Två skidtestarhelger i ord

MnO

Aktiv medlem
Två skidtestarhelger i ord
Nu är försäsongens två stora skidtestarhelger till ända. Jag har helt enligt tradition varit i Tandådalen och Åre och testat skidor. Tandådalens skidtest utspelades för två veckor sedan i ur testsynpunkt miserabla förhållanden. Endast stora backen var öppen och underlaget var lite småblött med flytig, sockrig konstsnö som gjorde att alla skidor kändes nästan lika. Dessutom var jag på plats med flickvännen, som är nybörjare inom skidåkning, och kunde därför inte hålla uppe tempot i testandet. Av den anledningen har jag väntat med att posta omdömen från den helgen tills att jag hade lite mer substans efter Åre-testet. Nu blir det istället ett inlägg som även med mina mått lägger iväg rejält i längd.

I Åre nu i helgen var det bättre testtekniska förutsättningar, trots dålig snötillgång. Bara Skistarbacken, eller Hamrebacken som den kanske heter, i Duved var öppen. Underlaget var en blandning mellan hård konstsnö, stenhård konstsnö, ren blåis, sockerpucklar, jord och gräs. Ur skidtestarsynpunkt var det ett mycket krävande underlag för både åkarna och skidorna, trots den begränsade lutningen i den aktuella pisten. Skidor utan tydligt isgrepp hade inte mycket att hämta och testrepresentanternas val av kantpreparering var med all säkerhet mycket avgörande för resultatet. Backens skick med is i kombination med delvis riklig förekomst av grus och småsten gjorde att kanterna slets fort. De märken som inte slipade skidorna på kvällarna var dömda till nederlag. Fredagen och lördagen bjöd på liftköer av sällan skådad längd, vilket innebar att det blev mycket vila och lite åkning. Trots detta hann jag med en hel del skidor, men man var som vanligt styrt av tillgång snarare än vad man vill testa.

En trist trend överlag i tälten var att märkena inte hade med de mest intressanta prylarna. Dynastar tex hade bara med Legend Pro i 186cm och varken 194:an eller XXL. Elan hade valt att inte ta med Quad One. Rossignol skippade Squad i kontrast till förra året. Nordica hade tagit sitt förnuft till fånga och monterade upp ett par Supercharger Enforcer efter klagomål i Tandådalen, men Blower fanns inte i den allmänna hyllan, utan testades privat. Salomon skrapade fram en X-Wing Sandstorm först på söndagen efter påtryckningar. Völkl driver vidare på sin oförklarliga "moderna" linje med absurt korta längder i allt. Två, eller tom tre par Mantra 177cm och inga längre. Korkat så det förslår. Sumon fanns bara i den helt obefogade fjolårslängden 175cm och Gotaman enbart i 183. En väldigt omedveten inställning, eftersom de flesta som vill testa skidor i den kategorin också uppskattar längre skidor. Överlag var det också dåligt med raceskidor. Istället kryllade det av mainstream-lagg som hämtade ur de stora sportbutikernas hyllor. Visst behövs dom också, men det är trots allt mest entusiaster som testar skidor i piss-is på försäsongen.

Jag är 181cm lång och väger 75kg. Jag har säsongat tre vintrar i alperna och har i den miljön total fokus på offpiståkning. De år jag inte säsongar brukar jag snitta runt 55 skiddagar. Jag åker mest på 190+ 95mm-skidor, men nöter även en hel del dagar med korta pistskidor i låglandsbackar. Min teknik är självskolad med en ständig medveten strävan mot tekniskt bättre åkning. Jag kör på ganska hårt, men sätter kontroll och säkerhet före dumdristiga upptåg. Skidors egenskaper i luften eller fakie bryr jag mig inte om det minsta eftersom jag aldrig jibbar.

NOTERA: Det här är INTE är något skidtest i egentlig mening i stil med skidpressens. Då testar en grupp utvalda åkare skidorna under skiftande förhållanden under en längre tid och får fram en mycket mer nyanserad bild av en skidas egenskaper. Nedanstående kommentarer är enbart mina erfarenheter av hur varje skida betedde sig i just de förhållanden som rådde i Åre och Tandådalen under de aktuella helgerna. Givetvis är det långt från rätt att testa offpistorienterade skidor på den typen av underlag, men man får ändå en fingervisning i hur skidan känns. Skidorna presenteras i stil med skidtestarhelgens upplägg i en totalt ologisk ordning. Testad längd och testort anges efter modellnamnet. För mer info om mått, svängradier och liknande hänvisas till Freerides skiddatabas (https://www.freeride.se/skidatabase/2007/).


Dynastar Legend Pro 186cm (Åre)

3416_pic1b.jpg



En av de skidor som jag såg fram emot mest att få testa. Den är ju lite omgjord i år och den ser inte lika rå ut längre. Konstruktionen ligger med ett lite smygcap-aktigt topplager utseendemässigt närmare Legend 8800 än tidigare utgåvor av Prorider vilket orsakar en del obehag vid första anblicken. Prorider har alltid ingett respekt direkt med sitt raceinspirerade yttre, men den tiden är förbi. Åkegenskaperna känns dock igen, men man känner att den är aningen förändrad. Jag kan inte på rak arm säga vilken av årsmodellerna som är bäst. Det handlar mer om olika karaktärer, men dom ligger väldigt nära varandra. Den nya modellen upplever jag som lite lättare i snökontakten, men samtidigt aningen styvare i känslan jämfört med tidigare år. Alternativt kan det vara skärningen som är lite rakare, vilket i så fall skulle kunna göra skidan svårare att böja igenom.

Legend Pro är en mycket kompetent allroundskida. Stabilteten och tryggheten i skäret är enastående och man känner direkt att man kan lita på skidorna. 186:an är till i år mer bakmonterad än tidigare (i alla fall om testparets bindning satt på märket), vilket gör att den känns längre än 186 (eller känns som en 186:a snarare...) i jämförelse med andra skidor som är mer frammonterade. Proriders mest tydliga styrka är kontrollen när man mister kontrollen eller hur man ska kalla det. Ett exempel på detta är när isgreppet sviktar. Inte ens Prorider orkar med de mest blåskimrande isfläckarna, men när det väl släpper är det med en parallell förutsägbar sladd och inte med stora spektakulära slag som hos flera andra bredlagg under helgen. Lika lugnt beter den sig när man hamnar i baksätet och kör rakt över ett par pucklar. Svälj, svälj, svälj bara och man är snart tillbaka vid ratten. Legend Pro drar precis lagom in i svängen och är lättkörd utan att för den skull tappa på toppen och gå över till överstyrning. Fortfarande en allroundskida att räkna med för den som åker i stora anläggningar med andra ord.


Extrem Big Chief 192cm (Åre)

3479_pic1b.jpg


En av testets roligaste överraskningar var att Extrem äntligen har fått till skidor med rätt känsla i. Jag har fram tills nu, med visst undantag för Big Block som var helt ok då det begav sig, aldrig hittat rätt på Extremskidor. De första årgångarnas plankiga utgåvor led av en avsaknad av spänst och livlighet tillsammans med tveksamt grepp och dålig hållbarhet. Egenskaperna kompenserades till viss del av en kaxig attityd och fräck grafik, men det var ändå långt från aktuellt för någon med det minsta prylkänsla att åka runt på ett par Extrem. De senare åren har utvecklingen gått mot bättre grepp och mer stabilitet, men också mot en trög och tung känsla som kulminerade i förra årets Big-O som jag tyckte var riktigt tråkig. Men i år är det alltså annorlunda och grundkänslan i alla tre testade Extremskidor är densamma. Nu finns den där spänsten och snärtigheten som jag tidigare saknade och isgreppet är inget att klaga på utan är av trivsam medelklass i jämförelse med konkurrenternas alternativ. Extrem har fortfarande en bit kvar till dom bästa skidorna, men årets sortiment är ett tydligt steg framåt i utvecklingen.

