MnO
Aktiv medlem
Utlåtanden från säsongens skidtestarhelger
Då var ännu en försäsong avklarad och skidtestarhelgerna har passerat sedan ett par veckor tillbaka. Evenemangen är populärare än någonsin och det var gott om folk bland tälten. Jag har som några av er kanske kommer ihåg en tradition av att skriva ihop en samling kommentarer om de intryck jag har fått av årets nyheter i skidställen. Anledningen till det är främst att jag tycker det är roligt att skriva ner de tankar jag har om olika skidor och att jag gärna delar med mig av mina erfarenheter. I år har det dragit ut lite på tiden att färdigställa inlägget. Det har varit mycket att styra med på jobbet och därefter har jag varit iväg på en alp-tripp över jul och nyår. Även om det är lite sent så hoppas jag att det finns ett intresse för årets skidor fortfarande. Det är väl snart dags för Hasse att dundra in på forumet med ett digert test av 2010 års modeller...
Jag har ingen koppling till något märke och jobbar inte inom skidindustrin på något sätt utan skriver helt fritt enbart i syfte att bidra med förhoppningsvis intressant text på forumet. I år har jag tänkt ha ett lite annat upplägg på sammanställningen pga att jag själv inte har haft möjlighet att närvara på testen i den omfattning som jag brukar. Orsakerna till detta är flera, men i huvudsak beror det dels på en knäskada som jag drog på mig i mars förra året (bakre korsbandet av i högerknät) och att andra åtaganden fick prioritet. Knäskadan gjorde också att jag hade en ovanligt sen premiär och jag kom helt oåkt till skidtestet i Lindvallen och det tar alltid någon eller några dagar innan man hittar skidkänslan. Det har alltså varit klart sämre förutsättningar för att testa skidor för min del i år och det innebär att jag har testat klart färre skidor i jämförelse med tidigare år. Av den anledningen har jag tagit hjälp av två andra åkare som jag är mycket inåkt med och därmed får vi gemensamt deltagande på skidtesterna i Tandådalen, Lindvallen och Åre. Vi pratar alltid skidor och kan varandra utan och innan när det gäller synen på både skidor och andra prylar.
Efter teståkning har vi tre som ingår i gruppen diskuterat skidorna och alla har sagt sina åsikter. Därefter har jag skrivit ihop en sammanfattning av synpunkterna. I de fall där någon utmärker sig speciellt nämns det vem som tyckte vad och i andra fall är texten en sammanfattning av vad gruppen anser. Vid varje skida anges vilka åkare som har testat just den skidan och vid vilken testhelg den åktes. I vissa fall har kommentarerna kompletterats med intryck från en nyligen avslutad alptripp. Det framgår i så fall i respektive recension.
Bilderna på skidorna kommer från Freerides skiddatabas, eller i enstaka fall från artiklar på Freeride.
VIKTIGT!
Som alltid i inlägg av den här typen är det viktigt att förstå att kommentarerna om skidorna är baserade på ett begränsat antal teståk i en viss typ av förhållanden. En del av skidorna har åkts vid flera tillfällen och då är bedömningen baserad på ett samlat intryck, men de flesta skidorna har åkts endast under testhelgerna. Det är omöjligt att få en komplett bild av en skidas egenskaper med så lite åkning utan man får ett första intryck som sedan formuleras i ord. Inlägget ska alltså inte ses som ett mångsidigt test och en allenarådande sanning utan som en vägledning. Texten är en beskrivning av hur skidan presterar fristående och i jämförelse med sina konkurrenter i de rådande förhållandena. Jag lämnar helt öppet för läsare att bidra med egna beskrivningar av skidor för att bygga en mer komplett bild.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
TESTÅKARE:
MARTIN OTTOSSON
Freeridealias: MnO
Ålder: 30 år
Längd: 181cm
Vikt: 77kg
Testat skidor i: Lindvallen och Åre
Åkarbeskrivning:
Författare till inlägget och "testledare", eller åsiktssamlare kanske är ett bättre ord. Jag är 30 år, 181cm lång och väger 77kg. Jag är en gammal säsongare som har tre alpvintrar i bagaget, men de senaste tre åren har resorna till alperna mätts i veckor istället för månader i samband med att jag har tagit klivet från universitetsvärlden ut i arbetslivet. Jag åker med en medveten teknik, men jag är helt oskolad och har ingen bakgrund inom racing eller liknande. Jag är alltid på gränsen till onormalt kritisk till vad jag har under fötterna och kan förvandlas från att känna mig som en nybörjare till att bli osårbar bara genom att kliva i ett par andra skidor som känns rätt för underlaget. Jag åker gärna fort, men prioriterar alltid kontroll före spektakulära manövrar. Pga tidigare nämnd knäskada har jag i år fått öka fokusen på kontroll ytterligare, men jag kan till viss förvåning åka på precis som vanligt rent fysiskt trots avsaknaden av korsband, men knäproblemen finns hela tiden närvarande i sinnet och begränsar åkningen i viss mental mån.
MARKUS OTTOSSON
Freeridealias: MarkusO
Ålder: 30 år
Längd: 179cm
Vikt: 71kg
Testat skidor i: Tandådalen och Åre
Åkarbeskrivning:
Tvillingbror till MnO och har i princip samma bakgrund. Tre säsonger, plus en del månadsprojekt i alpmiljö på meritlistan. Åker kompakt och stabilt, med en storslalominriktad åkposition. Han kommer mest till sin rätt med just rejäla storslalomskidor eller med bredlagg med den typen av skärning. Gillar skogsåkning och tekniska linjer, men undviker hopp och dropp i alla former pga knäproblem. Är överlag ärrad av åkningen efter frakturer, ligamentsskador och meniskproblem i båda knäna och är liksom sin bror tvungen att hela tiden behålla kontrollen. Mycket pryltekniskt medveten och får ofta agera bollplank till MnO i livsviktiga frågor om skidval och bindningsmekanik. Markus kontrar med en skidortskunskap utöver det vanliga och en på gränsen till besatt kunskap kring elektronikprylar. Processorkärnor, buss-frekvenser, gps-mottagningschip och you bara name it och MnO är borta sen länge.
JON RAMSTEDT
Freeridealias: xJONx
Ålder: 26 år
Längd: 178cm
Vikt: 74kg
Testat skidor i: Tandådalen
Åkarbeskrivning:
Flerfaldig säsongare som har ställt ner pjäxbagen både i Alperna och Nordamerika genom åren. Kryss-Jon, som han kallas av initierade, har alltid nya åkprojekt på gång. Jon hade siktet inställt på Nordamerika den här vintern, men velar nu pga snömängden i Alperna under försäsongen. Åker samlat och mycket kraftfullt med en synnerligen effektiv teknik. Linjevalen är ofta branta och tekniska och Jon befinner sig åktekniskt på en betydligt högre nivå än de övriga två teståkarna, speciellt utanför pisten. Slänger iväg en och annan backflip från klippor och har tävlat i friåkningstävlingar i viss omfattning. Kryss-Jon kör sönder fler skidor på en säsong än vad MnO har förbrukat under sin livstid och har hittills aldrig kommit hem från en säsong med ett enda par hela skidor. Han blandar friskt mellan slalomcarvers och stenhårda fullängdsbredlagg och kan åka alla sorters skidor med kraft. Har tidigare mångsidigheten till trots föredragit hårda, raka och långa lagg, men tendensen är att han har rört sig mot lite mjukare och kortare åkdon de senaste säsongerna. Jon är extremt noga med sina prylar och det finns nog få som har samma höga krav på exempelvis sina pjäxor. Reser utan att blinka runt halva jordklotet för att rätt bootfitter ska slipa bort någon mm under hälen i innerskon. Jon har även stenkoll på skidmarknaden och kan verkligen snacka detaljer om skidor och annan utrustning.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Förutsättningar och förhållanden:
Tandådalen
Generellt sett hårt till isigt underlag i botten men en del mjukare snö över av skiftande karaktär. En del grov rullsnö i början av helgen som åktes sönder av det stora antalet åkare efter hand. Ett snöfall under helgen gjorde att det fanns åkbar lössnö i de stängda nerfarterna och i viss mån i skogen på söndagen. Dock var grunden för dålig för att man skulle våga sig ut med testskidor där, men här och där fanns lösare partier i kanten av pisten. Pisterna skiftande från mjuka och lättåkta på förmiddagen till pucklar med hårt underlag mellan framåt eftermiddagen.
Lindvallen
Dålig sikt förutom under elljustimmarna och snöfall då och då under hela helgen. Mjukt och puckligt i pisterna med vissa inslag av hårdare underlag, men det var väldigt sällsynt. Nysnön var lätt och pucklade till sig mycket fort redan på förmiddagarna. Många öppna pister gjorde att folket spreds ut på en större yta, men det var ändå märkbart trångt tidvis. Som alltid i Lindvallen begränsad lutning och därmed är det svårt att testa skidors högfartsegenskaper. Ett puckligt underlag med en del bromsande nysnö bidrog till att medelfarten var låg. Åkbart och faktiskt riktigt bra snö utanför pisten, men Lindvallen stoltserar ju inte med några större kvaliteter i den aspekten. Däremot var det riktig underhållning i Hundfjället vid Väggen-skogen, men där fanns det ju ingen tillgång till testskidor.
Åre
Underlaget i området kring testtorget var i den kalla temperaturen hårt fruset och därefter rivet med pistmaskin. Det innebar ett lager med rullsnö, iskulor och små klot i början av dagen och lite mer uppkört mot slutet. I Gästrappet var snön inte riven utan hårdare och jämnare. Det blev inga jättestora pucklar på eftermiddagen, men det bildades ändå ett ganska bökigt och krävande underlag med blandat socker/uppåkt konstsnö och en del mycket hårda, men ej isiga partier. Skidor med bra isgrepp premierades i sann försäsongsanda. Det fanns ingen åkbar lössnö, med visst undantag för lösare partier i kanten på pisten.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
RECENSIONER:
Dynastar ProRider XXL, 187cm
Testad i: Åre, Tandådalen, Lindvallen och Alperna
Testad av: MnO, MarkusO, xJONx
Efter att ha testat XXL 194 tidigare såg jag mycket fram emot att få ta ett par åk med 187:an. Jag upplevde 194 som mycket kompetent, men samtidigt får jag motvilligt erkänna att den var väl stor för mig. 187:an bjuder som väntat inte på några som helst överraskningar utan bibehåller samma grundkänsla som sin storebror, men det är ändå mycket som skiljer skidorna åt. Förutom sju centimeter kortare längd är flexet mjukare och det är nog främst det snarare än 7cm längdskillnad som gör att 187:an känns mycket mindre än 194. 187 XXL är ingen kvick skida, men i jämförelse med den längre versionen så är den betydligt snabbare i vändningarna. När jag forcerar skidan i kortsväng beter den sig balanserat och neutralt, men då och då får jag till min förvåning även på mjukare underlag ett litet släpp i bakänden som genererar en överstyrd känsla.
Skidan känns som det övre segmentens Dynastar alltid har gjort. Det är en mycket välbyggd och påkostad skida med en känsla av klassisk stabil träkärna som tangerar rena raceskidor. När man söker skäret i storslalominriktad åkning märker man att skärningen är begränsad och XXL:en är relativt passiv i svänginitieringen. I högre fart vaknar skidan till i skäret, men åkningen präglas ändå hela tiden av ett lugn och en väntan på nästa kommando. I Lindvallen var det svårt att få något riktigt tryck i åkningen i det begränsade utrymme som testpisterna erbjöd, men jag har testat högfartsegenskaperna senare i alperna. XXL är även i den korta längden en riktig bombare för högfartsåkning i pist. Isgreppet på skär är tryggt och bastant och skidan tappar aldrig fattningen. I sladdsvängar, vilket det blir ganska många av med den är typen av skida, greppar skidan direkt och alert och ger en spänstig retur som gör åkningen relativt lättsam för att vara med en så pass stor och rak skida. Någon djupare lössnö fanns inte tillgänglig i Lindvallen, men i alperna testade jag den i lite äldre, men ganska djup kallsnö. XXL:en går ungefär likadant där som den gör i pisten. Så länge man inte forcerar går den lugnt och stabilt och inväntar order, men om man trycker till lite i åkningen så går det att korta upp och "poppa" till åkningen även om det kräver en del kraft.
Flytet är inte i klass med bredare skidor, eller mjukare skidor i samma breddsegment heller för den delen, men närmare 110mm:s midja gör ändå jobbet. XXL är ingen skida som glänser under en dag med en halvmeter fjäderlätt, utan snarare en skida som man använder som slaktyxa i skiftande underlag. Med 187:an har Dynstar lyckats skala ner den krävande 194:an till ett par skidor som kommer att passa många som har sneglat på den höga prestandan i Prorider XXL, men som tyckt att 194 har känts väl stort.
Scott Stunt, 196cm
Testad i: Åre
Testad av: MnO, MarkusO
Stor, större, Stunt. Båda teståkarna är överrens. Stunt är en skida med mycket potential så länge man orkar med den. För egen del har jag testat den här skidan förut och jag visste redan vad som väntade. Tar man ett par åk när man är lagom uppvärmd på morgonen med den här skidan så är det en riktig bombarskida. Vänta däremot till eftermiddagen när benen börjar tröttna och man får en helt annan bild. Med mjölksyra i benen känner man sig som en av Bröderna Dalton i Lucky Luke, dvs med en blykula kedjad i foten som klart begränsar rörligheten.
Stunt är tung i konstruktionen och det råder ingen tvekan om att Scott har gjutit in en hel del gummi i skidan. Snökontakten är indirekt och rejält filtrerad. Alla former av högfrekvent kommunikation från underlaget försvinner i sina försök att nå åkaren. I högre farter är det en befrielse att slippa alla småslag och vibrationer, men samtidigt ger det en lite väl diffus närvaro i åkningen. Jag föredrar en betydligt tydligare kontakt med underlaget även om jag också ser storheten i den här typen av dämpning i vissa lägen.
Vid tillfällen där man har kraft och vilja att pressa skidan så går faktiskt Stunten ganska villigt in i kortsvängar, även om allt sker med lite fördröjning. I större svängar ligger den som ett strykjärn och det är bara att låta konstruktionen ta hand om eventuella ojämnheter, men över hårdare partier är det svårt att våga lita på skidan. Isgreppet är aningen diffust och svårtolkat. Ibland släpper skidan utan förvarning och då är det mycket tyngd att hålla ordning på. Letar man sig ut i uppkörd lössnö i skogsterräng så blir det jobbigt. Mycket jobbigt. Blodsmaken kommer krypande och låren skriker av syra efter att ha brottats med Stunt genom ett parti med fjällbjörkar. Jag finner mig själv letandes efter den där chokladbiten i ryggsäcken för att på något sätt frambringa energi nog att slutföra testet. Vid mitt förra test i våras av Stunten testade jag den en hel del i orörd snö och där krävs utrymme och fart. Den flyter bra och är lugn och trygg i lössnön, men jag har samma problem i orört som i uppkört att när det stökar till sig lite så är skidan för stor. Ska Stunt livas upp så krävs det en stor åkare med både god teknik och rejält med muskler.
Völkl Gotama, 190cm
Testad i: Tandådalen, Åre
Testad av: MnO, MarkusO
Völkl har som bekant presenterat många intressanta nyheter i år. Det är framförallt Kuro som har fått uppmärksamhet med sina lysande recensioner på de flesta fronter. Bakom de nya flaggskeppen finns trotjänarna Gotama och Mantra kvar och de har förfinats ytterligare. Det har varit mycket snack om tillverkningsproblem i samband med flytt av produktionen till Kina. Det tidigare kvalitetsklingande varumärket Völkl har fått sig en rejäl törn efter delamineringsproblem och ojämna spann.
