MnO
Aktiv medlem
Två skidtestarhelger i ord
Nu är försäsongens två stora skidtestarhelger till ända. Jag har helt enligt tradition varit i Tandådalen och Åre och testat skidor. Tandådalens skidtest utspelades för två veckor sedan i ur testsynpunkt miserabla förhållanden. Endast stora backen var öppen och underlaget var lite småblött med flytig, sockrig konstsnö som gjorde att alla skidor kändes nästan lika. Dessutom var jag på plats med flickvännen, som är nybörjare inom skidåkning, och kunde därför inte hålla uppe tempot i testandet. Av den anledningen har jag väntat med att posta omdömen från den helgen tills att jag hade lite mer substans efter Åre-testet. Nu blir det istället ett inlägg som även med mina mått lägger iväg rejält i längd.
I Åre nu i helgen var det bättre testtekniska förutsättningar, trots dålig snötillgång. Bara Skistarbacken, eller Hamrebacken som den kanske heter, i Duved var öppen. Underlaget var en blandning mellan hård konstsnö, stenhård konstsnö, ren blåis, sockerpucklar, jord och gräs. Ur skidtestarsynpunkt var det ett mycket krävande underlag för både åkarna och skidorna, trots den begränsade lutningen i den aktuella pisten. Skidor utan tydligt isgrepp hade inte mycket att hämta och testrepresentanternas val av kantpreparering var med all säkerhet mycket avgörande för resultatet. Backens skick med is i kombination med delvis riklig förekomst av grus och småsten gjorde att kanterna slets fort. De märken som inte slipade skidorna på kvällarna var dömda till nederlag. Fredagen och lördagen bjöd på liftköer av sällan skådad längd, vilket innebar att det blev mycket vila och lite åkning. Trots detta hann jag med en hel del skidor, men man var som vanligt styrt av tillgång snarare än vad man vill testa.
En trist trend överlag i tälten var att märkena inte hade med de mest intressanta prylarna. Dynastar tex hade bara med Legend Pro i 186cm och varken 194:an eller XXL. Elan hade valt att inte ta med Quad One. Rossignol skippade Squad i kontrast till förra året. Nordica hade tagit sitt förnuft till fånga och monterade upp ett par Supercharger Enforcer efter klagomål i Tandådalen, men Blower fanns inte i den allmänna hyllan, utan testades privat. Salomon skrapade fram en X-Wing Sandstorm först på söndagen efter påtryckningar. Völkl driver vidare på sin oförklarliga "moderna" linje med absurt korta längder i allt. Två, eller tom tre par Mantra 177cm och inga längre. Korkat så det förslår. Sumon fanns bara i den helt obefogade fjolårslängden 175cm och Gotaman enbart i 183. En väldigt omedveten inställning, eftersom de flesta som vill testa skidor i den kategorin också uppskattar längre skidor. Överlag var det också dåligt med raceskidor. Istället kryllade det av mainstream-lagg som hämtade ur de stora sportbutikernas hyllor. Visst behövs dom också, men det är trots allt mest entusiaster som testar skidor i piss-is på försäsongen.
Jag är 181cm lång och väger 75kg. Jag har säsongat tre vintrar i alperna och har i den miljön total fokus på offpiståkning. De år jag inte säsongar brukar jag snitta runt 55 skiddagar. Jag åker mest på 190+ 95mm-skidor, men nöter även en hel del dagar med korta pistskidor i låglandsbackar. Min teknik är självskolad med en ständig medveten strävan mot tekniskt bättre åkning. Jag kör på ganska hårt, men sätter kontroll och säkerhet före dumdristiga upptåg. Skidors egenskaper i luften eller fakie bryr jag mig inte om det minsta eftersom jag aldrig jibbar.
NOTERA: Det här är INTE är något skidtest i egentlig mening i stil med skidpressens. Då testar en grupp utvalda åkare skidorna under skiftande förhållanden under en längre tid och får fram en mycket mer nyanserad bild av en skidas egenskaper. Nedanstående kommentarer är enbart mina erfarenheter av hur varje skida betedde sig i just de förhållanden som rådde i Åre och Tandådalen under de aktuella helgerna. Givetvis är det långt från rätt att testa offpistorienterade skidor på den typen av underlag, men man får ändå en fingervisning i hur skidan känns. Skidorna presenteras i stil med skidtestarhelgens upplägg i en totalt ologisk ordning. Testad längd och testort anges efter modellnamnet. För mer info om mått, svängradier och liknande hänvisas till Freerides skiddatabas (https://www.freeride.se/skidatabase/2007/).
Dynastar Legend Pro 186cm (Åre)
En av de skidor som jag såg fram emot mest att få testa. Den är ju lite omgjord i år och den ser inte lika rå ut längre. Konstruktionen ligger med ett lite smygcap-aktigt topplager utseendemässigt närmare Legend 8800 än tidigare utgåvor av Prorider vilket orsakar en del obehag vid första anblicken. Prorider har alltid ingett respekt direkt med sitt raceinspirerade yttre, men den tiden är förbi. Åkegenskaperna känns dock igen, men man känner att den är aningen förändrad. Jag kan inte på rak arm säga vilken av årsmodellerna som är bäst. Det handlar mer om olika karaktärer, men dom ligger väldigt nära varandra. Den nya modellen upplever jag som lite lättare i snökontakten, men samtidigt aningen styvare i känslan jämfört med tidigare år. Alternativt kan det vara skärningen som är lite rakare, vilket i så fall skulle kunna göra skidan svårare att böja igenom.
Legend Pro är en mycket kompetent allroundskida. Stabilteten och tryggheten i skäret är enastående och man känner direkt att man kan lita på skidorna. 186:an är till i år mer bakmonterad än tidigare (i alla fall om testparets bindning satt på märket), vilket gör att den känns längre än 186 (eller känns som en 186:a snarare...) i jämförelse med andra skidor som är mer frammonterade. Proriders mest tydliga styrka är kontrollen när man mister kontrollen eller hur man ska kalla det. Ett exempel på detta är när isgreppet sviktar. Inte ens Prorider orkar med de mest blåskimrande isfläckarna, men när det väl släpper är det med en parallell förutsägbar sladd och inte med stora spektakulära slag som hos flera andra bredlagg under helgen. Lika lugnt beter den sig när man hamnar i baksätet och kör rakt över ett par pucklar. Svälj, svälj, svälj bara och man är snart tillbaka vid ratten. Legend Pro drar precis lagom in i svängen och är lättkörd utan att för den skull tappa på toppen och gå över till överstyrning. Fortfarande en allroundskida att räkna med för den som åker i stora anläggningar med andra ord.
Extrem Big Chief 192cm (Åre)
En av testets roligaste överraskningar var att Extrem äntligen har fått till skidor med rätt känsla i. Jag har fram tills nu, med visst undantag för Big Block som var helt ok då det begav sig, aldrig hittat rätt på Extremskidor. De första årgångarnas plankiga utgåvor led av en avsaknad av spänst och livlighet tillsammans med tveksamt grepp och dålig hållbarhet. Egenskaperna kompenserades till viss del av en kaxig attityd och fräck grafik, men det var ändå långt från aktuellt för någon med det minsta prylkänsla att åka runt på ett par Extrem. De senare åren har utvecklingen gått mot bättre grepp och mer stabilitet, men också mot en trög och tung känsla som kulminerade i förra årets Big-O som jag tyckte var riktigt tråkig. Men i år är det alltså annorlunda och grundkänslan i alla tre testade Extremskidor är densamma. Nu finns den där spänsten och snärtigheten som jag tidigare saknade och isgreppet är inget att klaga på utan är av trivsam medelklass i jämförelse med konkurrenternas alternativ. Extrem har fortfarande en bit kvar till dom bästa skidorna, men årets sortiment är ett tydligt steg framåt i utvecklingen.
Företagets största modell, Big Chief, var en trevlig bekantskap. Den är kvick och lättmanövrerad för storleken och man kan styra returen i yttre delen av svängen genom att förflytta trycket i längsled. Driver man skidan med framfoten hämtas skidan hem med lätthet och kortsvängarna kommer på ett pärlband utan större ansträngning. Om det stökar det till sig så att man blir tvingad att släppa plöstrycket skiftar skidan karaktär och blir lugn och trygg och går mer rakt fram. Det är precis så jag vill att ett par skidor i den här breddklassen ska uppföra sig. Fartstabiliteten när det börjar gå undan är inget att klaga på, iaf inte när det gäller farter av den art som man kunde testa i helgen. Nackdelarna med skidan är att den saknar riktig spets i isgreppet och att den släpper lite obalanserat när konstruktionen inte längre kan hantera underlaget. På de hårdaste isfläckarna finns inget att hämta och då fick jag några rejäla slag i form av en släppt bakände eller liknande. De bästa skidorna i kategorin släpper istället greppet kontrollerat och parallellt och man tappar inte kontrollen, trots att skäret sviktar.
Det hör egentligen inte hit, men jag kan inte låta bli att störa sig lite på att Extrem inte vågar ta steget fullt ut med deras största modell. 104mm i midjan är snarare allroundmått än stort idag och konkurrensen är hård om de få och medvetna kunderna inom målgruppen. Jag hade gärna sett en modell som verkligen satte Extrem på kartan som friåkarlaggsproducenter. 190+cm, 125-135 i midjan, en väl avvägd skärning, lätt negativt spann i framänden, stor fet tip och kanske en fishtail som i så fall ska vara betydligt större än den lilla kosmetiska fjantutsågningen på Big Chief. Små tillverkare måste ibland våga ta ut svängarna för att höja sig över den allt större mängden småföretag på skidmarknaden.
Tilläggas bör att Extrem tillhandahöll ett i princip komplett modell- och längdsortiment rakt över deras produktlinje i kontrast till flera andra märkesrepresentanter. I kombination med materialtekniskt kunnig och diskussionsvillig personal gjorde det Extremtältet till helgens trevligaste bekantskap. Fler borde ta efter den attityden.
