mangus
Ny medlem
[RR] 2,5 h åkglädje i Anzére, 16-25/1
2,5 timme åkglädje i de Schweiziska alperna.
Dagens text kommer att handla om snöförhållanden och smärta, lite matte och en själslig hunger.
Äntligen så har det kommit lite moln på horisonten och delvis under dagen så var det ett molntäcke. Anledningen till att det är "Äntligen" är att det under den senaste månaden/månaderna? kommit 15 cm snö och varit varmt och till och med regnat sedan dess. Detta gör att förhållandena är ganska spännande, eller tråkiga beroende på hur man väljer att se på det.
Pisterna är fina den första timmen på morgonen. Det är ungefär så lång tid det tar för manchestern att täljas bort och förvandlas till kullagersnö och på ett effektivt sätt försvinna ut över kanten på pisten. Kvar lämnas en yta som är någon stans mellan betong och cement beroende på hur högt på berget man är. Längre upp på berget har de ingen kanonsnö och därmed en lite grövre struktur och längre ner så är det mer som cement, mina kollegor kallar det is, jag tror det beror till stor del på hur pass vassa kanter man har tillsammans med vilken teknik man använder.
De två senaste dagarna så har det varit kallare och blåst lite mer vilket har tillfört att nattetid så har det dykt upp kanonhögar lite här och var vilket gör spännande inslag det annars lätt hala underlaget som förövrigt har en mörkröd/ljussvart lutning.
Valet av utrustning avgör om det blir spännande eller bara lite läskigt.
Mina Public Enemy som jag köpte med avsikt att lära mig att raila med gör precis som man kan förvänta sig av ett par skidor med samma kantgrepp som en tvålkopp. Rätt så läskigt när man åker i samma pist som schweizarna där rätt många faktiskt kan åka, och har vettig utrustning, och man själv har samma styrförmåga som en tvål i ett badkar.
Min parkbräda som smakat sin beskärda del av räcken och boxar gör det faktiskt riktigt kul att försöka ta sig ner fast man bitvis känner sig som en total nybörjare med de tillhörande inslagen av okontroll och armviftande.
Det som förvånade mig mest var att efter en dag med min nya snabba bräda så var jag tvungen att bryna kanterna då de inte alls gillar underlaget. Är det någon som kommer ihåg när det regnade hemma i Skandinavien, för om det var tre år sedan, för att sedan följas av brutalminusgrader? Det jag kört på påminner till stora delar om det underlaget även om detta är lite mer varierande. Brädan är för övrigt är ny för säsongen men redan ligger på andraplats i coreshots-ligan av mina brädor, fast jag ådragit mig dem utanför pisten. Min 12 år gamla (när den pensionerades) 51-50 leder med tre.
Nu börjar vi närma oss slutet på den andra halvtimmen från det att liften öppnats och pisterna börjar vara lite mindre roliga. Jag önskar att jag inte i höstas hade sålt av mina pistracers så jag hade haft ett par skidor med kant, de hade faktiskt kunnat vart kul hela dagen här.
Tredje halvtimmen är lämplig att spendera i parken som i dagsläget består av ett halvhjärtat försök till en crossbana, de har riktigt flaggor, pistar, och stakar ny varje dag, men det brister i själva banan, eller om det är i ambitionen hos mig.
Fem roller och fyra kurvor totalt räcker inte för mig, även om de har en bra nerförsbacke mitt i som gör att man får en hiskla fart in i en av de velodromsaknande svängarna (läs den meningen igen, det klarnar säkert om du tänker på att jag är osörlänning). Det bästa man kan göra är att i tredje svängen, en hårnålskurva, fortsätta rakt fram för att hemsöka (ja, hemsöka, inte uppsöka) en av attraktionerna i parken. Valet står mellan, från skiers right. Ett långt blått hopp, en up-down box, ett grönt, men kanske det skönaste hoppet i parken och på andra sidan restaurangen så finns ett fint, men lite galet byggt gap. Landningen är precis lika bred som kicken, samma storlek som en mindre pistmaskin, vilket gör att landningen känns tokliten. Detta gör att jag inte vågar annat än göra raka airs då jag inte alls är sugen på att drifta det minsta och riskera att missa landningen.