Gotama är dock ett bevis på att Völkl fortfarande kan prestera i skidfabriken, oavsett var den ligger. Det konstiga med Gotama är att dess rykte har följt en helt omvänd kurva mot skidans prestanda enligt mig. De första årsmodellerna var inget vidare tyckte jag, men då var den upphöjd till skyarna på forum och av åkare i skibumkretsar. Sedan dess har skidan utvecklats genom åren och har blivit bättre och bättre samtidigt som den har blivit allt mindre het i initierade kretsar. Gotama har tagit steget ut i mainstreamfåran och har blivit mer folklig eller vad man ska säga, även om det fortfarande är långt från en sportlovsfirarskida. Gotama av årsmodell -09 är en riktigt, riktigt bra allroundskida. Den går fantastiskt bra i pisten och isbettet och tryggheten i spårningen är i toppklass. Oavsett om man pekar spetsen mot isigare partier eller om man drar i full fart över isfläckar så viker sig inte Gotama det minsta. En sann allroundskida som hanterar alla underlag.
Den krispiga och keramikaktiga snökontakten från de senaste åren finns kvar och ger åkaren en väl avvägd närkontakt med underlaget. Skärningen förefaller måttmässigt vara moderat, men i praktiken är Gotama ganska aggressiv i skäret genom hela svängfasen. Från initiering till retur finns en tydlig spårvilja som upplevs som positiv i pisten, men som också innebär en nackdel i andra lägen. I den här aspekten har Gotama tagit ett steg närmare Mantra. I offpisten har den en traditionell känsla och flyter bra, men här har skärningen sin baksida. I jämförelse med mer raka skidor som Czar och M102 är den, speciellt i svår snö, lite mer bångstyrig om man slappnar av för en sekund och den vinner på att hela tiden åkas aktivt. Gotama passar väldigt, väldigt många som söker en skida som klarar allt. Den har tidigare marknadsförts som en BC-jibber, men den karaktären är borta. Den är numera snarare en skida som hamnar mellan Mantra och Katana i allroundhyllan.
Kästle MX88, 188cm
Testad i: Tandådalen
Testad av: xJONx, MarkusO
Det anrika märket Kästle gör comeback på marknaden med tre allmountainmodeller. Mx78, 88 och 98 ger ett katalogtekniskt ganska trist program som sträcker sig från en breddad pistskida, via en Sverige/gubbmidfat till en modern allroundskida. Kästle kommer inte med några järva grepp utan satsar istället på att skapa exklusiva skidor i en påkostad konstruktion. Skidorna byggs i Heads fabrik i Österrike och hela konstruktionen imponerar med en kvalitet i toppklass och en riktigt bra finish.
MX88:an är en skida som ska locka den konservative pistorienterade åkaren som vill ha en viss allroundådra i sina skidor, men som ändå inte vill släppa för mycket av pistegenskaperna. Det är lätt att glömma i tider av allt bredare skidor att en skida som är nästan 90mm i midjan faktiskt går att åka över hela berget. Efter ett par teståk visar det sig att Kästle inte på något sätt har smugit in i på marknaden med en serie intetsägande medelskidor. Kästle dundrar snarare in med en serie mycket välbyggda lagg som slår det mesta som finns i segmentet idag. Båda teståkarna var rörande överrens om att det här var en av helgens absolut bästa skidor. MX88 är en skida som är full av liv och spänst och den uppmanar till en rapp och aktiv åkning. Greppet i sladdsvängar och spårviljan inger direkt ett förtroende och ju mer man åker skidan desto mer inser man att det här är en svårslagen skida för den som söker en allroundskida med fokus på piståkning. Oavsett underlag briljerar MX88 med att att vara stabil utan att för den skull kännas vare sig hård eller död. Välkommen tillbaka, Kästle.
Kästle MX 98, 194cm
Testad i: Tandådalen
Testad av: xJONx, MarkusO
MX88:ans storebror MX98 är en betydligt större variant av ungefär samma skida. Den är tydligt lång och stor i känslan och den är överlag lite trögdriven, men upplevs ändå, liksom MX88 som extremt välbyggd. Det här är en perfekt Sverige-skida med tillräckligt bra offpistpotential och med pistegenskaper som inte ligger långt efter en renodlad storslalomskida. Det hade varit mycket intressant att testa den här skidan i en kortare längd. Nu blir det mest ett konstaterande att det är en bra skida, men att den är lite för tung och stor. Kästle var verkligen helgens positiva överraskning och det ska bli ett nöje att se hur märket kommer att utvecklas under kommande säsonger.
Nordica Jah Love, 185cm
Testad i: Tandådalen, Lindvallen
Testad av: xJONx, MarkusO
Nordica väljer en helt annan väg än många av konkurrenterna för att ta nästa steg mot den optimala puderskidan. Istället för att experimentera med spannprofiler och komplexa skärningar presenterar Nordica en rejält uppbreddad skida med traditionell skärning och vanligt spann. Konstruktionen känns igen från Supercharger-serien och intrycket när Jah Love plockas ur hyllan är direkt att det är en riktigt bastant skida.
Väl på snön får inte Nordicas flaggskepp några jubelrop. Testgruppen har svårt att se meningen med det här bygget. Någonstans går ändå gränsen för hur bred en skida behöver vara om man använder bredden som enda parameter för att generera flyt. Jah Loves 140mm genererar ett kraftigt och konstant vridmoment i fötterna och underbenen och skidan är tung och trögjobbad i både korta och långa svängar. Väl på kant finns det till viss del en skärning att jobba med, men skidan greppar konstigt och obalanserat och inger ingen åkglädje i någon form. Alla de tre teståkarna reagerade likadant och lämnade tillbaka Jah Love efter ett enda teståk utan det minsta sug efter att åka mer på skidan. Visst kan man motivera skidans bristande popularitet med att den är tänkt för enbart puder och att testpisterna knappast är ett underlag där Jah Love ska glänsa, men det finns många skidor som går lika bra eller bättre i puder som ändå är betydlig roligare i den typen av underlag som fanns i helgen. Jah Love känns trots sin bredd lite omodern iom sitt traditionella spann och neutrala flexprofil. Nej, Nordica, det här gillas inte. In i skidverkstaden igen och kom med roligare grejor nästa år.
Head Monster 102, 193cm
Testad i: Lindvallen, Åre
Testad av: MnO
Head är ett märke som har stått relativt still när det gäller förnyelse av friåkningsskidor de senaste åren. Insatserna på utvecklingsavdelningen verkar ha fokuserats främst på att byta från blondiner till brunetter i grafiken och att hitta på bra katalogtexter som ska motivera valet att använda flytande metaller i konstruktionen. M102 är den senaste i raden av småsyskon till den gamle tuffingen Monster 103. Skärningen och konstruktionen är fortfarande i det närmaste identisk vid en första anblick, men vid en närmare granskning framgår snart att så inte är fallet. Head fortsätter sin tradition att göra skidan lite snällare för varje år som går. Skidan är numera, måtten till trots, en rejäl bit från den ursprungliga riktigt bastanta skidan. Hela skidan känns på något sätt tunnare och smäckrare än tidigare år, men det är speciellt framänden som har fått sig en översyn och den är numera tydligt mjuk i förhållande till resten av skidan. En hel del av grundkänslan i M103 finns dock kvar och för den vanlige dödlige åkaren är M102 en betydligt bättre skida än föregångaren.
Skidan uppvisar ett lugnt och dämpat beteende oavsett hastighet, men Head har ändå fått till en fin närvaro i snökontakten. M102 känns på grund av skärningen tung och trög på hårt eller fast underlag. Det finns helt enkelt ingen skärning att jobba med i något annat än riktigt hög fart. Bettet är bastant och imponerande så länge man ligger på skär, men det blir mycket sladdsvängar med monstren och där har jag svårt att hitta något bekvämt grepp. Kombinationen av begränsat sladdgrepp och en mycket lång skärning gör att man lätt hamnar i en passiv roll i pisten när underlaget är fast. Det blir transport snarare än underhållning. Dock är M102 en skida som totalt byter karaktär när underlaget blir mjukt oavsett om det är utanför eller innanför pistmarkeringarna. När skidans flex tar över istället för radien som ledargestalt för svängegenskaperna blir M102 en smidig och kvick skida. Kvickheten kombineras med att den ändå alltid behåller sitt lugn och hela tiden inväntar kommando innan nästa manöver sätts i verket. Skidans egenskaper bildar en ovanligt trevlig kombination av spänst och kvickhet och stabilitet utanför pisten. På mjukt underlag märker man verkligen att framänden är snällare än tidigare år. Så här lättåkt har M103/102 aldrig varit, men det är ändå en skida som fortfarande är klart inriktad på en kraftfull och stor åkare. Lättviktare och åkare som vet med sig att det har fuskats med försäsongsträningen gör bäst i att titta åt ett annat håll.
Salomon Czar, 182cm
Testad i: Lindvallen, Åre
Testad av: MnO
Czar är en av säsongens mest intressanta nyheter. Salomon hakade på rocker-trenden redan förra året med sin Rocker och breddar nu det tankesättet genom att applicera tiprockeridéerna på ytterligare två skidor i form av bc-jibbern Czar och den mer pist/parkorienterade Lord. Czar har en begränsad, men ändå tydlig tip rocker och därefter ett traditionellt, men lågt, spann i resten av skidan. Den som är van vid Salomons top-of-the-line friåkningsskidor från de senaste åren känner genast igen känslan i Czar. Det är samma träkärnebaserade full-cap med dominans av en glasfiberklingande lätt plastisk keramikkänsla, fast ändå med en del stuns och dämpning i botten. Målgruppsmässigt är Czar en efterföljare till Pocket Rocket och sedemera 1080 Gun, dvs det är en skida som ska kombinera storabergsåkning med en smidighet i manövrar och tricks i terrängen.
Czar är en skida som känns rejält malplacerad i en hård pist, även om man tar sig fram hjälpligt. Spårviljan i inledningen av svängen är i princip obefintlig och man blir tvingad att söka skäret på egen hand utan hjälp från skidan. Väl i skär händer inte mycket. Det är påtagligt svårt att få något tryck i grejorna och jag finner mig själv gång på gång sladdandes och kortsvängandes i pistavsnitt där man normalt aldrig skulle göra annat än att ligga och pressa i storslalomsvängar. Det finns helt enkelt inget svar i skärningen. När man kliver på en skida som är en 182cm:s bc-jibb-orienterad allroundskida förväntar man sig att skärningen ska vara rätt så tydlig. Det är den inte i Czar, utan den är istället förvånande rak och det gör att den blir ganska tråkig i pisten. Med en så liten skida som Czar känner man sig inte heller trygg nog att åka så fort som det krävs för att liva upp en skida med drygt 40 meters radie. Det är helt enkelt inte någon högfartsskida, trots att den hade behövt det för att livas upp på hårdare underlag.
Dock finns det bot på problemen och det är att söka sig till mjukare områden eller att bege sig utanför pisten. Där skiner Czar upp som få andra. Det var länge sedan jag testade en skida som så totalt byter skepnad i samma stund som pistmarkeringarna dyker upp i backspegeln. Till och med i Lindvallen och i mestadels uppåkt lössnö så visar Czar omedelbart sin potential. Bra snö, vindpack eller något därimellan spelar ingen roll. Utanför pisten fullkomligt briljerar skidan med att visa upp en sällsam kombination av total lättsamhet och åkglädje tillsammans med en stabilitet och retur som få skidor i den storleken annars kan stoltsera med. Det finns skidor som är stabilare och det finns skidor som är ännu rappare, men när de två egentligen helt motstående egenskaperna kombineras så blir resultatet mycket lyckat. Czar är en skida som, trots sin beskedliga längd, balansmässigt kan åkas som en betydligt större skida, men som känns som en 175:a när det behövs.
Det är den första skida under 185 som jag någonsin testat där jag känner att jag inte behöver oroa mig för att spetsen dyker, utan jag kan driva på och stå framåt på skidan. Möjligheten att komma långt fram i viktfördelningen gör att man kan utnyttja skidans fulla potential i trånga lägen och den svänger snabbare än vad man hinner tänka bland träden. En mycket stor fördel är också att Czar förvandlar lite halvtrista och svåra snöförhållanden till ren underhållning. Bristen på skärning stör i pisten, men det är samtidigt det som gör att den blir så lättkörd och pålitlig utanför pisten. Likheterna i just den aspekten med Monster 102 är påtagliga även om konstruktionen i övrigt är helt olika. Man offrar rejält med pistegenskaper till förmån för ett mer lätthanterad beteende utanför. Sammanfattat är Czar en otroligt rolig skida i rätt förhållanden, men det är samtidigt en skida med mycket smal "sweet spot". Det står utom allt tvivel att olika typer av rocker är här för att stanna och att vi bara har sett början på vad det kommer att innebära för skidornas allsidighet. Czar är ett typexempel på en skida som förmodligen hade varit fullständigt ointressant om den hade haft ett rent traditionellt spann.
Völkl Kuro, 185cm
Testad i: Tandådalen, Åre, Alperna
Testad av: MnO, MarkusO, xJONx
Kuro är efter strålande recensioner kanske säsongens mest upphypade skida. Den är sedan länge slut i butikernas hyllor och rocker är vinterns måste om man ska kunna kalla sig medveten. Alla märken med någon aktning har sin egen variant på omvänt spann i de mest skiftande former. Kuro har en ganska beskedlig jämn full rocker genom hela skidan i kombination med en form av hybridskärning där fronten och tailen har en indragen skärning och resten av skidan har en traditionell sidoskärning. Skidans flexkurva är något udda och skidan känns ganska hård och tjock i framänden och mjukare i bakänden, vilket går emot trenden på marknaden i stort. Den effektiva radien är påfallande kort för skidkategorin och det märks också i åkningen.
Trots att den här skidan knappt borde vara åkbar i pisten, så presterar faktiskt Kuro riktigt bra där. Skidan drar in i sväng och så länge man kantar upp rejält så spårar Kuron fantastiskt bra. I början och mitten av svängen är den aggressiv och drivande, men den övergår till en betydligt snällare karaktär i slutet av svängen och man får jobba för att få någon tydlig retur. Det gör att svängväxlingarna blir lite sega, även om man mentalt bortser från breddens ofrånkomliga inverkan. Det går åt en hel del kraft för att liva upp skidan, men när man hamnar rätt i skäret hittas ett otroligt bra bett och en stabilitet som inte behöver skämmas för sig. Så länge man orkar åka aktivt och kraftfullt så går Kuro otvivelaktigt kanonbra i pisten, men i lägen där benen är trötta, eller om underlaget eller terrängen inte medger hårdkörning så blir Kuro jobbig. Sladdgreppet är begränsat och som väntat lite svårbalanserat, speciellt när det blir stökigt.
Det är ingen skida som går bra i lite halvslö cruisingåkning utan det är allt eller inget som gäller. Den är också riktigt tung att ha att göra med när det blir riktigt uppkört och pucklarna börjar komma fram, men det är knappast något som förvånar. När det gäller Kurons potential i lösare snö och i varierande snöförhållanden så krävs det ingen direkt skarpt intellekt för att komma fram till att det är där skidan har sin styrka. I orörd mjuk snö, oavsett kvalitet, tar den här typen av skidor åkningen till en ny nivå. Även i tung och svårkörd snö är det en fröjd att bara kanta skidan och låta det förböjda spannet ta hand om svängen helt på egen hand.
