Årets skidtestarhelger sammanfattade

MnO

Aktiv medlem
Årets skidtestarhelger sammanfattade
Så här i försäsongens sista vacklande dagar är det åter dags för att sammanfatta intrycken av höstens skidtestarhelger i form av ett antal recensioner av de skidor jag har hunnit testa. Har du inte gott om tid kan du sluta läsa nu, för det här kommer att lägga iväg till ett ganska långt inlägg...

I år har jag varit på säsongsöppningen Ski-in i Trysil och Snö, test&fest i Åre under luciahelgen och åkt igenom en del av säsongens nyheter. Som vanligt är det ett digert utbud, men också en välbesökt tillställning, vilket gör att valet av skidor styrs mycket av tillgång och timing rörande vilka skidor som finns tillgängliga just då man är inne i mässtälten och byter par.

Förhållandena har varit nästintill perfekta för testande vid båda helgerna. I Trysil bjöds premiärbesökarna på en perfekt pistad konst-/natursnöblandning uppe vid Hästen-liften och stenhård konstsnö blandad med fast, men inte isig konstsnö i de lägre delarna av anläggningen. I Trysil var det mer omständigt att byta skidor och jag var också inte fullt ut igång förrän på söndagen egentligen iom att det var säsongspremiär. Att testa skidor med stappliga premiärben ger ingenting. Därav det begränsade antalet skidor där.

Åres test gick av stapeln nu den gångna luciahelgen, 14-16:e december. Här var förhållandena också riktigt bra för test med en hård, bitvis isig botten blandat med lösa partier och pucklar. Ett underlag som verkligen ställde skidorna på prov, men samtidigt medgav åkning i hög fart och med fullt driv. Åkningen skedde mestadels kring VM6:an, men också en hel del i Gästrappet där underlaget var riktigt stenhårt tidvis. Liftköerna lös med sin frånvaro och tempot i testandet kunde hållas högt hela helgen.

De sammanfattande intrycken var att det var precis som vanligt. Folket i tälten var av varierande kvalitet. Från riktiga service-äss som kan allt om produkterna, till folk som inte ens har en grundkoll på vintersport utan mest verkar tycka att det är kallt i väntan på första ölen på kvällen. Årets pris för sämsta attityd i tältet går till Salomon, och då i synnerhet "tältchefen" som var mer än lovligt grinig. Han förtjänar en storsko rakt upp i familjepaketet. Det låg ett par Rocker i tältet på fredagen, monterade och klara och dessutom inte nya, utan tydligt inåkta med några repor i botten. Trots detta fick jag inte ta ett teståk på skidorna med med den enda motiveringen att "dom ingår inte i testet". Då tror man ju naturligtvis att det beror på att det är ett par privata skidor, men så var inte fallet. Det var Salomons testpar av Rocker som hade varit med i Åka Skidors test och nu låg dom bara där för att de skulle plockas med hem. Extremt kass attityd och det är faktiskt därför jag inte testade några Salomon under helgen. Visst är Rocker inte någon Åreskida, men det hade ändå varit intressant att se hur den hade betett sig i testpisterna. Sen var Salomons sortiment under all kritik som vanligt, och det blir man ju inte gladare av. Ingen XW Lab, inga stora Gun, ingen test av Rocker. Nej, här ska det säljas mainstreamskidor och inget annat.

Det stora problemet på tester är kvaliteten på bindningarna. Få skidor har bindningar som medger att man kan stå på som man vill, utan man måste oftast hålla igen en del över slagiga partier. Problembarnen var som vanligt Markers och Tyrolias hyrvarianter och jag gjorde samma fel som jag alltid gör. Det tar ett par helt omotiverade tjuvsläpp innan man kommer tillbaka till den evigt gällande sanningen: Det gäller att i princip bottna den typen av bindningar, eller i alla fall lägga sig precis högst på skalan, om man ska kunna testa skidorna med någon behållning.

Jag har slutat försöka övertyga tältpersonalen om att jag verkligen ska ställa bindningen på 12 och sen gnabba i två minuter om att "vi har faktiskt lärt oss på kurs att den ska stå på 7,5 om du väger 75kg... man delar med tio förstår du, så lyssna nu på oss som vet". Istället hade jag med mig ett multiverktyg, grabbade skidorna direkt och justerade själv på toppen. Klart smidigare.

Om mig själv som åkare:
Jag är 29 år, 181cm lång och väger 75kg. Jag har säsongat tre vintrar i alperna och har i den miljön total fokus på offpiståkning. De år jag inte säsongar brukar jag snitta runt 55 skiddagar, men det är knappt att jag kommer upp i det i år på grund av att jag har hamnat på ett seriöst jobb för första gången i mitt liv och bor nu en bra bit från bergen. Jag åker helst på ~190cm ~95mm "do it all"- skidor, men nöter även en hel del dagar med korta pistskidor i låglandsbackar och harvar också gärna pist med ett par nyslipade GS-racers. Min teknik är självskolad med en ständig medveten strävan mot tekniskt bättre åkning. Jag kör på ganska hårt, men i och med en ökad ålder har jag mer och mer gått över till att sätta kontroll och säkerhet före dumdristiga upptåg. Skidors egenskaper i luften eller fakie bryr jag mig inte om det minsta eftersom jag aldrig jibbar. Testa twintips ur den aspekten får andra göra.

Sen klipper jag in en brasklapp som jag har saxat från förra årets inlägg, men som fortfarande är aktuellt:

NOTERA: Det här är INTE är något skidtest i egentlig mening i stil med skidpressens. Då testar en grupp utvalda åkare skidorna under skiftande förhållanden under en längre tid och får fram en mycket mer nyanserad bild av en skidas egenskaper. Nedanstående kommentarer är enbart mina erfarenheter av hur varje skida betedde sig i just de förhållanden som rådde i Trysil och Åre under de aktuella helgerna. De flesta åsikterna är mina, men skidorna diskuteras också med andra åkare i gruppen och en och annan gemensam tanke finns med här och där. Givetvis är det långt från rätt att testa tex offpistorienterade skidor på den typen av underlag, men man får ändå en fingervisning i hur skidan känns. Alla skidor presterar annorlunda om underlaget skiftar och i vissa fall kan det totalt förändra ett testresultat. Skidorna presenteras i stil med skidtestarhelgens upplägg i en totalt ologisk ordning. Testad längd och testort anges efter modellnamnet. För mer info om mått, radier, priser och liknande hänvisas till Freerides skiddatabas: https://www.freeride.se/skidatabase/2008/


Slutsnackat... till testet:

Elan 999 Ltd 193cm, Trysil

4245_pic1b.jpg


Ett par riktigt snygga Elanskidor i sober design som ger ett harmoniskt och balanserat intryck med en diskret skärning och en klassisk grafik. Här handlar det inte om några utsvävningar åt något håll, utan Elan har spelat med säkra kort för att ta fram en riktigt bra friåkningsskida för avancerade åkare. Resultatet är en skida med ett väldigt förutsägbart beteende. Skidan är relativt rak och inväntar kommando istället för att ta egna initiativ. Radien är lång och skärningen är snäll i största allmänhet, vilket gör att farten blir ordentligt hög innan åkningen livas upp om man ligger på skär.

Det krävs viss forcering för att få till kortsvängar, men väl där så är skidan ganska lättjobbad. Isgreppet är tydligt, men inte helt stumt. När jag pressar skidan släpper det här och där och spårningen är inte helt perfekt. Släppen övergår dock inte i ett hackande beteende, utan stannar vid att vara förutsägbart och lätt hanterat. En skida som är som gjord för att effektivåka stora mängder fallhöjdsmeter både i pist och utanför. Framänden är påtagligt mjuk i förhållande till den övriga skidan och det gör att det fladdrar något i högre fart. Den både känns och är dock en ganska stor skida och stabiliteten finns alltid i botten. Tyvärr kunde jag aldrig testa skidan fullt ut i hög fart, eftersom det satt en riktig skitbindning på (Tyrolia 11). Jag fick ett antal tjuvsläpp ganska omgående och därefter tog jag det lite lugnare.


Elan Magfire Pro Limited 176cm, Trysil

"Vår bästa allroundskida någonsin", skanderas det glatt i tältet från en hurtig norrman i Elanjacka. Magfire Ltd är en med Elanmått mätt dyr skida i deras wave-konstruktion. Vågmönstret ska teoretiskt ge en effekt av att skidan böjer sig lätt i längsled, men samtidigt blir vridstyv i sidled. Fullkomligt logiskt faktiskt. Jag har alltid gillat Magfireserien och med tanke på ovanstående uttalande var det med ett visst mått av förväntan som jag stakade iväg från liftavstigningen.

