-- MnO&Co:s SKIDTEST 2015 --

MnO

Aktiv medlem
SKIDTEST 2014/2015

Helt enligt en numera långlivad tradition har jag och mina vapendragare MarkusO, xJonx och PNyberg kuskat runt på ett antal skidtestarhelger under försäsongen och klämt, känt och provåkt på en del av säsongens nyheter och lika många dekaltrimmade trotjänare på friåkningsmarknaden. Vi sammanfattar här de intryck som vi har haft. I år släpps testet lite senare än vanligt, vilket beror på att vi i gruppen har haft annat för oss under en tid. Det här är ett fullständigt ideellt gäng som alla arbetar heltid med andra saker, så kalendern tenderar dessvärre att fyllas upp med andra saker än att testa skidor.

Vi vill, som vanligt, börja med att förklara att det här är ett test som helt och hållet är baserat på det intryck vi har fått av respektive skida under ett antal åk under de rådande förhållandena, även om några få undantag finns där skidan har testats i andra miljöer. Vi har inte möjlighet att testa friåkningsskidor i deras rätta element, hur mycket än vi skulle vilja. Vi tycker dock att, även om förhållandena är krävande, man ändå får en ganska bra bild av ett par skidor på bara några teståk. Man känner snabbt om det känns rätt i balans, position och snökontakt tex, oavsett vad det är för typ av snö. Även om det såklart bara blir piståkning så varierar så gott som alltid snökvaliteten i pisten nog för att det ska gå att testa en rad egenskaper i skidorna på kort tid. Det vi inte har testat är egenskaperna i planande åkning i djup, orörd snö, dvs puder. Det är en viktig del i friåknings- och allroundskidors egenskaper, men det är mycket svårt för en grupp amatörer att få till ett skidtest i sådana förhållanden.

Vi testar skidor utifrån våra egna referenser för vad vi normalt sett åker runt på. Det innebär skidor som i första hand är inriktade på offpiståkning, men som också ska fungera i alla former av pistunderlag. Vi får ofta kommentarer av typen “varför testar ni offpistskidor i försäsongspister?”. Det är helt enkelt för att det i våra ögon inte är offpistskidor, utan den typen av skidor som vi i princip alltid använder. Naturligtvis hade dom flesta riktigt bra pistskidor uppvisat bättre isgrepp och bättre prestanda i allmänhet på hårt underlag, men det är för oss mindre intressant. Ingen av oss i gruppen åker på pistskidor i någon större utsträckning. Åker man på breda skidor när förhållandena blir bra senare på säsongen är det inte kul att behöva en halv dags inåkning från smala skidor, vilket annars ofta blir fallet. Sen handlar det om utveckling också. För 5-6 år sedan var det acceptabelt att en skida över 100mm inte presterade speciellt bra i pist. Så är det inte längre. Det finns definitivt skidor som är 115mm under foten som ändå känns som helt rätt verktyg även i en stenhård Årepist i december.

Marknaden i år präglas av en tilltagande mognad. Den totala euforin av utveckling med former åt alla håll och kanter som genomsyrade branschen för ett antal år sedan är borta och istället handlar det ofta om små justeringar på redan framgångsrika modeller, eller om nya bredare eller smalare versioner av tidigare storsäljare. Skidor får syskon i serier och kanske en och annan spets lättas upp. I övrigt är marknaden bred när det gäller lösningar på hur ett berg ska attackeras. I stor mån har åkarna vant sig vid att det kan spreta ganska rejält när det gäller olika skidmärken och skidkonstruktörers syn på hur en skida för ett visst användningsområde ska byggas. Generellt sett kan man dock se att det blir allt ovanligare med skidor med fullrocker och skidor med fullängdskant. Istället dominerar olika typer av hybridspann med en kort spannsektion i mitten som övergår i rocker i tip och tail. Den breddklass där det har hänt allra mest till i år är förmodligen klassen 99-105mm. I den breddkategorin syns en hel rad av intressanta nyheter den här säsongen. Från att ha varit en breddklass där det nästan enbart fanns skidor som var breda varianter av smalare pistinriktade skidor har det nu dykt upp ett ansenligt gäng skidor som har sina rötter i 115-125mm breda offpistinriktade skidor. Det ger skidor med tydlig friåkningskänsla som med stor sannolikhet har potential att slå stort på den svenska marknaden där djupt puder dessvärre hör till en bristvara. Vi kan även se att klassbegreppet 108 har fastnat i medvetandet hos många åkare. 100-108 och 115 känns som de aktuellt rådande tre breddklasserna som friåkaren av idag väljer mellan. Man kan sammanfatta prylsituationen anno 2015 med att det finns mer roliga skidor än någonsin att välja mellan. Som tur är :)

Testet har genomförts på tre publika skidtestarhelger, i Lindvallen, Hemsedal och Åre. Nedan beskrivs förhållandena under respektive helg:

LINDVALLEN - Vinterpremiär

Åkare: MnO


Skidtestning i Sälen bukar vara synonymt med Tandådalens Skidtestarhelg. Den uppskattade traditionen naggades i kanten rejält förra året med ett test med decimerat utbud och i år var hela testverksamheten förpassad till Lindvallen. Det innebär att den fenomenala testarenan Tandådalen ersätts med Lindvallens betydligt snällare pister. Öppet för helgen var Gustavbacken och 3-4 närliggande liknande pister. Underlaget var färsk, aningen kulig, konstsnö på fredagen som efterhand åktes in och fick genomgå ett till varv med pistmaskinen, vilket gav ett i princip perfekt konstsnöunderlag på lördagen. Söndagsmorgonen bjöd på runt 5cm nysnö som blandades med konstsnön och gav då ett ännu behagligare underlag. Då var dock testet stängt till många besökares förvåning. Underlaget var under testdagarna lite för snällt för att Lindvallen ska bjuda på någon utmaning, men det gick ändå att få en bild av skidorna. I Lindvallen låg fokus på att testa skidor med midja runt 100mm, av det enkla skälet att dessa lite mindre skidor är de som går bäst i mindre anläggningar.

HEMSEDAL Ski Test Weekend

Åkare: Jon, Markus och PNyberg


Hemsedal visade upp sig från en oväntat vintrig sida, med generösa utrymmen och en mängd pister öppna. Underlaget var blandat, med en del rå knappt insliten rullsnö här och där vilket bidrog till viss osäkerhet. Det blev bättre och bättre i takt med att snön slets in av åkare, och mot slutet av helgen var det faktiskt riktigt riktigt fint mestadels. Det gick tom att leta sig ut i terrängen en del uppe vid toppliftarna.
Det bästa med Hemsedalshelgen brukar vara att många små och udda aktörer brukar finnas representerade. Så även i år. Jämfört med de svenska motsvarigheterna fanns gott om mer eller mindre ljusskygga alster att sätta tänderna i.

ÅRE - Snö, test & fest

Åkare: MnO, xJonx och MarkusO


Åre bjöd in till en eventhelg av sällan skådat slag. Fyra världscuptävlingar, konserter på kvällarna och fullt tryck i testtälten på dagarna. Det var ingen risk att man behövde ligga i soffan sysslolös om man inte uttryckligen ville det. Underlaget var precis som förväntat ett klassiskt Åreunderlag. Graden av hårdhet nådde inte riktigt upp till fjolårets legendariska hockeyrink i Gästrappet, men å andra sidan fanns det inte något mjukt Lundsrappet att alternera med den här gången. Framförallt lördagen bjöd på ett riktigt svåråkt underlag med ren blåis här och där. Stjärnbacken och Snobbrännan borta vid VM6:an blev tillflyktsort för de som inte fick fast kanterna i Gästrappet och där var det snällare förhållanden om än inte på något sätt lätt. Det var som vanligt en prövning att visa sig på den styva linan och inte blev det lättare att en och annan världscupåkare tog sig några friåk då och då i Gästrappet och visade att det inte alls var så isigt som alla andra trodde. På söndagen sen var det ett rejält skifte i underlag. De första åken bjöd på en fenomenalt underhållande fast snöbas och dessutom var det ganska glest bland åkarna. Nu kunde man fälla ut vingarna för fullt. Efterhand sladdades det fram en del hårdare partier, men det var ändå ett riktigt bra pistunderlag.

TESTÅKARE

Martin Ottosson

Alias: MnO
Ålder: 36
Vikt: 77 kg

Testledare och författare till den här sammanfattningen efter rapporter av övriga. Kan stå på rejält när förhållandena och sinnestämningen är den rätta, men åker oftast kontrollerat och relativt lugnt. Oskolad, men i ständig strävan efter att förbättra tekniken. Jag har ett par alpsäsonger i bagaget, men har numera ett heltidsjobb som förpassar skidåkningen till semesterveckor och långhelger. Det brukar bli ett antal försäsongshelger och sen ett par veckor i alpmiljö varje år. För året är formen god efter täta gymbesök och skadesituationen är bättre än på länge, vilket gör att det ser lovande ut för säsongen. Jag trivs bäst på skidor som är relativt lekfulla och svängvilliga, men gärna med rejäl midjebredd. Jag glömmer koden på bankkortet typ varannan vecka, men har en förmåga att komma ihåg skidor och min relation till skidor för evigt. Fråga mig om att beskriva känslan i kantnärvaron på ett par skidor som jag åkte på för tio år sedan och jag kommer garanterat att ha ett svar som är lika bra som om jag åkte dom igår.

Markus Ottosson

Alias: MarkusO
Ålder: 36
Vikt: 74kg

MnO:s tvillingbror och tillika ständige kompanjon både i skidtester och i andra sammanhang. Markus åker relativt sansat och gärna med lite större svängar. Kontroll är ett ledord efter stora skadeproblem i båda knäna genom åren. Håller sig helt och hållet från luftfärder och kan inte ens tänka på en bakviktslandning utan att led- och korsband säger ifrån. Även Markus jobbar heltid och ofta mer därtill, men skidåkning prioriteras i semesterplaneringen, vilket brukar resultera i ett mycket anständigt antal skiddagar per år. Fenomenal powderhunter i Alperna och kan återberätta snöstatistik och lokala effekter av olika lågtrycksbanor för småsystem som ingen annan ens hittar på kartan.

Jon Ramstedt

Alias: xJONx
Ålder: 32
Vikt: 75kg

Effektiv och driven åkare som fokuserar helt på offpist, men som ändå kan producera djupa fåror i pisten när andan faller på. Ständigt beväpnad med säsongskort i armfickan, oavsett om det jobbas eller ej. Lyckas på något oklart sätt alltid ha ett par extra veckors semester att ta till så fort lågtrycken ställer sig på kö och matar snö över ett berg någonstans. Åker numera i princip bara på skidor över 110mm under foten, förutom i rent testsyfte. En riktig klippa när det gäller skidkonstruktioner, geometrier och allmän utrustningsanalys.

Per Nyberg
Alias: PNyberg
Ålder: 28 år
Vikt: 84kg

En kreativ storabergsåkare som alltid har ett antal projekt på gång. Student till nyligen, men har nu tagit klivet ut i arbetslivet. Den som lever får se vad det innebär för antalet skiddagar per säsong för Per. Känner vi honom rätt hittar någon form av sätt att säkerställa frekvensen av snödagar även framöver. Åker snabbt och relativt svängfritt och gillar främst raka, hårda och stabila skidor, även om han även kan hitta favoriter i de mjukare delarna av marknaden om balansen är den rätta. En tillgång för gruppen både tack vare sin känsla för att testa skidor och för det faktum att han är storleken större rent kroppsmässigt än oss övriga.
 
Senast ändrad:

MnO

Aktiv medlem
TESTADE SKIDOR

Icelantic Nomad RKR 181cm


140/105/130 19m
Testad av: MnO
Testad i: Lindvallen

Icelantic har relativt små rörelser i sitt sortiment och sin vana trogen läggs saker till i produktlinjen, men inget tas bort. Nomad RKR är en 100mm:are med tydliga allroundambitioner som är tillbaka i oförändrad form, om än med den obligatoriska grafikuppdateringen. Nomad RKR har en relativt kort radie och har traditionellt spann på mitten som ackompanjeras av en kort, men tydlig tip- och tailrocker. Det här är en skida som ur ett geometriperspektiv kommer från ett pisttänkande, men som har försetts med med ett antal offpistattribut. Det märks i testpisterna i Lindvallen där Nomad verkligen hittar sin hemmabana i de snälla förhållandena.

Nomad RKR fullkomligt sprudlar av åkglädje med en alert och poppig karaktär. Pisten blir en lekpark och plötsligt hittar man småpucklar, vallar och krön att lattja på som man inte ens noterat innan. Det är rena roliga timmen i Gustavbacken under ett antal teståk. RKR är krispig och nästan åt det ihåliga hållet i snökontakten och dämpningsgraden är tydligt låg. Underlaget i Lindvallen är som sagt mestadels snällt och det är lättbettat i större delen av testområdet, men här och där finns hårdare partier. RKR uppvisar en fullt godkänt spårsäkerhet och isgreppet är förvånande bra för att vara Icelantic som annars ofta satsar mer på åkkänsla än rå prestanda. Framförallt har RKR en fullständigt fantastisk balans. Kortsvängar läggs som ett pärlband och för ett ögonblick känns det som att om det bara vore 90-tal hade jag haft en klar chans att kvala in till Demo-SM. Nackdelen med lekfullheten är att skidan liksom aldrig blir nöjd och den lugnar ner sig i något läge. Den strävar snarare alltid efter att åkas aktivt och returnerar input med direkt respons i alla lägen. Vissa kommer uppfatta det som tecken på nervositet när andra jublar över lekfullheten. Skidan passar bäst för de som vill ha ett lättsamt och rappt allroundverktyg på berget. Det här borde bli en mycket populär modell de närmaste säsongerna med tanke på hur framgångsrika den här typen av skidor, tex Ross Soul7, har blivit den senaste tiden.

Black Crows Atris 189

139/108/129 r=19m
Testad i: Lindvallen, Åre och Hemsedal
Testad av: MnO och PNyberg

Black Crows har smugit sig in som en stor aktör på friåkningsmarknaden är efter ett relativt kort tid ett etablerat märke att räkna med. Märket kännetecknas av stabila och väldämpade konstruktioner som drar åt det tyngre hållet. En av deras mest populära modeller genom åren är Nocta, en 125mm bred offpistprioriterad friåkare av modernt snitt. Atris är en nedskalad variant av Nocta och det känns verkligen att man kliver på mini-Nocta från första sväng. Noctan är helt enligt Black Crows märkes-DNA tung och lite död i bygget, vilket för många gör att den känns väl stor i 125mm:s-versionen. En mindre version har varit efterlängtad av många och nu lanseras alltså Atris.

Med Atris smalare fotavtryck blir paketet betydligt lättare att hantera. Konstruktionen är väldigt lik Nocta med en gummistinn sandwich, men Atris är mycket mer direkt i reaktionerna på grund av sin mindre storlek. Atris går kanon både över välpreparerade jämna områden och över stök och skrotsnö. Åsikterna går här isär mellan MnO och PNyberg när det gäller snökontakt och dämpningsgrad. Jag, MnO, gillar inte skidor med mycket dämpning och indirekt snökontakt och jag tycker att Atris är för död för min smak. Per däremot tycker precis tvärtom och vill stoppa i mer dämpning. Allt handlar om preferenser, men Atris är definitivt en skida som är mer dov och diffus i snökontakten i relation till medelskidan på marknaden.