Jag har fuskat lite i fallet Kuro och också åkt den i alpmiljö i skiftande förhållanden. Tyvärr har jag inte testat den i dagsfärsk riktigt lätt nysnö än, men väl i några dagar gammal orörd kallsnö. Kuro går fantastiskt bra där helt enkelt. Peka och kör bara. Jag behövde personligen ingen inåkning i lössnö som det ofta talas om. Jag kände mig hemma från första sväng och ser enbart fördelar i jämförelse i den typen av snö jämfört med en traditionell 100mm:are.
Lössnöegenskaperna i kombination med att den otroligt nog går riktigt bra i pisten gör att den här skidan är svårslagen som alternativ som varjedagskida för en bummare. En tendens till överstyrning finns i puder, men den är inte på långa vägar lika nervös i högre fart som tex Pontoon. Det handlar snarare om en lättsamhet och rapphet som gör Kuro till en fröjd att åka.
Trots att Kuron är en fantastisk och i många lägen oöverträffad skida väcker den också vissa funderingar. Även om den är rapp och känns lätt på snön i många avseenden tycker jag ändå att jag känner en viss onödigt tyngd i bygget. Jag hade gärna sett att den hade gjorts aningen smäckrare och lättare rent viktmässigt och frågan är om den verkligen behöver vara så bred som den är. Det hade varit mycket intressant att testa en konstruktionsmässigt identisk skida som var 10-15 mm smalare. Jag tror att den hade flytit nästan lika bra, dvs bättre än nästan allt annat, och dessutom tagit ytterligare ett kliv när det gäller hanteringen i pisten. Kuro är trots allt ingen ren puderskida oavsett om måtten är rejäla, utan den är tänkt att kunna vara en skida som en mycket duktig åkare ska kunna åka på hela berget med.
I "real world conditions", som det oftast rör sig om, åker man förvisso mycket puder, men det blir också nästan alltid delar av ett åk som inrymmer mindre perfekta förhållanden. Det ska bli mycket intressant att se vad Völkl kommer med på några års sikt. Om de använder idéer från Kuro och kombinerar det med drag från Mantra, Gotama och Katana i en skida på runt 120mm:s bredd så tror jag att begreppet allroundskida kommer att flyttas rejält framåt. Nu låter det som jag är negativ till Kuro, men det är snarare så att den tar ett så stort steg i utvecklingen att man vidgar sina vyer och börjar fundera i nya banor. Ska man sammanfatta Kuro så måste man konstatera att den tar begreppet offpistbaserad allroundskida till en helt ny nivå. Testa och njut.
Fischer Watea 101, 192cm
Testad i: Lindvallen, Åre
Testad av: MnO, MarkusO
Fischer trummar på med sin klassiker Watea. Inte mycket har hänt sedan den initiala modellen och grundkänslan är fortfarande densamma med mycket av glasfiber och spänst och mindre av dämpning och tyngd. Watea är som den alltid varit ganska mjuk med en harmonisk och okomplex jämn böjkurva, och blir därmed lättjobbad i kortsväng och i knixiga passager. Trots mjukheten finns en hel del stabilitet att hämta i högre fart, men det gäller att hålla skäret.
I hårt pressad kortsväng i högre fart eller i lägen där man åker fort och underlaget övergår till ojämnt blir skidan lite instabil och fladdrar en del. Dock är det aldrig utan förvarning och Watean beter sig helt enligt förväntan genom hela fartregistret. Det gör att man snabbt lär sig skidans möjligheter och begränsningar.
Watea har en alert karaktär med tydlig spårning in i svängen och det är lätt att jobba med plöstrycket och få runt skidan även i svängar med kort radie. I de flesta underlag är det en fördel iom att skidan känns svängvillig och "hjälpsam" när det gäller svänginitieringen, men på vissa typer av greppigt, fast underlag blir kantspårningen väl tydlig. Det gäller främst i snöarten hård, men inte isig konstsnö, som inte är alldeles ovanlig i svenska anläggningar. Jag har då svårt att hitta rytmen i åkningen och skidan fastnar ofrivilligt i skäret precis i momentet med viktförflyttning i svängen. Det är inget som man inte vänjer sig vid om man spenderar ett antal dagar på skidan, men vid ett par snabba teståk som skidtestet innebär är det svårt att ställa om direkt. Kortsvängen på den typen av underlag blir lidande, men så fort man kommer ut på ytterligare lite hårdare, eller mjukare snö så försvinner problemet. Förmodligen är det mest en trimfråga och det går säkert att justera bort det mesta av den karaktären om man vill genom att välja en mindre aggressiv uppsättning kantvinklar.
Jag har testat skidan tidigare och har då kört en del orört med Watea. I lössnö är skidan tack vare sitt relativt mjuka flex lättåkt och förutsägbar. Den gör sitt jobb utan att bjuda på några överraskningar. Flytet är inte jättebra i jämförelse med bredare skidor, men för breddsegmentet så presterar den utmärkt. Även i lössnö ger den långa flexkurvan skidan egenskapen i form av att den böjer igenom hela vägen in under foten. Det gör att det är enkelt att använda skidans pop i lösare snö och Watea känns spänstig och rapp även utanför pisten. I svårare snö som vindpack och skare tar tippen en dominerande ställning och det känns ofta som att dalskidans spets vill skära in eller sträva in i svängen mer än bergskidan och då och då får man en obehaglig känsla av att det strax kommer att skita sig av den anledningen. Det är ett pris man får betala för pistegenskaperna och den korta radien. Watea är en skida för den som vill ha en välpresterande allround-feting utan konstigheter och oprövade moderniteter. Modellen är gammal, men fortfarande ett mycket bra alterativ för alla utom riktiga tungviktare.
Hendryx Funkalistic, 172cm
Testad i: Tandådalen
Testad av: MarkusO, xJONx
Hendryx fortsätter att bygga skidor efter sina egna idéer och han har skaffat sig många fans genom åren. Tillverkningen har mognat och efter skidor med framförallt problem med finishen börjar det se riktigt bra ut.
Funkalistic är som alla Hendryx byggd som en raceskida. Jon, som var den enda åkaren som hann med att testa skidan, säger att det med marginal är det bästa svenska bygget han någonsin har testat. Grundkänslan är rakt av race och både sladdgrepp och spårvilja är i toppklass samtidigt som lekfullheten har fått stryka lite på foten till förmån för rå prestanda. I sann bredlaggsanda hackar det en hel del i pressad kortsväng på fast och greppigt underlag. Radien är påfallande tight och det färgar åkningen tydligt, precis som man förväntar sig av en kort Hendryx. Jon har problem med att han känner sig ovan vid skärningen och upplever det som att han hamnar väl långt fram i tryckfördelningen. Det är oklart om det beror på den korta radien, den korta längden eller möjligen duckmonteringen.
Fullständigt klart är däremot att skidorna kräver ett antal dagars inåkning för att prestera på topp. Funkalistic är inte något lok, men stabiliteten är fullt godkänd så länge man ligger på skär. Överlag uppfattas skidan som en breddad slalomcarver och det är intressant att kombinera en kort längd med en kraftig skärning och duckstance. Frågan som uppkommer är vart den här typen av skida egentligen passar in. Den känns långt från en everydayskida med offpistfokus för alpmiljö. I skidsystem med stor fallhöjd är en så här kraftig skärning jobbigt att åka runt på. Det krävs ständig passning och en aktiv åkning och Funkalistic är definitivt ingen skida som man dödar fallhöjdsmeter med utan insats.
Den här skidan passar nog bäst för en åkare som åker i Sverige och som har åkt in sig på racetrimmade slalomcarvers och därmed har problem att ställa om till en längre radie. Pga bredden blir skidan lite slö kant-kant jämfört med SL-carvers, men åkpositionen och kravet på en ständigt aktiv utnyttjan av den korta skärningen är snarlik en SL-skida.
Hendryx Rhino Chaser II, 188cm
Testad i: Tandådalen
Testad av: MarkusO, xJONx
Rhino Chaser har funnits med i Hendryx sortiment ända sedan märket blev känt i större sammanhang. Markus är den ende av oss som får förmånen att åka skidan och han konstaterar att den senaste versionen är en rejäl uppgradering av tidigare Rhino. Förra versionen, med kraftigt spann och stelt flex, gillade han inte. Den kändes mest kort, stel och tung. Tills i år har Henrik gett Rhino en blygsam men tydlig continious rocker, samt gett skärningen en översyn. Möjligen är även flexet förändrat, men kan också vara rockern som ger det mjukare intrycket.
Resultatet är inget annat än otroligt bra. Medan de andra skidorna i Hendrys sortiment känns väl smalspåriga med sin kraftiga skärning är Rhinon lugnare och mindre specialiserad. Den går riktigt bra i pist och det är lätt att glömma att det faktiskt är en rockerskida man åker runt på. Redan vid korta turer ut i terrängen påminns man dock snabbt om spannprofilen. Rhino är kvick, lättsvängd och kul utan att övergå till att bli nervös. Skidan ger redan från botten av fartregistret ett skönt flyt och hanterar både uppkört och orört med bravur. Den senaste Rhino Chaser är en fantastiskt bra skida helt enkelt.
Rossignol S6, 186cm
Testad i: Tandådalen
Testad av: xJONx
S6 är efterföljaren till långköraren Scratch BC och Steeze och är en bred twintip av standardmått. Intrycket är som det alltid har varit när det gäller föregångaren att skidan presterar fullt godkänt utan att sticka ut. Sladdgreppet är över medel och skidan spårar bra även över mjukare partier, men i övrigt är skidan ganska osynlig och karaktärslös. Tyvärr är skidan i sedvanlig ordning frammonterad och den känns väl mycket jib i balansen för att man ska kunna utnyttja skidan fullt ut i vanlig åkning. Ross S6 är en skida för en jiborienterad åkare som ibland letar sig utanför pisten och som inte vill lägga tid på att fundera över utrustningen.
Black Diamond Megawatt, 188cm
Testad i: Alperna
Testad av: MnO, MarkusO, xJONx
Mina egna skidor och inte tillgängliga under testhelgerna utan testad under två alpveckor under jul- och nyårshelgen. Det är kanske lite fel att ta med recensionen här med andra ord, men det kan vara intressant ändå.
Megawatt är Black Diamonds största modell med sina 125mm under foten. Skidan har ett platt, eller som i testparets fall, lätt negativt spann och en lång och hög tiprocker. Konstruktionen är i sann BD-anda en lätt cap med träkärna, men utan större inslag av metall och gummi. Skärningen är relativt rak med 44m varav det mesta ligger i framänden. Inför den här säsongen har jag tänkt att använda Megawatten som huvudskida i alperna och jag sökte främst en lättåkt och förutsägbar skida som skulle göra svår snö enklare att hantera med ett relativt nyskadat knä.
Så här efter en testvecka kan jag bara konstatera att jag prickade helt rätt med den här skidan. Megawatt är en lättåkt skida i varierad snö och den flyter mycket bra i lössnö samtidigt som den är klart åkbar i pisten. Snökontakten är keramiskt spröd med tydliga inslag av plastighet. I piståkning fladdrar den höga tippen betänkligt och det går inte att ladda iväg i någon högre hastighet med bekvämlighet. Istället blir det i princip en ren transport det handlar om, även om den delen av skidan som ligger i snön faktiskt svarar ganska bra i skäret även på hårt underlag.
Om man bortser från fladdret så märks konstigt nog tiprockern inte speciellt mycket i piståkningen. Skidan spårar riktigt bra in i svängen och det krävs ingen som helst omställning av balans eller åkstil för att det ska fungera. I pisten svänger den faktiskt också en hel del, trots vad måtten anger. Men som sagt... det är verkligen ingen skida för den som gillar att åka fort och hårt i pisten.
När man tar Megawatten utanför pistmarkeringarna får skidan visa sin potential. Megawatt kan sägas vara en traditionell fatski som har hämtat en del idéer från rockerskidor. I lössnö känns Megawatt, i jämförelse med tex Kuro, mer som en ett par "vanliga" bredlagg, fast med ett kraftigt förbättrat flyt. Den närmast enorma tippen lyfts över allt som kommer i vägen och man kan verkligen gå fram över skidan och driva den i svängarna i puder på ett helt annat sätt än vad man gör med en 100mm:are med vanligt spann. Fantastiskt underhållande. I svår snö hjälper tip rockern till att hålla spetsen över snön hela tiden och den gör också att skidan inte skär fast i skarsnö eller vindpack. Områden som borde vara riktigt svåråkta åks utan problem och tom med glädje.
Skidan är riktigt kvick och smidig och känns betydligt kortare än vad den är och är därmed suverän för skogsåkning. En tanke på sväng och du har svängt. Det skulle kunna innebära problem i större och öppnare terräng när man släpper iväg skidan, men jag upplever inga som helst tendenser till ett nervöst beteende när farten ökar och antalet svängar minskar. Så länge underlaget är orört eller åtminstone jämnt går Megawatt som en dröm. Åkaren ruskas dock om ganska rejält så fort underlaget blir ojämnt och slagigt. Oavsett om det är i pisten eller utanför så klarar inte Megawatten ojämnheter speciellt bra. Hela skidan är ganska mjuk och i kombination med tip rockern så fladdrar det ordentligt och ojämnheter slår rakt igenom konstruktionen. Det enda botemedlet mot det är att sakta ner och ta det lugnare. Sammanfattat är Megawatt en skida för en åkare som gillar en lättsam och kvick skida i lössnö och som accepterar att man måste ta det lite varligt i pisten.
Salomon Xwing Lab, 198cm
Testad i: Åre, Alperna
Testad av: MnO, MarkusO
X-wing Lab är en stor skida från Salomon signerad Zachrisson. Det är faktiskt lite förvånande att Kaj väljer att göra en så stor skida när han ska ta fram en pro model. Förvisso har han en bländande teknik som få i friåkarvärlden når upp till, men han är ändå rätt liten måttmässigt. X-Wing Lab är allt annat än liten. Salomon måste ha sträckt måttbandet rejält när de mätte den här skidan till 198cm, för mäter man den når den en bit över 2m. Hur eller hur är det en skida som direkt inger respekt med sin storlek.
I åkningen finns inga tvivel om att det är välbyggda grejor det handlar om. Konstruktionen är nära en raceskida och dämpningen är tydlig. Även om den Salomontypiska lättåkta känslan finns någonstans i botten så är det ändå en skida som är mer bastant än något annat som den franska jätten har presenterat för konsumentledet tidigare. X-wing Lab ligger närmare den smått legendariska 205-utgåvan av AK Rocket Lab (dvs syskon till Kajs "Great White") än butiksvarianten av den skidan i 195cm.
I pist är X-wing mycket stabil och trygg. Radien är lång och skidan är aningen seg i vändningarna men den är inte på något sätt svåråkt. Den tidigare nämnda dämpningen känns tydligt och i stort sett alla högfrekventa vibrationer filtreras bort. Kortsvängar kräver insats, men det finns en balans och rytm i skidan som imponerar.