Tyvärr kunde jag snabbt konstatera att jag inte håller med alls. Magfire Pro bjuder på en alltför direkt snökontakt där framförallt högre frekvenser når åkaren i en störande hög grad. Jag tycker det känns som en betydligt billigare skida i den aspekten och med ett blindtest hade jag gissat på att det här var en enkel capskida med skumkärna och bärande glasfiberskal just när det gäller snökontakten. Men Magfire Pro Ltd har som tur är andra egenskaper som vittnar om att det här är en påkostad skida. Den är påtagligt mjuk, vilket gör den lättsvängd och enkel att böja igenom ordentligt, men samtidigt visar den bra bett på hårdare partier. Där kommer wave-konstruktionen till sin fulla rätt. I begränsad fart och med begränsad kraftinsats är Magfire rapp, kvick och kul. Lättåkta skidor förmedlar ofta stora doser av åkglädje i det lägre fartregistret, men jag hittar inte rätt på Magfire när jag ökar farten och pressar skidan. På något underligt sätt känns det som att balansen i skärningen flyttar sig framåt ju mer jag pressar den. I hög fart och djup position i skärande sväng upplever jag det som att den dominerande delen av skidan ligger lite framför foten istället för mitt under, eller under trampdynan, som man är van vid annars. Det gör att spårning och balans i skäret utgår från en punkt som inte ligger helt rakt under foten och jag upplever därmed obalans både i längre och kortare svängar. Med stabiliteten är det än värre i hög fart. En mjuk skida är en mjuk skida, oavsett vågmönster och jag får några rejäla genomslag när jag provocerar skidan över ojämna partier. Sammanfattat är Magfire Ltd Pro en skida främst för äldre och/eller åkare som tar det lugnt och njuter av utsikten, snarare än dom som letar adrenalin i åkningen.


Stöckli Laser SC 170cm, Trysil

En skida som har sett likadan ut i många år och den har inte heller ändrats något nämnvärt under de senaste utgåvorna, men årets version upplevde jag som lugnare och mer prestandainriktad än tidigare. Det är lite oklart om det beror på förändringar i konstruktionen, eller om det var kopplat till den platta som satt under bindningen. Den såg klart bastant ut och påverkar säkerligen skidan till att närma sig rena raceskidor. Laser SC uppvisar en på gränsen till ruggig spårvilja och under de första svängarna fick jag verkligen passa mig för att inte göra bort mig. Här är det full koncentration som gäller. När man väl har vant sig vid skidan så får man mycket, mycket tillbaka i form av spänst och respons.

Jag har tidigare år upplevt att alla Stöcklis kortradieskidor som väldigt hårdsnöinriktade och de har tappat mycket på mjukt underlag där jag har haft svårt att hitta grepp och spårning. Nu är det annorlunda. Skidan sitter som berget på fast underlag och spårar nästan lika bestämt över mjukare partier. Just den allsidigheten gör att SC:n nu kliver upp i min egen mentala samling i kategorin dom allra bästa pistskidorna. Högfartsstabilitet är egentligen onödigt att prata om på en sådan här skida. Skärningen gör att farten automatiskt hålls ner och så länge man har kontroll över skeendet så finns stabiliteten där.

Det kraftfulla greppet har en baksida i form av att det blir en väldigt tydlig omställning när man släpper skäret och ska ta några sladdsvängar, speciellt på fast underlag. Antingen åker man på rälsen eller inte så att säga. Sladdsvängar känns onaturligt och skidan letar hela tiden efter ett läge att få gå in i skäret igen. Sammanfattat är Laser SC en perfekt skida för den som letar efter en skida med racestockkänsla, fast med en FIS-illegal hybridskärning mellan SL och GS. Karaktären är närmare SL än GS, men det går att byta mellan stilarna genom att ställa om tekniken en aning.


Stöckli Stormrider DP Pro 186cm, Trysil

Stormrider har alltid varit en favorit och så även i år. Inget märkbart har hänt med konstruktionen, utan man får nöja sig med att konstatera att Stöckli i år har hittat ovanligt rätt med grafiken som består till större delen av en borstad metallyta med en medvetet "dålig" finish. Hela skidan andas därför lite handgjort custombygge.

Skidan har ett asymmetriskt flex i tailen, vilket gör att åkaren kan välja mellan en mjuk och snäll bakände eller en styvare som ger mer svar. Personligen måste jag erkänna att det är svårt att avgöra om skillnaden är rent mental eller ej. DP ger gott om svar oavsett vilken fot man sätter den på och jag tycker att asymmetri i allmänhet är en dum idé, framförallt på friåkningsskidor. Kör man sönder en kant på en sten vill man kunna använda den som ytterkant utan att behöva oroa sig för att skidans egenskaper förändras.

Åkmässigt kännetecknas DP Pro av en poppig, snärtig och lättåkt karaktär som är väldigt underhållande. Skidan svänger mycket mer än vad mått och design anger och pressar man den kan man få till förvånande korta skärande svängar. Lägger man upp den på kant följer den obevekligt den inslagna vägen och går över eller igenom det mesta utan att protestera. Stabiliteten är verkligen i toppklass och det är även hanteringen av sladdar och fartdämpning i allmänhet. Det här är en av de allra bästa midfatsen, men den kostar också därefter dessvärre.


Völkl Mantra 177cm (med Marker 14), 184cm (med Duke), Trysil

4010_pic1b.jpg


Mantra har breddats 2mm sen förra året och den har fått mer skärning (+1mm fram och bak). Nu är svängradien nere på 22,5m@184cm och det är mycket sväng det. Det är ytterligare ett kliv bort från föregångaren Explosive. Trots den förändringen är det i praktiken inte mycket som skiljer mellan årets modell och dom tidigare. I ett blindtest hade det varit klart svårt att avgöra vilken årsmodell man åker på, i alla fall om man inte har ett referenspar från förra året att byta direkt till. Snökänslan är i det närmaste identisk och visst kan man med facit i näven konstatera att den svänger lite mer än tidigare, men det är som sagt inga radikala förändringar. Jag upplevde en viss skillnad när det gäller en lite mjukare känsla i flexet, vilket ger en lite sämre grundstabilitet och en lite mer lättåkt karaktär överlag.

Bett och spårvilja är så bra som man förväntar sig av Mantra och modellens kännetecken med en dominerande framände som drar in i sväng vid minsta provokation finns kvar. De testpar jag åkte var föredömligt väl preparerade. Kanterna var sylvassa och jag märkte inte av något av förra årets problem med oplana skidor. Antingen har Völkl bättrat sig, eller så har testteamet tagit åt sig av förra årets svidande kritik angående dålig skidpreparering och kört igenom sortimentet innan folk får åka på dom.

Jag testade två olika längder som synes med två olika bindningar. 177:an är otroligt kort iom att Mantra har en rekommenderat monteringspunkt långt fram. Jag trivs inte på så korta skidor. 184:an däremot hamnar helt rätt i längd för mig om jag ska åka Mantra i de förhållanden som rådde i helgen.

Det var intressant att kunna byta mellan två i princip lika skidor med en standard Marker och en Marker Duke. Duke slår 14-bindningen på allt egentligen. Skidorna med Duke hade bättre isgrepp, kändes mer direkta och kopplingen mellan sko och skida var helt enkelt mer solid. Se ett något mer utvecklat resonemang angående Duke under recensionen av Völkl Katana nedan.


Goodha 191 191cm, medium flex, Åre

4018_pic1b.jpg


Goodha är ett intressant märke som erbjuder svenskdesignade skidor som byggs i en "en etablerad skidfabrik i Österrike", som det heter officiellt utan att tillverkaren nämns vid namn. Inte heller personalen i tältet ville avslöja vem som egentligen bygger skidorna. I initierade kretsar är det knappast någon väl behållen hemlighet att det är mångmärkespressarna Pale som bygger 191:an i samma form som Armadas JP vs Julien, eller TX 66 som modellen heter när Pale sätter sin egen logga på den.

Hur eller hur, Pale eller någon annan, så kan man snabbt konstatera att det är folk som kan bygga skidor som har stått för tillverkningen. 191:an känns otroligt lätt och smidig på snön för sin storlek. Skidan drar tydligt in i sväng och man får en skön retur om man skickar ut den i kortsväng så länge man inte överbelastar tailen. Isgreppet är inget som sticker ut, men det är ändå fullt godkänt för kategorin och jag var trygg hela tiden trots rejäla isfläckar i pisten. Pressas skidan märker man snart att bakänden är ganska mjuk och snäll. I svår snö och i trixåkning är det en fördel, men i hård pist känns det som att den inte svarar riktigt. Det hänger också ihop med den rejäla twintipen förmodar jag. Det är få breda twintips som verkligen svarar i bakänden och det här är inget undantag.

