MnO
Aktiv medlem
Några skidor testade under helgen...
I helgen var det traditionell skidtestarhelg i Tandådalen. Jag och några kompisar var där och testade så många skidor vi hann med. Endast stora backen var öppen och antalet skidåkare var stort, vilket gjorde att det blev ganska trångt längst upp i branten. Förhållandena var krävande med hård, bitvis isig, konstsnö i botten och någon decimeter lätt nysnö ovanpå som fortare än kvickt samlades i drivor och pucklar som växte sig stora under dagen. Liftarna höll öppet 9-19 både fredag och lördag och framåt eftermiddagen var pisten rejält sliten. Hårda partier blandades upp med stora pucklar. Söndagen bjöd på riktigt svårt underlag med ännu hårdare frusen konstsnö och dessutom började det bli ojämnt och slagigt. I stort sett rörde det sig om en tävling i isgrepp skidor emellan. Utan grepp var det omöjligt att åka med hedern i behåll nerför branten. Överlag var det breda och ganska stora skidor med bra isgrepp som gick bäst. Slalomcarvers och korta skidor i allmänhet hade svårt att hävda sig i den ojämna och slagiga pisten just pga att längden gör dom mindre lämpade till att bränna över ojämnheter. Omdömena nedan är mina egna personliga intryck kombinerade med viss input från kompisar som testade samma skidor.
Jag är 181cm lång och väger 75kg. Jag har säsongat tre vintrar i alperna och har i den miljön total fokus på offpiståkning. De år jag inte säsongar brukar jag snitta runt 55 skiddagar. Jag åker mest på 190+ 95mm-skidor, men nöter även en hel del dagar med korta pistskidor i låglandsbackar. Min teknik är självskolad med en ständig medveten strävan mot tekniskt bättre åkning. Jag kör på ganska hårt, men sätter kontroll och säkerhet före dumdristiga upptåg. Skidors egenskaper i luften eller fakie bryr jag mig inte om det minsta eftersom jag aldrig jibbar.
NOTERA: Det här är INTE är något skidtest i egentlig mening i stil med skidpressens. Då testar en grupp utvalda åkare skidorna under skiftande förhållanden under en längre tid och får fram en mycket mer nyanserad bild av en skidas egenskaper. Nedanstående kommentarer är enbart mina erfarenheter av hur varje skida betedde sig i just de förhållanden som fanns i Tandådalen under den aktuella helgen. Givetvis är det långt från rätt att testa offpistorienterade skidor på den typen av underlag, men man får ändå en fingervisning i hur skidan känns. Skidorna presenteras i stil med skidtestarhelgens upplägg i en totalt ologisk ordning.
Som vanligt har jag suttit och knapprat på ett inlägg istället för att göra det jag egentligen ska. I det här fallet var det uppgiften att författa en projektbeskrivning inför mitt kommande exjobb som var tillräckligt trist för att mentalt motivera att släppa nyttan till förmån för nedanstående nöje...
----------------------------------------------------------------------
Rossignol Zenith Z9 TPI 170cm 126/74/105mm (ALLROUND)
----------------------------------------------------------------------
Zenithserien kan sägas vara hybrider mellan slalomcarvers och friåkningsskidor. Midjan är lite bredare samtidigt som skärningen är rejäl. Z9 är toppmodellen i serien och bjuder på trivsam och dämpad kraftigt svängande carving. Skidan känns lite tung och gummiaktigt slö på snön när man glider fram till liften, men när farten ökar försvinner den känslan direkt. Enligt mig dämpar Ross ofta sina skidor lite väl mkt på bekostnad av snökänslan, men här är det en väl avvägd dämpning som gör att skidan känns påkostad på nåt sätt. Som sagt var det svårt att våga lita på korta skidor i rådande underlag, men Z9 var ett undantag. Isgreppet var inte betongfast, men ändå ytterst kompetent och lätthanterligt. Det var inga som helst problem att trycka till och sätta skidan även i de mest blänkande partierna av pisten i sladdsväng. I skär satt den väldigt fint genom hela svängen och trots den kraftiga skärningen (14m) uppvisade den trygghet och lugn i beteendet. Antagligen är det pga den ökade bredden jämfört med smalare och ibland lite väl ettriga slalomcarvers.
----------------------------------------------------------------------
Rossignol B-Squad 191cm 133/100/123mm (FETING)
----------------------------------------------------------------------
Hypen är ett faktum. Squad 91:an är kanske den här säsongens mest omtalade skida i de initierade kretsarna. Skidan har snackats upp till sällan skådad status på amerikanska forum av folk som inte ens har sett den i verkligheten. Dom som har testat den beskriver den som ett monster i stabilitet som i stort sett är omöjlig att hantera för alla utom Hugo Harrison och hans jämlikar. Stort lass cred åt Rossignol som tar med den här skidan till ett öppet skidtest och låter mig och andra intresserade teståka årets flaggskepp. Som vanligt när det gäller upphypade skidor är det just en hype. Visst är skidan stor och kräver kraft från sin åkare, men den är med nämnda beskrivningar som initalvärde förvånande lättåkt. I lite mjukare och puckliga partier gör den precis som man säger. Ett par snabba kortsvängar följda av två stora svep och två snabba igen. Inga problem. Squaden lyder, dock med ett stilla lugn över alla rörelser. Tandådalens stora pist är såklart helt fel ställe att testa en sån här skida, men det är ändå intressant att känna hur den beter sig. Konstruktionen påminner mycket om den första årgången av Head Monster 103 och det gör även snökänslan. Men 103:an är långt mer krävande, kanske främst för att det i princip inte finns någon skärning att jobba med i allt under väldigt hög fart. Squadens 26 meters radie gör den lättsvängd i jämförelse. På hård snö sitter den som berget, men i ett visst skede tappas allt grepp när snön isar till sig. På riktigt isiga partier får jag inte fast den alls. Squaden är så hård att jag inte klarade av att få press på grejorna när det var väldigt hårt. På mjukare ställen är det lättare att våga lägga på tryck och då går den som tåget. Småpucklar och annat krafs behöver man inte bry sig om det minsta. Det är bara att bränna över. Sammantaget känns det som en skida som passar långt fler än vad imagen säger och få skidor som jag har testat inger den här typen av "jag klarar allt"-känsla. Kraftfulla, tunga åkare som gillar skidor med stuns i gör rätt i att provåka. Det är synd att den är så dyr. Jag hade gärna haft ett par att plocka fram de dagar man känner för att verkligen maxa ur sin åkning.
----------------------------------------------------------------------
Stöckli Laser Cross Pro 180cm 106/67/96mm (SKICROSS)
----------------------------------------------------------------------
På pappret en påkostad och därmed dyr sandwichskida med storslalomkaraktär. Något breddad och mer skärning jämfört med GS-modellen som jag verkligen gillar. Cross Pro var dock styv och tråkig. Jag fick inte fast den i isen i branten och den släppte också i skäret på ett irriterande sätt nere på den flackare delen av pisten. Den passade mig klart sämst av de Stöckliskidor jag testade under helgen. Troligen för styv för min teknik och vikt. Andra åkare i gruppen gillade den och hissade skidans förutsägbara beteende, men klagomål över bristen på den sista skärpan i bettet var vanliga.
----------------------------------------------------------------------
Ross Scratch BC 178cm 128/98/121mm (BC-JIBB)
----------------------------------------------------------------------
BC är breddad i år, men känslan är densamma som tidigare. En potent allroundskida för den jibborienterade åkaren. Greppet är tydligt och lättfunnet, men saknar spets när det verkligen behövs, precis som förväntat. Racegrepp är inget man hittar i den här kategorin. BC är inte lika tydligt dämpad som andra Ross-skidor utan snarare ganska ren i snökänslan vilket jag gillar. Jag hade svårt att våga släppa iväg skidan ordentligt i rådande före med den tydliga jibbmonteringen och den korta längden. Baksätet kändes lockande när det pucklade på och det var väldigt, väldigt lätt hänt att man slog sig ner där och tog en fika istället för att jobba aktivt i förarsätet. Fler än en storbyxad jibber sågs bränna på i alldeles för hög hastighet med dålig kontroll, full bakvikt och frammonterade twins under helgen och man förstog varför när man testade BC:n. Under ett par åk kände man sig som en i det gänget, med undantag för byxorna då kanske. Upplevelsen i stort var ändå att skidan skulle ha fungerat för mig om den hade varit längre och hade haft en mer freerideinriktad montering.
----------------------------------------------------------------------
Salomon AK Rocket LAB 195cm 130/95/114mm (FETING)
----------------------------------------------------------------------
Mina egna skidor som var med som referens. Det är alltid intressant att se hur den egna skidgarderoben presterar i jämförelse med testparen. Skidorna var nyslipade helgen till ära. AK Rocketen falerar totalt den här helgen i och med att isgreppet inte räcker till på det här underlaget. I branten kändes det helt omöjligt att prestera något som kunde kallas en acceptabel åkning. Rent has ner till mjukare snö bara där man sedan kunde släppa iväg skidan och låta den relativt korta radien jobba. Bristen på bett gav dock en otrevlig oro som präglade åkningen iom att även de mjukare partierna i pisten dolde en del isfläckar där raketerna obönhörligen släppte, speciellt i bakänden. Så fort man hittar lite mjukare snö blir skidan lekfull och snärtig, men på så pass hårt underlag som i helgen kommer den till korta. Det var bara att ställa in paret i fjällstugans skidförråd med en lätt bitter min över att jag inte hade tagit med mina Explosive 190 istället.