Efter detta rätt sköna men som sagt ganska knasigt byggda hopp finns en wallride. Med lite inåkning så kan det nog vara det bästa alternativet om det inte vore för att gå upp inte är något alternativ då det är för flackt för man ska idas och efter denna som är längst ner i parken så finns det mer opistad pist nedanför än vad parken och crossbanan är långa tillsammans.
Vill passa på att påminna om att det inte snöat på länge och att solen värmt delar av kullarna så snön smält för att sedan frysa den vilket ger att nederdelen av detta åk är bra för, jag tror jag ska välja, utmanande slöåkning, för att beskriva den delen rättvist.
Två dagar har jag även skurit upp det lilla som fanns kvar av kallsnö som låg i skuggan längs en av klippsidorna på skiers right i La Combe.
Sista timmen åkglädje utgörs av tre branta åk vid sidan av ett lavinstaket (och det är här vi börjar närma oss delen med smärta). Efter kanske 12 svängar i brant terräng ,skulle gissa det är runt 40 grader, så kommer man ut i pisten och det är ganska kul att vända sig om och kika på vars man egentligen åkt. Det finns inget riktigt farligt på dehär facet. Det är rätt stenigt på sina ställen men snälla utvägar överallt och inga möjligheter att köra vilse och fasta ovanför ett för stort dropp.
Däremot går det jättebra att tappa kontrollen på hälkanten tillräckligt länge för att man ska komma för nära stenarna för att inte ha någon annan utväg annat än försöka olla över dem. Jag lyckades inte rädda situationen utan stenkontakt och det skar i hjärtat via öronen när brädan landade på sten innan jag som följd slog runt och skrotade lite mer på riktigt för andra gången i veckan.
Det är här smärtan kommer in igen. I början av förra veckan medans det fortfarande var varmt och mjukt brevid pisten så tog det tvärstopp efter att jag rövade mig fast i en driva. Nackmusklerna fick ont när de försökte undvika en splishsplash-skada genom att hålla huvudet på plats (eller om du hellre vill läsa pisksnärts-skada så gör det).
Efter att ha skrotat ytterligare en gång lite senare i "pudret", med 6cm hård skare, och följt upp dagen efter med en skön 270 upp, frontside boardslide, till en halv bakåtvolt med tillhörande glidande på hjälmen innan kroppen fattade vad som höll på att hända och ramlade ihop över mig krash, så började musklerna klaga på riktigt. Nu efter på tok för länge med ont i nacke och axlar så är det medikament och två dagar vila som gäller i förhoppningen att det onda ska få tråkigt och dra någon stans.
Inklämt i allt detta (som är huller om buller och på olika tider olika dagar) är lunchen, lite fotograferande och undervisning av vår hotellpersonal på bräda. De är de enda jag kan åka med, fast de är nybörjare allihopa, eller var, men jag vill åka på lite hårdare än vad de kommer kunna göra.
Längre än så räcker tyvärr inte min åkglädje för tillfället.
För några år sedan träffade jag Mr Ski, Ulf Edborg, och en av alla de saker han sa var att skidåkning är till 90% en social sport. Vilket innebär att om man är själv så har man 10% så kul som om man har sällskap. Detta skulle betyda att om inte alla jag kände arbetade så hade jag haft 25 timmar åkglädje per dag vilket jag tycker verkar rätt lagom.
Lika gärna som jag hade velar ha sällskap, eller kanske hellre, hade jag velat ha snö.
Bäst hade givetvis vart både och. Hitta någon att åka med och snö. Polare att åka med är det enda jag kan göra något åt men även om jag tillfredsställer det behovet så kommer det nog fortfarande att kurra i snötarmen.
När det kommer snö så kommer det lika säkert som mygg en sensommarkväll, utkrypandes puderälskare som skrämts undan av snötorkan likt myggen av en regnskur.