Stabiliteten är ok för att vara en bc-jibber, men fokus ligger snarare på spänst och pop än stabilitet vid hård åkning. Lätt och kul är en bra beskrivning. Balansen i skidan är väldigt mycket jib, trots att testparet var monterade på freeridemärket längst bak på bootcenterskalan. Jag hade personligen valt att flytta bak bindningen ännu mer, kanske tom 2-3cm bakom fr-märket om jag skulle använda skidan för allroundbruk.

Sammanfattat är Goddha 191 en prisvärd skida för en jibblaggvan åkare som vill ha en stor, men synnerligen lätt och lekfull modell som fokuserar mer på trix och knix än stabilitet och stuns.

Goodha 114, Åre

4019_pic1b.jpg


114 känns rakt av som en uppskalad version av 191:an. Snökontakten, kantnärvaron och spänsten är i det närmaste identisk om än i ett mjukare fodral. Även här är det glasfiber snarare än metall som dikterar villkoren. Huvudintrycket är detsamma som med 191:an när det gäller hur man upplever storleken på skidorna. Trots 114mm under foten, 190cm längd och att testparet var försett med en tung Salomon 916 (FULL credpoäng till Goodhafolket för den manövern!), känns skidan påtagligt smidig i åkningen. Skidan är relativt mjuk och böjkurvan är harmoniskt jämn över hela längden, vilket säkerligen är huvudorsaken till att den är så pass lättåkt. Både i skär och i kortsväng är det trots mina ganska beskedliga 75kg lätt att böja igenom skidan hela vägen in under foten.

Trots mjukheten finns det ändå ett visst mått av stabilitet att hitta, men det går inte att med full bekvämlighet släppa iväg den i en ojämn pist även om bredden i sig bidrar med att skapa ett lugn över alla rörelser. I högre fart fladdrar det en del och jag får problem med renheten i skäret, men det förväntar man sig också att det ska göra med tanke på att skidans huvudsyfte är att prestera bäst i lössnö. Den dras av samma problem (eller tillgång beroende på vem som frågar) som 191:an i form av en väl snäll bakände. Det är svårt att hitta något svar där, men å andra sidan tillför det en lättsamhet i åkningen iom att skidan bli lättsladdad och inte så rälsig.

Goodha var överlag en klart positiv överraskning för mig. Jag hade inga direkta höga förväntningar inför testet, utan hade snarare trott mig få möta en mer död känsla i stil med många andra små jibmärken som är mitt i processen att lära sig bygga skidor. Den omvägen slipper Goodha iom att dom köper in skidor från en erfaren tillverkare och nu är det istället riktigt spänstiga konstruktioner i sortimentet. Goodha presenterar en trevlig linje prisvärda skidor för jibgenerationen. Det som jag saknar är en skida som är mer inriktad på ren big mountain utan jibinfluenser.

Det var bra folk i tältet också. Goodha var den enda tillverkaren som stannade kvar efter klockan 13 på söndagen, vilket många både såg och uppskattade. Bra jobbat.


Nordica HotRod Hellcat 178cm, Åre

4265_pic1b.jpg


En 90mm:s förvuxen allmountaincarver från Nordicas populära HotRodserie. Hellcat är en bastant och tung skida som kräver rejäl insats för att vakna, men som ändå bjuder på något för slöåkaren. Det är en intressant kombination. Trots ett hårt flex hittar man enkelt ett bra bett redan i lägre fart och skidan känns därför trygg och säker under tiden att man bygger upp fart och kraft. Det inger självförtroende i åkningen. I hög fart kände jag en liten, liten störning i framänden speciellt i början av svängen som är störande. Det känns som att skidan är lite uppmjukad längst fram för att den ska bli lite snällare och att det gör att skäret släpper en aning när man pressar på hårt underlag. Det sänker totalintrycket något, men det kan också bero på att jag är lite för lätt för skidan och inte riktigt trycker igenom den för det är som sagt en styv skida i övrigt.

Den här typen av skidor besitter ofta en bra spårvilja på varierande underlag, och det är Nordican en ypperlig representant för. Den väl tilltagna bredden i kombination med en kraftig skärning gör att man även på mjukare underlag kan få bra tryck genom svängen. Det underlättar vid ojämn snöhårdhet när en sväng hamnar på stenhårt och nästa i mjuksnö. Med en smal skida som skär fast eller blir flytig i mjukt måste man hela tiden vara alert och ställa om trycket, men med Hellcat och dess kollegor i bredcarverkategorin är det bara att stå på rakt över. I branta partier med hård snö där kortsvängen är ett måste tappar Hellcat en del stabilitet och går över i att hacka i bettet. Det är ganska typiskt för breda skidor, men jag blev ändå förvånad över att hitta det på Hellcat iom det hårda flexet och den rejäla tyngden.

Balansen i skärningen är helt neutral. Skidan kan faktiskt inta rollen som slalomcarver om man ställer sig lite mer upprätt och lägger in mycket kraft i kantningen, men följer man skidans naturliga karaktär så hamnar man i längre svängar i storslalomrytm.


Nordica Dobermann Spitfire 170cm, Åre

Nordicas Dobermann-serie började som en ren race-linje med en slalom- och en storslalomskida i absolut råraceutförande. Racestock made public helt enkelt. Avancerade åkare drägglade så att kanterna rostade på butiksexen, men initialt såldes inte några mängder av serien. Numera har det gått rejäl inflation i namnet Dobermann och benämningen återfinns på skidor i det normala top-of-the-linesegmentet. Det innebär dock bevisligen inte att det är dåliga skidor det handlar om utan det är snarare ett sätt för Nordica att använda den tidigare hypade termen till att sälja många butiksskidor.

Dobermann Spitfire var en av vinnarna i pistkategorin i helgens förhållanden och det var många överrens om. Den bjuder på ett orubbligt grepp och tryggheten är total. Över partier som med andra skidor upplevdes som ruskigt svårbettade lägger man istället ner i en fullt pressad carvingsväng utan den minsta tvekan. När ett sådant imponerande isgrepp kombineras med en lika stor grad av lekfullhet och mångsidighet så kan man inte annat göra än att fullt ut kapitulera och låtsas som att man inte ser att Nordicakillen står och vinkar in vid tältet när man sniker åt sig ett åk till. Skärningen är perfekt för den som vill ha ett par pistskidor som hamnar mitt emellan slalom och storslalom, men karaktären är aningen mer åt slalomhållet med en retur och respons som skapar leenden på löpande band. Trots den korta längden (170cm) känns skidan mycket stabil så länge man åker aktivt på skär. Det är, som sig bör i den här kategorin, värre när det sladdas eller ska dämpas ner fart, men även här beter den sig bättre än de flesta segmentkonkurrenter.

Efter en sådan här positiv upplevelse är det trist att konstatera att skidan enbart säljs med med ett bindningssystem med ett standardval av med en Marker 11:a. Det ska gå att uppgradera till en Marker 13, men det är en klen tröst. Det är två bindningar som inte på långa vägar räcker till för att man ska kunna toppa ur en sån här skida. Tyvärr förefaller det inte heller gå att skruva av systemplattan eftersom skidan inte är plan under (två "betatuber" i atomicstil ligger under foten).

Det här är ett typexempel på hur en tillverkare tror sig skaffa sig större vinster genom att tvinga konsumenten att köpa en viss bindning med skidan. Det är precis tvärtom. De allra, allra flesta i den stora konsumentmassan skiter i om det är systembindning eller ej. De köper den rekommenderade bindningen med skidan i alla fall och reflekterar inte ens över att man kan köpa en skida utan bindning. Skillnaden är att dom tappar en del kunder, som tex jag själv, pga att en avancerad åkare inte accepterar vilken bindning som helst. OM en tillverkare väljer ett system som låser upp till en viss bindning så måste man i mitt tycke överdimensionera bindningen i förhållande till skidans prestanda. I det här fallet upplever jag det som en klar underdimensionering, vilket får ses som klart olyckligt. Jag hade gärna handlat ett par Spitfire, men inte med dom skitbindningarna som enda alternativ. Bygga skidor kan ni Nordica, men tänka i helhetsperspektiv är tydligen svårare. Underkänt!


Fischer Watea 94, 186cm, Åre

3974_pic1b.jpg


En ny skida i en serie som är döpt efter den populära allroundfetingen Watea som har funnits i ett par år. Nu är det istället en serie skidor där 94:an är den näst bredaste. Det tar inte många meter innan man känner igen sig. Det här är väldigt, väldigt nära orginal-Watean, om än i ett (ännu) smidigare format. Det är ett litet kliv mot mer pistanpassning i egenskaperna och den kortare längden och den smalare midjan ger ett rappare beteende än 101-versionen.