Extrem Patriot 191cm (Åre)
En intressant skida iom den tämligen massiva och udda fördelade skärningen. 17 meters radie hos en skida som mäter 191cm är förvånande mycket sväng. Nästan all skärning ligger i framänden och den liknar till viss del Zag:s skidor. I åkningen är det, föga förvånande, en totalt framändesdominerad grundbalans och åkstilen får ställas om därefter. Skidorna har i det närmaste servostyrning på mjukt underlag. Tänk sväng och skidan svänger. Med en i sammanhanget smal bakände är det också lätt att själv bestämma över storleken på svängarna. Nyper man till över framänden viker skidan villigt in och kortar av radien rejält. Slappar man runt ett skär blir det istället en lång och svepande sväng. I Hamrebackens begränsade fallhöjd livade dessa kortsvängande midfats upp åkningen och Patriot var en av få breda skidor som man kunde pressa ut fullt i skärande svängar. I knixig åkning bland pucklar fastnar lätt framänden i mjukare partier om man skickar ut bakänden i sladd. Så länge man håller skäret skapligt, eller iaf behåller rundheten i svängarna spårar Patriot riktigt fint. Liksom de flesta andra friåkningsskidor kom Patriot till korta i backens hårdare partier. På isfläckar fanns samma problem som hos Big Chief, men med så kraftig skärning förvärras problemet. En skida med så tydlig framände ger äkta obehag när man tappar greppet eftersom man nästan med automatik ger sig in i svängen med mer insats än med en skida med en mer jämnt fördelad skärning. Sammanfattat är Patriot en kul skida för alla svenska förhållanden utom alltför hård konstsnö. Jag saknar också lite krispighet i snökontakten i jämförelse med toppskidorna i segmemtet.
Extrem Sweet-O 187 cm (Åre)
Mer pist än jibb... Glädjande nog för en notorisk twintipvägrare som mig var årets Sweet-O monterad för optimering av åkegenskaper istället för jibbing. Den här skidan känns inte som en twintip. Hade jag inte tittat ner och kontrollerat att bakänden faktiskt var uppböjd hade jag inte gissat på att det satt ett par jibblagg under pjucken. Sweet-O är relativt hård i känslan och stabiliteten finns i botten hela tiden. Skidan uppträder som en pistskida, utan att för den skull glänsa i kategorierna bett och stabilitet om man jämför med rena pistsmiskare. Marknadsföringen säger att det är en "do-it-all" för den parkorienterade åkaren och jag är beredd att hålla med. Skippar man railsessionerna och är noga med kantunderhåll kommer den här skidan att fungera under flertalet av säsongens dagar i Åre i vinter.
Fischer AMC76 170cm (Åre)
AMC76 är oförändrad från förra året, vilket innebär en väl presterande, men anonym allroundskida. Plastig i ljud och snökontakt, men svarar ändå skapligt på tryck. En skida för åkare som inte bryr sig så mycket om prylar. Det är bara att hoppa på och köra.
Längdvalet kräver en diskussion i sig. 170cm är helt enligt vad de flesta Stadium-/Intersport-försäljare skulle rekommendera till mig för allroundskidor, men i den riktiga världen, alltså utanför golv med målade löparbanor och väggar med stora skidposters är det fortfarande på tok för kort. Bland helgens pucklar och varierande underlag är det mäkta svårt att prestera något vettigt på en skida i den här storleksklassen.
Fischer Worldcup RC 175cm (Åre)
En skida som jag verkligen har gillat tidigare, men som kändes lite anonym i år. Helt perfekt avvägd skärning mitt emellan slalom och storslalom och åkaren kan själv bestämma om det ska åkas i upprätta kortsvängar eller i låga svepande kurvor. För piståkning i Sverige är en skida i den här kategorin optimal i mina ögon eftersom det går att liva upp en låglandsbacke samtidigt som man kan släppa iväg skidorna i hög fart på stora ytor. I år upplever jag skidan som något mjukare än tidigare, men det är inte mycket som skiljer. Den känns på något sätt tunnare på snön i år och jag upplever det som att jag står närmare snön, utan att egentligen göra det rent fysiskt. Prestandamässigt finns det inte mycket att klaga på. Stabiliteten är i toppklass liksom spårvilja och grepp. RC:n driver in i svängen på ett mycket trivsamt sätt och returen kommer just när och som jag vill ha den och är dessutom enkelt styrbar från nästan ingenting till rejäl kick. Man finner det man förväntar sig av en pistskida i den här prisklassen. Det som saknas är tyvärr det där bastanta isgreppet som återfinns i rena racemodeller. På blankisen sitter det inte oavsett insats. Det var ett problem som nästan alla testskidorna brottades med dock. Det vore mycket intressant att se vad den här skidan skulle prestera med en mer aggressiv slip.
Fischer RX8 175cm (Åre)
Lillebror till Worldcup RC, eller granne kanske iom att måtten är i det närmaste identiska. Grundegenskaperna är väldigt lika WC RC, men den här skidan känns lite billigare i konstruktionen. Det är en mer högfrekvent snökontakt som tar sig igenom bindningssystemet och upp i foten. I låg fart ger det en närvaro och krispighet, men det övergår i en brist på trygghet i högre fart. Efter något åk vänjer man sig dock vid känslan och stabiliteten är i realiteten väldigt bra. Det här är tveklöst en högpresterande pistskida. Den här skidan är också omgjord sedan i fjol och samma lätt udda konstaterande som med WC RC ovan måste göras även här. RX8 känns av någon anledning betydligt tunnare i år. Detta en rejäl platta till trots. Jag vet inte om det är en medveten förändring från Fischer, men jag tycker att RX8:an har tappat lite av den respektingivande stuns som fanns förra året till förmån för en mer tydlig snökontakt. Isgreppet är inget att orda om. Det sitter lika bra eller bättre än konkurrenterna i prisklassen.
Fischer Kehua 177cm (Åre)
Fischers offpistserie har av någon anledning inte fått speciellt stor uppmärksamhet sedan lanseringen förra året. Rangi, Kehua och Atua heter twintipsen som kompletteras med den mer kända allroundskidan Watea och den dekaltrimmade varianten av den gamla goda Big Stix 106, Porohete. Kehua är en liten smidig skida med mycket åkglädje och en rapp respons. Den är inte lika tydligt mjuk under foten som (förra årets) Watea, men det är ändå precis samma typ av lättarbetade flex och jämna böjkurva, fast i en nerskalad version. Testskidorna var monterade mellan jibb- och freeridemärket, dvs rejält långt fram, och det märktes också tydligt i den uppåkta pisten. Med 177cm, twintip och frammontering finns det inte mycket framände kvar att leka med. Jag hade klara problem att hålla drivet i åkningen utan att känna att jag var nära att stå på näsan. Tyvärr fanns varken Watea eller Atua tillgänglig på test, vilket gör att jag får nöja mig med att konstatera att den här skidan säkerligen passar tjejer och mindre personer som vill ha en lättkörd, men ändå rolig offpistbetonad allroundskida.
Head Monster 88 186cm (Åre)
Det har inte hänt så mycket i Monsterserien de senaste åren. Grundidén är densamma och egenskaperna som tidigare gav upphov till jubel är numera bara det man förväntar sig. Det krävs mer än så här för att jag ska ta till mig en skida i den här klassen, men samtidigt är det fortfarande en mycket potent modell som passar väldigt många. Testparet var tråkigt trimmade och kändes alltför mycket hängda i botten. Jag fick inte ordning på returen i kortsvängen, utan upplevde en trist död känsla i svängövergångarna i semi-sladdande kortsväng. I större svängar på skär kommer dock spänsten tillbaka och jag är övertygad om att det här paret skulle må bra av en genomtänkt preparering inför kommande testevents.
Kneissl Tanker 180cm (Åre)
Förra årets favorit glänste inte lika tydligt i år. Mycket på grund av att Kneissl i år valde att plocka med sig ett par 180cm istället för 190cm som förra året. Tanker är numera en ganska snäll skida efter uppmjukning av originalmodellen och 180cm känns därmed kort när det stökar till sig. 180-cm-versionen saknar den känsla av att "det här bygget pallar det mesta" som man annars direkt hittar hos storebrorsan 190. Kanterna var inte heller i toppskick eftersom jag testade den på eftermiddagen på lördagen. Pisten var till delar ganska grusig och kanterna fick ta en del stryk. Jag saknade isbett helt enkelt, men i övrigt är det även i år en mycket trevlig skida som med trygghet och förutsägbarhet tillsammans med prestanda lockar åkaren till att trycka på rejält i åkningen.
Völkl Supersport S2 170cm (Åre)
(ingen bild)
Bakom bindningen statueras det tydligt att det är en skida med både träkärna och dubbel-grepp i sann Völkl-anda. Det tar dock ungefär tre meter mot liftkön innan man konstaterar att det inte rör sig om en skida med traditionell Völkl-känsla. Här är det snarare en oerhört lätt och plastig uppenbarelse och hela konstruktionen andas, träkärneuttalandet till trots, skumkärna. S2 blir för dagen en påminnelse om hur mycket det skiljer mellan billiga och dyra skidor. Isgreppet är lättfunnet och skidan bettar direkt i låg fart, men när farten, eller svårighetsgraden på pisten ökar försvinner det lika fort. Det här är en skida för medelgoda åkare som gillar skidor med lätt vikt, enkel svänginitiering och åkning i blå till blåröda carvingvänliga pister.
Völkl Mantra 177cm (Åre)
På skidtestet förra året var Mantran en besvikelse och så även i år. Det är fullkomligt otroligt att Völkl kan förse teståkarna med ett så till fullo kasst preparerat exemplar i år igen. Det står utom tvivel att Völkl hade tjänat på att lämna det här paret i släpvagnen och sen dra en nödlögn om trasiga bindningar eller vad som helst. Ingen kommer att köpa ett par Mantra om man baserar sin bedömning av modellen på enbart ett test av det här paret. Testskidorna saknade allt vad bett och spårvilja heter. I mjukare snö fungerade dom skapligt, men så fort det var en antydan till hårt var det bara att glömma att försöka sig på en aktiv åkning. Något var allvarligt fel med kantvinklarna på den här Mantran och jag antar enligt nedanstående att det är hängningen som är problemet.