När det sker så blir det grymt mycket lättare att få tag på dem. Jag får helt enkelt ta av mig tröjan och vänta på dem…
/Magnus "le mietts du Suedoas" (det går sådär med att lära sig franska, men jag jobbar på det)
Dagens text kommer att handla om snöförhållanden och smärta, lite matte och en själslig hunger.
Äntligen så har det kommit lite moln på horisonten och delvis under dagen så var det ett molntäcke. Anledningen till att det är "Äntligen" är att det under den senaste månaden/månaderna? kommit 15 cm snö och varit varmt och till och med regnat sedan dess. Detta gör att förhållandena är ganska spännande, eller tråkiga beroende på hur man väljer att se på det.
Pisterna är fina den första timmen på morgonen. Det är ungefär så lång tid det tar för manchestern att täljas bort och förvandlas till kullagersnö och på ett effektivt sätt försvinna ut över kanten på pisten. Kvar lämnas en yta som är någon stans mellan betong och cement beroende på hur högt på berget man är. Längre upp på berget har de ingen kanonsnö och därmed en lite grövre struktur och längre ner så är det mer som cement, mina kollegor kallar det is, jag tror det beror till stor del på hur pass vassa kanter man har tillsammans med vilken teknik man använder.
De två senaste dagarna så har det varit kallare och blåst lite mer vilket har tillfört att nattetid så har det dykt upp kanonhögar lite här och var vilket gör spännande inslag det annars lätt hala underlaget som förövrigt har en mörkröd/ljussvart lutning.
Valet av utrustning avgör om det blir spännande eller bara lite läskigt.
Mina Public Enemy som jag köpte med avsikt att lära mig att raila med gör precis som man kan förvänta sig av ett par skidor med samma kantgrepp som en tvålkopp. Rätt så läskigt när man åker i samma pist som schweizarna där rätt många faktiskt kan åka, och har vettig utrustning, och man själv har samma styrförmåga som en tvål i ett badkar.
Min parkbräda som smakat sin beskärda del av räcken och boxar gör det faktiskt riktigt kul att försöka ta sig ner fast man bitvis känner sig som en total nybörjare med de tillhörande inslagen av okontroll och armviftande.
Det som förvånade mig mest var att efter en dag med min nya snabba bräda så var jag tvungen att bryna kanterna då de inte alls gillar underlaget. Är det någon som kommer ihåg när det regnade hemma i Skandinavien, för om det var tre år sedan, för att sedan följas av brutalminusgrader? Det jag kört på påminner till stora delar om det underlaget även om detta är lite mer varierande. Brädan är för övrigt är ny för säsongen men redan ligger på andraplats i coreshots-ligan av mina brädor, fast jag ådragit mig dem utanför pisten. Min 12 år gamla (när den pensionerades) 51-50 leder med tre.
Nu börjar vi närma oss slutet på den andra halvtimmen från det att liften öppnats och pisterna börjar vara lite mindre roliga. Jag önskar att jag inte i höstas hade sålt av mina pistracers så jag hade haft ett par skidor med kant, de hade faktiskt kunnat vart kul hela dagen här.
Tredje halvtimmen är lämplig att spendera i parken som i dagsläget består av ett halvhjärtat försök till en crossbana, de har riktigt flaggor, pistar, och stakar ny varje dag, men det brister i själva banan, eller om det är i ambitionen hos mig.
Fem roller och fyra kurvor totalt räcker inte för mig, även om de har en bra nerförsbacke mitt i som gör att man får en hiskla fart in i en av de velodromsaknande svängarna (läs den meningen igen, det klarnar säkert om du tänker på att jag är osörlänning). Det bästa man kan göra är att i tredje svängen, en hårnålskurva, fortsätta rakt fram för att hemsöka (ja, hemsöka, inte uppsöka) en av attraktionerna i parken. Valet står mellan, från skiers right. Ett långt blått hopp, en up-down box, ett grönt, men kanske det skönaste hoppet i parken och på andra sidan restaurangen så finns ett fint, men lite galet byggt gap. Landningen är precis lika bred som kicken, samma storlek som en mindre pistmaskin, vilket gör att landningen känns tokliten. Detta gör att jag inte vågar annat än göra raka airs då jag inte alls är sugen på att drifta det minsta och riskera att missa landningen.