Monteringspunkten sitter förvånande långt fram och det trollar effektivt bort en hel del av skidans längd, även om storleken hela tiden finns närvarande. Utanför pisten krävs utrymme och till viss del mod för att liva upp skidan. I trånga lägen i framförallt skog har jag svårt att orka med skidan. Det blir mycket brottning och storleken känns mest som den är i vägen. Det blir ännu tydligare om snön är svår och brytig då skidan kräver väldigt mycket kraft. På öppnare ytor och i bättre snö är saken en helt annan. Så fort man kan släppa iväg skidan så flyter den bra och känns lättkörd och stabil snarare än bångstyrig. Jag kan tänka mig att större eller kraftfullare åkare kommer tidigare till den känslan.
Med X-Wing Lab har Salomon en skida som passar riktigt duktiga åkare som vill ha en skida som fungerar som endaskida i större system. Prestandamässigt slår den det mesta som Salomon har gjort tidigare, men anhängare av Salomons mer lättsamma skidor gör bättre i att testa Czar.
Stöckli DP Plus, 186cm
Testad i: Åre
Testad av: MarkusO
Efter många års nötande med den gamla Asteroid-formen har Stöckli till slut breddat DP till dryga 100mm, men karaktären är fortfarande densamma. Årets DP är lika bra som den alltid har varit. Konstruktionen är klassiskt Stöckli och av högsta kvalitet och finish. DP är en riktigt bra Sverigeskida och den är en relativt bred skida som går otroligt bra i pisten. Skidan är stabil, följsam och rymmer massor av skidglädje. Den är lugn och förutsägbar i grunden, men har samtidigt en kvickhet och spänst som få skidor i den här kategorin kan matcha. Dessutom uppvisar den ett grepp och en spårvilja som är mycket förtroendeingivande på alla underlag. Lägg sedan till att skidan är tilltalande rent finishmässigt så inser man snart att det här är en vinnare.
Stöckli är och har alltid varit en potent skidbyggare och visar återigen att DP har sin plats bland eliten i segmentet prestandainriktade allroundskidor. Det enda som mörkar bilden något är den ständiga frågan om när Stöckli ska uppgradera sitt friåkningsortiment och presentera lite verkliga nyheter. Även om skidan har fått några mm mer i midjemått så saknar man ändå en bredare och mer modern ren offpistskida från Stöckli.
Soul Skis
Testade i: Åre
Testade av: MarkusO
Det är mycket glädjande att se att Soul Skis finns representerade på skidtestet i Åre. Fler än jag har väl trott att det skulle ta ett tag innan man fick se skidorna på berget. Tranåsbygget har fått utstå svidande förhandskritik här på Freeride. Med rätta faktiskt. Att motivera tanken och teorin bakom att lansera denna produktlinje är helt enkelt väldigt väldigt svårt. 3-4 år gamla idéer till ett pris som överstiger det mesta. Men - det var innan provåk. Teori och praktik går som bekant inte nödvändigtvis ihop.
I Åre fick MarkusO lufta Souls grejer. Rejält skulle det visa sig. Souls skidor var några av Åretestets mest uppskattade och skidbyggarligan i inre Småland sätter skeptikerna rejält på plats. Nedanstående är skrivet mer direkt som en berättelse sedd ur Markus ögon jämfört med det övriga testet. Det kändes som en bättre variant att göra så just här iom att jag själv inte har haft möjlighet att testa Soul.
Här är MarkusO:s ord angående Soul:
Soul Skis 112 White (Prototyp)
Med tydlig tveksamhet plockas den vita Soul 112 från stället. Profilen ser lite skum ut, med en lite grovt yxad inskuren skärning och ett kraftigt omodernt spann. Hmm.... Skidan synas noga och konstruktionen diskuteras med fabrikören. Med klart låga förväntningar glids det in mot liften.
Första känslan i kontakten med snön är lite VR Specialski/Snowrider blandat med tidiga DB, dvs hårt pressat högkvalitetsträ med inslag av bärande fiber. Jag förväntar mig ett åk med trist dämpat tung-gung, en känsla av glasfiber, bristfällig spårvilja och dåligt bett. Vid uråkningen ur sexstolen får jag en förnimmelse som verkar bekräfta mina teorier. Jag känner inget spontant bett, något som brukar vara ett säkert tecken på vissa av ovan nämnda egenskaper. Pjäxorna knäpps och så bär det av.
Redan efter några svängar står det klart att jag haft fel. Väldigt fel. Känslan är inte alls överdämpat trött bygge. Soulen är istället följsam, skön och förutsägbar. Spänst och balans blandas i en underhållande mix. Den inbjuder till ett brett samlat paket med ganska låg tyngdpunkt. Den bettar inte riktigt på hårda partier, något som jag misstänker har med kantvinklar att göra. Slipen känns för snäll helt enkelt. Flexet upplevs som väl hårt, iaf för min vikt. Soul 112 är ingen riktig höjdare, men visar med all tydlighet att tillverkaren har potential. 112:an är inte färdigutvecklad, men på rätt väg. Förse den med en uppdaterad spannprofil, och gör vissa justeringar av den inskurna skärningen - sen har Soul en vinnare.
Soul Skis 108 Black, 186cm
Efter provåken med den vita prototypen är det så dags att prova den svarta i gänget och förväntningarna har skruvats upp rejält efter åken med 112-proton. Den svarta skidan är den bredaste officiellt lanserade modellen med sina 108mm under foten. Jag känner redan när jag tar i den att det känns rätt.
En sak kan jag säga på en gång. Grabbarna i Tranåsfabriken kan bygga skidor! Soul 108 är den enda skidan under helgen som verkligen får mig att fullkomligen explodera av skidglädje. Jag känner inspirationen, odödligheten och trycket i åkningen. Den annars så störande känslan av gammal knäskada är som bortblåst. Redan första åket tokbombar jag nedför branten med en känsla som tangerar eufori och gränsar till dumhet. Det krävs ingen inåkning. Från första sväng är vi ett, 108:an och jag. Det är länge sen jag åkte på nåt som passar mig så fruktansvärt bra. Jag abdikerar, jag ger mig, jag gör hatten av!
Soul 108 må vara utdaterad som toppmodell i ett friåkarmärkes produktportfölj och visst, det är ingen funshape direkt. Det spelar ingen roll. Det är en 108 mm bred allroundskida som briljerar. Balans, spänst, följsamhet och spårvilja kombinerat med exakt rätt dos av dämpning. Trycket i skärningen passar mig som handen i handsken. Den ger mig precis den där känslan jag söker. Stå mitt på och du har ett stadigt jämnt fördelat skär. En lätt omfördelning framåt, lite tryck på plösen och främre trampdynan - då känner du hur den driver in lite mer intensivt i framänden. Släpper du den sedan lite fritt i slutet av svängen skjuter den på så där perfekt som bara ett fåtal skidor verkligen gör. Inte nervöst, inte dött. Lagom, skönt och samtidigt rappt slungar den lugnt ut dig mot nästa sväng. Ett sant mästerverk! Möjligen är det överraskningen som gör intrycken så kraftiga. Kanske har Soul bara haft tur med mått och egenskaper på just 108:an. Jag vet inte. Jag spekulerar inte i det heller. Så här i efterhand lägger bara stillsamt första åket med Soul 108 till raden av fantastiska skidminnen. Tack Soul! Tack!
Armada JJ, 185cm
Testad i: Åre
Testad av: MarkusO
Armada har inte varit rädda för att testa gränserna när det gäller modellprogrammet. JJ är en bc-jibber med hybridspann där mitten av skidan har ett traditionellt spann och tip och tail har rocker. Skidan har indragen skärning både fram och bak och en ganska kort bit i mitten med en ganska kraftig vanlig skärning. Bredden är för kategorin moderata 115mm under foten. Utformningen är helt i linje med årets trender och JJ har varit en omtalad skida under hösten.
JJ är ett lätt, mjukt och till synes ganska spänstigt bygge som dock andas plast, plast och åter plast. Skidan har för mycket rocker för att gå bra i pist, vilket gör den att den har svårt att hävda sig under helgen. Det finns ett visst svar att hitta i skäret, men det är fördelat över en mycket kort aktiv sträcka. Skidan är känslig för viktplacering och känns lite svårbalanserad i längsled. Marknadsföringen hävdar att skärningen i mittenpartiet ska göra den användbar i pist, men det är ett påstående med begränsad praktisk tillämpan trots att bredden i sig är relativt beskedlig. JJ funkar helt enkelt inte alls bra på hårt underlag. Ett riktigt hyfsat sladd- och lågfartsgrepp uppvisas ska sägas, men att få den att spåra rent i högre fart är svårt. Åker man in sig på den kanske det går bättre efterhand, men det hinner man inte göra på ett par åk under en testhelg.
K2 Big Kahuna, 190cm (96/97)
Testad i: Åre
Testad av: MarkusO
Vad nu? Ett par dryga 10 år gamla K2-plank? Ja, det kan tyckas totalt malplacerat, men jag tycker ändå att det är intressant att ha med de här gamla skrällena till skidor i testet för att se vad som egentligen har hänt i utvecklingen. Kahunan var MarkusO:s tydligt nostalgiska val för skidtestarhelgen i Åre. Han har haft dom stående i skidgarderoben ett antal år, men bestämde sig oväntat att montera upp den och ta med den som enda par till Åre. Skidan var alltså helt ny och oåkt trots sin ålder.
K2 Kahuna är samma bygge som Völkl Explosiv från mitten på -90-talet, men med en annan topsheet. Det innebär en solid skida med 95mm midja och en radie en bit över 30 meter. Ett rejält bygge, oavsett om det står 1996 eller 2008 i kalendern. Hur står sig då gamm-K2:n mot nyare skidor? Bra, eller tom mycket bra skulle det visa sig. I tider av 3d-caps och en massa allmänt jidder med transparenta sidewalls och motivstansade stålkanter är det med en känsla av rå prestanda som man lägger ner den minimalistiskt helt platta sandwichskidan på snön. Inget extra här inte, utan här är det metall, glasfiber och trä sammanpressat i en kompakt förening och förutom grafiken så känns det som en skida direkt från racingavdelningen.
När det gäller Explosive eller Kahuna som i detta fall kommer man lätt att tänka på den gamla sloganen för Kellogs Corn Flakes. "Du har väl inte glömt hur gott dom smakar". Jo, MarkusO erkänner att han har glömt just det, men Kahuna bjuder snart på en uppfriskning av minnet. Skidan uppvisar en sällan skådad spårvilja och ett bett som verkligen är svårslaget. Samtidigt är den rapp och svängvillig. Monteringspunkten kändes dock lite långt bak, trots att paret är frammonterade ett par centimeter. Originalmonteringen är fruktansvärt långt bak. Det rör sig om närmare 10cm bakom Völkls aktuella motsvarighet Mantras monteringspunkt som referens.
K2 Big Kahuna gick riktigt fint, även i sällskap med 12 år nyare skidor och slår många av nutidens konkurrenter på i princip allt. Det snackas mycket om att utvecklingen har gått fort framåt i skidindustrin de senaste åren. I detta fall kan man dock konstatera att så inte är fallet. Om den här skidan hade presenterats idag med en annan grafik hade den utan vidare ansetts som en av helgens vinnare. Man kan ju stilla hoppas att Völkl tar sitt förnuft till fånga och ger upp sina idiotiska idéer med diverse utseendebaserade dåligt hållbara konstruktioner och tar sig tillbaka till sitt ursprung. Finish och kvalitet på den här skidan överstiger vida Völkls nuvarande modeller. En Katana med den här konstruktionen och kvaliteten hade varit en riktig drömskida.
K2-tältet kände sig tvingade att ta en idolbild för övrigt...
Elan Pogo Holmes, 187cm
Testad i: Tandådalen, Lindvallen
Testad av: MnO, MarkusO
Elan står för en av säsongens mest udda manövrar och signar Brad Holmes till sitt friåkningsstall. Han kan väl klassas in som lagom het just nu om man ska vara snäll mot den gamle skid-rapparen med den dryga attityden. Nu bildar han team med legenderna Glen Plake och Ingemar Stenmark och blir representant för det slovenska skidmärket. Holmes första pro-model hos Elan blir bc-jibbern Pogo Holmes. Det är en traditionellt utformad bc-twin med 25 meters radie och 107mm:s midja. En kul detalj är att skidan har en kapsylöppnare på tailen. Det är i princip garanti på succé på afterskin är min prognos, även om det känns lite lätt nörd-cool-artat.
Skidan har en väldigt jibbig framtoning i åkningen. Trots att jag maxar hyrbindningen bakåt så känns ändå skidan tydligt frammonterad och jag har svårt att hitta balansen i åkningen pga den korta framänden. Skidan är kraftigt överstyrd och det är en allmänt intetsägande modell. Snökontakten och känslan upplever jag som något mer dämpad och gummidoftande än vad man är van vid när det gäller Elan, men den hamnar även där mitt i medelträsket. Jag får en känsla av att det är ett par ommålade Ross Scratch BC jag åker på för en stund. Pogo är en skida som är lugn snarare än poppig och spårviljan är varken bra eller dålig. Jag hittar inga karaktärsdrag som lyfter den från mängden, men å andra sidan inget direkt negativt heller. Med en lite vettigare monteringspunkt hade den här skidan presterat helt ok som neutral och lite osynlig bc-jibber, men det finns så enormt många alternativ och jag hittar ingen egentlig anledning att välja just den här skidan.
K2 Kung Fujas, 179cm
Testad i: Tandådalen, Åre
Testad av: MnO, MarkusO
K2 är som bekant en tillverkare som inte har varit rädda för att testa gränserna när det gäller nya idéer de senaste åren. Efter att Mr Rocker himself, Shane McConkey, klev in genom dörren och började styra och ställa så släpptes Pontoon och K2 var först ute bland de stora tillverkarna med en rockerskida. Erfarenheterna från den skidan vävdes sen in och påverkade stora delar av K2:s friåkningssegment. Men där Hellbent och Obsethed står för nytänkande står Kung Fujas för det konsvervativa. K2 har i Kung Fujas en skida som påminner mycket om den gamla Seth Pistol i uppträdande, även om det har hänt en del i utvecklingen sedan dess.
Den klassiska lite lätt frånvarande K2-känslan finns kvar till viss del, men jag hittar också betydligt mer spänst och åkglädje än vad jag har lärt mig att förvänta av K2-skidor i 100mm-kategorin. Skidan är med sin relativt korta radie riktigt rolig i i pisten så länge man undviker de hårdaste partierna. Svängradien är lätt att variera och skidan uppmanar verkligen till att kanta rejält för att korta upp svängarna. Tyvärr räcker inte skidan till på isfläckar och vid några tillfällen får jag några rejäla släpp utan förvarning, vilket orsakar en osäkerhet och en något mer passiv inställning.
Skidan är tydligt jibborienterad och i kortsväng upplever jag den som lite överstyrd. Det är föga förvånande, iom att jag inte gillar jibbstancen, oavsett skida eller underlag. Trots överstyrningen finns tyvärr en viss seghet i kortsvängar, men inte mer än att man anpassar sig efter ett par åk. I mjukare partier och utanför pisten känns den här skidan som väldigt mycket mindre än vad måtten anger. Jag har svårt att hitta något riktigt flyt och får obönhörligen slänga på bakvikten för att reda ut trixigheter när det blir trångt. Ska ett par skidor med den här typen av frammontering gå bra utanför pisten krävs det betydligt mer bredd.
Sammanfattat är K2 Kung Fujas en rätt så rolig jibbskida som passar bäst i pisten och parken och den passar bäst för åkare som letar efter en skida med neutral känsla utan konstigheter.
