Skadi Skis - Mad Mike 190cm, 138/110/131, r=23m
Testad av: MnO och PNyberg.
Testad i: Åre
Skadi är ett nytt svenskt skidmärke som har funnits i prototypstadiet i ett antal år, och som också har varit något av en snackis efter en liten notis i Åka Skidor tidigare i år. Vid den tidpunkten gjorde Skadi den pr-mässiga missen att inte ha en hemsida klar när ÅS var snälla nog att bjuda på gratisreklam. I testet i Åre gör Skadi nästa misstag, och den här gången är det ett riktigt grovt sådant.
Jag är en av dom första som plockar ett par Skadi på fredagens morgon och väljer den ganska stora skidan Mad Mike. Redan på väg till liften känner jag att trimmet är helt åt väggarna fel, och inte blir det bättre när jag ska försöka mig på att ta mig ner. Skadi har dagen till ära valt att planslipa alla sina skidor, vilket iofs får sägas vara ett bra initiativ. Problemet är att de därefter glömde nästa steg i prepareringen, i form av att hänga kanterna. Ett aggressivt trim kan löna sig i hårda testpister, vilket exempelvis Hendryx är mästare på att utnyttja. Men här handlar det inte om ett aggressivt trim, utan om en ofärdig preparering av skidorna. Mad Mike är så otroligt svåråkt och greppar våldsamt redan vid minsta antydan till sväng. I sladd är den än mer bångstyrig och jag är mest rädd för att något ska gå sönder i knän eller fotleder. Det är fullständigt omöjligt att åka med någon form av behållning med den här typen av trim. Jag lånar på vägen ner ut dom till en kompis med samma pjäxstorlek och han utbrister "skrääääp" innan han väldigt snart därefter övertalar mig att ta över skidorna igen.
Väl nere vid tältet försöker jag med så snäll ton som möjligt förklara för Skadi att de gör bäst i att packa ihop för dagen, eller i alla fall ta en tidig och lång lunchrast för att se över prepareringen på skidorna. Jag fortsätter med att säga att vad de än gör, så ska de inte låta någon mer åka på skidorna i detta skick. Jag noterar en viss orolig syn från Skadi-grabbarna, men dom väljer dock tyvärr att inte följa mitt råd. Strax därefter ser jag några riktiga tungviktare i form av herr Liljeroth, Sara Sandberg och Mårten Pettersson kliva fram till tältet. För de som inte känner till den trion är det stommen i Åka Skidors testtrupp och kanske Sveriges mest inflytelsefulla personer på prylsidan. Oje, oje, sämsta tänkbara gäng att bli besökt av i det läget. Jag hoppas innerligt att de inte tilläts åka iväg på några skidor. PNyberg tar sig också en tur på samma preparering och konstaterar samma sak. "Oåkbara".
Dagen efter kommer en av Skadikillarna fram och knackar mig på axeln. Han meddelar att de nu har trimmat om alla skidorna efter konsultation av Henrik på Hendryx. Bättre val av person att rådfråga får man leta efter och det visar sig snabbt att det nu är fråga om helt andra skidor. Nu kan både jag och PNyberg äntligen få känna på grejorna, och skidorna är inte alls pjåkiga för att vara en första serie som lanseras. Konstruktionen är lite garage-aktig, kanterna är lite ojämna i tjocklek och finishen är inte helt på topp. Det ger en charmig känsla av att man åker på handbyggda grejor med mycket arbete bakom.
Mad Mike är en skida som kräver fart och kraft för att livas upp. Väl där kan man lita på den till fullo och isgreppet känns obevekligt. På riktigt hårda partier släpper det en aning, men det gör alla skidor under dagen. Det intressanta är hur dom släpper och Mad Mike gör det på ett behärskat och förutsägbart sätt. Man slipper slängiga överraskningsmoment och kan behålla kontrollen även när det blir stökigt. Skidan är bestämd, men har ändå ett hanterbart genomgående flex med en jämn, rund böjkurva. I mjukare partier känns skidan fortfarande lite hooky, vilket förmodligen fortfarande beror på slipen. Efter några åk kommer mjölksyran krypande, men den galne Mike fortsätter att kräva insats och benstyrka, vilket säkert kan upplevas som jobbigt under en lång skiddag. Skidan känns också handhängd och den ena skidan är lite lösare än den andra bak, vilket stör en aning.
Konstruktionen är proppfull med uretangummi och det här är nog testets mest dämpade skida. Den blir därmed lite död och nästan inga högfrekventa vibrationer når åkaren. För mig är just den övre delen av frekvensspektrat viktigt när det gäller kommunikationen med underlaget, och här har Skadi gått några steg för långt för min smak. För den som gillar att bara åka utan att bry sig om underlaget är skidan en vinnare, men jag åker mer på ett sätt där jag har ett samspel med snön, och i detta fall når jag inte fram riktigt till min motspelare.
Skadi Skis - Fat Fred 185cm, 140-130-136, r=38m
Testad av: MnO
Testad i: Åre
Skadis 5-point är en rak skapelse i ett segment som annars brukar innebära mycket skärning. Rockerkurvan är ovanligt måttlig för skidtypen och ser riktigt lovande ut. När andra märken verkar "over-do it" väljer Skadi att lägga en mer Katana-lik moderat rocker. Den här skidan testas enbart med det aggressiva trimmet. För en skida med så kort kontaktpunkt spelar det dock mindre roll och här och där upplever jag faktiskt den extrema kantnärvaron som en fördel. Isgreppet är så bra det blir med den här modellen och det är bra att ha i Åre när det börjar isa på. Skidan är för stor och för seg i pisten, och skärningen känns spikrak, vilket den också är. I pistens fasta partier är det enbart sladdsväng som gäller. Här och där finns lite decimeterdjupt kanonsnösocker, och här kan man ana skidans karaktär i lösare snö. Den är ganska sävlig i sitt beteende, men väldigt slashig och soft i tailen. Den känns som en skida som man verkligen skulle kunna dra på med i puder, tack vare att man känner att den hela tiden går att dämpa ner i fart. Men det går såklart inte att testa den här helgen. Den lämnas in och det är bara att konstatera att Fat Fred är en av få skidor som kan klassas som rena puderskidor och därmed inte går att testa med någon rättvisa.
Skadi Skis - Arnold Allround 185cm 143-114-136, r=21m
Testad av: MnO
Testad i: Åre
Arnold Allround är en snällare skida än Mad Mike och den är också 5cm kortare. Bootpositionen ligger betydligt längre fram, och hela skidan andas bc-jibb. Skidan har ett helt platt spann. Den här skidan faller mig inte i smaken. Jag tycker att den känns ganska trist och seg och drar varken in i sväng eller ger någon kick ut. Flexkurvan upplevs som ganska mjuk under foten och sen stum ute i spetsarna. Det ger en underlig känsla av att den slår igenom ganska lätt, men ändå inte ger fördelarna av en mjuk skida. Även här är snökontakten mycket diffus och nästan helt bortdämpad, något som jag inte gillar. Spårvilja och isgrepp är inte heller speciellt bra. Fördelen med skidan är att den är väldigt snäll i varierande underlag. Oavsett hur underlaget skiftar så känns skidan likadan, vilket har med den enormt dämpade konstruktionen att göra. I vissa lägen kan det vara en fördel, men jag, och säkert många med mig föredrar en tydligare kontakt med underlaget. Nja, Skadi, det här räcker inte i dagens konkurrens. Den här skidan får ni sälja på attityd och till de som gillar grafiken och väljer skidor därefter. För övriga önskar jag lycka till nästa år.