----------------------------------------------------------------------
Salomon Gun LAB 188cm 135/101/126 (BC-JIBB)
----------------------------------------------------------------------
Ingen testskida, utan ett sprillans nytt par tillhörande min bror. Gun LAB är Salomons nya toppmodell i BC-jibbkategorin och känns som en efterlängtad uppgradering av Pocket Rocket. Dom som gillar Pocketen kommer att gilla Gun LAB. Grundbalansen och stancen är densamma, även om alla aspekter har skalats upp ett par snäpp. Gun LAB är och känns mycket större än Pocket. Bredden är 101mm och det känns tydligt när man tar dom första svängarna. Trots att testparet var 3cm bakmonterat kändes 188 lite kort i relation till den bastanta bredden. Jag hade gärna sett några cm till i framänden, men nu är det ju iofs ingen skida som är tänkt att passa den målgrupp jag tillhör (friåkare utan krav på jibbanpassning). Greppet är förvånande kraftfullt och det breddorsakade vridmomentet i fötterna är märkbart när man trycker till i sladdsvängar. I skär i högre fart spårar den inte helt perfekt. Framänden är mjuk och det känns som att den flyter och småfladdrar ovanpå snön oavsett art av underlag. Greppet och trycket i skäret byggs upp någon decimeter in på skidan, precis som med Pocket Rocket och det är nog därför man direkt tolkar Gun LAB som en storebror till just den. Ställer man sig på en Salomon förväntar man sig en snäll skida som beter sig som man vill redan från början. Så var det inte i detta fall, utan här krävs det nog några dagars inåkning för att lära sig skidan och det hade man ju inte möjlighet till att testa. Jag fick inte riktigt ordning på skidan, men kan inte sätta fingret på vad som inte stämde. Flera åkare i gruppen fällde omdömen i stil med "den funkar ju, men nåt är inte helt hundra... frågan är bara vad...". Det var något med fördelningen av tryck i skärningen som inte föll alla i smaken. Kanske var det slipen som var oneutral med tydligt bett i framänden och snällt släpp i bakänden, fast ändå kände man något som greppade lite störigt allra längst bak, vilket gav en osäker och lite svajjig känsla i kortsväng och fartdämpande sladdar, speciellt i lägen där man var tvungen att väja för framförvarande skidåkare.
----------------------------------------------------------------------
Stöckli Laser SC 170cm 114/63/95mm (PIST)
----------------------------------------------------------------------
Kombo mellan en GS-racer och en SL-carver som riktar sig till dom som vill ha raceprestanda, men inte vill begränsa sig till FIS regler. Många tycker att GS- och SL-skidor har blivit för specialiserade och då passar den här gruppen av skidor som hamnar mitt emellan. Konstruktionen ska vara samma som i Stöcklis butiksraceskidor. Laser SC är påfallande mjuk och egenskaperna blir därefter. I låg fart och på hård eller isig konstsnö hittar man direkt ett bett som känns som ett par skridskor. När farten och trycket på skidan ökar tappar SC den solida känsla som man först upplever och istället blir den lite nervös och pucklar och ojämnheter slår argsint igenom den mjuka konstruktionen. En kort och mjuk skida som Laser SC passade inte i helgens typ av förhållanden. Efter ett par rejäla smällar vågar man inte släppa iväg grejorna längre. I den mjuka sockersnö som fanns i kanten på pisten var det svårt att få skidan att driva igenom. Istället infinner sig en flytande och lite svårspårad känsla. För lättare personer som gärna åker i små anläggningar med jämna, hårda konstsnöpister är nog skidan ett ypperligt val. Tyngre personer som vill ladda på även om det stökar på behöver inte ens titta åt det här hållet.
----------------------------------------------------------------------
Dynastar Legend Pro Rider 186cm 124/97/116mm (FETING)
----------------------------------------------------------------------
Det är trist att folket som tar in Dynastar inte monterar upp en 194:a i år, iom att det är den som är den nya modellen. Istället väljer dom att köra ett år till på samma skida som dom hade på test förra året. Det såg ut så iaf, för skidan som var på test var rejält sliten. Det är iofs inget konstigt med det, eftersom modellen är oförändrad, men till viss del är idén med skidtest att kunden ska få testa en fräsch skida och konstatera att den är bättre än den gamla man har. Här känns det som att man får testa en skida som är rejält härjad. Det faktum att skidor tappar en del spänst efter ett antal åkdagar kan förklara det klart bleka intryck som den här skidan bjöd på. Tidigare test av Prorider 186 har ingivit respekt från första sväng med sitt karaktärsfulla grepp och biffiga driv genom svängen. Så var det inte nu. Jag upplevde testparet som ganska trist och intetsägande och inte hittade jag något isbett att tala om heller. I de delar av pisten där snön var mjukare kände man igen Proridern igen. Fartstabiliteten och stunsen finns där, men det är ändå ingen svåråkt skida. Dynastar har verkligen lyckats att kombinera känslan av en krävande högprestandaskida med en lättåkt tillgänglighet som gör att även mindre avancerade åkare kan välja Prorider som allroundskida. Jag hoppas att Dynastar ger den här skidan en rejäl service till nästa testhelg.
----------------------------------------------------------------------
Dynastar Course Comp 182cm 104/66/91mm (PIST GS)
----------------------------------------------------------------------
Storslalomskida i den allra finaste klassen. Det är lite oklart vad det egentligen var för en skida som testades. Den såg inte grafikmässigt likadan ut som den Course Comp som finns i det aktuella sortimentet på Dynastars hemsida, utan hade en renare design med mindre färg, fast i samma frasse-retro-stil. Kanske var även det här fjolårets skida. Om så var fallet skulle man kanske, i enlighet med ovanstående resonemang kring Prorider, kunna tala om ett liknande tapp i responsen pga att skidan har varit ute i backen länge. I så fall skulle jag verkligen vilja testa ett par nya Course Comp, för den här skidan var rena mumman. Ett välbalanserat och tydligt isgrepp även där det var stenhårt kombinerat med en human skärning bildade en snärtighet och balans i kortsvängen som man sällan finner hos storslalomlagg. I längre skärande svängar försvann plötsligt alla isfläckar, eller iaf behövde man inte bry sig om dom längre. Känslan i svängväxlingen var inspirerande neutral och fri från konstigheter, vilket gjorde att man litade på skidan fullt ut redan efter ett halvt åk. Det var bara att köra och låta sig ta del av härligheten. Course Comp är precis den typen av skida som uppskattas på en skidtestarhelg. Man har inte tillräckligt med tid för att åka in sig på svårkontrollerade och lite småkonstiga skidor som kanske döljer en del av sin prestanda vid en snabb test. Course Comp visar sin bästa sida från början och blev därmed omtyckt i gruppen.
----------------------------------------------------------------------
Elan Magfire 12 176cm 116/76/102mm (ALLROUND)
----------------------------------------------------------------------
Magfire är en ny serie allroundskidor från Elan och 12:an är toppmodellen. 76mm under foten och 18 meters svängradie i den testade längden 176cm innebär att den hamnar i ett marknadssegment som är i det närmaste oöverskådligt stort. Därmed är det svårt för skidor i den här kategorin att lyfta sig över mängden och skapa sig en egen personlighet. Magfire 12 lyckas ändå med det tycker jag och presterar alldeles ypperligt när det gäller allroundegenskaper. På lördagsmorgonen låg det ca en decimeter nysnö, vilket gjorde att man för en kort stund kunde testa skidornas uppträdande i mjukare nyfallen snö i kanten på pisten (jag var dock inte ute i stenröset i vänsterkanten där många andra verkade tycka att testskidorna skulle avprovas). Elanskidan var en riktigt trevlig bekantskap och vi blev goda kompisar direkt. Magfire är liksom de flesta skidor i den här gruppen anonym till den grad att den inte överraskar på något, men samtidigt innebar anonymiteten att skidan betedde sig precis som man förväntade sig hela tiden vilket gjorde att jag trivdes på den. I mjuka pucklar svarade den direkt på kommando och det kändes som man blev en aningen bättre åkare med den på fötterna. Även i dom svårare partierna i pisten beter den sig lugnt och förutsägbart samtidigt som isgreppet är fullt tillräckligt bra för en skida av den här typen. Det allra mest utmärkande för skidan tyckte jag var dess riktigt fina balans i skärning och känsla. Relationen mellan fram-, bakände och bett under foten är helt perfekt samtidigt som hårdheten är väl avvägd och inte för stum. Jag har ofta upplevt Elanskidor som ganska trista tidigare, men det här var ett undantag som lovar gott. Magfire 12 var min favorit i 75mm-kategorin och jag ser den som ett givet val för en skidåkare som åker i svenska fjällen och prioriterar pistegenskaper, men samtidigt inte vill vara helt blåsta om det skulle dumpa två dec.