Precis som med övriga Black Crows är konstruktionen åt det tunga och sävliga hållet. Det innebär det att den känns aningen seg i manövrar för sin breddkategori. Bettet är mycket bra, precis som förväntat med tanke på hur mogen konstruktionen känns. Balansen drar åt centrerat utan att bli mittmonterat och det är lätt att hitta rätt viktfördelning om man är van vid den typen av skidor. Balansen mellan fram- och bakände är neutral oavsett om det svängväxlas mellan skär eller om det sladdas.

PNyberg testar Atris i Hemsedal och har stora förväntningar på skidan inför provturen:
“Atris har lovordats av många Black Crowsfans som det bästa sen Pågen köpte in sin brödskivarmaskin. Upp till bevis med andra ord! En liten disclaimer kan här vara på sin plats. Paret som testas är ett lånepar från WeSki-personalen, och är inte riktigt i topptrim.

I pist gick det kanon så länge farten var moderat till lite högre och underlaget var hyfsat jämnt. I dessa förhållanden var de en fröjd att åka på. Pontus på WeSki säger ”man ska ha roligt som fan på dessa skidor”. Och - det kan man verkligen ha! Atris är mindre dämpad än Noctan, vars dämp är som att åka på ett stort suddgummi. Här får man mer feedback från underlaget och därmed mer vibrationer som når genom hela skidan. Detta märktes tydligt i lite brantare hang, speciellt där det var uppkört efter några hundra alpinkids ivriga träning. Där det är hårt kan den ibland bli väl flytig och drifta ut ur skäret. Som sagt var kanterna inte speciellt väl underhållna så det är ingen vild gissning att en del av anledningen fanns där.

Utanför pisten var den pålitlig, men faktiskt på gränsen till tråkig. Den stack inte ut åt något håll. Den imponerar inte direkt men gör precis det den ska. För åkare som söker en neutral välpresterande one-quiver-ski passar Atris perfekt. Jag hade gärna sett att Black Crows hade petat i lite mer dämpning i Atris, även om det är en balans att inte gå för långt i den aspekten. Jag tycker också att det är något i nosen som inte riktigt känns rätt. En lite mer tydligare och mer inspirerande svänginitiering hade gjort skidan roligare.”

Vi är alltså inte helt överrens när det gäller den optimala mängden gummi i Atris. Vad vi däremot är helt eniga om är att Atris är en perfekt skida för de som gillar känslan i Black Crows modernt balanserade modeller, men som tycker att Nocta blir för mycket skida. Atris kommer säkerligen att bli en av Black Crows storsäljare framöver.

Black Crows Navis 187

134/103/121 r=21m
Testad i: Lindvallen
Testad av: MnO

Om Atris är en mini-Nocta är Navis snarare en mikro-Sevun. Det här är en traditionellt balanserad 100mm:are. Den har tiprocker, men annars är det ont om den typ av inslag som man brukar kalla moderna, men som numera snarare är standard på marknaden. Det här är en skida som passar den konservative åkaren som vet att han/hon trivs bäst på skidor som balanseras som skidor alltid har gjort…

För min del är Navis en smal rackare som jag inte hittar rätt på alls. Den är verkligen balanserad med massvis med framände och skidan sträcker ut låååångt framför bindningen. Eftersom den samtidigt är smal ser den väldigt lång ut, trots att den inte är det. Ett optiskt intryck är dock som bekant inte alltid förenligt med hur skidan känns i praktiken, men i det här fallet visar det sig vara det. Tippen känns bångstyrig och lite väl greppig, speciellt när man åker över mjukare pucklar eller liknande. Är man van vid en kraftinlagring i tip och tail som oftast tar ut varandra blir det en kulturkrock att kliva på en skida där framänden är så totalt dominerande. Det blir total pannkaka för mig, trots testpistens brist på utmaning.

Jag åker direkt till tältet och lånar skruvmejseln efter första åket och skruvar fram postitionen två centimeter. Det känns som den här skidan har uppenbart fel monteringspunkt markerad och det visar sig att tältpersonalen känner igen mina åsikter. Efter att ha balanserat om skidan genom att flytta fram bootcenter blir det en helt annan upplevelse. Den känns lite plankig och jag saknar följsamhet genom ojämna partier, men det känns ändå hela tiden tryggt och behärskat. Den är snabb från kant till kant såklart eftersom den är så pass smal, men den upplevs som underlig in i sväng där den ibland känns överstyrd och sen nästa sväng understyrd. Skidan har en utpräglat liten sweetspot i viktfördelning och hamnar man lite snett får man snabbt oönskade effekter långt innan man förväntar sig. Trots att jag har gått fram rejält på skidan tycker jag fortfarande att det är alldeles för mycket front i balansen, både i skär och i sladd. Nej, det här är inte min grej. Intrycket kan definitivt påverkas negativt av att den här typen av skidor är relativt ovanliga idag. Man är helt enkelt van vid att åka på mer centermonterade skidor numera. För att den här skidan ska uppskattas fullt ut krävs en åkare som är utpräglat inåkt på bakmonterade skidor. Även då dock är den rekommenderade monteringspunkten på tok för långt bak. Gör om, gör rätt, Black Crows.

K2 Annex 108

139/108/127 22m
Testad i: Lindvallen och Åre
Testad av: MnO och MarkusO

Det händer då och då att man blir lurad av ett nytt namn och en ny grafik och i fallet Annex 108 är det precis så. I liften på vägen upp granskas skidan noggrant och det kontrolleras flex, rocker och respons på det obligatoriska “knacktestet”. Vad har K2 hittat på här?

Ett par svängar ner i Gustav räcker för att få besked. De har inte gjort något alls i princip, utan bara dekaltrimmat the good old Sidestash helt enkelt. Även om rockern är lite längre och högre än den första versionens Sidestash så är den mycket snarlik med generation 2. Det innebär samma sköna kortsvängsretur och storslalomkaraktär i längre svängar med ett klassisk K2-aktigt gummidov snökontakt. Skidlärarsvängarna radas på ett pärlband och det går smidigt och enkelt att lattja på pistkanter och speedchecka med en relativt mjuk och lång flexkurva. Dessvärre känns även det ovanligt svåreleminerade bredlaggshacket igen och vi saknar lite kraft i botten. Det blir lite åt det neutralt menlösa hållet när det gäller totalintryck. Den är lite smått driftig och en aning osäker på kant när det stökar till sig och ojämnheter når in ganska långt i den mjuka konstruktionen. Men visst är det en neutral och lättåkt skida i en vettig breddklass som passar många. Annex 108 gör det den ska utan att sticka ut och därmed är det få som kommer bli missnöjda med den här modellen. Samtidigt är det inget för en åkare som söker spänstig åkglädje och inspiration från sina åkdon.

K2 Annex 118

145/118/135 23m
Testad i: Hemsedal och Åre.
Testad av: PNyberg och MarkusO

Seth Morrisons skapelse Annex 118 är helt omgjord till i år och förvandlingen är total. Geometrin är uppdaterad, framförallt med kraftigare och längre indrag både bak och fram, men även rockerkurvan är justerad. Knäcken från SideSeth är borta till förmån för en mer följsam rocker. Monteringen har flyttas framåt. Resultatet ser mer genomtänkt ut och det känns som en skida i marknadens framkant som verkligen tilltalar rent optiskt. En slags hybrid mellan mer direktionella skidor i comp/charger-kategorin och mer mittmonterade new school freeride. Materialvalen sticker ut en aning, med en blandkärna bestående av furu(!), ask och lönn. Plus lite diverse floskler för att beskriva glasfiber och epoxi i förening.

Resultatet är mycket bra! Greppet är solitt i Gästrappet, vilket alltså verkligen är ett styggt referensunderlag. Framförallt är “gratisgreppet” väldigt tydligt, alltså det grepp som bara finns där från början så att säga. En viss kvickhet är närvarande, vilken kvantifieras såsom “rimlig” av en testare. Vad det nu innebär… De egenskaper som sticker ut är emellertid snarare tryggheten och framförallt den ovanligt höga grad av förutsägbarhet. Både på skär och i kortsväng. Snökontaktmässigt känner man av en hög grad av dämpning. När det gäller liv och retur är den aningen återhållsam och försiktig i jämförelse med andra skidor i breddklassen, exempelvis Opinion 2.0 som ger klart mer tillbaka. Begränsad retur behöver dock inte vara en negativ egenskap, långt ifrån. Det är mer en fråga om tycke och smak.

PNyberg beskriver att han inte behöver en massa fart för att skidan ska vakna till liv, utan att den fungerar redan från medelhög hastighet. I Hemsedals begränsade, men inte obefintliga, offpistterräng fungerar skidan mycket bra och utnämns till helgens favorit. Annexen gör som den blir tillsagd utan att vare sig kännas mesig eller för tungjobbad.

Totalt sett en av årets riktiga favoriter i 115-120mm-klassen!

Extrem Opinion 118 (2.0)

142/118/132 23m
Testad i: Lindvallen, Åre och Alperna
Testad av: MnO, MarkusO, xJonx

Opinion har varit en följetång på Freeride ända sedan vi i testgruppen lade ut ett inlägg där vi ville ha forumets åsikter om en friåkningsskida av idag. Resan sedan dess har varit en upplevelse för oss inblandade. Den inledande originalOpinion har nu ersatts av version 2.0 med tillägget 118 och den har fått två mindre syskon i form av Opinion 98 och 108. I jämförelse med den första 118-skidan är version två försedd med lite mer dämpning och en lite styvare kärna under foten, samtidigt som tipparna har mjukats upp en aning. Naturligtvis har vi en speciell relation till den här skidan och därmed inte någon möjlighet att testa den objektivt mot konkurrenterna på marknaden. Istället blir det här en beskrivning av skidan egenskaper, som har fått sig en tydlig uppgradering i och med lanseringen av 2.0-versionen. Det här är en skida som alla i gruppen trivs mycket bra på. Vi gillade LDE/Opinion också, men här har det gått ett steg framåt i form av mer stuns och mognad när det går undan över ojämnheter. Bettet är mindre beroende av kantskärpa nu och det har dessutom balanserats om till att ligga mycket tydligare mitt under foten. Tipparna och tailen har därmed blivit mindre framträdade i sladdbalansen. Resultatet är en skida som verkligen är smidig för att vara så pass bred som 118 och som känns som en mycket lättåkt, men också välpresterande friåkningsskida av idag.

Opinion 2.0 194
Testad av PNyberg och MarkusO
Testad i Hemsedal och Åre.

Precis som 187:an har den längre varianten av mastodontstrådsskidan fått en ny kärnprofil med mer pulver i mitten av skidan och lite mer flex i tipparna. PNyberg konstaterar att det är en uppdatering. PNyberg muttrade en del när det gäller 1.0:s stabilitet i uppkörda förhållanden mot slutet av puderdagarna. 2.0 är mer eller mindre en helt annan skida än första generationen när det gäller den här typen av stabilitet.

PNyberg och MarkusO testar dom samtidigt. Skidan är, jämfört med förra årets skida, mer dämpad och driftar aldrig ut ur skäret som 194 1.0 kunde göra när det var riktigt hårt. Nu sitter den och man hade ett jäkla förtroende för den oavsett hårdhet på underlaget. Den behöver dock lite mer fart för att den sa komma till liv.

Den testande duon tar tillfället i akt och hänger på (nåja) Jeanette Hargin nerför en backe med opreppad, icke pistad konstsnö. Den var jäkligt ojämn och ömsom hård ömsom mjuk. Svårkalkylerat minst sagt och en del riktigt rejäla slag på vägen. Här märkte man den nya kärnan väldigt väl då man vågade släppa den lite mer än den förra. Å andra sidan är version 2 lite svårare att hämta hem när man hamnat i baksätet eller skenat iväg över några puckar. Det är lite mer skida helt enkelt.

Uppdateringen känns mycket lyckad även i den längre längden 194cm.

Moment Underworld 187cm

132/106/123 27m
Testad i: Åre
Testad av: MnO

I Åre går vi in i Momenttältet, där det som traditionen bjuder är hög stämning. “Grabbarna Stoke” är på plats och har sedvanligt stor entusiasm över sin nya produktlinje. Det bjuds på glögg, mandlar och ett allmänt trevligt humör. Vi får en ingående föreläsning om uppdateringar och nyheter i Moments sortiment. Och det behövs en genomgång, för Moments sortiment är inte helt lätt att hålla isär. Det är gått om modeller och förvirringen ligger nära för en förstagångsbetraktare i en linje med gott om överlapp mellan egenskaper.

Efter synande visar det sig dock att Moment har förenklat linjen en aning. Alla skidor med backcountry/touring-inriktning heter numera någonting med ‘World’. Först ut på test blir Underworld, som är en 106mm bred skida med tydlig turinriktning. Den har ultralätt paulowniakärna och har fått en del av glasfibern i laminatet utbytt mot kolfiber. Det innebär mindre fiber- och limmängd med samma styvhet. Trots att det är en relativt kolfiberstinn skida är den ändå mycket dämpad, vilket förklarar att den ändå inte är superlätt. Det finns en hel del gummi i konstruktionen, vilket gör att den har en lite dovare och djupare ton mot snön än vad man först skulle kunna anta med tanke på specifikationerna. Den är inte superdöd dock, utan det finns en del ihåligt krispigt lite turaktigt plastiskt ljud kvar, speciellt när man åker över snö med stora kristaller, som var fallet i Åre. Underworld går att åka även i pisten utan att det känns som att man har fel saker på fötterna.

Underworld har Moments numera välkända Dirty Mustasche Rocker, vilket innebär att skidan i sin helhet har ett långt spann, men spannet är indelat i två sektioner. En del framför bindningen och en bakom, som samsas om en kontaktpunkt i mitten. I vila har alltså skidan tre tydliga kontaktpunkter. En fram, en bak och en i mitten. Tanken med det är att skapa ett bättre bett på hårt underlag, eftersom det blir mer tryck på en liten yta. Det är svårt att avgöra om det fungerar eller ej, men skidan har i alla fall inte något bett som utmärker sig, utan känns som det mesta annat i kategorin ur den aspekten. Däremot får skidan en lite konstig känsla i inledningen i svängen när det nästan skrapar lite, typ som om man hade en belagsskada under skidan. Förmodligen är det något med de tre tryckpunkterna som skapar effekten. När man väl sätter bara det minsta tryck på skidan försvinner underligheten dock, men på transportsträckor känns det lite ovant minst sagt.

Underworld är en skida som man direkt känner att man skulle kunna åka runt på. Den är ganska mjuk och lättjobbad och precis som alltid med Moment är kärnbalansen kanon. Dock upplever vi att den har fått lite för mycket dämpning och därmed vikt i sig för att kännas som att den står ut lite ur produktlinjen. Nu är det förvisso en skida som marknadsförs som en turskida, men det är ändå långt från en sådan om man jämför den med skidor som verkligen är det fullt ut. Det handlar snarare om en aningen lättad resort-ski med god turpotential. Skitiga mustascher är kanske inget för den konservative, men för den vidsynte åkaren som vill ha en lätt 106:a som ändå har en hel del pulver i sig är definitivt Underworld en skida att fundera över.

