Blizzard Titan Argos
135/105/119mm, lågt spann, 26m radie.
Testad i: Tandådalen, Åre
Testad av: MarkusO, MnO, Xjonx
Blizzards variant av Dynastar XXL i princip. Titan har en bastant känsla och känns överlag mycket kraftfull. Skidan drar nästan ingenting in i sväng. Istället ligger den tryggt och stabilt i varje del av svängen. Den känns seg i både kort och långsväng. Det är både på gott och ont. Den blir också väldigt lättåkt i sin sävlighet. Snökontakten är neutral och känns precis som Blizzards toppmodeller brukar göra. Det nya bindningssystemet, IQ Max, verkar riktigt bra. Jag är generellt sett mot alla former av bindningssystem, men här har Blizzard gjort ett system som innebär att man monterar valfri bindning på en platta som sedan glider in i ett spår på skidan. Plattan sitter fixerad med en kraftig skruv i mitten, vilket ger möjlighet för skidan att flexa i princip fritt. Vridstyvheten i monteringen är väldigt bra och bjuder på en väldigt direkt kommunikation med skidan. Dessutom möjliggör systemet att man kan flytta monteringspunkten ett antal cm fram och tillbaka genom att välja olika hål för centerskruven. Möjligen kan just den skruven vara en svag punkt, men ett liknande system har funnits i många år på Heads pistskidor tex och mig veterligen är det sällan eller aldrig i den punkten som bindningarna går sönder.
Blizzard Answer
135/110/125mm, hybrid med spann under foten + tip- och tailrocker. 28M radie.
Testad i: Tandådalen, Åre
Testad av: MnO, MarkusO
Det här var en av testets största överraskningar. Skidan ser ut som vilken bc-jibber som helst och man förväntar sig en ganska trist åktur med en mittmonterad överstyrd känsla. Men det framgår direkt att så inte är fallet. Här bjuds man på Blizzards klassiska kvalitetskänsla och en väl avvägd dämpad snökontakt. Skidan är sprängfylld med spänst och åkglädje. Den är för sin storlek väldigt lättkörd och snärtig i kortsväng och uppvisar ett bra svar och spår i skäret. Balansen är förvånande traditionell och skidan drar precis lagom ur sväng och trycker man till i slutet på svängen kommer en perfekt retur som hjälper åkaren att ta sig över i nästa sväng. En av säsongens roligaste skidor. Answer är en anonym outsider i butikshyllan, men en karaktärsfull och välpresterande personlighet på snön.
Hendryx Rhino Chaser 188cm
150/120/145mm, full rocker, 21m radie.
Testad i: Åre
Testad av: MnO
Rå prestanda, men mycket krävande. Hela skidan känns aggressiv, stor och styv, trots sin beskedliga längd. Rhino ger bastant bett, men är svårhanterlig i Åres uppkörda testpister. Den spårar så bra att den är riktigt svår att pressa ur skäret när farten blir för hög. Jag måste resa upp positionen och verkligen sladda ut skidan och får en tydlig on-off-känsla i åkningen. Så länge kontrollen finns och ingen åkare eller puckel är ivägen så går det riktigt bra. Men så fort verkligeheten kommer ifatt mig får jag problem. Det är fullt med andra åkare och pisten är faktiskt rejält pucklig. Gång på gång skenar noshörningarna iväg lite för mycket. Hendryx har fått till en helt suberb kvalitetskänsla i bygget, men Rhino Chaser är lite för krävande för mig.
Hendryx Purple Haze 182cm
149/110/143mm, full rocker, 18m radie.
Testad i: Åre
Testad av: MnO
Samma grundkänsla som Rhino, men betydligt mer lätthanterlig och den passar mig betydligt bättre. Bettet på hårdare partier och tom is är helt oslagbart bra. Jag har aldrig testat några skidor utanför racestocksegmentet som kan mäta sig med det som byggs av Hendryx. Det som imponerar mest är att det bredden till trots inte ens finns tendenser till det klassiska bredlaggshackandet. Purple Haze har en distinkt och ren kantnärvaro utan skräp. Hela konstruktionen känns otroligt kompetent. När det gäller formen är jag inte lika nöjd. Jag gillar inte stancen riktigt. Skidan presterar som en raceskida och ska åkas som en sådan. Då förvånar det mig att Hendryx väljer att lägga in en hel del jibb-balans i skidan. Positionen är ganska centrerad i längsled och det är inget som faller mig i smaken. Skärningen är även ganska symmetrisk, vilket ytterligare förstärker känslan av en bc-jibber istället för en offpistcharger. Jag får inte riktigt ihop den kombinationen.
