket av stan dock, mest tågstationen och lite regn.
Biljettskaffandet till Münchentåget gick sådär.. givetvis var det smockfullt och obokbart, men en liten kille i Trenitalia-jacka sa till oss att stå på perrongen när tåget kom in och snacka med tågpersonalen för att eventuellt få ståplats. Sagt och gjort, vi bäddade ner oss i vänthallen i en dryg timme och 00:10 traskade jag och Erik bort till perrong 7. Italiensk tågpersonal är inte jättetrevlig. Det fattade knappt vad vi sa, och var bara “no, no” hela tiden. Tysk tågpersonal kan göra en strandsatt skibums dag. Engelskspråkiga och vänliga. Tyskarna sa att de kunde låta oss åka med på deras sträcka, dvs från Brennerpasset och vidare men att vi måste okeja med italienarna också. Tjat lönar sig.
Tillbaka till väntrummet, väcka Ida, halvspringa med allt bagage till tåget, tjata lite till och sedan ställa sig och vänta på den tåghalvan som kom från Venedig och skulle kopplas på längst bak. Tillsammans med två letter lyckades vi till och med haffa en sittkupé, som gick att göra om till en enda stor säng. Inte så bekvämt dock (tack vare en tysk tant som tog upp halva utrymmet ensam) men efter att ha gjort en utflykt framåt i tåget – där det inte gick att komma vidare på grund av alla som satt och stod i gångarna – så kändes det ändå helt okej.
(Att sticka ut huvudet genom ett tågfönster på väg ner från Brennerpasset är dumt. Men jävlar vad häftigt!)
München 06:30, första stoppet Starbucks för frukost och gratis WiFi. Nytt tåg via Kassel och Hamburg, återigen i sällskap av våra lettiska vänner som hjälpte till med alla skidor och väskor. Konstaterade att tyska tåg har en något mer behaglig temperatur (inte bastuvarning) än de italienska. Allt gick hur bra som helst, jag hittade några tysk-turkiska medicinforskare från Lund som jag snackade bort flera timmar med, men efter att vi stannat på Hamburg – Harburg hände.. ingenting. Och ingenting. Och ingenting. Våran 40 minuters paus i Hamburg förvandlades sakta men säkert till intet.
Orsak: En brand på en av tågbroarna innan centralen gjorde att bara ett spår kunde vara öppet för inkommande tåg från sydväst, och det var kö så det skrek om det. Jippi. Jag tänkte hela tiden “vi är i Tyskland, de borde tänka som oss i Sverige, de borde verkligen hålla Köpenhamn-tåget, det borde de göra..”. Det gjorde dom inte.
Alternativen var att vänta in nästa direkttåg, som de kanske inte ens skulle låta oss gå på i och med att det redan var överbokat, att ta någon mystisk buss vid halv sex-tiden (klockan var fyra) eller att hoppa på ett lokaltåg till Lübeck för att där ta ett ännu lokalare tåg till Puttgarden, gå på färjan och sedan ytterligare ett tåg upp till Köpenhamn. Gissa vilket vi gjorde?
Vid det här laget hade “vi” transformerats från mig, Ida & Erik till oss tre, de två letterna, forskarna, en indisk dataingenjör på väg till Stavanger och en tysk tant på väg till Malmö. I periferin befann sig även två pantertanter från Göteborg, varav den ena var konstant upprörd. Ett härligt litet gäng, med den positiva effekten att jag knappt hade något mer än ryggsäcken att bära själv. För att inte tala om trevligt sällskap.
Dieseltåget mellan Lübeck och Puttgarden var långsammast i världshistorien, och perrongerna så små att man knappt fattade att de var där. Själva färjan var full av folk (nähä, överraskning!) och kön till maten var lång. Dock värd att stå i, schnitzel med pommes och bearnaisesås kan vara hur gott som helst när man inte ätit något riktigt på nästan ett dygn.
(Parentes: När vi skaffade proviant i München kom både jag och Ida tillbaka med vatten och godis. Och inte så mycket mer.)
Rödby. Världens ände, by the look of it. Inte helt olikt Oulx, minus bergen. Ett ensamt tåg med texten Särtog13 på dörrarna.