Moment Tahoe 186cm

123 / 96 / 112, r=25m
Testad i: Åre
Testad av: MnO

Moments representant i den allt mer populära kategorin 100mm allmountain är Tahoe och PB&J. Tahoe är en mer pistinriktad skida med lätt tiprocker och ganska mycket spann, som delas upp i en “triple camber” ala Moments Dirty Mustasch. PB&J är en skida som går betydligt mer åt offpisthållet med rejält med rocker både fram och bak och en mycket spannmässigt lägre mittsektion. Vi har kört på PB&J tidigare år, och den här gången testar vi Tahoe. Det här är en traditionalist med moderna inslag. I breddkategorin kring 100mm brukar skärningen gå ner mot eller strax under 20m. I fallet Tahoe är den istället 25m på 186:an, vilket också upplevs som tämligen rakt. Den är riktigt trevlig i kortsväng och känns rapp och responsiv både på fast och på mjukare underlag. Balansen i skidan är också riktigt, riktigt bra med en fullständigt hookingfri tip och helt parallellt sladdbeteende. Skidorna känns som ett sammanfogat paket nästan och inget verkar kunna störa parallelliteten, eller få skidorna att ens fundera på att korsa sig vid slag och oväntade mjuka partier och liknande. Snökontakten är väldigt lik resten av Momentstallet. Det är i den neutrala sektorn, men drar lite åt diffust. Bettet är en positiv förvåning. Moment brukar inte prestera isbett över det normala, utan snarare strax därunder, men Tahoe är ett undantag. Både sladdgrepp och spårvilja är klart bättre än genomsnittet och med Tahoe är med marginal den skida som klarar av den övre hårda delen av Gästrappet bäst av Momentskidorna den här dagen.

En trevlig skida för den som gillar klassisk montering och i princip normalt spann. Även om det finns lite tiprocker och en udda spannprofil i form av triple camber så är Tahoe en okomplex skida när den väl kommer ut på snön. Vill man ha lite mer flyt och offpistinriktning och vill stanna hos Moment, ta en titt på PB&J istället.

Moment Governor 186cm

142-116-128, r=23@186cm
Testad i: Åre
Testad av: MnO

Josh Bibbys andra promodel som komplement till den numera tydligt puderinriktade Bibby Pro heter Governor. Det är en skida som i praktiken tar över efter den äldre versionen av Bibby Pro som var en allroundskida i 115mm-klassen. Nu när Bibbyn har tagit steget upp till 120mm och dessutom fått mer rocker och ett mjukare flex blir Governor valet för Momenttrogna åkare som vill ha en skida med allroundambitioner och lite mer tryck under foten.

Governor är tillbaka i oförändrad form, om än med ny grafik i år. På snön känns den igen. Det är en pintailad geometri med en fin ganska låg tiprocker och ett vanligt spann i mittsektionen. Governor har ingen triple camber som många av de övriga Moment, utan här är det ett helt vanligt hybridspann som ser ut som det mesta annat på marknaden idag i den aspekten. Pintailformen gör att skidan till en början känns väl lös i bakänden, men efter ett par åks invänjning trivs jag riktigt bra på Governor. Det går framförallt smidigt i lägen där vare sig skär eller speciellt rytmiskt ordnade kortsvängar är aktuellt, tex i Gästrappets sockrigt mjuka vänsterkant. Pucklar, skidåkare och isfläckar blandades i en salig mix och när det blir trångt är det fantastiskt användbart med en lättsladdad tail som gör speedchecking enkelt. I större svängar på skär känns tailen aningen släpigt lös i tailen om man lägger kraften med hälen, men om man går in i svängen med lite mer plöstryck spårar den helt ok. Det är hela tiden lätt att pressa ur tailen ur släret dock och pintailkaraktären finns i bakgrunden oavsett svängtyp.

Isgreppet är inte det bästa, men i paritet med normalnivån för breddkategorin. Även den här skidan känns väldigt lik de övriga Moment när det gäller snökontakt. Lite dovt och ospänstigt, men tryggt. Governor är ur min synvinkel den bästa skidan från Moment i år.

Moment Bibby Pro 192

145/120/136 r=25.5m
Testad i: Åre
Testad av: MnO

Långköraren Bibby Pro har som sagt vuxit till sig en aning sedan några år tillbaka och har även fått en ny, mjukare flexprofil. Även rockern är längre och högre både fram och bak och det har gjort att den forna allroundmästaren numera snarare är en lekfull bc-jibbig puderskida. Den ökade bredden känns i kantning och trots att den bara är 4mm bredare än Governor upplevs den som klart bredare och även större. Nu är det iofs 192:an vi testar och det är en rejäl skida måttmässigt, men med 120mm under foten behövs det alltid lite extra kraft vid kantning.

Bibbyn glänser i sockerpartier där den är extremt förutsägbar. Som vanligt hos Moment är flexprofilen i det närmaste optimalt balanserad vilket gör att skidan beter sig precis som man förväntar sig hela tiden. Den kommer en aning till korta på de hårdare partierna, men det är knappast förvånande med tanke på karaktären. Istället glänser den på mjukare avsnitt och vi får en förnimmelse om stordåd om vi hade fått testa den i sitt rätta element.

Bibby må vara en skida som inte riktigt är vad den tidigare har varit egenskapsmässigt, men det är inte desto mindre en mycket trevlig offpistinriktad 120mm:are som hade varit perfekt som säsongsverktyg i Alperna tex, eller som komplementskida till något lite smalare och hårdare i en svensk skidgarderob.

SGN Rakkar 185

140/115/137 r=17m
Testad i: Hemsedal
Testad av: MarkusO

Norrmännen gillar uddamärken i allmänhet och inhemska sådana i synnerhet. SGN är ett märke som hittills inte har synts speciellt mycket utanför hemlandet. De fokuserar fullt ut på friåknings- och turskidor och har ett modellprogram som sträcker sig från den 89mm smala ultralätta turskidan Hurrungane via storabergsskidan 1184 till puderplayern Togga. Någonstans där mittemellan hamnar den lekfulla allroundern Rakkar med sitt 115mm breda fotavtryck. Rakkar har påfallande kort radie, indrag fram och bak och ett numera väntat hybridspann med en lång och ganska hög tiprocker. Tailrockern är något lägre, men ändå markant.

Skidorna härstammar alltså från Norge rent designmässigt, men tillverkas i Kina i en fabrik som gör flera andra märken, bland annat DPS. Rakkar är en mycket väl utformad genometri och den har en utpräglad känsla av jump on and go. MarkusO hittar direkt rätt på den och tycker att den är förutsägbar och mycket styrbar i sitt beteende. Även om radien är kort är det lätt att variera långa och korta svängar både på fast och mjukt underlag. Testparet var riktigt dåligt underhållna med slöa kanter och därför saknas bettet när underlaget går mot isigt, men så länge det är mjukt följer Rakkar med i varje vink. Det här är en mycket lagom storlek på skida för många åkare. Inte överdrivet bred och inte så smal att den inte får hänga med en puderdag.

Testgruppen känner igen sig i shapen som är väldigt lik Opinion, om än med betydligt kortare radie och ett snäpp högre rocker i tippen. Vi hoppas kunna testa den i bättre skick någon annan gång, men vi kan redan nu konstatera att det är en skida som utan vidare skulle fungera som huvudskida i vinter för många av oss. Trevligt var ordet, SGN.

Åsnes Bratt Pro 187

141/118/130 mm, radie 29,5m@187cm
Testad i: Hemsedal
Testad av: MarkusO

Åsnes är ytterligare ett märke som är i huvudsak inriktat på den norska marknaden. De bygger en mängd modeller där de flesta är rena turskidor av mycket smal art, dvs vad man brukar kalla “Fjällskidor”. Åsnes har sedan ett par år tillbaka även satsat rejält på bredare skidor och har nu ett fullt komplett sortiment från rena längdskidor upp till det senaste tillskottet Bratt Pro, som är något av ett syskon till Extrem Opinion, fast i Åsnesversion. Åsnes och Extrem byggs till stora delar i samma frabrik, Åre Skidfabrik, och Bratt Pro:s konstruktion känns igen. Måtten påminner också om Opinion, liksom rockerkurvan. Radien är längre och skidan har mindre grad av dämpning för att bättre sammanfalla med Åsnes topptursprofil.

Bratt Pro känns geometrisk väl avvägd och ser ut att vara en chargerversion av Opinon med sin nära nog identiska tip, men i övrigt rakare shape. Det visar sig dock inte stämma speciellt bra i praktiken. MarkusO gillar Bratt Pro så länge det är mjukt, men i fastare pist levererar den inte alls. Den är alltför odämpad och greppet är mycket begränsat. Bratt Pro förmodligen skön i dess rätta element med stora berg och mycket snö, men under bister försäsong i fast pist räcker den inte till.
Åsnes Eggi 176cm

Testad i: Hemsedal
Testad av: MarkusO

Näst i Åsnes linje hittar vi Eggi. Det är en lätt, lekfull och turinriktad skida med mycket kolfiber i sig och med en krispig, direkt keramikaktig snökontakt. Det låter verkligen som en ihålig kruka när man åker över blandade snöavsnitt och skidan är otroligt lätt och poppig på snön. Där slutar fördelarna dock. Den är för fladdrig och odämpad och precis som ofta med kolfiberstinna skidor får man en väldigt kort betänketid på alla slag och oönskade effekter. Det slår, det greppar och det kastar åt helt oväntade håll när det dyker upp stökigheter framför spetsarna. Det här är en skida som i första hand riktar sig till åkaren som prioriterar en lätt skida på uppvägen, eller möjligen för de som gillar lättsam snökontakt och poppighet framför allt annat.
Skidan finns bara tillgänglig i 176cm vid testet och det känns alldeles kort för att vi ska få en rättvis bild. Scenariot att använda skidan på en solig vårtur i lite lagom tempo tilltalar ändå. Geometriskt ser den faktiskt väldigt go ut, så vi får hoppas att Åsnes släpper en lite rejälare variant under kommande säsonger. Potentialen måste anses stor.

Evi 976FRIKK 190cm

okänt-113mm-okänt, radie 28m
Testad i: Hemsedal
Testad av: MarkusO

Evi Skis är den välkände norske skidbyggaren Endre Hals serieproduktionsprojekt. Endre är mannen bakom Prog Skis som bygger skidor med i princip full custommöjlighet. Evi Skis byggs i samma bohemiska fabrik, men där finns istället ett mer marknadsklassiskt modellprogram. Om man nu kan kalla det klassiskt, för det är sannerligen ingen enkel sak att förstå Evi Skis produktlinje. Det finns modeller i princip på varannan millimeters midjebredd från 90mm upp till 120 och det är pintail, symmetri, tur och chargers i en sällan skådad blandning.På hemsidan får man uppfattningen av att det finns ett 50-tal olika modeller att välja mellan, men det framgår efter en stunds detektivarbete att det rör sig om ett femtontal modeller som finns i olika längder och grafiker. Det finns säkert någon form av logik i uppställningen, men det är inget man reder ut som en förstagångsbesökare utan specifika kunskaper. Förvirringen är stor, och det är nog att rekommendera att ta en genomgång med ägaren innan man beställer något om man ska vara säker på att välja rätt modell.

I Hemsedal nöjer vi oss dock med att ta en skida ut på en testrunda, vilket blir modellen 976-Frikk. Det är en 113mm bred manöverinriktad freerider som ligger mitt mellan lätta turskidor och mer stabila chargers. MarkusO kliver i bindningen och känner på Frikken ett par varv i Hemsedal.

Geometriskt och optiskt ser skidan väldigt skön ut med en väl avvägd tip och lite lätt indrag, ackompanjerat med en ganska rak skärning på 28 meter. Tiprockern är hög, men ganska lång och tailrockern är subtilt lång och låg. Hela skidan andas formmässig harmoni. Väl på snön kommer dock inte Markus riktigt överrens med Frikken. Greppet är obevekligt och vasst. Det går inte att avgöra om det är skidan i sig som orsakar det, eller om det beror på en aggressivt trim, men det är hur som helst en mycket framträdande egenskap. I relation till den annars lekfulla shapen och ett lättarbetat flex uppstår en svårtolkad kontrast i egenskaper. Markus hittar ingen harmoni i åkningen. Tillsammans med tältpersonalen görs ett försök i att reda ut hur nuvarande trim är lagt på skidan, men ingen verkar veta hur den är slipad. Markus konstaterar att det är något med nuvarande konfiguration som gör skidan svåråkt och även svåranalyserad. Ett rejält test med olika kantvinklar hade behövts, eller åtminstone en ordentlig detune på befintligt trim.

Stereo Skis Impact 186

140-115-127, R 23.5
Testad i: Hemsedal
Testad av: MarkusO

Det stegas vidare bland tälten i Hemsedal och nästa stop blir Stereo Skis. Det är ett i Sverige okänt märke, men som har börjat synas här och där som bergsverktyg hos vissa entusiaster. Impact är en bred allrounder i den lite mer direktionella kategorin. Hybridspann, indrag fram och bak, elliptisk rocker samsas i en klassisk glasfiberburen sandwich. Det är lätt att få höga förväntningar efter lite förbesiktning på den här skidan, för den ser onekligen oehört skön ut.

I pisten stämmer det inte riktigt dock. För en gångs skull har vi svårt att specificera vad det är, men det finns något obekvämt i hur rockern, radien och flexprofilen samverkar. Skidan känns underligt balanserad och otrygg i svängväxlingar i lite högre fart. Upprundade kortsvängar däremot fungerar ypperligt, men så fort farten ökar och svängarna bli större byggs en olustig känsla upp i skidan. Bakänden är hård och oförlåtande och bidrar till att skidan känns svårbemästrad. Skidan hamnar i kategorin lekfull charger, med en shape som förefaller vara manöverorienterad, men med ett flex som är betydligt mer åt charge. Här och där finns det partier i pisten som mer påminner om uppåkt stök och där kommer Impact mer till sin rätt, med krävs kraft och en driven inställning för att det ska livas upp. En ganska krävande skida som kräver inåkning, men potential finns, speciellt för tyngre åkare. MarkusO konstaterar att det är en modell som inte passar honom alls bra när det gäller åkning i pist.

Stereo Skis Paramount 188

138-108-127 R 20m
Testad i: Hemsedal
Testad av: MarkusO

Nästa Stereo att luftas är Paramount i längden 188cm. Paramount är en mer centerbalanserad och -monterad modell än Impact och är tydligt mindre direktionell i attityden. Den påminner rent geometriskt väldigt mycket om Salomons storsäljare Rocker2 108, i alla fall framför bindningen. Paramount drar, relativt Impact, lite åt det lättsammare hållet utan att bli mesig. Känslan är liknande Impact, även om åkningen fungerar lite bättre med den här modellen. Uppträdandet är också aningen bättre än Impacten, men den lider av precis samma skumma oförutsägbara känsla i skäret. Det ger en återhållsam och aningen försiktig åkning och det är direkt obekvämt när farten ökar. Möjligen gör det lite nättare formatet att egenskaperna tonas ner, men det räcker inte. MarkusO trivs inte alls och lämnar tillbaka.
 
Senast ändrad:

MnO

Aktiv medlem
Ross Experience 100 190cm

140-100-130 18m
Testad i: Lindvallen
Testad av: MnO

Förra årets mastigaste 100mm:are sägs vara tillbaka i en aningen snällare variant. Enligt ryktet är den i årets version lite mjukare i tip och tail, men med bibehållen stuns i mitten på skidan. I verkligheten har det inte hänt så mycket. E100 är fortfarande en sjuhelsikes skida som kräver sin åkare. Det är ren rårace i botten och sen har det piffats upp med en i sammanhanget bredare midja och ett uns av tiprocker. Men låt inte katalogtexten lura er. Det här är en breddad pistskida med viss allroundpotential och inget annat. Spannet är högt och långt, vilket ger en känsla av en klassisk prestandaskida utan rocker och andra onödiga nymodigheter. Det finns en liten tiprocker ska sägas, men inte är det mycket. Jag kommer ihåg ett par åk på föregångaren i Tandådalen förra året och det var med en blodsmaksblandad förtjusning som jag konstaterade att det var en av årets köttigaste skidor. Årets version har fått gått en kurs i finess och har förfinats ett par snäpp. Borta är den där känslan av överladd i skidverkstan och istället är det en välbyggd, mycket mogen skida som Ross presenterar.