Black Crows Corvus, 196cm
Testad i: Lindvallen
Testad av: MnO
Jag hade stora förväntningar på Black Crows. Trots Corvus respektingivande längd på 196cm brukar den beskrivas i termer som lättåkt och kvick och framförallt rolig att åka på. Exempelvis personalen på Alpingaraget har gjort tydliga försök att hypa upp tillverkaren och de ser onekligen välbyggda ut. Dessutom sticker grafiken ut och det är verkligen en skida som syns i mängden, även om åsikter om de är snygga eller ej går isär.
I Lindvallen är det här en på tok för stor skida och jag har klar
Jag har ingen koppling till något märke och jobbar inte inom skidindustrin på något sätt utan skriver helt fritt enbart i syfte att bidra med förhoppningsvis intressant text på forumet. I år har jag tänkt ha ett lite annat upplägg på sammanställningen pga att jag själv inte har haft möjlighet att närvara på testen i den omfattning som jag brukar. Orsakerna till detta är flera, men i huvudsak beror det dels på en knäskada som jag drog på mig i mars förra året (bakre korsbandet av i högerknät) och att andra åtaganden fick prioritet. Knäskadan gjorde också att jag hade en ovanligt sen premiär och jag kom helt oåkt till skidtestet i Lindvallen och det tar alltid någon eller några dagar innan man hittar skidkänslan. Det har alltså varit klart sämre förutsättningar för att testa skidor för min del i år och det innebär att jag har testat klart färre skidor i jämförelse med tidigare år. Av den anledningen har jag tagit hjälp av två andra åkare som jag är mycket inåkt med och därmed får vi gemensamt deltagande på skidtesterna i Tandådalen, Lindvallen och Åre. Vi pratar alltid skidor och kan varandra utan och innan när det gäller synen på både skidor och andra prylar.
Efter teståkning har vi tre som ingår i gruppen diskuterat skidorna och alla har sagt sina åsikter. Därefter har jag skrivit ihop en sammanfattning av synpunkterna. I de fall där någon utmärker sig speciellt nämns det vem som tyckte vad och i andra fall är texten en sammanfattning av vad gruppen anser. Vid varje skida anges vilka åkare som har testat just den skidan och vid vilken testhelg den åktes. I vissa fall har kommentarerna kompletterats med intryck från en nyligen avslutad alptripp. Det framgår i så fall i respektive recension.
Bilderna på skidorna kommer från Freerides skiddatabas, eller i enstaka fall från artiklar på Freeride.
VIKTIGT!
Som alltid i inlägg av den här typen är det viktigt att förstå att kommentarerna om skidorna är baserade på ett begränsat antal teståk i en viss typ av förhållanden. En del av skidorna har åkts vid flera tillfällen och då är bedömningen baserad på ett samlat intryck, men de flesta skidorna har åkts endast under testhelgerna. Det är omöjligt att få en komplett bild av en skidas egenskaper med så lite åkning utan man får ett första intryck som sedan formuleras i ord. Inlägget ska alltså inte ses som ett mångsidigt test och en allenarådande sanning utan som en vägledning. Texten är en beskrivning av hur skidan presterar fristående och i jämförelse med sina konkurrenter i de rådande förhållandena. Jag lämnar helt öppet för läsare att bidra med egna beskrivningar av skidor för att bygga en mer komplett bild.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
TESTÅKARE:
MARTIN OTTOSSON
Freeridealias: MnO
Ålder: 30 år
Längd: 181cm
Vikt: 77kg
Testat skidor i: Lindvallen och Åre
Åkarbeskrivning:
Författare till inlägget och "testledare", eller åsiktssamlare kanske är ett bättre ord. Jag är 30 år, 181cm lång och väger 77kg. Jag är en gammal säsongare som har tre alpvintrar i bagaget, men de senaste tre åren har resorna till alperna mätts i veckor istället för månader i samband med att jag har tagit klivet från universitetsvärlden ut i arbetslivet. Jag åker med en medveten teknik, men jag är helt oskolad och har ingen bakgrund inom racing eller liknande. Jag är alltid på gränsen till onormalt kritisk till vad jag har under fötterna och kan förvandlas från att känna mig som en nybörjare till att bli osårbar bara genom att kliva i ett par andra skidor som känns rätt för underlaget. Jag åker gärna fort, men prioriterar alltid kontroll före spektakulära manövrar. Pga tidigare nämnd knäskada har jag i år fått öka fokusen på kontroll ytterligare, men jag kan till viss förvåning åka på precis som vanligt rent fysiskt trots avsaknaden av korsband, men knäproblemen finns hela tiden närvarande i sinnet och begränsar åkningen i viss mental mån.
MARKUS OTTOSSON
Freeridealias: MarkusO
Ålder: 30 år
Längd: 179cm
Vikt: 71kg
Testat skidor i: Tandådalen och Åre
Åkarbeskrivning:
Tvillingbror till MnO och har i princip samma bakgrund. Tre säsonger, plus en del månadsprojekt i alpmiljö på meritlistan. Åker kompakt och stabilt, med en storslalominriktad åkposition. Han kommer mest till sin rätt med just rejäla storslalomskidor eller med bredlagg med den typen av skärning. Gillar skogsåkning och tekniska linjer, men undviker hopp och dropp i alla former pga knäproblem. Är överlag ärrad av åkningen efter frakturer, ligamentsskador och meniskproblem i båda knäna och är liksom sin bror tvungen att hela tiden behålla kontrollen. Mycket pryltekniskt medveten och får ofta agera bollplank till MnO i livsviktiga frågor om skidval och bindningsmekanik. Markus kontrar med en skidortskunskap utöver det vanliga och en på gränsen till besatt kunskap kring elektronikprylar. Processorkärnor, buss-frekvenser, gps-mottagningschip och you bara name it och MnO är borta sen länge.
JON RAMSTEDT
Freeridealias: xJONx
Ålder: 26 år
Längd: 178cm
Vikt: 74kg
Testat skidor i: Tandådalen
Åkarbeskrivning:
Flerfaldig säsongare som har ställt ner pjäxbagen både i Alperna och Nordamerika genom åren. Kryss-Jon, som han kallas av initierade, har alltid nya åkprojekt på gång. Jon hade siktet inställt på Nordamerika den här vintern, men velar nu pga snömängden i Alperna under försäsongen. Åker samlat och mycket kraftfullt med en synnerligen effektiv teknik. Linjevalen är ofta branta och tekniska och Jon befinner sig åktekniskt på en betydligt högre nivå än de övriga två teståkarna, speciellt utanför pisten. Slänger iväg en och annan backflip från klippor och har tävlat i friåkningstävlingar i viss omfattning. Kryss-Jon kör sönder fler skidor på en säsong än vad MnO har förbrukat under sin livstid och har hittills aldrig kommit hem från en säsong med ett enda par hela skidor. Han blandar friskt mellan slalomcarvers och stenhårda fullängdsbredlagg och kan åka alla sorters skidor med kraft. Har tidigare mångsidigheten till trots föredragit hårda, raka och långa lagg, men tendensen är att han har rört sig mot lite mjukare och kortare åkdon de senaste säsongerna. Jon är extremt noga med sina prylar och det finns nog få som har samma höga krav på exempelvis sina pjäxor. Reser utan att blinka runt halva jordklotet för att rätt bootfitter ska slipa bort någon mm under hälen i innerskon. Jon har även stenkoll på skidmarknaden och kan verkligen snacka detaljer om skidor och annan utrustning.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Förutsättningar och förhållanden:
Tandådalen
Generellt sett hårt till isigt underlag i botten men en del mjukare snö över av skiftande karaktär. En del grov rullsnö i början av helgen som åktes sönder av det stora antalet åkare efter hand. Ett snöfall under helgen gjorde att det fanns åkbar lössnö i de stängda nerfarterna och i viss mån i skogen på söndagen. Dock var grunden för dålig för att man skulle våga sig ut med testskidor där, men här och där fanns lösare partier i kanten av pisten. Pisterna skiftande från mjuka och lättåkta på förmiddagen till pucklar med hårt underlag mellan framåt eftermiddagen.
Lindvallen
Dålig sikt förutom under elljustimmarna och snöfall då och då under hela helgen. Mjukt och puckligt i pisterna med vissa inslag av hårdare underlag, men det var väldigt sällsynt. Nysnön var lätt och pucklade till sig mycket fort redan på förmiddagarna. Många öppna pister gjorde att folket spreds ut på en större yta, men det var ändå märkbart trångt tidvis. Som alltid i Lindvallen begränsad lutning och därmed är det svårt att testa skidors högfartsegenskaper. Ett puckligt underlag med en del bromsande nysnö bidrog till att medelfarten var låg. Åkbart och faktiskt riktigt bra snö utanför pisten, men Lindvallen stoltserar ju inte med några större kvaliteter i den aspekten. Däremot var det riktig underhållning i Hundfjället vid Väggen-skogen, men där fanns det ju ingen tillgång till testskidor.
Åre
Underlaget i området kring testtorget var i den kalla temperaturen hårt fruset och därefter rivet med pistmaskin. Det innebar ett lager med rullsnö, iskulor och små klot i början av dagen och lite mer uppkört mot slutet. I Gästrappet var snön inte riven utan hårdare och jämnare. Det blev inga jättestora pucklar på eftermiddagen, men det bildades ändå ett ganska bökigt och krävande underlag med blandat socker/uppåkt konstsnö och en del mycket hårda, men ej isiga partier. Skidor med bra isgrepp premierades i sann försäsongsanda. Det fanns ingen åkbar lössnö, med visst undantag för lösare partier i kanten på pisten.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
RECENSIONER:
Dynastar ProRider XXL, 187cm
Testad i: Åre, Tandådalen, Lindvallen och Alperna
Testad av: MnO, MarkusO, xJONx
Efter att ha testat XXL 194 tidigare såg jag mycket fram emot att få ta ett par åk med 187:an. Jag upplevde 194 som mycket kompetent, men samtidigt får jag motvilligt erkänna att den var väl stor för mig. 187:an bjuder som väntat inte på några som helst överraskningar utan bibehåller samma grundkänsla som sin storebror, men det är ändå mycket som skiljer skidorna åt. Förutom sju centimeter kortare längd är flexet mjukare och det är nog främst det snarare än 7cm längdskillnad som gör att 187:an känns mycket mindre än 194. 187 XXL är ingen kvick skida, men i jämförelse med den längre versionen så är den betydligt snabbare i vändningarna. När jag forcerar skidan i kortsväng beter den sig balanserat och neutralt, men då och då får jag till min förvåning även på mjukare underlag ett litet släpp i bakänden som genererar en överstyrd känsla.
Skidan känns som det övre segmentens Dynastar alltid har gjort. Det är en mycket välbyggd och påkostad skida med en känsla av klassisk stabil träkärna som tangerar rena raceskidor. När man söker skäret i storslalominriktad åkning märker man att skärningen är begränsad och XXL:en är relativt passiv i svänginitieringen. I högre fart vaknar skidan till i skäret, men åkningen präglas ändå hela tiden av ett lugn och en väntan på nästa kommando. I Lindvallen var det svårt att få något riktigt tryck i åkningen i det begränsade utrymme som testpisterna erbjöd, men jag har testat högfartsegenskaperna senare i alperna. XXL är även i den korta längden en riktig bombare för högfartsåkning i pist. Isgreppet på skär är tryggt och bastant och skidan tappar aldrig fattningen. I sladdsvängar, vilket det blir ganska många av med den är typen av skida, greppar skidan direkt och alert och ger en spänstig retur som gör åkningen relativt lättsam för att vara med en så pass stor och rak skida. Någon djupare lössnö fanns inte tillgänglig i Lindvallen, men i alperna testade jag den i lite äldre, men ganska djup kallsnö. XXL:en går ungefär likadant där som den gör i pisten. Så länge man inte forcerar går den lugnt och stabilt och inväntar order, men om man trycker till lite i åkningen så går det att korta upp och "poppa" till åkningen även om det kräver en del kraft.
Flytet är inte i klass med bredare skidor, eller mjukare skidor i samma breddsegment heller för den delen, men närmare 110mm:s midja gör ändå jobbet. XXL är ingen skida som glänser under en dag med en halvmeter fjäderlätt, utan snarare en skida som man använder som slaktyxa i skiftande underlag. Med 187:an har Dynstar lyckats skala ner den krävande 194:an till ett par skidor som kommer att passa många som har sneglat på den höga prestandan i Prorider XXL, men som tyckt att 194 har känts väl stort.
Scott Stunt, 196cm
Testad i: Åre
Testad av: MnO, MarkusO
Stor, större, Stunt. Båda teståkarna är överrens. Stunt är en skida med mycket potential så länge man orkar med den. För egen del har jag testat den här skidan förut och jag visste redan vad som väntade. Tar man ett par åk när man är lagom uppvärmd på morgonen med den här skidan så är det en riktig bombarskida. Vänta däremot till eftermiddagen när benen börjar tröttna och man får en helt annan bild. Med mjölksyra i benen känner man sig som en av Bröderna Dalton i Lucky Luke, dvs med en blykula kedjad i foten som klart begränsar rörligheten.
Stunt är tung i konstruktionen och det råder ingen tvekan om att Scott har gjutit in en hel del gummi i skidan. Snökontakten är indirekt och rejält filtrerad. Alla former av högfrekvent kommunikation från underlaget försvinner i sina försök att nå åkaren. I högre farter är det en befrielse att slippa alla småslag och vibrationer, men samtidigt ger det en lite väl diffus närvaro i åkningen. Jag föredrar en betydligt tydligare kontakt med underlaget även om jag också ser storheten i den här typen av dämpning i vissa lägen.
Vid tillfällen där man har kraft och vilja att pressa skidan så går faktiskt Stunten ganska villigt in i kortsvängar, även om allt sker med lite fördröjning. I större svängar ligger den som ett strykjärn och det är bara att låta konstruktionen ta hand om eventuella ojämnheter, men över hårdare partier är det svårt att våga lita på skidan. Isgreppet är aningen diffust och svårtolkat. Ibland släpper skidan utan förvarning och då är det mycket tyngd att hålla ordning på. Letar man sig ut i uppkörd lössnö i skogsterräng så blir det jobbigt. Mycket jobbigt. Blodsmaken kommer krypande och låren skriker av syra efter att ha brottats med Stunt genom ett parti med fjällbjörkar. Jag finner mig själv letandes efter den där chokladbiten i ryggsäcken för att på något sätt frambringa energi nog att slutföra testet. Vid mitt förra test i våras av Stunten testade jag den en hel del i orörd snö och där krävs utrymme och fart. Den flyter bra och är lugn och trygg i lössnön, men jag har samma problem i orört som i uppkört att när det stökar till sig lite så är skidan för stor. Ska Stunt livas upp så krävs det en stor åkare med både god teknik och rejält med muskler.
Völkl Gotama, 190cm
Testad i: Tandådalen, Åre
Testad av: MnO, MarkusO
Völkl har som bekant presenterat många intressanta nyheter i år. Det är framförallt Kuro som har fått uppmärksamhet med sina lysande recensioner på de flesta fronter. Bakom de nya flaggskeppen finns trotjänarna Gotama och Mantra kvar och de har förfinats ytterligare. Det har varit mycket snack om tillverkningsproblem i samband med flytt av produktionen till Kina. Det tidigare kvalitetsklingande varumärket Völkl har fått sig en rejäl törn efter delamineringsproblem och ojämna spann.