Efter detta rätt sköna men som sagt ganska knasigt byggda hopp finns en wallride. Med lite inåkning så kan det nog vara det bästa alternativet om det inte vore för att gå upp inte är något alternativ då det är för flackt för man ska idas och efter denna som är längst ner i parken så finns det mer opistad pist nedanför än vad parken och crossbanan är långa tillsammans.
Vill passa på att påminna om att det inte snöat på länge och att solen värmt delar av kullarna så snön smält för att sedan frysa den vilket ger att nederdelen av detta åk är bra för, jag tror jag ska välja, utmanande slöåkning, för att beskriva den delen rättvist.
Två dagar har jag även skurit upp det lilla som fanns kvar av kallsnö som låg i skuggan längs en av klippsidorna på skiers right i La Combe.
Sista timmen åkglädje utgörs av tre branta åk vid sidan av ett lavinstaket (och det är här vi börjar närma oss delen med smärta). Efter kanske 12 svängar i brant terräng ,skulle gissa det är runt 40 grader, så kommer man ut i pisten och det är ganska kul att vända sig om och kika på vars man egentligen åkt. Det finns inget riktigt farligt på dehär facet. Det är rätt stenigt på sina ställen men snälla utvägar överallt och inga möjligheter att köra vilse och fasta ovanför ett för stort dropp.
Däremot går det jättebra att tappa kontrollen på hälkanten tillräckligt länge för att man ska komma för nära stenarna för att inte ha någon annan utväg annat än försöka olla över dem. Jag lyckades inte rädda situationen utan stenkontakt och det skar i hjärtat via öronen när brädan landade på sten innan jag som följd slog runt och skrotade lite mer på riktigt för andra gången i veckan.
Det är här smärtan kommer in igen. I början av förra veckan medans det fortfarande var varmt och mjukt brevid pisten så tog det tvärstopp efter att jag rövade mig fast i en driva. Nackmusklerna fick ont när de försökte undvika en splishsplash-skada genom att hålla huvudet på plats (eller om du hellre vill läsa pisksnärts-skada så gör det).
Efter att ha skrotat ytterligare en gång lite senare i "pudret", med 6cm hård skare, och följt upp dagen efter med en skön 270 upp, frontside boardslide, till en halv bakåtvolt med tillhörande glidande på hjälmen innan kroppen fattade vad som höll på att hända och ramlade ihop över mig krash, så började musklerna klaga på riktigt. Nu efter på tok för länge med ont i nacke och axlar så är det medikament och två dagar vila som gäller i förhoppningen att det onda ska få tråkigt och dra någon stans.
Inklämt i allt detta (som är huller om buller och på olika tider olika dagar) är lunchen, lite fotograferande och undervisning av vår hotellpersonal på bräda. De är de enda jag kan åka med, fast de är nybörjare allihopa, eller var, men jag vill åka på lite hårdare än vad de kommer kunna göra.
Längre än så räcker tyvärr inte min åkglädje för tillfället.
För några år sedan träffade jag Mr Ski, Ulf Edborg, och en av alla de saker han sa var att skidåkning är till 90% en social sport. Vilket innebär att om man är själv så har man 10% så kul som om man har sällskap. Detta skulle betyda att om inte alla jag kände arbetade så hade jag haft 25 timmar åkglädje per dag vilket jag tycker verkar rätt lagom.
Lika gärna som jag hade velar ha sällskap, eller kanske hellre, hade jag velat ha snö.
Bäst hade givetvis vart både och. Hitta någon att åka med och snö. Polare att åka med är det enda jag kan göra något åt men även om jag tillfredsställer det behovet så kommer det nog fortfarande att kurra i snötarmen.
När det kommer snö så kommer det lika säkert som mygg en sensommarkväll, utkrypandes puderälskare som skrämts undan av snötorkan likt myggen av en regnskur.
När det sker så blir det grymt mycket lättare att få tag på dem. Jag får helt enkelt ta av mig tröjan och vänta på dem…
/Magnus "le mietts du Suedoas" (det går sådär med att lära sig franska, men jag jobbar på det)