I längre svängar är den på gränsen till brutalt spårig när man kommer från mer flytiga “vanliga” skidor, men man vänjer sig snabbt vid kantresponsen. Det är inga som helst problem att trycka ur den ur skäret och runda upp svängarna när det blir trångt eller om det går lite för fort, vilket det iofs sällan gör i Lindvallen. I detta sammanhang var det bra att det var mycket folk ivägen här och där så att man var tvungen att korta upp svängarna och därmed känna på skidan i andra saker än skruvstädsskär. Och nog går det att sladda, även om det protesteras en aning från skidans skärsökande racingsjäl. Till och med i kortsväng hänger den med utan att sträva emot mer än vad som går att hantera, vilket är imponerande med tanke på muskelkraften som finns under huven. Det tar ett tag att tämja besten, men när jag hittar rätt på den så får jag den där svårslagna känsla av att inget kan stoppa mig just nu. Även om det som sagt går att sladda skidan, krävs det tydliga order för att få bakänden att ge efter, speciellt i lägre position och mer kraftfulla skär. Vad som är intressant är att skidan kan åkas lugnt och med mindre kraft också, trots den initiala känslan av racers only. Här har Ross verkligen tagit ett par steg framåt sen förra versionen som det bara gick att åka fullt på eller ingenting alls.

Konstruktionen är tung och bastant med mycket gummi och mycket metall inblandat. Skidan känns utpräglat lång för att vara 190 och det här är verkligen en fullvuxen pjäs. En skida för åkare som kan få ner kraft i snön och som gillar skär med brutalt bett och mycket respons.

Salomon Q98 188

137-98-123 20m
Testad i: Lindvallen
Testad av: MnO

Det som började som Rocker2 115 har utvecklats till en hel serie med benämningen Quest. Serien innefattar midjebredder mellan 90 och 115mm i modellerna Q90, Q98, Q105 och Q115. Det är genomgående skidor med ganska tradtionell balans tillsammans med tipfokuserad rocker och en direktionell geometri. För mer kreativ åkning och bc-jibb finns istället Rocker2-serien med mer framflyttad monteringspunkt och mer twintipkaraktär.

98:an är en neutral skida i en breddklass som är kanske den mest populära just nu. Den har en lång och låg mycket fin tiprocker som övergår i ett lågt positivt spann under foten och bakåt. Tailrockern är mer av typen förlängd twin än regelrätt rocker, men det lyfter i alla fall en aning i aktern. Monteringspunkten är väl placerad, men ligger helt enligt seriens karaktärsdrag en aning längre bak än på exempelvis R2 100 från samma märke.

Det första intrycket är typiskt för Salomons friåkningsserier från de senaste åren. Den är aningen understyrd i aspekten att den knappt drar in i sväng alls, framförallt inte om man initierar svängen med plöstryck. Går man mer direkt på kantning reagerar den betydligt snabbare. Känslan i snökontakten är åt det dovare hållet med ganska hög grad av dämpning i en enkel glasfiberbaserad konstruktion. Det här är inga som helst konstigheter, förutom svingviktsreduktionen med hjälp av Koroydplattor, dvs honeycomb, istället för ren träkärna och abs-plast i tip och tail. Neutralitet är också att likställa med att den är en aning trist dessvärre. Man kliver i skidan, vänjer sig vid den på ett par åk, och sen är det bara ett stycke verktyg som sitter fast på fötterna. En del trivs med det och andra vill ha lite mer karaktär och liv i skidor.

Isgrepp och spårvilja är inget som går från medel heller. Den sitter godkänt för en skida i kategorin helt enkelt, utan att utmärka sig. Balansen är också fullt ut neutral och precis som förväntat, även om tailen tar över en aning här och där.

En skida som passar målgruppen perfekt. De som köper en friåkningsskida som är 100mm bred är åkare som inte vill ta ut svängarna. Och det gör inte Q98 heller, utan här är det mainstream rakt av bara. Det är bara för sportslovsfriåkaren att greppa i första bästa sportstormarknadshylla, dra kortet, kliva i och köra.

Salomon Rocker2 100

131-100-124 18m
Testad i: Lindvallen och Åre
Testad av: MnO, MarkusO, xJonx

Direkt efter Q98:an kliver jag i Rocker2 100, som är en ny smalare variant av R2 122 och 108 som har synts på fötterna på många åkare de senaste säsongerna. Det har även tidigare varit en serie modeller, men det har spretat ganska rejält eftersom Salomon något förvånande valde att kalla skidor som inte hade något med original-R2:an för Rocker2 ändå. R2 100 är en skida som däremot verkligen smälter in i R2-serien perfekt. Det är en nerskalad 108 med mycket snarlik geometri och spannprofil. Ett kort och lågt spann under foten mynnar ut i en lowrise tiprocker och en något kortare tailrocker med samma karaktär. Det här är en skida som är en av de mest offpistinriktade 100mm:arna idag.

På snön är R2 100 väldigt lik sitt direktionella syskon Q98 när det gäller konstruktion och känsla mot underlaget, om än med en mer lättsam och snärtigare karaktär på grund av ett klart mjukare flex. Det är en mycket smidig och rapp skida som verkligen är snabb i kantväxlingar och alla former av manövrar mellan hinder, pucklar och plogsvängare. Helgen bjuder inte på några offpistmöjligheter, men det krävs ingen högskoleexamen för att räkna ut att den kommer att vara mycket rolig i skogsåkning exempelvis, i alla fall så länge snön inte är nyfallen och alltför djup.

I Gustavbacken pressas R2:an rejält i carvingsväng efter carvingsväng och skidan svarar emot riktigt bra och går tom att få att returnera riktigt spänstigt i viktväxling. Kortsväng går också smidigt, vilket är bra, eftersom skidan är ganska mjuk och inte riktigt pallar trycket när jag försöker spränga mig igenom eftermiddagspucklarna. R2 100:an är ett utmärkt verktyg för den typ av lite snällare åkning som Lindvallen har som signum. Isgreppet är ungefär som man förväntar sig, dvs skapligt, men inte mer. Det spelar mindre roll den helgen dock, för då var det glest mellan isfläckarna. I Åre några veckor senare luftas skidan igen av hela testgruppen och där blir det inte lika höga betyg. Gästrappet är en betydligt mer krävande testarena än Lindvallens blåröda familjevykortsnedfarter. Här orkar inte R2 100:an med riktigt. Den bettar för dåligt på de isiga partierna, men det gör det mesta i den här kategorin. Ojämnheter och lite större pucklar blir till rejäla utmaningar när de slår igenom skidan in under foten så att man tappar kontrollen och börjar om. Nej, att ladda på i svår terräng är inte R2 100:s starka sida. Istället letar man sig ut i kanterna och de mjukare partierna och hittar nån pistvall att lattja på eller liknande.

R2 är skidan för dig som vill gå så mycket offpist som möjligt men som inte vill kliva upp på midjebredder en bit över 100mm. En perfekt lättåkt allrounder för någon som tar de första stegen utanför pisten.

Salomon Q-LAB 183cm

138/104/127 r= 20.5m
Testad i: Lindvallen, Åre, Hemsedal
Testad av: MarkusO, MnO, xJonx

Nästa Salomonmodell som åker ut på en luftning blir den nya Q-Lab som är en lite oklar skida. Q-Lab framställdes tidigt i introduktionen som en turinriktad lättviktare, men efterhand visade det sig att det var två skidor det handlade om. Q-Lab BC och Q-Lab. Vi testar den sistnämnda och den är långt från en turskida. Istället är det ett riktigt prestandapaket med en påtagligt racig känsla. Salomon har slitit ont i 100mm-kategorin i några år utan att riktigt lyckas. Redan sen gamla Gun Lab känns det som företaget mer eller mindre kontinuerligt missat målet. En strid ström av skidor typ Shogun, Q105, och andra lättsamma skapelser, har alla mer eller mindre svikit de åkare som letar efter lite rejälare byggen, spänst och prestanda. Med den nya Q-Lab är Salomon tillbaka i klassen med besked. En stjärna är född. Det här är en riktigt bra skida. Metallbygget känns solitt och uppträdandet imponerar. Den håller ett tryggt och bastant skär när du vill att den ska göra det, och är lätt att driva in i kortsväng när du vill växla tempo. Svaret på input är lika tydligt som fenomenalt, vilket gör att det går att lita på skidan från första sväng. Paret som testas är i den kortare längden, 183, vilket gör den oerhört kvick på fötterna. Jon, som luftar ur grejerna lite hårdare än MarkusO, upplever kanske ändå en liten avsaknad av pondus och blir sugen på att gå upp i längd. Det står ändå klart att Salomon har lyckats riktigt riktigt bra den här gången.

MnO testar skidan i Lindvallen och där är kraven på stabilitet mindre. Med en lagom stor pilot och den här skidan på fötterna blir Gustav och omkringliggande nedfarter på gränsen till löjligt lätta. Inget som dyker upp i form av slag, småpucklar eller isfläckar stör Lab:en nämnvärt på sin skärande väg genom landskapet. Samma lättsamma carvingpropaganda är svårt att hitta under Årehelgen, men skidan levererar storligen även på stökigt och hårt underlag.

Med en pistorienterad geometri, en beskedlig bredd och med bara ett uns av tiprocker kommer inte den här skidan att hänga med mer offpistoptimerade shaper när underlaget utanför närmar sig skidtidningsbra, men för någon som gillar en kraftfull bred skida som påminner om klassiker som Völkl Explosive och Stöckli Asteroid med några stänk av modernitet hittar sin bundsförvant här.

Salomon X-drive 88 172cm

131-88-117 r=19m
Testad i: Lindvallen
Testad av: MnO
Fråga mig inte hur det gick till, men plötsligt står jag i liftkön med en riktigt liten Stadiumskida på fötterna. 88mm smal och kort så att det känns som att den knappt är längre än pjäxorna. Det var glest i testställen när det var som mest folk mitt på dagen och då vore det ju intressant att testa något ur dussinhyllan var tanken. Den här skidan blir såklart en udda fågel bland alla bredlagg och blir den enda smala “folkallmountain” som testas. 88 millimeter är en bredd som hamnar mitt emellan mina stolar. Den är för smal för att fungera en hjälpligt offpist och bredare än en ren pistskida. Men det kanske kan fungera ändå? Lindvallen och Sälenfarsa-skidor borde ju bli en fungerande symbios kan man ju tycka. Nej. Det blir det inte för min del.

Visst är det lättåkt och flashbacks till snowblades dyker upp både i liften och på vägen ner, men mycket mer än så förmår inte X-drive bjuda på. Det visar sig vara en mycket intetsägande skida med en halvsladdande släpighet i skäret som inte verkar gå att göra något åt. Så fort man kommer in över något mjukare parti blir skäret diffust och skidan dör helt, vilket ofta upplevs som ett problem när man kommer från bredare skidor som spårar med mer jämnt tryck oavsett underlag. Den är dock relativt trygg och lättåkt, men med så lite skida under fötterna måste jag hålla ner farten. Den enda fördelen är att Gustavbacken plötsligt känns som en ganska utmanande slänt. Men njaaa... Det går säkert att vänja sig vid 88:an på sikt, men jag får inte ut något av åken med X-drive. Maken till tråkiga åk var länge sen jag upplevde. Kanske hade saken kommit i en annan dager med nån decimeter till i längd, men 172:an lämnar jag tillbaka utan den minsta separationsångest. Måtte jag aldrig bli en dussinåkare som måste åka runt på sån här tristess.

Blizzard Scout 185

135/108/123 r=22.5m
Testad i: Lindvallen och Åre
Testad av: MnO

Blizzard har haft en riktig referensskida i den biffigare delen av 110mm-segmentet i sin Cochise de senaste säsongerna. Cochise är en metallstin, tung och relativt styv, krävande fatski med mestadels traditionella attribut. Den lämpar sig bäst för att ladda på över skrot och ojämnheter eller för att visa sig på den styva linan i storslalomsvängar i pisten. Utanför pisten visar den inte samma flyt som mer lössnöinriktade skidor i samma breddklass och ska man knata uppför så är det ett stort och tungt stycke skida att släpa på. Nu kommer Blizzard med en lättare och snällare variant av Cochise, kallad Scout. Det är en skida med identisk geometri och rocker som Cochise, men med nästan all metall eleminerad, vilket ger en lättare vikt och allmänt en mer lätthanterig karaktär.

Något förvirrande har Blizzard tryckt dit orden “Titanium Sandwich” längst bak på Scout, vilket säkerligen ger upphov till en och annan undran i leden. Anledningen är att det sitter en kort titaniumplatta under foten även på Scout, till skillnad från två hela lager titanal i Cochise. Men det är alltså fortfarande lite metall kvar i Scout. Även om Blizzard marknadsför Scout som ett lättare alternativ är det ingen lätt skida det handlar om i relation till marknaden i övrigt. Det är fortfarande en rejäl skida som beter sig väldigt moget och behärskat på berget. Cochisegeometrin känns igen och den är aningen understyrd och känns relativt rak. Även om det svänger en del på kant så är det en lång radie och det krävs fart för att få ordentligt tryck i skärande svängar. Sladd går enkelt och behagligt och skidan är lätthanterlig när man pressar ur den ur skäret för att ta ner farten. Blizzard är välkända för sitt isgrepp och spårvilja och Scout är inget undantag. Den sitter tryggt och förtroendeingivande även över mycket hårda partier och tack vare den raka skärningen sker allt med behärskning och med en smula väntan. Det här är välbyggt och högpresterande, precis som Cochise, om än i ett lite snällare format. Testgruppen förvånas över att Blizzard väljer att göra en skida som ändå ligger så pass nära originalet, men å andra sidan hade den kanske blivit för lätt och sprättig om Blizz hade tagit ut svängarna lite mer och lagt i lite kol eller liknande i. Blizzard är Blizzard och det är väl så det ska vara... En kanonskida för traditionalisten som tycker om Cochise, men som får erkänna att den är lite för krävande.

Blizzard Spur 189

146-125-134 mm, r=28,5m
Testad i: Lindvallen och Åre.
Testad av: MnO och Markus O

Spur är Blizzards bredaste modell och det är en skida med en relativt komplex konstruktion. Den har en trippematerialskärna som består av en stavblandning av ISO-skum, bambu och poppel, kolfiberinlägg i tip och tail som ersätter glasfibern i de regionerna för att få ner svingvikte. Som om inte det vore nog finns dessutom en titanalplatta under foten för att ge stuns plus för att fungera som en plattform för bindningsmonteringen. Trots storleken och ett stöddigt flex är det en viktmässigt relativt lätt skida. Fokuset ligger tydligt på stora berg, hög fart och mycket snö. Rockern är rejäl och skidan har helt enligt Blizzards standarformel flipcore, dvs Blizzards variant där man i princip fräser in rockern i kärnan, istället för att böja den i lamineringen. Skidan har som komplement till tiprockern även en lätt full continious rocker och finns bara i 189cm.

Spur blir en av få riktiga puderskidor som testas i år och visst känns den en aningen malplacerad i Gustavbacken, även om man kan få en föraning om känslan i mjuk snö i kanterna där konstnösockret ligger löst och ganska djupt. Skidan drar som sagt åt det styvare hållet, men känns ändå ganska lättjobbad. I Åre, där underlaget är mer komplext straffar sävlighet aningen hårdare. Det blir svårt att hänga med i den tänkta vägen bland is och pucklar.