Skidan är också fullrockad. Så länge man kör på skär märker man inte av rockern speciellt mycket, men i kortsväng i lite stökigare områden träder den fram extremt tydligt. Kortsvängar överlag kräver stor koncentration. Redan små misstag i viktfördelning, oavsett om man kommer för långt fram eller för långt bak, gör skidan kraftigt överstyrd. Jag håller på att dra över styret några gånger när skidan nästan roterar kring sitt eget centrum i trånga lägen. Hendryx vision är att man ska åka med skär i alla lägen och i all terräng. Det kräver både mod och bra förhållanden. I min verklighet inkluderas stökig snö, trånga pister, dålig sikt osv. Då är det inte lika självklart. För real world conditions hade jag föredragit en lite mindre framträdande rocker. Hendryx själv har ju uttalat sig på forumet angående rocker på skidor i olika sammanhang och framhåller att rocker är bäst jämnt, oavsett underlag och förhållanden. Nej, skulle jag säga. Tex i Åre en decemberhelg, så hade ett par skidor med platt spann, men med samma konstruktion gått bättre. En smal syn är oftast inte rätt, och det är det inte nu heller.
Duckstancen är också en kontroversiell parameter. Det är likadant där. Så länge jag ligger på skär och med bra balans så känns det väldigt behagligt med duck. Kraften kommer ner i skidan på ett mer naturligt sätt och åkningen blir samtidigt mer avslappnad. Men när det stökar till sig och jag tappar lite balans och ytterskidan tappar spåret eller släpper helt så hittar jag snabbt nackdelen. Vridet som uppstår i innerskidan när jag ska rädda upp situationen är brutalt och aggressivt. Det är så pass kraftigt att jag ytterligare tappar kontrollen och nästan känner hur det stramar till i knät. Ducken fungerar helt enkelt dåligt när det är stökigt för mig.
Hade jag fått önska mig en idealskida vore det en skida med konstruktion och bredd som Purple Haze, men med lite mindre skärning, en lätt tiprocker, ett uns tailrocker och med en balans från en klassisk allroundfeting. Ska det duckas så ska det göras betydligt mindre än vad som är fallet på testskidorna. Men samtidigt ska Hendryx ha all heder för att han vågar gå sin egen väg och hålla sig till den. Och konstruktionen... Ujujuj, här har andra skidbyggare mycket att lära. Vilka byggen! Vilket bett!
En viss förklaring till det mycket fina isbettet är Hendryxfolkets pedanta underhåll av skidorna under testdagarna. När jag testar både Rhino och PH kontrollerar Hendryx skicket på kanterna innan utlåning. Rhinon bedöms vara lite slö och gås därför över med handslip innan jag får åka på dom. Även om en handtrimning inte löser all form av oskärpa, så är i alla fall skidorna i bästa möjliga skick inför varje teståk. Ett föredöme att ta efter för all personal i testtälten.
Soul Black, 186cm
147/108/134, traditionellt spann med liten spanninitierad tiprocker. 23 m radie.
Testad i: Åre, Tandådalen helg 2
Testad av: MnO, MarkusO
Tranåsfabrikens skidor var populära förra året under Åre-testet. Personligen fick jag aldrig chansen att testa kollektionen då, så det är med glädje jag konstaterar att Smålandsgrabbarna är på plats med sitt tält strax nedanför världscupmålfållan. I år presenterar Soul två intressanta nyheter. Dels en rockad version av sin White och dels en röd prototypskida med klart intressanta mått. Som komplement finns också den svarta skidan som är oförändrad sen i fjol och den vita i orginalversionen med vanligt spann. Den nya vita skidan med rocker får vi inte möjlighet att testa, men de övriga tre fetingarna i modellprogrammet finns tillgängliga. Upp till bevis.
Markus testade Soul Black förra året och hissade den i det närmaste till skyarna. I år är det min tur att syna Souls svarta 108:a i sömmarna och visst leverar skidan en upplevelse utöver det vanliga. Black är en ytterst trivsam bekantskap och det tar inte många svängar innan jag hittar rätt på den. Balansen och framförallt följsamheten slår allt annat jag testar under helgen. Få skidor känns så välbalanserade när man växlar mellan utsträckta storslalomsvängar, mer pressade kortare skärande svängar och skärsökande, men sladdande kortsvängar. Vad jag än gör så hänger Black med i minsta vink. Samtidigt är snökontakten mycket väl avvägd. Kommunikationen med underlaget är direkt och rapp, utan att kännas odämpad. Känslan är fiberburet trä i botten, men med ett ovanligt tillskott av en finkänslig mjukhet i övre delen av frekvensregistret. Här har Soul hittat en egen karaktär som skiljer sig från mängden. Suveränt bra.