----------------------------------------------------------------------
Elan CRX Fusion Pro 178cm 107/66/95mm (SKICROSS)
----------------------------------------------------------------------
Elans representant i toppen av den allt mer modellstinna skicrosskategorin. Testets största överraskning för mig. Som det nämndes ovan har jag aldrig riktigt hittat rätt på Elanskidor. Raceskidorna har i flera år varit lite svårkörda med sitt stumma flex och friåkningsskidorna brukar vara kompetenta, men trista tycker jag. Magfire var det första undantaget från det och CRX Pro det andra och kanske mest tydliga klivet framåt i utvecklingen för dom slovenska skidbyggarna. Skärningen är identisk med storslalomskidan GSX Pro, men flexet är något mjukare och den har ett lager metall mindre. Många antar helt utan grund att GSX:en ska vara bättre bara för att den är styvare och mer race i framtoningen, men med ett för styvt flex för åkarens vikt och teknik blir det riktigt svårt att få fast skidorna och det är med sitt snällare flex som CRX plockar pluspoäng mot GSX (hann inte testa den, men har åkt den tidigare år). CRX var populär hos alla i gruppen som testade den, främst för att den bjöd på helgens bästa isgrepp. I rådande förhållanden var det den egenskap som värderades högst. I kombination med en känsla av att vara längre än den är och en stabilitet som inbjöd till höga farter även över ganska stora ojämnheter var åken med CRX några av helgens höjdpunkter. De isiga partierna i pisten blir plötsligt dom roligaste när man kan bränna förbi hasande åkare med lätt panikslagen blick i full fart och med ett betongfast grepp. Även mjukare snö hanterades med bravur av CRX:en som dessutom hade en lagom lättsam stämning runt sig, något som jag har saknat hos prestandainriktade Elan tidigare. Svängradien 18m är lagom stor i tider när slalomcarverskidorna börjar bli absurt svängiga.
----------------------------------------------------------------------
Extrem BigO 187cm 135/104/120mm (BC-JIBB)
----------------------------------------------------------------------
Big O fick inte många poäng av mig när jag testade den i Åre förra året i mjuk och blöt snö. Den kändes otroligt tungjobbad och allmänt trist och trög utan att för den skull inbjuda till fart. Därför var det extra intressant att se hur den skulle prestera den här gången när förhållandena var totalt annorlunda. Bättre skulle det visa sig, men ändå inte på något sätt tillräckligt bra i konkurrens med övriga skidor. Visst tar man sig ner och visst funkar den skapligt, men jämfört med de bästa skidorna har den inte mycket att visa upp. Jag upplevde BigO som kortare än 187cm, kanske mycket pga den rejält tilltagna twintipen och den spetsiga profilen på spets och bakände. 104mm är brett och därmed kan man inte kräva någon snabb respons i kantväxling, men skidan känns trögare och slöare än den borde göra med den bredden. Det är svårt att beskriva vad som inte passar mig när det gäller skidan, en jag kände mig bara som att jag stapplade runt med två tunga bihang på fötterna. Skidåkning ska vara kul och jag hade inte kul med BigO. En enkel förklaring kan vara att skidan är tänkt för tyngre och/eller kraftfullare åkare än mig, men samtidigt känns det som att skidan är för kort för min del. Jag kan inte på rak hand säga vem den här skidan kan passa. Jag hoppas på att Extrem sätter fart med utvecklingen av den nya offpistskidan utan twintip som det har snackats om ett tag.
----------------------------------------------------------------------
Fischer AMC 76 176cm 120/76/106mm (ALLROUND)
----------------------------------------------------------------------
All Mountain Cruise kallar Fischer sin friåkningsserie för den stora massan. Och det är precis vad det handlar om. I alla fall om man med "all mountain" menar pistbaserad åkning med en och annan avstickare till pjäxdjupt nyfluff. Den härligt klassiskt Fischer-fula AMC är ingen dålig skida, men inte heller tillräckligt bra för att höja sig över mängden. Den hamnar i det trista och redan välfyllda facket för medelbra medelskidor för medelåkaren. Den gör sitt jobb utan protester, men så snart jag hade lämnat in den till Fischertältet hade jag glömt hur den betedde sig. Tyvärr kan jag inte skriva mer än så. Jag kommer helt enkelt inte ihåg hur den kändes.
----------------------------------------------------------------------
Fischer Worldcup RC 175cm 112/66/97mm (PIST)
----------------------------------------------------------------------
Mina egna pistskidor och alltså inga som lånades på det officiella testet. Dom köptes i slutet av förra säsongen och testades ett enda åk innan de lades i sommardvala och har sedan körts en helg i Trysil och sedan preparerats om så att kanterna var helt fräscha. Fischer har sin vana trogen flera modeller som ser förvillande lika ut och som alla heter något som kan tolkas som raceskidor. Race-serien (Race SC, Race RC och Race C) är inte alls race, utan nerbantade skidor med "nästan" samma grafik som just raceskidorna fast med capkonstruktion. Worldcupserien (Worldcup RC, SC och GS) verkar syfta på att det är världscupskidor, men det är det såklart inte, utan det är toppmodellerna i butikssortimentet med en cap-sandwichkombo. Dom riktiga raceskidorna i GS och SL-version finns också i många butiker och har en ren sandwichkonstruktion med samma grafik som Worldcup-serien, fast med modelltillägget "Plate" eller liknande. Solklart alltså, som vanligt när det gäller Fischers neonträsk. Den i det här sammanhanget aktuella Worldcup RC är en skida med skärning mellan GS och SL liknande ovan kommenterade Stöckli Laser SC. Worldcup RC har ett ganska styvt flex men är ändå lättåkt och i mina ögon har den en lagom skärning i form av 16m med en neutral fördelning mellan fram- och bakände. Skidan går riktigt bra i alla fasta pistförhållanden utom de allra hårdaste. I helgen satt den som berget i pisten på fredag och lördag, men på söndagen när det hade fryst till räckte den inte till längre. Då fick jag inte fast den hur mkt jag än försökte trycka på. I övrigt är det en skida med bra retur, bra stabilitet och med en lättåkt harmonisk ton över hela upplevelsen. Att den här skidan kom till korta på söndagen är ett bevis för att det var riktigt, riktigt luriga förhållanden. Worldcup RC är en prestandaskida i yppersta klass, men det finns ändå en gräns för vad den klarar av. Det hade varit riktigt intressant att byta den mot en ren raceskida och sett vad det var för skillnad på söndagens is.
----------------------------------------------------------------------
Fischer Watea 192cm 134/101/124mm (FETING)
----------------------------------------------------------------------
En av de skidor som jag på förhand såg mest fram emot att få testa efter att ha böjt och klämt på den i butik. Watean är bred, lång och mjuk och har ganska mycket skärning (25m) för att vara den här typen av skida. Det var nästan lite tråkigt att konstatera att den kändes exakt som jag trodde den skulle göra. Den svänger påtagligt mycket för att vara så stor. Bredden på 101mm känns under foten. Jag upplever den som tydligt bredare i känslan än de mindre 95mm-skidorna (tex Mantra, Prorider, DP och Tanker), men samtidigt känns den inte för bred i pisten. Men det är helt klart att tillverkarna har hittat gränsen för hur breda stora allroundskidor ska vara. Den kritiska gränsen för att det blir lite för trögt ligger precis runt Wateans bredd, naturligtvis beroende på konstruktion i övrigt. Det är kul att notera att man känner en så tydlig skillnad i breddens påverkan på egenskaperna mellan 95 och 101mm. Scott Schmittens 88mm och DP:ns 94 upplevs som i stort sett samma. Marknaden mognar... Watean har ett isgrepp som imponerar för en så mjuk skida, men samtidigt sätter det mjuka flexet begränsningen för vad den kan hantera i form av hård åkning på fast underlag. Trycker man till i sladdsvängar eller om skäret släpper lite i ojämnheter får man ett hackande beteende som upplevs som störande för kontrollen och jag hade inte gillat det om jag körde en teknisk linje och plötsligt var tvungen att få ner farten eller väja för ett hinder. Å andra sidan är det ändå förvånande att se att det finns så pass mycket grepp i Watea att det räcker för att få till ens hackande i så hård snö. AK Rocket LAB tex var inte ens i närheten av att prestera annat än rent hasande trots vassa kanter. Watean är snabb i reaktionerna och hänger med i minsta vink mellan pucklarna utan att kräva speciellt mycket insats från åkaren. I mjukare snö får man som väntat en ganska flytig känsla med skidans mjuka brätte, men samtidigt kunde man få den att spåra igenom om man provocerade den lite. Sammantaget känns det som en perfekt skida för den alpbaserade åkaren som inte vill spilla kraft på att driva en styvare skida. Passar säkerligen alldeles utmärkt med en freeridebindning som Diamir FR eller Naxo.
----------------------------------------------------------------------
Head SuperMojo 183cm 125/102/117 (FETING)
----------------------------------------------------------------------
Priset till årets sämst pålästa tältpersonal går till folket i Headtältet. SuperMojo är en mjukare och snällare variant av den tidigare Monster 103. Nämnda 103:a har blivit aningen mjukare för varje år som gått och nu har det gått så långt att skidan inte längre kan sägas vara samma modell. Jag har åkt en del på den första versionen som också är den mest krävande och den är verkligen, verkligen stor och biffig. Killen i tältet försäkrade oss om att årets skida, speciellt i 183-längden var rakt av en världscupskida för störtlopp, fast bredare. Allt var likadant som fartskidorna och när man breddar en skida så blir det mer material och därmed blev skidan tom betydligt VÄRRE än de störtloppskidor som används i vc. Den första 193:an var mycket, mycket mjukare överallt och speciellt under foten, bak och fram, enligt den ansvarige nissen. Trots våra försök att förklara att det kanske var på sin plats att ta reda på hur det egentligen var vidhöll han att så var fallet. Kul när dom placerar kunnigt folk på rätt ställe (ironi). Nog om det och till skidan. Den nya 183:an är som sagt betydligt mer lättåkt än den gamla gula Monster103. Det är förvånande att det kan skilja så mycket när måtten ändå är lika. Ett lysande exempel på att man inte enbart kan kolla på millimetrar när man ska tolka hur en skida ska bete sig. SuperMojon är svängvillig och lättkörd, men skärningen är ändå väldigt begränsad, vilket gör att man i många lägen får ta till lite smygsladdande sväng även i moderat fart. Med så pass lång skärning som 37 meter var det svårt att hitta utrymme för att testa skidan fullt ut i helgens tätbefolkade pister. Jag nöjer mig vid att konstatera att Head har bytt från ett nästan ohanterbart monster till en ganska vänlig svartvit orm i och med att Monster har skiftat namn till SuperMojo.