Det brukar ligga en magisk gräns någonstans strax över 120 mm när det gäller midjebredd. Över det och bredden början träda fram som en parameter i kantning. Så är det i fallet Spur. Det känns brett och det drar en aning i fotlederna samtidigt som det krävs lite extra kraft och insats för att kanta upp skidan i alla former av riktningsförändringar. Det är förvånande smidigt att runda upp kortsvängar, speciellt i mjukare partier, även om det går en smula sävligt såklart.

På hårda, eller fasta partier, bettar Blizzarden förvånande mycket. Även här gör sig bredden påmind och det är lite huggigt här och där på ett aningen svårförutsägbart sätt. På skär och vid urpress/gubbsläpp är den oberäknelig och jag får ett par smällar på fingarna, speciellt när man laddar på över mindre pucklar och blandar lösare partier med hårdare. I det läget känns kolfiberinblandningen med den där typiskt aggressivt nervösa attityden som alltid dyker upp när kol inkluderas i konstruktionen. Spur lyckas dock dölja kolfibrets nackdelar ganska bra, men det finns där i botten och det lyser igenom i vissa lägen, speciellt i fast, greppig snö eller slagigt hårt underlag.

Överlag genererar skidan hela tiden en känsla av att “jag borde åka betydligt fortare”. Inspiration till stordåd alltså, men den varan blir det inte mycket av varken i Lindvallens snälla testpister eller Åres bistra blandunderlag. Vi hade hellre släppt lös den här på en stor alpsida med massor av nyfallen snö, men det får vi inte möjlighet till den här gången.

K2 Annex 98 184cm

131/98/119mm, r=22m@184cm
Testad i Åre.
Testad av: Markus O

K2 Annex 98 känns aningen utdaterad, eller iaf begränsat intressant bland alla mer iögonfallande nyheter. Rimligen är det gamla Hardside som fått ny kostym. Trots den lite dammiga approachen fungerar skidan riktigt skapligt. Epitetet “gammal” kan här möjligen med fördel bytas ut mot “klassisk” istället. 98:an levererar en lättsam upplevelse utan att vare sig briljera eller göra bort sig. Skön på skär med viss retur för att komma från K2. I jämförelse med exempelvis den större brorsan 118 är den faktiskt rent av att anse som aningen poppig. Det blir några kul och aktiva åk. I lite trixigare passager där kvickhet uppskattas går den som allra bäst. Det fanns definitivt skidor med vilka Gästrappet kändes mindre dock… Annex 98 är en bit ifrån riktiga fallhöjdsätare, utan att egentligen lägga nån direkt negativ värdering i detta.

Rossignol Soul 7 188

138/108/128 r=18m
Testad i: Åre
Testad av: MnO

Rossignols succeskida Soul 7 är en skida som verkligen tar ett stort steg från vad märket har presenterat tidigare. För Rossignols skidkonstruktörer måste det vara en modell som har vållat en hel del förvåning. Första gången de lämnar sitt mångåriga arv av väldämpade och ganska tunga konstruktioner blir det en formidabel succe. Den måste svida en del för de som är måna om Rossignols arv i form av skidkänsla.

Vi testade Soul 7 redan förra året och den är oförändrad till i år. Det är lättsamt så det förslår och det svänger rejält med kort skärning och ett spänstigt beteende. Skidan visar tendenser till överstyrning och vill hela tiden ha input. Det är välbalanserat och extremt lättåkt, men det finns inte mycket prestanda att hämta ut. Här gäller det istället att man gillar skidor som känns lätta på snön på bekostnad av stabilitet och trygghet. Den här skidan kommer att vara kanonkul i lite snällare lutningar och natursnö, men det är inget som man i första hand väljer om det ska laddas på över uppkörda partier eller i hårdare, ojämna pister. Det sistnämnda är helgens underlag och i Gästrappet räcker Soulen inte till alls. Det är dock inte med någon skräckinblandning man tar sig ner, utan det blir fortfarande med väldigt liten kraftinsats och med någon form av trivsamhet, men farten måste hållas ner. Isgreppet är inte speciellt bra, men ändå ingen katastrof på något sätt.

Det är lätt att förstå varför den här skidan har blivit riktigt populär. Alla är inte superhjältar på berget helt enkelt och för många åkare är det viktigare att ha kul på berget när förhållandena är bra än att kunna köra lite fortare i skrotunderlag. Personligen skulle jag mycket gärna åka runt på den här skidan med en turbindning tex. En mycket trevlig skida för åkare som inte gillar att åka runt med laddhatten på helt enkelt.

Atomic Automatic 109 189cm och 182cm

135-109-125 19,5m
Testad i: Åre
Testad av: MnO, MarkusO

Atomic Automatic är en skida som numera är väl etablerad och som har funnits på marknaden några år. Den ursprungliga 117mm:s-versionen har efterhand kompletterats med Automatic 102 och 109 och namnet står numera för en modellserie, vilket är en vanlig lösning i många märken. I Åre testar vi Automatic 109 som är en mycket vettig midfat med stor allroundpotential.

Utmärkande för modellen är en påfallande kort radie, i alla fall teoretiskt. Det är ovanligt med skidor med radie under 20m i den här breddkategorin och längder upp mot 190cm, men i fallet A109 har 189:an en radie på 19,5m. På pappret i alla fall. I praktiken känns radien några meter längre och den utmärker sig inte som mer svängvillig än andra.

Automatic 109 är en av favoriterna under helgen. Den är mycket välbalanserad och uppvisar ett moget beteende även i de prövande förhållandena som rådde vid testtillfället. Den har mycket av lättsamheten i Soul 7 i sig som referens, men det finns ett helt annat tryck i konstruktionen och stabiliteten är flera klasser bättre. Även om radien är kort är inte skidan inte alls överspårig, utan snarare tvärtom. Var man än befinner sig i svängen är det lätt att antingen sätta skäret, släppa ut skidan i sladd eller runda upp i kortsväng. Det gör att A109:an känns otroligt mångsidig för olika typer av åkning och/eller åkstilar. Sweetspoten är riktigt stor, både i tryckfördelning och grad av kraftinlagring. Både åkare som får ner mycket kraft i snön och åkare med lätta fötter kan trivas på den här skidan.

Isbettet är godkänt, men den tillhör inte toppskiktet i den grenen. Det ska dock inte tolkas som enbart negativt, eftersom man inte vill ha för mycket grepp när man ska döda fallhöjdsmeter i Alperna exempelvis. För mycket spårvilja då är bara störande och gör att man måste investera ork i att ta sig fram i pister istället för att spara det till offpistlinjer och anmarscher.

Atomic 109 kliver fram som en av testflottans bästa skidor, för en åkare som vill ha en välpresterande allroundskida i en breddkategori som känns väldigt vettig för många. Det här borde bli en storsäljare och många som spanar in Soul 7 gör gott i att ta en extra titt på Automatic 109. Samma grundkaraktär, men så mycket mer tryck under huven.

Markus O testar skidan i den kortare längden, 182. Den längden upplevs inte som lika lyckad. Den blir lite sprättig och aningen kort på kant. Tryggheten på skär är svårfunnen och även i kortsväng blir det för nervöst. Better är dock väldigt bra. För en lättare och/eller mindre åkare kan den säkert leverera.

Blizzard ZeroG 108

? - 108 - ? ?m
Testad i: Åre
Testad av: MarkusO, MnO, xJonx

Blizzard har på testet med sig årets hemligaste skida. Den är helt svart och är försedd med övertejpade loggor. Enligt personalen i tältet är den inte riktigt klar än vare sig när det gäller de sista konstruktionsdetaljerna, även om skidan sägs ligga nära slutprodukten. Efter lite efterforskningar visar det sig vara den bredaste representanten ur en ny serie kallad ZeroG, vilken lär presenteras lagom till Ispo. Prylfåfäng som man är blir det ju såklart lite extra intressant när det är nästa års protos, oavsett vad det är. ZeroG är en serie turinriktade skidor med midjemåtten 85, 95 och 108mm. Det finns även en W-version av de två smalare, vilket vi förmodar är damvarianter. Gemensamt för serien är en mycket lätt egenvikt, men med stora delar av Blizzards kännetecknande prestanda på nervägen inbakat. Vi testar här som sagt den bredaste modellen, ZeroG(0G) 108.

Redan från första sväng ger skidan en speciell upplevelse. Den känns lätt och mycket kolfibertypiskt ettrig i snökontakten men uppvisar, som tur är, inget av det extremt nervösa beteendet som annars är vanligt bland ultralätta skidor. Blizzen är lätt, men inte extremt lätt. Efter något hundratal meter kan man konstatera att bettet är helt vansinnigt bra. Gästrappets hårdare partier blänker i den konstgjorda decembersolen, dvs elljuset, och de flesta skidor är helt omöjligt att få fast i mitten av pisten. Inte med 0G. Den sitter som ett par nyslipade skridskor och viker sig inte en millimeter från det anslagna spåret. Spårsäkerheten i skäret är verkligen hundraprocentig trots riktig blåis bitvis. I sladd är greppet något av en nackdel, men trots bettet är skidan relativt ok att sladda, även om det såklart hookar en del. Betoningen i greppbalansen ligger i framänden, vilket gör att skidan blir lite huggig och drar åt överstyrning på mjukare partier. Här får man betala för isgreppet. Nackdelen med ett så brutalt grepp är att det aldrig blir riktigt avspänt i åkningen. Man får hela tiden koncentrera sig, eftersom skidan bettar och svänger direkt vid minsta antydning till kantning. Trots den aggressiva kantnärvaron känns ändå inte skidan feltrimmad, även om den säkerligen inte är hängd med än nån halvgrad. Ska man använda 0G 108 till mer sorglöst fallhöjdsdödande gör man bäst i att detuna kanterna ordentligt med en hängning på runt 2 grader i botten kanske. Annars är det full attack som gäller eller inget alls.

Stabiliteten är som sig bör med lätta skidor inget paradnummer, även om både flexstyvhet och vridstyvhet gör sitt bästa för att skidan ska klara av slag och ojämnheter. Vikt och stabilitet är två parametrar som samverkar i de flesta fall. Det blir en helt annan stabilitetskaraktär i en tung skida. Den klarar sig mer på egen hand, eller vad man ska kalla det, men det blir ordentligt obehagligt när man väl kommer över skidans gräns. En lättare skida är lättare att hantera i slag, eftersom det helt enkelt är mindre massa som ska återföras till ursprungsläget. ZeroG är en spänstig och lätt skida, men det finns ändå mycket Blizzard-DNA med någon form av lite racetonande känsla i botten. Cochise - Scout - ZeroG bildar en intressant trio i 110mm-klassen där åkaren själv kan välja grad av stuns och vikt. Det går inte att säga att den ena är bättre än den andra, utan det handlar snarare om varje åkares egen preferens.

ZeroG kan sammanfattas som ytterligare en prestandaskida från Blizzard, om än i ett segment där märket har varit helt osynliga tidigare.

Hendryx Funkallistic 182

140/106/134 21m
Testad i: Åre
Testad av: MnO

Som vanligt är Hendryxtältet knökfullt med folk och skidorna är ständigt utlånade. Det gör att vi inte får någon större möjlighet att åka igenom sortimentet. Men den senaste versionen av Funken letar sig ändock fram till mina pjäxor till slut. Funkallistic har fått en en rejäl översyn av herr Luthman de senaste 2-3 åren och den forna styva tungviktaren är numera enbart en tungviktare och en ordentligt sådan dessutom. Flexet är förvånande mjukt för att vara en Hendryx i 110mm-klassen. Det är inga som helst problem för mig och mina 75kg att kunna trycka igenom skidan (på ett positivt sätt alltså) oavsett om det är i långa eller korta svängar.

Den följer villigt med, men det går segt och trögt åt alla håll förutom när man åker i fallinjen. Skidans egenvikt är otroligt hög i jämförelse med i princip allt annat. Efter att ha åkt på mer normala skidor under hela helgen känns Funkallistic som ett par gummitofflor med en tiokilos hantel dittejpad på varje fot. Skidan är tung från början med mycket gummi och dubbla titanallager och till mixen läggs en platta som påminner om gamla klassiska Derbyflex i vikt. Resultatet blir en mycket filtrerad åktur med nära noll snökontakt och en skida som helt och hållet tar sin egen väg genom landskapet. Det är fortfarande åkaren som styr linjevalet i ett mer övergripande sammanhang, men när det gäller att ta några snabba svängar eller riktningsförändringar genom pucklar, slag, isfläckar och liknande är reaktionen så seg att man snart bestämmer sig för att inte bry sig om det det. Farten blir hög, men allt som inte har med fart framåt att göra går i slowmotion. Isgreppet är trots en helt ny polering av kanterna vid utlåningen inte speciellt imponerande i jämförelse med hur Hendryx skidor brukar prestera. Visst sitter den skapligt, men en skida som är så stor och tung i känslan måste sitta som ett skruvstäd i pisten, annars kan man likagärna köra på något smidigare. I viss mån luras man av det mjuka tip- och tailflexet i inledningen av svängen, vilket gör att man måste tänka sig för lite extra i svängtekniken. Den är påfallande mjuk längs fram och den böjer sig direkt vid input. Därför känns skidan snäll in i sväng och då blir det lätt så att man inte går in med full insats, vilket man var helt tvungen att göra med äldre generationers Funk. Kraften ner i skidan blir lidande och bettet blir obefintligt. Istället gäller det att gå in med fullt driv, trots den initiala mjuka känslan och sen måste man driva den genom svängen med mycket press. Då sitter den, men jag har gång på gång svårt att hitta in i spåret när det blir för hårt och i mer än varannan sväng känns skidan som en tvålkopp på det hårda underlaget. Det är säkert något som man kommer underfund med efterhand, men vid ett kort test förefaller skidan ha en mycket smal sweetspot rörande utförandet av svängen. Då och då hittar jag helt rätt och får då ett rent och knivsuddsexakt skär med en underhållande retur som livar upp den annars tunga upplevelsen. Men 90% av tiden hamnar jag snarare inte alls rätt, utan har svårt att sätta an skäret på ett sätt som får skidan att greppa genom hela svängen. Men idén i modellen framgår. Jag förmodar att Hendryx har prioriterat att få bort det obevekliga spåret och skärsökandet som har varit märkets grund-DNA genom många år och istället plockat in lite sladdvänlighet och t.o.m. lite slarvebarhet i pist. Det sker på bekostnad av den där känslan av obeveklig prestanda som Funken alltid har haft förut.

Funkallistic av år 2015 är en skida som kräver en åkare som vet att man gillar mycket tunga och ganska mjuka skidor, även om man har åkt Hendryx under många år. Tidigare ägare av samma modell riskerar att drabbas av en rejält kulturkrock. Beslutet att inkludera en tung platta i en 110mm:s skida med dubbeltitanal ter sig något märkligt. Jag förstår idén att göra det på en fullt ut pistinriktad skida som tex 917 eller de nya GS-maskinerna, men 110mm är trots allt inte BARA en pistskida, även om Hendryx som bekant anser att det viktigaste i alla lägen är skärande svängar på preparerat underlag. Den här Funken kommer att kännas som en bojsten i puder och annan lättare kallsnö.

Funkallistic av år 2015 passar den raceskolade åkaren som gillar superdämpade och mycket tunga skidor med höga krav på teknik är Funken ett av få val på marknaden idag. För alla andra gäller rådet “testa innan köp” mer än någonsin. Och tänkt inte ens tanken på att ta med skidan på ens enklare toppturer om du inte tänker gå på tur med mormor.