Völkl Mantra 191cm (Åre)
Mina egna skidor som bara är några åkdagar gamla. Jag har bara testat skidorna på mjuk snö innan och var då nöjd med hur dom presterade. Men... originalslipen är inte bra på (mina) Mantra. Det kan man snabbt konstatera efter ett par teståk på hårdare underlag. Isbettet är, trots bra kantskärpa, under all kritik. Dessutom var balansen i grepp och sladd dålig. Det är sådant man inte märker så tydligt i välpistade, mjuka nedfarter, men i helgens hårda skola märktes alla skavanker. Åtgärd var helt nödvändig.
Jag lämnade in skidorna för en grundlig preparering med planslip (0 graders hängning), struktur, kantslip (87 graders sidokant) osv. Efter instruktion och förklaring för servicemannen om varför jag ville slipa ett par till synes sprillans nya skidor kontrollerade han skidorna. Det visade sig att skidorna var riktigt mycket hängda från fabriken och dessutom gick belaget från att vara skåligt till att vara konkavt via vågformat lite huller och buller. Skidorna var så mycket hängda att inte ens ens en "normal" runda i planslipen gav någon nämnbar inverkan. Efter en första slipomgång teståktes paret och skillnaden var marginell. Det vara bara att gå tillbaka till butiken och meddela att slipen inte hade gett önskad effekt. Nu lades det mer själ i prepareringen och resultatet kontrollerades noga med vana servicekille-ögon. Efter en knapp timmes slipande (!) och diskuterande var jag nöjd med hur det såg ut. Ut och testa.
Nu vaknade Mantran till och gav det bett som man förväntar sig av bygget. En ohängd och nyslipad skida av den här storleken är naturligtvis lite svårhanterad, men det kommer att bli riktigt bra efter lätt nertrimning. Mantran släppte nu den flytiga attityden och dunkade bestämt genom pucklar som kom ivägen. Skäret satt bastant även över hårda partier och fartstabiliteten är förvisso inte alldeles på topp, men det räckte mer än väl till för att tämja ojämnheterna i testpisten. Sammanfattat levererar Mantran vad den enligt ryktet lovar efter omslipning. Jag kan inte annat göra än att med kraft rekommendera alla Mantraägare (inklusive i synnerhet folket i Völkltältet) att se över belagets planhet på sina par. Är det inte plant finns rejält med prestanda att hämta ut om man slipar skidan i en bra verkstad.
Salomon X-Wing Fury 180cm (Åre)
En ny skida i Salomons sortiment. Fury känns som en klassisk freerideskida från Salomon, men det saknas något för att det ska bli toppbetyg. Den känns mjuk på snön, men är i själva verket snarare av medelflex. Furyn tar hem priset som testets mest lättåkta och kvicka skida i förhållande till bredd. Att ge sig på kortsvängar med Furyn är som att slänga en studsboll mot en vägg. Den kommer garanterat tillbaka. Furyn är riktigt kul så länge underlaget är mjukt, men när det hårdnar till räcker den inte till. Till skillnad från många tidigare Salomon som i alla fall visat vilja till bett i lägre farter upplever jag Furyn som i princip omöjlig att få fast på isen oavsett om jag försöker att ansätta skäret hårt eller snällt. Hur jag än testade kunde jag inte få skidan att spåra över hårdare partier och jag kunde därmed inte riktigt testa stabiliteten. Men nu får man betänka att den typ av is som blänkte i decembersolen i helgen tack och lov inte är speciellt vanligt förekommande ens i de svenska fjällen. I mer normalt underlag räcker nog greppet till. Snökontakten är keramikklingande, odämpad och ren, dvs typiskt Salomon med skumkärna. X-Wing Fury är skidan för dig som vill ha en skojfrisk och lättsam kompanjon som inte suger krafter i onödan på berget.
Salomon X-Wing Sandstorm 187cm (Åre)
En skida som jag såg fram emot att testa eftersom jag tycker att Salomon har tappat rejält sedan den allt mer avlägsna introduktionen av AK Rocket S-Lab. AK Rocket har varit den enda skida som jag har gillat hos Salomon de senaste åren och förra året var i synnerhet Gun Lab en besvikelse. Sandstorm är Gun Labs twintipbefriade syskon med samma bredd under foten, men med en mindre jibborienterad image. Det skulle kunna bli bra med en lättkörd offpistskida med ett relativt mjukt flex om Salomon hade lyckats bygga in stabilitet och grepp i modellen. Men nej. Det här är inte bra. Inte alls bra. Det finns egentligen inget existensberättigande alls för den här skidan med tanke på hur lättåkt AK Rocket Lab är samtidigt som det är en mycket bättre skida överlag. Sandstorm passade inte alls i helgens förhållanden. Det var uttryckligen svårt att få den att spåra igenom mjukare områden och man behövde inte leta upp isfläckarna ens för att greppet skulle ge upp. Även på hårda, men ej isiga ytor, där man bettade med det mesta annat kom Sandstorm till korta. Visst kan man göra det lätt för sig och säga att den här skidan inte ska betta på hårt underlag iom att det är en offpistskida, MEN det finns skidor som är lika bra eller bättre utanför pisten som ändå presterar betydligt bättre än så här i en hård pist. Sandstorm kan bara rekommenderas till den som väljer skidor efter utseende och samtidigt tycker att just den här modellen är snyggast i hyllan. Bättring, Salomon.
Stöckli Rotor 179cm (Åre)
En intressant skida som kombinerar en raceaktig konstruktion med breddad midja och ett aningen uppmjukat brätte. 76mm under foten ger ett lugnare beteende än en raceskida och också en tydlig förbättring av egenskaperna på mjuk snö. När raceskidorna skär fast i den mjuka sockersnön går Rotor rakt över som ett par bredlagg. I det avseendet känns den bredare än den är, men samtidigt försvinner den känslan när man går över i kortsväng eller rullar i medellånga till långa svängar. Då känns det snarare som en pistskida av yppersta klass och är snabb och kvick i svängväxlingar utan att för den delen bli nervös. Trots att framänden, enligt folket i testtältet, ska vara mjuk upplever jag skidan som ganska krävande. Det går åt insats för att liva upp Rotor, men å andra sidan får man så mycket tillbaka att det känns som väl investerad energi. Skärningen är precis lagom med 16m och fördelningen mellan fram- och bakände är helt enligt vad man förväntar sig. Isbettet är av hög klass, men räckte inte till på blåisen, men det gjorde å andra sidan som sagt väldigt få skidor.
Scott Race Carve Cross RCX 179cm, 186cm (Åre)
Scotts skidor byggs som bekant av Fischer, men Scott har numera ett sortiment med egenutvecklade modeller. Den här skidan har ingen motsvarighet i Fischers modellprogram vad jag vet. Skidan med det föga innovativa namnet Race Carve Cross RCX är testets solklara vinnare i pistkategorin och den första Scott som jag har testat som har höjt sig över mängden. Skidan är tråkigt designad och ser inte ut att vara mycket för världen. Men där misstar man sig. Det här är en oerhört bra pistskida, speciellt i 186-cm-längden. Isgreppet var testets bästa och i klass med de racestockskidor som testades utanför det allmänna testet. Den breddade midjan ger också en bra stabilitet över växlande underlag och det i kombination med ett betongfast bett bjöd på en åkupplevelse utöver det vanliga. Ingen skida av samtliga testade inbjöd på samma sätt till rock´n-roll-åkning som RCX i Hamrebackens svåra förhållanden. Det är egentligen svårt att motivera ett val av en annan skida än den här för pistorienterad åkning efter helgens test. En liten brasklapp delas dock ut med anledning av en pratstund med en Scottrepresentant senare på kvällen. Scott hade den goda smaken att handslipa och noggrant preparera sina skidor för att optimera dom för det krävande underlaget till skillnad från de flesta andra testledare som verkade ha mer bråttom till ölpumpen än till verkstaden.
Nordica Supercharger Blower 193cm (Åre)
En stor, stor överraskning för mig. Testvinnaren i bredlaggsklassen. Trots 110mm under foten och ett respektingivande allmänt stort utseende fullkomligt briljerar Blowern i pisten. Jag har aldrig testat en skida med en sådan bredd som är så lättkörd och rolig. När lättsamheten dessutom får sällskap av rå prestanda i form av bett, trygghet och stabilitet kan man inte annat än att bli imponerad av vad italienarna på Nordica har fått fram till den här vintern. Har Sverre Lilieqvist någon större del i utvecklingen av den här skidan är det bara att dubbla sponsorarvodet på ett bräde. Blowern ger tillbaka en mjuk retur och nästan lite pop när man skickar ut den i kortsväng. Det är inga som helst problem att få till en rytmisk åkning mellan pucklarna, bredden till trots. Vid längre svängar och högre fart ligger Blowern lugnt i skäret och inväntar kommando från åkaren och när man väl driver igenom avslutningen svängen kommer svaret omedelbart och kraftfullt. Framänden är mjuk och flyter över ojämnheter, men kan samtidigt fås att spåra igenom lösa partier med lite press. Helt perfekt avvägt. Vid en böjbesiktning märker man snabbt att skidan är betydligt mjukare än vad den verkar vara vid test i pisten. Jag har därför svårt att tro att den här skidan kan göra annat än att gå riktigt bra i lössnö. Den väl tilltagna bredden gör att Blowern knappast kommer att kräva att man har ytterligare en skida som är ännu bredare för puderdagar. Man behöver inte vara smartast i klassen för att i så fall konstatera att Nordica har fått till en mycket svårslagen kombattant i den prestigefyllda kategorin skibum-everyday. Rådet för kommande säsong är lika enkelt som självklart: Testa Supercharger Blower innan du köper bredlagg.