Men som sagt, Watea är Watea. Det innebär en väldigt lättåkt och neutral skida som inte sticker ut på något egentligen, men på något sätt ändå lyckas skapa en egen karaktär där åkglädje och poppighet är de viktigaste ingredienserna. Snökänslan är präglad av lättsamhet och skidan ligger i den odämpade delen av skalan. Både småvibrationer och större slag når upp till åkaren i relativt ren form, men det är trots detta inte så att det stör i något läge, utan snarare en väl avvägd blandning mellan dämpning och sprödhet i snökontakten. En kul skida utan konstigheter, som med tanke på det mjuka flexet passar främst för åkare av normalvikt eller därunder.


Blizzard Kreitler Pro IQ 191cm, Åre

3933_pic1b.jpg


Stor, bred, stum, rak, jobbig. Nej, det här var inget för mig och inget för Åre heller för den delen. Jag orkade med ett enda åk på den här skidan och fick inte ut något annat än ren prylbögsallmänbildning. Inte speciellt svåråkt egentligen om man går över i klassisk sladdsväng, men kul var det sannerligen inte. Skärning är egentligen ingen idé att tala om i sammanhanget, men det finns i alla fall en bredare framände och en pintailform som gör att man i viss mån kan låta den gå själv in i sväng i inledningen på en sladdsväng, men i resten av svängsekvensen händer absolut ingenting. Ingen retur, inget svar. Varenda liten manöver måste ske med direkt insats från åkaren. Man får verkligen dra den igenom både mitten och avslutningen av svängen för att komma över i nästa och hela tiden släpar bakänden på ett irriterande sätt. Notera dock att det här gäller enbart i rådande förhållanden. Den här skidan är förmodligen en dröm för dom som gillar att spraya ut och slida med bakänden i puder, men i en omväxlande hård/mjuk Årepist finns det inte mycket att hämta. Inlämning och vidare med nästa par.


Blizzard Argos IQ 187cm, Åre
3934_pic1b.jpg


Argos sägs vara lillebrorsan till Kreitler Pro... hmm... jag undrar vem som kom på den formuleringen i Blizzardkatalogen. Hade jag varit farsan Kreitler Senior och det hade dykt upp ett sånt här gossebarn som lillebror till Kreitler Pro så hade jag genast frågat ut brevbäraren om vad som egentligen försiggår med frugan på vardagsförmiddagarna. Det finns förutom Blizzardloggan och bindningsinterfacet inget som liknar brödraskap mellan dessa två skidor.

Argos ser anonym ut, men den stog överraskande nog för en av dom mest spektakulära teståken i år. Argos är på rak arm den feting med den tydligaste returen i kortsväng som jag någonsin testat. Den uppvisar en otrolig, faktiskt i början på gränsen till svårhanterlig, respons i pressad kortsväng, vilket ger en ytterst livfull och rolig karaktär. I långa svängar är den lugnare i beteendet, men ett isgrepp i toppklass och en svårslagen grundspänst gör att man hela tiden kan trycka till och få sig en retur utan like inför en svängväxling. Argos var helt enkelt en ytterst trivsam bekantskap och var också populär i hela testgruppen. Säljs för övrigt med ett bindningssystem med en integrerad Marker Duke, vilket jag möter med blandad reaktion. Jag gillar inte systembindningar, men om det innebär att man kommer åt en Duke till bra pris så får det väl ändå ses som acceptabelt.


Fischer Big Heat 176cm, Åre

Kraftigt skuren 90mm:are i samma kategori som Nordica Hellcat och BigHeat är också väldigt lik sin italienske konkurrent. Även Fischers representant i klassen är tung och styv och kräver mycket kraft från åkaren, men även utan full insats känns skidan manöverbar tack vare den rejäla skärningen. På hårda partier saknar jag ett direkt och "automatiskt" isgrepp, vilket ger en osäkerhet i åkningen. Det finns grepp att hitta om man bygger upp ett bestämt tryck från inledningen av svängen, men jag får en anings, anings släp i fronten främst i över isfläckar och även om skidan inte släpper helt så räcker det för att jag ska rygga till och få en osäker och obehaglig känsla.

På mjukare snö spårar Fischern väldigt bra och jag måste säga att jag verkligen gillar den här typen av skidor så länge det inte är stenhårt. I en längre längd (184) hade den passat många dagar under en säsong i de svenska fjällen. Skärningen gör att man nästan tror sig stå på ett par slalomcarvers ibland, och samtidigt får man en väldigt biffig och kraftfull känsla med 90mm under foten och trots pistfokuseringen är man förmodligen inte helt borta om det snöar 20-30 nytt.


Fischer RC4 Progressor 175cm, Åre

3939_pic1b.jpg


Strax under top-of-the line. Känns som en nedbantad och lätt breddad Worldcup RC, vilket det också är om man studerar skärning och böjkurva. Ren, ofiltrerad snökontakt med plastig botten. Plattan som sitter på verkar vara enbart för höjning, eller för att det ska se lite smårace ut. Progressor RC känns billigare och är mer odämpad än mycket annat jag testade under helgen, men då testade jag iofs inte heller speciellt mycket ur den här kategorin. Trots den något störande snökänslan finns en hel del stabilitet, grepp och spänst att hitta när man har vant sig vid att rent känslomässigt vara närmare snön.

Jag gillar verkligen skärningen på den här skidan. Den ligger helt perfekt fördelad mellan fram- och bakände och jag hamnar precis där jag vill vara i sväng efter sväng. RC blir en slalomskida om man åker den som en sådan, eller en GS-skida när den andan faller på. Det här är en skida för medelåkare som vill ha en lättåkt skida som känns okomplicerad på snön, men det finns egentligen inget motiv till att välja den här framför den billigare och bättre TechnoPro XT500 (se nedan) som byggs i samma fabrik.


Fischer 207 207cm, Åre

3987_pic1b.jpg


Såja, såja, Fischerfolket! Cred och åter cred för att den här skidan borrades upp för säsongens tester. Enormt stor vid första anblicken, men ändå harmoniskt designad. Allt är stort åt alla håll och blir på något sätt proportionerligt. Tittar man bara på 207:an så ser den inte så grisigt stor ut... ända tills någon ställer sig bredvid med något annat... Trots båtspets, fena och abnorm längd ser 207:an ganska traditionell ut. Den har ingen tip rocker och ingen konstig skärning. Det är helt enkelt en vanlig allroundfeting som är uppskalad ett par snäpp.

Det är med visst mått av skräckblandad förtjusning man stakar iväg första åket med dom här. Vad kommer att hända nu? Svaret är aningen tråkigt: Inget extraordinärt, och skidan är i allra högsta grad åkbar även i en pist i Åre (glädjande besked för alla posers som har tänkt glida in på dippan med den här på axeln). 207 är faktiskt förvånande lättåkt och hanterbar även i stökig pist, dock med en slowmotionkänsla på allt utom farten i färdriktningen. Hela konstruktionen känns lite traditionellt K2, dvs huvudingrediensen i blandningen av egenskaper är en mjuk hockeypuckdoftande sävlighet och det finns ett tungt långsamt gung över hela uppenbarelsen. Det som hindrar i helgen är inte storleken, utan isgreppet. Det finns inget bett att leta fram, ens på partier där det inte rör sig om is utan om fast konstsnö. Bristen på bett gör att det inte går att släppa iväg 207:orna riktigt i testpisten. Det hade varit för stor risk inblandad i en sådan manöver.

Det krävs ingen livlig fantasi för att räkna ut att dom här skidorna kommer att gå bra för cruising i puder. Det är lite underligt tycker jag att inte Fischer har tagit ut svängarna ännu lite mer. Lite rocker, ett mjukare flex och en mer spektakulär skärning hade gjort 207:an till ännu mer speciell.


Rossignol RX Worldcup racestock 183cm, Åre

Rossignol visar den goda smaken att ta med en full-on racestock-skida till testet och beväpnar den med ett par FKS155 dessutom. Tack och bock!

Tuuuudeeelluuuuuuuuu, trala-la-la-laaaaaa, kommer jag på mig själv att sjunga för mig själv samtidigt som jag avverkar helgens snabbaste åk nerför testpisten. Jag trycker till i ett par kortsvängar för att få ner farten och RX:en svarar snabbare än en stormästare i Jeopardy. Kvickt, rappt, korrekt, men också en smula egoistiskt och hänsynslöst. Greppet är våldsamt och rent ut sagt sanslöst jävla bra. En halv refräng senare i min nykomponerade melodi vaknar jag upp ur min totala hybris och håller på att dra rakt över en intet ont anande svenssonåkare som tar en något oväntad väg med ett par kvicksvängande testskidor under fötterna.