Whitedot Ragnarok Std 190

143/120/130 r=37m
Testad i: Åre
Testad av: MnO, MarkusO, xJonx

Till vår glädje finns Whitedot på plats i Åre och det dessutom med ett digert sortiment av skidor. Det är alltid kul med mindre och i alla fall för dem svenska marknaden relativt nya märken. Whitedot har funnits i nåt tiotal år, men de har inte synts speciellt mycket i Sverige förutom på fötterna på ett fåtal entusiaster. Whitedot är något så ovanligt som ett brittiskt skidmärke, vilket säkert orsakar en och annan skeptisk fundering. Alla vet ju att britter helst dricker öl på pubben istället för att åka skidor. I fallet Whitedot är det dock ett kraftigt felantagande och det här är riktigt bra skidor. Varje modell finns i två varianter i form av standardvarianten i glasfiber och lättviktsvarianten Carbon Lite. Samma geometri och rocker, men andra konstruktioner.

Först ut är standardvarianten av Ragnarok, vilket är Fred Syverssens skapelse från början. Till i år har den forna megachargern genomgått en uppmjukning och den är inte alls lika skräckinjagande som tidigare. Det är fortfarande en fallhöjdsdödare av rang med sitt välbalanserade uppträdande. Ragnarok svänger en hel del på kant, trots ganska raka mått. Den är påfallande parallell i alla manövrar och de som vet med sig att de lätt korsar skidorna ska ta sig en titt på den här. Det verkar inte spela någon roll vad man ger skidan för input, oavsett om det är plöstryck, centervikt eller lite baksäte. Den är snäll och väldigt bred i sin sweetspot och accepterar i princip alla typer av svänginitiering utan att protestera det minsta. Dämpningsgraden är väl avvägd och är vare sig död eller överdirekt. Isgreppet och spårviljan imponerar inte i det svåra underlaget, men skidan släpper kontrollerat och parallellt hela tiden. Inte någon gång under teståkten gör skidan något oväntat, utan den följer villigt med och är snäll i sin lugna attityd. I kortsväng är den mycket lättjobbad och ger en sån där lagom retur som vare sig är död eller orsakar kontrollproblem. Hela auran kring skidan andas neutralitet. Fördelen med det är att allting är välbalanserat och lätthanterligt. Nackdelen är att skidan saknar något som man verkligen fastnar för. Här är det medel på det mesta och inga som helst konstigheter, vilket gör att den försvinner i mängden, dock faktiskt på ett positivt sett i många avseenden. Det här är snarare ett verktyg för åkare som bara vill åka och inte fundera speciellt mycket på vad som sitter under fötterna.

Rockerkurvan är aningen konservativ med en lite hyvelbänksknäckt tiprocker, ett lågt, nästan nollspann och en aning, aning släpp i tailen, utan att man egentligen kan kalla det för tailrocker. Vi hade önskat en tip med mindre brant avslutningsböj de sista centimetrarna, men det ser å andra sidan ut som det brukar på den här typen av skidor. Det finns en konservativ ådra över hela shapen och då riktar man sig till åkare som vill ha en helt vanlig spets framför en lätt tiprocker helt enkelt, även om det inte riktigt faller testgruppen i smaken.

Whitedot Director Carbonlite 191cm

134-107-124, r=22m
Testad i: Åre
Testad av: MnO, MarkusO, xJonx

Nästa Whitedot som åker ut på en tur är Director i Carbonlite-versionen. Den känns tydligt lättare än Ragnarok i standardversion, men modellen inte så där vulgärt lätt som en del carbonskidor kan vara och det finns ganska mycket tryck i konstruktionen. Director är en mer centerbalanserad skida i jämförelse med den direktionella Ragnarok och den rekommenderade monteringspunkten sitter relativt långt fram bara några centimeter bakom true center. Skidan känns därför väldigt kort för att vara över 190cm och den uppvisar klara drag av överstyrning. Alla i gruppen har svårt att hitta rätt i balansen och det känns som man hamnar lite snett på skärningen på något aningen diffust sätt. Det stämmer liksom bara inte, speciellt i kortsväng och när man ska sätta an skäret. Det krävs alltför stor insats att få skidan att hitta rätt i spåret och man får konstant aktivt leta sig in i skär. Inte kul.

Vi flyttar fram bindningen 15mm, vilket ger skidan väldigt mycket bättre balans. Plötsligt blir den harmonisk i kortsväng och lätthanterlig i svängväxlingar. Överstyrningen är nästan helt borta och blir istället ett trivsamt driv in i svängen och det blir mycket lättare att växla mellan skär och sladd. Directorn har relativt bra bett samtidigt som en av de starkare egenskaperna är mycket pop och smidighet i kortsväng på mjukare underlag. Vi summerar Director som en trevlig skida, men konstig balans på den rekommenderade punkten, trots att vi i gruppen är vana vid skidor med balans nära centrum.

Whitedot Director Std 191

134-107-124, r=22m
Testad i: Åre
Testad av: MnO, MarkusO

Det är inte ofta man får testa två olika modeller med identisk geometri, men i olika material, vilket gör att det blir extra intressant att kliva i Directorn i standardversionen efter ett par turer med Carbonlite. Det känns direkt att skidan är lite tyngre och lugnare, redan vid stakningen fram mot liften. Det första intrycket visar sig stämma även i åkning senare. Standardversionen är väldigt snarlik Director Carbonlite, men allt går en smula mer behärskat tillväga. Tyngd och glasfiber istället för lätthet och kol ger såklart en större grad av mognad i alla manövrar, i jämförelse med kolfiber som tillför ettrighet och spänst. Isgreppet är aningen sämre än i den kolfiberstinna brodern, men det är svårt att säga om det beror på kantskärpa eller modellens egentliga egenskaper. Kanterna förefaller vara ganska slöa på testparet och personen i tältet medger att skidorna inte har slipats under helgen när vi testar den här på söndag förmiddag. Skidor som inte slipades mellan testdagarna hade en klar nackdel jämfört med de som slipades varje natt.

Vi kan konstatera att Director Std gör precis det vi trodde den skulle göra. Gillar du geometrin i modellen, men föredrar glasfibrig trygghet framför poppig kolfiber väljer du Standardversionen. Vill du ha en så lätt skida som möjligt med nackdelen att en del stabilitet försvinner, kör på Carbonlite.
 
Senast ändrad:

MnO

Aktiv medlem
Fat-ypus M5 188

122/106/117, r=15m
Testad i: Åre
Testad av: MnO

Fatypus har en linje skidor som i stor mån är oförändrad sen förra året. Nyheterna är en miniserie 5-points i form av den megabreda 139-mm:aren Mack 5 och dess betydligt mindre M5. I tider av varierande midjebredder krävs det en del för att man ska haja till över en skidas bredd, men Mack 5 är en sjuhelsikes stor skida utan omskrivningar. En av de allra bredaste skidorna på marknaden just nu förmodligen. Den testar vi dock inte, utan här är det lillebror M5 med sin beskedliga midjebredd på 106mm som får åka ut på en provtur.

M5 för direkt tankarna tillbaka till tidiga fivepoints, som JJ och liknande clones, förutom den givna, men ack så missvisande namnkopplingen till BMW:s prestandabil. Det här är ingen autobahnmaskin, det står klart efter tio meters åkning. Det är snarare en skida med otroligt mycket svängvilja i sig som hela tiden ska åkas aktivt och med inlevelse. M5:an har en utpräglat kompakt känsla med kort aktiv kant och mycket skärning. Som vanligt när radien är snäv och kanten kort är det svårt att hitta balansen och tryggheten i skäret. Det finns ingen större mån för några utflykter i viktplacering, utan här är det full koncentration och precision som gäller om det ska bli någon ordning på Fatypusen. Det är också inte alls förvånande att tryckfördelningen i växling mellan skär och sladd är lite oroligt sned. Den hookar tydligt i fronten framförallt vid sladdande fartdämpning. Det är svårt att balansera en kärna med så kort längd att jobba med helt enkelt. Det i kombination med den begränsade sweetspoten gör att det är en skida som inte är helt enkel att ha att göra med. I partier med lite snällare lutning och bra underlag carvar M5 som besatt, men när det blir mer krävande reder jag inte ut den riktigt, utan blir passiv och får gå på sladd istället.

Det här kan säkert vara en kul skida i mjukare pister och diverse snöarter utanför markeringarna för åkare som gillar att svänga mycket, ofta och snabbt. Men Åre i testhelgen är inte rätt arena för den här modellen.

Faction Chapter

142-116-132mm, 19m
Testad i: Hemsedal
Testad av: MarkusO och PNyberg

I Hemsedal fanns det som vanligt en hel del märken som är mer eller mindre osynliga på den svenska marknaden. Faction är ett av dom, även om de har setts på fötterna på en del åkare de senaste åren. Senast i klippet One Of Those Days 2, som få bör ha missat. De kännetecknas av välbyggda konstruktioner och en lätt konservatism som kan tolkas som sund av många. Modellprogrammet i år är väl beprövat och innehåller inga större utsvägningar. Chapter är en 5-pointinspirerad allrounder med 116 mm under foten. Den har en försiktig rocker som lyfter den annars traditionella profilen runt 10mm mot tippen och lite mindre i tailen. Som vanligt med Faction är slutkurvan lite för brant, vilket kan orsaka plogproblem i djupare snö. Det är det dock inte tal om i någon större omfattning i Hemsedal, utan där testas skidan enbart i pisten och i dess omedelbara närhet.

Chapter ger en skön grundkänsla med ett förtroendeingivande lugn i konstruktionen, framförallt på kant. Den är åt det styvare hållet i flex och upplevs en aning träig och lite plankig i vissa lägen. Det är dock inte något som nödvändigtvis är av ondo, utan det är snarare en egenskap som gör att den känns förtroendeingivande i ojämna pariter. Det styva flexet kompenseras i stor mån av en följsam shape och ett bygge som känns lagom dämpat. Den är en aning tung i framänden i relation till skidor med mer avancerad konstruktion i det avseendet, tex Koroydförsedda skidor som Opinion som annars är ganska lik geometriskt sett. En lätt justering av monteringen med lite framflyttning på nån halvcentimeter lättar upp intrycket av spetsen och det är mer ett intryck än ett problem. Det går utmärkt att dra på rejält med bekvämlighet, oavsett om det dyker upp lite hårdare partier framför spetsarna. Den bettar väl och säkert även på isfläckar och spårar jämnt och drivet genom blandade underlag. Det här är en neutral skida med moderna inslag som kommer att passa många åkare, då i första hand de som väger en aning mer än genomsnittet.
PNyberg är tydligt nöjd efter ett par teståk på Chapter:
“En av mina favoritskidor i testet! Ny shape från Faction som annars är väldigt sparsamma med nyheter… Det inträffar väl vartannat skottår kommer de med något helt nytt...

Chapter är en välbalanserad pjäs med en uns ambivalens rörande om man ska snurra eller åka fort med dom i första hand. Jag kommer ihåg första gången jag såg dom i Tinges förra året och tog då för givet att det var en jibbinriktad skida för mjuka förhållanden. Efter att nu ha testat den kan jag konstatera att den inledande analysen var rejält fel. Redan efter några svängar känner jag att den här skidan ska åkas fort och stort. Det betyder dock inte att det är en skidan som kräver stor insats. Shapen är verkligen superlättåkt, i alla fall om man är van vid skidor i den här storleksklassen. Även om shapen drar åt centerbalans är rockern direktionell. Faction anger flextal på sin hemsida och Chapter anges ha flex 3,5 på den hemsnickrade skalan som går till 5. Det låter rimligt, men då innebär det förmodligen att Faction Thirteen har flex 7 av 5 :)

I pisten fungerar Chapter fint med sin korta radie på 19m. Den initierar fint och håller ett ok skär utan att vare sig hitta på eller bjuda på något extra. Skidan har något som Faction kallar för STP, som kort kan förklaras som en ”våg” som är inpressad i kärnan. Idén påminner mycket om Elans mer kända Waveflex. Det gemensamma med den typen av lösningar är att man strävar efter att rikta flexmönstret i skidan. Den här kärnkonstruktioen ska enligt Factions utsago göra att skidan kan göras 10-15% mjukare med bibehållen stabilitet samtidigt som den blir 20-45% lättare men fortfarande behåller vridstyvheten. Om det fungerar eller ej låter vi vara osagt, men Elans modeller med liknande teknik har ju varit framgångsrika de senaste vintrarna.

Skidan presterar oavsett anledning mycket bra över hela testberget. Skidan känns relativt lätt och håller skäret även när den pressas över hårdare partier. Dämpgraden när bra avvägd, vilket brukar innebära relativt hög när det är PNyberg som står för utlåtandet.

Offpist är Chapter okomplex. Det är en stabil konstruktion i en lekfull shape. Det är bara att tuta och köra eller som PNyberg uttrycker det:
”let ’er buck’ som Ski Boss en gång sa”. Glasklart, kommenterar MnO, som inte förstår vad Per menar riktigt, men det lät ju fräckt onekligen. Det uttrycket ska jag börja använda i fler sammanhang… :)

Faction Candide 3.0 183

142-112-132, radie=25m
Testad i: Hemsedal
Testad av: MarkusO

Går man från Chapter till Candide Pro är det ett tydligt steg mot mer symmetri, och då framförallt i kärnbalans och skärningsplacering. Något förvånande har skidan 10mm taper, vilket är en del ändå med tanke på att det är en utpräglad BC-jibber. Är det något som Candide inte bryr sig om så är det ju vilket som är fram eller bak på ett par skidor… Candide 3.0 upplevs som en svängig och ganska lekfull skida, trots en ganska lång radie rent geometriskt. Det beror förmodligen på att den är helt fri från indrag och nerkortad kant, utan här kan man använda hela skidans längd minus traditionella spetsar såklart, till att lagra in kraft i svängen. Kanten är som sagt lång och det känns genom att den är trygg på kant, men också genom att bakänden blir väldigt framträdande i skäret. Man står långt fram och det är lååångt bak tills att skärningen släpper kontakten bakåt. Bakänden är bistert bestämd och dominerar balansen i skär tydligt. Den puttar på rejält i utgången på sväng, vilket är aningen svårt att bemästra inledningsvis. Efter inåkning däremot övergår det till att ge en rolig och framförallt inspirerande tydlig retur i svängväxlingar. Skidan är lekfull i grunden, men ändå skapligt stabil. Den inbjuder till aktiv åkning i låg position och hanterar även hög fart med bravur. En riktigt bra skida från Faction för den som vill ha en centerbalanserad allroundpresterande bc-jibber.

4Frnt Devastator 185cm

136-108-131mm, radie=25m
Testad i: Hemsedal
Testad av: MarkusO

Sent på lördagen hinner MarkusO med några åk på en mycket trevlig 108mm:are från amerikanska 4Frnt. Det är en skida med en platt spannsektion i mitten som gradvis övergår i tip och tailrocker. Förmodligen blir den efter några veckors inåkning lätt negativt spannad när allt har satt sig. Konstruktionen är okomplex och shapen inrymmer inte heller några som helst överraskningar även om det faktiskt börjar bli ovanligt med skidor med så här lång aktiv kant. Det finns ett visst mått av diffust indrag, eller iaf en kort främre sektion med längre skärning, men i princip är det en skida med fullängds kantkontakt.

Markus fullkomligt jublar över Devastatorns egenskaper: “Oerhört bra! Följsam, bra grepp, förutsägbar och trevlig. Pallar allt mina fågelben lyckas uppbringa utan att säga ifrån och hela upplevelsen blir trygg, positiv och inspirerande. En av helgens absoluta vinnare.”

4Frnt har i Devastator vettig twintip med stor allroundpotential i en breddklass som blir alltmer populär.En inspirerande skida. Rekommenderas varmt!