Nordica Supercharger Enforcer 185cm (Åre)
En nerskalad version av Blowern ovan. Samma grundkänsla, men Enforcer saknar den råa kraft som finns inbyggd i Blower. Här rör det sig istället om en ganska ordinär midfat utan överraskningar. 185:an känns lite kort och det är synd att det inte finns en längre längd. Enforcer blir naturligtvis kvickare i svängväxlingarna än Blower, men det bestående intrycket blir ändå att man lika gärna kan gå upp på storebrorsan. Undantaget är personer under 70kg som kan behöva en lite mindre skida. Då passar säkert Enforcern bättre.
Atomic Big Daddy 190cm (Åre)
Bred, bredare, Big Daddy. Ser helt enkelt jävligt bred ut med sin snygga träinspirerade design och raka skärning. En skida som är helt malplacerad i Hamrebacken, men som ändå konstigt nog lyckas leverera till viss del. Skärningen är obefintlig och skär är bara att glömma om man inte har mer utrymme. Bakänden är lika obefintlig den i svaret i svängen iom den puderanpassade pintailen. Men Big Daddy visar ändå att det går att göra en skida som är 125mm bred under foten som ändå är relativt lättkörd och kvick i kortsväng. Vikten är imponerande låg för en så stor skida och det är säkert det som gör att skidan känns betydligt mindre än vad den är. Bristen på skärning gör att man får tvinga runt planken i längre svängar om underlaget är hårt. Isbettet är inte helt obefintligt, men imponerar såklart inte om man jämför med 100mm-skidor. Men med tanke på den extrema bredden och den lätta vikten är det ändå kul att känna att det finns lite bett att hitta. I kanten av pisten kunde man hitta partier med ett ganska tjockt och mjukt lager socker och där kunde man ana vad som väntar vid djupare snö. Där blir Big D extremt lättsvängda och man kan bara låta den nästan svaja fram och tillbaka under kroppen i kortsvängar. Förhållandena till trots var det ändå ett par roliga åk med Big Daddy och skidan känns på något sätt värd mer än att klassas som en ren pudermaskin, även om det inte är en dålig titel. Jag hade faktiskt gärna sett att den hade lite mer skärning för att den skulle få lite mer allroundsegenskaper.
Amplid Royal Teddy 191cm (Åre)
Amplid är ett för mig nytt märke och sådan är alltid intressant. Royal Teddy är den mjukare av två måttmässigt lika modeller. Den hårdare varianten heter Infrablack, men den fanns inte monterad för test. Royal Teddy är en 107mm bred twintip och den är påfallande lätt. På snön märks dock inte vikten som någon speciell faktor. Skidorna känns och beter sig som det mesta annat i den allt mer växande skaran bc-jibb-lagg från små tillverkare. Med det menar jag att den presterar ok på samtliga punkter, men det är definitivt inte tillräckligt bra för att motivera ett köp. Bettet är skapligt, stabiliteten ok, men inte mer och balans och känsla hamnar också mitt i träsket. Visst tar man sig fram, men det saknas en egen karaktär för att man ska behålla intresset mer än ett par åk. Små tillverkare måste vara bättre än dom stora om dom ska kunna slå sig in på marknaden och det är inte Amplid. Tyvärr.
Blizzard Titan Nine 181cm (Tandådalen)
(ingen bild)
En skida som numera känns etablerad i Blizzards sortiment. Förefaller vara oförändrad till i år. Det, med dagens mått, moderata midjemåttet gör den snabb i vändningarna samtidigt som den är tillräckligt bred för stabilitet i krävande underlag. En mjuk och snäll framände ger en känsla av servostyrning, men skidan svarar ändå ganska bra under foten. 181 med lite twintip är i kortaste laget för mig när det gäller skidor i den här kategorin och jag hade svårt att få hitta kraft i åkningen när man drog på över pucklar. Istället väljer man en väg mellan ojämnheterna och det går å andra sidan riktigt fint, eftersom Titan Nine svarar omedelbart på kommando. Så länge det inte är alltför stökigt eller hårt spårar Nine påfallande väl, men när man kommer till en punkt på fartskalan räcker inte 181cm till längre. Jag hade gärna testat den längre 188:an.
High Society FR 187cm (Tandådalen)
Mindre märken har oftast en vision eller story att deklarera för intresserade och så är fallet även med High Society. Testpersonalen i High Societytältet får pris som innehavare av årets skönaste märkesfilosofi: "Grundidén med våra skidor är att man tar vanliga skidor, fast gör dom bättre". Det låter ju inte alls dumt
Skidan är byggd i en solid träkonstruktion med klassiskt glasfiberlaminat kombinerat med kolfiberinlägg. Det finns dock ingen metall i laminatet och det är nog det som gör att skidan tappar i stabilitet i högre farter. Ojämnheter slår igenom tydligt ända in mot foten. Trots detta känns skidan dämpad i höga frekvenser. Min gissning är att det ligger ett lager dämpande material inbakat i sandwichen någonstans. Konstruktionen ger en ganska udda mix av dämpad snökontakt och odämpade högfartsegenskaper. High Society FR faller i samma fack som Amplid ovan. Den gör inte bort sig på något sätt utan gör vad den ska i en anonym kostym utan att briljera i något. 187cm, 104mm under foten och en skärning utan nya idéer gör att den hamnar i ett segment med oändligt många konkurrenter. Nästan alla små fabrikanter har minst en skida som ligger i närheten måttmässigt. Ska en skida lyfta sig över mängden krävs något speciellt som sagt. FR har inget speciellt och jag lockas därför inte till inköp.
Völkl Gotama 181cm (Tandådalen)
Gotama har funnits i många år nu. Varje år har konstruktionen och egenskaperna förändrats rejält. Den första årsmodellen är den enda som jag har tyckt om tidigare. De två nästföljande årsmodellerna var inga höjdare och förra årets skida var i mina ögon ett tydligt steg tillbaka. Völkl bantade troligen ner Gotama från deras huvudfreerideskida till en lätt bc-jibb-skida för att särskilja den från Mantra när den lanserades. Fjolårsmodellen av Gotama drogs också med många hållbarhetsproblem. Bindningar slets ur sandwichen och skidor knäcktes som tändstickor. Trots detta har skidans rykte stannat kvar på toppen och det är för mig ganska obegripligt. Det beror säkerligen på att Gotama är fortfarande synonymt med en cool åkare i många kretsar och då spelar det mindre roll hur den beter sig på snön.
Det verkar som att Völkl är medvetna om bristerna med fjolårsskidan och nu presenterar dom en helt ny konstruktion. Det är bara att konstatera att Völkl verkligen är på banan igen. Borta är den trötta känslan till förmån för äkta åkglädje. Årets Gotama är mer lik Mantra i konstruktionen och är snärtig och rapp i responsen. Isgreppet är helt ok för klassen, men den tappar på att skidan går över i hackande när det blir hårt. Det är ett pris man får betala för bredden och mjukheten, men det är lite störigt och tröttande. Men det är ändå bättre att det hackar än att det hasar. I skäret är Gotama lugn och säker och även om det fladdrar lite grann när man släpper iväg skidan finns det ändå en grundstabilitet som inger förtroende. Den stora skillnaden och den i mina ögon mest positiva egenskapen med årets version är att det finns en tydlig retur i ändläget i svängen. Trycker man till i skär eller i kortsväng så får man hjälp att hämta tillbaka skidan på ett ytterst trivsamt sätt. Det har jag saknat tidigare år och jag upplever skidor utan den egenskapen som tråkiga. Nu känns Gotama som ett alternativ igen. Jag valde Mantra i år, men blir lite osäker om jag valde rätt efter det här testet. Gotama i 190-versionen kan återigen vara med och strida om titeln som Völkls bästa skida för allroundändamål med offpistfokus. Trevligt.
Völkl Unlimited AC4 177cm (Tandådalen)
(ingen bild)
Man glömmer lätt hur kul man kan ha på den här typen av skidor. 82mm under foten klassades bara för några år sedan som brett. Nu är det inte många som ens tänker tanken att åka offpist med en så "smal" skida, men för svenska förhållanden där puderalmanackan är glesare än Ingvar Oldsbergs lugg är det en breddklass som fler borde beakta. I pisten är Völkl AC4 betydligt rappare och roligare än bredare skidor. Responsen i skäret är i klass med rena pistskidor och det är en fröjd att kunna täta till dom skärande svängarna i en kortare radie när man har kört på rakare bredlagg innan. 82mm är fortfarande tillräckligt brett för att man ska kunna få fördelarna med driv genom mjuka partier och stabilitet på ojämnt underlag. Med en aggressiv slip täcker den här skidan in de flesta åkares pistbehov och man har ändå möjligheten att ge sig ut utanför markeringarna utan att vara helt borta. En avancerad åkare som vågar ta prestigeförlusten i att inte ha några bredlagg på axeln har mycket att hämta i Völkl AC4.