Särtog. Låter bra. Särskilt för ett tåg som aldrig avgår. Det visade sig att det väntade in någonting, nämligen det där tåget från Hamburg som vi inte hade fått åka med om vi hade väntat på det. Stackars Särtoget gick från fullt till totalt jäkla proppat på under trettio sekunder. In vällde medelålders par på väg hem från weekends i Prag, som tyckte att det här med säsongarliv var väldigt intressant. Trevliga människor. Trodde aldrig att jag kunde bli så glad av att ge sitt säte till någon annan, men det kunde jag.
21:03 rullade vi ut från Rödby, men bara en kvart senare var det dags igen. Tågbyte i Nyköbing. Vi kan ha satt nytt rekord där, nio personer varav tre med skidbagage från ett tåg till ett annat på under en halv minut. Bra jobbat. Sedan var det bara att vänta.
22:56 var vi slutligen framme på Hovedbangården, och en timme senare mötte jag upp pappa på Malmö C.
Sista timmarna i bil är bara sudd, jag var så galet trött, men samtidigt positivt överraskad. När skit händer är folk faktiskt hjälpsamma och vänliga. För mig som är så typiskt svensk som jag kan bli var det trevligt att se. Det är inte farligt att prata med främlingar på tåget, eller att be dem om hjälp om man behöver. Och det går inte att vara arg över någonting man inte kan rå på ( i det här fallet en vulkan). Även om det givetvis är bökigare att tåga genom hela Europa än att hoppa på ett flyg i Milano och två timmar senare vara på Kastrup är det inte omöjligt. Och om en så oplanerad och förvirrad resa som den här var kul, hur är det då att åka tåg om man har planerat det?
Det var en tankeställare. Och en upplevelse. Så här i efterhand är jag faktiskt bara glad för att det hände, även om det kanske var surt halv fyra på morgonen i Brenner när polisen kommer och lyser på en med ficklampor.
Och förresten, en sak till. Vi åkte gratis över två landsgränser. Det kom aldrig någon konduktör på nattåget. Chantemerle – München för under 40 euro, det måste nästan vara nån sorts rekord.
Här kommer lite mycket bilder. Allmänt stök i lägenheten (varför städa när man snart ska hem?), lite förfest, grillning på Le Bez dagen jag egentligen skulle ha åkt, och lite sudd från hemresan.
Hmm, ja. Så jag kom hem tillslut, natten till den 19 april, och sedan dess har jag chillat runt, tagit hand om stackars Simon som vart strandsatt här i väntan på nattåg upp till Norrland, städat min dator, möblerat om mitt rum och imorgon börjar jag jobba. Tillbaka till verkligheten deluxe.
Jag vet inte om det har sjunkit in ännu, att jag är hemma och så. Serre känns fortfarande så himla närvarande. Kom ut till jobbet idag och såg bilderna från förra säsongen i mitt skåp och bara “jisses, jag måste skriva ut nya!”. Måste ha något som motiverar mig, något som påminner mig om varför jag går till jobbet varje dag. Något som driver mig mot nästa vinter.
Återigen, tack så otroligt galet tokmycket till er jag har hängt med i vinter. Tack för alla myskvällar, samtal, obegripliga citat, förfester, soliga dagar, snöiga dagar, dagar som har varit halvdana och dagar som har varit sådär överjordiskt bra. Serre 09/10 är ingenting utan er.
Det kommer komma minst ett inlägg till här, men jag vet inte när.
Tills dess hittar ni mig här, och Simon här.
Lev väl/Hedda
Hey
Efter en rätt så jobbig “hemresa” från Serre Chevalier så sitter jag nu här hemma hos Hedda i Falkenberg och softar efter ett nyligt besök på det ökända Ullared, väldigt spännande så att säga.
Tänkte publicera den sista videobloggen för den här säsongen, observera att tack-listan i slutet är väldigt intern och kanske inte allt för kul för utomstående
Click here to view the embedded video.
Och som vanligt är det en aning bättre med HD
KLICKA HÄR FÖR HD!!
Ikväll blir det godmiddag inne i Falkenbergs Centrum och sedan något chilly. Imorgon kväll reser jag hem till Skellefteå med ett 17-timmar lång natt-tåg ifrån Göteborg.
Allt för idag!
/Simon
Typiskt.
Precis när allting är packat och klart, bunkern städdad och åka hem-nojan har infunnit sig dimper det ner ett kortfattat mess från SAS.
Flyget inställt, vnligen kontakta SAS på flygplatsen för mer information.