Flexkurvan är lång, genomgående och utan konstigheter. I kortsväng är det lätt att böja igenom skidan och den spårar villigt in i sväng. I slutet av svängen är skidan styrbar i returen. Trycker man till finns ett tydligt pop som skickar in åkaren i nästa sväng. Håller man igen lite så är skidan lugnare och känns trygg och stabil. Jag gillar verkligen att skidan är styrbar från att kännas trygg och stabil till att ge en rapp retur och en snärtig känsla. Underbart bra. Testförhållandena tillåter inga längre eskapader utanför pisten, men borta i de stängda pisterna kring nordliftarna i Tandådalen hittar jag partier med 30-40cm orörd och riktigt bra kallsnö. Det är tillräckligt djupt för att det ska kännas bottenlöst här och där. Black känns precis som förväntat som en klassisk högpresterande, men relativt mjuk 105mm:are i lössnön. Den är kvick och lättsvängd och den diskreta tiprockern gör att den flyter riktigt bra. Bredden räcker inte riktigt till för att ge den där totala surfkänslan, men den går ändå riktigt, riktigt bra.
Markus testar skidan i Åre och meddelar innan att han ska gå in med en kritisk syn. Kan den verkligen leverera lika mycket glädje som förra året, när han var helt lyrisk över skidan? Ja. Det kan den. MarkusO får återigen några få åk av fullständig symbios med skidan.
På hårdare partier övertygar skidan inte lika mycket. Isgreppet är inget speciellt, utan snarare medel för kategorin. Den presterar fullt godkänt, men det är på mjukt till fast underlag som Soul briljerar. Finishen lämnar en del att önska, även om garagekänslan ger en viss charm. Testexemplaret har ett ojämnt topsheet där underliggande fiberlager syns tydligt. Topsheeten verkar också chippa ganska lätt och testexen ser klart medfarna ut.
Tidigare testutlåtande här på Freeride har varit åt det negativa hållet när det gäller Soul Black. Det har teståkarna ingen förståelse för. Vi båda bröder åker iofs relativt lika, men för oss båda passar den här skidan som ett smäck.
Soul White 186cm, spannad
159/112/139mm, 18m, traditionellt spann
Testad i: Tandådalen helg 2
Testad av: MnO
Souls vita är en skida som finns i två olika versioner. En med traditionellt spann och en med en rockerprofil med tiprocker, 60cm platt på mitten och en tailrocker. Här testas enbart den med traditionellt spann. White påminner en hel del om Hendryx i teorin. Det gäller både måtten, det påstådda användningsområdet, duckstancealternativ och rockertänkandet. Midjemåttet är väl tilltaget med 112mm och radien är påfallande kort med sina 18m. Skidan påstås vara den perfekta blandningen mellan prestanda i pist och underhållning utanför. Testparet är monterat med duckstance. Till skillnad från Hendryx så känns Soul White som en traditionell fatski istället för den jibbiga balans som återfinns hos Hendryx och det faller mig bättre i smaken. Finishen är snäppet över Souls övriga modeller, kanske mest för att den vita färgen effektivt döljer ojämnheter i topsheeten. Väl på snön känns grundkänslan igen från Black, men det skiljer ändå en hel del i framförallt den övre delen av frekvensregistret. Jag hittar inte samma silkesinslag som hos den svarta utan här finns istället ett uns av keramik och krisp som gör att den vita känns lite lättare på snön. Skärningen är, precis som på den svarta, mycket välbalanserad. Balans mellan fram- och bakände exakt avvägd. Lägger man lite press på framänden reagerar skidan direkt och drar in i sväng. I utgången av svängen liknar den den svarta och den är väldigt styrbar i beteendet. Vill man ha retur kan man sätta lite press på bakänden, och skidan reagerar direkt med ett spänstigt svar som skickar in åkaren i nästa sväng. En suveränt rolig skida så länge underlaget är mjukt till fast. Tyvärr bettar skidan ganska dåligt på hårdare underlag. När snön hårdnar tappar skidan spårvilja och den ger ett osäkert intryck. Kanske är det kantvinklarna som spökar, för på nåt sätt känns det ändå som det borde gå att hitta mer bett i konstruktionen. Jag hade testat att slipa den riktigt aggressivt för att se vad som händer.
Utanför pisten flyter den som förväntat riktigt bra. Både tip och tail är lite hooky i känslan och det är knappast något som förvånar heller med tanke på skärningen. Det hade varit mycket intressant att testa samma skida, fast med rocker för att se vad som händer med egenskaperna i lössnö.
