En aspekt som sällan nämns är att lavinsändaren är bra att ha om man smäller i ordentligt tex i skogsåkning, eller någon annanstans, även om man är ensam. Under alla skiddagar under alla år så har jag bara använt min lavinsändare skarpt en enda gång och det var INTE i samband med en lavin.
Det här tillfället var en sen eftermiddag i Schweiz, men det kunde lika gärna ha varit i Taindådalen faktiskt ur ren lavinfarlighetssynpunkt. Lavinfaran var i princip noll på lång höjd med betongsnö i botten och en dm veckogammal snö över. Vi hade gjort en topptur under dagen och skulle bara åka ner sista åket för en ren rutinslänt i närhet till pisten. Liftarna hade väl stängt för nån halvtimme sen och det var tomt på folk. Sista 600-700 höjdmetrarna var i gles skog max 200m från en pist som vi hade åkt hundratals gånger. (I princip) ingen lavinfara och sista åket i lätt terräng alltså. I det läget släpper man lätt på säkerhetsdisciplinen och alla fem i gruppen körde lite lugnt sin egen väg ner. Nån i pisten, nån precis bredvid och nån smiter in en lite längre sväng in i skogen. När vi kom ner till byn saknades en kille. Vi väntade nån kvart kanske i de sista strålarna av vårsolen, men ingen dök upp. Liftskötarna var nu borta sen länge och alla kassor var stängda. Vi kör alltid med radio i gruppen, men fick inget svar. Inte heller på mobil var det något svar. Teorierna om att den saknade nu förmodligen satt och smaskade på en kebab (dit vi var på väg) eller också hade tagit en egen skidbuss hem kändes mest troliga.
Solen gick snabbt ner och temperaturen sjönk från -7 till -15 på fem minuter. Högre upp var det förmodligen ännu kallare. Vi beslutade oss för att dela upp gruppen. En fick i uppdrag att åka hemåt och kolla om han var där. Två fick styra upp samtal och kontakt med personal och bergsräddningen och två, däribland jag, började gå uppåt längs åkvägen för leta på egen hand. Diverse mobilproblem och fel nummer osv gjorde att kontakten med bergsräddningen dröjde. Det tar en stund innan man inser allvaret i en sådan här situation och nu var det över en timme sedan vi såg åkaren sist.
Vi som gick upp knatade upp med sökläge på sändarna upp till den punkt där den saknade hade setts sist, men vi fick inte in någon signal på vägen upp, trots att man faktiskt täcker av en rätt stor bredd med bara två personer. Det var dessutom nu nästan helt mörkt. Vi åkte långsamt ner den väg som var mest trolig med sändarna på sök. Efter några hundra meter fick vi in en signal. Känslan av att få in en signal med en meterangivelse från en av de bästa vännerna man har, med vetskap om att han inte vare sig har kunnat ta sig fram på egen hand eller kunnat ens svara i telefon eller radio, var allt annat än angenäm. Vi hittade honom inkilad och hängandes upp och ner i en smal isspricka med huvudet en halvmeter över en iskall fors som gick under snön. Han hade tappat kontrollen över ett krön, kraschat och tumlat runt ett par varv och sen precis prickat issprickan som var precis lagom stor för att det skulle gå att klämma sig ner i den med lite fart. Bara skidornas belag syntes från ovansidan. Ena handen var helt låst och med den andra hade han försökt ta sig ur situationen och därför hade han nött sönder lädret i handsken mot isväggen.
Som tur var levde han fortfarande, även om han var rejält medfaren. Vi åkte ner i en snäll pist med den saknade hängandes mellan oss båda och räddningspersonalen som fick besked om vad som hände på berget gjorde bedömningen att vi var snabbare ner än vad dom skulle kunna vara upp. Vi överlämnade honom till en ambulans och han fick åka till sjukhuset för observation och en långsam och övervakad uppvärmning. Förutom en stor svullnad på stora delar av överkroppen av upp-och nerhängningen och en del blåmärken på armar och händer fanns det inga skador. Men det var trots detta ett close call. Hade han varit själv i det här läget hade han inte klarat sig i den rådande kylan.
Varken vi eller räddningspersonalen hade förmodligen hittat honom i tid utan sändare. Lavinförhållandena i just det aktuella åket var som sagt väldigt säkra och vi var nära pisten där många åker utan utrustning. Det fanns egentligen just i det åket ingen lavinbaserad anledning att ha sändare. Trots detta är jag mycket osäker på om han hade klarat sig utan den. Vi skulle ha varit snabbare att engagera bergsräddningen, men det förrädiska i situationen var att ingen uppfattade det som ett riskmoment. Ett enkelt åk ner bara efter en bra skiddag. Det här hade likagärna kunnat hända i en skog tex i Hundfjället eller Vemdalen. Smäller man illa och inte kan kontakta någon så är man illa ute, speciellt om det är kallt och börjar bli kväll. Sensmoralen är att sändaren är bra att ha i en del situationer på berget, ÄVEN om det inte har med en lavin att göra.