Salomon Czar 190cm, 133/114/123, r=46m
Testad av: MarkusO och MnO
Testad i: Tandådalen och Åre
Czar är en något av en doldis i Salomons sortiment som ändå har lyckats bli en klassiker i vissa kretsar. Jag testade skidan i 182cm längd för tre år sedan när den var helt ny på marknaden, och det är fortfarande en av dom roligaste skidor jag har åkt på, speciellt i veckogammal kallsnö. Sedan dess har en längre version släppts och rockern har förlängts. Nu är det 190cm Czar som testas under ett par åk i Tandådalen och Åre. Skidan har fortfarande samma karaktärestik som sin föregångare i form av en påfallande rak skärning tillsammans med en spänstig och kvick konstruktion. Det här är ett typiskt Salomonbygge.
Förlängningen av rockerkurvan känns inte i pisten, men det är att förmoda att den ger ett ökat flyt utanför. Skidan är mycket följsam och förutsägbar. Det finns inte mycket skärning att jobba med, så man får ställa om åkningen till att sladda i lägre fart. Trycker man på finns det ett visst svar i långa skärande svängar, men det krävs stora ytor för att kunna känna på det. I Tandådalen finns det gott om plats och underlaget är bra, och där går Czar kanon även i pisten. Så pass bra att MarkusO väljer att köpa två par dagarna efter test. Han har svårt att bestämma sig för 182 eller 190 och löser det med att köpa båda två. En lösning värdig en prylbög.
I Åres betydligt svårare och stökigare underlag övertygar Czar inte lika mycket, men det är ändå en skida som är förvånande kul för att vara så rak. I kortsväng och trixande i mjuka partier är det en av testets bästa skidor.
Line Prophet 115, 153/115/142, r=19m
Testad av: xJONx, MarkusO och MnO
Testad i: Tandådalen och Åre
Line är ett märke som långsamt har tagit marknadsandelar i Sverige. Än så länge säljs det inte några drivor av skidor från den amerikanska tillverkaren, men de har en produktlinje som borde passa väldigt många åkare. Prophetserien består av ett antal olika modeller med olika midjemått och 115 är den näst bredaste. Det här är en skida med ambitioner att vara en allroundskida av modernt snitt för åkare som söker en skida för allt. Måttmässigt ligger den helt rätt när det gäller bredden. 115mm är en gyllene medelväg mellan smidighet och flyt. Personligen anser jag att den optimala bredden för ett par allroundskidor ligger just där, plus/minus några mm. Skärningen är förvånande kort med sina 19m@179, men skidan ser ändå välbalanserad ut i skärningen vid en första besiktning. Även konstruktionen ser mycket välgjord ut och hela skidan inger direkt någon form av känsla av grab-and-go, med sitt klassiska utseende. Tiprockern är tydlig, men inte speciellt stor.
Väl på snön fortsätter intrycket av en skida utan konstigheter. Både jag och Jon blir vän med skidan direkt och det är en rätt kul liten sak. Den reagerar snabbt på input och den kraftiga skärningen gör att den passar utmärkt i en kort pist av Sälenkaraktär så länge underlaget inte är alltför hårt. Tiprockern gör skidan lättdriven in i sväng, samtidigt som den inte på något sätt känns hooky när det stökar till sig, eller i svängväxlingar. En skida med samma shape, fast utan tiprocker hade med stor sannolikhet dragits med den typen av problem och här märker man rockertrendens fördelar. Kortsvängar går lätt och smidigt, men skidan känns lite mjuk och kraftlös när man trycker till. Lätta fötter är att föredra för att plocka fram det bästa ur P115.
Formmässigt är skidan kul, men det som förvånar något är graden av dämpning i det övre frekvensregistret, där profeterna filtrerar bort lite väl mycket. Skidan ser tunn och smäcker ut i bygget, men i känslan är man ganska distanserad från underlaget, vilket inte riktigt harmoniserar med skärningens lekfullhet. Tanken från Line är naturligtvis att dämpningen ska göra skidan mer mångsidig genom stabilitet i pisten, men jag tycker att Line skulle ha behållt lite mer finkänslighet och krisp i snökontakten. Responsen i svängväxlingar är trots den diffusa kommmunikationen alert och poppig, vilket ytterligare förstärker intrycket av en viss obalans mellan rapphet och en alltför hög grad av högfrekvent dämpning.
Skidan är en ok kombination mellan stabilitet och hanterbarhet, och även om det inte på något sätt är en stabil skida så presterar den helt efter vad man förväntar sig av den här typen av skida. Det är ingen charger, och då ska den inte heller kännas som en sådan. Ok så långt, alltså. Vad som däremot inte imponerar är isbettet och känslan av säkerhet i skär. Alla tre teståkare upplever skidan som väldigt otrygg i skäret när underlaget växlar. På mjukare underlag driftar den en aning och på isiga partier släpper det ibland utan förvarning. Den korta radien gör att man hela tiden strävar efter skär och när spårningen inte riktigt fungerar är det lätt att man hamnar i ett passivt läge. I Åre fungerar det bara inte med en skida som inte bettar på hårt underlag, eftersom underlaget bitvis är stenhårt. I Tandådalen är underlaget snällare och där går skidan riktigt bra bitvis, men även här falerar profeterna här och där greppmässigt. I översta branten i Stora backen tex är det rejält isigt, och där orkar inte P115 med alls.
Men det sammanfattade betyget blir ändå att det här är en rätt kul skida. Den passar bäst för den som vill optimera skidan för mjuka natursnöpister och vill kombinera känslan av en skida med kraftig skärning, en klassisk fatski som klarar allt och lite tiprocker som ökar flyt och ger lätt ingång i sväng. Söker du bombaregenskaper och bastant grepp bör du leta vidare.
Moment Ruby 188cm, 141-111-129, r=25m
Testad av: MnO och PNyberg
Testad i: Tandådalen och Åre
Moment är ett nytt märke för Sverige, men alla som är frekventa besökare av Tetons Tech-Talk känner igen modellbeteckningarna. Moment har ett stort utbud av olika modeller och den svenska importören (Hasse här på Fr om någon nu har missat det) har tagit in ett flertal av dem. I testet i Åre hinner PNyberg och MnO att ta en sväng på fyra olika modeller i det mest intressanta breddsegmentet. Linjen går från bc-jibbern Night Train via trad-bc-hybriden Bibby till semi-chargern Ruby och avslutas med competition-skin Belafonte.
Först ut är Ruby, som är traditionellt utformad fatski av gammalt gott snitt med positivt spann och en skärning som varken är lång eller kort. Flexet är också det av medelkaraktär och konstruktionen ser, liksom övriga Momentskidor, mycket välgjord ut. Det enda som sticker ut en aning är Moments karaktäristiska platta nos och tail, vilket gör att man känner igen märket. Det finns även en aning av early taper, indragen skärning. På snön kvarstår intrycket att det här är en väl avvägd skida utan konstigheter. Flexkurvan är lång och genomgående och skidan är lätt att arbeta igenom i svängen och ger en tydlig energi tillbaka till åkaren.
Snökontakten är en perfekt mix av dämpning och direkthet. Det är precis så här ett par skidor ska byggas när det gäller grad av dämpning. Den känns varken dämpad eller för livlig, utan man känner skiftningar i snön hela tiden, utan att den för den skull blir sprättig eller nervös. Mycket av snökontakten sitter i kantnärvaron, och även där känns Rubyn precis lagom direkt och full av liv. Greppet på hårdare underlag är bra, men inget speciellt för kategorin.