Företagets största modell, Big Chief, var en trevlig bekantskap. Den är kvick och lättmanövrerad för storleken och man kan styra returen i yttre delen av svängen genom att förflytta trycket i längsled. Driver man skidan med framfoten hämtas skidan hem med lätthet och kortsvängarna kommer på ett pärlband utan större ansträngning. Om det stökar det till sig så att man blir tvingad att släppa plöstrycket skiftar skidan karaktär och blir lugn och trygg och går mer rakt fram. Det är precis så jag vill att ett par skidor i den här breddklassen ska uppföra sig. Fartstabiliteten när det börjar gå undan är inget att klaga på, iaf inte när det gäller farter av den art som man kunde testa i helgen. Nackdelarna med skidan är att den saknar riktig spets i isgreppet och att den släpper lite obalanserat när konstruktionen inte längre kan hantera underlaget. På de hårdaste isfläckarna finns inget att hämta och då fick jag några rejäla slag i form av en släppt bakände eller liknande. De bästa skidorna i kategorin släpper istället greppet kontrollerat och parallellt och man tappar inte kontrollen, trots att skäret sviktar.

Det hör egentligen inte hit, men jag kan inte låta bli att störa sig lite på att Extrem inte vågar ta steget fullt ut med deras största modell. 104mm i midjan är snarare allroundmått än stort idag och konkurrensen är hård om de få och medvetna kunderna inom målgruppen. Jag hade gärna sett en modell som verkligen satte Extrem på kartan som friåkarlaggsproducenter. 190+cm, 125-135 i midjan, en väl avvägd skärning, lätt negativt spann i framänden, stor fet tip och kanske en fishtail som i så fall ska vara betydligt större än den lilla kosmetiska fjantutsågningen på Big Chief. Små tillverkare måste ibland våga ta ut svängarna för att höja sig över den allt större mängden småföretag på skidmarknaden.

Tilläggas bör att Extrem tillhandahöll ett i princip komplett modell- och längdsortiment rakt över deras produktlinje i kontrast till flera andra märkesrepresentanter. I kombination med materialtekniskt kunnig och diskussionsvillig personal gjorde det Extremtältet till helgens trevligaste bekantskap. Fler borde ta efter den attityden.


Extrem Patriot 191cm (Åre)

3603_pic1b.jpg


En intressant skida iom den tämligen massiva och udda fördelade skärningen. 17 meters radie hos en skida som mäter 191cm är förvånande mycket sväng. Nästan all skärning ligger i framänden och den liknar till viss del Zag:s skidor. I åkningen är det, föga förvånande, en totalt framändesdominerad grundbalans och åkstilen får ställas om därefter. Skidorna har i det närmaste servostyrning på mjukt underlag. Tänk sväng och skidan svänger. Med en i sammanhanget smal bakände är det också lätt att själv bestämma över storleken på svängarna. Nyper man till över framänden viker skidan villigt in och kortar av radien rejält. Slappar man runt ett skär blir det istället en lång och svepande sväng. I Hamrebackens begränsade fallhöjd livade dessa kortsvängande midfats upp åkningen och Patriot var en av få breda skidor som man kunde pressa ut fullt i skärande svängar. I knixig åkning bland pucklar fastnar lätt framänden i mjukare partier om man skickar ut bakänden i sladd. Så länge man håller skäret skapligt, eller iaf behåller rundheten i svängarna spårar Patriot riktigt fint. Liksom de flesta andra friåkningsskidor kom Patriot till korta i backens hårdare partier. På isfläckar fanns samma problem som hos Big Chief, men med så kraftig skärning förvärras problemet. En skida med så tydlig framände ger äkta obehag när man tappar greppet eftersom man nästan med automatik ger sig in i svängen med mer insats än med en skida med en mer jämnt fördelad skärning. Sammanfattat är Patriot en kul skida för alla svenska förhållanden utom alltför hård konstsnö. Jag saknar också lite krispighet i snökontakten i jämförelse med toppskidorna i segmemtet.


Extrem Sweet-O 187 cm (Åre)

3604_pic1b.jpg


Mer pist än jibb... Glädjande nog för en notorisk twintipvägrare som mig var årets Sweet-O monterad för optimering av åkegenskaper istället för jibbing. Den här skidan känns inte som en twintip. Hade jag inte tittat ner och kontrollerat att bakänden faktiskt var uppböjd hade jag inte gissat på att det satt ett par jibblagg under pjucken. Sweet-O är relativt hård i känslan och stabiliteten finns i botten hela tiden. Skidan uppträder som en pistskida, utan att för den skull glänsa i kategorierna bett och stabilitet om man jämför med rena pistsmiskare. Marknadsföringen säger att det är en "do-it-all" för den parkorienterade åkaren och jag är beredd att hålla med. Skippar man railsessionerna och är noga med kantunderhåll kommer den här skidan att fungera under flertalet av säsongens dagar i Åre i vinter.


Fischer AMC76 170cm (Åre)

3535_pic1b.jpg


AMC76 är oförändrad från förra året, vilket innebär en väl presterande, men anonym allroundskida. Plastig i ljud och snökontakt, men svarar ändå skapligt på tryck. En skida för åkare som inte bryr sig så mycket om prylar. Det är bara att hoppa på och köra.

Längdvalet kräver en diskussion i sig. 170cm är helt enligt vad de flesta Stadium-/Intersport-försäljare skulle rekommendera till mig för allroundskidor, men i den riktiga världen, alltså utanför golv med målade löparbanor och väggar med stora skidposters är det fortfarande på tok för kort. Bland helgens pucklar och varierande underlag är det mäkta svårt att prestera något vettigt på en skida i den här storleksklassen.


Fischer Worldcup RC 175cm (Åre)

3537_pic1b.jpg


En skida som jag verkligen har gillat tidigare, men som kändes lite anonym i år. Helt perfekt avvägd skärning mitt emellan slalom och storslalom och åkaren kan själv bestämma om det ska åkas i upprätta kortsvängar eller i låga svepande kurvor. För piståkning i Sverige är en skida i den här kategorin optimal i mina ögon eftersom det går att liva upp en låglandsbacke samtidigt som man kan släppa iväg skidorna i hög fart på stora ytor. I år upplever jag skidan som något mjukare än tidigare, men det är inte mycket som skiljer. Den känns på något sätt tunnare på snön i år och jag upplever det som att jag står närmare snön, utan att egentligen göra det rent fysiskt. Prestandamässigt finns det inte mycket att klaga på. Stabiliteten är i toppklass liksom spårvilja och grepp. RC:n driver in i svängen på ett mycket trivsamt sätt och returen kommer just när och som jag vill ha den och är dessutom enkelt styrbar från nästan ingenting till rejäl kick. Man finner det man förväntar sig av en pistskida i den här prisklassen. Det som saknas är tyvärr det där bastanta isgreppet som återfinns i rena racemodeller. På blankisen sitter det inte oavsett insats. Det var ett problem som nästan alla testskidorna brottades med dock. Det vore mycket intressant att se vad den här skidan skulle prestera med en mer aggressiv slip.


Fischer RX8 175cm (Åre)

3584_pic1b.jpg


Lillebror till Worldcup RC, eller granne kanske iom att måtten är i det närmaste identiska. Grundegenskaperna är väldigt lika WC RC, men den här skidan känns lite billigare i konstruktionen. Det är en mer högfrekvent snökontakt som tar sig igenom bindningssystemet och upp i foten. I låg fart ger det en närvaro och krispighet, men det övergår i en brist på trygghet i högre fart. Efter något åk vänjer man sig dock vid känslan och stabiliteten är i realiteten väldigt bra. Det här är tveklöst en högpresterande pistskida. Den här skidan är också omgjord sedan i fjol och samma lätt udda konstaterande som med WC RC ovan måste göras även här. RX8 känns av någon anledning betydligt tunnare i år. Detta en rejäl platta till trots. Jag vet inte om det är en medveten förändring från Fischer, men jag tycker att RX8:an har tappat lite av den respektingivande stuns som fanns förra året till förmån för en mer tydlig snökontakt. Isgreppet är inget att orda om. Det sitter lika bra eller bättre än konkurrenterna i prisklassen.