Den råa prestandan har en baksida. En skida av den här typen kräver full koncentration hela tiden för att man ska behålla kontrollen. Då och då får jag en rejäl smäll på fingrarna och får göra räddningar som hade passat bättre på en balettföreställning än i en pist fylld med andra åkare. Efter bara något åk vänjer man sig snabbt vid responsen dock och känslan för laggen, och därmed kontrollen, infinner sig. Skärningen är ändå ganska snäll, speciellt i framänden och skidan drar inte speciellt tydligt in i sväng. Det här paret har ett ganska mjukt flex och är därför förvånande lättjobbad i kortare och mer pressade svängar. Stabiliteten är i absolut toppklass.

Nackdelen med den här typen av skidor är att allt annat plötsligt framstår som patetiskt. Varför ska man egentligen undergå en sådan förnedring som det innebär att åka på något annat än det här? Förmodligen för att det känns som tveksamt om man klarar sig levande i längden med sådana här missiler under fötterna.


Rossignol Bandit B100 Quad 184cm, Åre

4376_pic1b.jpg


Under åren har jag testat många Ross-lagg som jag har tyckt varit ganska tråkiga och framförallt lite väl dämpade och det inkluderar Banditlinjen. Bandit har, med undantag för den första "riktiga" B-Squad 191 som var ett riktigt monster, alltid också bjudit på en neutral och förutsägbar åktur utan konstigheter. Med årets skida tycker jag Rossignol tar ett kliv framåt när det gäller speciellt kontakten med underlaget. Det är inte mycket som skiljer mot tidigare, men med lite mer direkt känsla bjuder Quad på en kul stund i Årepisterna.

Bett är ett måste på rådande underlag och Quaden svarar bra överallt utom på dom allra hårdaste partierna där den inte räcker till riktigt. Men när det väl släpper så släpper det snällt och kontrollerat och utan att hacka vilket gör att kontrollen bibehålls. Skäret är mestadels tryggt men lite ojämnt fördelat över skidans längd. Greppet är tydligt placerat på mitten och i den bakre delen av skidan samtidigt som fronten är utpräglat mjuk och lite slö. I vissa lägen känns det nästan som att fronten har rocker och det gör också att skidan i riktigt mjuk snö beter sig väldigt snällt. Det finns inga som helst korstendenser utan skidorna lägger sig med automatik parallella när man sladdar till i även lite lurig snö, tex iskross/rullkulor som annars är klart svåråkt. Överlag en mycket kompetent skida som jag gärna hade sett i en lite mer seriös längd.


Rossignol Scratch Steeze 185cm, Åre

Stor och mjuk bc-jibber. Det här är inte min typ av skida, det kan jag direkt konstatera. Jag gillar inte balansen i moderna twintips helt enkelt. Steeze är en skida som går bäst i låg fart. Jag har tidigare pratat om "automatiskt grepp" och det får man här. Med en mjuk och bred skida som den här känner man direkt hur det bettar i inledningen på svängen i låg fart. I fallet Steeze försvinner dock den tryggheten ganska omgående när farten ökar. Det är lättåkt och snällt, men det fladdrar betänkligt om jag släpper iväg skidan. Istället för att präglas av attack ställs åkningen om till någon som passar modellen bättre, vilket är att i lägre fart trixa sig fram genom pucklarna. Det mjuka flexet går hela vägen i böjkurvan och man känner verkligen att man böjer igenom skidan, vilket ger en snabb respons i kortsväng i det lägre fartregistret. I hög fart och längre svängar orkar inte konstruktionen med, utan det blir småsläpp och en dålig spårning i skäret även över mjukare områden. Säkert lekfull och rolig i rätt typ av snö, men Åreskida? Nej.


TechnoPro XT500 175cm, Åre

Techno Pro är som dom flesta säkert vet ett eget budgetmärke från Intersport utan egen tillverkning. Produkterna, oavsett om det är längdskor, pingisrack eller skidor, köps in från etablerade tillverkare och förses med Technologga. Så även i detta fall. XT500 byggs av Fischer och det är i princip en Fischer Worldcup RC, men utan frequency tuning-topsheet. Skidan känns också väldigt lik en Worldcup RC, fast med ett lite mjukare flex och en lite lättare och mindre dämpande platta.

Det mjukare flexet är enbart en fördel för mig. Jag har kört mycket på WC RC och det är en av mina favoritpistskidor alla kategorier, men har alltid haft problem att få fast den på riktigt isigt underlag, kanske främst pga det rätt bastanta flexet. Med XT500 hittar jag rätt direkt och den passar mig faktiskt bättre än orginalet. Det är en synnerligen lyckad kombination mellan lättåkthet och prestanda. Bettet är direkt och respektingivande oavsett hastighet och skidan inger trygghet från första sväng. Skärningen är precis lagom och fördelningen mellan fram- och bakände är precis som jag vill ha den. Det är något speciellt med skidor som man bara kliver på och där allt fungerar direkt, vilket det gör i detta fall. Det enda frågetecknet är bindningssystemet som kräver en Salomon Z12, vilket känns lite klent. Den är förvisso rätt vridstyv, men elasticiteten i sidled i tådelen lämnar en del att önska. Målgruppen är massan i och för sig och för dom fungerar det säkert, men den här skidan är så bra att även avancerade åkare, främst under 80kg, har mycket att hämta och då krävs det en bättre bindning. Skidan är dock platt under plattan, vilket möjliggör bindnings- och plattbyte, men då får man ju betala för en Z12:a som man inte vill ha.


Zag Freeride Big 179cm, Åre

4091_pic1b.jpg


Jag har lyckats undvika Zag ända tills nu av någon oklar anledning. Det är ett märke som har vågat ta ut svängarna när det gäller skärningar och annat och det är alltid intressant att testa udda prylar, även om märket numera är ganska etablerat. Zag Fr Big är precis så framändesdominerad som man tror att den ska vara när man kollar på specifikationerna. Här är det plöstryck som gäller om det ska bli någon ordning alls på åkningen (det är det iofs alltid, men ännu tydligare här). Skidan är lättsam och skoj i lågfart, men blir snart fladdrig och orolig i högre fart. Konstruktionen känns billig och ofiltrerad och snökontakten påminner om en 2000kr:s skumskida. Med tanke på ryktet om obefintligt isgrepp blev jag ändå förvånad över att hitta en del bett ändå. På is falerar det totalt, men på fast konstsnö presterar den ändå helt ok tycker jag. Men det stora problemet är känslan mot underlaget. Den är bara för plastig. Tyvärr, Zag.


Head Monster 82 170cm, Åre

4111_pic1b.jpg


Head Monster 82 är en populär skida och trots ett väldigt kort test, i dubbel bemärkelse, förstår jag varför. Det här är en skida som kan ta olika roller beroende på vem som åker den och hur man åker den. Från att vara lättmanövrerad och snäll i lägre fart till att svara riktigt bra när man pressar den. Tyvärr var testparet för kort och bindningen för dålig (nån lågdin Tyrolia-skit) för att jag skulle kunna testa paret fullt ut. Efter två tjuvsläpp, trots att jag i princip bottnade bindningen efter den första urklivningen, tog jag det lugnt ner till tälten för återlämning.


Völkl Katana 183cm+Duke, Åre
4008_pic1b.jpg



Årets mest positiva överraskning för mig och ett tydligt exempel på att man inte kan lita för mycket på butiksflexande och katalogspecifikationer. Efter att ha känt på Katana i butik och läst initiala kommentarer så hade jag en bild av hur jag trodde den här skidan skulle kännas. Stor och tung, och med en väl gömd prestanda i botten som kräver en stor och kraftfull åkare för att komma fram. Likaså borde 111mm vara helt malplacerat i en Åre-pist.

Men oj, så fel jag hade. Det här är i mitt tycke årets solklara testvinnare i bredlaggsklassen när det gäller fetingar med allroundpotential. Blizzard Argos är där och nosar och kändes som vinnaren fram tills att jag fick tag på Katanan som överglänsde allt annat brett som jag hann med att åka på i helgen. Katana är otroligt lättmanövrerad och lekfull för att vara så stor. Jag stannade till en extra gång för att verkligen kontrollera om det verkligen var 111mm och 183cm jag hade under fötterna. Den här skidan är så lättåkt att tom en mindre tjej utan vidare hade klarat av att åka på den. Just det är väl inga konstigheter. Lättåkta 180-185cm:s fetingar har funnits i många år tänker kanske du som läsare, MEN Katanan tar här ett rejält kliv i utvecklingen för vilka egenskaper en så bred skida kan kombinera.