I högre fart beter sig skidan neutralt och tryggt och hittar inte på några konstigheter, vilket gör det lätt att våga stå på. Ska man leta efter nackdelar så känns ingången i svängen på mjukt underlag ett uns omodern. I tider när man har vant sig vid tiprockade skidor som reagerar snabbare på input i mjuk snö, hade man önskat att man hade fått testa en version med plattare spann och lite tiprocker. Även i lössnö hade det förmodligen inneburit en fördel, även om det än så länge endast är en teoretiskt välgrundad hypotes.
Ska skidan sammanfattas så är det här lite av en prylbögs mardröm. Det är en skida utan egentliga "roliga" moderna attribut, som ändå slår det mesta. Det var många som testade skidor som hade den här som favorit, bland annat två i vår grupp som står utanför det här testet. Det här är en mycket potent konkurrent till exempelvis just nämnda Line Prophet 115.
Moment Bibby 190cm
Testad av: MnO, PNyberg och MarkusO
Testad i: Tandådalen och Åre
Nästa steg i Moments linje blir Bibby Pro i 190cm. Det här är en skida som kombinerar en modern stance med en framflyttad montering med en traditionell känsla. Den hamnar mitt mellan Ruby och Night Train i balans och egenskaper. Bibby har tydlig tip och tailrocker och ett ganska rejält spann under foten plus tydlig early-taper både fram och bak. Konstruktionsmässigt liknar Bibby Ruby och även Bibby ligger helt rätt när det gäller grad av dämpning. Den är lite styvare i tippen än Ruby, men kompenserar det hela med en rocker som gör inledningen av svängen ganska annorlunda eftersom kanten initieras betydligt senare. Skidan känns lätt på snön och den är väldigt poppig i bygget. Kortsväng på mjukare partier är en ren fröjd, och samtidigt svarar den bra i längre svängar, speciellt om man laddar den med kraft precis innan svängväxlingen och på så sätt utnyttjar spänsten till att skifta sväng.
Trimmet på skidan är ganska annorlunda i Åre jämfört med hur den var i Tandådalen, vilket förvånar en aning. Hasse är annars en av dom som är mest noggrann (exkl Hendryx...) med prepareringen av sina skidor. Har man jobbat i verkstad i många år och testar skidor för jämnan så vet man vad olika prepp gör för skidornas egenskaper. Hur eller hur så var skidan i Tandådalen lite väl aggressiv i främre delen och den kändes obalanserad speciellt i pressad kortsväng och sladd. Trycket i skärningen låg då strax framför bindningen och inte under foten som de flesta föredrar. Bakdelen var på tok för lös och MarkusO som körde skidan där sågar den rejält. En av helgens bottennoteringar enligt honom, men han lägger till att det känns som en trimfråga snarare än skidans konstruktion.
I Åre känns skidan mycket mer neutral och det blir en av favoriterna under helgen för mig (MnO). Jag gillar verkligen kombinationen av moderna attribut i form av tip- och tailrocker och en aningen mer centerbalanserad montering och känslan av en vanlig gammal hederlig do-it-all. Samtidigt finns spänst och kommunikation med underlaget och hela skidan ger en direkt och alert grund i åkningen som inspirerar till att köra på lite hårdare hela tiden. Inspirerande skidor är bra skidor i min värld.
Bakänden är ganska lös, vilket gör att den är lätt att trycka loss när det börjar stöka till sig, men jag har inga problem att få fast baken när jag vill att den ska sitta. PNyberg har en mer jibbig bakgrund och gillar förvisso skidan, men är inte lika lyrisk. Han noterar att tippen är relativt styv och tycker att nosebutters är snudd på omöjligt att få till. Han kommenterar vidare att monteringen är välbalanserad och skidan har låg swing-weight, vilket gör den lättsnurrad. Tailen, som jag själv gillar, får kritik för att den är för lös och sätter man för mycket tryck på den så släpper det. PNyberg relaterar till att den känns väldigt lik en av hans tidigare skidor, 4frnt CRJ, fast bättre och med mer dämpning.
Bibby framstår som ett av säsongens bästa val för en lite äldre åkare med vårdad teknik som är van vid traditionell känsla i laggen, men som vill flörta lite med jibbsidan och gå fram lite i montering och balans. För den mer freestyleinriktade åkare som söker lite mer lekfullhet i manövrar är Night Train ett bättre val. Till nästa år hoppas vi få se Bibbyn med lägre, eller helt utelämnat spann, vilket hade gjort skidan än mer rapp i reaktionerna på mjukt underlag.
Moment Night Train 186cm, 140/123/135, r=27,5m
Testad av: MnO och PNyberg
Testad i: Åre
Nu tar vi ytterligare ett steg mot jibb-hållet i Momenttältet och greppar Night Train. I år är grafiken lite grå och osynlig, men skidan är istället full av färg i karaktären. Skidan liknar vid en första anblick Bibby i shapen, men är vid en närmare granskning betydligt mer centerad i både kärna och skärning. Spannet är platt under foten och skidan har tydlig tip- och tailrocker och indragen skärning. Jämfört med förra årsmodellen har skidan fått en längre tip rocker och en lägre tip, vilket uppskattas av PNyberg som körde en del på fjolårets NT.
Känslan från övriga moment känns igen, men NT är lite mjukare, kvickare och betydligt mer jibbig i stancen med en fullt ut modern monteringspunkt. Skidan känns iom monteringen som kortare än vad måtten anger och den går mycket lätt in i sväng och är allmänt rapp i riktningsförändringar. Flexkurvan är lång och jämn och skidan är lätt att böja igenom redan i måttlig fart. Trots detta är skidan förvånande bra när det gäller stabilitet och spårvilja och den carvar på riktigt bra i Åres krävande testpister. PNyberg beskriver känslan i skidan som en breddad parkskida med poppig, men solid karaktär. Det finns mer bakände att jobba med och det uppskattas. Jämfört med Bibbyn så är den mindre lös i tailen. Ruby-Bibby-NT är en stark serie skidor från Moment och den täcker in väldigt många åkartyper.
Moment Belafonte, 192cm, 135/106/124, r=29,2m
Testad av: MnO
Testad i: Åre
Belafonte är ytterligare en skida från Moment, men i jämförelse med ovan nämnda tre så är det en udda fågel. Den är betydligt mer dämpad och stum i beteendet och är allmänt sävlig i rörelserna. Dämpningen är lätt att förstå, iom att skidan ska fungera bäst i stökig och uppkörd snö. Däremot är balansen i skidan mycket underlig och den hittar jag ingen förklaring till. I skär är den riktigt svår att få fast främst för att tailen släpper direkt om man bara lägger lite tryck på den. Balanspunkten i skäret ligger för långt fram, vilket gör skidan till en aning överstyrd, trots att den är ganska trög att ha att göra med. Kanske är tanken att det ska gå att slasha loss tailen lätt i lägen där farten måste tas ner snabbt, men intrycket är ändå att det är något som inte är helt hundra med Belafonte. Det kan bero på att flexet inte är helt harmoniskt så att man får ett brott i flexkurvan, eller kanske något annat. Det är svårt att säga varför. Men ingen som jag pratade med gillade den här skidan.
Nja, Moment... den här får ni ta en rejäl översyn på till nästa år. Den är inte ens i närheten av de övriga tre Momentplanken.