Völkl Sumo 175cm (Tandådalen)
Sumon koras härmed till vinnaren i kategorin "bredast känsla hittills". Med 175cm och 125mm under foten är det en riktig padda att åka runt på. Termen lagårdsdörrar är sliten, men här stämmer det verkligen. Vridmomentet i fötterna är påtagligt så fort man lägger upp Sumo på kant. Isgreppet, eller hårdsnögreppet snarare, är förvånande nog riktigt bra och helt i nivå med exempelvis Gotama. Greppet i kombination med bredden gör att jag prisar mina tighta Strolztrimmade Tecnicapjäxor. Med ett par slappt sittande pjuck blir säkerligen Sumon en helt ohanterlig upplevelse. Kortsvängar är inte att tänka på. Man bara stannar upp i rytmen så fort man försöker. Långa skärande svängar fungerar, men är fysiskt krävande på en nivå som ingen annan skida på testet är i närheten av. Mjölksyran rinner obönhörligen till i riklig mängd redan i slutet av branten i Tandådalens stora backe och det är för er icke initierade i den pisten inte speciellt långt under toppen. Det är slående hur stor skillnaden är mellan Sumo och Atomic Big Daddy. De har samma bredd, men Sumo känns flera klasser bredare och jobbigare i aktiv åkning, trots att den är påtagligt mindre längdmässigt. Det är ingen idé att närmare beskriva egenskaperna. Det räcker med att konstatera att Sumo har passerat gränsen för vad som är behagligt att åka med i preparerade pister.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------
/MnO
I Åre nu i helgen var det bättre testtekniska förutsättningar, trots dålig snötillgång. Bara Skistarbacken, eller Hamrebacken som den kanske heter, i Duved var öppen. Underlaget var en blandning mellan hård konstsnö, stenhård konstsnö, ren blåis, sockerpucklar, jord och gräs. Ur skidtestarsynpunkt var det ett mycket krävande underlag för både åkarna och skidorna, trots den begränsade lutningen i den aktuella pisten. Skidor utan tydligt isgrepp hade inte mycket att hämta och testrepresentanternas val av kantpreparering var med all säkerhet mycket avgörande för resultatet. Backens skick med is i kombination med delvis riklig förekomst av grus och småsten gjorde att kanterna slets fort. De märken som inte slipade skidorna på kvällarna var dömda till nederlag. Fredagen och lördagen bjöd på liftköer av sällan skådad längd, vilket innebar att det blev mycket vila och lite åkning. Trots detta hann jag med en hel del skidor, men man var som vanligt styrt av tillgång snarare än vad man vill testa.
En trist trend överlag i tälten var att märkena inte hade med de mest intressanta prylarna. Dynastar tex hade bara med Legend Pro i 186cm och varken 194:an eller XXL. Elan hade valt att inte ta med Quad One. Rossignol skippade Squad i kontrast till förra året. Nordica hade tagit sitt förnuft till fånga och monterade upp ett par Supercharger Enforcer efter klagomål i Tandådalen, men Blower fanns inte i den allmänna hyllan, utan testades privat. Salomon skrapade fram en X-Wing Sandstorm först på söndagen efter påtryckningar. Völkl driver vidare på sin oförklarliga "moderna" linje med absurt korta längder i allt. Två, eller tom tre par Mantra 177cm och inga längre. Korkat så det förslår. Sumon fanns bara i den helt obefogade fjolårslängden 175cm och Gotaman enbart i 183. En väldigt omedveten inställning, eftersom de flesta som vill testa skidor i den kategorin också uppskattar längre skidor. Överlag var det också dåligt med raceskidor. Istället kryllade det av mainstream-lagg som hämtade ur de stora sportbutikernas hyllor. Visst behövs dom också, men det är trots allt mest entusiaster som testar skidor i piss-is på försäsongen.
Jag är 181cm lång och väger 75kg. Jag har säsongat tre vintrar i alperna och har i den miljön total fokus på offpiståkning. De år jag inte säsongar brukar jag snitta runt 55 skiddagar. Jag åker mest på 190+ 95mm-skidor, men nöter även en hel del dagar med korta pistskidor i låglandsbackar. Min teknik är självskolad med en ständig medveten strävan mot tekniskt bättre åkning. Jag kör på ganska hårt, men sätter kontroll och säkerhet före dumdristiga upptåg. Skidors egenskaper i luften eller fakie bryr jag mig inte om det minsta eftersom jag aldrig jibbar.
NOTERA: Det här är INTE är något skidtest i egentlig mening i stil med skidpressens. Då testar en grupp utvalda åkare skidorna under skiftande förhållanden under en längre tid och får fram en mycket mer nyanserad bild av en skidas egenskaper. Nedanstående kommentarer är enbart mina erfarenheter av hur varje skida betedde sig i just de förhållanden som rådde i Åre och Tandådalen under de aktuella helgerna. Givetvis är det långt från rätt att testa offpistorienterade skidor på den typen av underlag, men man får ändå en fingervisning i hur skidan känns. Skidorna presenteras i stil med skidtestarhelgens upplägg i en totalt ologisk ordning. Testad längd och testort anges efter modellnamnet. För mer info om mått, svängradier och liknande hänvisas till Freerides skiddatabas (https://www.freeride.se/skidatabase/2007/).
Dynastar Legend Pro 186cm (Åre)
En av de skidor som jag såg fram emot mest att få testa. Den är ju lite omgjord i år och den ser inte lika rå ut längre. Konstruktionen ligger med ett lite smygcap-aktigt topplager utseendemässigt närmare Legend 8800 än tidigare utgåvor av Prorider vilket orsakar en del obehag vid första anblicken. Prorider har alltid ingett respekt direkt med sitt raceinspirerade yttre, men den tiden är förbi. Åkegenskaperna känns dock igen, men man känner att den är aningen förändrad. Jag kan inte på rak arm säga vilken av årsmodellerna som är bäst. Det handlar mer om olika karaktärer, men dom ligger väldigt nära varandra. Den nya modellen upplever jag som lite lättare i snökontakten, men samtidigt aningen styvare i känslan jämfört med tidigare år. Alternativt kan det vara skärningen som är lite rakare, vilket i så fall skulle kunna göra skidan svårare att böja igenom.
Legend Pro är en mycket kompetent allroundskida. Stabilteten och tryggheten i skäret är enastående och man känner direkt att man kan lita på skidorna. 186:an är till i år mer bakmonterad än tidigare (i alla fall om testparets bindning satt på märket), vilket gör att den känns längre än 186 (eller känns som en 186:a snarare...) i jämförelse med andra skidor som är mer frammonterade. Proriders mest tydliga styrka är kontrollen när man mister kontrollen eller hur man ska kalla det. Ett exempel på detta är när isgreppet sviktar. Inte ens Prorider orkar med de mest blåskimrande isfläckarna, men när det väl släpper är det med en parallell förutsägbar sladd och inte med stora spektakulära slag som hos flera andra bredlagg under helgen. Lika lugnt beter den sig när man hamnar i baksätet och kör rakt över ett par pucklar. Svälj, svälj, svälj bara och man är snart tillbaka vid ratten. Legend Pro drar precis lagom in i svängen och är lättkörd utan att för den skull tappa på toppen och gå över till överstyrning. Fortfarande en allroundskida att räkna med för den som åker i stora anläggningar med andra ord.
Extrem Big Chief 192cm (Åre)
En av testets roligaste överraskningar var att Extrem äntligen har fått till skidor med rätt känsla i. Jag har fram tills nu, med visst undantag för Big Block som var helt ok då det begav sig, aldrig hittat rätt på Extremskidor. De första årgångarnas plankiga utgåvor led av en avsaknad av spänst och livlighet tillsammans med tveksamt grepp och dålig hållbarhet. Egenskaperna kompenserades till viss del av en kaxig attityd och fräck grafik, men det var ändå långt från aktuellt för någon med det minsta prylkänsla att åka runt på ett par Extrem. De senare åren har utvecklingen gått mot bättre grepp och mer stabilitet, men också mot en trög och tung känsla som kulminerade i förra årets Big-O som jag tyckte var riktigt tråkig. Men i år är det alltså annorlunda och grundkänslan i alla tre testade Extremskidor är densamma. Nu finns den där spänsten och snärtigheten som jag tidigare saknade och isgreppet är inget att klaga på utan är av trivsam medelklass i jämförelse med konkurrenternas alternativ. Extrem har fortfarande en bit kvar till dom bästa skidorna, men årets sortiment är ett tydligt steg framåt i utvecklingen.
Företagets största modell, Big Chief, var en trevlig bekantskap. Den är kvick och lättmanövrerad för storleken och man kan styra returen i yttre delen av svängen genom att förflytta trycket i längsled. Driver man skidan med framfoten hämtas skidan hem med lätthet och kortsvängarna kommer på ett pärlband utan större ansträngning. Om det stökar det till sig så att man blir tvingad att släppa plöstrycket skiftar skidan karaktär och blir lugn och trygg och går mer rakt fram. Det är precis så jag vill att ett par skidor i den här breddklassen ska uppföra sig. Fartstabiliteten när det börjar gå undan är inget att klaga på, iaf inte när det gäller farter av den art som man kunde testa i helgen. Nackdelarna med skidan är att den saknar riktig spets i isgreppet och att den släpper lite obalanserat när konstruktionen inte längre kan hantera underlaget. På de hårdaste isfläckarna finns inget att hämta och då fick jag några rejäla slag i form av en släppt bakände eller liknande. De bästa skidorna i kategorin släpper istället greppet kontrollerat och parallellt och man tappar inte kontrollen, trots att skäret sviktar.
Det hör egentligen inte hit, men jag kan inte låta bli att störa sig lite på att Extrem inte vågar ta steget fullt ut med deras största modell. 104mm i midjan är snarare allroundmått än stort idag och konkurrensen är hård om de få och medvetna kunderna inom målgruppen. Jag hade gärna sett en modell som verkligen satte Extrem på kartan som friåkarlaggsproducenter. 190+cm, 125-135 i midjan, en väl avvägd skärning, lätt negativt spann i framänden, stor fet tip och kanske en fishtail som i så fall ska vara betydligt större än den lilla kosmetiska fjantutsågningen på Big Chief. Små tillverkare måste ibland våga ta ut svängarna för att höja sig över den allt större mängden småföretag på skidmarknaden.
Tilläggas bör att Extrem tillhandahöll ett i princip komplett modell- och längdsortiment rakt över deras produktlinje i kontrast till flera andra märkesrepresentanter. I kombination med materialtekniskt kunnig och diskussionsvillig personal gjorde det Extremtältet till helgens trevligaste bekantskap. Fler borde ta efter den attityden.