Lättsamheten och glädjen i åkningen kombineras med en otroligt bra spårvilja på hårt underlag. Katanan svänger rejält i skärande svängar och är riktigt rolig som pistskida i de rådande förhållandena, oavsett vad man jämför med. Den går oberörd rakt över de hårdaste partierna utan att vika sig en tum i skäret och jag hittar inte någon släpande tendens utan bjuds en kraftfull renhet i skäret som annars brukar vara svår att hitta på skidor över 90mm. Hur det kan vara så med en plan framände utan spann eller tom lite rockad tip är för mig fullständigt otroligt. Jag förstår inte hur det hänger ihop. Till råga på det så är Katanan dessutom rapp och rolig i kortsväng i pistens mjukare partier och jag hittar snabbt in i en rytm och balans som annars kan vara svår att hitta när man byter skidor hela tiden under en dag.

Konstruktionsmässigt ligger Katana nära Mantra, med samma typ av spänstiga krispighet i varje manöver. Skärningen är mer moderat än Mantra, men det svänger ändå en hel del som sagt. Balansen i skärningen är inte lika framändesdominerad som Mantran, men det finns ändå en respons och driv i svänginitieringen som påminner om den smalare föregångaren. En vanlig kommentar är att Katanan är ett bra komplement till ett par Gotama eller ett par Mantra, men som jag ser det så kan Katana i många lägen helt ersätta de båda.

Den enda egentliga oklarheten var spårviljan över mjukare partier. Det gavs begränsad möjlighet att testa det, men jag tyckte mig känna en viss grad av flytighet i mjuksnön som jag inte riktigt gillade. Det är nog dessvärre något man får räkna med i mer eller mindre omfattning när midjemåttet växer. Tiden får utvisa hur Katanan går i andra typer av förhållanden.

Avslutningsvis måste jag dela ut ett antal plus till Marker Duke. Att en bindning med turfunktion kan ge en skida med 111mm midja en sån här respons och direkthet är fanimej värt all uppskattning. Likaså var en annan lovordad feting, Blizzard Argos, som jag upplevde som mest direkt av dom alla, också försedd med Duke. Det finns en vridstyvhet i Dukes konstruktion som är i paritet med dom bästa alpinbindningarna, det är helt klart. Att Katanan känns så här bra med en Duke monterad får mig också att ta en funderare på om det verkligen är rätt att inte ha upphöjningsplattor på bredlagg. Duke är ganska hög i original och jag tyckte det kändes helt rätt på Katana.


Dynastar Legend Pro XXL 194cm, Åre

4043_pic1b.jpg


Det här var en av de skidor jag såg mest fram emot att testa. XXL har fått mycket positiva omdömen på forum och i recensioner och efter ett par teståk råder det ingen tvekan om att det här är en bra skida. XXL är stor, lugn och trygg, men känns ändå inte tung på snön. Den är inte heller svåråkt, men kräver en hel del insats för att vakna till liv med sina dryga 40m:s svängradie. Klarar man att få ner den kraft som behövs i skidan så svarar den direkt även på hårdare partier, men är man som jag var vid tillfället lite eftermiddagstrött så blir bettet lite sävligt och slött på nåt sätt, men det sitter bra.

Jag är förmodligen för liten och lätt både i teknik och kroppshydda för att riktigt hitta kvickheten i skidan i kortsväng. Jag hamnade gång efter gång i samma situation där jag får med mig skidan i ett par svängar, men när det stökar till sig lite orkar jag inte riktigt hålla rytmen i åkningen utan blir ibland hängande i väntan på att skidan ska reagera.

Skidan fullkomligt äter fallhöjdsmeter och kräver stort utrymme för att kunna leva ut. Den pist som bara någon kvart tidigare kändes ganska lång med tex Nordica Spitfire känns nu som en liten slänt som knappt räcker för att väcka XXL:en ur sitt slummer. Stabiliteten är i absolut toppklass och jag var aldrig ens i närheten av att toppa ur den här skidan. Det här var den mest stabila och trygga skidan av alla som testades i helgen, och det intrycket förstärks på riktigt isiga partier. XXL förefaller inte kunna dela ut oväntade slag eller kunna släppa okontrollerat. Alla rörelser präglas av ett lugn och en stuns som är imponerande.


Kneissl Tanker 190cm, Åre
4097_pic1b.jpg


Tanker är en gammal goding som återuppstår i ny grafisk skepnad år efter år. Det är trist att Kneissl inte kommer med något nytt, men samtidigt har dom en riktig högpresterare i Tanker. Det här är en otroligt bra skida utan att egentligen vara bäst på något. Skärning, flex och allmän snökänsla är neutral och väl avvägd. Det är som en blandning mellan Explosive och Mantra från Völkl, dvs klassisk högprestanda utan konstigheter. Tanker känns från första sväng som en förvuxen GS-skida. Den är kvick, lättkörd och svarar bra i allt från kortsväng till långa svepande svängar. Den "nya" (3år gammal nu...) böjkurvan med en mjukare spets är lyckad och lättar upp hela hanteringen och ger säkert också fördelar utanför pisten. Tankern har beskrivits åtskilliga gånger i forum och i recensioner, så jag behöver knappast skriva annat än att det är en klassiker som fortfarande levererar i allra högsta grad.

------------------------------------------------------------------------------------------------------

Sammanfattat var det två mycket lyckade testhelger med många positiva intryck både från personal i tälten och av årets skidor. Det finns många bra skidor att välja på just nu på marknaden, men det är samtidigt slående hur stor skillnaden är mellan olika märken och modeller. Jag rekommenderar verkligen de som har tänkt köpa skidor att besöka något skidtest nästa försäsong, eller försöka pricka in någon mindre variant under högsäsongen. Den gamla dängan "Try before you buy" har aldrig varit mer lämplig.

/MnO
 
Senast ändrad:

Nosskire

Medlem
Årets skidtestarhelger sammanfattade
Äh... Jag måste börja åka skidor ! läser ju en j*vla massa tester hela tiden..

Rolig och bra läsning som vanligt!
 

Wippeh

Ny medlem
Årets skidtestarhelger sammanfattade
Du de tog sin tid att läsa. men jävlar så bra och värd läsning. Bättre än skidtidningar. så mycket roligar läsning. och så mycket mer värd! 5 snöflingor av fem får du av mig för din insats! Tack!
 

Carled

Aktiv medlem
Årets skidtestarhelger sammanfattade
Nu var det färdigtläst för min del, bra jobbat MnO!

Intressant det där med Duken och din lovprisning av Katanan... Jag är riktigt sugen på att testa båda två.
 

Dustbin_Dan

Medlem
Årets skidtestarhelger sammanfattade
Kul att läsa. Testade också en hel del i Åre och kan hålla med om mycket. Speciellt runt Blizzard Argos och Duke. Big Akira tyckte jag också om trots en ganska mittmonterad känsla. Katanan var också en mycket positiv bekantskap trots föret samt att jag testade den sent på dagen. Steeze funkade helt ok tidigt på morgonen. Goodha 114 klart positiv samt som du skrev grymt trevligt att snacka lagg med Utter och Carl? har jag för mig att han hette.
 
H

Hasse

Guest
Årets skidtestarhelger sammanfattade
MnO: Satte det inte några Comp 16 på några Marker bindningar?

//H
 

TexMurphy

Ny medlem
Årets skidtestarhelger sammanfattade
MnO

Låter på dig som du gillade Blizzard Argos IQ bättre än Goodha 114... stämmer det?

Vilken tror du överlever en tyngre (110kg) åkare bäst?

Tex
 

MnO

Aktiv medlem
Årets skidtestarhelger sammanfattade
TexMurphy sa:
MnO

Låter på dig som du gillade Blizzard Argos IQ bättre än Goodha 114... stämmer det?

Vilken tror du överlever en tyngre (110kg) åkare bäst?

Tex
Jag gillade Argosen bättre, ja, men det beor inte på att Goodha var dålig. Det är två rätt olika skidor där Argosen är en allroundskida och Goodhan är mer en mjuksnöjibber för puderlek med en allroundpotential som bonus. Sen har jag allmänt svårt att ställa om till twintips, om dom inte är utpräglat freeridemonterade. Jag trivs inte med balansen när monteringen närmar sig mitten helt enkelt. Goodha 114 var ändå en väldigt trevlig skida som jag med en bakåtflyttad montering definitivt hade kunnat tänka mig att åka runt på.

Argos är det tveköst bästa valet för din vikt om du ska välja mellan dessa två. Goodha 114 är en utpräglat mjuk skida även för en åkare av min vikt (75kg) och den kommer att vika sig totalt om du trycker till i pisten. Men även Argosen blir i minsta laget för en så stor åkare. Den finns ju bara upp till 187cm. Iofs kommer Goodhan att bli nästan löjligt lättåkt i lössnön för din del om du tar den, så det kan funka det med, men räkna inte med några som helst stordåd i pisten.
 
Senast ändrad:

MnO

Aktiv medlem
Årets skidtestarhelger sammanfattade
Hasse sa:
MnO: Satte det inte några Comp 16 på några Marker bindningar?

//H
Jag förstår inte frågan riktigt. Jag varken såg eller testade några Comp 16 på några testskidor om det är det du menar.
 