Ninthward THA 190cm, 145-115-132, r=28,5m
Testad av: MnO
Testad i: Åre
Ninthward är ett märke som andas jibb. Innan ens hemsidan har laddat klart är det gott om snusnäsdukstäckta ansikten och tall-T:sen står som spön i backen bland teamåkarna. Man skulle inte bli det minsta förvånad om Henrik H skulle dyka upp viftandes med en Glock i tältet.
THA 190 är dock så långt från gangstajibb man kan komma. Det är en riktigt hårdrockande big-mountain-charger som förmodligen aldrig kommer att få se en park på nära håll. Konstruktionen är en klassisk lagom stenhård sandwich med metallinslag. Flexet är hårt, men flexkurvan är lång och harmonisk, vilket gör att prestandan ändå är relativt lättåtkomlig för en mänsklig åkare. Monteringen är fullt ut traditionell, och även om det är en twintip rent tekniskt så känns det inte alls i balansen.
När jag släpper iväg den här skidan i testpisten så framgår det direkt att det här är en av årets mest stabila skidor. Den är underbart lugn och trygg i alla lägen. Även om den inte kan sägas vara speciellt svåråkt, så jag vissa problem med att väcka skidan ur dess sömn. Ojämnheter och slag som under dagen har fått många andra skidor att haverera stabilitetsmässigt, tas emot med en stilla gäspning av THA. Jag är inte ens nära att hitta någon övre gräns för vad skidan klarar av.
I Gästrappet låter jag den löpa på större ytor och då händer det grejor. Borta är sömnigheten och den aningen sega responsen och skidan blir alert och beslutssam och börjar kicka ur mig ur svängen för att skicka in mig i nästa. Kul, men det är ändå lite för tufft i längden för min smak. Jag tappar gång på gång balans och tryck i åkningen när det stökar till sig och jag förmår inte att hålla kommandot riktigt över THA. Jag önskar att jag hade några kilo till i form av lårmuskler så att jag kunde tämja den här vilda besten. Då hade jag kunnat uträtta stordåd. Nu blir det istället något av en påminnelse om att man har lite kvar att jobba på innan man kör om allt och alla i Gästrappet. Men ändock... Väl utfört, Ninthward. En av årets bästa laddar-lagg.
Ninthward CVP 188cm, 141-121-131, r=27,5m
Testad av: MnO och PNyberg
Testad i: Åre
I Ninthwardtältet får jag syn på en skida med platt spann och ganska kort tip- och tailrocker av Lhasa Pow-stuk. En klart intressant shape. Jag hör mig för om skidan och får förklaringen från personalen att den skidan inte är något bra val för dagen. "Radien är nog 100 meter på den" sägs det och den ser onekligen rätt rak ut. Ett snabbt provflex visar att skidan är ganska mjuk. I jämförelse med just testade THA är CVP en riktig mjukis. Men det är ändå en välbyggd skida och den ser ut att sitta ihop bra. Kanterna är nästan dubbelt så tjocka som hos de flesta andra märken, och det innebär vanligtvis även att belaget är tjockt. Den här skidan kommer att palla en hel del smällar, det står utom tvivel.
Med tältpersonalens utdömande ord i minnet stakar jag iväg mot liften med en klart skeptisk förutfattad mening. Den här kan väl ändå inte prestera i en pist av den här typen? Men... det tar bara några svängar innan jag ändrar mig rejält. Skidan bettar klart godkänt, och svänger framförallt ganska mycket på skär. Kortsvängar i mjukare snö är poppigt och kul och skidan är riktigt lekfull, men utan att bli nervös eller överstyrd. Tailen går att styra och den slashar ut när den ska göra det, men ligger stabilt kvar när jag vill att den ska göra det. Jag hinner bara två åk på skidan dessvärre, eftersom det är framåt eftermiddagen på söndagen, men det här är ändå en av testets stora överraskningar för mig. Några 100 meter är det definitivt inte, och det visar sig senare vid katalogstudier att det inte är ens nära det, utan snarare 27,5m radie och det känns precis lagom. Isbettet är inte direkt bra, men den gör inte bort sig på något sätt. Skidan är mer lättsam än stabil, men i de farter som är aktuella visas inga tendenser på fladder, med visst undantag för tippen naturligtvis. Ytterligare en skida i "puder"-klassen som visar att man kan köra på en riktigt bred skida med rockerinslag och ändå ha riktigt roligt i en försäsongspist i Sälen eller Åre. PNyberg tar över skidan och kör ett par åk. Han upplever den som mjuk på snön, men saknar lite lekfullhet. Även han är förvånad över hur mycket skidan svänger, trots att den ser ganska rak ut. Svingvikten är ganska låg och skidan känns smidig. PNyberg är dock inte riktigt nöjd med formen i tippen, utan önskar lite högre och mjukare rocker i fronten. Här märks att vi två har olika referenser. PNyberg som är mer van vid jibbiga skidor klassar den här som en lekfull allmountainskida, snarare än en lekfull jibber. Jag/MnO, som alltid har lite svårt att ställa om till full-on jibbstance, uppskattar att den hämtar lekfullhet från en bc-jibber, men behåller den känslan av en traditionellt balanserad allmountainfeting. Betygen blir därefter. PNyberg säger godkänt. MnO ger toppbetyg.
Extrem PT, 183cm, 138-92-124, r=17m
Testad av: MnO
Testad i: Åre
Extrem PT är en halvny skida från Åre-fabriken. Den liknar Patriot en hel del rent optiskt, men har fått tip och tailrocker och ett rejält lager titanal. Extrem bygger som bekant skidor även åt Hendryx och de närmar sig hans skidor mer och mer. PT är ett tydligt steg i den riktningen och skidan andas verkligen Hendryx både i stuk och egenskaper.
På snön har PT hämtat svänginitiering och balans från Patriot, men annars är det inte mycket som är lika. Snökontakten är dov, men ändå exakt och den påminner om ett par racelagg i känslan. Det är trä, fiber och metall i en hårt pressad blandning. Rockern gör skidan att skidan, trots den biffiga konstruktionen, är mycket lättsvängd och snabb från kant till kant. I lösare partier är skidan lättdriven och när det hårdnar på spårar den prickfritt och det är lätt att bygga upp trycket i skäret tack vare den korta radien. Stabiliteten är riktigt bra och skidan känns väl dämpad, men inte överdrivet nerfiltrerad.
Eftersom känslan är Hendryx är det svårt att inte jämföra med de skidorna. Det som jag saknar från Hendryxlaggen är den där sista udden av bett på isigare underlag, men att relatera till marknadens kanske bästa isgrepp är ingen helt snäll jämförelse. I relation till det mesta annat så har PT ett riktigt bra bett, men det krävs insats för att få fram det. I övrigt är dock inte skidan det minsta svåråkt, trots ett mycket bastant flex. Efter teståk provflexar jag skidan och just bastant är nog det minsta man kan säga om den här skidan. Den är helt enkelt stenhård i flexet, och det är helt otroligt att den inte känns stummare att åka på. En skida med den här typen av flex visar hur mycket rocker gör för pistegenskaper. Den här skidan hade förmodligen varit i nästan oåkbar om den hade haft ett kraftigt traditionellt spann. Nu får man istället en skida som är lätthanterlig i kortsväng och svängväxlingar, men som har en stabilitet som påminner om en stenhård storslalomskida av wc-klass.
Extrem PT Prototyp, 188cm, oklara mått och radie.