WhiteDoctor FT10 Pro 194cm

141-106-130, r=24.5m@194cm
Testad i: Hemsedal
Testad av: MarkusO

Whitedoctor FT10 Pro i 194cm tar priset som den mest biffiga skidan som vi testar i år. Whitedoctor själva säger: "This new ski will satisfy the strongest of skiers" och de har med största sannolikhet rätt. Iaf i slutet av meningen. Just “ny” känns kanske inte riktigt spot in. FT10 i Proversionen är snarare en tidsresa bakåt i tiden. Vi snackar klassisk direktionell bakmonterad charger med lätt tiprocker och en ordentligt stel bakände. Tankarna förs till skidor som gamla goda Titan Pro från Blizzard eller Stöckli Asteroid, om än med en smula modernitet i form av en aning rocker. Det är ett par stora, trygga och tunga plank som upplevs kunna hantera hur mycket fart som helst. Problemet är bara att det är få åkare som gör det och framförallt åkare i vår storleksklass. MarkusO tycker förvisso att skidan är bekväm i hög fart, men bygget ska ner på jorden igen, då blir det problem. Se hit, konservativa tungviktare, men övriga gör bäst i att söka sig annorstädes.

Fatypus DSender 184cm

144/112/130, radie: 25m@184cm
Testad i: Åre
Testad av: MarkusO

Balansen i greppet är mer än lovligt skum på det aktuella paret. Frontbettigheten är inget annat än enorm. Testaren, i det här fallet MarkusO, kämpar med att kontrollera tippen utan större framgång. Antalet tip-hopslag och halvkorsningar blir fler under två åk med DSendern än vad MarkusO lyckas få ihop totalt under hela hans skidkarriär. Hävdar han iaf, samtidigt som han beklagar sig i allmänhet och hävdar att han knappt tog sig ner. Det är rimligen en trimfråga, möjligen i kombination med en olämplig montering och kanske kanske hög vikt i tippen? Oklart. Men bra går det inte just de här åken, det kan konstateras.

Elan Boomerang TBT 190cm

138/119/138, r=21m
Testad i: Åre
Testad av: Markus O

Förra årets stora favorit i den kortare längden, 180. TBT:n ter sig oförändrad till i år med bibehållen generöst spoonad spets och liknande grafik. Bibehållet är också den helt briljanta kontrollen över framänden. En mer styrbar och, enbart i positivit hänseende, lätthanterlig tip är svårt att finna. Spoonade spetsar innebär en utmaning rent tillverkningsmässigt, men frågan är om inte fler skulle våga testa iom att det verkar fungera så fantastiskt bra. Bygget på TBT lämpar sig bättre i 180. I 190 känns skidan lite svajig och väl mjuk. Dessutom upplever testaren att han tappar lite tempo i småmanövrar, att det ligger en liten hinna av sävlighet över uppträdandet.

Trots mjukheten är greppet inga problem i den måttliga hastighet som MarkusO lyckas uppbringa i det aningen fostrande Gästrappet. Det är förvånande, men likväl finns tryggheten på kant. Medan många andra skidor uppenbart halkar runt levererar TBT faktiskt ett riktigt riktigt bra bett.

TBT bibehåller titeln som en av de allra mest intressanta skidorna, trots att ett år passerat sen senast.

CMD Wizard 189

144/117/140, r=19m
Testad i Hemsedal.
Testad av: PNyberg.

CMD:s The Wizard har uppdaterats i det tysta och har numera lite mer muskler under huven samtidigt som spetsarna är upplättade med Åre Skidfabriks bikakematerial TubeComb.

PNyberg kommer neddansande med Wizarden med Hemsedals kanske bredaste leende. Först skrålar han lika glatt som högljutt några rader ur 2 Unlimiteds gamla dänga “Jump for joy”, innan han raskt utmärker skidan till den mest lekfulla skida han någonsin nyttjat. I hårdare åkning på hårdare underlag finner han den aningen vek, men så snart det är lite mjukare eller farten lite lägre startar underhållningen på allvar.

“Montering och radie faller mig i smaken här och jag fann mig lekande överallt så fort tillfälle gavs. Inte helt min åktstil i vanliga fall men denna skida lockade fram det ur mig. Butters - javisst! ”, fortsätter han, fortfarande tydligt stokad.

Uppe i offpistterrängen så var detta den skida som han upplever sig kunna släppa på mest med där det blir lite tajtare och ojämnare. Den är så lätt att slänga runt och styra att man aldrig behöver tänka särskilt mycket. Kommer något i vägen så kan man kasta sig bort från det hur enkelt som helst.

Den som söker en skida som är lätt och har en mer parkig känsla för lekfullhet, kanske på ett berg med mycket features, skog och en del snö har här ett mycket starkt alternativ att beakta. CMD har inte riktigt fått det erkännande de förtjänar, men med skidor i den här kalibern i kogret kan det snart bli ändring på det.

Elan Amphibio 78 176cm och Elan GSX Fusion 176cm

Testad i: Hemsedal
Testad av: PNyberg

För ovanlighetens skull kliver Per i ett par moderna pistsmiskare i Hemsedal. Först testas Elans Amphibio 78, vilket är en pistskida med viss allmountaininriktning. Skidan har Elans sneda frontrocker Amphibio, vilket innebär att fronten är en aning vriden i princip. Rocker på utsidan och spann på insidan, eller om det är tvärtom. PNyberg konstaterar direkt att 78:an inte räcker till, oavsett hur mycket teknologi Elan har tryck in i den. Det är en trevlig, mycket lättkörd skida för den stora massan. För den som inte vill eller kan få ner så mycket kraft i skidan och som gillar när det svänger på mjukare natursnöunderlag passar den säkerligen alldeles ypperligt. Men PNyberg kallar den mesig och börjar genast leta efter annat i Elans utbud. Han byter på tältpersonalens inrådan mot den mer högpresterande GSX Fusion och har följande kommentar efter test:

“Pistskidor har aldrig varit min grej och jag vet inte om jag är rätt person för att uttrycka mig rörande deras egenskaper egentligen. Men nu blev det ju ett test och då kan man ju likagärna beskriva intrycken. Det jag har att jämföra med är Hendryx och mina egna Rossignol 9X 185 som jag köpt av Jarle som i sin tur köpte dem av portnötaren Nike Bent. Rejäla doningar med andra ord. Jag är alltså van vid RIKTIGT dämpade pistlagg som krossar allt av vad hårt heter. Det gör inte Elans GSX. Killen i tältet sa att detta var the shit. Nja, säger jag. Visst svänger det som satan och de är riktigt roliga i fart så länge det är jämnt. Men i slutet av testpisten var det bitvis riktigt isigt och småslagigt. Här kände jag inget förtroende för skidorna. Jag blev istället passiv och nästan lite rädd för underlaget när skidan slog och vägrade betta när jag som mest behövde det.

I lite snällare förhållanden konstaterar jag dock att skidorna var väldigt svängvilliga. De sticker in kvicksilversnabbt i sväng i jämförelse med de stora lagg som jag åker mest på, men jag fick jobba en del med att få någon retur (säkert bristande teknik i pisten…?). Jag säger som jag alltid har gjort. Ska jag köpa ett par skidor för att dräpa pist med, hade jag köpt ett par Hendryx 917 i 188 och aldrig tittat tillbaka.”


Stöckli Stormrider Pro 115 195cm

137-115-128, radie 24m@185cm
Testad i: Hemsedal
Testad av: PNyberg

Stormrider har alltid varit rejäla skidor. Så även i detta fall och det gäller i synnerhet den mycket manliga längden 195cm. PNyberg är störst i testgänget och blir den som får förtroendet att kliva i bindningen på den här fullvuxna skidan. Och han kan konstatera att den känns precis så stor som den ser ut:

“Det krävdes MASSA fart och yta för att Stormridern skulle vakna till liv, men annars ett riktigt intressant flex och ett fint bygge i övrigt! SJUKT väldämpade. Svårt att recensera en sån här skida när killen i tältet säger ”ABSOLUT INGEN OFFPIST”…med en skarp ton, trots att snöförhållandena ändå tillät ett visst mått av utforskande utanför pistmarkeringarna. Trist uppmaning, även om jag förstår rädslan över att få skidorna sönderkörda. “

Det blir ett kort test, men PNyberg vittnar och en upplevelse utöver det vanliga. I kontrast till att allt ska vara så lättsamt numera vågar Stöckli braka på rejält både i storlek och konstruktion. Shapen är geometriskt riktigt väl avvägd och den här skidan seglar upp som ett starkt alternativ till riktigt stora åkare som vill ha ett par schweiziska kvalitetslagg under fötterna. Det krävs dock att man gillar skidor med låg snöfeedback och mycket dämp.

Moment Chipotle Banana 186cm

139-122-134, r=33m@186cm
Testad i: Hemsedal
Testad av: PNyberg

PNyberg tar sina egna bananskidor från Moment ut på en sväng. Det oskyldiga utseendet till trots är Chipotle en skida som kräver en del av åkaren. Chipotle Banana är en rak, symmetrisk, bred och ganska styv offpistinriktad promodel signerad Carston Oliver. Det är föga förvånande att just PNyberg har skaffat sig ett par, eftersom han gillar långa radier, rejäl bredd och stöddiga flex. Även om skidan har attribut som drar tankarna mot en charger är det ändå en relativt lätthanterlig skida enligt Per. Det är något av en PB&J i puderformat. Den är väldämpad, men samtidigt ger styvheten ändå någon form av direkthet i känslan. En nyhet i modellen är något som Moment kallar för Radial Rocker, vilket innebär att rockern har anpassats efter sidoskärningsradien. Tanken är att tryckfördelningen i skidan ska harmonisera med rockern. Det är alltså samma tankesätt som bland annat Line och 4Frnt förespråkar. Rockern i Chipotlen är symmetrisk i tip och tail och är lång och kraftig, men tippen är relativt låg för att vara Moment.

I pisten krävs fart och utrymme. Det märks att skidan har en ovanligt lång radie. Det är få skidor som går över 30 meter på marknaden i dag i radiemått. På skär sitter de dock fint när väl trycket är tillräckligt och de fungerar klart bättre än förväntat. Det är såklart långt från en pistskida, men det känns ändå tryggt och säkert hela tiden. Inga toppbetyg för pistegenskaperna, men med marginal godkänt.
.
Offpistmöjligheterna var som vanligt begränsade under testhelgen, men Per har hunnit lufta skidan i blandade snökvaliteter vid andra tillfällen. Den går bra i det mesta som är mjukt, från veckogammal kallsnö till nattfallen lätt, djup snö. Däremot är den lite svåråkt i bristskare och svårare vindpåverkad snö, vilket med största sannolikhet beror på att den är så pass styv i flexet.

I trånga passager och skog gäller det att verkligen åka skidan aktivt. Den känns lättmanövrerad och kvick så länge benen är pigga och motivationen är hög. Slappnar man av eller hamnar i baksätet tar det hårda flexet kommandot och det blir istället skidan som är ute och åker med dig. Men åk med insats och skidan förblir förvånanade lättmanövrerad.

På öppna, större ytor är det centrerad balans som gäller. Den reagerar segt på klassiskt plöstryck och ska åkas som en modern mittmonterad puderskida. Som så många andra skidor i den kategorin krävs det en aning fart för att det ska plana, men väl där flyter den fint och är nästan helt fri från taildrag. Den låga och långa rockern bak är klart bättre än många andra fulltwinnade bc-jibbers där det ofta känns som att handbromsen ligger i när de skjuter snö mot himlen med tailen.

PNyberg avslutar: “I riktigt lätt, djup snö sjunker de ner under snön och bjuder på lätta ”fusk face-shots” (vad jag kallar när man får lite fart och tvärställerskidorna för att provocera fram ett face-shot) tack vare den väl avvägda monteringspunkten. Svingvikten är också påtagligt låg för en så stor skida. Den är med andra ord väldigt lätt att dra runt för diverse manövrar. Jag hade väl kanske gärna sett att den planade lite bättre men det kanske kommer en längre variant (tror att jag egentligen borde ha haft en 4-5cm längre skida) längre fram i tiden. En sådan hade passat mig bättre. Vi blev riktigt goda vänner på kort tid trots den lite korta längden och för mig blir det en lagom kombo mellan en chargig underton och ett lekfullt format.”

Stereo Skis Volume 192

130-100-118, R 21
Testad i: Hemsedal
Testad av: PNyberg

En smal allmountain med bra tryck. Pnyberg kommenterar:
“Dagens näst bästa pistköttarskida. Enligt Jens-Martin (designer och ägare av Stereo Skis) är detta deras swissarmy knife för åkare som menar att frammontering är något som hör hemma i parken och inget annat! Volume är en relativt lätt skida som bjuder på ett jäkla tryck i pisten för att ändå ha vissa offpistambitioner. Samtidigt upplever jag den som relativt lättåkt. Det här är en skida med en bred publik.

Det blev inte så mycket mer än just ett pisttest med Volume, men i och med att det är en 100m:are är det ju för dom flesta det som prioriteras i den breddklassen. Flexprofilen är tydligt tailstyv och den övergår sen i en tip av medelkaraktär. Rockern är låg och relativt lång i nosen och kort i tailen. Det är i det närmaste fullkontakt i kantning, vilket ger en pistig känsla. Konstruktionen är lätt och ganska odämpad, men flexet gör ändå att det finns en hel del pondus och isgreppet är suveränt bra. Den sitter som f*n rent ut sagt och jag kände att jag litade 100% på laggen i pisten. Det här är ett mycket potent alternativ i 100mm-klassen!”
DPS RPC 112 192cm

142/115/127, r=25m@192cm
Testad i: Hemsedal
Testad av: PNyberg

PNyberg kliver på RPC av år 2015 och sammanfattar den enligt följande:

“Ja, nu var det väl 2 år sedan jag testade RPC och förra gången var jag inte överdrivet imponerad. Då var den i mina ögon för styv och lätt för sitt eget bästa. Den kändes bångstyrig och det var svårt att klura ut hur man skulle få dom att kännas smooth när underlaget inte var det. Årets variant är bättre, men det är svårt att sätta fingret på vad som egentligen har ändrats i konstruktionen. Jag bara konstaterar att jag trivs betydligt bättre på den här versionen.

Den allra tydligaste förbättringen är den numera eleminerade hookingen i skräpsnö. Det var det som verkligen störde förra gången, till den grad att jag verkligen höll på att krascha här och där. I ojämn snö fastnade nosen i tid och otid utan förvarning. Det tillsammans med ett styvt flext och ett obönhörligt grepp gjorde att det var ett mycket svåråkt paket. Hooken är borta men pistgreppet är kvar tillsammans med en makalöst bra stabilitet. Jag hittar ingen övre gräns för skidorna, utan det är bara att gasa mer och mer. Det hade varit kul att släppa iväg nån riktigt driven portåkare och se vad de kan göra på ett par sådana här skidor. Nån som har numret till good old Hermann?

I offpisten, och då i synnerhet på fast och krävande underlag, är den lösare tippen en fröjd jämfört med den övergreppiga nosen i förra versionen. Det är fortfarande en greppig skida dock och det märks framförallt i skog och trånga passager. Ska man göra riktningsförändringar snabbt gäller det att vara koncentrerad. Annars hugger det till med kraft och det är lätt att totalt tappa kontrollen. Det är baksidan av det fenomenala greppet i pisten helt enkelt. Överlag gör prestandan att skidan blir ganska krävande ur ett muskulärt och uthållighetsperspektiv. Personligen hade jag inte orkat åka på den här skidan en hel dag utan att vara riktigt bra tränad och ha haft ett gäng skiddagar i bagaget redan. Men DPS:s profil är att ge topprestanda till åkare som vill ha något utöver det vanliga. DPS utger sig för att vara branschens Ferrari med kolfiberstinna byggen och udda geometrier. Då ska det också finnas pulver under huven och det gör det sannerligen i RPC.”