----------------------------------------------------------------------
Head XRC 1200 170cm 112/66/98mm (SKICROSS)
----------------------------------------------------------------------
En skida för skicross enligt Head. En helt vanlig bra pistskida enligt mig. Ett isbett i klass med många andra toppskidor, inga konstigheter i övrigt. Funkar till vem som helst som vill ha en smal och kvick pistskida. För kort för att gå helt bra i rådande förhållanden, men ändå en trevlig bekantskap i jämna pistavsnitt.
----------------------------------------------------------------------
Kneissl Tanker 190cm 125/93/116mm (MIDFAT)
----------------------------------------------------------------------
Tanker ska enligt folket i tältet vara omarbetad i år. Den påstås ha fått en mjukare framände och det stämmer nog också, för den är verkligen mjuk de första 15 centimetrarna, vilket också märks i åkningen. Det fladdrar lite smått i hög fart och flytet är påtagligt så fort snön blir det minsta mjuk. Det stör inte alls mig när man samtidigt hittar ett driv och en spårvilja av bästa slag. Trots att framänden flyter över det mesta trycker man ändå igenom småpucklar och andra hinder med resten av skidan. En ovanlig, men fullkomligt brilliant kombination. Faktum är att Tanker var en av de skidor som gick allra bäst i pisten för mig oavsett kategori. Helgens förhållanden passade lite större skidor bäst och Kneissl har verkligen lyckats få fram ett trivsamt isgrepp i en så pass mjuk skida. Någon i gruppen tyckte att Tankern hade ett obalanserat bett med för mycket kantbett i den främre delen, men det har nog mer med slipen att göra än med modellen. Tyvärr har dom inte vågat sig på att bredda skidan lite till i år. Tankern är nästan onödigt lättsvängd och ett par mm till hade inte skadat ur ett offpistperspektiv. Nackdelen med mjukare skidor är att även om skidan greppar bra så pallar den inte fullt ut när man verkligen sätter press på den. Då får man samma typ av hackande släpp som med Watean. Speciellt i hårt pressad kortsväng hackar det betänkligt, men det är som jag tidigare nämnt ändå bättre att det gör det än att det inte bettar alls. Testparet var som info helt nytt och det gör vanligen att greppet blir bättre än det annars är. Det är nåt visst med nybett hos skidor och man får sällan tillbaka det senare, oavsett kvalitet på service. Kneissl har valt att sätta Markerbindningar på sina testskidor och det är inget som jag gillar. Normalt sett åker jag inte alls på Marker av den enkla anledningen att jag inte litar på grejorna och att jag som Salomonanvändare inte vet hur Markerbindningar beter sig i pressade situationer med en viss DIN-inställning. Mitt redan något spända förhållande med Marker fick sig ytterligare en rejäl turn när hela framdelen på Tankern slets loss ur hyrplattan, vilket gjorde att jag dammade i isen med röven och låg och gladde mig allmänt över Markerbindningars förträfflighet en stund innan smärtan lagt sig. Ska man ha Marker så måste man välja racebindningar. Så är det bara.
----------------------------------------------------------------------
Kneissl Power Glide 178cm 113/68/96mm (PIST)
----------------------------------------------------------------------
Kneissl är ett skidföretag med många innovationer på sitt samvete. De var först med snowblades i form av BigFoot, dom var först med att nå kommersiell framgång med timglasskidor med sin Ergo och de senaste åren har det jobbats med ett nytt, klart underligt, koncept som har döpts till Glide. Grundidén är att skidan ska ha två olika stålkanter med olika radier på varje sida av skidan. Den yttre kanten har en kort radie och sen ligger det ytterligare en kant under skidan med en lång radie. Tanken är att man ska ha en lång radie vid låga kantvinklar och därmed få en cruisingkänsla i skidan. När man kantar mer byter skidan till den yttre och man får en skida som svänger betydligt mer. I stadiet mellan prototyp och färdig konsumentprodukt har Kneissl bantat idén rejält. Det handlar numera inte om en hel stålkant med annan radie, utan om fyra st sk "moduler" med längre radie som har placerats nära skidans fram- och bakände och någon cm innanför den vanliga kanten. Skidan ser inte alls speciell ut, utan det är en vanlig skida med fyra extra små 15cm:s "medar" under sig. Medarna, eller Glide-modulerna som det tydligen heter är inte högre än kanske 2mm. Det gör att kantningsvinkeln som krävs för att helt eleminera effekten av dom är riktigt, riktigt liten. Precis som väntat har modulerna ingen påvisbar effekt i pisten. I vetskap om att dom sitter där kan man känna att det är något konstigt som sitter under fronten på skidan när man sladdar, men hade man inte vetat om dom så hade man aldrig märkt något. Bortsett från Glide-systemet är skidan ändå trevlig. Det är en skida ur övre pistmedelklassen som gör det den ska utan problem. Det bettar skapligt och fartstabiliteten är inget att klaga på. Men det är såklart ändå det rent mumbo-jumbo-aktiga totalt verkningslösa Glide-systemet som är anledningen till att det ligger ett löjets skimmer över hela konstruktionen. Det är kul med nya idéer dock och all cred till Kneissl för att dom försöker förnya sporten. Men till nästa år kanske dom kan lägga krutet på en ny, bredare variant av Tanker.
----------------------------------------------------------------------
Stöckli Stormrider DP Pro 184cm 125/94/111mm (MIDFAT)
----------------------------------------------------------------------
Helt enligt årets trend har Stöckli mjukat upp DP:n i fronten och samtidigt breddat den från 91mm till 94 och bytt lite längder någon cm hit och dit. En snål breddning tycker jag. När dom ändå gjorde om modellen kunde dom ha tänkt till lite extra och presenterat en 98-100mm bred skida. Det är ganska uppenbart att den bästa kompromissen mellan pist och offpist ligger där någonstans. DP har varit en skida som har varit lite antingen eller tidigare. 186 var för kort och 201 för långt. I och med införandet av 194 förra året var den plötsligt ett alternativ för oss som inte orkar med 201, men ändå inte vill kaska runt på skidor under 190. Årets modell är tydligt uppmjukad i fronten och man får inte längre känslan av total grymhet när man flexinspekterar skidan i butik. Frågan var vad det kan innebära för egenskaperna i pisten. Svaret blir att DP har tagit ett stort steg mot den mer lättåtkomliga delen av marknaden. Den tidigare ganska svårbemästrade DP är nu en lättkörd skida, fast ändå med nästan samma svar i som tidigare. Ett steg helt i rätt riktning enligt mig, men dom som gillade den där riktiga stunsen i den gamla DP kommer att bli besviken. Skidan svänger i 184-längd väldigt lätt och drar tydligt in i sväng när man vill att den ska göra det. Trots att brättet är mjukt får man inte den där flytiga känslan över mjukare snö som med Watean och Tanker. Istället drar skidan igenom pucklar på ett respektingivande sätt. Små isfläckar behöver man inte bry sig om när man kommer på skär, men på större och brantare partier där det var hårt var den lite svårjobbad med mycket fäste i bakänden och lite smygsläpp fram. Vid preparering av den här skidan ska man nog passa sig för att runda av kanten för mkt längst fram iom att den mjuka spetsen ändå släpper i sig själv. För åkare i min storlek känns 184:an för liten. Jag hade mycket hellre testat årets 193cms-version med tanke på den lättsamma känsla som har letat sig in i konstruktionen.
--------------------------------------------------------------------------
Stöckli Stormrider Scott Schmidt 178cm 122/89/112mm (MIDFAT)
--------------------------------------------------------------------------
Väldigt lik DP:n i känslan om än i en något krympt version både längd och breddmässigt. Det känns att det är samma grundkonstruktion. Reaktionerna är något snabbare, men det är samma prestandakänsla i botten med ett stumt grepp i skäret och lättjobbade kortsvängar med bra svar. En av få skidor under 180 som ingav förtroende i helgen. Trots detta är det svårmotiverat att välja den här skidan framför DP:n. Det finns ingen idé att köpa den här skidan egentligen. Dom extra 6mm under foten hos DP känns inte nämnvärt i pisten. Det är om något snarare så att DP får en lite biffigare känsla tack vare det, men då får man betänka att DP-testskidan också var längre.
----------------------------------------------------------------------
Völkl Mantra 177cm 130/94/113mm (MIDFAT)
----------------------------------------------------------------------
Völkls efterträdare till den initialt hardcorepuderstämplade Explosive blev en lättåkt allroundskida i en numera kanska beskedlig bredd. Völkl följer övriga aktörer och släpper en uppmjukad skida. Skärningen är till skillnad mot den ganska raka Explosive helt enligt marknadens standard. Mantra svänger just så mycket som man förväntar sig av den här skidtypen. Förvånande nog hade testparet ett dåligt isgrepp, vilket kan förklaras med att testskidan var ganska sliten och dessutom lite slö i skärpan på kanterna. Jag hade förväntat mig en karaktärsfylld åktur, men fick istället en intetsägande stund med många frågetecken över hur skidan egentligen presterar. 177 var för kort och bettet var för dåligt för att jag skulle kunna testa den fullt ut. Völkl hade en 184:a i utlåningsstället också, men den hann jag aldrig testa. Jag får ta det under testhelgen i Åre. Många har klagat över det krukliknande ljudet som skidan ger ifrån sig. Jag tycker den låter precis lika keramiskt som mina gamla Explosive och det har aldrig stört mig och gjorde det inte nu heller. Men visst låter det som en kruka när man knackar ihop skidorna i stolliften. Jag avstår från att beskriva skidan vidare. Jag tycker att testparet var för dåligt preparerade för att man skulle kunna skaffa sig en träffsäker uppfattning.