Gotama är dock ett bevis på att Völkl fortfarande kan prestera i skidfabriken, oavsett var den ligger. Det konstiga med Gotama är att dess rykte har följt en helt omvänd kurva mot skidans prestanda enligt mig. De första årsmodellerna var inget vidare tyckte jag, men då var den upphöjd till skyarna på forum och av åkare i skibumkretsar. Sedan dess har skidan utvecklats genom åren och har blivit bättre och bättre samtidigt som den har blivit allt mindre het i initierade kretsar. Gotama har tagit steget ut i mainstreamfåran och har blivit mer folklig eller vad man ska säga, även om det fortfarande är långt från en sportlovsfirarskida. Gotama av årsmodell -09 är en riktigt, riktigt bra allroundskida. Den går fantastiskt bra i pisten och isbettet och tryggheten i spårningen är i toppklass. Oavsett om man pekar spetsen mot isigare partier eller om man drar i full fart över isfläckar så viker sig inte Gotama det minsta. En sann allroundskida som hanterar alla underlag.
Den krispiga och keramikaktiga snökontakten från de senaste åren finns kvar och ger åkaren en väl avvägd närkontakt med underlaget. Skärningen förefaller måttmässigt vara moderat, men i praktiken är Gotama ganska aggressiv i skäret genom hela svängfasen. Från initiering till retur finns en tydlig spårvilja som upplevs som positiv i pisten, men som också innebär en nackdel i andra lägen. I den här aspekten har Gotama tagit ett steg närmare Mantra. I offpisten har den en traditionell känsla och flyter bra, men här har skärningen sin baksida. I jämförelse med mer raka skidor som Czar och M102 är den, speciellt i svår snö, lite mer bångstyrig om man slappnar av för en sekund och den vinner på att hela tiden åkas aktivt. Gotama passar väldigt, väldigt många som söker en skida som klarar allt. Den har tidigare marknadsförts som en BC-jibber, men den karaktären är borta. Den är numera snarare en skida som hamnar mellan Mantra och Katana i allroundhyllan.
Kästle MX88, 188cm
Testad i: Tandådalen
Testad av: xJONx, MarkusO
Det anrika märket Kästle gör comeback på marknaden med tre allmountainmodeller. Mx78, 88 och 98 ger ett katalogtekniskt ganska trist program som sträcker sig från en breddad pistskida, via en Sverige/gubbmidfat till en modern allroundskida. Kästle kommer inte med några järva grepp utan satsar istället på att skapa exklusiva skidor i en påkostad konstruktion. Skidorna byggs i Heads fabrik i Österrike och hela konstruktionen imponerar med en kvalitet i toppklass och en riktigt bra finish.
MX88:an är en skida som ska locka den konservative pistorienterade åkaren som vill ha en viss allroundådra i sina skidor, men som ändå inte vill släppa för mycket av pistegenskaperna. Det är lätt att glömma i tider av allt bredare skidor att en skida som är nästan 90mm i midjan faktiskt går att åka över hela berget. Efter ett par teståk visar det sig att Kästle inte på något sätt har smugit in i på marknaden med en serie intetsägande medelskidor. Kästle dundrar snarare in med en serie mycket välbyggda lagg som slår det mesta som finns i segmentet idag. Båda teståkarna var rörande överrens om att det här var en av helgens absolut bästa skidor. MX88 är en skida som är full av liv och spänst och den uppmanar till en rapp och aktiv åkning. Greppet i sladdsvängar och spårviljan inger direkt ett förtroende och ju mer man åker skidan desto mer inser man att det här är en svårslagen skida för den som söker en allroundskida med fokus på piståkning. Oavsett underlag briljerar MX88 med att att vara stabil utan att för den skull kännas vare sig hård eller död. Välkommen tillbaka, Kästle.
Kästle MX 98, 194cm
Testad i: Tandådalen
Testad av: xJONx, MarkusO
MX88:ans storebror MX98 är en betydligt större variant av ungefär samma skida. Den är tydligt lång och stor i känslan och den är överlag lite trögdriven, men upplevs ändå, liksom MX88 som extremt välbyggd. Det här är en perfekt Sverige-skida med tillräckligt bra offpistpotential och med pistegenskaper som inte ligger långt efter en renodlad storslalomskida. Det hade varit mycket intressant att testa den här skidan i en kortare längd. Nu blir det mest ett konstaterande att det är en bra skida, men att den är lite för tung och stor. Kästle var verkligen helgens positiva överraskning och det ska bli ett nöje att se hur märket kommer att utvecklas under kommande säsonger.
Nordica Jah Love, 185cm
Testad i: Tandådalen, Lindvallen
Testad av: xJONx, MarkusO
Nordica väljer en helt annan väg än många av konkurrenterna för att ta nästa steg mot den optimala puderskidan. Istället för att experimentera med spannprofiler och komplexa skärningar presenterar Nordica en rejält uppbreddad skida med traditionell skärning och vanligt spann. Konstruktionen känns igen från Supercharger-serien och intrycket när Jah Love plockas ur hyllan är direkt att det är en riktigt bastant skida.
Väl på snön får inte Nordicas flaggskepp några jubelrop. Testgruppen har svårt att se meningen med det här bygget. Någonstans går ändå gränsen för hur bred en skida behöver vara om man använder bredden som enda parameter för att generera flyt. Jah Loves 140mm genererar ett kraftigt och konstant vridmoment i fötterna och underbenen och skidan är tung och trögjobbad i både korta och långa svängar. Väl på kant finns det till viss del en skärning att jobba med, men skidan greppar konstigt och obalanserat och inger ingen åkglädje i någon form. Alla de tre teståkarna reagerade likadant och lämnade tillbaka Jah Love efter ett enda teståk utan det minsta sug efter att åka mer på skidan. Visst kan man motivera skidans bristande popularitet med att den är tänkt för enbart puder och att testpisterna knappast är ett underlag där Jah Love ska glänsa, men det finns många skidor som går lika bra eller bättre i puder som ändå är betydlig roligare i den typen av underlag som fanns i helgen. Jah Love känns trots sin bredd lite omodern iom sitt traditionella spann och neutrala flexprofil. Nej, Nordica, det här gillas inte. In i skidverkstaden igen och kom med roligare grejor nästa år.
Head Monster 102, 193cm
Testad i: Lindvallen, Åre
Testad av: MnO
Head är ett märke som har stått relativt still när det gäller förnyelse av friåkningsskidor de senaste åren. Insatserna på utvecklingsavdelningen verkar ha fokuserats främst på att byta från blondiner till brunetter i grafiken och att hitta på bra katalogtexter som ska motivera valet att använda flytande metaller i konstruktionen. M102 är den senaste i raden av småsyskon till den gamle tuffingen Monster 103. Skärningen och konstruktionen är fortfarande i det närmaste identisk vid en första anblick, men vid en närmare granskning framgår snart att så inte är fallet. Head fortsätter sin tradition att göra skidan lite snällare för varje år som går. Skidan är numera, måtten till trots, en rejäl bit från den ursprungliga riktigt bastanta skidan. Hela skidan känns på något sätt tunnare och smäckrare än tidigare år, men det är speciellt framänden som har fått sig en översyn och den är numera tydligt mjuk i förhållande till resten av skidan. En hel del av grundkänslan i M103 finns dock kvar och för den vanlige dödlige åkaren är M102 en betydligt bättre skida än föregångaren.
Skidan uppvisar ett lugnt och dämpat beteende oavsett hastighet, men Head har ändå fått till en fin närvaro i snökontakten. M102 känns på grund av skärningen tung och trög på hårt eller fast underlag. Det finns helt enkelt ingen skärning att jobba med i något annat än riktigt hög fart. Bettet är bastant och imponerande så länge man ligger på skär, men det blir mycket sladdsvängar med monstren och där har jag svårt att hitta något bekvämt grepp. Kombinationen av begränsat sladdgrepp och en mycket lång skärning gör att man lätt hamnar i en passiv roll i pisten när underlaget är fast. Det blir transport snarare än underhållning. Dock är M102 en skida som totalt byter karaktär när underlaget blir mjukt oavsett om det är utanför eller innanför pistmarkeringarna. När skidans flex tar över istället för radien som ledargestalt för svängegenskaperna blir M102 en smidig och kvick skida. Kvickheten kombineras med att den ändå alltid behåller sitt lugn och hela tiden inväntar kommando innan nästa manöver sätts i verket. Skidans egenskaper bildar en ovanligt trevlig kombination av spänst och kvickhet och stabilitet utanför pisten. På mjukt underlag märker man verkligen att framänden är snällare än tidigare år. Så här lättåkt har M103/102 aldrig varit, men det är ändå en skida som fortfarande är klart inriktad på en kraftfull och stor åkare. Lättviktare och åkare som vet med sig att det har fuskats med försäsongsträningen gör bäst i att titta åt ett annat håll.
Salomon Czar, 182cm
Testad i: Lindvallen, Åre
Testad av: MnO
Czar är en av säsongens mest intressanta nyheter. Salomon hakade på rocker-trenden redan förra året med sin Rocker och breddar nu det tankesättet genom att applicera tiprockeridéerna på ytterligare två skidor i form av bc-jibbern Czar och den mer pist/parkorienterade Lord. Czar har en begränsad, men ändå tydlig tip rocker och därefter ett traditionellt, men lågt, spann i resten av skidan. Den som är van vid Salomons top-of-the-line friåkningsskidor från de senaste åren känner genast igen känslan i Czar. Det är samma träkärnebaserade full-cap med dominans av en glasfiberklingande lätt plastisk keramikkänsla, fast ändå med en del stuns och dämpning i botten. Målgruppsmässigt är Czar en efterföljare till Pocket Rocket och sedemera 1080 Gun, dvs det är en skida som ska kombinera storabergsåkning med en smidighet i manövrar och tricks i terrängen.
Czar är en skida som känns rejält malplacerad i en hård pist, även om man tar sig fram hjälpligt. Spårviljan i inledningen av svängen är i princip obefintlig och man blir tvingad att söka skäret på egen hand utan hjälp från skidan. Väl i skär händer inte mycket. Det är påtagligt svårt att få något tryck i grejorna och jag finner mig själv gång på gång sladdandes och kortsvängandes i pistavsnitt där man normalt aldrig skulle göra annat än att ligga och pressa i storslalomsvängar. Det finns helt enkelt inget svar i skärningen. När man kliver på en skida som är en 182cm:s bc-jibb-orienterad allroundskida förväntar man sig att skärningen ska vara rätt så tydlig. Det är den inte i Czar, utan den är istället förvånande rak och det gör att den blir ganska tråkig i pisten. Med en så liten skida som Czar känner man sig inte heller trygg nog att åka så fort som det krävs för att liva upp en skida med drygt 40 meters radie. Det är helt enkelt inte någon högfartsskida, trots att den hade behövt det för att livas upp på hårdare underlag.
Dock finns det bot på problemen och det är att söka sig till mjukare områden eller att bege sig utanför pisten. Där skiner Czar upp som få andra. Det var länge sedan jag testade en skida som så totalt byter skepnad i samma stund som pistmarkeringarna dyker upp i backspegeln. Till och med i Lindvallen och i mestadels uppåkt lössnö så visar Czar omedelbart sin potential. Bra snö, vindpack eller något därimellan spelar ingen roll. Utanför pisten fullkomligt briljerar skidan med att visa upp en sällsam kombination av total lättsamhet och åkglädje tillsammans med en stabilitet och retur som få skidor i den storleken annars kan stoltsera med. Det finns skidor som är stabilare och det finns skidor som är ännu rappare, men när de två egentligen helt motstående egenskaperna kombineras så blir resultatet mycket lyckat. Czar är en skida som, trots sin beskedliga längd, balansmässigt kan åkas som en betydligt större skida, men som känns som en 175:a när det behövs.
Det är den första skida under 185 som jag någonsin testat där jag känner att jag inte behöver oroa mig för att spetsen dyker, utan jag kan driva på och stå framåt på skidan. Möjligheten att komma långt fram i viktfördelningen gör att man kan utnyttja skidans fulla potential i trånga lägen och den svänger snabbare än vad man hinner tänka bland träden. En mycket stor fördel är också att Czar förvandlar lite halvtrista och svåra snöförhållanden till ren underhållning. Bristen på skärning stör i pisten, men det är samtidigt det som gör att den blir så lättkörd och pålitlig utanför pisten. Likheterna i just den aspekten med Monster 102 är påtagliga även om konstruktionen i övrigt är helt olika. Man offrar rejält med pistegenskaper till förmån för ett mer lätthanterad beteende utanför. Sammanfattat är Czar en otroligt rolig skida i rätt förhållanden, men det är samtidigt en skida med mycket smal "sweet spot". Det står utom allt tvivel att olika typer av rocker är här för att stanna och att vi bara har sett början på vad det kommer att innebära för skidornas allsidighet. Czar är ett typexempel på en skida som förmodligen hade varit fullständigt ointressant om den hade haft ett rent traditionellt spann.
Völkl Kuro, 185cm
Testad i: Tandådalen, Åre, Alperna
Testad av: MnO, MarkusO, xJONx
Kuro är efter strålande recensioner kanske säsongens mest upphypade skida. Den är sedan länge slut i butikernas hyllor och rocker är vinterns måste om man ska kunna kalla sig medveten. Alla märken med någon aktning har sin egen variant på omvänt spann i de mest skiftande former. Kuro har en ganska beskedlig jämn full rocker genom hela skidan i kombination med en form av hybridskärning där fronten och tailen har en indragen skärning och resten av skidan har en traditionell sidoskärning. Skidans flexkurva är något udda och skidan känns ganska hård och tjock i framänden och mjukare i bakänden, vilket går emot trenden på marknaden i stort. Den effektiva radien är påfallande kort för skidkategorin och det märks också i åkningen.
Trots att den här skidan knappt borde vara åkbar i pisten, så presterar faktiskt Kuro riktigt bra där. Skidan drar in i sväng och så länge man kantar upp rejält så spårar Kuron fantastiskt bra. I början och mitten av svängen är den aggressiv och drivande, men den övergår till en betydligt snällare karaktär i slutet av svängen och man får jobba för att få någon tydlig retur. Det gör att svängväxlingarna blir lite sega, även om man mentalt bortser från breddens ofrånkomliga inverkan. Det går åt en hel del kraft för att liva upp skidan, men när man hamnar rätt i skäret hittas ett otroligt bra bett och en stabilitet som inte behöver skämmas för sig. Så länge man orkar åka aktivt och kraftfullt så går Kuro otvivelaktigt kanonbra i pisten, men i lägen där benen är trötta, eller om underlaget eller terrängen inte medger hårdkörning så blir Kuro jobbig. Sladdgreppet är begränsat och som väntat lite svårbalanserat, speciellt när det blir stökigt.
Det är ingen skida som går bra i lite halvslö cruisingåkning utan det är allt eller inget som gäller. Den är också riktigt tung att ha att göra med när det blir riktigt uppkört och pucklarna börjar komma fram, men det är knappast något som förvånar. När det gäller Kurons potential i lösare snö och i varierande snöförhållanden så krävs det ingen direkt skarpt intellekt för att komma fram till att det är där skidan har sin styrka. I orörd mjuk snö, oavsett kvalitet, tar den här typen av skidor åkningen till en ny nivå. Även i tung och svårkörd snö är det en fröjd att bara kanta skidan och låta det förböjda spannet ta hand om svängen helt på egen hand.
Jag har fuskat lite i fallet Kuro och också åkt den i alpmiljö i skiftande förhållanden. Tyvärr har jag inte testat den i dagsfärsk riktigt lätt nysnö än, men väl i några dagar gammal orörd kallsnö. Kuro går fantastiskt bra där helt enkelt. Peka och kör bara. Jag behövde personligen ingen inåkning i lössnö som det ofta talas om. Jag kände mig hemma från första sväng och ser enbart fördelar i jämförelse i den typen av snö jämfört med en traditionell 100mm:are.