Fischer Kehua 177cm (Åre)

3591_pic1b.jpg


Fischers offpistserie har av någon anledning inte fått speciellt stor uppmärksamhet sedan lanseringen förra året. Rangi, Kehua och Atua heter twintipsen som kompletteras med den mer kända allroundskidan Watea och den dekaltrimmade varianten av den gamla goda Big Stix 106, Porohete. Kehua är en liten smidig skida med mycket åkglädje och en rapp respons. Den är inte lika tydligt mjuk under foten som (förra årets) Watea, men det är ändå precis samma typ av lättarbetade flex och jämna böjkurva, fast i en nerskalad version. Testskidorna var monterade mellan jibb- och freeridemärket, dvs rejält långt fram, och det märktes också tydligt i den uppåkta pisten. Med 177cm, twintip och frammontering finns det inte mycket framände kvar att leka med. Jag hade klara problem att hålla drivet i åkningen utan att känna att jag var nära att stå på näsan. Tyvärr fanns varken Watea eller Atua tillgänglig på test, vilket gör att jag får nöja mig med att konstatera att den här skidan säkerligen passar tjejer och mindre personer som vill ha en lättkörd, men ändå rolig offpistbetonad allroundskida.


Head Monster 88 186cm (Åre)

3566_pic1b.jpg


Det har inte hänt så mycket i Monsterserien de senaste åren. Grundidén är densamma och egenskaperna som tidigare gav upphov till jubel är numera bara det man förväntar sig. Det krävs mer än så här för att jag ska ta till mig en skida i den här klassen, men samtidigt är det fortfarande en mycket potent modell som passar väldigt många. Testparet var tråkigt trimmade och kändes alltför mycket hängda i botten. Jag fick inte ordning på returen i kortsvängen, utan upplevde en trist död känsla i svängövergångarna i semi-sladdande kortsväng. I större svängar på skär kommer dock spänsten tillbaka och jag är övertygad om att det här paret skulle må bra av en genomtänkt preparering inför kommande testevents.


Kneissl Tanker 180cm (Åre)

3360_pic1b.jpg


Förra årets favorit glänste inte lika tydligt i år. Mycket på grund av att Kneissl i år valde att plocka med sig ett par 180cm istället för 190cm som förra året. Tanker är numera en ganska snäll skida efter uppmjukning av originalmodellen och 180cm känns därmed kort när det stökar till sig. 180-cm-versionen saknar den känsla av att "det här bygget pallar det mesta" som man annars direkt hittar hos storebrorsan 190. Kanterna var inte heller i toppskick eftersom jag testade den på eftermiddagen på lördagen. Pisten var till delar ganska grusig och kanterna fick ta en del stryk. Jag saknade isbett helt enkelt, men i övrigt är det även i år en mycket trevlig skida som med trygghet och förutsägbarhet tillsammans med prestanda lockar åkaren till att trycka på rejält i åkningen.


Völkl Supersport S2 170cm (Åre)

(ingen bild)

Bakom bindningen statueras det tydligt att det är en skida med både träkärna och dubbel-grepp i sann Völkl-anda. Det tar dock ungefär tre meter mot liftkön innan man konstaterar att det inte rör sig om en skida med traditionell Völkl-känsla. Här är det snarare en oerhört lätt och plastig uppenbarelse och hela konstruktionen andas, träkärneuttalandet till trots, skumkärna. S2 blir för dagen en påminnelse om hur mycket det skiljer mellan billiga och dyra skidor. Isgreppet är lättfunnet och skidan bettar direkt i låg fart, men när farten, eller svårighetsgraden på pisten ökar försvinner det lika fort. Det här är en skida för medelgoda åkare som gillar skidor med lätt vikt, enkel svänginitiering och åkning i blå till blåröda carvingvänliga pister.


Völkl Mantra 177cm (Åre)

3393_pic1b.jpg


På skidtestet förra året var Mantran en besvikelse och så även i år. Det är fullkomligt otroligt att Völkl kan förse teståkarna med ett så till fullo kasst preparerat exemplar i år igen. Det står utom tvivel att Völkl hade tjänat på att lämna det här paret i släpvagnen och sen dra en nödlögn om trasiga bindningar eller vad som helst. Ingen kommer att köpa ett par Mantra om man baserar sin bedömning av modellen på enbart ett test av det här paret. Testskidorna saknade allt vad bett och spårvilja heter. I mjukare snö fungerade dom skapligt, men så fort det var en antydan till hårt var det bara att glömma att försöka sig på en aktiv åkning. Något var allvarligt fel med kantvinklarna på den här Mantran och jag antar enligt nedanstående att det är hängningen som är problemet.


Völkl Mantra 191cm (Åre)

Mina egna skidor som bara är några åkdagar gamla. Jag har bara testat skidorna på mjuk snö innan och var då nöjd med hur dom presterade. Men... originalslipen är inte bra på (mina) Mantra. Det kan man snabbt konstatera efter ett par teståk på hårdare underlag. Isbettet är, trots bra kantskärpa, under all kritik. Dessutom var balansen i grepp och sladd dålig. Det är sådant man inte märker så tydligt i välpistade, mjuka nedfarter, men i helgens hårda skola märktes alla skavanker. Åtgärd var helt nödvändig.

Jag lämnade in skidorna för en grundlig preparering med planslip (0 graders hängning), struktur, kantslip (87 graders sidokant) osv. Efter instruktion och förklaring för servicemannen om varför jag ville slipa ett par till synes sprillans nya skidor kontrollerade han skidorna. Det visade sig att skidorna var riktigt mycket hängda från fabriken och dessutom gick belaget från att vara skåligt till att vara konkavt via vågformat lite huller och buller. Skidorna var så mycket hängda att inte ens ens en "normal" runda i planslipen gav någon nämnbar inverkan. Efter en första slipomgång teståktes paret och skillnaden var marginell. Det vara bara att gå tillbaka till butiken och meddela att slipen inte hade gett önskad effekt. Nu lades det mer själ i prepareringen och resultatet kontrollerades noga med vana servicekille-ögon. Efter en knapp timmes slipande (!) och diskuterande var jag nöjd med hur det såg ut. Ut och testa.

Nu vaknade Mantran till och gav det bett som man förväntar sig av bygget. En ohängd och nyslipad skida av den här storleken är naturligtvis lite svårhanterad, men det kommer att bli riktigt bra efter lätt nertrimning. Mantran släppte nu den flytiga attityden och dunkade bestämt genom pucklar som kom ivägen. Skäret satt bastant även över hårda partier och fartstabiliteten är förvisso inte alldeles på topp, men det räckte mer än väl till för att tämja ojämnheterna i testpisten. Sammanfattat levererar Mantran vad den enligt ryktet lovar efter omslipning. Jag kan inte annat göra än att med kraft rekommendera alla Mantraägare (inklusive i synnerhet folket i Völkltältet) att se över belagets planhet på sina par. Är det inte plant finns rejält med prestanda att hämta ut om man slipar skidan i en bra verkstad.


Salomon X-Wing Fury 180cm (Åre)

3432_pic1b.jpg


En ny skida i Salomons sortiment. Fury känns som en klassisk freerideskida från Salomon, men det saknas något för att det ska bli toppbetyg. Den känns mjuk på snön, men är i själva verket snarare av medelflex. Furyn tar hem priset som testets mest lättåkta och kvicka skida i förhållande till bredd. Att ge sig på kortsvängar med Furyn är som att slänga en studsboll mot en vägg. Den kommer garanterat tillbaka. Furyn är riktigt kul så länge underlaget är mjukt, men när det hårdnar till räcker den inte till. Till skillnad från många tidigare Salomon som i alla fall visat vilja till bett i lägre farter upplever jag Furyn som i princip omöjlig att få fast på isen oavsett om jag försöker att ansätta skäret hårt eller snällt. Hur jag än testade kunde jag inte få skidan att spåra över hårdare partier och jag kunde därmed inte riktigt testa stabiliteten. Men nu får man betänka att den typ av is som blänkte i decembersolen i helgen tack och lov inte är speciellt vanligt förekommande ens i de svenska fjällen. I mer normalt underlag räcker nog greppet till. Snökontakten är keramikklingande, odämpad och ren, dvs typiskt Salomon med skumkärna. X-Wing Fury är skidan för dig som vill ha en skojfrisk och lättsam kompanjon som inte suger krafter i onödan på berget.