/MnO
Ladda ner vår skidfilm Beyond Boarders - Where hope survives här: http://www.freeride.nu/forum/thread.php?t=24443
Jag är 181cm lång och väger 75kg. Jag har säsongat tre vintrar i alperna och har i den miljön total fokus på offpiståkning. De år jag inte säsongar brukar jag snitta runt 55 skiddagar. Jag åker mest på 190+ 95mm-skidor, men nöter även en hel del dagar med korta pistskidor i låglandsbackar. Min teknik är självskolad med en ständig medveten strävan mot tekniskt bättre åkning. Jag kör på ganska hårt, men sätter kontroll och säkerhet före dumdristiga upptåg. Skidors egenskaper i luften eller fakie bryr jag mig inte om det minsta eftersom jag aldrig jibbar.
NOTERA: Det här är INTE är något skidtest i egentlig mening i stil med skidpressens. Då testar en grupp utvalda åkare skidorna under skiftande förhållanden under en längre tid och får fram en mycket mer nyanserad bild av en skidas egenskaper. Nedanstående kommentarer är enbart mina erfarenheter av hur varje skida betedde sig i just de förhållanden som fanns i Tandådalen under den aktuella helgen. Givetvis är det långt från rätt att testa offpistorienterade skidor på den typen av underlag, men man får ändå en fingervisning i hur skidan känns. Skidorna presenteras i stil med skidtestarhelgens upplägg i en totalt ologisk ordning.
Som vanligt har jag suttit och knapprat på ett inlägg istället för att göra det jag egentligen ska. I det här fallet var det uppgiften att författa en projektbeskrivning inför mitt kommande exjobb som var tillräckligt trist för att mentalt motivera att släppa nyttan till förmån för nedanstående nöje...
----------------------------------------------------------------------
Rossignol Zenith Z9 TPI 170cm 126/74/105mm (ALLROUND)
----------------------------------------------------------------------
Zenithserien kan sägas vara hybrider mellan slalomcarvers och friåkningsskidor. Midjan är lite bredare samtidigt som skärningen är rejäl. Z9 är toppmodellen i serien och bjuder på trivsam och dämpad kraftigt svängande carving. Skidan känns lite tung och gummiaktigt slö på snön när man glider fram till liften, men när farten ökar försvinner den känslan direkt. Enligt mig dämpar Ross ofta sina skidor lite väl mkt på bekostnad av snökänslan, men här är det en väl avvägd dämpning som gör att skidan känns påkostad på nåt sätt. Som sagt var det svårt att våga lita på korta skidor i rådande underlag, men Z9 var ett undantag. Isgreppet var inte betongfast, men ändå ytterst kompetent och lätthanterligt. Det var inga som helst problem att trycka till och sätta skidan även i de mest blänkande partierna av pisten i sladdsväng. I skär satt den väldigt fint genom hela svängen och trots den kraftiga skärningen (14m) uppvisade den trygghet och lugn i beteendet. Antagligen är det pga den ökade bredden jämfört med smalare och ibland lite väl ettriga slalomcarvers.
----------------------------------------------------------------------
Rossignol B-Squad 191cm 133/100/123mm (FETING)
----------------------------------------------------------------------
Hypen är ett faktum. Squad 91:an är kanske den här säsongens mest omtalade skida i de initierade kretsarna. Skidan har snackats upp till sällan skådad status på amerikanska forum av folk som inte ens har sett den i verkligheten. Dom som har testat den beskriver den som ett monster i stabilitet som i stort sett är omöjlig att hantera för alla utom Hugo Harrison och hans jämlikar. Stort lass cred åt Rossignol som tar med den här skidan till ett öppet skidtest och låter mig och andra intresserade teståka årets flaggskepp. Som vanligt när det gäller upphypade skidor är det just en hype. Visst är skidan stor och kräver kraft från sin åkare, men den är med nämnda beskrivningar som initalvärde förvånande lättåkt. I lite mjukare och puckliga partier gör den precis som man säger. Ett par snabba kortsvängar följda av två stora svep och två snabba igen. Inga problem. Squaden lyder, dock med ett stilla lugn över alla rörelser. Tandådalens stora pist är såklart helt fel ställe att testa en sån här skida, men det är ändå intressant att känna hur den beter sig. Konstruktionen påminner mycket om den första årgången av Head Monster 103 och det gör även snökänslan. Men 103:an är långt mer krävande, kanske främst för att det i princip inte finns någon skärning att jobba med i allt under väldigt hög fart. Squadens 26 meters radie gör den lättsvängd i jämförelse. På hård snö sitter den som berget, men i ett visst skede tappas allt grepp när snön isar till sig. På riktigt isiga partier får jag inte fast den alls. Squaden är så hård att jag inte klarade av att få press på grejorna när det var väldigt hårt. På mjukare ställen är det lättare att våga lägga på tryck och då går den som tåget. Småpucklar och annat krafs behöver man inte bry sig om det minsta. Det är bara att bränna över. Sammantaget känns det som en skida som passar långt fler än vad imagen säger och få skidor som jag har testat inger den här typen av "jag klarar allt"-känsla. Kraftfulla, tunga åkare som gillar skidor med stuns i gör rätt i att provåka. Det är synd att den är så dyr. Jag hade gärna haft ett par att plocka fram de dagar man känner för att verkligen maxa ur sin åkning.
----------------------------------------------------------------------
Stöckli Laser Cross Pro 180cm 106/67/96mm (SKICROSS)
----------------------------------------------------------------------
På pappret en påkostad och därmed dyr sandwichskida med storslalomkaraktär. Något breddad och mer skärning jämfört med GS-modellen som jag verkligen gillar. Cross Pro var dock styv och tråkig. Jag fick inte fast den i isen i branten och den släppte också i skäret på ett irriterande sätt nere på den flackare delen av pisten. Den passade mig klart sämst av de Stöckliskidor jag testade under helgen. Troligen för styv för min teknik och vikt. Andra åkare i gruppen gillade den och hissade skidans förutsägbara beteende, men klagomål över bristen på den sista skärpan i bettet var vanliga.
----------------------------------------------------------------------
Ross Scratch BC 178cm 128/98/121mm (BC-JIBB)
----------------------------------------------------------------------
BC är breddad i år, men känslan är densamma som tidigare. En potent allroundskida för den jibborienterade åkaren. Greppet är tydligt och lättfunnet, men saknar spets när det verkligen behövs, precis som förväntat. Racegrepp är inget man hittar i den här kategorin. BC är inte lika tydligt dämpad som andra Ross-skidor utan snarare ganska ren i snökänslan vilket jag gillar. Jag hade svårt att våga släppa iväg skidan ordentligt i rådande före med den tydliga jibbmonteringen och den korta längden. Baksätet kändes lockande när det pucklade på och det var väldigt, väldigt lätt hänt att man slog sig ner där och tog en fika istället för att jobba aktivt i förarsätet. Fler än en storbyxad jibber sågs bränna på i alldeles för hög hastighet med dålig kontroll, full bakvikt och frammonterade twins under helgen och man förstog varför när man testade BC:n. Under ett par åk kände man sig som en i det gänget, med undantag för byxorna då kanske. Upplevelsen i stort var ändå att skidan skulle ha fungerat för mig om den hade varit längre och hade haft en mer freerideinriktad montering.
----------------------------------------------------------------------
Salomon AK Rocket LAB 195cm 130/95/114mm (FETING)
----------------------------------------------------------------------
Mina egna skidor som var med som referens. Det är alltid intressant att se hur den egna skidgarderoben presterar i jämförelse med testparen. Skidorna var nyslipade helgen till ära. AK Rocketen falerar totalt den här helgen i och med att isgreppet inte räcker till på det här underlaget. I branten kändes det helt omöjligt att prestera något som kunde kallas en acceptabel åkning. Rent has ner till mjukare snö bara där man sedan kunde släppa iväg skidan och låta den relativt korta radien jobba. Bristen på bett gav dock en otrevlig oro som präglade åkningen iom att även de mjukare partierna i pisten dolde en del isfläckar där raketerna obönhörligen släppte, speciellt i bakänden. Så fort man hittar lite mjukare snö blir skidan lekfull och snärtig, men på så pass hårt underlag som i helgen kommer den till korta. Det var bara att ställa in paret i fjällstugans skidförråd med en lätt bitter min över att jag inte hade tagit med mina Explosive 190 istället.