Testad av: MnO
Testad i: Åre
Den längre PT:n kallas för prototyp och har "Factory Test"-topsheet, men känns snarare som en färdig produkt i form av en uppskalad 183:a. Det här är ytterligare ett steg upp i stabilitet och stuns, vilket innebär synnerligen rejäla doningar. Flexet som redan i 183:an är hårt är här ännu stummare. Bara att lyfta skidan och lägga ner den på snön inger respekt och skidan liksom säger att den kommer inte att vika sig i första taget. Och det gör den inte heller. Den har samma grundbeteende som 183:an, men allt är lite större, kraftfullare och med lite mer seghet inblandat. Men det är fortfarande full rocker och kraftig skärning, vilket gör att skidan känns förvånandsvärt lättmanövrerad trots den biffiga konstruktionen. Jag har lite svårt att få fast den i lägre farter, men när jag väl får tryck på skidan inger den en härlig pondus och jag blir sugen på att fullkomligt krossa allt som kommer i min väg. Även om jag normalt sett inte gillar så här pass stumma skidor, så lyckas ändå PT-protosen charma mig fullständigt. Visst känns den lite stor och svår i vissa lägen, det ska erkännas, men jag får tillräckligt många stunder av lycka på vägen ner för att verkligen imponeras över Extrems nya bygge. För en åkare som väger aningen mer än mig och som gillar att pressa sina skidor så är det här ett mycket bra alternativ. Jag undrar hur den här kommer att gå utanför pisten, men förmodligen reder den ut det rätt skapligt tack vare rockerkurvan. Skidan känns i alla fall ganska smidig i det decimeterdjupa pärlsocker som finns i kanten av pisten vid testtillfället. Men det här är i första hand en pistskida med viss offpistpotential. Jag känner inte till hur Extrems prisläge är, men dom ligger förmodligen lägre än Hendryx (vilket iofs det mesta gör...) och det är också ett tänkbart val för den som gillar balans och stuns i Hendryx, men som inte har råd att hosta upp närmare 10 papp för ett par skidor.
Extrem Big Pen, 178 och 187cm, 157/122/150, r=21m
Testad av: MnO och MarkusO
Testad i: Tandådalen och Åre
Big Pen är förutom grafiken oförändrad sen förra året och jag avstår därför att skriva någon längre recension när det gäller den här. För mer detaljerad info, se förra årets recension. Intrycket från förra året kvarstår. Big Pen är en välbyggd och riktigt rolig skida för segmentet. Den känns aningen stor i vändningarna, men så länge man använder skärningen och inte sladdar så är den smidig och relativt lätthanterad. Rockern är lång, men inte speciellt kraftig, vilket gör att skidan känns som en rockad skida ganska kort i svängen. När man väl kantar upp tar hela kanten i och det svänger rejält. Isgrepp och spårvilja är helt ok, men skidan är mer följsam än chargig. Det gäller 187cm:aren. 178cm är en helt annan skida och den är inte speciellt lyckad. I den kortare längden hittar varken jag eller brorsan rätt. Skidan känns stel och plankig och imponerar inte. Det saknas längsgående stabilitet och skidan känns verkligen oerhört kort. Nja, 187cm är sweetspoten för Big Pen. 178 känns som en nerskalad version som inte riktigt har fått den omsorg den behöver vid utvecklingsbordet.
DPS Lotus 120, 190cm, 139/120/125, r=46m
Testad av: MnO
Testad i: Åre
Det är glädjande att se att DPS finns på plats i Åre. I Tandådalen fanns förhoppningar om att få testa de amerikanskdesignade omtalade kinaproducerade högprisskidorna, men enligt ryktet så var Nojlas sjuk och kunde därför inte dyka upp. Hursomhelst, i Åre finns DPS på plats med ett ganska digert sortiment skidor. Jag tar ett par åk på Lotus 120 till att börja med, även om den känns långt från optimerad för förhållandena. Tiprockern är massiv och skärningen obefintlig. Det här är en Black Diamond Megawatt på steroider. Skidan är välbyggd och dämpad, men ger inte mycket tillbaka i Åre i rådande förhållanden. Undantaget är i mjukare partier där man kan få en viss förnimmelse av hur skidan kommer att kännas i lösare snö och på större berg. Där svänger skidan en del via böjning snarare än skärning och här och där får jag några roliga svängar. Skidan är ganska stor i känslan och när det börjar gå undan fladdrar det ordenligt i tippen precis som förväntat. Men det är ingen idé att ge sig in och beskriva den här skidan ytterligare. Den är helt malplacerad för dagen och det blir bara ett åk på Lotus 120.
DPS Wailer 112RP Pure, 178cm, 141/112/128, r=16m
Testad av: MnO
Testad i: Åre
Glädjande nog finns 112RP Pure i stället när jag kommer ner efter en test. Dock bara i 178cm, men jag testar hellre en kort skida än ingen alls. DPS RP112 är kanske vinterns mest omtalade skida. Hypen har byggts under lång tid och nästan förstärkts av att DPS har haft stora leveransproblem. "Den som väntar på något gott..." osv. Forumvärldens hypemaskin går för högtryck och skidan är så uppsnackad att det utlovas prestanda som knappt är möjliga att leva upp till. Det är med andra ord en mycket stor risk att det kommer att bli ett platt fall när skidan når ut till de skidåkare som har skapat hypen. Det blir det inte. Det här är rakt ut sagt ett par helt fantastiska skidor som flyttar fram gränsen för vad som är möjligt att förvänta sig i prestanda inte bara ett snäpp, utan en hel säck med snäpp. Isgrepp och spårning är fullständigt lysande och kan bara jämföras med Hendryx skidor. Dock på ett helt annat sätt än den svenska högprestandatillverkaren. När Hendryx lägger in ett stumt flex, mycket dämpning och en allmänt raceig konstruktion kommer DPS istället in via en lätt, spröd och mycket vridstyv kolfiberkonstruktion. Hendryx och DPS är fruktansvärt olika, men det är ändå de två klart bästa skidorna under testet när det gäller hantering av hårt och isigt underlag. DPS-skidorna i Pure är extremt lätta, och då speciellt 178cm:aren naturligtvis. Det känns nästan konstigt att lyfta på dom och jag kan bara fantisera om hur pass lätta ett par Pure blir om man väljer en Dynafitbindning som fasthållningsverktyg.
RP112 bettar som sagt nåt helt överdjävligt på hårt underlag, utan att för den skull vara svåråkt. Spåret är obevekligt även över blåis som de flesta andra skidor är ens i närheten av att betta på. Det är en på gränsen till overklig upplevelse iom att man faktiskt åker på en skida med enorm tiprocker och en tydlig tailrocker. Hade jag gjort en blindtest hade jag gissat på att jag åkte på ett par riktigt bra racestock-slalom, även om bredden såklart märks. Faktum är att just bettmässigt på isigt underlag har jag aldrig testat någon skida som kan matcha den här, och då inkluderar jag racestockskidor från 6-7 olika märken som jag har åkt på genom åren. RP:n är så enormt lättbettad och liknelsen med ett par skridskor har aldrig känts mer träffande.
Men det finns en baksida också och det märker man när man när man pressar ur skidan i sladd på fast underlag. Skidans sprödhet övergår i nervositet och det hos många andra skidor vanligt förekommande bredlaggshacket dyker upp med en aldrig tidigare upplevd intensitet. RP112 Pure havererar fullständigt i stabilitet och hackar med en frekvens som är ovanligt hög. Vibrationerna sprider sig upp i tippen och förstärks. Reaktionen är så pass kraftig att man som åkare måste lägga om tekniken en aning. Förmodligen går det att vänja sig vid beteendet och helt enkelt undvika att pressa skidan på ett sätt som orsakar slagen och redan efter något åk märker jag att jag börjar känna in hur skidan ska åkas för att hackandet ska bli hanterbart. I en så här bettig skida, som dessutom är så pass lätt och spröd, är den här typen av problem något som man nog dessvärre får acceptera. Det här ska dock inte tolkas alltför negativt. RP112 Pure är en ren fröjd att testa, trots den nervösa läggningen i pressad sladdsväng. Även om den inte är helt optimal för dagen så är det förbenat underhållande. Det är som att spela innebandy med zorro-blad. Fusk, men rätt kul. RP112 Pure rekommenderas verkligen till den som gillar lätta och spänstiga skidor.