Salomon X-Wing Sandstorm 187cm (Åre)

3430_pic1b.jpg


En skida som jag såg fram emot att testa eftersom jag tycker att Salomon har tappat rejält sedan den allt mer avlägsna introduktionen av AK Rocket S-Lab. AK Rocket har varit den enda skida som jag har gillat hos Salomon de senaste åren och förra året var i synnerhet Gun Lab en besvikelse. Sandstorm är Gun Labs twintipbefriade syskon med samma bredd under foten, men med en mindre jibborienterad image. Det skulle kunna bli bra med en lättkörd offpistskida med ett relativt mjukt flex om Salomon hade lyckats bygga in stabilitet och grepp i modellen. Men nej. Det här är inte bra. Inte alls bra. Det finns egentligen inget existensberättigande alls för den här skidan med tanke på hur lättåkt AK Rocket Lab är samtidigt som det är en mycket bättre skida överlag. Sandstorm passade inte alls i helgens förhållanden. Det var uttryckligen svårt att få den att spåra igenom mjukare områden och man behövde inte leta upp isfläckarna ens för att greppet skulle ge upp. Även på hårda, men ej isiga ytor, där man bettade med det mesta annat kom Sandstorm till korta. Visst kan man göra det lätt för sig och säga att den här skidan inte ska betta på hårt underlag iom att det är en offpistskida, MEN det finns skidor som är lika bra eller bättre utanför pisten som ändå presterar betydligt bättre än så här i en hård pist. Sandstorm kan bara rekommenderas till den som väljer skidor efter utseende och samtidigt tycker att just den här modellen är snyggast i hyllan. Bättring, Salomon.


Stöckli Rotor 179cm (Åre)

3381_pic1b.jpg


En intressant skida som kombinerar en raceaktig konstruktion med breddad midja och ett aningen uppmjukat brätte. 76mm under foten ger ett lugnare beteende än en raceskida och också en tydlig förbättring av egenskaperna på mjuk snö. När raceskidorna skär fast i den mjuka sockersnön går Rotor rakt över som ett par bredlagg. I det avseendet känns den bredare än den är, men samtidigt försvinner den känslan när man går över i kortsväng eller rullar i medellånga till långa svängar. Då känns det snarare som en pistskida av yppersta klass och är snabb och kvick i svängväxlingar utan att för den delen bli nervös. Trots att framänden, enligt folket i testtältet, ska vara mjuk upplever jag skidan som ganska krävande. Det går åt insats för att liva upp Rotor, men å andra sidan får man så mycket tillbaka att det känns som väl investerad energi. Skärningen är precis lagom med 16m och fördelningen mellan fram- och bakände är helt enligt vad man förväntar sig. Isbettet är av hög klass, men räckte inte till på blåisen, men det gjorde å andra sidan som sagt väldigt få skidor.


Scott Race Carve Cross RCX 179cm, 186cm (Åre)

3552_pic1b.jpg


Scotts skidor byggs som bekant av Fischer, men Scott har numera ett sortiment med egenutvecklade modeller. Den här skidan har ingen motsvarighet i Fischers modellprogram vad jag vet. Skidan med det föga innovativa namnet Race Carve Cross RCX är testets solklara vinnare i pistkategorin och den första Scott som jag har testat som har höjt sig över mängden. Skidan är tråkigt designad och ser inte ut att vara mycket för världen. Men där misstar man sig. Det här är en oerhört bra pistskida, speciellt i 186-cm-längden. Isgreppet var testets bästa och i klass med de racestockskidor som testades utanför det allmänna testet. Den breddade midjan ger också en bra stabilitet över växlande underlag och det i kombination med ett betongfast bett bjöd på en åkupplevelse utöver det vanliga. Ingen skida av samtliga testade inbjöd på samma sätt till rock´n-roll-åkning som RCX i Hamrebackens svåra förhållanden. Det är egentligen svårt att motivera ett val av en annan skida än den här för pistorienterad åkning efter helgens test. En liten brasklapp delas dock ut med anledning av en pratstund med en Scottrepresentant senare på kvällen. Scott hade den goda smaken att handslipa och noggrant preparera sina skidor för att optimera dom för det krävande underlaget till skillnad från de flesta andra testledare som verkade ha mer bråttom till ölpumpen än till verkstaden.


Nordica Supercharger Blower 193cm (Åre)

3347_pic1b.jpg


En stor, stor överraskning för mig. Testvinnaren i bredlaggsklassen. Trots 110mm under foten och ett respektingivande allmänt stort utseende fullkomligt briljerar Blowern i pisten. Jag har aldrig testat en skida med en sådan bredd som är så lättkörd och rolig. När lättsamheten dessutom får sällskap av rå prestanda i form av bett, trygghet och stabilitet kan man inte annat än att bli imponerad av vad italienarna på Nordica har fått fram till den här vintern. Har Sverre Lilieqvist någon större del i utvecklingen av den här skidan är det bara att dubbla sponsorarvodet på ett bräde. Blowern ger tillbaka en mjuk retur och nästan lite pop när man skickar ut den i kortsväng. Det är inga som helst problem att få till en rytmisk åkning mellan pucklarna, bredden till trots. Vid längre svängar och högre fart ligger Blowern lugnt i skäret och inväntar kommando från åkaren och när man väl driver igenom avslutningen svängen kommer svaret omedelbart och kraftfullt. Framänden är mjuk och flyter över ojämnheter, men kan samtidigt fås att spåra igenom lösa partier med lite press. Helt perfekt avvägt. Vid en böjbesiktning märker man snabbt att skidan är betydligt mjukare än vad den verkar vara vid test i pisten. Jag har därför svårt att tro att den här skidan kan göra annat än att gå riktigt bra i lössnö. Den väl tilltagna bredden gör att Blowern knappast kommer att kräva att man har ytterligare en skida som är ännu bredare för puderdagar. Man behöver inte vara smartast i klassen för att i så fall konstatera att Nordica har fått till en mycket svårslagen kombattant i den prestigefyllda kategorin skibum-everyday. Rådet för kommande säsong är lika enkelt som självklart: Testa Supercharger Blower innan du köper bredlagg.


Nordica Supercharger Enforcer 185cm (Åre)

3348_pic1b.jpg


En nerskalad version av Blowern ovan. Samma grundkänsla, men Enforcer saknar den råa kraft som finns inbyggd i Blower. Här rör det sig istället om en ganska ordinär midfat utan överraskningar. 185:an känns lite kort och det är synd att det inte finns en längre längd. Enforcer blir naturligtvis kvickare i svängväxlingarna än Blower, men det bestående intrycket blir ändå att man lika gärna kan gå upp på storebrorsan. Undantaget är personer under 70kg som kan behöva en lite mindre skida. Då passar säkert Enforcern bättre.


Atomic Big Daddy 190cm (Åre)

3596_pic1b.jpg


Bred, bredare, Big Daddy. Ser helt enkelt jävligt bred ut med sin snygga träinspirerade design och raka skärning. En skida som är helt malplacerad i Hamrebacken, men som ändå konstigt nog lyckas leverera till viss del. Skärningen är obefintlig och skär är bara att glömma om man inte har mer utrymme. Bakänden är lika obefintlig den i svaret i svängen iom den puderanpassade pintailen. Men Big Daddy visar ändå att det går att göra en skida som är 125mm bred under foten som ändå är relativt lättkörd och kvick i kortsväng. Vikten är imponerande låg för en så stor skida och det är säkert det som gör att skidan känns betydligt mindre än vad den är. Bristen på skärning gör att man får tvinga runt planken i längre svängar om underlaget är hårt. Isbettet är inte helt obefintligt, men imponerar såklart inte om man jämför med 100mm-skidor. Men med tanke på den extrema bredden och den lätta vikten är det ändå kul att känna att det finns lite bett att hitta. I kanten av pisten kunde man hitta partier med ett ganska tjockt och mjukt lager socker och där kunde man ana vad som väntar vid djupare snö. Där blir Big D extremt lättsvängda och man kan bara låta den nästan svaja fram och tillbaka under kroppen i kortsvängar. Förhållandena till trots var det ändå ett par roliga åk med Big Daddy och skidan känns på något sätt värd mer än att klassas som en ren pudermaskin, även om det inte är en dålig titel. Jag hade faktiskt gärna sett att den hade lite mer skärning för att den skulle få lite mer allroundsegenskaper.