TexMurphy

Ny medlem
Årets skidtestarhelger sammanfattade
MnO sa:
TexMurphy sa:
MnO

Låter på dig som du gillade Blizzard Argos IQ bättre än Goodha 114... stämmer det?

Vilken tror du överlever en tyngre (110kg) åkare bäst?

Tex
Argos tveköst om du ska välja mellan dessa två. Goodha 114 är en utpräglat mjuk skida även för en åkare av min vikt (75kg) och den kommer att vika sig totalt om du trycker till i pisten. Men även Argosen blir i minsta laget för en så stor åkare. Den finns ju bara upp till 187cm.
Kommer inte att köras som en "one quiver ski" utan vara ett skog och puder komplement till ett par Karma. Pist åkningen skall vara trivsam (åtminstånne inte jobbig och tråkig) mellan skogarna men aldrig en fulltidssysla.
 
H

Hasse

Guest
Årets skidtestarhelger sammanfattade
MnO: Menar att Marker har hyrbindningar med Comp 16 alltså. Och de är ju rejäla doningar.

//H
 

MnO

Aktiv medlem
Årets skidtestarhelger sammanfattade
Hasse sa:
MnO: Menar att Marker har hyrbindningar med Comp 16 alltså. Och de är ju rejäla doningar.

//H
Ok. Den skulle testfolket köpa in i storpack...
Satt tydligen en sådan på Gotaman enligt ovan, men den hann jag aldrig testa. Svårt att hinna med allt.
 

hXj

Ny medlem
Årets skidtestarhelger sammanfattade
Som vanligt suveränt skrivet MnO.
Mycket bättre än Åka skidors och Brants så kallade test.
 

MarkusO

Aktiv medlem
Årets skidtestarhelger sammanfattade
Jag måste säga att årets skidtestarhelg i Åre en av de bästa och mest givande hittills. Underlaget var helt enkelt optimalt, i alla fall i pisten.

Som bollplank tilll allas vår prylbög blev det många och långa diskussioner liften. Det fanns mycket intressant i år helt enkelt. Det händer väldigt mycket på marknaden just nu, inget snack.

Det normala temat under skidtestarhelger brukar vara tjuvsläpp, och årets tillställning var inget undantag på den fronten. Jag drog rejält i backen ett par gånger och sitter till exempel här (hos Hasse faktiskt) med blånad höft efter att ha missat att dubbelkolla förspänningen på en Duke. Det är ingen höjdare att dra på med Katanan och börja få den odödliga känslan, för att kort därefter vakna upp ur den våta drömmen och inse att faktiskt inte är osårbar. Speciellt inte med EN skida på fötterna (foten).

MnO var iofs värre, tre-fyra svängar tog det herrn att slita ur en Markerbakdel (12) ur skenan helt och hållet. Flög åt helvete helt enkelt. Bra grejer...




MnO: Du glömde ju kängan till Salomon för Rockern... (Uppmonterad och klar, men "inte för test!" Paret var dessutom åkta en hel del redan. Obegripligt.)


I morgon ska jag känna på Katanan i 197 IR(alp)L. Jag kan återkomma med intryck av den storleken. 197 är trots allt tydlig större än 183. Men å andra sidan berget utanför fönstret här lite bitigare än Åres lågzon, så det jämnar väl ut sig.
 
Senast ändrad:
D

Deleted member 80259

Guest
Årets skidtestarhelger sammanfattade
Sjukt jobb, bra läsning.
Bullar och mjölk till dig MnO, inte alla som presterar inlägg som detta!
 
D

Dave

Guest
Årets skidtestarhelger sammanfattade
Har undrat om du skulle slå skidtidningarna på fingrarna i år igen, världsklass som alltid MnO! Så utförligt, så bra.

God jul och tack för bra läsning.
 

Peter_K

Medlem
Årets skidtestarhelger sammanfattade
MnO sa:
Jag upplevde en viss skillnad när det gäller en lite mjukare känsla i flexet, vilket ger en lite sämre grundstabilitet och en lite mer lättåkt karaktär överlag.
Intressant. Jag tyckte precis tvärtom när jag testade den och fjolårets i våras :) Årets modell tyckte jag var aningens styvare. Däremot är det som du säger att skillnaden är väldigt liten.

MnO sa:
Det var intressant att kunna byta mellan två i princip lika skidor med en standard Marker och en Marker Duke. Duke slår 14-bindningen på allt egentligen. Skidorna med Duke hade bättre isgrepp, kändes mer direkta och kopplingen mellan sko och skida var helt enkelt mer solid.
Mitt Visa-kort sprang och gömde sig när jag läste det där. Argh...

I övrigt: Världsklass! Det är (bland annat) för sånt här jag läser det här forumet...
 

MnO

Aktiv medlem
Årets skidtestarhelger sammanfattade
Peter_K sa:
MnO sa:
Jag upplevde en viss skillnad när det gäller en lite mjukare känsla i flexet, vilket ger en lite sämre grundstabilitet och en lite mer lättåkt karaktär överlag.
Intressant. Jag tyckte precis tvärtom när jag testade den och fjolårets i våras :) Årets modell tyckte jag var aningens styvare. Däremot är det som du säger att skillnaden är väldigt liten.
Du kan har rätt där Peter_K. Jag är lite osäker på om mitt uttalande stämmer där och stannade faktiskt upp när jag skrev det och tog mig en funderare. Jag upplevde den nya mjukare, men det kan bero på att jag har åkt klart mest på 191:an av den förra årsmodellen och den storleken känns naturligtvis större, stabilare och styvare än årets 177 och 184. 177 och 184 av den röda versionen har jag bara kört ett antal åk egentligen, så om du har gjort en head-head-test så har du säkert rätt.
 

MnO

Aktiv medlem
Årets skidtestarhelger sammanfattade
MarkusO sa:
MnO: Du glömde ju kängan till Salomon för Rockern... (Uppmonterad och klar, men "inte för test!" Paret var dessutom åkta en hel del redan. Obegripligt.)

I morgon ska jag känna på Katanan i 197 IR(alp)L. Jag kan återkomma med intryck av den storleken.
Visst fan, det stämmer. Jag ska lägga till det, för är det någon som förtjänar en pungspark så är det äggen i Salomontältet. Fruktansvärt dålig attityd.

Räknar med rapport angående stor-Katanan senare.
 

MarkusO

Aktiv medlem
Årets skidtestarhelger sammanfattade
Ok. Dåså. 197:an luftad och klar. Körde den under några timmar idag på växlande underlag. Tack Hasse för lånet.

Ingen Duke, utan en Marker Comp 16.

Jag kan börja med att konstatera att det är rejäl skillnad mellan 183 och 197, oavsett vilket berg man råkar befinna sig på. Katana i 197 är stor i känslan. Den kändes som en trygg kamrat på berget, men lekfullheten från 183:an var som bortblåst. 197:an var mer storgungig och tung. I pist kändes det tydligt att radien var avsevärt större. Dessutom tyckte jag att avsaknaden av spann kändes otroligt mycket tydligare när skidan var så pass lång. Paret jag körde idag hade lätt omvänt spann, och framänden lyfte närmast från underlaget. Det kände jag inte igen från Åretestet. Kanske beror den skillnaden i känsla faktiskt inte bara på storleken, utan också på variationer i bygget?

Så länge allt var under kontroll funkade skidan fint. I löst en stabil plattform med svängvillighet. Jag tyckte nästan att den var lite överstyrd i relation till mina Big Daddys (125), vilket jag antar har med böjkurvan att göra. Efter lite inåkning och viss försiktighet i initieringen visade den kompetens.

Men.

Ibland tappar man ju kontrollen. Idag var skitsnö det dominerande underlaget och med 197 under fötterna rullar det lätt iväg lite väl bra. När jag sen skulle dämpa ner det hela igen känns det fanimej att det inte är smågrejer det åks runt på. Svårigheten att återfå kontrollen gjorde att jag faktiskt höll igen lite efter ett tag. Slutsats: Skidan var lite för stor för mig.

Med tanke på att 183:an kändes väldigt liten och smidig skulle mitt val bli 190 vid köp. Den hade nog passat mig och min åkning bäst.
 

rabbit

Aktiv medlem
Årets skidtestarhelger sammanfattade
MnO sa:
Goodha var överlag en klart positiv överraskning för mig. Jag hade inga direkta höga förväntningar inför testet, utan hade snarare trott mig få möta en mer död känsla i stil med många andra små jibmärken som är mitt i processen att lära sig bygga skidor. Den omvägen slipper Goodha iom att dom köper in skidor från en erfaren tillverkare och nu är det istället riktigt spänstiga konstruktioner i sortimentet. Goodha presenterar en trevlig linje prisvärda skidor för jibgenerationen. Det som jag saknar är en skida som är mer inriktad på ren big mountain utan jibinfluenser.