----------------------------------------------------------------------
Salomon Gun LAB 188cm 135/101/126 (BC-JIBB)
----------------------------------------------------------------------
Ingen testskida, utan ett sprillans nytt par tillhörande min bror. Gun LAB är Salomons nya toppmodell i BC-jibbkategorin och känns som en efterlängtad uppgradering av Pocket Rocket. Dom som gillar Pocketen kommer att gilla Gun LAB. Grundbalansen och stancen är densamma, även om alla aspekter har skalats upp ett par snäpp. Gun LAB är och känns mycket större än Pocket. Bredden är 101mm och det känns tydligt när man tar dom första svängarna. Trots att testparet var 3cm bakmonterat kändes 188 lite kort i relation till den bastanta bredden. Jag hade gärna sett några cm till i framänden, men nu är det ju iofs ingen skida som är tänkt att passa den målgrupp jag tillhör (friåkare utan krav på jibbanpassning). Greppet är förvånande kraftfullt och det breddorsakade vridmomentet i fötterna är märkbart när man trycker till i sladdsvängar. I skär i högre fart spårar den inte helt perfekt. Framänden är mjuk och det känns som att den flyter och småfladdrar ovanpå snön oavsett art av underlag. Greppet och trycket i skäret byggs upp någon decimeter in på skidan, precis som med Pocket Rocket och det är nog därför man direkt tolkar Gun LAB som en storebror till just den. Ställer man sig på en Salomon förväntar man sig en snäll skida som beter sig som man vill redan från början. Så var det inte i detta fall, utan här krävs det nog några dagars inåkning för att lära sig skidan och det hade man ju inte möjlighet till att testa. Jag fick inte riktigt ordning på skidan, men kan inte sätta fingret på vad som inte stämde. Flera åkare i gruppen fällde omdömen i stil med "den funkar ju, men nåt är inte helt hundra... frågan är bara vad...". Det var något med fördelningen av tryck i skärningen som inte föll alla i smaken. Kanske var det slipen som var oneutral med tydligt bett i framänden och snällt släpp i bakänden, fast ändå kände man något som greppade lite störigt allra längst bak, vilket gav en osäker och lite svajjig känsla i kortsväng och fartdämpande sladdar, speciellt i lägen där man var tvungen att väja för framförvarande skidåkare.
----------------------------------------------------------------------
Stöckli Laser SC 170cm 114/63/95mm (PIST)
----------------------------------------------------------------------
Kombo mellan en GS-racer och en SL-carver som riktar sig till dom som vill ha raceprestanda, men inte vill begränsa sig till FIS regler. Många tycker att GS- och SL-skidor har blivit för specialiserade och då passar den här gruppen av skidor som hamnar mitt emellan. Konstruktionen ska vara samma som i Stöcklis butiksraceskidor. Laser SC är påfallande mjuk och egenskaperna blir därefter. I låg fart och på hård eller isig konstsnö hittar man direkt ett bett som känns som ett par skridskor. När farten och trycket på skidan ökar tappar SC den solida känsla som man först upplever och istället blir den lite nervös och pucklar och ojämnheter slår argsint igenom den mjuka konstruktionen. En kort och mjuk skida som Laser SC passade inte i helgens typ av förhållanden. Efter ett par rejäla smällar vågar man inte släppa iväg grejorna längre. I den mjuka sockersnö som fanns i kanten på pisten var det svårt att få skidan att driva igenom. Istället infinner sig en flytande och lite svårspårad känsla. För lättare personer som gärna åker i små anläggningar med jämna, hårda konstsnöpister är nog skidan ett ypperligt val. Tyngre personer som vill ladda på även om det stökar på behöver inte ens titta åt det här hållet.
----------------------------------------------------------------------
Dynastar Legend Pro Rider 186cm 124/97/116mm (FETING)
----------------------------------------------------------------------
Det är trist att folket som tar in Dynastar inte monterar upp en 194:a i år, iom att det är den som är den nya modellen. Istället väljer dom att köra ett år till på samma skida som dom hade på test förra året. Det såg ut så iaf, för skidan som var på test var rejält sliten. Det är iofs inget konstigt med det, eftersom modellen är oförändrad, men till viss del är idén med skidtest att kunden ska få testa en fräsch skida och konstatera att den är bättre än den gamla man har. Här känns det som att man får testa en skida som är rejält härjad. Det faktum att skidor tappar en del spänst efter ett antal åkdagar kan förklara det klart bleka intryck som den här skidan bjöd på. Tidigare test av Prorider 186 har ingivit respekt från första sväng med sitt karaktärsfulla grepp och biffiga driv genom svängen. Så var det inte nu. Jag upplevde testparet som ganska trist och intetsägande och inte hittade jag något isbett att tala om heller. I de delar av pisten där snön var mjukare kände man igen Proridern igen. Fartstabiliteten och stunsen finns där, men det är ändå ingen svåråkt skida. Dynastar har verkligen lyckats att kombinera känslan av en krävande högprestandaskida med en lättåkt tillgänglighet som gör att även mindre avancerade åkare kan välja Prorider som allroundskida. Jag hoppas att Dynastar ger den här skidan en rejäl service till nästa testhelg.
----------------------------------------------------------------------
Dynastar Course Comp 182cm 104/66/91mm (PIST GS)
----------------------------------------------------------------------
Storslalomskida i den allra finaste klassen. Det är lite oklart vad det egentligen var för en skida som testades. Den såg inte grafikmässigt likadan ut som den Course Comp som finns i det aktuella sortimentet på Dynastars hemsida, utan hade en renare design med mindre färg, fast i samma frasse-retro-stil. Kanske var även det här fjolårets skida. Om så var fallet skulle man kanske, i enlighet med ovanstående resonemang kring Prorider, kunna tala om ett liknande tapp i responsen pga att skidan har varit ute i backen länge. I så fall skulle jag verkligen vilja testa ett par nya Course Comp, för den här skidan var rena mumman. Ett välbalanserat och tydligt isgrepp även där det var stenhårt kombinerat med en human skärning bildade en snärtighet och balans i kortsvängen som man sällan finner hos storslalomlagg. I längre skärande svängar försvann plötsligt alla isfläckar, eller iaf behövde man inte bry sig om dom längre. Känslan i svängväxlingen var inspirerande neutral och fri från konstigheter, vilket gjorde att man litade på skidan fullt ut redan efter ett halvt åk. Det var bara att köra och låta sig ta del av härligheten. Course Comp är precis den typen av skida som uppskattas på en skidtestarhelg. Man har inte tillräckligt med tid för att åka in sig på svårkontrollerade och lite småkonstiga skidor som kanske döljer en del av sin prestanda vid en snabb test. Course Comp visar sin bästa sida från början och blev därmed omtyckt i gruppen.
----------------------------------------------------------------------
Elan Magfire 12 176cm 116/76/102mm (ALLROUND)
----------------------------------------------------------------------
Magfire är en ny serie allroundskidor från Elan och 12:an är toppmodellen. 76mm under foten och 18 meters svängradie i den testade längden 176cm innebär att den hamnar i ett marknadssegment som är i det närmaste oöverskådligt stort. Därmed är det svårt för skidor i den här kategorin att lyfta sig över mängden och skapa sig en egen personlighet. Magfire 12 lyckas ändå med det tycker jag och presterar alldeles ypperligt när det gäller allroundegenskaper. På lördagsmorgonen låg det ca en decimeter nysnö, vilket gjorde att man för en kort stund kunde testa skidornas uppträdande i mjukare nyfallen snö i kanten på pisten (jag var dock inte ute i stenröset i vänsterkanten där många andra verkade tycka att testskidorna skulle avprovas). Elanskidan var en riktigt trevlig bekantskap och vi blev goda kompisar direkt. Magfire är liksom de flesta skidor i den här gruppen anonym till den grad att den inte överraskar på något, men samtidigt innebar anonymiteten att skidan betedde sig precis som man förväntade sig hela tiden vilket gjorde att jag trivdes på den. I mjuka pucklar svarade den direkt på kommando och det kändes som man blev en aningen bättre åkare med den på fötterna. Även i dom svårare partierna i pisten beter den sig lugnt och förutsägbart samtidigt som isgreppet är fullt tillräckligt bra för en skida av den här typen. Det allra mest utmärkande för skidan tyckte jag var dess riktigt fina balans i skärning och känsla. Relationen mellan fram-, bakände och bett under foten är helt perfekt samtidigt som hårdheten är väl avvägd och inte för stum. Jag har ofta upplevt Elanskidor som ganska trista tidigare, men det här var ett undantag som lovar gott. Magfire 12 var min favorit i 75mm-kategorin och jag ser den som ett givet val för en skidåkare som åker i svenska fjällen och prioriterar pistegenskaper, men samtidigt inte vill vara helt blåsta om det skulle dumpa två dec.
----------------------------------------------------------------------
Elan CRX Fusion Pro 178cm 107/66/95mm (SKICROSS)
----------------------------------------------------------------------
Elans representant i toppen av den allt mer modellstinna skicrosskategorin. Testets största överraskning för mig. Som det nämndes ovan har jag aldrig riktigt hittat rätt på Elanskidor. Raceskidorna har i flera år varit lite svårkörda med sitt stumma flex och friåkningsskidorna brukar vara kompetenta, men trista tycker jag. Magfire var det första undantaget från det och CRX Pro det andra och kanske mest tydliga klivet framåt i utvecklingen för dom slovenska skidbyggarna. Skärningen är identisk med storslalomskidan GSX Pro, men flexet är något mjukare och den har ett lager metall mindre. Många antar helt utan grund att GSX:en ska vara bättre bara för att den är styvare och mer race i framtoningen, men med ett för styvt flex för åkarens vikt och teknik blir det riktigt svårt att få fast skidorna och det är med sitt snällare flex som CRX plockar pluspoäng mot GSX (hann inte testa den, men har åkt den tidigare år). CRX var populär hos alla i gruppen som testade den, främst för att den bjöd på helgens bästa isgrepp. I rådande förhållanden var det den egenskap som värderades högst. I kombination med en känsla av att vara längre än den är och en stabilitet som inbjöd till höga farter även över ganska stora ojämnheter var åken med CRX några av helgens höjdpunkter. De isiga partierna i pisten blir plötsligt dom roligaste när man kan bränna förbi hasande åkare med lätt panikslagen blick i full fart och med ett betongfast grepp. Även mjukare snö hanterades med bravur av CRX:en som dessutom hade en lagom lättsam stämning runt sig, något som jag har saknat hos prestandainriktade Elan tidigare. Svängradien 18m är lagom stor i tider när slalomcarverskidorna börjar bli absurt svängiga.