Soul Red Proto 185cm
155-120-140mm, tip- och tailrocker med ett platt parti i mitten. 20 m radie.
Testad i: Åre och Tandådalen helg 2
Testad av: MnO, MarkusO
Souls röda är en 120mm bred puderplanka med fishtail och nästan full rocker, fast med ett 50-60cm platt avsnitt mitt under foten. Tiprockern är tydlig, men inte överdriven. Tailrockern är diskret, men ändå märkbar. Grafiken är i typisk Soulanda ren och den kaxigt röda färgen ger i kombination med fishtailen en skida som verkligen syns. Den tar hem årets pris för flest kommentarer i liftkön. Med råge. Jag vet inte om jag någonsin har stått på en skida som har gett så mycket dialog i liften och i kön därtill.
I Åre lånar Markus skidan efter ett antal sura kommentarer angående bindningen. Det sitter en Marker Free 12 monterad, vilket får ses som en riktigt underlig manöver av Soulkillarna. Förmodligen ett hastverk kvällen innan för att få skidan åkbar under helgen. Den som har några skidtestarhelger i ryggen vet vad det innebär. I klarspråk för den ej initierade i bindningsdjungeln så går inte skidan att testa i någon form av seriös åkning med den bindningen. “Ok, då får jag ta det lugnt och bara känna lite på planken", konstaterar Markus, drar upp bindningen på 11,9 och kör iväg lite lugnt. Trots denna medvetenhet så kommer han inte långt. Vid första antydan till åkning släpper Markern. Markus klarar sig med en lätt lårkaka och en arg min.
Jag tar över skidan och drar skiten i botten. “Det ska nog gå om jag bara står mitt på skidan och inte laddar på..." hör jag mig själv säga med äkta tveksamhet i rösten. Någon måste ju åka ner laggen... Jag klarar mig faktiskt ner för första branten från VM6:an i lungt tempo och hinner dumt nog tänka att “jag kan nog ändå känna liiite på skidan". Så fort jag släpper iväg den det minsta så brakar det till. Hela häldelen slits loss från skenan på den ena skidan, samtidigt som den andra tjuvsläpper och tappar en skidstopper plus lite diverse delar. När jag får stopp ser jag en dröse skruvar, plastbitar, en skidstopper och en häldel liggandes bredvid den ena skidan. Den andra skidan drar iväg neråt och brakar in i skogen. Jodå. Marker kan fortfarande bygga bindningar, som varje sann ironiker skulle ha sagt. Efter en stunds letande efter delar och en lite längre stunds meck får jag ihop båda bindningarna hjälpligt och kan i maklig takt ta mig ner mot liften.
Det lilla jag hinner känna av skidan är inte värt att nämna. Det var bara en ständig passning för att inte bindningen ska släppa.
I Tandådalen helgen efter får jag testa en annan prototyp som har samma mått, men som är lite styvare. Nu med en betydligt bättre Lookbindning som gör att jag kan åka utan att hålla igen. Äntligen kan skidan testas ordenligt. Jag tar en heldag på skidan istället för bara ett par åk. Det här exemplaret är ett par stora skidor i känslan. Efter att ha klagat på isbettet både på den svarta och den vita blir jag riktigt förvånad över bettet i den här skidan. Den bettar aggressivt och bastant, även över riktigt isiga partier. Flexet är hårt och i kombination med bredden ger det ett ganska krävande paket. Jag kan när jag känner mig stark bemästra skidan och den känns som en riktig bombarskida. Men när jag tappar balansen eller bara har en sämre period känns den bångstyrig och för stum i pisten för mig. Det krävs en större och kraftigare åkare för att den ska komma till sin rätt där.
Utanför pisten i lössnön ändrar skidan karaktär. Där blir den istället mycket lätthanterlig och alert. Tiprockern tillsammans med den breda framänden gör att den flyter enormt bra, samtidigt som tailrockern ger ett snällt och slashigt slut på svängen. Stabiliteten finns fortfarande kvar och skidan ger en väldigt trevlig kombination av trygghet och stabilitet och svängvilja. Mycket underhållande. Det jag saknar är att gå över på mer att använda flexet i skidan för att hitta pop och spänst i åkningen i lösare snö. Men man kan inte få allt. Som sagt. Det här är en skida för den som väger lite mer, eller för den som vill ha en lättkörd, men ändå trygg och lite stum plattform i lösare snö. Det är kul att se att Soul har tre olika modeller som skiljer sig ganska ordentligt i karaktär.
Stöckli DP+ 186cm
131-101-118mm, traditionellt spann.