Det var bra folk i tältet också. Goodha var den enda tillverkaren som stannade kvar efter klockan 13 på söndagen, vilket många både såg och uppskattade. Bra jobbat.
Jag hade aldrig kännt, klämmt eller åkt på Goodha innan denna helgen och måste bara säga att ovanstående är en god sammanfattning av läget.
Jag har alltid några förutfattade meningar som viskar i mitt bakhuvud och i Goodhas fall var det "budget-lagg", vilket visade sig vara helt fel.
Lika välgjorda som något annat märke, hade jag gillat den typen av skidor hade jag köpt ett par men en twintip är, tyvärr, på mig fullständigt bortkastad.

Samt som sagts; bra folk i tältet också.

Några andra som jag tycker förtjänar en eloge var Extrem. Det var en av grundarna av företaget som stod och frös, skruvade bindningar och var trevlig. Dessutom gör dom fantastiska skidor.
Extrem Patriot måste vara den bästa skidan i klassen "feting med kort svängradie" (136-92-122). Återigen, inte riktigt min skida men mått som verkar passa väldigt många åkare och väldigt många dagar i Sverige. Och skidan hade allt. Vridstyvhet, isgrepp, mjukt flex, spänstigt flex, kick ut ur sväng, lättåkt men utan övre gräns.
Klart rekommenderad om man gillar konceptet.

Och vill man ha en lite mer klassisk skärning i en lite smalare skida (122-88-110) så var Dynastars Legend Mythic en riktigt trevlig bekantskap. (Övriga egenskaper, se ovan förutom att den övre gränsen gick att hitta på dynastar mythic).

Tack för sammanfattningen och åsikterna i år igen MnO. Guld värt och alltid lika kul att läsa.

-peace
/rabbit
 
Senast ändrad:

Dustbin_Dan

Medlem
Årets skidtestarhelger sammanfattade
rabbit sa:
Några andra som jag tycker förtjänar en eloge var Extrem. Det var en av grundarna av företaget som stod och frös, skruvade bindningar och var trevlig. Dessutom gör dom fantastiska skidor.
Extrem Patriot måste vara den bästa skidan i klassen "feting med kort svängradie" (136-92-122). Återigen, inte riktigt min skida men mått som verkar passa väldigt många åkare och väldigt många dagar i Sverige. Och skidan hade allt. Vridstyvhet, isgrepp, mjukt flex, spänstigt flex, kick ut ur sväng, lättåkt men utan övre gräns.
Klart rekommenderad om man gillar konceptet.
Har kört igenom Extrems lager tidigare och eftersom inget är nytt till i år förutom på jibbsidan så körde jag inget av deras material men Patriot är en skida som jag verkligen gillar. Då som pist och allroundskida i 181. Åkte 191 en del i slask och vårföre och då var den alltför stökig och nervös i skärningen för att passa mig. Ifs var det förproduktionslagg. Men ett par 181 som pistlagg vore trevligt.
 

MnO

Aktiv medlem
Årets skidtestarhelger sammanfattade
rabbit sa:
Några andra som jag tycker förtjänar en eloge var Extrem. Det var en av grundarna av företaget som stod och frös, skruvade bindningar och var trevlig. Dessutom gör dom fantastiska skidor.
Extrem Patriot måste vara den bästa skidan i klassen "feting med kort svängradie" (136-92-122). Återigen, inte riktigt min skida men mått som verkar passa väldigt många åkare och väldigt många dagar i Sverige. Och skidan hade allt. Vridstyvhet, isgrepp, mjukt flex, spänstigt flex, kick ut ur sväng, lättåkt men utan övre gräns.
Klart rekommenderad om man gillar konceptet.
Jag körde igenom alla Extrem förra året och valde liksom Dustbin Dan att prioritera bort det märket "tills vidare" under helgen till förmån för skidor som jag inte hade testat innan. Tyvärr föll det sig inte bättre än att jag inte alls hann med en sväng till deras tält i år. Tiden går fort där på söndagen när skidorna plockas in redan vid ett. Det var synd det. Förra året gillade jag verkligen vad Extrem har nått fram till och föret var mer lämpligt i år. Kolla in mitt inlägg från förra året för kommentarer om Extrems skidor: https://www.freeride.se/forum/thread.php?t=34356
Extremfolket har alltid varit några av dom både trevligaste och kunnigaste personerna som figurerar på testhelgerna och det var kul att höra att dom håller den traditionen vid liv.
 
Senast ändrad:

MarkusO

Aktiv medlem
Årets skidtestarhelger sammanfattade
busmissen sa:
MarkusO, hur lång är du och vad väger du?
Jag är 179 cm och väger ca 70 kilo.
Samma åkarbakgrund som bror MnO, men lite tunnare numera och något mer märkt av knäskador. Annars samma grundidé, ålder och gener.
 

Utter

Aktiv medlem
Årets skidtestarhelger sammanfattade
Fan, det är nästan så man rodnar grabbar... :)
Kul att ni gillade skidorna, kanske är en vanesak men tycker inte jag viker igenom skidorna och då väger jag ändå 85 pannor och åker hyffsat hårt iaf. Men som sagt var så är det kanske en vanesak.
 

DBZero

Ny medlem
Årets skidtestarhelger sammanfattade
Grymt bra jobbat, kul att någon tar sig tid och ork för att plita ner detta.

Kan nämna att jag passade på att hyra ett par sproitans nya Salomon X-wing tornado (162cm/12.9m) i Hemsedal några veckor sedan. Vilken nöjesåkning de bjöd på! 12.7m radie är ju bara löjligt roligt och skidorna är snälla men ändå pigga. 162cm är dock lite för kort för att åka riktigt fort och det blev även mestadels pistat pga. skidornas längd vs. min kroppshydda (180cm/90 pannor). Hann bara prova dom sista förmiddagen innan hemfärd men ska definitivt försöka finna dessa på någon annan uthyrning under säsongen för vidare test.

Det där med bindningsinställningarna är ju ett klassikt problem men på 9 av 10 uthyrningar brukar man få låna skruvmejseln av personen bakom disken, bara de inte själva skruvar (dvs. ansvarsfrihet från deras sida). Skidtälten kanske är en annan femma...
 
Senast ändrad:

gzon68

Medlem
Årets skidtestarhelger sammanfattade
Bra tråd, ville bara tacka för all information. Var i Åre under testhelgen själv och provkörde en hel del och håller som bäst på att samla tankarna inför inköp av nya fetingar.
 

FF

Aktiv medlem
Årets skidtestarhelger sammanfattade
Helt otroligt bra, MnO! Fantastiskt!

Gillade speciellt den målande beskrivningen av hur det var att åka rossignols racestock-lagg. Man börjar ju undra varför man inte äger ett par dylika egentligen...
 
H

hultet

Guest
Årets skidtestarhelger sammanfattade
Tack för ett riktigt bra inlägg! Jag behöver själv ett par nya skidor och funderar på att köpa head monster. Hittills har jag åkt mest i pisten där jag gärna åker på ordentligt, utanför pisten är jag än så längre mycket osäkrare men övning ger ju färdighet (och förmodligen blir det riktigt mkt off-pist framöver). Jag är 184 cm lång och väger 77 kg. Tycker ni det låter som ett vettigt köp med head monster? Valet står melln 82 och 88 breddarna (ca 183 cm långa).
 

MnO

Aktiv medlem
Årets skidtestarhelger sammanfattade
hultet sa:
Tack för ett riktigt bra inlägg! Jag behöver själv ett par nya skidor och funderar på att köpa head monster. Hittills har jag åkt mest i pisten där jag gärna åker på ordentligt, utanför pisten är jag än så längre mycket osäkrare men övning ger ju färdighet (och förmodligen blir det riktigt mkt off-pist framöver). Jag är 184 cm lång och väger 77 kg. Tycker ni det låter som ett vettigt köp med head monster? Valet står melln 82 och 88 breddarna (ca 183 cm långa).
Jag hade valt 88:an med de förutsättningarna. Ovanstående omdöme om Monster 82 kanske inte säger så mycket, men jag har testat den förut. Det är väldigt mycket pist i den skidan med dagens mått mätt. 88:an är fortfarande en skida som är kvick och rapp i pisten, men den tar ett steg närmare bredlaggen och det är enbart en fördel om du vill utveckla din offpiståkning. Ska det verkligen hända grejor i hur du hanterar offpisten så är det dock inte rätt skida. Då gör du bättre i att välja en betydligt längre, bredare och mjukare skida som tex Fischer Watea 101 191cm eller liknande.
 

Snödjup

Snödjup har sommaruppehåll i väntan på vinterns snödump.
Topp