Amplid Royal Teddy 191cm (Åre)

3504_pic1b.jpg


Amplid är ett för mig nytt märke och sådan är alltid intressant. Royal Teddy är den mjukare av två måttmässigt lika modeller. Den hårdare varianten heter Infrablack, men den fanns inte monterad för test. Royal Teddy är en 107mm bred twintip och den är påfallande lätt. På snön märks dock inte vikten som någon speciell faktor. Skidorna känns och beter sig som det mesta annat i den allt mer växande skaran bc-jibb-lagg från små tillverkare. Med det menar jag att den presterar ok på samtliga punkter, men det är definitivt inte tillräckligt bra för att motivera ett köp. Bettet är skapligt, stabiliteten ok, men inte mer och balans och känsla hamnar också mitt i träsket. Visst tar man sig fram, men det saknas en egen karaktär för att man ska behålla intresset mer än ett par åk. Små tillverkare måste vara bättre än dom stora om dom ska kunna slå sig in på marknaden och det är inte Amplid. Tyvärr.


Blizzard Titan Nine 181cm (Tandådalen)
(ingen bild)

En skida som numera känns etablerad i Blizzards sortiment. Förefaller vara oförändrad till i år. Det, med dagens mått, moderata midjemåttet gör den snabb i vändningarna samtidigt som den är tillräckligt bred för stabilitet i krävande underlag. En mjuk och snäll framände ger en känsla av servostyrning, men skidan svarar ändå ganska bra under foten. 181 med lite twintip är i kortaste laget för mig när det gäller skidor i den här kategorin och jag hade svårt att få hitta kraft i åkningen när man drog på över pucklar. Istället väljer man en väg mellan ojämnheterna och det går å andra sidan riktigt fint, eftersom Titan Nine svarar omedelbart på kommando. Så länge det inte är alltför stökigt eller hårt spårar Nine påfallande väl, men när man kommer till en punkt på fartskalan räcker inte 181cm till längre. Jag hade gärna testat den längre 188:an.


High Society FR 187cm (Tandådalen)

3686_pic1b.jpg


Mindre märken har oftast en vision eller story att deklarera för intresserade och så är fallet även med High Society. Testpersonalen i High Societytältet får pris som innehavare av årets skönaste märkesfilosofi: "Grundidén med våra skidor är att man tar vanliga skidor, fast gör dom bättre". Det låter ju inte alls dumt :)
Skidan är byggd i en solid träkonstruktion med klassiskt glasfiberlaminat kombinerat med kolfiberinlägg. Det finns dock ingen metall i laminatet och det är nog det som gör att skidan tappar i stabilitet i högre farter. Ojämnheter slår igenom tydligt ända in mot foten. Trots detta känns skidan dämpad i höga frekvenser. Min gissning är att det ligger ett lager dämpande material inbakat i sandwichen någonstans. Konstruktionen ger en ganska udda mix av dämpad snökontakt och odämpade högfartsegenskaper. High Society FR faller i samma fack som Amplid ovan. Den gör inte bort sig på något sätt utan gör vad den ska i en anonym kostym utan att briljera i något. 187cm, 104mm under foten och en skärning utan nya idéer gör att den hamnar i ett segment med oändligt många konkurrenter. Nästan alla små fabrikanter har minst en skida som ligger i närheten måttmässigt. Ska en skida lyfta sig över mängden krävs något speciellt som sagt. FR har inget speciellt och jag lockas därför inte till inköp.


Völkl Gotama 181cm (Tandådalen)

3369_pic1b.jpg


Gotama har funnits i många år nu. Varje år har konstruktionen och egenskaperna förändrats rejält. Den första årsmodellen är den enda som jag har tyckt om tidigare. De två nästföljande årsmodellerna var inga höjdare och förra årets skida var i mina ögon ett tydligt steg tillbaka. Völkl bantade troligen ner Gotama från deras huvudfreerideskida till en lätt bc-jibb-skida för att särskilja den från Mantra när den lanserades. Fjolårsmodellen av Gotama drogs också med många hållbarhetsproblem. Bindningar slets ur sandwichen och skidor knäcktes som tändstickor. Trots detta har skidans rykte stannat kvar på toppen och det är för mig ganska obegripligt. Det beror säkerligen på att Gotama är fortfarande synonymt med en cool åkare i många kretsar och då spelar det mindre roll hur den beter sig på snön.

Det verkar som att Völkl är medvetna om bristerna med fjolårsskidan och nu presenterar dom en helt ny konstruktion. Det är bara att konstatera att Völkl verkligen är på banan igen. Borta är den trötta känslan till förmån för äkta åkglädje. Årets Gotama är mer lik Mantra i konstruktionen och är snärtig och rapp i responsen. Isgreppet är helt ok för klassen, men den tappar på att skidan går över i hackande när det blir hårt. Det är ett pris man får betala för bredden och mjukheten, men det är lite störigt och tröttande. Men det är ändå bättre att det hackar än att det hasar. I skäret är Gotama lugn och säker och även om det fladdrar lite grann när man släpper iväg skidan finns det ändå en grundstabilitet som inger förtroende. Den stora skillnaden och den i mina ögon mest positiva egenskapen med årets version är att det finns en tydlig retur i ändläget i svängen. Trycker man till i skär eller i kortsväng så får man hjälp att hämta tillbaka skidan på ett ytterst trivsamt sätt. Det har jag saknat tidigare år och jag upplever skidor utan den egenskapen som tråkiga. Nu känns Gotama som ett alternativ igen. Jag valde Mantra i år, men blir lite osäker om jag valde rätt efter det här testet. Gotama i 190-versionen kan återigen vara med och strida om titeln som Völkls bästa skida för allroundändamål med offpistfokus. Trevligt.


Völkl Unlimited AC4 177cm (Tandådalen)

(ingen bild)

Man glömmer lätt hur kul man kan ha på den här typen av skidor. 82mm under foten klassades bara för några år sedan som brett. Nu är det inte många som ens tänker tanken att åka offpist med en så "smal" skida, men för svenska förhållanden där puderalmanackan är glesare än Ingvar Oldsbergs lugg är det en breddklass som fler borde beakta. I pisten är Völkl AC4 betydligt rappare och roligare än bredare skidor. Responsen i skäret är i klass med rena pistskidor och det är en fröjd att kunna täta till dom skärande svängarna i en kortare radie när man har kört på rakare bredlagg innan. 82mm är fortfarande tillräckligt brett för att man ska kunna få fördelarna med driv genom mjuka partier och stabilitet på ojämnt underlag. Med en aggressiv slip täcker den här skidan in de flesta åkares pistbehov och man har ändå möjligheten att ge sig ut utanför markeringarna utan att vara helt borta. En avancerad åkare som vågar ta prestigeförlusten i att inte ha några bredlagg på axeln har mycket att hämta i Völkl AC4.