Lössnöegenskaperna i kombination med att den otroligt nog går riktigt bra i pisten gör att den här skidan är svårslagen som alternativ som varjedagskida för en bummare. En tendens till överstyrning finns i puder, men den är inte på långa vägar lika nervös i högre fart som tex Pontoon. Det handlar snarare om en lättsamhet och rapphet som gör Kuro till en fröjd att åka.
Trots att Kuron är en fantastisk och i många lägen oöverträffad skida väcker den också vissa funderingar. Även om den är rapp och känns lätt på snön i många avseenden tycker jag ändå att jag känner en viss onödigt tyngd i bygget. Jag hade gärna sett att den hade gjorts aningen smäckrare och lättare rent viktmässigt och frågan är om den verkligen behöver vara så bred som den är. Det hade varit mycket intressant att testa en konstruktionsmässigt identisk skida som var 10-15 mm smalare. Jag tror att den hade flytit nästan lika bra, dvs bättre än nästan allt annat, och dessutom tagit ytterligare ett kliv när det gäller hanteringen i pisten. Kuro är trots allt ingen ren puderskida oavsett om måtten är rejäla, utan den är tänkt att kunna vara en skida som en mycket duktig åkare ska kunna åka på hela berget med.
I "real world conditions", som det oftast rör sig om, åker man förvisso mycket puder, men det blir också nästan alltid delar av ett åk som inrymmer mindre perfekta förhållanden. Det ska bli mycket intressant att se vad Völkl kommer med på några års sikt. Om de använder idéer från Kuro och kombinerar det med drag från Mantra, Gotama och Katana i en skida på runt 120mm:s bredd så tror jag att begreppet allroundskida kommer att flyttas rejält framåt. Nu låter det som jag är negativ till Kuro, men det är snarare så att den tar ett så stort steg i utvecklingen att man vidgar sina vyer och börjar fundera i nya banor. Ska man sammanfatta Kuro så måste man konstatera att den tar begreppet offpistbaserad allroundskida till en helt ny nivå. Testa och njut.
Fischer Watea 101, 192cm
Testad i: Lindvallen, Åre
Testad av: MnO, MarkusO
Fischer trummar på med sin klassiker Watea. Inte mycket har hänt sedan den initiala modellen och grundkänslan är fortfarande densamma med mycket av glasfiber och spänst och mindre av dämpning och tyngd. Watea är som den alltid varit ganska mjuk med en harmonisk och okomplex jämn böjkurva, och blir därmed lättjobbad i kortsväng och i knixiga passager. Trots mjukheten finns en hel del stabilitet att hämta i högre fart, men det gäller att hålla skäret.
I hårt pressad kortsväng i högre fart eller i lägen där man åker fort och underlaget övergår till ojämnt blir skidan lite instabil och fladdrar en del. Dock är det aldrig utan förvarning och Watean beter sig helt enligt förväntan genom hela fartregistret. Det gör att man snabbt lär sig skidans möjligheter och begränsningar.
Watea har en alert karaktär med tydlig spårning in i svängen och det är lätt att jobba med plöstrycket och få runt skidan även i svängar med kort radie. I de flesta underlag är det en fördel iom att skidan känns svängvillig och "hjälpsam" när det gäller svänginitieringen, men på vissa typer av greppigt, fast underlag blir kantspårningen väl tydlig. Det gäller främst i snöarten hård, men inte isig konstsnö, som inte är alldeles ovanlig i svenska anläggningar. Jag har då svårt att hitta rytmen i åkningen och skidan fastnar ofrivilligt i skäret precis i momentet med viktförflyttning i svängen. Det är inget som man inte vänjer sig vid om man spenderar ett antal dagar på skidan, men vid ett par snabba teståk som skidtestet innebär är det svårt att ställa om direkt. Kortsvängen på den typen av underlag blir lidande, men så fort man kommer ut på ytterligare lite hårdare, eller mjukare snö så försvinner problemet. Förmodligen är det mest en trimfråga och det går säkert att justera bort det mesta av den karaktären om man vill genom att välja en mindre aggressiv uppsättning kantvinklar.
Jag har testat skidan tidigare och har då kört en del orört med Watea. I lössnö är skidan tack vare sitt relativt mjuka flex lättåkt och förutsägbar. Den gör sitt jobb utan att bjuda på några överraskningar. Flytet är inte jättebra i jämförelse med bredare skidor, men för breddsegmentet så presterar den utmärkt. Även i lössnö ger den långa flexkurvan skidan egenskapen i form av att den böjer igenom hela vägen in under foten. Det gör att det är enkelt att använda skidans pop i lösare snö och Watea känns spänstig och rapp även utanför pisten. I svårare snö som vindpack och skare tar tippen en dominerande ställning och det känns ofta som att dalskidans spets vill skära in eller sträva in i svängen mer än bergskidan och då och då får man en obehaglig känsla av att det strax kommer att skita sig av den anledningen. Det är ett pris man får betala för pistegenskaperna och den korta radien. Watea är en skida för den som vill ha en välpresterande allround-feting utan konstigheter och oprövade moderniteter. Modellen är gammal, men fortfarande ett mycket bra alterativ för alla utom riktiga tungviktare.
Hendryx Funkalistic, 172cm
Testad i: Tandådalen
Testad av: MarkusO, xJONx
Hendryx fortsätter att bygga skidor efter sina egna idéer och han har skaffat sig många fans genom åren. Tillverkningen har mognat och efter skidor med framförallt problem med finishen börjar det se riktigt bra ut.
Funkalistic är som alla Hendryx byggd som en raceskida. Jon, som var den enda åkaren som hann med att testa skidan, säger att det med marginal är det bästa svenska bygget han någonsin har testat. Grundkänslan är rakt av race och både sladdgrepp och spårvilja är i toppklass samtidigt som lekfullheten har fått stryka lite på foten till förmån för rå prestanda. I sann bredlaggsanda hackar det en hel del i pressad kortsväng på fast och greppigt underlag. Radien är påfallande tight och det färgar åkningen tydligt, precis som man förväntar sig av en kort Hendryx. Jon har problem med att han känner sig ovan vid skärningen och upplever det som att han hamnar väl långt fram i tryckfördelningen. Det är oklart om det beror på den korta radien, den korta längden eller möjligen duckmonteringen.
Fullständigt klart är däremot att skidorna kräver ett antal dagars inåkning för att prestera på topp. Funkalistic är inte något lok, men stabiliteten är fullt godkänd så länge man ligger på skär. Överlag uppfattas skidan som en breddad slalomcarver och det är intressant att kombinera en kort längd med en kraftig skärning och duckstance. Frågan som uppkommer är vart den här typen av skida egentligen passar in. Den känns långt från en everydayskida med offpistfokus för alpmiljö. I skidsystem med stor fallhöjd är en så här kraftig skärning jobbigt att åka runt på. Det krävs ständig passning och en aktiv åkning och Funkalistic är definitivt ingen skida som man dödar fallhöjdsmeter med utan insats.
Den här skidan passar nog bäst för en åkare som åker i Sverige och som har åkt in sig på racetrimmade slalomcarvers och därmed har problem att ställa om till en längre radie. Pga bredden blir skidan lite slö kant-kant jämfört med SL-carvers, men åkpositionen och kravet på en ständigt aktiv utnyttjan av den korta skärningen är snarlik en SL-skida.
Hendryx Rhino Chaser II, 188cm
Testad i: Tandådalen
Testad av: MarkusO, xJONx
Rhino Chaser har funnits med i Hendryx sortiment ända sedan märket blev känt i större sammanhang. Markus är den ende av oss som får förmånen att åka skidan och han konstaterar att den senaste versionen är en rejäl uppgradering av tidigare Rhino. Förra versionen, med kraftigt spann och stelt flex, gillade han inte. Den kändes mest kort, stel och tung. Tills i år har Henrik gett Rhino en blygsam men tydlig continious rocker, samt gett skärningen en översyn. Möjligen är även flexet förändrat, men kan också vara rockern som ger det mjukare intrycket.
Resultatet är inget annat än otroligt bra. Medan de andra skidorna i Hendrys sortiment känns väl smalspåriga med sin kraftiga skärning är Rhinon lugnare och mindre specialiserad. Den går riktigt bra i pist och det är lätt att glömma att det faktiskt är en rockerskida man åker runt på. Redan vid korta turer ut i terrängen påminns man dock snabbt om spannprofilen. Rhino är kvick, lättsvängd och kul utan att övergå till att bli nervös. Skidan ger redan från botten av fartregistret ett skönt flyt och hanterar både uppkört och orört med bravur. Den senaste Rhino Chaser är en fantastiskt bra skida helt enkelt.
Rossignol S6, 186cm
Testad i: Tandådalen
Testad av: xJONx
S6 är efterföljaren till långköraren Scratch BC och Steeze och är en bred twintip av standardmått. Intrycket är som det alltid har varit när det gäller föregångaren att skidan presterar fullt godkänt utan att sticka ut. Sladdgreppet är över medel och skidan spårar bra även över mjukare partier, men i övrigt är skidan ganska osynlig och karaktärslös. Tyvärr är skidan i sedvanlig ordning frammonterad och den känns väl mycket jib i balansen för att man ska kunna utnyttja skidan fullt ut i vanlig åkning. Ross S6 är en skida för en jiborienterad åkare som ibland letar sig utanför pisten och som inte vill lägga tid på att fundera över utrustningen.
Black Diamond Megawatt, 188cm
Testad i: Alperna
Testad av: MnO, MarkusO, xJONx
Mina egna skidor och inte tillgängliga under testhelgerna utan testad under två alpveckor under jul- och nyårshelgen. Det är kanske lite fel att ta med recensionen här med andra ord, men det kan vara intressant ändå.
Megawatt är Black Diamonds största modell med sina 125mm under foten. Skidan har ett platt, eller som i testparets fall, lätt negativt spann och en lång och hög tiprocker. Konstruktionen är i sann BD-anda en lätt cap med träkärna, men utan större inslag av metall och gummi. Skärningen är relativt rak med 44m varav det mesta ligger i framänden. Inför den här säsongen har jag tänkt att använda Megawatten som huvudskida i alperna och jag sökte främst en lättåkt och förutsägbar skida som skulle göra svår snö enklare att hantera med ett relativt nyskadat knä.
Så här efter en testvecka kan jag bara konstatera att jag prickade helt rätt med den här skidan. Megawatt är en lättåkt skida i varierad snö och den flyter mycket bra i lössnö samtidigt som den är klart åkbar i pisten. Snökontakten är keramiskt spröd med tydliga inslag av plastighet. I piståkning fladdrar den höga tippen betänkligt och det går inte att ladda iväg i någon högre hastighet med bekvämlighet. Istället blir det i princip en ren transport det handlar om, även om den delen av skidan som ligger i snön faktiskt svarar ganska bra i skäret även på hårt underlag.
Om man bortser från fladdret så märks konstigt nog tiprockern inte speciellt mycket i piståkningen. Skidan spårar riktigt bra in i svängen och det krävs ingen som helst omställning av balans eller åkstil för att det ska fungera. I pisten svänger den faktiskt också en hel del, trots vad måtten anger. Men som sagt... det är verkligen ingen skida för den som gillar att åka fort och hårt i pisten.
När man tar Megawatten utanför pistmarkeringarna får skidan visa sin potential. Megawatt kan sägas vara en traditionell fatski som har hämtat en del idéer från rockerskidor. I lössnö känns Megawatt, i jämförelse med tex Kuro, mer som en ett par "vanliga" bredlagg, fast med ett kraftigt förbättrat flyt. Den närmast enorma tippen lyfts över allt som kommer i vägen och man kan verkligen gå fram över skidan och driva den i svängarna i puder på ett helt annat sätt än vad man gör med en 100mm:are med vanligt spann. Fantastiskt underhållande. I svår snö hjälper tip rockern till att hålla spetsen över snön hela tiden och den gör också att skidan inte skär fast i skarsnö eller vindpack. Områden som borde vara riktigt svåråkta åks utan problem och tom med glädje.
Skidan är riktigt kvick och smidig och känns betydligt kortare än vad den är och är därmed suverän för skogsåkning. En tanke på sväng och du har svängt. Det skulle kunna innebära problem i större och öppnare terräng när man släpper iväg skidan, men jag upplever inga som helst tendenser till ett nervöst beteende när farten ökar och antalet svängar minskar. Så länge underlaget är orört eller åtminstone jämnt går Megawatt som en dröm. Åkaren ruskas dock om ganska rejält så fort underlaget blir ojämnt och slagigt. Oavsett om det är i pisten eller utanför så klarar inte Megawatten ojämnheter speciellt bra. Hela skidan är ganska mjuk och i kombination med tip rockern så fladdrar det ordentligt och ojämnheter slår rakt igenom konstruktionen. Det enda botemedlet mot det är att sakta ner och ta det lugnare. Sammanfattat är Megawatt en skida för en åkare som gillar en lättsam och kvick skida i lössnö och som accepterar att man måste ta det lite varligt i pisten.
Salomon Xwing Lab, 198cm
Testad i: Åre, Alperna
Testad av: MnO, MarkusO
X-wing Lab är en stor skida från Salomon signerad Zachrisson. Det är faktiskt lite förvånande att Kaj väljer att göra en så stor skida när han ska ta fram en pro model. Förvisso har han en bländande teknik som få i friåkarvärlden når upp till, men han är ändå rätt liten måttmässigt. X-Wing Lab är allt annat än liten. Salomon måste ha sträckt måttbandet rejält när de mätte den här skidan till 198cm, för mäter man den når den en bit över 2m. Hur eller hur är det en skida som direkt inger respekt med sin storlek.
I åkningen finns inga tvivel om att det är välbyggda grejor det handlar om. Konstruktionen är nära en raceskida och dämpningen är tydlig. Även om den Salomontypiska lättåkta känslan finns någonstans i botten så är det ändå en skida som är mer bastant än något annat som den franska jätten har presenterat för konsumentledet tidigare. X-wing Lab ligger närmare den smått legendariska 205-utgåvan av AK Rocket Lab (dvs syskon till Kajs "Great White") än butiksvarianten av den skidan i 195cm.
I pist är X-wing mycket stabil och trygg. Radien är lång och skidan är aningen seg i vändningarna men den är inte på något sätt svåråkt. Den tidigare nämnda dämpningen känns tydligt och i stort sett alla högfrekventa vibrationer filtreras bort. Kortsvängar kräver insats, men det finns en balans och rytm i skidan som imponerar.
Monteringspunkten sitter förvånande långt fram och det trollar effektivt bort en hel del av skidans längd, även om storleken hela tiden finns närvarande. Utanför pisten krävs utrymme och till viss del mod för att liva upp skidan. I trånga lägen i framförallt skog har jag svårt att orka med skidan. Det blir mycket brottning och storleken känns mest som den är i vägen. Det blir ännu tydligare om snön är svår och brytig då skidan kräver väldigt mycket kraft. På öppnare ytor och i bättre snö är saken en helt annan. Så fort man kan släppa iväg skidan så flyter den bra och känns lättkörd och stabil snarare än bångstyrig. Jag kan tänka mig att större eller kraftfullare åkare kommer tidigare till den känslan.