DPS Wailer 112RP Hybrid, 190cm, 141/112/128, r=18m
Testad av: MnO
Testad i: Åre
Nästa RP i ledet är 12cm längre och byggd i den enklare konstruktionen Hybrid. Det är en mer traditionell sandwich, men med en del exotiska inslag i form av kolfiber och bambu. Den här skidan är inte lika extremt lätt som Pure, men den är fortfarande lättare än det mesta annat på marknaden. Egenskaperna liknar Pure, men här sker allt med ett smula mer behärskat temperament. Den extremt lätta Pure-konstruktionen ger ett ettrigt och ibland nervöst beteende och passar inte riktigt in i en sliten försäsongspist. Hybrid-skidan har nästan samma isgrepp och känns betydligt mer lämpad för dagen med det lugn som lite mer vikt ger. Hybriden har samma helt unika karaktär som 178 Pure, men konstruktionen känns annorlunda mot snön. Snökontakten är fortfarande direkt, men inte så extremt krispig som hos Pure. Här är det mer en välbyggd vanlig spänstig sandwich i känslan. Men bettet. Bettet. Det övergår mitt förstånd hur det är möjligt för DPS att bygga in ett så jäkla bra isgrepp i en skida med den här shapen. Även om Hybriden möjligen i vissa lägen känns en aning, aning driftig, så är isgreppet helt i en klass för sig för dagen om man jämför med i princip alla skidor (Hendryx undantaget). RP112 i den längre längden känns som ett helt optimalt verktyg i rådande förhållanden, och det känns nästan löjligt att skriva. Men så är det. Jag byter faktiskt direkt efteråt till mina nyslipade Fischer WC SL Racestock, dvs en ren tävlinggskida för slalom. Det är en skida som jag normalt anser vara i det närmaste oslagbar på hårt underlag. I en match med RP112 i både Pure och Hybrid har de inte en chans för dagen. Visst bettar det, men det är inte med samma renhet och fantastiska spår som RP. Och då jämför jag alltså en 112mm bred fullrockad skida med en full-on SL raceskida som kommer direkt från slipbordet. Helt otroligt.
Även om det är kul att skära is i strimlor så är det mer intressant att se hur skidan reagerar i lite mjukare underlag och i lite större åkning, i den mån som det går att testa i Åre under helgen. Skidan är mycket alert och svängvillig i mjukare snö, men tack vare tiprockern känns den inte det minsta hooky. Den känns inte alls flytig, utan spårar ganska tydligt även i pärlsocker, så min gissning är att den är snarare lite av en carver i känslan i lössnö, än en fullplanade slashig fullrocker. Släpper man iväg RP112:an i lite större åkning så upplever jag radien som lite väl kort. Några meter till i radie hade varit klart bättre enligt mig. Jag förstår inte riktigt varför DPS drar till med en så extremt kort radie, men visst... Ska det vara speciellt så ska det antar jag, och det är bara att erkänna att man har fantastiskt kul på skidan. Det svänger ordentligt, och skidan söker skär hela tiden. 112:an beter sig som en slalomcarver och returen i svängen kommer ibland lite för tidigt, i alla fall innan man har åkt in sig. Den känns som en kortsvängsskida, och då menar jag inte radien i första hand, utan returen och poppigheten i svängen. Det är inga problem att låta den ligga kvar i svängen för att få till upprundade hårt pressade carvingsvängar i låg position, men den glänser mest i en upprätt och aktiv åkning med en snabb svängfrekvens. Sladdsvängar och allmänt fartdämpande utpress ur skäret är inga problem, och det är också enkelt att hitta tillbaka i till skäret när man vill det. Fenomenalt bra. Tippen fladdrar en del om man tittar ner, men förvånande nog känns det inte speciellt mycket i åkningen. Hackandet som upplevdes som ett tydligt problem med 178 i Pure finns där även nu, men i ett betydligt mer beskedligt format.
RP112 är något helt nytt och i nuläget helt unikt på marknaden. För den som söker en extremt lekfull, svängvillig, men ändå ytterst potent och högpresterande skida finns inget som matchar den här. Den som söker högfartsstabilitet i långa svängar och gillar straightlining behöver inte ens titta åt det här hållet. Men... alla borde testa den här fullständigt fantastiska skidan. Leveransproblem och annat världsligt känns som petitesser och är förlåtet och glömt från första sväng. Testa och njut om du får chansen.
Blizzard Bodacious
Prototyp, 192cm(?), ca 120 under foten. Okänt namn.
Testad av: MnO
Testad i: Åre
Någon från Blizzardtältet kommer fram till mig och vill att jag ska testa en prototyp som dom har tagit med sig. Det är jag naturligtvis inte svår på. Det visar sig vara en skida utvecklad av Ingrid Backstroms bror Arne, som dessvärre omkom i en fallolycka i Sydamerika i somras. Ännu en tragisk dödsolycka i vår sport, och det är med ett visst mått av vemod jag klickar i skidan med Arne Backstroms signatur inskrivet i grafiken. Skidan är en riktigt bastant sak, om än utan något orimligt hårt flex. Tippen har en lång, men moderat tiprocker och resten av skidan har en lätt continious rocker. Så här ska en rocker göras! Det här är nog den mest tilltalande rockerkurva jag sett.
Skidan är byggd med en upp- och nervänd kärna, s.k. FlipCore. Vad som först känns som en meningslös marketing-gimmick är faktiskt inte så dumt när man tänker efter. En kärna till ett par skidor fräses normalt sett ovanifrån, vilket innebär att den är rak på undersidan och formad på översidan. När den kärnan pressas i en form så att den får rocker, går man alltså emot den naturliga formen, vilket gör att skidan går tillbaka en aning efter pressning. Tex Völkl hade ju stora problem med detta i de två första årsmodellerna av Katana. Om man istället vänder på kärnan så är undersidan av skidan redan från början lätt rockad, och det finns ingen risk att den sätter sig efter härdning och tappar rockern. Ett rätt vettigt resonemang faktiskt.
Väl på snön så känns Blizzarden precis som förväntat ganska stor och kraftfull. Det är en rejäl skida för den som gillar att ta i och att stå på. Men rockern gör ändå skidan relativt lätthanterad, speciellt i mjukare snö. Isgreppet är mycket bra för kategorin, och dämpningen känns metalliskt dov. Skidan är rejält tung och är seg i svängväxlingar om man inte tar i ordentligt. Skärningen är relativt rak, men det går ändå att runda upp de skärande svängarna om man kantar ordentligt. Men det krävs fart och insats. Det här är långt från en lekfull skida och den påminner en del om MX128 från Kästle i karaktären. Däremot gissar jag att skidan kommer att livas upp rejält när den släpps ut för en större slänt i alperna i bra snö. Det här är en skida som stabilt inväntar kommando och sedan utför din order med kraft och stuns. En riktig högfartsräser. Rekommenderas varmt till en lite större åkare, eller för den som gillar välbyggda och stabila skidor. Det lovar gott för Blizzard till nästa säsong.