----------------------------------------------------------------------
Extrem BigO 187cm 135/104/120mm (BC-JIBB)
----------------------------------------------------------------------
Big O fick inte många poäng av mig när jag testade den i Åre förra året i mjuk och blöt snö. Den kändes otroligt tungjobbad och allmänt trist och trög utan att för den skull inbjuda till fart. Därför var det extra intressant att se hur den skulle prestera den här gången när förhållandena var totalt annorlunda. Bättre skulle det visa sig, men ändå inte på något sätt tillräckligt bra i konkurrens med övriga skidor. Visst tar man sig ner och visst funkar den skapligt, men jämfört med de bästa skidorna har den inte mycket att visa upp. Jag upplevde BigO som kortare än 187cm, kanske mycket pga den rejält tilltagna twintipen och den spetsiga profilen på spets och bakände. 104mm är brett och därmed kan man inte kräva någon snabb respons i kantväxling, men skidan känns trögare och slöare än den borde göra med den bredden. Det är svårt att beskriva vad som inte passar mig när det gäller skidan, en jag kände mig bara som att jag stapplade runt med två tunga bihang på fötterna. Skidåkning ska vara kul och jag hade inte kul med BigO. En enkel förklaring kan vara att skidan är tänkt för tyngre och/eller kraftfullare åkare än mig, men samtidigt känns det som att skidan är för kort för min del. Jag kan inte på rak hand säga vem den här skidan kan passa. Jag hoppas på att Extrem sätter fart med utvecklingen av den nya offpistskidan utan twintip som det har snackats om ett tag.
----------------------------------------------------------------------
Fischer AMC 76 176cm 120/76/106mm (ALLROUND)
----------------------------------------------------------------------
All Mountain Cruise kallar Fischer sin friåkningsserie för den stora massan. Och det är precis vad det handlar om. I alla fall om man med "all mountain" menar pistbaserad åkning med en och annan avstickare till pjäxdjupt nyfluff. Den härligt klassiskt Fischer-fula AMC är ingen dålig skida, men inte heller tillräckligt bra för att höja sig över mängden. Den hamnar i det trista och redan välfyllda facket för medelbra medelskidor för medelåkaren. Den gör sitt jobb utan protester, men så snart jag hade lämnat in den till Fischertältet hade jag glömt hur den betedde sig. Tyvärr kan jag inte skriva mer än så. Jag kommer helt enkelt inte ihåg hur den kändes.
----------------------------------------------------------------------
Fischer Worldcup RC 175cm 112/66/97mm (PIST)
----------------------------------------------------------------------
Mina egna pistskidor och alltså inga som lånades på det officiella testet. Dom köptes i slutet av förra säsongen och testades ett enda åk innan de lades i sommardvala och har sedan körts en helg i Trysil och sedan preparerats om så att kanterna var helt fräscha. Fischer har sin vana trogen flera modeller som ser förvillande lika ut och som alla heter något som kan tolkas som raceskidor. Race-serien (Race SC, Race RC och Race C) är inte alls race, utan nerbantade skidor med "nästan" samma grafik som just raceskidorna fast med capkonstruktion. Worldcupserien (Worldcup RC, SC och GS) verkar syfta på att det är världscupskidor, men det är det såklart inte, utan det är toppmodellerna i butikssortimentet med en cap-sandwichkombo. Dom riktiga raceskidorna i GS och SL-version finns också i många butiker och har en ren sandwichkonstruktion med samma grafik som Worldcup-serien, fast med modelltillägget "Plate" eller liknande. Solklart alltså, som vanligt när det gäller Fischers neonträsk. Den i det här sammanhanget aktuella Worldcup RC är en skida med skärning mellan GS och SL liknande ovan kommenterade Stöckli Laser SC. Worldcup RC har ett ganska styvt flex men är ändå lättåkt och i mina ögon har den en lagom skärning i form av 16m med en neutral fördelning mellan fram- och bakände. Skidan går riktigt bra i alla fasta pistförhållanden utom de allra hårdaste. I helgen satt den som berget i pisten på fredag och lördag, men på söndagen när det hade fryst till räckte den inte till längre. Då fick jag inte fast den hur mkt jag än försökte trycka på. I övrigt är det en skida med bra retur, bra stabilitet och med en lättåkt harmonisk ton över hela upplevelsen. Att den här skidan kom till korta på söndagen är ett bevis för att det var riktigt, riktigt luriga förhållanden. Worldcup RC är en prestandaskida i yppersta klass, men det finns ändå en gräns för vad den klarar av. Det hade varit riktigt intressant att byta den mot en ren raceskida och sett vad det var för skillnad på söndagens is.
----------------------------------------------------------------------
Fischer Watea 192cm 134/101/124mm (FETING)
----------------------------------------------------------------------
En av de skidor som jag på förhand såg mest fram emot att få testa efter att ha böjt och klämt på den i butik. Watean är bred, lång och mjuk och har ganska mycket skärning (25m) för att vara den här typen av skida. Det var nästan lite tråkigt att konstatera att den kändes exakt som jag trodde den skulle göra. Den svänger påtagligt mycket för att vara så stor. Bredden på 101mm känns under foten. Jag upplever den som tydligt bredare i känslan än de mindre 95mm-skidorna (tex Mantra, Prorider, DP och Tanker), men samtidigt känns den inte för bred i pisten. Men det är helt klart att tillverkarna har hittat gränsen för hur breda stora allroundskidor ska vara. Den kritiska gränsen för att det blir lite för trögt ligger precis runt Wateans bredd, naturligtvis beroende på konstruktion i övrigt. Det är kul att notera att man känner en så tydlig skillnad i breddens påverkan på egenskaperna mellan 95 och 101mm. Scott Schmittens 88mm och DP:ns 94 upplevs som i stort sett samma. Marknaden mognar... Watean har ett isgrepp som imponerar för en så mjuk skida, men samtidigt sätter det mjuka flexet begränsningen för vad den kan hantera i form av hård åkning på fast underlag. Trycker man till i sladdsvängar eller om skäret släpper lite i ojämnheter får man ett hackande beteende som upplevs som störande för kontrollen och jag hade inte gillat det om jag körde en teknisk linje och plötsligt var tvungen att få ner farten eller väja för ett hinder. Å andra sidan är det ändå förvånande att se att det finns så pass mycket grepp i Watea att det räcker för att få till ens hackande i så hård snö. AK Rocket LAB tex var inte ens i närheten av att prestera annat än rent hasande trots vassa kanter. Watean är snabb i reaktionerna och hänger med i minsta vink mellan pucklarna utan att kräva speciellt mycket insats från åkaren. I mjukare snö får man som väntat en ganska flytig känsla med skidans mjuka brätte, men samtidigt kunde man få den att spåra igenom om man provocerade den lite. Sammantaget känns det som en perfekt skida för den alpbaserade åkaren som inte vill spilla kraft på att driva en styvare skida. Passar säkerligen alldeles utmärkt med en freeridebindning som Diamir FR eller Naxo.
----------------------------------------------------------------------
Head SuperMojo 183cm 125/102/117 (FETING)
----------------------------------------------------------------------
Priset till årets sämst pålästa tältpersonal går till folket i Headtältet. SuperMojo är en mjukare och snällare variant av den tidigare Monster 103. Nämnda 103:a har blivit aningen mjukare för varje år som gått och nu har det gått så långt att skidan inte längre kan sägas vara samma modell. Jag har åkt en del på den första versionen som också är den mest krävande och den är verkligen, verkligen stor och biffig. Killen i tältet försäkrade oss om att årets skida, speciellt i 183-längden var rakt av en världscupskida för störtlopp, fast bredare. Allt var likadant som fartskidorna och när man breddar en skida så blir det mer material och därmed blev skidan tom betydligt VÄRRE än de störtloppskidor som används i vc. Den första 193:an var mycket, mycket mjukare överallt och speciellt under foten, bak och fram, enligt den ansvarige nissen. Trots våra försök att förklara att det kanske var på sin plats att ta reda på hur det egentligen var vidhöll han att så var fallet. Kul när dom placerar kunnigt folk på rätt ställe (ironi). Nog om det och till skidan. Den nya 183:an är som sagt betydligt mer lättåkt än den gamla gula Monster103. Det är förvånande att det kan skilja så mycket när måtten ändå är lika. Ett lysande exempel på att man inte enbart kan kolla på millimetrar när man ska tolka hur en skida ska bete sig. SuperMojon är svängvillig och lättkörd, men skärningen är ändå väldigt begränsad, vilket gör att man i många lägen får ta till lite smygsladdande sväng även i moderat fart. Med så pass lång skärning som 37 meter var det svårt att hitta utrymme för att testa skidan fullt ut i helgens tätbefolkade pister. Jag nöjer mig vid att konstatera att Head har bytt från ett nästan ohanterbart monster till en ganska vänlig svartvit orm i och med att Monster har skiftat namn till SuperMojo.
----------------------------------------------------------------------
Head XRC 1200 170cm 112/66/98mm (SKICROSS)
----------------------------------------------------------------------
En skida för skicross enligt Head. En helt vanlig bra pistskida enligt mig. Ett isbett i klass med många andra toppskidor, inga konstigheter i övrigt. Funkar till vem som helst som vill ha en smal och kvick pistskida. För kort för att gå helt bra i rådande förhållanden, men ändå en trevlig bekantskap i jämna pistavsnitt.