Testad i: Tandådalen
Testad av: MarkusO
Ett klassiskt Stöcklibygge i ny kostym. Lite bredare än tidigare DP, men grundkänslan är densamma. Isbett, stabilitet och svängvilja är som vanligt med Stöckli prickfritt, men samtidigt är skidan anonym. Sticker inte ut på något, åt nåt håll. En väl avvägd allroundskida i 105mm-kategorin. Ett säkert val för den konservative.
Ninthward NGP Nick Greener Pro, 190
145/115/132mm, 30m radie.
Testad i: Tandådalen
Testad av: MarkusO
Hård och jävlig när man flexar den, men trots detta relativt lättåkt. Tydlig jibstance och man står lite för långt fram för Markus smak, men samtidigt gör bootcenterpositionen den väldigt rapp in i sväng. Flexet är som sagt rejält hårt och det gör den lite stel i reaktionerna överlag. I jämförelse med det mesta annat i kategorin så är Ninthwards bidrag hårdare, och det gör att den får en egen nisch. Den här skidan passar bäst för åkare som antingen gillar riktigt styva skidor, alternativt dom som lägger in väldigt mycket kraft i åkningen och som har svårt att hitta något som inte viker sig. Markus konstaterar att Ninthward kan bygga skapliga skidor.
Faction Royale 183cm
150/122/140mm, tip- och tailrocker. 25 m radie.
Testad i: Hemsedal
Testad av: MarkusO
En optiskt mycket tilltalande skida som ser ut att vara ett kvalitetsbygge och som inger respekt vid en avsyning. Konstruktion, skärning och spann drar lite åt Hendryx-hållet med en kort radie och en progressiv rocker koncentrerad till ändarna. Flexet är åt det hårda hållet. I pisten går skidan stabilt och spårar bra. Bettet känns bastant och orubbligt, även om det är svårt att testa i helgens mycket snälla underlag. Utanför pisten slutar Faction dock att imponera. I lösare snö känns Royal kort, plankig, stel och den flyter ganska dåligt. I lössnön känns skidan lite som som en hård gungbräda eftersom stabiliteten i längsled blir lidande av rockern. När det blir stökigt blir skidan lite överstyrd och därmed känns den instabil, trots det hårda flexet. Här pratar vi inte stabilitets problem i form av fladder, för fladdrar gör den verkligen inte. Det är mer riktningsstabiliteten som är problemet. Det är svårt att säga vad det beror på, men hela åkningen blir orolig och lite passiv. Nja, inte riktigt bra det här. Möjligen kan Royal fungera bättre för en tyngre och aggressivare åkare som kan få ner lite mer kraft i skidan.
Fischer Watea 114 – 176cm
146/114/128mm, traditionellt spann, 26m radie.
Testad i: Åre
Testad av: MarkusO, MnO
Egentligen är den här skidan för liten för att det här ska anses som ett rättvist test. 176 cm Watea känns fruktansvärt litet och plastigt i testpisterna i Åre. Skidan slajdar runt, hasar och fladdrar i största allmänhet. Isgreppet är obefintligt och spårvilja är ett ord som känns helt avlägset. Ska den här skidan fungera för en manlig åkare i normalstorlek krävs ett rejält steg upp i längd från dom här leksakerna. I övrigt avstår jag från att kommentera Watea 114.
Nocopy - AK Black Sign 178cm
131/104/122mm, 26m radie.
Testad i: Åre
Testad av: MarkusO
Nocopy är för oss i testligan ett helt okänt märke. I deras skidställ är det dåligt med skidor med normal längd. Det mest intressanta är ett par Black Sign i 178cm. Med full twin blir det inte mycket skida i praktisk åkning. Konstruktionen ser gedigen ut och måtten är ganska neutrala. Det är med andra ord ännu en 105mm:are som ska fungera på hela berget. Det är svårt att bedöma skidan eftersom den är så liten, men den känns ändå ganska trygg och förutsägbar så länge man åker smått. När berget växer eller man bara går upp till lite större åkning känns skidan pluttig och liten. I det stökiga och puckliga underlaget som bjuds i Åre fungerar dom ganska bra, men AK inbjuder verkligen inte till stordåd. Snarare tar den ner dig lugnt och fint med viss finess. No Copy har riktigt glest med längre skidor i testhyllan, vilket känns lite oklart. Är målgruppen enbart barn och yngre tonåringar?
Sådärja... det där blev ju ett anständigt inlägg när det gäller längd
Jag hoppas att någon har orkat läsa ända ner hit och har haft någon glädje av det hela. Dags att gå och sova i husbilen...
/MnO
****************************************************************
****************************************************************