Völkl Sumo 175cm (Tandådalen)

3380_pic1b.jpg


Sumon koras härmed till vinnaren i kategorin "bredast känsla hittills". Med 175cm och 125mm under foten är det en riktig padda att åka runt på. Termen lagårdsdörrar är sliten, men här stämmer det verkligen. Vridmomentet i fötterna är påtagligt så fort man lägger upp Sumo på kant. Isgreppet, eller hårdsnögreppet snarare, är förvånande nog riktigt bra och helt i nivå med exempelvis Gotama. Greppet i kombination med bredden gör att jag prisar mina tighta Strolztrimmade Tecnicapjäxor. Med ett par slappt sittande pjuck blir säkerligen Sumon en helt ohanterlig upplevelse. Kortsvängar är inte att tänka på. Man bara stannar upp i rytmen så fort man försöker. Långa skärande svängar fungerar, men är fysiskt krävande på en nivå som ingen annan skida på testet är i närheten av. Mjölksyran rinner obönhörligen till i riklig mängd redan i slutet av branten i Tandådalens stora backe och det är för er icke initierade i den pisten inte speciellt långt under toppen. Det är slående hur stor skillnaden är mellan Sumo och Atomic Big Daddy. De har samma bredd, men Sumo känns flera klasser bredare och jobbigare i aktiv åkning, trots att den är påtagligt mindre längdmässigt. Det är ingen idé att närmare beskriva egenskaperna. Det räcker med att konstatera att Sumo har passerat gränsen för vad som är behagligt att åka med i preparerade pister.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------

/MnO
 
Senast ändrad:
H

Hasse

Guest
Två skidtestarhelger i ord
Du är underbar MnO. Sjukt bra som vanligt!!! Hoppas du njöt av våra sms som Sam skickade till din bror.

//H
 

Wippeh

Ny medlem
Två skidtestarhelger i ord
Tokigt intressant läsning. Tror jag slukade varenda recension. En skida jag inte ser är Scratch BC wrs som i mina ögon faller som en underbar skida. Iofs hela jag då jag testat den. Skulle bara vilja ha en ordentlig redovisning av skidan från en som har lite att jämnföra med som dig. Du har väl skidtestarhelger kvar va? :/ fan hoppa in i rossignols tält nu nästa gång.
 

Joye

Aktiv medlem
Två skidtestarhelger i ord
Trevlig läsning, välskriver och tydligt i dina tankar. Saknar självklart en _hel_ del skidor men av förståliga skäl så kan du ju inte kört på allt som var intressant.
Skidmärkesrepresentanternas val av skidor att plocka med till testning är också intressant. Gotaman fanns med iår, något jag saknade förra året. Vilka är egentligen målgruppen för skidtestarhelgerna, de seriösa skidåkarna som vill ha järnkoll på skidmarknaden, de glada stockholmsfestprissarna som egentligen inte vet hur man står på ett par skidor men gärna tar en tur till Åre för en extra festhelg. Eller alla vanliga stackars svenssons som ska köpa sina skidor på något av landets sportkedjor med enorma utbud av modellerna i standardsegmentet?

Hoppas du hade en trevliga helger iaf, jag kan meddela att det regnade i Göteborg :)


PS. Klart intressant med Nordica Blower, hade på förhand plockat bort dem från listan men får väl titta åt det hållet också.
 

HeLium

Aktiv medlem
Två skidtestarhelger i ord
MnO>> Tack för en mycket snygg genomgång!!!

Du sa att de Monster 88 du testade var dåligt preppade och att du kände av det i kortsvängen. Hänger det bara på dålig trimm tror du?
Jag menar kortsvängen på M88 har väl tidigare också varit svår att få en riktigt bra respons i?

Jag som är lite längre och tyngre, 190cm +90kg, (och med skapligt stor skidvana) finner modellen fantastiskt härligt för att de har kunnat ge suverän respons när det går lite fortare i mer tekninskt krävande åkning. Detta tack vare en vridstyvhet i skidan som både kräver kraft och teknik. Problemet med det är att kortsvängen har blivit mer "svårtillgänglig" (i brist på bättre ord) och kan ge mindre stuns eller död som du utryckte det.
Eller är jag helt ute och seglar?
 

rabbit

Aktiv medlem
Två skidtestarhelger i ord
Tack i år igen för en härlig testrapport! Problemen du upplever med Mantra'n tycker jag skapar en viktig frågeställning för skidköparen.

Problemen består troligtvis av att skidan inte ges tid att "sätta sig" (jmfr engelskans "cured") innan den prepareras och skeppas ifrån fabriken.

Skidorna "sätter sig" därmed under transport och når inte kunden i det skick man ursprungligen tänkt sig från fabrikens sida.

Därmed borde man ha rätt till en fullständig preparation i en professionell verkstad om man kan visa på "ojämna" skidor. (.ex. med hjälp av en "true bar")

Har man rätt till detta? Om man köpt skidorna på Intersport, vem klarar då av att göra jobbet? Vem gör jobbet om man beställt skidorna via nätet?

Många verkstäder kan ju ta uppemot en tusenlapp för en "helrenovering" och det ökar ju priset på ett par nya skidor väsentligt.

Dessutom tar man ju någon säsong eller två av skidornas totala livslängd, om man hängt baskanten i den utsträckning du beskriver och måste slipa av några mm.

Nåväl, tack för trevlig läsning.

-fred, vind och snö.
/r
 
H

Hasse

Guest
Två skidtestarhelger i ord
rabbit: Det är ju faktiskt Völkls fel i detta fallet. Så det borde Völkl se till att du har rätt till fullständigt renovering så att du får riktiga skidor och inte butiken. Dessutom så har dom en sjukt skum mittmarkering på denna skidan.

//H
 

MnO

Aktiv medlem
Två skidtestarhelger i ord
Tackar för kommentarerna.

Wippeh sa:
Du har väl skidtestarhelger kvar va? :/ fan hoppa in i rossignols tält nu nästa gång.
Tandådalen och Åre är dom testarhelger jag brukar åka på, men det är ju inte omöjligt att man ramlar över ett par BC i alla fall. Jag var faktiskt påväg till Ross-tältet på söndagen och hade tänkt hinna med att åka igenom det som var intressant där, men testfolket började plocka ihop grejorna redan vid halv ett på söndagen. Snålt. Annars hade jag garanterat testat både BC och Radical mm.

Frealsare sa:
MnO!
Brilliant! Igen!
Hur orkar du? Hur motiverar du dig?
Suveränt!
Jag är tillräckligt gammal för att tillhöra den generationen som inte ens använder sig av termen "orka". Jag sitter mycket hellre och skriver ett inlägg av den här typen en kväll istället för att soffa framför tv:n. Jag tycker personligen att det är riktigt kul att sätta ord på känslor och upplevelser efter skidtest. Om inte annat kan jag själv gå tillbaka till mina egna texter senare på säsongen och på så sätt bevara kunskapen.

HeLium sa:
MnO>>
Du sa att de Monster 88 du testade var dåligt preppade och att du kände av det i kortsvängen. Hänger det bara på dålig trimm tror du?
Jag menar kortsvängen på M88 har väl tidigare också varit svår att få en riktigt bra respons i?

Jag som är lite längre och tyngre, 190cm +90kg, (och med skapligt stor skidvana) finner modellen fantastiskt härligt för att de har kunnat ge suverän respons när det går lite fortare i mer tekninskt krävande åkning. Detta tack vare en vridstyvhet i skidan som både kräver kraft och teknik. Problemet med det är att kortsvängen har blivit mer "svårtillgänglig" (i brist på bättre ord) och kan ge mindre stuns eller död som du utryckte det.
Eller är jag helt ute och seglar?
Det kan säkert stämma som du säger att Monster 88 är så pass krävande att jag med mina 75 kg får svårt att liva upp den, men faktum var att alla Headskidor som testades av åkare i vår grupp gick sämre än vad man kunde förvänta sig. Tom skidor som Supershape och Supershape Speed, som annars är ganska racemässiga i framtoningen saknade grepp. Det var också kännbart dålig skärpa på Monster 88:an, så bra trimmad var den definitivt inte. Jag tyckte iaf att det kändes som att den var avrundad i framänden och därmed flytig i toppen i kortsväng.

Hasse sa:
rabbit: Det är ju faktiskt Völkls fel i detta fallet. Så det borde Völkl se till att du har rätt till fullständigt renovering så att du får riktiga skidor och inte butiken. Dessutom så har dom en sjukt skum mittmarkering på denna skidan.
Jag håller med om att årets boot-märke på Mantran är riktigt skumt placerat. Jag monterade först efter den rekommendationen, men kände direkt att märket sitter fel. Nu har jag bakmonterat 2,8cm (max utan att få interferens mellan hålen, annars hade jag gått direkt på 3-3,5cm) och skidan känns ändå frammonterad. För att få en balans liknande Explosive får man nog flytta bak bindningen 5cm eller nåt sånt.
 