DPS Wailer 105 Pure3 och HybridT2 188cm

Testad i: Hemsedal
Testad av: PNyberg

Per tar en snabb runda på Wailer 105 i Pure3-varianten och imponeras som vanligt när det gäller DPS över vilket otroligt grepp som går att få fram i ett par skidor som är så pass odämpade och lätta. På kant kör den över det mesta och Per känner sig förvånande trygg trots att han normalt sett inte alls gillar odämpade skidor. Krisp och mer krisp.

Efter några åk byter Per till den andra konstruktionen, vilket innebär HybridT2. Den känns mycket tyngre och även rätt så mycket styvare. Bettet är vulgärt kraftigt och PNyberg utbrister: “Jaja.... det var väl kul att ha haft hela korsband så här länge!”, då syftandes på att skidan är svårsladdad och bettar nåt vansinnigt i alla lägen. En detune på kanterna är ett måste om man vill åka mer avslappnat.

Nyberg fortsätter:
“I pisten finns det inget som hejdar mig! W105 Hybrid kör igenom allt och då menar jag allt! Alla isbollar i det branta hänget där kidsen tränade är som borttrollade. Alla andra skidor har haft problem här. Nu… KROSS!! Muhahahaha…

Jag försöker att blanda mellan att köra den på så rena skär som möjligt, för att sen pressa upp svängarna till rundare för fartkontroll. Lönlöst. Det går bara fortare och fortare och till slut måste jag slänga mig på nödbromsen och dra en bredsladd för att inte komma in i turisthavet längst ner i pisten i överljudsfart. Skidan är hård. Per med, men inte lika hård…”, avslutar Per med ett visst mått av besvikelse i rösten över att inte ha kunnat tämja besten.

När PNyberg har samlat sig en aning efter åkturen infinner sig det trots smällen på fingrarna ett stort habegär när det gäller W105. Han utbrister ord som “jag vill lära mig att åka den fullt ut” och “man borde ju ha en chargerplanka i sin arsenal”. Blir det en DPS som får kliva in i Nybergs skidgarderob månne? I så fall varnas allmänheten. Då kommer det att gå undan.

DPS RP2-112 Pure3 190cm

141/112/128, r=18m@190cm
Testad i: Hemsedal
Testad av: PNyberg

Den gamla puderfuncarvern RP112 från DPS har genomgått en översyn och heter numera RP2. Kvar är en kort radie och en mycket lätt och direkt kolfiberkonstruktion i versionen som kallas Pure3. Den är inte lika ettrig kolfibrig som ur-Pure:en, men det är ändå en skida som är en av de lättaste skidorna på marknaden idag om man rör sig utanför rena turskidor. Den största nyheten är förändringen av rockern i tippen. Vi i testgruppen kunde redan 2010 konstatera att rockern på RP112 på den tiden var på tok för hög. I pisten fungerade den bra, men så fort snön blev lätt är den rena snöplogen. Att tro att det ska flyta mer när man höjer en rocker är ett fundamentalt tankefel i skidkonstruktion. Det är kul att se att DPS nu så här fyra år senare har insett samma sak och kommer ut med en 112:a med rejält sänkt rocker. Den är fortfarande onödigt hög, men den är MYCKET bättre än den förra.

Per Nyberg sammanfattar sina uppleverser:
“Jag känner igen mycket från den gamla när det kommer till lättåkthet och flex under foten. Det är kul att åka på RP och den gör som man vill. Den har begåvats med en ny rocker och det var fan i mig var på tiden! Den där snöflyttande bananen i förra versionen var med alldeles för länge. Förmodligen för att RP112:an har varit en kassako för DPS och den har sålt i mängder. Massan är okritisk när det gäller hajpade skidor och det har RP112 levt på i många år. Det krävs mod för att ändra en storsäljare. “Kill your darlings” är ett uttryck som jag gillar när det kommer till produktutveckling och äntligen har alltså DPS tagit steget och rätat upp nosen. Den nya rockern är, som den alltid borde varit, lägre… och det rejält. Tack DPS för att poletten äntligen har trillat ner i myntinkastet. Som väntat har rockerförändringen enbart fördelar. I pisten har mycket av tippfladdret försvunnit och den går mycket bättre i djup snö. Bromskänslan är helt borta och istället finns en renhet i känslan som säkerligen många vänner av kolfiberskidor gillar.”

PNyberg avslutar med ett uttalande som mycket väl sammanfattar testgruppens åsikter:
“Jag känner ett behov att skriva ett mail till herr Drake där det står ”I told you so”…även fast jag aldrig have told him so :)”.
DPS har förbättrat RP112:an rejält. Numera är det en allrounder av rang för åkare som gillar mycket lätta skidor med direkt snökontakt och kort svängradie.


-------

Det var allt för i år! Det brukar lägga iväg i längd när vi i gruppen sätter igång och testar skidor och så även denna gång märkte jag. Hoppas du/ni har haft en trevlig stunds läsning om vinterns skidor. Ha en fortsatt bra vinter!

/MnO
 
Senast ändrad:

Eric_W

Ny medlem
Jahopp, nu försvann hela lördagkvällen! ;)

Edit: Grym läsning (so far)! Synd att grabbarna på SGN inte höll efter Rakker mer. Testade själv den på lördag morgon med fräscha kanter och var väldigt impad. Det snackades om en pigg bambukärna i teststället, och jäklar va spänstig den var. Man kunde mer eller mindre flyga ur svängarna. Man fick liksom väldigt mycket retur när du tryckte till, men utan att kännas för o-dämpad när det gick undan. Dom fick mina gamla R2 108 att blekna bort totalt. Mer livliga och samtidigt mer fartstabila. På det hela taget en väldigt rolig och välbalanserad skida. Håller helt med om att skulle funka som huvudskida för många.
 
Senast ändrad:

Bud66

Aktiv medlem
Grymt bra jobbat grabbar!!!
(edit: det var mina Ross E100 MnO testade och de har 22m svängradie i 190cm)
 
Senast ändrad:

bootfitta

Medlem
Kul att blister kallar xdrive 8.8 för den bästa FS-skidan 2014 och här blir den sågad. Var själv ut och testade den nyligen och upplevde inget av det mno beskriver... Så har man inte tid eller åkförmåga att testa dessa "jättesmala" lägg kan man väl ge fan i att skriva om dom överhuvudtaget.
 

Knuta

Medlem
Lika imponerad varje år! Bra jobbat.
Dock ser jag inget om Opinion 108 och 98, vafalls?
 

herrgard

Ny medlem
Oj, själv hittade jag balansen direkt på fatypus d sender och tyckte den var väldigt lättåkt och trevlig. Lite som en förvuxen cmd the it.

Gillade också moments governor och line supernatural (kommer inte ihåg vilken bredd men en av de smalare).

Opinion 108 åkte jag i offpisten ut till skiers left i lindvallen. Där fanns det faktist lite lössnö :) 108an var sjukt lätt på foten och väldigt unhooky. Blev inte det minsta trött av åka "puder" och uppspårat på den.
 

MnO

Aktiv medlem
bootfitta sa:
Kul att blister kallar xdrive 8.8 för den bästa FS-skidan 2014 och här blir den sågad. Var själv ut och testade den nyligen och upplevde inget av det mno beskriver... Så har man inte tid eller åkförmåga att testa dessa "jättesmala" lägg kan man väl ge fan i att skriva om dom överhuvudtaget.
Att kalla 88mm för jättesmala var mer ett drag av sarkasm än ett verkligt problem. Jag har en hel del dagar på både slalomcarvers, gs-racers och 84mm:s allroundpistlagg de senaste åren. Åkförmågan behöver du inte heller oroa dig över när det gäller 172cm:s allmountains. Dom fick sig en duvning, var så säker.

Jag är inte det minsta förvånad över att Ellsworth gillar den här skidan. Han hyllar alltid skidor med låg till obefintlig underlagsrespons, understyrning och diskret svängretur, oavsett breddkategori. Det gör inte att jag tycker att det är roligt dock. Ska jag åka på skidor under 100mm, dvs välja att hålla mig enbart i pisten, så måste det hända mer än så här.

Det ska också tilläggas att det inte är samma skidor jag testade. Du kan inte bara stirra dig blind på modellnamnet. Blister testade 184:an, vilket med största sannolikhet är den längd som skidan har utvecklats och därmed prototyptestats i. Och det är även den längd som jag hade valt utan tvekan. 172cm är inte bara en, utan två storlekar för liten. Den är säkerligen tänkt för betydligt mindre åkare. Jag ger dig rätt för att jag kanske inte skulle ha tagit med ett test av en skida som är i fel längd för min storlek, men det händer ofta att jag kliver på ett par skidor och inte har en aning om det är en charger, en pistsmiskare eller vad det nu kan tänkas vara. Då testar jag den och skriver vad jag tycker helt enkelt. Är du lika stor som jag och har köpt 172:an, då har du gjort fel. Punkt. Oavsett vad Blister säger om 184:an. Jag kan garantera dig att 172cm:s-versionen inte hade vunnit några FS-priser hos Blister heller.

Det vore för övrigt inte första gången som Salomon misslyckas med längdskalningen i sina modeller. Det har ju hänt flera gånger att man tydligt märker att en viss längd är den längden som all prototyptestning och utveckling har skett kring. Sen har de andra längderna förmodligen mest gjorts vid skrivbordet och gått direkt i produktion. Den första årsmodellen av Czar tex var suveränt balanserad i 182, men gick konstigt i både kortare och längre längder. Det var fullständigt uppenbart då att 182cm var den längden som teamet hade testat fram. Nu säger jag inte att det är så i det här fallet, men det är långt från säkert att en skida känns likadan i alla längder.
 

MnO

Aktiv medlem
Knuta sa:
Lika imponerad varje år! Bra jobbat.
Dock ser jag inget om Opinion 108 och 98, vafalls?
Jag kanske lägger till det efterhand. Men jag hann inte riktigt testa dom två tyvärr med motiveringen "det kan jag göra sen". Vilket aldrig inföll. Och jag fick ingen rapport från de andra heller när det gäller de två smalare Opinionerna. Tanken var att vi skulle haft med de båda till Alperna på nyår, men vi fick inte loss protosen från fabriken tyvärr.
 

Heddious

Aktiv medlem
I vanlig ordning episkt. Det enda som skulle kunna förbättras är väl att skaka fram en tjej eller två till testgänget? ;)
 

Vattendroppe

Moderator
Forumvärd
Heddious sa:
I vanlig ordning episkt. Det enda som skulle kunna förbättras är väl att skaka fram en tjej eller två till testgänget? ;)
Du brukar ju vara på plats på de flesta testhelger redan, så det är väl bara slå två flugor i en smäll? ;)
 

Heddious

Aktiv medlem

@Vattendroppe förvisso, men en av de fina grejerna med detta test är att det är fullständigt oberoende, både av Freeride och företagen vars prylar testas. eftersom jag jobbar för det förstnämnda så tror jag det är bättre att jag håller mig till mitt i det här fallet. men det borde ju finnas andra tjejer som gillar prylar som skulle kunna haka på. :)
 

MnO

Aktiv medlem
Heddious sa:
I vanlig ordning episkt. Det enda som skulle kunna förbättras är väl att skaka fram en tjej eller två till testgänget? ;)
Det har vi gjort försök med under flertalet år, men hittills har vi inte hittat någon tjej som kan leverera några testrapporter som håller en tillräckligt hög nivå. Det finns säkert, men det är svårt att hitta någon som både åker bra nog, som kan skriva bra nog och som dessutom har tillräckligt pryltekniskt analytisk förmåga för att ge bra omdömen. Det blir klart svårare för en tjej ska tilläggas, eftersom vi i testgruppen är inkörda ihop och "vet" vad de andra menar när det sägs något om en skida. Ska vi skriva om skidor som vi inte själva har någon som helst relation till så måste uttalandet från en teståkare vara mycket exakt. Annars tappar vi trovärdigheten.

När det gäller Heddious så är det precis som hon skriver ett problem att hon jobbar i branschen. Vi har själva känt av ett problem med Opinion, eftersom vi numera inte är helt fristående från marknaden iom detta. Vi har dock inget som helst ekonomiskt intresse i Extrem eller Åre Skidfabrik och vi tycker att vi har kunnat hålla oss objektiva. Men tidigare har vi exempelvis petat Bud66 ur testtruppen när han fick anställning på Freeride.
 
Senast ändrad:

fransosen

Ny medlem
Angående SGN Rakkar så blev den så populär att vi hade teamåkarnas skidor samt ett äldre testpar med för att fler skulle kunna få testa. Fördelen var att många fick testa, men nackdelen var att alla inte fick testa fräscha skidor. Men något verkar ha funkat för skidorna sålde slut på nolltid efter testerna i Hemsedal och Trysil :)
 

MnO

Aktiv medlem
VitaBlixten sa:
Intressant recension av 4 frnt Devastatorn! Blister rankar den som en ganska biffig skida - mer så än Cochisen - och en riktig "crud buster". I er recension låter den däremot ändå riktigt lätthanterlig (med tanke på att Markus bara väger 74kg).

Har ni förresten, i något annat sammanhang, testat lillebrorsan Hoji?

http://blistergearreview.com/gear-reviews/2013-2014-4frnt-devastator
De har inte testat 185:an utan skidan i version 194cm. Det kan nog skilja ganska rejält mellan de längderna. 194cm med de måtten växer på sig i känsla jämfört med en 185:a.

Jag har tyvärr inte testat Hoji, men hade mycket gärna gjort det vid tillfälle.
 
Senast ändrad:

David87

Ny medlem
Trevlig läsning!
Är på jakt efter ett par nya skidor, åker helst offpist men blir en hel del åkning i Sverige och i och med detta även en hel del pist. Därav sökes ett par allround skidor.
I pist gillar jag mestadels brant med skapligt hög fart, vill att skidan ska svara rätt fort och komma upp på kant lätt och smidigt. Har inget emot låg svängradie. Men som sagt försöker hålla mig så mycket som möjligt utanför pisten. Helst puder men det är ju inte alla dagar som är puder tyvärr.
Har kikat på Whitedot Preacher, har ni testat dessa eller har någon erfarenhet av dem?
Kan Black Crowes Atris kan vara ett bra alternativ?

Tacksam för svar!
 

Eric_W

Ny medlem
David87 sa:
Trevlig läsning!
Är på jakt efter ett par nya skidor, åker helst offpist men blir en hel del åkning i Sverige och i och med detta även en hel del pist. Därav sökes ett par allround skidor.
I pist gillar jag mestadels brant med skapligt hög fart, vill att skidan ska svara rätt fort och komma upp på kant lätt och smidigt. Har inget emot låg svängradie. Men som sagt försöker hålla mig så mycket som möjligt utanför pisten. Helst puder men det är ju inte alla dagar som är puder tyvärr.
Har kikat på Whitedot Preacher, har ni testat dessa eller har någon erfarenhet av dem?
Kan Black Crowes Atris kan vara ett bra alternativ?

Tacksam för svar!
Kolla i förra årets test!

https://www.freeride.se/forum/thread.php?t=93874
 

Snödjup

Snödjup har sommaruppehåll i väntan på vinterns snödump.
Advertisement
Freeride sparar data i cookies. Genom att använda våra tjänster godkänner du det. Läs mer
Topp