Med X-Wing Lab har Salomon en skida som passar riktigt duktiga åkare som vill ha en skida som fungerar som endaskida i större system. Prestandamässigt slår den det mesta som Salomon har gjort tidigare, men anhängare av Salomons mer lättsamma skidor gör bättre i att testa Czar.
Stöckli DP Plus, 186cm
Testad i: Åre
Testad av: MarkusO
Efter många års nötande med den gamla Asteroid-formen har Stöckli till slut breddat DP till dryga 100mm, men karaktären är fortfarande densamma. Årets DP är lika bra som den alltid har varit. Konstruktionen är klassiskt Stöckli och av högsta kvalitet och finish. DP är en riktigt bra Sverigeskida och den är en relativt bred skida som går otroligt bra i pisten. Skidan är stabil, följsam och rymmer massor av skidglädje. Den är lugn och förutsägbar i grunden, men har samtidigt en kvickhet och spänst som få skidor i den här kategorin kan matcha. Dessutom uppvisar den ett grepp och en spårvilja som är mycket förtroendeingivande på alla underlag. Lägg sedan till att skidan är tilltalande rent finishmässigt så inser man snart att det här är en vinnare.
Stöckli är och har alltid varit en potent skidbyggare och visar återigen att DP har sin plats bland eliten i segmentet prestandainriktade allroundskidor. Det enda som mörkar bilden något är den ständiga frågan om när Stöckli ska uppgradera sitt friåkningsortiment och presentera lite verkliga nyheter. Även om skidan har fått några mm mer i midjemått så saknar man ändå en bredare och mer modern ren offpistskida från Stöckli.
Soul Skis
Testade i: Åre
Testade av: MarkusO
Det är mycket glädjande att se att Soul Skis finns representerade på skidtestet i Åre. Fler än jag har väl trott att det skulle ta ett tag innan man fick se skidorna på berget. Tranåsbygget har fått utstå svidande förhandskritik här på Freeride. Med rätta faktiskt. Att motivera tanken och teorin bakom att lansera denna produktlinje är helt enkelt väldigt väldigt svårt. 3-4 år gamla idéer till ett pris som överstiger det mesta. Men - det var innan provåk. Teori och praktik går som bekant inte nödvändigtvis ihop.
I Åre fick MarkusO lufta Souls grejer. Rejält skulle det visa sig. Souls skidor var några av Åretestets mest uppskattade och skidbyggarligan i inre Småland sätter skeptikerna rejält på plats. Nedanstående är skrivet mer direkt som en berättelse sedd ur Markus ögon jämfört med det övriga testet. Det kändes som en bättre variant att göra så just här iom att jag själv inte har haft möjlighet att testa Soul.
Här är MarkusO:s ord angående Soul:
Soul Skis 112 White (Prototyp)
Med tydlig tveksamhet plockas den vita Soul 112 från stället. Profilen ser lite skum ut, med en lite grovt yxad inskuren skärning och ett kraftigt omodernt spann. Hmm.... Skidan synas noga och konstruktionen diskuteras med fabrikören. Med klart låga förväntningar glids det in mot liften.
Första känslan i kontakten med snön är lite VR Specialski/Snowrider blandat med tidiga DB, dvs hårt pressat högkvalitetsträ med inslag av bärande fiber. Jag förväntar mig ett åk med trist dämpat tung-gung, en känsla av glasfiber, bristfällig spårvilja och dåligt bett. Vid uråkningen ur sexstolen får jag en förnimmelse som verkar bekräfta mina teorier. Jag känner inget spontant bett, något som brukar vara ett säkert tecken på vissa av ovan nämnda egenskaper. Pjäxorna knäpps och så bär det av.
Redan efter några svängar står det klart att jag haft fel. Väldigt fel. Känslan är inte alls överdämpat trött bygge. Soulen är istället följsam, skön och förutsägbar. Spänst och balans blandas i en underhållande mix. Den inbjuder till ett brett samlat paket med ganska låg tyngdpunkt. Den bettar inte riktigt på hårda partier, något som jag misstänker har med kantvinklar att göra. Slipen känns för snäll helt enkelt. Flexet upplevs som väl hårt, iaf för min vikt. Soul 112 är ingen riktig höjdare, men visar med all tydlighet att tillverkaren har potential. 112:an är inte färdigutvecklad, men på rätt väg. Förse den med en uppdaterad spannprofil, och gör vissa justeringar av den inskurna skärningen - sen har Soul en vinnare.
Soul Skis 108 Black, 186cm
Efter provåken med den vita prototypen är det så dags att prova den svarta i gänget och förväntningarna har skruvats upp rejält efter åken med 112-proton. Den svarta skidan är den bredaste officiellt lanserade modellen med sina 108mm under foten. Jag känner redan när jag tar i den att det känns rätt.
En sak kan jag säga på en gång. Grabbarna i Tranåsfabriken kan bygga skidor! Soul 108 är den enda skidan under helgen som verkligen får mig att fullkomligen explodera av skidglädje. Jag känner inspirationen, odödligheten och trycket i åkningen. Den annars så störande känslan av gammal knäskada är som bortblåst. Redan första åket tokbombar jag nedför branten med en känsla som tangerar eufori och gränsar till dumhet. Det krävs ingen inåkning. Från första sväng är vi ett, 108:an och jag. Det är länge sen jag åkte på nåt som passar mig så fruktansvärt bra. Jag abdikerar, jag ger mig, jag gör hatten av!
Soul 108 må vara utdaterad som toppmodell i ett friåkarmärkes produktportfölj och visst, det är ingen funshape direkt. Det spelar ingen roll. Det är en 108 mm bred allroundskida som briljerar. Balans, spänst, följsamhet och spårvilja kombinerat med exakt rätt dos av dämpning. Trycket i skärningen passar mig som handen i handsken. Den ger mig precis den där känslan jag söker. Stå mitt på och du har ett stadigt jämnt fördelat skär. En lätt omfördelning framåt, lite tryck på plösen och främre trampdynan - då känner du hur den driver in lite mer intensivt i framänden. Släpper du den sedan lite fritt i slutet av svängen skjuter den på så där perfekt som bara ett fåtal skidor verkligen gör. Inte nervöst, inte dött. Lagom, skönt och samtidigt rappt slungar den lugnt ut dig mot nästa sväng. Ett sant mästerverk! Möjligen är det överraskningen som gör intrycken så kraftiga. Kanske har Soul bara haft tur med mått och egenskaper på just 108:an. Jag vet inte. Jag spekulerar inte i det heller. Så här i efterhand lägger bara stillsamt första åket med Soul 108 till raden av fantastiska skidminnen. Tack Soul! Tack!
Armada JJ, 185cm
Testad i: Åre
Testad av: MarkusO
Armada har inte varit rädda för att testa gränserna när det gäller modellprogrammet. JJ är en bc-jibber med hybridspann där mitten av skidan har ett traditionellt spann och tip och tail har rocker. Skidan har indragen skärning både fram och bak och en ganska kort bit i mitten med en ganska kraftig vanlig skärning. Bredden är för kategorin moderata 115mm under foten. Utformningen är helt i linje med årets trender och JJ har varit en omtalad skida under hösten.
JJ är ett lätt, mjukt och till synes ganska spänstigt bygge som dock andas plast, plast och åter plast. Skidan har för mycket rocker för att gå bra i pist, vilket gör den att den har svårt att hävda sig under helgen. Det finns ett visst svar att hitta i skäret, men det är fördelat över en mycket kort aktiv sträcka. Skidan är känslig för viktplacering och känns lite svårbalanserad i längsled. Marknadsföringen hävdar att skärningen i mittenpartiet ska göra den användbar i pist, men det är ett påstående med begränsad praktisk tillämpan trots att bredden i sig är relativt beskedlig. JJ funkar helt enkelt inte alls bra på hårt underlag. Ett riktigt hyfsat sladd- och lågfartsgrepp uppvisas ska sägas, men att få den att spåra rent i högre fart är svårt. Åker man in sig på den kanske det går bättre efterhand, men det hinner man inte göra på ett par åk under en testhelg.
K2 Big Kahuna, 190cm (96/97)
Testad i: Åre
Testad av: MarkusO
Vad nu? Ett par dryga 10 år gamla K2-plank? Ja, det kan tyckas totalt malplacerat, men jag tycker ändå att det är intressant att ha med de här gamla skrällena till skidor i testet för att se vad som egentligen har hänt i utvecklingen. Kahunan var MarkusO:s tydligt nostalgiska val för skidtestarhelgen i Åre. Han har haft dom stående i skidgarderoben ett antal år, men bestämde sig oväntat att montera upp den och ta med den som enda par till Åre. Skidan var alltså helt ny och oåkt trots sin ålder.
K2 Kahuna är samma bygge som Völkl Explosiv från mitten på -90-talet, men med en annan topsheet. Det innebär en solid skida med 95mm midja och en radie en bit över 30 meter. Ett rejält bygge, oavsett om det står 1996 eller 2008 i kalendern. Hur står sig då gamm-K2:n mot nyare skidor? Bra, eller tom mycket bra skulle det visa sig. I tider av 3d-caps och en massa allmänt jidder med transparenta sidewalls och motivstansade stålkanter är det med en känsla av rå prestanda som man lägger ner den minimalistiskt helt platta sandwichskidan på snön. Inget extra här inte, utan här är det metall, glasfiber och trä sammanpressat i en kompakt förening och förutom grafiken så känns det som en skida direkt från racingavdelningen.
När det gäller Explosive eller Kahuna som i detta fall kommer man lätt att tänka på den gamla sloganen för Kellogs Corn Flakes. "Du har väl inte glömt hur gott dom smakar". Jo, MarkusO erkänner att han har glömt just det, men Kahuna bjuder snart på en uppfriskning av minnet. Skidan uppvisar en sällan skådad spårvilja och ett bett som verkligen är svårslaget. Samtidigt är den rapp och svängvillig. Monteringspunkten kändes dock lite långt bak, trots att paret är frammonterade ett par centimeter. Originalmonteringen är fruktansvärt långt bak. Det rör sig om närmare 10cm bakom Völkls aktuella motsvarighet Mantras monteringspunkt som referens.
K2 Big Kahuna gick riktigt fint, även i sällskap med 12 år nyare skidor och slår många av nutidens konkurrenter på i princip allt. Det snackas mycket om att utvecklingen har gått fort framåt i skidindustrin de senaste åren. I detta fall kan man dock konstatera att så inte är fallet. Om den här skidan hade presenterats idag med en annan grafik hade den utan vidare ansetts som en av helgens vinnare. Man kan ju stilla hoppas att Völkl tar sitt förnuft till fånga och ger upp sina idiotiska idéer med diverse utseendebaserade dåligt hållbara konstruktioner och tar sig tillbaka till sitt ursprung. Finish och kvalitet på den här skidan överstiger vida Völkls nuvarande modeller. En Katana med den här konstruktionen och kvaliteten hade varit en riktig drömskida.
K2-tältet kände sig tvingade att ta en idolbild för övrigt...
Elan Pogo Holmes, 187cm
Testad i: Tandådalen, Lindvallen
Testad av: MnO, MarkusO
Elan står för en av säsongens mest udda manövrar och signar Brad Holmes till sitt friåkningsstall. Han kan väl klassas in som lagom het just nu om man ska vara snäll mot den gamle skid-rapparen med den dryga attityden. Nu bildar han team med legenderna Glen Plake och Ingemar Stenmark och blir representant för det slovenska skidmärket. Holmes första pro-model hos Elan blir bc-jibbern Pogo Holmes. Det är en traditionellt utformad bc-twin med 25 meters radie och 107mm:s midja. En kul detalj är att skidan har en kapsylöppnare på tailen. Det är i princip garanti på succé på afterskin är min prognos, även om det känns lite lätt nörd-cool-artat.
Skidan har en väldigt jibbig framtoning i åkningen. Trots att jag maxar hyrbindningen bakåt så känns ändå skidan tydligt frammonterad och jag har svårt att hitta balansen i åkningen pga den korta framänden. Skidan är kraftigt överstyrd och det är en allmänt intetsägande modell. Snökontakten och känslan upplever jag som något mer dämpad och gummidoftande än vad man är van vid när det gäller Elan, men den hamnar även där mitt i medelträsket. Jag får en känsla av att det är ett par ommålade Ross Scratch BC jag åker på för en stund. Pogo är en skida som är lugn snarare än poppig och spårviljan är varken bra eller dålig. Jag hittar inga karaktärsdrag som lyfter den från mängden, men å andra sidan inget direkt negativt heller. Med en lite vettigare monteringspunkt hade den här skidan presterat helt ok som neutral och lite osynlig bc-jibber, men det finns så enormt många alternativ och jag hittar ingen egentlig anledning att välja just den här skidan.
K2 Kung Fujas, 179cm
Testad i: Tandådalen, Åre
Testad av: MnO, MarkusO
K2 är som bekant en tillverkare som inte har varit rädda för att testa gränserna när det gäller nya idéer de senaste åren. Efter att Mr Rocker himself, Shane McConkey, klev in genom dörren och började styra och ställa så släpptes Pontoon och K2 var först ute bland de stora tillverkarna med en rockerskida. Erfarenheterna från den skidan vävdes sen in och påverkade stora delar av K2:s friåkningssegment. Men där Hellbent och Obsethed står för nytänkande står Kung Fujas för det konsvervativa. K2 har i Kung Fujas en skida som påminner mycket om den gamla Seth Pistol i uppträdande, även om det har hänt en del i utvecklingen sedan dess.
Den klassiska lite lätt frånvarande K2-känslan finns kvar till viss del, men jag hittar också betydligt mer spänst och åkglädje än vad jag har lärt mig att förvänta av K2-skidor i 100mm-kategorin. Skidan är med sin relativt korta radie riktigt rolig i i pisten så länge man undviker de hårdaste partierna. Svängradien är lätt att variera och skidan uppmanar verkligen till att kanta rejält för att korta upp svängarna. Tyvärr räcker inte skidan till på isfläckar och vid några tillfällen får jag några rejäla släpp utan förvarning, vilket orsakar en osäkerhet och en något mer passiv inställning.
Skidan är tydligt jibborienterad och i kortsväng upplever jag den som lite överstyrd. Det är föga förvånande, iom att jag inte gillar jibbstancen, oavsett skida eller underlag. Trots överstyrningen finns tyvärr en viss seghet i kortsvängar, men inte mer än att man anpassar sig efter ett par åk. I mjukare partier och utanför pisten känns den här skidan som väldigt mycket mindre än vad måtten anger. Jag har svårt att hitta något riktigt flyt och får obönhörligen slänga på bakvikten för att reda ut trixigheter när det blir trångt. Ska ett par skidor med den här typen av frammontering gå bra utanför pisten krävs det betydligt mer bredd.
Sammanfattat är K2 Kung Fujas en rätt så rolig jibbskida som passar bäst i pisten och parken och den passar bäst för åkare som letar efter en skida med neutral känsla utan konstigheter.
Black Crows Corvus, 196cm
Testad i: Lindvallen
Testad av: MnO
Jag hade stora förväntningar på Black Crows. Trots Corvus respektingivande längd på 196cm brukar den beskrivas i termer som lättåkt och kvick och framförallt rolig att åka på. Exempelvis personalen på Alpingaraget har gjort tydliga försök att hypa upp tillverkaren och de ser onekligen välbyggda ut. Dessutom sticker grafiken ut och det är verkligen en skida som syns i mängden, även om åsikter om de är snygga eller ej går isär.
I Lindvallen är det här en på tok för stor skida och jag har klar
Senast ändrad:
sjukt användbart när man ska handla 