Lokomitive Skis Rockabilly 190cm, 156-131-138, r=23m
Testad av: PNyberg
Testad i: Åre
Lokomotiv Skis är ännu ett nytt intressant svenskt märke och en av delägarna har sina rötter i Mariestad, dvs PNybergs hemmatrakter, vilket gör att han är lite extra peppad på att testa de här skidorna. Tyvärr hinner vi övriga inte med några provåk, trots att planen var att beta av Lokomotivs grejor på söndagen. De plockar ihop tidigt och när jag väl tittar in i deras tält är skidorna redan staplade i släpvagnen. En miss av mig, men som tur är så får PNyberg till ett test och vi kan ha med åtminstone en Lokomotiv i den här testrapporten. Skidorna ser rätt så custom ut med en kärna som går hela vägen ut i sidewallen. Det sitter ingen abs längs ut som på i princip alla andra skidor. De har med andra ord plockat idéer från den välkände norska skidbyggaren Endre Hals och Prog Custom Skis (dock för tillfället mest omtalad för arbetet med 4frnt EHP Renegade). Tanken är att det ska bli hållbarare iom att man inte bryter konstruktionen nära kanten. Om det fungerar låter jag vara osagt, men jag förstår tanken med det hela. Skidorna ser i alla fall snygga ut i verkligheten med en iögonfallande grafik och i Rockabillys fall en klart intressant shape. Den har hämtat inspiration från S7 och JJ och dess gelikar och Rockabilly är alltså ännu en 5-pointer. Det börjar bli dyrt för Armada och Ross att stämma alla som bryter patenten... Radien är något längre än vad som är vanligt i kategorin. Rockern är rejäl i tippen och mer moderat i tailen. Rockabilly är en stabil skida och kräver en god förare för att komma till sin rätt. Den sitter bra i pisten när man gör rätt, men det krävs att man kantar upp rejält och står rätt i viktfördelningen. Är man passiv blir skidan rätt tråkig på fast underlag och lite nervös i skäret, men när man hamnar rätt i balansen på den så livas den upp och blir riktigt rolig. Den är inte så poppig i känslan utan lite lätt överdämpat död i karaktären. Den passar bättre för att kötta på hårt än som ett verktyg för finess. PNyberg tycker vidare att den är aningen för tung i svingvikten för hans smak, men så blir det ju i regel med dryga 130mm i midjan. Pluspoäng ges för ovanligt lite tipfladder och bra svar i tailen i slutet på svängen. Lokomotiv gör rätt kul grejor, men frågan är om de är tillräckligt bra för att klara sig på en marknad som börjar bli överfull av små indie-märken.
Dynastar Legend Pro 115, 184cm, 137/115/127, r=32m
Testad av: MnO, PNyberg och Bud66
Testad i: Tandådalen och Åre
Prorider är helt omgjord i år, och mil från den initiala hårdkörarskidan som på sin tid byggdes av Dynastars racingavdelning. Nu är det massproducerade skidor det handlar om och konstruktionen är förvisso välbyggd, men den inger inte alls samma respekt som orginal-LP:n. Det här är helt enkelt mer Rider än Pro och skidan är mjuk, snäll och lättkörd. Även om flexet faktiskt vid en böjinspektion visar sig svara ganska bra, speciellt under foten, så känns skidan på grund av en lång och mjuk tip väldigt mjuk på snön. Skidan är monterad långt fram för kategorin och den känns kort i åkningen. Konstigt nog är 184cm längsta längden och det känns som den är aningen för liten för en åkare av normalstorlek. Ett mycket underligt val av Dynastar som nu inte har något givet val för en åkare i 70-80kg-klassen som söker en varjedag-skida. Big Dump är för seg i pisten och allmänt stor för de flesta och den här skidan kommer många att uppleva som för liten, även om såklart tiprockern hjälper till en del med flytet.
När det gäller känslan i skidan går åsikterna isär rejält. PNyberg tycker att skidan är lagom dämpad och att den har ett bra pop. MnO och Bud66 däremot kallar den trist och död och utan liv. Den faller hur som helst inte gruppen speciellt väl i smaken. Det är en skida som inte kommunicerar speciellt mycket med åkaren, utan den gör vad den ska utan att varken överraska eller, för den delen, inspirera eller skapa glädje i åkningen. Isgreppet är medel, spårviljan kan man inte direkt klaga på och den kickar ok ut ur svängen när man hamnar rätt på skidan. Men den är för död i dämpningen när det gäller höga frekvenser, trots att den fladdrar ordentligt i det lägre spektrat. Bud66 avrundar det hela med att säga "Den talar inte till mig. Den är som fransoser är i allmänhet: kaxiga och i tro att de kommer från universums medelpunkt". Jag håller med. Den här skidan hade behövt några cm till, lite mer stuns och mer liv. Börja där. Fortsätt sedan med att lägga ett platt spann och ett uns av tailrocker, och återkom, Dynastar.
No Copy Black Ztripes, 188cm, 131/104/122, r=26m
Testad av: PNyberg
Testad i: Åre
NoCopy är ett udda märke med en något oklar märkesfilosofi. Det handlar om fri kreativitet och ett kollektiv som ska driva sporten och den initerade kretsen framåt, eller något i den stilen. En klart mumbojumboklassad vision med andra ord, men skidorna kan ju vara bra ändå. Black Ztripes är en modernt monterad bc-jibber med allmountaininslag. Skidan har fullt traditionellt spann och känns allmänt utdaterad. För fem år sedan fanns det drösvis med skidor i Gotama-klon-klassen, men de har försvunnit ut i det eviga mörkret, eller i alla fall hamnat några sidor längre bak i katalogen. Men det är fortfarande en kategori som kan leverera om skidan görs på rätt sätt. NoCopy verkar lovande med ett lagom svar i flexet vid en första initialkoll. Men på snön känns den stum och lite trött. Skidan är jobbig att få i sväng, även om den sitter fast ganska bra i underlaget när man väl får tryck på den. Den går som tåget (exkl SJ) i skär, men det är lite för mycket av just tåg över det hela. Jämfört med modernare shapes med tiprocker och lite mer harmoniska flexkurvor så är det här för trist. Den här skidan behöver en rejäl makeover i form av lite sänkt spann, lite earlyrise eller i alla fall lite mjukare tip, plus en bakmontering på ett par cm. Konstruktionen känns ok, men designen är inte fullt ut lyckad. Det hade varit mer intressant att testa NoCopys 120mm:are True istället, men den syntes inte till i tältet, alternativt var så populär att den var ute hela tiden.
Black Crows Corvus, 196cm, 133/103/124, r=25m
Testad av: Bud66
Testad i: Åre
Black Crows numera klassiska Corvus i den respektingivande längden 196cm finns kvar som största skida i Black Crows linje. Det här är rejält med skida. Bud66 klassar den som en mycket trevlig bekantskap och hittar en skön känsla i skidan. Den är lätt att få in i sväng och överlag så är den betydligt lättare att hantera än vad den ser ut att vara. I kortsväng fungerar en gammal hederlig "tå häl"-teknik (som MnO inte har en aning om vad det är) utmärkt och då reagerar skidan helt ok. Men med en modernare teknik känns skidan lite tungjobbad i kortare svängar, precis som förväntat med en skida av den här storleken. I längre svängar däremot går skidan betydligt bättre och isgrepp och stabilitet är mycket bra för denna typ av skida. Bud66 tycker dock att radien är lite väl kort när det rör sig om en sådan i övrigt charger-mässig skida. Ska man släppa lös de här planken på en stor sluttning i alperna så hade radien gärna fått förlängas upp mot 28-32m, speciellt i uppkörd offpist (Uppkört? Vad menar du Bud?? Jag kör alltid bredvid spåren om det är någon som har åkt ner före mig
...)