Yeah right att jag åker till Milano om flyget är inställt. Jag tänker inte sitta på Linate hela helgen och vänta på att askmolnet ska flytta på sig. Tyvärr har jag ingen aning om hur jag ska reda upp det här.. det går inte att komma fram till SAS i Sverige (förvånande, not), Bahn.de och TGV.com verkar ogilla mig skarpt och alla bussar har slutat gå.
Time will tell. Nu ska vi grilla / HB
Hey!
Efter att ha fått ett sista (?) April-dump så kunde vi faktiskt producera en videoblogg med förvånadsvärt mycket pudersnö i, dessutom passar vi på att leka gangsters en solig och vädligt oseriös dag
ENJOY
Click here to view the embedded video.
Och som vanligt är det roligare att se i HD!
KLICKA HÄR FÖR HD!
Kommer troligtvis ett sista och avslutande 10e avsnitt framöver.
Imorgon, sol och parkåkning.
/Simon
Hej Bloggen!
Idag har jag försökt bota stackars Simons bakfylla med några timmars effektiv (?) slaskåkning bort till Cucumelle och tillbaka. Det fungerade inte. Han mådde om möjligt ännu sämre. Vi satte oss vid Station med varsin cola istället, gick hem och poppade popcorn,åt upp dem och traskade sedan tillbaka till Station eftersom fredagarna innebär gratis mat. Hur de får det att gå runt vet jag inte, men all mat man slipper laga själv är bra mat.
Ett brittiskt barn snodde min Rubiks Kub, en hund ville sno Antons mat, Otto fick låna en gitarr och hettan vid väggen var nästan olidlig.
Videoblogg #9 är klar om 16 minuter (ungefär) och imorgon tänker jag hänga i parken. Annars är det bra. Farmen stängde igår, jag har beslutsångest om när jag vill åka hem och VeckoRevyns korsord är alldeles för lätta.
Över och ut/ Hedda
Hupp.
Mest mulet idag, men sjukt varmt de korta stunder solen kom fram. Jag och Simon var inne och handlade och inför detta stora mission laddade vi upp med varsin McFlurry på Donken. Vet inte om de har uppfunnit McFlurry v.2.0 i Sverige än, men kombinationen mjukglass+Daimkross+varm kolasås är fantastisk. Fast sockerchocken gjorde mig lite lätt illamående i slutet.
Nåja, annars har dagen varit lugn. Jag har renskrivit en drös tillknycklade och inte alltid helt begripliga papperslappar som gått under samlingsnamnet “citatlistorna”, och ätit gröt. That’s about it. Man blir lite nostalgisk när man kollar på skämt från början av säsongen. Det har varit en bra en, måste jag säga. Håller även på att vela kring “när ska man åka hem”-dilemmat. Tre dagar hit eller dit kan verka som en stor sak i slutet av vintern. Falkenberg är sällan särskilt kul i april heller, men hem måste man ju.. jaja.
Igårkväll var det som sagt tjejkväll som började med grymt goda Mojitos på La Baita, vidare upp till Farmen, sedan in på ett stängt Loco där Kattis chef bjöd på det mesta och försåg oss med en flaska Kahlua (av alla sliskiga likörer) innan vi gick till Grottan för att sjunga för Linus som fyller 22 år idag. Grymt bra kväll, bortsett från den korta stunden av panik som infann sig när jag insåg att “jävlar, mitt Visakort är borta”. Ut och leta, och tack vare en för mig osedvanlig tur hittade jag kortet på parkeringsplatsen utanför. Pheew. Det hade kunnat bli en jobbig sista vecka annars.
Ikväll blir det troligen filmkväll och “kalla-den-vad-du-vill”-extravaganza, för det verkar väldigt osannolikt att jag skulle kunna äta upp tre kilo havregryn på en dryg vecka. Så går det när man åker hem, skadar sig, inte orkar vänta den extra minuten som skiljer mellan havregrynsgröt och rostat bröd i ren uppvärmningstid och så vidare.
Äsch. Nej. Nu ska jag ägna mig åt vettigare saker. Typ tagga folk på Simon & Erikas Facebookbilder. Kanske.
Ärtor/ Hedda
*“kalla-den-vad-du-vill”, ett lätt sätt att lösa konflikten chokladboll/negerboll när åsikterna hos berörda parter går isär.
Inga kommentarer