Peter_K

Medlem
Två skidtestarhelger i ord
Grymt intressant läsning :)

Jätteskoj att Extrem verkar ha hittat mer rätt med sina skidor. Jag har bara testat ett par och det var säkert 5 år sen i Tandådalen men din beskrivning av stumma plank känner jag väldigt väl igen från intrycket jag hade den gången.

Jag var och klämde på ett par Nordica Supercharger Enforcer för några veckor sen och de verkade intressanta då men inget för mig eftersom jag redan har ett par liknande skidor. Däremot storebrorn Blower verkar väldigt trevlig med tanke på vad du skrev om den. Fast jag hade ju lovat mig själv att inte köpa nya skidor denna säsongen, får se om jag lyckas hålla det löftet...
 
Senast ändrad:

MarkusO

Aktiv medlem
Två skidtestarhelger i ord
Bra längd.

Jag kan inte annat än hålla med om det mesta efter att ha åkt igenom ungefär samma uppsättning. På nåt sätt lyckade jag missa Amplid bara. Det var dumt. Jag har läst en del om dom innan och hade gärna tagit en provsväng.

Mest positivt i år:
Scotts bygge som nämdes ovan, dvs Race Carve Cross. En enormt tilltalande och välbyggd skida med stor pondus i dess uppträdande. Om det beror på bra arbete hos Scotts ingenjörer i samarbete med Fischers maskinskötare, eller om det grundar sig i minutiöst preparerande av den svenske generalagenten ska jag låta vara osagt. Resultatet var imponerade i alla fall. Jag testade den i 186 och det var enda gången under hela årehelgen som jag var sugen på att prova en kortare längd. Motsatsen var desto vanligare då - att man letade med blicken i stället efter längre grejor...

Andra testvinnare var i mina ögon Blizz Titan Nine. Hade den dessutom funnits i en vettig längd så...

Det bör också nämnas att racestockgrejerna som fanns privat i gänget (MnOs Fischer SL och GS, mina Vökl Racetiger SL) spårade ohemult bra i högerkantens ishalka.

Mest negativt:
Precis som MnO säger. Preppen på Mantra och längden på samma skida. Den de hade var oåkbar helt enkelt. Och exakt Hur gick tankarna när de tog 177:an i flera par till testet?

Salomon Sandstorm. HAR DOM TAPPAT DET HELT? Vilket jäkla skräp-plast-bygge till kodynga! Jag tror aldrig jag har åkt på nåt så okristligt sopdåligt sen . . . jag testade MnOs varmluftspistolböjda proto-twintip baserade på ett par fetingdaffy-knäckta Head Compact. De var dåliga - och det var länge sen.

(Sägas ska i sammanhanget att jag åkt mycket Salomon genom åren och gillar vad de gör ibland. Den (dyra) och kevlarstinna gröna Hexagon-AK rocketen till exempel. Jag hade den två vintrar. Sjukt länge för mig som brukar göra minst ett "mid season change"...)
 
Senast ändrad:

Bud66

Aktiv medlem
Två skidtestarhelger i ord
MnO, du dominerar fullständigt som vanligt!
Som vanligt en helt perfekt skidtest!

Jag funderar dock på en sak, Du skriver: NOTERA: Det här är INTE är något skidtest i egentlig mening i stil med skidpressens..... ect. bla. bla....

Jag håller INTE med dig om detta!
Jag anser nämligen att din skidtest är betydligt MER objektiv än skidtidningarnas!
(och det trots att du bara testat "under rådande förhållanden"...)

Varför?

DU BEHÖVER INTE TA HÄNSYN TILL NÅGRA ANNONSÖRER!
Jo, jag sticker ut hakan här, men eftersom jag jobbar själv inom media kan jag garantera att det sista man vill är att "komma på kant" med sina annonsörer. Självklart försöker man vara så objektiv som möjligt MEN om man testar en skida och tycker dessa är TOTALT KASSA (som exempel, ta MarkusOs kommentar om Salomon Sandstorm...) så garanterar jag dig att man väljer sina ord MYCKET, MYCKET, MYCKET noggrant för att det inte ska låta allt för negativt i tidningen....

Man vill ju inte stöta sig "allt för mycket" med nuvarande och potentiella annonsörer.....

Ha nu en underbar vinter!
Vi hörs!
 

Nissen

Ny medlem
Två skidtestarhelger i ord
Mycket välskrivet och informativt inlägg MnO! Den teoretiska grunden är nu satt för säsongens skidfunderingar :)

MnO sa:
Hasse sa:
rabbit: Det är ju faktiskt Völkls fel i detta fallet. Så det borde Völkl se till att du har rätt till fullständigt renovering så att du får riktiga skidor och inte butiken. Dessutom så har dom en sjukt skum mittmarkering på denna skidan.
Jag håller med om att årets boot-märke på Mantran är riktigt skumt placerat. Jag monterade först efter den rekommendationen, men kände direkt att märket sitter fel. Nu har jag bakmonterat 2,8cm (max utan att få interferens mellan hålen, annars hade jag gått direkt på 3-3,5cm) och skidan känns ändå frammonterad. För att få en balans liknande Explosive får man nog flytta bak bindningen 5cm eller nåt sånt.
Jag funderar själv på att montera mina bindningar på Mantran längre bak efter förra säsongens åkning. Enligt allt jag läst så är Mantra 06/07 oförändrad från Mantra 05/06 men är det så att mittmarkeringen ända flyttats på årets Mantra?

På mina 191cm (05/06) sitter boot center-märket 85cm från bakkanten av skidan. Kan kanske någon med årets modell mäta sina så vi kan se om det hänt något!
 
Senast ändrad:

MnO

Aktiv medlem
Två skidtestarhelger i ord
fluffb sa:
Haru skrivit dettta själv :O?
Hehe... Jodå, Fluffybuff, tro det eller ej, men jag har skrivit det alldeles själv :)

Nissen sa:
Kan kanske någon med årets modell mäta sina så vi kan se om det hänt något!
Jag har mätt mina 06/07 191cm Mantra nu och jag får det till att märket sitter 85,4 cm från tailen. Det beror väl på hur noga man mäter kanske, men det är ju ingen större skillnad. Jag använde ett stålmåttband lät det följa topsheeten ner i twintipen. Min nuvarande montering visade sig vara -2,2cm och inte -2,8 som jag sa innan. -2,8 hamnar för nära de gamla hålen.

----------------

Bud66> Det stämmer helt säkert att skidtidningarna inte vågar såga skidor från firmor som också betalar deras lön via annonser. De skriver inte "den här skidan är kass", utan väljer istället en snällare variant med samma innebörd i stil med: "den här skidan lämpar sig bäst för den lätta åkaren som helst håller till i lätta till medelsvåra pister". "Isgreppet är uruselt" i mitt språk översätts till "en skida som presterar bäst på mjukt underlag". Så funkar det ju helt klart. Det är faktiskt en av anledningarna till att jag inte har skickat in detta inlägg som ett förslag till artikel till Freerides redaktion i år (det har jag gjort tidigare vid ett fåtal tillfällen). Det är inte på något sätt säkert att dom hade tagit in det som en officiell artikel i alla fall, men det är också helt säkert att jag hade fått omformulera mig något här och var om det hade varit Freeride som genom att publicera inlägget ställde sig bakom texten. Då är det bättre att känna att jag som privatperson kan såga helt fritt helt efter eget behag.

Det som förvånar mig mest dock är hur i helsike dom kan lyckas få till så fattiga testartiklar med ett så stort underlag. Kan jag, utan större inblandning av ordbajeri, skriva en halv A4 om en skida efter att ha testat den i ett par åk, så borde Åka Skidors omfattande tester resultera i en sida per skida eller nåt liknande, eller iaf en kompakt, mycket faktaspäckad sammanfattning på en kvarts sida. Modellhistorik, tanke bakom modellen, hur den presterar i mjukt underlag, på hårt underlag, på mjuk natursnö, i vårsnö osv, osv. Nu är det ju patetiskt lite text om varje skida. Brant är ännu värre. Dom testerna hade man ju kunnat fixa till bara genom att läsa i produktkatalogen. Det är för dåligt med insatta prylbögar i skidsverige, det är helt klart.
 