Fischer Watea 101, 192cm, 134/101/124, r=23m@182cm
Testad av: Bud66
Testad i: Åre
Fischer har legat hopplöst efter på friåkningssidan de senaste åren. Inget har egentligen hänt sedan introduktionen av Watea och det var väl... 5-6 år sen? När Watean kom var den helt ok som allroundskida och faktiskt riktigt trevlig i jämförelse med vad som fanns då. Men friåkningsmarknaden har gått framåt något enormt sedan dess och med tiden har Watea 101 halkat ner ett par pinnhål i ranking för varje vinter. Watea 114 kom förra året, men det var väl inte någon som gillade den. I år har Fischer i alla fall tänt till lite och har tagit sin gamla Watea och bänt till den lite i hyvelbänken så att den får en lätt early rise. Men nej, Fischer. Det går inte att böja till en redan innan medioker skida och tro att man har fått till något bra. Watea var redan tidigare väl mjuk i tippen och med early rise blir den tidigare tendensen ett allvarligt problem. Brättet släpper på ett mycket obehagligt sätt om skidan pressas in i sväng.
Bud66 är inte nådig i sin recension, utan sågar Watean skoningslöst. Han kallar den fullständig omodern och får inget som helst förtroende för skidan. Något isgrepp går inte att hitta, utan det blir att sladda bort fallhöjdsmeter tills man hittar mjukare snö. Stabiliteten är urusel och spårvilja är ett ord som Fischer inte ens behöver lära sig stava till när de ska formulera katalogtexten för den här skidan. Fischer, som ändå är ett av de stora märkena, är gravt akterseglade när det gäller friåkningsskidor. Det här duger inte 2011. Nej, skärpning Fischer, det är dags att bli moderna, släppa sargen och komma in i matchen. Ni behöver skrota hela friåkningslinjen och sätta er vid ritbordet och börja om. Ska vi vara seriösa så handlar det förmodligen om resursprioriteringar. Fischer har underbara racelagg och vet alltså hur man bygger skidor. Bud66 föreslår att de breddar en GS-Racestock och knåpar ihop en skida för "de som bummat på 80-talet". Behöver ni stöd, så ring valfri åkare i den här testgruppen. För en låda blandade protos och ett knippe Skistar guldkort så ska vi gladeligen förmedla lite tips om hur skidor ska byggas
Völkl Katana, 183cm, 114/111/131, r=25m
Testad av: Bud66 och xJONx
Testad i: Åre
Katana är oförändrad sen i fjol, och tur är det. Skidan har en lång, låg rocker och i övrigt en klassisk form utan konstigheter. Det här är en fantastisk skida. Bud66, som tidigare ägde den första versionen, klassar den nya shapen som bättre än den gamla. Konstruktionen är uppbiffad och skidan har mer pondus än sin föregångaren. Rockern gör dock att den inte känns mer svåråkt trots detta. Katana av modell -11 har riktigt bra isgrepp och spårvilja, och slår föregångaren i det avseendet. Stabiliteten fanns redan tidigare, men har även den blivit ett snäpp bättre. Katana är ett mycket säkert val när det gäller egenskaperna. Den passar väldigt många åkare, från förstaårssäsongaren till riktigt erfarna åkare. Katana har alltid varit bra skidor åkmässigt, men det har varit sämre med hållbarheten. Det finns fortfarande vissa oklarheter när det gäller kvaliteten. Efter ett par års grova missar av Völkl har förtroendet för märket försvunnit helt. Det känns nästan otroligt att Völkl bara för fem år sedan var ett märke med branschens kanske bästa kvalitetsrykte. Lika otroligt är hur fort det går att rasera ett sådant anseende. Völkl har en lång väg att gå för att bygga upp sitt varumärke igen. Representanterna i tältet påstår att kvaliteten har blivit mycket bättre from förra året, och skidorna ser onekligen mycket välbyggda ut. Borta är tveksamma konstruktioner som plast-fishtail, motivstansade stålkanter och genomskinliga sidewalls. Upp till bevis, Völkl. Men det är nog fortfarande många som är tveksamma till att våga investera i ett par Völkl innan man vet säkert att de har fått ordning på problemen. Tyvärr... för det här är förmodligen marknadens bästa allroundskida i år. Igen.
Bluehouse Maestro, 189cm, 134-118-131, r=21m
Testad av: MarkusO, MnO
Testad i: Tandådalen
En 5-pointer från det intressanta amerikanska märket Bluehouse. Det är en okonventionell tillverkare som har en extremt låg prissättning på sina skidor. Med nuvarande dollarkurs kostar ett par kartongnya Maestro 2700kr inkl frakt inom USA. Då pratar vi ordinarie pris. Beställs det flera par så utgår en standardrabatt på 10% utöver detta. Osannolikt billigt. Förmodligen är det några stackars kineser som utnyttjas för att stå och pressa fram billiga skidor hela dagarna, men i sanningens namn så är det nog mycket i våra hem och skidgarderober som produceras på detta sätt. Bluehouse består inte av dekaltrimmade pre-shapes, som annars är vanligt bland budgetmärken. De har en helt egen linje skidor och verkar inte vara ett dugg rädda för att testa nya former och idéer. Finishen är helt ok, men inte på topp. Det syns att de har valt lite billigare sidewalls och belag, men what the hell. Den ser ut att sitta ihop bra och kostar ju en spottstyver. Fabriksslipen, med defaultvinklar 0/90, är i princip oåkbar och finishen på belaget är nog det sämsta som skådats sen Hasse Hedenhös lade sina rockskis på hyllan. Limrester, allmänt konstig struktur och repor från tillverkningen är inget man är van vid på ett par nya skidor. Det läggs helt enkelt inte en extra minut på preparering i Kinafabriken, utan här ska det vara så billigt som möjligt. Den som köper skidorna får alltså en produkt som är i ett ganska rått skick, och förväntas fixa till slutfinishen själv. Det är ingen ide att testa skidan med fabriksslipen. Ett varv i Tandådalens skidshops eminenta masking fixar till det hela på fem röda och det läggs standardvinklar 1/89. Nu ser belaget ut som man förväntar sig av en ny skida. Hur funkar den då?
I kortsväng uppe i branten briljerar den närmast faktiskt, iaf sett till att den är en 5-point. “Helsike, den är ju bra!", utropar MarkusO efter ett par svängar, och jag är beredd att hålla med när jag testar den lite senare. I lite högre fart och större svängar spårar den inte riktigt, vilket iofs inte är helt oväntat med tanke på geometrin. Det är en kort kant i sedvanlig 5-pointstil och den typen av skidor verkar vara mycket svåra att få att gå distinkt in i sväng. Det gör inte Maestro heller, men den presterar inte sämre än många av de stora namnen i kategorin, utan snarare snäppet bättre. I det stora hela får Maestro klart godkänt, även i en försäsongspist. Inte alls illa och ett klart tecken på att Bluehouse kan bygga skidor. MarkusO är i skrivande stund påväg ner till alperna och ska bland annat testa Maestro i lite större åkning. Rapport inväntas.
--------------------------------------------------------------------------
Tack för ordet!
Och tack till testgruppen för ett väl utfört arbete!
/Martin Ottosson
MnO