Extrem Patriot 191cm (Åre)
En intressant skida iom den tämligen massiva och udda fördelade skärningen. 17 meters radie hos en skida som mäter 191cm är förvånande mycket sväng. Nästan all skärning ligger i framänden och den liknar till viss del Zag:s skidor. I åkningen är det, föga förvånande, en totalt framändesdominerad grundbalans och åkstilen får ställas om därefter. Skidorna har i det närmaste servostyrning på mjukt underlag. Tänk sväng och skidan svänger. Med en i sammanhanget smal bakände är det också lätt att själv bestämma över storleken på svängarna. Nyper man till över framänden viker skidan villigt in och kortar av radien rejält. Slappar man runt ett skär blir det istället en lång och svepande sväng. I Hamrebackens begränsade fallhöjd livade dessa kortsvängande midfats upp åkningen och Patriot var en av få breda skidor som man kunde pressa ut fullt i skärande svängar. I knixig åkning bland pucklar fastnar lätt framänden i mjukare partier om man skickar ut bakänden i sladd. Så länge man håller skäret skapligt, eller iaf behåller rundheten i svängarna spårar Patriot riktigt fint. Liksom de flesta andra friåkningsskidor kom Patriot till korta i backens hårdare partier. På isfläckar fanns samma problem som hos Big Chief, men med så kraftig skärning förvärras problemet. En skida med så tydlig framände ger äkta obehag när man tappar greppet eftersom man nästan med automatik ger sig in i svängen med mer insats än med en skida med en mer jämnt fördelad skärning. Sammanfattat är Patriot en kul skida för alla svenska förhållanden utom alltför hård konstsnö. Jag saknar också lite krispighet i snökontakten i jämförelse med toppskidorna i segmemtet.
Extrem Sweet-O 187 cm (Åre)
Mer pist än jibb... Glädjande nog för en notorisk twintipvägrare som mig var årets Sweet-O monterad för optimering av åkegenskaper istället för jibbing. Den här skidan känns inte som en twintip. Hade jag inte tittat ner och kontrollerat att bakänden faktiskt var uppböjd hade jag inte gissat på att det satt ett par jibblagg under pjucken. Sweet-O är relativt hård i känslan och stabiliteten finns i botten hela tiden. Skidan uppträder som en pistskida, utan att för den skull glänsa i kategorierna bett och stabilitet om man jämför med rena pistsmiskare. Marknadsföringen säger att det är en "do-it-all" för den parkorienterade åkaren och jag är beredd att hålla med. Skippar man railsessionerna och är noga med kantunderhåll kommer den här skidan att fungera under flertalet av säsongens dagar i Åre i vinter.
Fischer AMC76 170cm (Åre)
AMC76 är oförändrad från förra året, vilket innebär en väl presterande, men anonym allroundskida. Plastig i ljud och snökontakt, men svarar ändå skapligt på tryck. En skida för åkare som inte bryr sig så mycket om prylar. Det är bara att hoppa på och köra.
Längdvalet kräver en diskussion i sig. 170cm är helt enligt vad de flesta Stadium-/Intersport-försäljare skulle rekommendera till mig för allroundskidor, men i den riktiga världen, alltså utanför golv med målade löparbanor och väggar med stora skidposters är det fortfarande på tok för kort. Bland helgens pucklar och varierande underlag är det mäkta svårt att prestera något vettigt på en skida i den här storleksklassen.
Fischer Worldcup RC 175cm (Åre)
En skida som jag verkligen har gillat tidigare, men som kändes lite anonym i år. Helt perfekt avvägd skärning mitt emellan slalom och storslalom och åkaren kan själv bestämma om det ska åkas i upprätta kortsvängar eller i låga svepande kurvor. För piståkning i Sverige är en skida i den här kategorin optimal i mina ögon eftersom det går att liva upp en låglandsbacke samtidigt som man kan släppa iväg skidorna i hög fart på stora ytor. I år upplever jag skidan som något mjukare än tidigare, men det är inte mycket som skiljer. Den känns på något sätt tunnare på snön i år och jag upplever det som att jag står närmare snön, utan att egentligen göra det rent fysiskt. Prestandamässigt finns det inte mycket att klaga på. Stabiliteten är i toppklass liksom spårvilja och grepp. RC:n driver in i svängen på ett mycket trivsamt sätt och returen kommer just när och som jag vill ha den och är dessutom enkelt styrbar från nästan ingenting till rejäl kick. Man finner det man förväntar sig av en pistskida i den här prisklassen. Det som saknas är tyvärr det där bastanta isgreppet som återfinns i rena racemodeller. På blankisen sitter det inte oavsett insats. Det var ett problem som nästan alla testskidorna brottades med dock. Det vore mycket intressant att se vad den här skidan skulle prestera med en mer aggressiv slip.
Fischer RX8 175cm (Åre)
Lillebror till Worldcup RC, eller granne kanske iom att måtten är i det närmaste identiska. Grundegenskaperna är väldigt lika WC RC, men den här skidan känns lite billigare i konstruktionen. Det är en mer högfrekvent snökontakt som tar sig igenom bindningssystemet och upp i foten. I låg fart ger det en närvaro och krispighet, men det övergår i en brist på trygghet i högre fart. Efter något åk vänjer man sig dock vid känslan och stabiliteten är i realiteten väldigt bra. Det här är tveklöst en högpresterande pistskida. Den här skidan är också omgjord sedan i fjol och samma lätt udda konstaterande som med WC RC ovan måste göras även här. RX8 känns av någon anledning betydligt tunnare i år. Detta en rejäl platta till trots. Jag vet inte om det är en medveten förändring från Fischer, men jag tycker att RX8:an har tappat lite av den respektingivande stuns som fanns förra året till förmån för en mer tydlig snökontakt. Isgreppet är inget att orda om. Det sitter lika bra eller bättre än konkurrenterna i prisklassen.
Fischer Kehua 177cm (Åre)
Fischers offpistserie har av någon anledning inte fått speciellt stor uppmärksamhet sedan lanseringen förra året. Rangi, Kehua och Atua heter twintipsen som kompletteras med den mer kända allroundskidan Watea och den dekaltrimmade varianten av den gamla goda Big Stix 106, Porohete. Kehua är en liten smidig skida med mycket åkglädje och en rapp respons. Den är inte lika tydligt mjuk under foten som (förra årets) Watea, men det är ändå precis samma typ av lättarbetade flex och jämna böjkurva, fast i en nerskalad version. Testskidorna var monterade mellan jibb- och freeridemärket, dvs rejält långt fram, och det märktes också tydligt i den uppåkta pisten. Med 177cm, twintip och frammontering finns det inte mycket framände kvar att leka med. Jag hade klara problem att hålla drivet i åkningen utan att känna att jag var nära att stå på näsan. Tyvärr fanns varken Watea eller Atua tillgänglig på test, vilket gör att jag får nöja mig med att konstatera att den här skidan säkerligen passar tjejer och mindre personer som vill ha en lättkörd, men ändå rolig offpistbetonad allroundskida.
Head Monster 88 186cm (Åre)
Det har inte hänt så mycket i Monsterserien de senaste åren. Grundidén är densamma och egenskaperna som tidigare gav upphov till jubel är numera bara det man förväntar sig. Det krävs mer än så här för att jag ska ta till mig en skida i den här klassen, men samtidigt är det fortfarande en mycket potent modell som passar väldigt många. Testparet var tråkigt trimmade och kändes alltför mycket hängda i botten. Jag fick inte ordning på returen i kortsvängen, utan upplevde en trist död känsla i svängövergångarna i semi-sladdande kortsväng. I större svängar på skär kommer dock spänsten tillbaka och jag är övertygad om att det här paret skulle må bra av en genomtänkt preparering inför kommande testevents.
Kneissl Tanker 180cm (Åre)
Förra årets favorit glänste inte lika tydligt i år. Mycket på grund av att Kneissl i år valde att plocka med sig ett par 180cm istället för 190cm som förra året. Tanker är numera en ganska snäll skida efter uppmjukning av originalmodellen och 180cm känns därmed kort när det stökar till sig. 180-cm-versionen saknar den känsla av att "det här bygget pallar det mesta" som man annars direkt hittar hos storebrorsan 190. Kanterna var inte heller i toppskick eftersom jag testade den på eftermiddagen på lördagen. Pisten var till delar ganska grusig och kanterna fick ta en del stryk. Jag saknade isbett helt enkelt, men i övrigt är det även i år en mycket trevlig skida som med trygghet och förutsägbarhet tillsammans med prestanda lockar åkaren till att trycka på rejält i åkningen.
Völkl Supersport S2 170cm (Åre)
(ingen bild)
Bakom bindningen statueras det tydligt att det är en skida med både träkärna och dubbel-grepp i sann Völkl-anda. Det tar dock ungefär tre meter mot liftkön innan man konstaterar att det inte rör sig om en skida med traditionell Völkl-känsla. Här är det snarare en oerhört lätt och plastig uppenbarelse och hela konstruktionen andas, träkärneuttalandet till trots, skumkärna. S2 blir för dagen en påminnelse om hur mycket det skiljer mellan billiga och dyra skidor. Isgreppet är lättfunnet och skidan bettar direkt i låg fart, men när farten, eller svårighetsgraden på pisten ökar försvinner det lika fort. Det här är en skida för medelgoda åkare som gillar skidor med lätt vikt, enkel svänginitiering och åkning i blå till blåröda carvingvänliga pister.
Völkl Mantra 177cm (Åre)
På skidtestet förra året var Mantran en besvikelse och så även i år. Det är fullkomligt otroligt att Völkl kan förse teståkarna med ett så till fullo kasst preparerat exemplar i år igen. Det står utom tvivel att Völkl hade tjänat på att lämna det här paret i släpvagnen och sen dra en nödlögn om trasiga bindningar eller vad som helst. Ingen kommer att köpa ett par Mantra om man baserar sin bedömning av modellen på enbart ett test av det här paret. Testskidorna saknade allt vad bett och spårvilja heter. I mjukare snö fungerade dom skapligt, men så fort det var en antydan till hårt var det bara att glömma att försöka sig på en aktiv åkning. Något var allvarligt fel med kantvinklarna på den här Mantran och jag antar enligt nedanstående att det är hängningen som är problemet.