----------------------------------------------------------------------
Kneissl Tanker 190cm 125/93/116mm (MIDFAT)
----------------------------------------------------------------------
Tanker ska enligt folket i tältet vara omarbetad i år. Den påstås ha fått en mjukare framände och det stämmer nog också, för den är verkligen mjuk de första 15 centimetrarna, vilket också märks i åkningen. Det fladdrar lite smått i hög fart och flytet är påtagligt så fort snön blir det minsta mjuk. Det stör inte alls mig när man samtidigt hittar ett driv och en spårvilja av bästa slag. Trots att framänden flyter över det mesta trycker man ändå igenom småpucklar och andra hinder med resten av skidan. En ovanlig, men fullkomligt brilliant kombination. Faktum är att Tanker var en av de skidor som gick allra bäst i pisten för mig oavsett kategori. Helgens förhållanden passade lite större skidor bäst och Kneissl har verkligen lyckats få fram ett trivsamt isgrepp i en så pass mjuk skida. Någon i gruppen tyckte att Tankern hade ett obalanserat bett med för mycket kantbett i den främre delen, men det har nog mer med slipen att göra än med modellen. Tyvärr har dom inte vågat sig på att bredda skidan lite till i år. Tankern är nästan onödigt lättsvängd och ett par mm till hade inte skadat ur ett offpistperspektiv. Nackdelen med mjukare skidor är att även om skidan greppar bra så pallar den inte fullt ut när man verkligen sätter press på den. Då får man samma typ av hackande släpp som med Watean. Speciellt i hårt pressad kortsväng hackar det betänkligt, men det är som jag tidigare nämnt ändå bättre att det gör det än att det inte bettar alls. Testparet var som info helt nytt och det gör vanligen att greppet blir bättre än det annars är. Det är nåt visst med nybett hos skidor och man får sällan tillbaka det senare, oavsett kvalitet på service. Kneissl har valt att sätta Markerbindningar på sina testskidor och det är inget som jag gillar. Normalt sett åker jag inte alls på Marker av den enkla anledningen att jag inte litar på grejorna och att jag som Salomonanvändare inte vet hur Markerbindningar beter sig i pressade situationer med en viss DIN-inställning. Mitt redan något spända förhållande med Marker fick sig ytterligare en rejäl turn när hela framdelen på Tankern slets loss ur hyrplattan, vilket gjorde att jag dammade i isen med röven och låg och gladde mig allmänt över Markerbindningars förträfflighet en stund innan smärtan lagt sig. Ska man ha Marker så måste man välja racebindningar. Så är det bara.
----------------------------------------------------------------------
Kneissl Power Glide 178cm 113/68/96mm (PIST)
----------------------------------------------------------------------
Kneissl är ett skidföretag med många innovationer på sitt samvete. De var först med snowblades i form av BigFoot, dom var först med att nå kommersiell framgång med timglasskidor med sin Ergo och de senaste åren har det jobbats med ett nytt, klart underligt, koncept som har döpts till Glide. Grundidén är att skidan ska ha två olika stålkanter med olika radier på varje sida av skidan. Den yttre kanten har en kort radie och sen ligger det ytterligare en kant under skidan med en lång radie. Tanken är att man ska ha en lång radie vid låga kantvinklar och därmed få en cruisingkänsla i skidan. När man kantar mer byter skidan till den yttre och man får en skida som svänger betydligt mer. I stadiet mellan prototyp och färdig konsumentprodukt har Kneissl bantat idén rejält. Det handlar numera inte om en hel stålkant med annan radie, utan om fyra st sk "moduler" med längre radie som har placerats nära skidans fram- och bakände och någon cm innanför den vanliga kanten. Skidan ser inte alls speciell ut, utan det är en vanlig skida med fyra extra små 15cm:s "medar" under sig. Medarna, eller Glide-modulerna som det tydligen heter är inte högre än kanske 2mm. Det gör att kantningsvinkeln som krävs för att helt eleminera effekten av dom är riktigt, riktigt liten. Precis som väntat har modulerna ingen påvisbar effekt i pisten. I vetskap om att dom sitter där kan man känna att det är något konstigt som sitter under fronten på skidan när man sladdar, men hade man inte vetat om dom så hade man aldrig märkt något. Bortsett från Glide-systemet är skidan ändå trevlig. Det är en skida ur övre pistmedelklassen som gör det den ska utan problem. Det bettar skapligt och fartstabiliteten är inget att klaga på. Men det är såklart ändå det rent mumbo-jumbo-aktiga totalt verkningslösa Glide-systemet som är anledningen till att det ligger ett löjets skimmer över hela konstruktionen. Det är kul med nya idéer dock och all cred till Kneissl för att dom försöker förnya sporten. Men till nästa år kanske dom kan lägga krutet på en ny, bredare variant av Tanker.
----------------------------------------------------------------------
Stöckli Stormrider DP Pro 184cm 125/94/111mm (MIDFAT)
----------------------------------------------------------------------
Helt enligt årets trend har Stöckli mjukat upp DP:n i fronten och samtidigt breddat den från 91mm till 94 och bytt lite längder någon cm hit och dit. En snål breddning tycker jag. När dom ändå gjorde om modellen kunde dom ha tänkt till lite extra och presenterat en 98-100mm bred skida. Det är ganska uppenbart att den bästa kompromissen mellan pist och offpist ligger där någonstans. DP har varit en skida som har varit lite antingen eller tidigare. 186 var för kort och 201 för långt. I och med införandet av 194 förra året var den plötsligt ett alternativ för oss som inte orkar med 201, men ändå inte vill kaska runt på skidor under 190. Årets modell är tydligt uppmjukad i fronten och man får inte längre känslan av total grymhet när man flexinspekterar skidan i butik. Frågan var vad det kan innebära för egenskaperna i pisten. Svaret blir att DP har tagit ett stort steg mot den mer lättåtkomliga delen av marknaden. Den tidigare ganska svårbemästrade DP är nu en lättkörd skida, fast ändå med nästan samma svar i som tidigare. Ett steg helt i rätt riktning enligt mig, men dom som gillade den där riktiga stunsen i den gamla DP kommer att bli besviken. Skidan svänger i 184-längd väldigt lätt och drar tydligt in i sväng när man vill att den ska göra det. Trots att brättet är mjukt får man inte den där flytiga känslan över mjukare snö som med Watean och Tanker. Istället drar skidan igenom pucklar på ett respektingivande sätt. Små isfläckar behöver man inte bry sig om när man kommer på skär, men på större och brantare partier där det var hårt var den lite svårjobbad med mycket fäste i bakänden och lite smygsläpp fram. Vid preparering av den här skidan ska man nog passa sig för att runda av kanten för mkt längst fram iom att den mjuka spetsen ändå släpper i sig själv. För åkare i min storlek känns 184:an för liten. Jag hade mycket hellre testat årets 193cms-version med tanke på den lättsamma känsla som har letat sig in i konstruktionen.
--------------------------------------------------------------------------
Stöckli Stormrider Scott Schmidt 178cm 122/89/112mm (MIDFAT)
--------------------------------------------------------------------------
Väldigt lik DP:n i känslan om än i en något krympt version både längd och breddmässigt. Det känns att det är samma grundkonstruktion. Reaktionerna är något snabbare, men det är samma prestandakänsla i botten med ett stumt grepp i skäret och lättjobbade kortsvängar med bra svar. En av få skidor under 180 som ingav förtroende i helgen. Trots detta är det svårmotiverat att välja den här skidan framför DP:n. Det finns ingen idé att köpa den här skidan egentligen. Dom extra 6mm under foten hos DP känns inte nämnvärt i pisten. Det är om något snarare så att DP får en lite biffigare känsla tack vare det, men då får man betänka att DP-testskidan också var längre.
----------------------------------------------------------------------
Völkl Mantra 177cm 130/94/113mm (MIDFAT)
----------------------------------------------------------------------
Völkls efterträdare till den initialt hardcorepuderstämplade Explosive blev en lättåkt allroundskida i en numera kanska beskedlig bredd. Völkl följer övriga aktörer och släpper en uppmjukad skida. Skärningen är till skillnad mot den ganska raka Explosive helt enligt marknadens standard. Mantra svänger just så mycket som man förväntar sig av den här skidtypen. Förvånande nog hade testparet ett dåligt isgrepp, vilket kan förklaras med att testskidan var ganska sliten och dessutom lite slö i skärpan på kanterna. Jag hade förväntat mig en karaktärsfylld åktur, men fick istället en intetsägande stund med många frågetecken över hur skidan egentligen presterar. 177 var för kort och bettet var för dåligt för att jag skulle kunna testa den fullt ut. Völkl hade en 184:a i utlåningsstället också, men den hann jag aldrig testa. Jag får ta det under testhelgen i Åre. Många har klagat över det krukliknande ljudet som skidan ger ifrån sig. Jag tycker den låter precis lika keramiskt som mina gamla Explosive och det har aldrig stört mig och gjorde det inte nu heller. Men visst låter det som en kruka när man knackar ihop skidorna i stolliften. Jag avstår från att beskriva skidan vidare. Jag tycker att testparet var för dåligt preparerade för att man skulle kunna skaffa sig en träffsäker uppfattning.
/MnO
Ladda ner vår skidfilm Beyond Boarders - Where hope survives här: http://www.freeride.nu/forum/thread.php?t=24443