Dr_Snow

Ny medlem
Två skidtestarhelger i ord
Mmm...mumma. Kvällslektyr när det är som bäst. Önskar att jag var så insatt att jag kunde kommentera dina intryck med mina egna, men så är icke fallet. Ändock, matigt värre! Precis som nämns ovan är det skönt med "ocensurerade" intryck från en, intet ont menat, vanlig person.

Så jäkla grymt, bra jobbat! (Det är fasen värt en liten notis på startsidan kan man tycka.)

//Dr. Snow
 
H

Hasse

Guest
Två skidtestarhelger i ord
jo_wel: Det märker en sann prylbög direkt och sen så märks kvaliten på skidan när man åker på den. Det kommer du säkert märka sen när du åker på flera olika par som jag misstänker du inte har gjort än så länge.

//H
 

MnO

Aktiv medlem
Två skidtestarhelger i ord
jo_wel sa:
hur vet du att kvaliten på gotaman har blivit bätre?du åkte ¨på dom i 5 åk typ?
Det stämmer som Hasse säger. Det känns i skidan när man böjer på den och om man teståker på något konstigt sätt. Ett klassiskt Völkl-sandwichbygge inger en känsla av kvalitet.

Man kan givetvis inte säga något om hållbarheten, men när Völkl går tillbaka till en konstruktion som liknar och på snön känns som ett traditionellt Völklbygge i stil med Mantra och Explosive kan man med viss fog anta att det har blivit bättre. När Völkl, eller godtyckligt stort och rutinerat företag, testar en ny konstruktion under ett år och sedan tydligt tar avsteg från det genom att gå tillbaka till en beprövad variant signalerar det att dom inte var nöjda med aspekter som prestanda, reklamationsfrekvens, bemötande och liknande med den tidigare modellen.
 

Nissen

Ny medlem
Två skidtestarhelger i ord
MnO sa:
Nissen sa:
Kan kanske någon med årets modell mäta sina så vi kan se om det hänt något!
Jag har mätt mina 06/07 191cm Mantra nu och jag får det till att märket sitter 85,4 cm från tailen. Det beror väl på hur noga man mäter kanske, men det är ju ingen större skillnad. Jag använde ett stålmåttband lät det följa topsheeten ner i twintipen. Min nuvarande montering visade sig vara -2,2cm och inte -2,8 som jag sa innan. -2,8 hamnar för nära de gamla hålen.
Tack för infon. Jag mätte förståss på det "andra" sättet (mot en tänkt vertikal linje dikt an mot bakändan) :) Mäter jag längs med topsheeten får jag samma resultat som du.

Bra information att ha i bakfickan nu när jag skall besluta mig för hur lång jag skall flytta bak mina bindningar.
 

Mountain_Man

Aktiv medlem
Två skidtestarhelger i ord
Flasian sa:
ååå härre gud... analysera mera
MnO: Varför inte skriva en lightversion för alla jibbare! Till exempel kunde du skriva följande om Fischer Kehua.

Fischer försöker och försöker men tycks aldrig få till en trendig design. Årets Kehua har en gayig design som skulle passat bra med neonfärgerna häromåret, men klart ägd idag av både K2 och Salomon. Definitivt inget för killar som vill ha respekt, möjligtvis kan den passa en tjej som kör lite enklare trix.

My five cents ... / MM ;-)
 

Ace_DG

Aktiv medlem
Två skidtestarhelger i ord
Den här säsongen har tyvärr inte börjat än för undertecknad. Sälentest var inplanerat men blev inställt, och Åre passade inte i tiden, ja ja...

Jag vill bara skjuta in lite angående vikten av rätt urval av testlagg och prepareringen av dessa. Årehelgen utgör höjdpunkten för höstens testhelger om man ska tro annonseringen. I ljuset av det är det är ju rent nonchalant mot oss konsumenter när leverantörerna kommer med ofullständig urval av längder som dessutom är dåligt preppade. Nu var jag inte i Åre, men utifrån MnO:s beskrivning anar jag en tendens.

Vissa representanter lyssnar och vet precis vad man talar om, andra vet absolut ingenting! Man får själv undervisa dom! Skrämmande! Man kan få de mest konstiga råd och kommentarer. Klagar man på preppning tas det som ett personligt påhopp nästan. I de beskrivna förhållanderna (hårt och is) är ju bra kanter helt ovärderliga!

Min hustru t ex har alltid problem att hitta lämpliga testlagg. Hon kör helst på 150 -160 cm, men de flesta för henne aktuella skidorna finns sällan med i dessa längder, oftast inte heller de omskrutna "tjejmodellerna", och finns dom så är det i en(!) enda längd. Hon får alltså testa kängd 168, 170, 175 cm eller nåt sånt, vilket vi alla vet inte ger rätt åkintryck för en person som är 160 cm.

Åretestet borde vara toppen av isberget vad gäller i tester i Sverige. Här borde ju representanterna verkligen anstränga sig. Summa summarum tycks ändå vara att man tar med "det man vet folk gillar mest", rena rama Radio RIX-attityden!

Nån som vill svara och förklara?

/Ace DG
 
Senast ändrad:

Mountain_Man

Aktiv medlem
Två skidtestarhelger i ord
Jo ACE, visst är det märkligt!

Kan det bero på att de flesta av våra svenska skidagenter är relativt små företag med begränsade resurser. Man lägger krutet på att sälja in sina varor till butiker och skidanläggningar. När det sedan är dags för skidtestarturné skrapar man ihop ett blandat sortiment av skidor som Janne och Pelle (ja, grabbarna som far på turné, för har någon någon gång sett en tjej i sammanhanget) får plats med i skidboxen på sin SAAB. Ja... och då kan det ju inte bli mer än 10-12 par i bästa fall ...

Eftersom man har lätt kaotiskt på sitt lager hinner man i bästa fall trycka dit ett par matchande bindningar, men att dessutom hinna preparera skidorna ... nä, glöm det! När sedan Janne och Pelle stått och frusit hela dagen, är det knappast frågan om att preparera skidorna, nä, glöm det! Snabbt upp med skidorna i boxen, och in på rummet/stugan för att tina upp. Sannolikt har även Janne och Pelle försett sig med diverse mediciala drycker för att undvika förkylningar. Sedan är det naturligtvis ut på lokal som gäller ...

I bästa fall hinns det med några timmars sömn innan det är dags att ställa upp i backen igen! Och då dyker det upp nån g"#¤la besserwisser som har åsikter om hängningsgrader och slipvinklar ...

Jaha ... några timmar sedan är det dags att plocka ihop skiten igen och åka hem till Storstan. Och nästa vecka bär det av igen ... Orkar någon preppa skidorna, nä glöm det!

;-) / MM
 

Ace_DG

Aktiv medlem
Två skidtestarhelger i ord
Javisst! Du har säkert rätt i din analys MM, men måste du så smärtsamt brutalt avslöja hela sanningen rakt i ansiktet på oss sådär! Kan man inte få leva kvar i den komfortabla villfarelsen att det trots allt finns äkta entusiaster där ute som verkligen bryr sig om oss g"#¤la besserwissers? Nähänä! Tror inte det nä...
Nu hör det till saken hör att jag HAR faktiskt stött på dom.
Dom är i minoritet...

/Ace DG
 

gzon68

Medlem
Två skidtestarhelger i ord
Mycket bra test/inlägg MnO. Tyvärr så har inte min säsong börjat riktigt än ställde in Åre testhelgen pga dåliga förhållanden, men till Julhelgen så... Eftersom jag siktat in mig på att köpa fetlagg i år så var detta värdefull info. Jag tror att Nordican kan passa mig, väger ca 82 kg och är 184 cm i strumplästen. Oldschool tävlingsåkare som jag är tvekar jag när du skriver att den är mjuk men jag skall definitivt försöka testa dem innan jag köper något alls.
 

Snödjup

Snödjup har sommaruppehåll i väntan på vinterns snödump.
Topp