Völkl Mantra 191cm (Åre)
Mina egna skidor som bara är några åkdagar gamla. Jag har bara testat skidorna på mjuk snö innan och var då nöjd med hur dom presterade. Men... originalslipen är inte bra på (mina) Mantra. Det kan man snabbt konstatera efter ett par teståk på hårdare underlag. Isbettet är, trots bra kantskärpa, under all kritik. Dessutom var balansen i grepp och sladd dålig. Det är sådant man inte märker så tydligt i välpistade, mjuka nedfarter, men i helgens hårda skola märktes alla skavanker. Åtgärd var helt nödvändig.
Jag lämnade in skidorna för en grundlig preparering med planslip (0 graders hängning), struktur, kantslip (87 graders sidokant) osv. Efter instruktion och förklaring för servicemannen om varför jag ville slipa ett par till synes sprillans nya skidor kontrollerade han skidorna. Det visade sig att skidorna var riktigt mycket hängda från fabriken och dessutom gick belaget från att vara skåligt till att vara konkavt via vågformat lite huller och buller. Skidorna var så mycket hängda att inte ens ens en "normal" runda i planslipen gav någon nämnbar inverkan. Efter en första slipomgång teståktes paret och skillnaden var marginell. Det vara bara att gå tillbaka till butiken och meddela att slipen inte hade gett önskad effekt. Nu lades det mer själ i prepareringen och resultatet kontrollerades noga med vana servicekille-ögon. Efter en knapp timmes slipande (!) och diskuterande var jag nöjd med hur det såg ut. Ut och testa.
Nu vaknade Mantran till och gav det bett som man förväntar sig av bygget. En ohängd och nyslipad skida av den här storleken är naturligtvis lite svårhanterad, men det kommer att bli riktigt bra efter lätt nertrimning. Mantran släppte nu den flytiga attityden och dunkade bestämt genom pucklar som kom ivägen. Skäret satt bastant även över hårda partier och fartstabiliteten är förvisso inte alldeles på topp, men det räckte mer än väl till för att tämja ojämnheterna i testpisten. Sammanfattat levererar Mantran vad den enligt ryktet lovar efter omslipning. Jag kan inte annat göra än att med kraft rekommendera alla Mantraägare (inklusive i synnerhet folket i Völkltältet) att se över belagets planhet på sina par. Är det inte plant finns rejält med prestanda att hämta ut om man slipar skidan i en bra verkstad.
Salomon X-Wing Fury 180cm (Åre)
En ny skida i Salomons sortiment. Fury känns som en klassisk freerideskida från Salomon, men det saknas något för att det ska bli toppbetyg. Den känns mjuk på snön, men är i själva verket snarare av medelflex. Furyn tar hem priset som testets mest lättåkta och kvicka skida i förhållande till bredd. Att ge sig på kortsvängar med Furyn är som att slänga en studsboll mot en vägg. Den kommer garanterat tillbaka. Furyn är riktigt kul så länge underlaget är mjukt, men när det hårdnar till räcker den inte till. Till skillnad från många tidigare Salomon som i alla fall visat vilja till bett i lägre farter upplever jag Furyn som i princip omöjlig att få fast på isen oavsett om jag försöker att ansätta skäret hårt eller snällt. Hur jag än testade kunde jag inte få skidan att spåra över hårdare partier och jag kunde därmed inte riktigt testa stabiliteten. Men nu får man betänka att den typ av is som blänkte i decembersolen i helgen tack och lov inte är speciellt vanligt förekommande ens i de svenska fjällen. I mer normalt underlag räcker nog greppet till. Snökontakten är keramikklingande, odämpad och ren, dvs typiskt Salomon med skumkärna. X-Wing Fury är skidan för dig som vill ha en skojfrisk och lättsam kompanjon som inte suger krafter i onödan på berget.
Salomon X-Wing Sandstorm 187cm (Åre)
En skida som jag såg fram emot att testa eftersom jag tycker att Salomon har tappat rejält sedan den allt mer avlägsna introduktionen av AK Rocket S-Lab. AK Rocket har varit den enda skida som jag har gillat hos Salomon de senaste åren och förra året var i synnerhet Gun Lab en besvikelse. Sandstorm är Gun Labs twintipbefriade syskon med samma bredd under foten, men med en mindre jibborienterad image. Det skulle kunna bli bra med en lättkörd offpistskida med ett relativt mjukt flex om Salomon hade lyckats bygga in stabilitet och grepp i modellen. Men nej. Det här är inte bra. Inte alls bra. Det finns egentligen inget existensberättigande alls för den här skidan med tanke på hur lättåkt AK Rocket Lab är samtidigt som det är en mycket bättre skida överlag. Sandstorm passade inte alls i helgens förhållanden. Det var uttryckligen svårt att få den att spåra igenom mjukare områden och man behövde inte leta upp isfläckarna ens för att greppet skulle ge upp. Även på hårda, men ej isiga ytor, där man bettade med det mesta annat kom Sandstorm till korta. Visst kan man göra det lätt för sig och säga att den här skidan inte ska betta på hårt underlag iom att det är en offpistskida, MEN det finns skidor som är lika bra eller bättre utanför pisten som ändå presterar betydligt bättre än så här i en hård pist. Sandstorm kan bara rekommenderas till den som väljer skidor efter utseende och samtidigt tycker att just den här modellen är snyggast i hyllan. Bättring, Salomon.
Stöckli Rotor 179cm (Åre)
En intressant skida som kombinerar en raceaktig konstruktion med breddad midja och ett aningen uppmjukat brätte. 76mm under foten ger ett lugnare beteende än en raceskida och också en tydlig förbättring av egenskaperna på mjuk snö. När raceskidorna skär fast i den mjuka sockersnön går Rotor rakt över som ett par bredlagg. I det avseendet känns den bredare än den är, men samtidigt försvinner den känslan när man går över i kortsväng eller rullar i medellånga till långa svängar. Då känns det snarare som en pistskida av yppersta klass och är snabb och kvick i svängväxlingar utan att för den delen bli nervös. Trots att framänden, enligt folket i testtältet, ska vara mjuk upplever jag skidan som ganska krävande. Det går åt insats för att liva upp Rotor, men å andra sidan får man så mycket tillbaka att det känns som väl investerad energi. Skärningen är precis lagom med 16m och fördelningen mellan fram- och bakände är helt enligt vad man förväntar sig. Isbettet är av hög klass, men räckte inte till på blåisen, men det gjorde å andra sidan som sagt väldigt få skidor.
Scott Race Carve Cross RCX 179cm, 186cm (Åre)
Scotts skidor byggs som bekant av Fischer, men Scott har numera ett sortiment med egenutvecklade modeller. Den här skidan har ingen motsvarighet i Fischers modellprogram vad jag vet. Skidan med det föga innovativa namnet Race Carve Cross RCX är testets solklara vinnare i pistkategorin och den första Scott som jag har testat som har höjt sig över mängden. Skidan är tråkigt designad och ser inte ut att vara mycket för världen. Men där misstar man sig. Det här är en oerhört bra pistskida, speciellt i 186-cm-längden. Isgreppet var testets bästa och i klass med de racestockskidor som testades utanför det allmänna testet. Den breddade midjan ger också en bra stabilitet över växlande underlag och det i kombination med ett betongfast bett bjöd på en åkupplevelse utöver det vanliga. Ingen skida av samtliga testade inbjöd på samma sätt till rock´n-roll-åkning som RCX i Hamrebackens svåra förhållanden. Det är egentligen svårt att motivera ett val av en annan skida än den här för pistorienterad åkning efter helgens test. En liten brasklapp delas dock ut med anledning av en pratstund med en Scottrepresentant senare på kvällen. Scott hade den goda smaken att handslipa och noggrant preparera sina skidor för att optimera dom för det krävande underlaget till skillnad från de flesta andra testledare som verkade ha mer bråttom till ölpumpen än till verkstaden.
Nordica Supercharger Blower 193cm (Åre)
En stor, stor överraskning för mig. Testvinnaren i bredlaggsklassen. Trots 110mm under foten och ett respektingivande allmänt stort utseende fullkomligt briljerar Blowern i pisten. Jag har aldrig testat en skida med en sådan bredd som är så lättkörd och rolig. När lättsamheten dessutom får sällskap av rå prestanda i form av bett, trygghet och stabilitet kan man inte annat än att bli imponerad av vad italienarna på Nordica har fått fram till den här vintern. Har Sverre Lilieqvist någon större del i utvecklingen av den här skidan är det bara att dubbla sponsorarvodet på ett bräde. Blowern ger tillbaka en mjuk retur och nästan lite pop när man skickar ut den i kortsväng. Det är inga som helst problem att få till en rytmisk åkning mellan pucklarna, bredden till trots. Vid längre svängar och högre fart ligger Blowern lugnt i skäret och inväntar kommando från åkaren och när man väl driver igenom avslutningen svängen kommer svaret omedelbart och kraftfullt. Framänden är mjuk och flyter över ojämnheter, men kan samtidigt fås att spåra igenom lösa partier med lite press. Helt perfekt avvägt. Vid en böjbesiktning märker man snabbt att skidan är betydligt mjukare än vad den verkar vara vid test i pisten. Jag har därför svårt att tro att den här skidan kan göra annat än att gå riktigt bra i lössnö. Den väl tilltagna bredden gör att Blowern knappast kommer att kräva att man har ytterligare en skida som är ännu bredare för puderdagar. Man behöver inte vara smartast i klassen för att i så fall konstatera att Nordica har fått till en mycket svårslagen kombattant i den prestigefyllda kategorin skibum-everyday. Rådet för kommande säsong är lika enkelt som självklart: Testa Supercharger Blower innan du köper bredlagg.
Nordica Supercharger Enforcer 185cm (Åre)
En nerskalad version av Blowern ovan. Samma grundkänsla, men Enforcer saknar den råa kraft som finns inbyggd i Blower. Här rör det sig istället om en ganska ordinär midfat utan överraskningar. 185:an känns lite kort och det är synd att det inte finns en längre längd. Enforcer blir naturligtvis kvickare i svängväxlingarna än Blower, men det bestående intrycket blir ändå att man lika gärna kan gå upp på storebrorsan. Undantaget är personer under 70kg som kan behöva en lite mindre skida. Då passar säkert Enforcern bättre.
Atomic Big Daddy 190cm (Åre)
Bred, bredare, Big Daddy. Ser helt enkelt jävligt bred ut med sin snygga träinspirerade design och raka skärning. En skida som är helt malplacerad i Hamrebacken, men som ändå konstigt nog lyckas leverera till viss del. Skärningen är obefintlig och skär är bara att glömma om man inte har mer utrymme. Bakänden är lika obefintlig den i svaret i svängen iom den puderanpassade pintailen. Men Big Daddy visar ändå att det går att göra en skida som är 125mm bred under foten som ändå är relativt lättkörd och kvick i kortsväng. Vikten är imponerande låg för en så stor skida och det är säkert det som gör att skidan känns betydligt mindre än vad den är. Bristen på skärning gör att man får tvinga runt planken i längre svängar om underlaget är hårt. Isbettet är inte helt obefintligt, men imponerar såklart inte om man jämför med 100mm-skidor. Men med tanke på den extrema bredden och den lätta vikten är det ändå kul att känna att det finns lite bett att hitta. I kanten av pisten kunde man hitta partier med ett ganska tjockt och mjukt lager socker och där kunde man ana vad som väntar vid djupare snö. Där blir Big D extremt lättsvängda och man kan bara låta den nästan svaja fram och tillbaka under kroppen i kortsvängar. Förhållandena till trots var det ändå ett par roliga åk med Big Daddy och skidan känns på något sätt värd mer än att klassas som en ren pudermaskin, även om det inte är en dålig titel. Jag hade faktiskt gärna sett att den hade lite mer skärning för att den skulle få lite mer allroundsegenskaper.
Amplid Royal Teddy 191cm (Åre)
Amplid är ett för mig nytt märke och sådan är alltid intressant. Royal Teddy är den mjukare av två måttmässigt lika modeller. Den hårdare varianten heter Infrablack, men den fanns inte monterad för test. Royal Teddy är en 107mm bred twintip och den är påfallande lätt. På snön märks dock inte vikten som någon speciell faktor. Skidorna känns och beter sig som det mesta annat i den allt mer växande skaran bc-jibb-lagg från små tillverkare. Med det menar jag att den presterar ok på samtliga punkter, men det är definitivt inte tillräckligt bra för att motivera ett köp. Bettet är skapligt, stabiliteten ok, men inte mer och balans och känsla hamnar också mitt i träsket. Visst tar man sig fram, men det saknas en egen karaktär för att man ska behålla intresset mer än ett par åk. Små tillverkare måste vara bättre än dom stora om dom ska kunna slå sig in på marknaden och det är inte Amplid. Tyvärr.
Blizzard Titan Nine 181cm (Tandådalen)
(ingen bild)
En skida som numera känns etablerad i Blizzards sortiment. Förefaller vara oförändrad till i år. Det, med dagens mått, moderata midjemåttet gör den snabb i vändningarna samtidigt som den är tillräckligt bred för stabilitet i krävande underlag. En mjuk och snäll framände ger en känsla av servostyrning, men skidan svarar ändå ganska bra under foten. 181 med lite twintip är i kortaste laget för mig när det gäller skidor i den här kategorin och jag hade svårt att få hitta kraft i åkningen när man drog på över pucklar. Istället väljer man en väg mellan ojämnheterna och det går å andra sidan riktigt fint, eftersom Titan Nine svarar omedelbart på kommando. Så länge det inte är alltför stökigt eller hårt spårar Nine påfallande väl, men när man kommer till en punkt på fartskalan räcker inte 181cm till längre. Jag hade gärna testat den längre 188:an.
High Society FR 187cm (Tandådalen)
Mindre märken har oftast en vision eller story att deklarera för intresserade och så är fallet även med High Society. Testpersonalen i High Societytältet får pris som innehavare av årets skönaste märkesfilosofi: "Grundidén med våra skidor är att man tar vanliga skidor, fast gör dom bättre". Det låter ju inte alls dumt
Skidan är byggd i en solid träkonstruktion med klassiskt glasfiberlaminat kombinerat med kolfiberinlägg. Det finns dock ingen metall i laminatet och det är nog det som gör att skidan tappar i stabilitet i högre farter. Ojämnheter slår igenom tydligt ända in mot foten. Trots detta känns skidan dämpad i höga frekvenser. Min gissning är att det ligger ett lager dämpande material inbakat i sandwichen någonstans. Konstruktionen ger en ganska udda mix av dämpad snökontakt och odämpade högfartsegenskaper. High Society FR faller i samma fack som Amplid ovan. Den gör inte bort sig på något sätt utan gör vad den ska i en anonym kostym utan att briljera i något. 187cm, 104mm under foten och en skärning utan nya idéer gör att den hamnar i ett segment med oändligt många konkurrenter. Nästan alla små fabrikanter har minst en skida som ligger i närheten måttmässigt. Ska en skida lyfta sig över mängden krävs något speciellt som sagt. FR har inget speciellt och jag lockas därför inte till inköp.
Völkl Gotama 181cm (Tandådalen)
Gotama har funnits i många år nu. Varje år har konstruktionen och egenskaperna förändrats rejält. Den första årsmodellen är den enda som jag har tyckt om tidigare. De två nästföljande årsmodellerna var inga höjdare och förra årets skida var i mina ögon ett tydligt steg tillbaka. Völkl bantade troligen ner Gotama från deras huvudfreerideskida till en lätt bc-jibb-skida för att särskilja den från Mantra när den lanserades. Fjolårsmodellen av Gotama drogs också med många hållbarhetsproblem. Bindningar slets ur sandwichen och skidor knäcktes som tändstickor. Trots detta har skidans rykte stannat kvar på toppen och det är för mig ganska obegripligt. Det beror säkerligen på att Gotama är fortfarande synonymt med en cool åkare i många kretsar och då spelar det mindre roll hur den beter sig på snön.
Det verkar som att Völkl är medvetna om bristerna med fjolårsskidan och nu presenterar dom en helt ny konstruktion. Det är bara att konstatera att Völkl verkligen är på banan igen. Borta är den trötta känslan till förmån för äkta åkglädje. Årets Gotama är mer lik Mantra i konstruktionen och är snärtig och rapp i responsen. Isgreppet är helt ok för klassen, men den tappar på att skidan går över i hackande när det blir hårt. Det är ett pris man får betala för bredden och mjukheten, men det är lite störigt och tröttande. Men det är ändå bättre att det hackar än att det hasar. I skäret är Gotama lugn och säker och även om det fladdrar lite grann när man släpper iväg skidan finns det ändå en grundstabilitet som inger förtroende. Den stora skillnaden och den i mina ögon mest positiva egenskapen med årets version är att det finns en tydlig retur i ändläget i svängen. Trycker man till i skär eller i kortsväng så får man hjälp att hämta tillbaka skidan på ett ytterst trivsamt sätt. Det har jag saknat tidigare år och jag upplever skidor utan den egenskapen som tråkiga. Nu känns Gotama som ett alternativ igen. Jag valde Mantra i år, men blir lite osäker om jag valde rätt efter det här testet. Gotama i 190-versionen kan återigen vara med och strida om titeln som Völkls bästa skida för allroundändamål med offpistfokus. Trevligt.
Völkl Unlimited AC4 177cm (Tandådalen)
(ingen bild)
Man glömmer lätt hur kul man kan ha på den här typen av skidor. 82mm under foten klassades bara för några år sedan som brett. Nu är det inte många som ens tänker tanken att åka offpist med en så "smal" skida, men för svenska förhållanden där puderalmanackan är glesare än Ingvar Oldsbergs lugg är det en breddklass som fler borde beakta. I pisten är Völkl AC4 betydligt rappare och roligare än bredare skidor. Responsen i skäret är i klass med rena pistskidor och det är en fröjd att kunna täta till dom skärande svängarna i en kortare radie när man har kört på rakare bredlagg innan. 82mm är fortfarande tillräckligt brett för att man ska kunna få fördelarna med driv genom mjuka partier och stabilitet på ojämnt underlag. Med en aggressiv slip täcker den här skidan in de flesta åkares pistbehov och man har ändå möjligheten att ge sig ut utanför markeringarna utan att vara helt borta. En avancerad åkare som vågar ta prestigeförlusten i att inte ha några bredlagg på axeln har mycket att hämta i Völkl AC4.
Völkl Sumo 175cm (Tandådalen)
Sumon koras härmed till vinnaren i kategorin "bredast känsla hittills". Med 175cm och 125mm under foten är det en riktig padda att åka runt på. Termen lagårdsdörrar är sliten, men här stämmer det verkligen. Vridmomentet i fötterna är påtagligt så fort man lägger upp Sumo på kant. Isgreppet, eller hårdsnögreppet snarare, är förvånande nog riktigt bra och helt i nivå med exempelvis Gotama. Greppet i kombination med bredden gör att jag prisar mina tighta Strolztrimmade Tecnicapjäxor. Med ett par slappt sittande pjuck blir säkerligen Sumon en helt ohanterlig upplevelse. Kortsvängar är inte att tänka på. Man bara stannar upp i rytmen så fort man försöker. Långa skärande svängar fungerar, men är fysiskt krävande på en nivå som ingen annan skida på testet är i närheten av. Mjölksyran rinner obönhörligen till i riklig mängd redan i slutet av branten i Tandådalens stora backe och det är för er icke initierade i den pisten inte speciellt långt under toppen. Det är slående hur stor skillnaden är mellan Sumo och Atomic Big Daddy. De har samma bredd, men Sumo känns flera klasser bredare och jobbigare i aktiv åkning, trots att den är påtagligt mindre längdmässigt. Det är ingen idé att närmare beskriva egenskaperna. Det räcker med att konstatera att Sumo har passerat gränsen för vad som är behagligt att åka med i preparerade pister.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------
/MnO
Senast ändrad:
