Utlåtanden från säsongens skidtestarhelger

MnO

Aktiv medlem
Utlåtanden från säsongens skidtestarhelger
Då var ännu en försäsong avklarad och skidtestarhelgerna har passerat sedan ett par veckor tillbaka. Evenemangen är populärare än någonsin och det var gott om folk bland tälten. Jag har som några av er kanske kommer ihåg en tradition av att skriva ihop en samling kommentarer om de intryck jag har fått av årets nyheter i skidställen. Anledningen till det är främst att jag tycker det är roligt att skriva ner de tankar jag har om olika skidor och att jag gärna delar med mig av mina erfarenheter. I år har det dragit ut lite på tiden att färdigställa inlägget. Det har varit mycket att styra med på jobbet och därefter har jag varit iväg på en alp-tripp över jul och nyår. Även om det är lite sent så hoppas jag att det finns ett intresse för årets skidor fortfarande. Det är väl snart dags för Hasse att dundra in på forumet med ett digert test av 2010 års modeller...

Jag har ingen koppling till något märke och jobbar inte inom skidindustrin på något sätt utan skriver helt fritt enbart i syfte att bidra med förhoppningsvis intressant text på forumet. I år har jag tänkt ha ett lite annat upplägg på sammanställningen pga att jag själv inte har haft möjlighet att närvara på testen i den omfattning som jag brukar. Orsakerna till detta är flera, men i huvudsak beror det dels på en knäskada som jag drog på mig i mars förra året (bakre korsbandet av i högerknät) och att andra åtaganden fick prioritet. Knäskadan gjorde också att jag hade en ovanligt sen premiär och jag kom helt oåkt till skidtestet i Lindvallen och det tar alltid någon eller några dagar innan man hittar skidkänslan. Det har alltså varit klart sämre förutsättningar för att testa skidor för min del i år och det innebär att jag har testat klart färre skidor i jämförelse med tidigare år. Av den anledningen har jag tagit hjälp av två andra åkare som jag är mycket inåkt med och därmed får vi gemensamt deltagande på skidtesterna i Tandådalen, Lindvallen och Åre. Vi pratar alltid skidor och kan varandra utan och innan när det gäller synen på både skidor och andra prylar.

Efter teståkning har vi tre som ingår i gruppen diskuterat skidorna och alla har sagt sina åsikter. Därefter har jag skrivit ihop en sammanfattning av synpunkterna. I de fall där någon utmärker sig speciellt nämns det vem som tyckte vad och i andra fall är texten en sammanfattning av vad gruppen anser. Vid varje skida anges vilka åkare som har testat just den skidan och vid vilken testhelg den åktes. I vissa fall har kommentarerna kompletterats med intryck från en nyligen avslutad alptripp. Det framgår i så fall i respektive recension.

Bilderna på skidorna kommer från Freerides skiddatabas, eller i enstaka fall från artiklar på Freeride.

VIKTIGT!
Som alltid i inlägg av den här typen är det viktigt att förstå att kommentarerna om skidorna är baserade på ett begränsat antal teståk i en viss typ av förhållanden. En del av skidorna har åkts vid flera tillfällen och då är bedömningen baserad på ett samlat intryck, men de flesta skidorna har åkts endast under testhelgerna. Det är omöjligt att få en komplett bild av en skidas egenskaper med så lite åkning utan man får ett första intryck som sedan formuleras i ord. Inlägget ska alltså inte ses som ett mångsidigt test och en allenarådande sanning utan som en vägledning. Texten är en beskrivning av hur skidan presterar fristående och i jämförelse med sina konkurrenter i de rådande förhållandena. Jag lämnar helt öppet för läsare att bidra med egna beskrivningar av skidor för att bygga en mer komplett bild.


---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

TESTÅKARE:

MARTIN OTTOSSON
Freeridealias:
MnO

Ålder: 30 år
Längd: 181cm
Vikt: 77kg
Testat skidor i: Lindvallen och Åre
Åkarbeskrivning:
Författare till inlägget och "testledare", eller åsiktssamlare kanske är ett bättre ord. Jag är 30 år, 181cm lång och väger 77kg. Jag är en gammal säsongare som har tre alpvintrar i bagaget, men de senaste tre åren har resorna till alperna mätts i veckor istället för månader i samband med att jag har tagit klivet från universitetsvärlden ut i arbetslivet. Jag åker med en medveten teknik, men jag är helt oskolad och har ingen bakgrund inom racing eller liknande. Jag är alltid på gränsen till onormalt kritisk till vad jag har under fötterna och kan förvandlas från att känna mig som en nybörjare till att bli osårbar bara genom att kliva i ett par andra skidor som känns rätt för underlaget. Jag åker gärna fort, men prioriterar alltid kontroll före spektakulära manövrar. Pga tidigare nämnd knäskada har jag i år fått öka fokusen på kontroll ytterligare, men jag kan till viss förvåning åka på precis som vanligt rent fysiskt trots avsaknaden av korsband, men knäproblemen finns hela tiden närvarande i sinnet och begränsar åkningen i viss mental mån.

MARKUS OTTOSSON
Freeridealias:
MarkusO

Ålder: 30 år
Längd: 179cm
Vikt: 71kg
Testat skidor i: Tandådalen och Åre
Åkarbeskrivning:
Tvillingbror till MnO och har i princip samma bakgrund. Tre säsonger, plus en del månadsprojekt i alpmiljö på meritlistan. Åker kompakt och stabilt, med en storslalominriktad åkposition. Han kommer mest till sin rätt med just rejäla storslalomskidor eller med bredlagg med den typen av skärning. Gillar skogsåkning och tekniska linjer, men undviker hopp och dropp i alla former pga knäproblem. Är överlag ärrad av åkningen efter frakturer, ligamentsskador och meniskproblem i båda knäna och är liksom sin bror tvungen att hela tiden behålla kontrollen. Mycket pryltekniskt medveten och får ofta agera bollplank till MnO i livsviktiga frågor om skidval och bindningsmekanik. Markus kontrar med en skidortskunskap utöver det vanliga och en på gränsen till besatt kunskap kring elektronikprylar. Processorkärnor, buss-frekvenser, gps-mottagningschip och you bara name it och MnO är borta sen länge.

JON RAMSTEDT
Freeridealias: xJONx

Ålder: 26 år
Längd: 178cm
Vikt: 74kg
Testat skidor i: Tandådalen
Åkarbeskrivning:
Flerfaldig säsongare som har ställt ner pjäxbagen både i Alperna och Nordamerika genom åren. Kryss-Jon, som han kallas av initierade, har alltid nya åkprojekt på gång. Jon hade siktet inställt på Nordamerika den här vintern, men velar nu pga snömängden i Alperna under försäsongen. Åker samlat och mycket kraftfullt med en synnerligen effektiv teknik. Linjevalen är ofta branta och tekniska och Jon befinner sig åktekniskt på en betydligt högre nivå än de övriga två teståkarna, speciellt utanför pisten. Slänger iväg en och annan backflip från klippor och har tävlat i friåkningstävlingar i viss omfattning. Kryss-Jon kör sönder fler skidor på en säsong än vad MnO har förbrukat under sin livstid och har hittills aldrig kommit hem från en säsong med ett enda par hela skidor. Han blandar friskt mellan slalomcarvers och stenhårda fullängdsbredlagg och kan åka alla sorters skidor med kraft. Har tidigare mångsidigheten till trots föredragit hårda, raka och långa lagg, men tendensen är att han har rört sig mot lite mjukare och kortare åkdon de senaste säsongerna. Jon är extremt noga med sina prylar och det finns nog få som har samma höga krav på exempelvis sina pjäxor. Reser utan att blinka runt halva jordklotet för att rätt bootfitter ska slipa bort någon mm under hälen i innerskon. Jon har även stenkoll på skidmarknaden och kan verkligen snacka detaljer om skidor och annan utrustning.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Förutsättningar och förhållanden:

Tandådalen
Generellt sett hårt till isigt underlag i botten men en del mjukare snö över av skiftande karaktär. En del grov rullsnö i början av helgen som åktes sönder av det stora antalet åkare efter hand. Ett snöfall under helgen gjorde att det fanns åkbar lössnö i de stängda nerfarterna och i viss mån i skogen på söndagen. Dock var grunden för dålig för att man skulle våga sig ut med testskidor där, men här och där fanns lösare partier i kanten av pisten. Pisterna skiftande från mjuka och lättåkta på förmiddagen till pucklar med hårt underlag mellan framåt eftermiddagen.

Lindvallen
Dålig sikt förutom under elljustimmarna och snöfall då och då under hela helgen. Mjukt och puckligt i pisterna med vissa inslag av hårdare underlag, men det var väldigt sällsynt. Nysnön var lätt och pucklade till sig mycket fort redan på förmiddagarna. Många öppna pister gjorde att folket spreds ut på en större yta, men det var ändå märkbart trångt tidvis. Som alltid i Lindvallen begränsad lutning och därmed är det svårt att testa skidors högfartsegenskaper. Ett puckligt underlag med en del bromsande nysnö bidrog till att medelfarten var låg. Åkbart och faktiskt riktigt bra snö utanför pisten, men Lindvallen stoltserar ju inte med några större kvaliteter i den aspekten. Däremot var det riktig underhållning i Hundfjället vid Väggen-skogen, men där fanns det ju ingen tillgång till testskidor.

Åre
Underlaget i området kring testtorget var i den kalla temperaturen hårt fruset och därefter rivet med pistmaskin. Det innebar ett lager med rullsnö, iskulor och små klot i början av dagen och lite mer uppkört mot slutet. I Gästrappet var snön inte riven utan hårdare och jämnare. Det blev inga jättestora pucklar på eftermiddagen, men det bildades ändå ett ganska bökigt och krävande underlag med blandat socker/uppåkt konstsnö och en del mycket hårda, men ej isiga partier. Skidor med bra isgrepp premierades i sann försäsongsanda. Det fanns ingen åkbar lössnö, med visst undantag för lösare partier i kanten på pisten.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

RECENSIONER:

Dynastar ProRider XXL, 187cm
4656_pic1c.jpg

Testad i: Åre, Tandådalen, Lindvallen och Alperna
Testad av: MnO, MarkusO, xJONx


Efter att ha testat XXL 194 tidigare såg jag mycket fram emot att få ta ett par åk med 187:an. Jag upplevde 194 som mycket kompetent, men samtidigt får jag motvilligt erkänna att den var väl stor för mig. 187:an bjuder som väntat inte på några som helst överraskningar utan bibehåller samma grundkänsla som sin storebror, men det är ändå mycket som skiljer skidorna åt. Förutom sju centimeter kortare längd är flexet mjukare och det är nog främst det snarare än 7cm längdskillnad som gör att 187:an känns mycket mindre än 194. 187 XXL är ingen kvick skida, men i jämförelse med den längre versionen så är den betydligt snabbare i vändningarna. När jag forcerar skidan i kortsväng beter den sig balanserat och neutralt, men då och då får jag till min förvåning även på mjukare underlag ett litet släpp i bakänden som genererar en överstyrd känsla.

Skidan känns som det övre segmentens Dynastar alltid har gjort. Det är en mycket välbyggd och påkostad skida med en känsla av klassisk stabil träkärna som tangerar rena raceskidor. När man söker skäret i storslalominriktad åkning märker man att skärningen är begränsad och XXL:en är relativt passiv i svänginitieringen. I högre fart vaknar skidan till i skäret, men åkningen präglas ändå hela tiden av ett lugn och en väntan på nästa kommando. I Lindvallen var det svårt att få något riktigt tryck i åkningen i det begränsade utrymme som testpisterna erbjöd, men jag har testat högfartsegenskaperna senare i alperna. XXL är även i den korta längden en riktig bombare för högfartsåkning i pist. Isgreppet på skär är tryggt och bastant och skidan tappar aldrig fattningen. I sladdsvängar, vilket det blir ganska många av med den är typen av skida, greppar skidan direkt och alert och ger en spänstig retur som gör åkningen relativt lättsam för att vara med en så pass stor och rak skida. Någon djupare lössnö fanns inte tillgänglig i Lindvallen, men i alperna testade jag den i lite äldre, men ganska djup kallsnö. XXL:en går ungefär likadant där som den gör i pisten. Så länge man inte forcerar går den lugnt och stabilt och inväntar order, men om man trycker till lite i åkningen så går det att korta upp och "poppa" till åkningen även om det kräver en del kraft.

Flytet är inte i klass med bredare skidor, eller mjukare skidor i samma breddsegment heller för den delen, men närmare 110mm:s midja gör ändå jobbet. XXL är ingen skida som glänser under en dag med en halvmeter fjäderlätt, utan snarare en skida som man använder som slaktyxa i skiftande underlag. Med 187:an har Dynstar lyckats skala ner den krävande 194:an till ett par skidor som kommer att passa många som har sneglat på den höga prestandan i Prorider XXL, men som tyckt att 194 har känts väl stort.


Scott Stunt, 196cm
4891_pic1c.jpg

Testad i: Åre
Testad av: MnO, MarkusO


Stor, större, Stunt. Båda teståkarna är överrens. Stunt är en skida med mycket potential så länge man orkar med den. För egen del har jag testat den här skidan förut och jag visste redan vad som väntade. Tar man ett par åk när man är lagom uppvärmd på morgonen med den här skidan så är det en riktig bombarskida. Vänta däremot till eftermiddagen när benen börjar tröttna och man får en helt annan bild. Med mjölksyra i benen känner man sig som en av Bröderna Dalton i Lucky Luke, dvs med en blykula kedjad i foten som klart begränsar rörligheten.

Stunt är tung i konstruktionen och det råder ingen tvekan om att Scott har gjutit in en hel del gummi i skidan. Snökontakten är indirekt och rejält filtrerad. Alla former av högfrekvent kommunikation från underlaget försvinner i sina försök att nå åkaren. I högre farter är det en befrielse att slippa alla småslag och vibrationer, men samtidigt ger det en lite väl diffus närvaro i åkningen. Jag föredrar en betydligt tydligare kontakt med underlaget även om jag också ser storheten i den här typen av dämpning i vissa lägen.

Vid tillfällen där man har kraft och vilja att pressa skidan så går faktiskt Stunten ganska villigt in i kortsvängar, även om allt sker med lite fördröjning. I större svängar ligger den som ett strykjärn och det är bara att låta konstruktionen ta hand om eventuella ojämnheter, men över hårdare partier är det svårt att våga lita på skidan. Isgreppet är aningen diffust och svårtolkat. Ibland släpper skidan utan förvarning och då är det mycket tyngd att hålla ordning på. Letar man sig ut i uppkörd lössnö i skogsterräng så blir det jobbigt. Mycket jobbigt. Blodsmaken kommer krypande och låren skriker av syra efter att ha brottats med Stunt genom ett parti med fjällbjörkar. Jag finner mig själv letandes efter den där chokladbiten i ryggsäcken för att på något sätt frambringa energi nog att slutföra testet. Vid mitt förra test i våras av Stunten testade jag den en hel del i orörd snö och där krävs utrymme och fart. Den flyter bra och är lugn och trygg i lössnön, men jag har samma problem i orört som i uppkört att när det stökar till sig lite så är skidan för stor. Ska Stunt livas upp så krävs det en stor åkare med både god teknik och rejält med muskler.


Völkl Gotama, 190cm
4836_pic1c.jpg

Testad i: Tandådalen, Åre
Testad av: MnO, MarkusO


Völkl har som bekant presenterat många intressanta nyheter i år. Det är framförallt Kuro som har fått uppmärksamhet med sina lysande recensioner på de flesta fronter. Bakom de nya flaggskeppen finns trotjänarna Gotama och Mantra kvar och de har förfinats ytterligare. Det har varit mycket snack om tillverkningsproblem i samband med flytt av produktionen till Kina. Det tidigare kvalitetsklingande varumärket Völkl har fått sig en rejäl törn efter delamineringsproblem och ojämna spann.

Gotama är dock ett bevis på att Völkl fortfarande kan prestera i skidfabriken, oavsett var den ligger. Det konstiga med Gotama är att dess rykte har följt en helt omvänd kurva mot skidans prestanda enligt mig. De första årsmodellerna var inget vidare tyckte jag, men då var den upphöjd till skyarna på forum och av åkare i skibumkretsar. Sedan dess har skidan utvecklats genom åren och har blivit bättre och bättre samtidigt som den har blivit allt mindre het i initierade kretsar. Gotama har tagit steget ut i mainstreamfåran och har blivit mer folklig eller vad man ska säga, även om det fortfarande är långt från en sportlovsfirarskida. Gotama av årsmodell -09 är en riktigt, riktigt bra allroundskida. Den går fantastiskt bra i pisten och isbettet och tryggheten i spårningen är i toppklass. Oavsett om man pekar spetsen mot isigare partier eller om man drar i full fart över isfläckar så viker sig inte Gotama det minsta. En sann allroundskida som hanterar alla underlag.

Den krispiga och keramikaktiga snökontakten från de senaste åren finns kvar och ger åkaren en väl avvägd närkontakt med underlaget. Skärningen förefaller måttmässigt vara moderat, men i praktiken är Gotama ganska aggressiv i skäret genom hela svängfasen. Från initiering till retur finns en tydlig spårvilja som upplevs som positiv i pisten, men som också innebär en nackdel i andra lägen. I den här aspekten har Gotama tagit ett steg närmare Mantra. I offpisten har den en traditionell känsla och flyter bra, men här har skärningen sin baksida. I jämförelse med mer raka skidor som Czar och M102 är den, speciellt i svår snö, lite mer bångstyrig om man slappnar av för en sekund och den vinner på att hela tiden åkas aktivt. Gotama passar väldigt, väldigt många som söker en skida som klarar allt. Den har tidigare marknadsförts som en BC-jibber, men den karaktären är borta. Den är numera snarare en skida som hamnar mellan Mantra och Katana i allroundhyllan.


Kästle MX88, 188cm
Testad i: Tandådalen
Testad av: xJONx, MarkusO


Det anrika märket Kästle gör comeback på marknaden med tre allmountainmodeller. Mx78, 88 och 98 ger ett katalogtekniskt ganska trist program som sträcker sig från en breddad pistskida, via en Sverige/gubbmidfat till en modern allroundskida. Kästle kommer inte med några järva grepp utan satsar istället på att skapa exklusiva skidor i en påkostad konstruktion. Skidorna byggs i Heads fabrik i Österrike och hela konstruktionen imponerar med en kvalitet i toppklass och en riktigt bra finish.

MX88:an är en skida som ska locka den konservative pistorienterade åkaren som vill ha en viss allroundådra i sina skidor, men som ändå inte vill släppa för mycket av pistegenskaperna. Det är lätt att glömma i tider av allt bredare skidor att en skida som är nästan 90mm i midjan faktiskt går att åka över hela berget. Efter ett par teståk visar det sig att Kästle inte på något sätt har smugit in i på marknaden med en serie intetsägande medelskidor. Kästle dundrar snarare in med en serie mycket välbyggda lagg som slår det mesta som finns i segmentet idag. Båda teståkarna var rörande överrens om att det här var en av helgens absolut bästa skidor. MX88 är en skida som är full av liv och spänst och den uppmanar till en rapp och aktiv åkning. Greppet i sladdsvängar och spårviljan inger direkt ett förtroende och ju mer man åker skidan desto mer inser man att det här är en svårslagen skida för den som söker en allroundskida med fokus på piståkning. Oavsett underlag briljerar MX88 med att att vara stabil utan att för den skull kännas vare sig hård eller död. Välkommen tillbaka, Kästle.


Kästle MX 98, 194cm
2846.jpg

Testad i: Tandådalen
Testad av: xJONx, MarkusO


MX88:ans storebror MX98 är en betydligt större variant av ungefär samma skida. Den är tydligt lång och stor i känslan och den är överlag lite trögdriven, men upplevs ändå, liksom MX88 som extremt välbyggd. Det här är en perfekt Sverige-skida med tillräckligt bra offpistpotential och med pistegenskaper som inte ligger långt efter en renodlad storslalomskida. Det hade varit mycket intressant att testa den här skidan i en kortare längd. Nu blir det mest ett konstaterande att det är en bra skida, men att den är lite för tung och stor. Kästle var verkligen helgens positiva överraskning och det ska bli ett nöje att se hur märket kommer att utvecklas under kommande säsonger.

Nordica Jah Love, 185cm
4903_pic1c.jpg

Testad i: Tandådalen, Lindvallen
Testad av: xJONx, MarkusO


Nordica väljer en helt annan väg än många av konkurrenterna för att ta nästa steg mot den optimala puderskidan. Istället för att experimentera med spannprofiler och komplexa skärningar presenterar Nordica en rejält uppbreddad skida med traditionell skärning och vanligt spann. Konstruktionen känns igen från Supercharger-serien och intrycket när Jah Love plockas ur hyllan är direkt att det är en riktigt bastant skida.

Väl på snön får inte Nordicas flaggskepp några jubelrop. Testgruppen har svårt att se meningen med det här bygget. Någonstans går ändå gränsen för hur bred en skida behöver vara om man använder bredden som enda parameter för att generera flyt. Jah Loves 140mm genererar ett kraftigt och konstant vridmoment i fötterna och underbenen och skidan är tung och trögjobbad i både korta och långa svängar. Väl på kant finns det till viss del en skärning att jobba med, men skidan greppar konstigt och obalanserat och inger ingen åkglädje i någon form. Alla de tre teståkarna reagerade likadant och lämnade tillbaka Jah Love efter ett enda teståk utan det minsta sug efter att åka mer på skidan. Visst kan man motivera skidans bristande popularitet med att den är tänkt för enbart puder och att testpisterna knappast är ett underlag där Jah Love ska glänsa, men det finns många skidor som går lika bra eller bättre i puder som ändå är betydlig roligare i den typen av underlag som fanns i helgen. Jah Love känns trots sin bredd lite omodern iom sitt traditionella spann och neutrala flexprofil. Nej, Nordica, det här gillas inte. In i skidverkstaden igen och kom med roligare grejor nästa år.


Head Monster 102, 193cm
4772_pic1c.jpg

Testad i: Lindvallen, Åre
Testad av: MnO


Head är ett märke som har stått relativt still när det gäller förnyelse av friåkningsskidor de senaste åren. Insatserna på utvecklingsavdelningen verkar ha fokuserats främst på att byta från blondiner till brunetter i grafiken och att hitta på bra katalogtexter som ska motivera valet att använda flytande metaller i konstruktionen. M102 är den senaste i raden av småsyskon till den gamle tuffingen Monster 103. Skärningen och konstruktionen är fortfarande i det närmaste identisk vid en första anblick, men vid en närmare granskning framgår snart att så inte är fallet. Head fortsätter sin tradition att göra skidan lite snällare för varje år som går. Skidan är numera, måtten till trots, en rejäl bit från den ursprungliga riktigt bastanta skidan. Hela skidan känns på något sätt tunnare och smäckrare än tidigare år, men det är speciellt framänden som har fått sig en översyn och den är numera tydligt mjuk i förhållande till resten av skidan. En hel del av grundkänslan i M103 finns dock kvar och för den vanlige dödlige åkaren är M102 en betydligt bättre skida än föregångaren.

Skidan uppvisar ett lugnt och dämpat beteende oavsett hastighet, men Head har ändå fått till en fin närvaro i snökontakten. M102 känns på grund av skärningen tung och trög på hårt eller fast underlag. Det finns helt enkelt ingen skärning att jobba med i något annat än riktigt hög fart. Bettet är bastant och imponerande så länge man ligger på skär, men det blir mycket sladdsvängar med monstren och där har jag svårt att hitta något bekvämt grepp. Kombinationen av begränsat sladdgrepp och en mycket lång skärning gör att man lätt hamnar i en passiv roll i pisten när underlaget är fast. Det blir transport snarare än underhållning. Dock är M102 en skida som totalt byter karaktär när underlaget blir mjukt oavsett om det är utanför eller innanför pistmarkeringarna. När skidans flex tar över istället för radien som ledargestalt för svängegenskaperna blir M102 en smidig och kvick skida. Kvickheten kombineras med att den ändå alltid behåller sitt lugn och hela tiden inväntar kommando innan nästa manöver sätts i verket. Skidans egenskaper bildar en ovanligt trevlig kombination av spänst och kvickhet och stabilitet utanför pisten. På mjukt underlag märker man verkligen att framänden är snällare än tidigare år. Så här lättåkt har M103/102 aldrig varit, men det är ändå en skida som fortfarande är klart inriktad på en kraftfull och stor åkare. Lättviktare och åkare som vet med sig att det har fuskats med försäsongsträningen gör bäst i att titta åt ett annat håll.


Salomon Czar, 182cm
4567_pic1c.jpg

Testad i: Lindvallen, Åre
Testad av: MnO


Czar är en av säsongens mest intressanta nyheter. Salomon hakade på rocker-trenden redan förra året med sin Rocker och breddar nu det tankesättet genom att applicera tiprockeridéerna på ytterligare två skidor i form av bc-jibbern Czar och den mer pist/parkorienterade Lord. Czar har en begränsad, men ändå tydlig tip rocker och därefter ett traditionellt, men lågt, spann i resten av skidan. Den som är van vid Salomons top-of-the-line friåkningsskidor från de senaste åren känner genast igen känslan i Czar. Det är samma träkärnebaserade full-cap med dominans av en glasfiberklingande lätt plastisk keramikkänsla, fast ändå med en del stuns och dämpning i botten. Målgruppsmässigt är Czar en efterföljare till Pocket Rocket och sedemera 1080 Gun, dvs det är en skida som ska kombinera storabergsåkning med en smidighet i manövrar och tricks i terrängen.

Czar är en skida som känns rejält malplacerad i en hård pist, även om man tar sig fram hjälpligt. Spårviljan i inledningen av svängen är i princip obefintlig och man blir tvingad att söka skäret på egen hand utan hjälp från skidan. Väl i skär händer inte mycket. Det är påtagligt svårt att få något tryck i grejorna och jag finner mig själv gång på gång sladdandes och kortsvängandes i pistavsnitt där man normalt aldrig skulle göra annat än att ligga och pressa i storslalomsvängar. Det finns helt enkelt inget svar i skärningen. När man kliver på en skida som är en 182cm:s bc-jibb-orienterad allroundskida förväntar man sig att skärningen ska vara rätt så tydlig. Det är den inte i Czar, utan den är istället förvånande rak och det gör att den blir ganska tråkig i pisten. Med en så liten skida som Czar känner man sig inte heller trygg nog att åka så fort som det krävs för att liva upp en skida med drygt 40 meters radie. Det är helt enkelt inte någon högfartsskida, trots att den hade behövt det för att livas upp på hårdare underlag.

Dock finns det bot på problemen och det är att söka sig till mjukare områden eller att bege sig utanför pisten. Där skiner Czar upp som få andra. Det var länge sedan jag testade en skida som så totalt byter skepnad i samma stund som pistmarkeringarna dyker upp i backspegeln. Till och med i Lindvallen och i mestadels uppåkt lössnö så visar Czar omedelbart sin potential. Bra snö, vindpack eller något därimellan spelar ingen roll. Utanför pisten fullkomligt briljerar skidan med att visa upp en sällsam kombination av total lättsamhet och åkglädje tillsammans med en stabilitet och retur som få skidor i den storleken annars kan stoltsera med. Det finns skidor som är stabilare och det finns skidor som är ännu rappare, men när de två egentligen helt motstående egenskaperna kombineras så blir resultatet mycket lyckat. Czar är en skida som, trots sin beskedliga längd, balansmässigt kan åkas som en betydligt större skida, men som känns som en 175:a när det behövs.

Det är den första skida under 185 som jag någonsin testat där jag känner att jag inte behöver oroa mig för att spetsen dyker, utan jag kan driva på och stå framåt på skidan. Möjligheten att komma långt fram i viktfördelningen gör att man kan utnyttja skidans fulla potential i trånga lägen och den svänger snabbare än vad man hinner tänka bland träden. En mycket stor fördel är också att Czar förvandlar lite halvtrista och svåra snöförhållanden till ren underhållning. Bristen på skärning stör i pisten, men det är samtidigt det som gör att den blir så lättkörd och pålitlig utanför pisten. Likheterna i just den aspekten med Monster 102 är påtagliga även om konstruktionen i övrigt är helt olika. Man offrar rejält med pistegenskaper till förmån för ett mer lätthanterad beteende utanför. Sammanfattat är Czar en otroligt rolig skida i rätt förhållanden, men det är samtidigt en skida med mycket smal "sweet spot". Det står utom allt tvivel att olika typer av rocker är här för att stanna och att vi bara har sett början på vad det kommer att innebära för skidornas allsidighet. Czar är ett typexempel på en skida som förmodligen hade varit fullständigt ointressant om den hade haft ett rent traditionellt spann.


Völkl Kuro, 185cm
4830_pic1c.jpg

Testad i: Tandådalen, Åre, Alperna
Testad av: MnO, MarkusO, xJONx


Kuro är efter strålande recensioner kanske säsongens mest upphypade skida. Den är sedan länge slut i butikernas hyllor och rocker är vinterns måste om man ska kunna kalla sig medveten. Alla märken med någon aktning har sin egen variant på omvänt spann i de mest skiftande former. Kuro har en ganska beskedlig jämn full rocker genom hela skidan i kombination med en form av hybridskärning där fronten och tailen har en indragen skärning och resten av skidan har en traditionell sidoskärning. Skidans flexkurva är något udda och skidan känns ganska hård och tjock i framänden och mjukare i bakänden, vilket går emot trenden på marknaden i stort. Den effektiva radien är påfallande kort för skidkategorin och det märks också i åkningen.

Trots att den här skidan knappt borde vara åkbar i pisten, så presterar faktiskt Kuro riktigt bra där. Skidan drar in i sväng och så länge man kantar upp rejält så spårar Kuron fantastiskt bra. I början och mitten av svängen är den aggressiv och drivande, men den övergår till en betydligt snällare karaktär i slutet av svängen och man får jobba för att få någon tydlig retur. Det gör att svängväxlingarna blir lite sega, även om man mentalt bortser från breddens ofrånkomliga inverkan. Det går åt en hel del kraft för att liva upp skidan, men när man hamnar rätt i skäret hittas ett otroligt bra bett och en stabilitet som inte behöver skämmas för sig. Så länge man orkar åka aktivt och kraftfullt så går Kuro otvivelaktigt kanonbra i pisten, men i lägen där benen är trötta, eller om underlaget eller terrängen inte medger hårdkörning så blir Kuro jobbig. Sladdgreppet är begränsat och som väntat lite svårbalanserat, speciellt när det blir stökigt.

Det är ingen skida som går bra i lite halvslö cruisingåkning utan det är allt eller inget som gäller. Den är också riktigt tung att ha att göra med när det blir riktigt uppkört och pucklarna börjar komma fram, men det är knappast något som förvånar. När det gäller Kurons potential i lösare snö och i varierande snöförhållanden så krävs det ingen direkt skarpt intellekt för att komma fram till att det är där skidan har sin styrka. I orörd mjuk snö, oavsett kvalitet, tar den här typen av skidor åkningen till en ny nivå. Även i tung och svårkörd snö är det en fröjd att bara kanta skidan och låta det förböjda spannet ta hand om svängen helt på egen hand.

Jag har fuskat lite i fallet Kuro och också åkt den i alpmiljö i skiftande förhållanden. Tyvärr har jag inte testat den i dagsfärsk riktigt lätt nysnö än, men väl i några dagar gammal orörd kallsnö. Kuro går fantastiskt bra där helt enkelt. Peka och kör bara. Jag behövde personligen ingen inåkning i lössnö som det ofta talas om. Jag kände mig hemma från första sväng och ser enbart fördelar i jämförelse i den typen av snö jämfört med en traditionell 100mm:are.

Lössnöegenskaperna i kombination med att den otroligt nog går riktigt bra i pisten gör att den här skidan är svårslagen som alternativ som varjedagskida för en bummare. En tendens till överstyrning finns i puder, men den är inte på långa vägar lika nervös i högre fart som tex Pontoon. Det handlar snarare om en lättsamhet och rapphet som gör Kuro till en fröjd att åka.

Trots att Kuron är en fantastisk och i många lägen oöverträffad skida väcker den också vissa funderingar. Även om den är rapp och känns lätt på snön i många avseenden tycker jag ändå att jag känner en viss onödigt tyngd i bygget. Jag hade gärna sett att den hade gjorts aningen smäckrare och lättare rent viktmässigt och frågan är om den verkligen behöver vara så bred som den är. Det hade varit mycket intressant att testa en konstruktionsmässigt identisk skida som var 10-15 mm smalare. Jag tror att den hade flytit nästan lika bra, dvs bättre än nästan allt annat, och dessutom tagit ytterligare ett kliv när det gäller hanteringen i pisten. Kuro är trots allt ingen ren puderskida oavsett om måtten är rejäla, utan den är tänkt att kunna vara en skida som en mycket duktig åkare ska kunna åka på hela berget med.

I "real world conditions", som det oftast rör sig om, åker man förvisso mycket puder, men det blir också nästan alltid delar av ett åk som inrymmer mindre perfekta förhållanden. Det ska bli mycket intressant att se vad Völkl kommer med på några års sikt. Om de använder idéer från Kuro och kombinerar det med drag från Mantra, Gotama och Katana i en skida på runt 120mm:s bredd så tror jag att begreppet allroundskida kommer att flyttas rejält framåt. Nu låter det som jag är negativ till Kuro, men det är snarare så att den tar ett så stort steg i utvecklingen att man vidgar sina vyer och börjar fundera i nya banor. Ska man sammanfatta Kuro så måste man konstatera att den tar begreppet offpistbaserad allroundskida till en helt ny nivå. Testa och njut.


Fischer Watea 101, 192cm
4525_pic1c.jpg

Testad i: Lindvallen, Åre
Testad av: MnO, MarkusO


Fischer trummar på med sin klassiker Watea. Inte mycket har hänt sedan den initiala modellen och grundkänslan är fortfarande densamma med mycket av glasfiber och spänst och mindre av dämpning och tyngd. Watea är som den alltid varit ganska mjuk med en harmonisk och okomplex jämn böjkurva, och blir därmed lättjobbad i kortsväng och i knixiga passager. Trots mjukheten finns en hel del stabilitet att hämta i högre fart, men det gäller att hålla skäret.

I hårt pressad kortsväng i högre fart eller i lägen där man åker fort och underlaget övergår till ojämnt blir skidan lite instabil och fladdrar en del. Dock är det aldrig utan förvarning och Watean beter sig helt enligt förväntan genom hela fartregistret. Det gör att man snabbt lär sig skidans möjligheter och begränsningar.

Watea har en alert karaktär med tydlig spårning in i svängen och det är lätt att jobba med plöstrycket och få runt skidan även i svängar med kort radie. I de flesta underlag är det en fördel iom att skidan känns svängvillig och "hjälpsam" när det gäller svänginitieringen, men på vissa typer av greppigt, fast underlag blir kantspårningen väl tydlig. Det gäller främst i snöarten hård, men inte isig konstsnö, som inte är alldeles ovanlig i svenska anläggningar. Jag har då svårt att hitta rytmen i åkningen och skidan fastnar ofrivilligt i skäret precis i momentet med viktförflyttning i svängen. Det är inget som man inte vänjer sig vid om man spenderar ett antal dagar på skidan, men vid ett par snabba teståk som skidtestet innebär är det svårt att ställa om direkt. Kortsvängen på den typen av underlag blir lidande, men så fort man kommer ut på ytterligare lite hårdare, eller mjukare snö så försvinner problemet. Förmodligen är det mest en trimfråga och det går säkert att justera bort det mesta av den karaktären om man vill genom att välja en mindre aggressiv uppsättning kantvinklar.

Jag har testat skidan tidigare och har då kört en del orört med Watea. I lössnö är skidan tack vare sitt relativt mjuka flex lättåkt och förutsägbar. Den gör sitt jobb utan att bjuda på några överraskningar. Flytet är inte jättebra i jämförelse med bredare skidor, men för breddsegmentet så presterar den utmärkt. Även i lössnö ger den långa flexkurvan skidan egenskapen i form av att den böjer igenom hela vägen in under foten. Det gör att det är enkelt att använda skidans pop i lösare snö och Watea känns spänstig och rapp även utanför pisten. I svårare snö som vindpack och skare tar tippen en dominerande ställning och det känns ofta som att dalskidans spets vill skära in eller sträva in i svängen mer än bergskidan och då och då får man en obehaglig känsla av att det strax kommer att skita sig av den anledningen. Det är ett pris man får betala för pistegenskaperna och den korta radien. Watea är en skida för den som vill ha en välpresterande allround-feting utan konstigheter och oprövade moderniteter. Modellen är gammal, men fortfarande ett mycket bra alterativ för alla utom riktiga tungviktare.


Hendryx Funkalistic, 172cm
4710_pic1c.jpg

Testad i: Tandådalen
Testad av: MarkusO, xJONx


Hendryx fortsätter att bygga skidor efter sina egna idéer och han har skaffat sig många fans genom åren. Tillverkningen har mognat och efter skidor med framförallt problem med finishen börjar det se riktigt bra ut.

Funkalistic är som alla Hendryx byggd som en raceskida. Jon, som var den enda åkaren som hann med att testa skidan, säger att det med marginal är det bästa svenska bygget han någonsin har testat. Grundkänslan är rakt av race och både sladdgrepp och spårvilja är i toppklass samtidigt som lekfullheten har fått stryka lite på foten till förmån för rå prestanda. I sann bredlaggsanda hackar det en hel del i pressad kortsväng på fast och greppigt underlag. Radien är påfallande tight och det färgar åkningen tydligt, precis som man förväntar sig av en kort Hendryx. Jon har problem med att han känner sig ovan vid skärningen och upplever det som att han hamnar väl långt fram i tryckfördelningen. Det är oklart om det beror på den korta radien, den korta längden eller möjligen duckmonteringen.

Fullständigt klart är däremot att skidorna kräver ett antal dagars inåkning för att prestera på topp. Funkalistic är inte något lok, men stabiliteten är fullt godkänd så länge man ligger på skär. Överlag uppfattas skidan som en breddad slalomcarver och det är intressant att kombinera en kort längd med en kraftig skärning och duckstance. Frågan som uppkommer är vart den här typen av skida egentligen passar in. Den känns långt från en everydayskida med offpistfokus för alpmiljö. I skidsystem med stor fallhöjd är en så här kraftig skärning jobbigt att åka runt på. Det krävs ständig passning och en aktiv åkning och Funkalistic är definitivt ingen skida som man dödar fallhöjdsmeter med utan insats.

Den här skidan passar nog bäst för en åkare som åker i Sverige och som har åkt in sig på racetrimmade slalomcarvers och därmed har problem att ställa om till en längre radie. Pga bredden blir skidan lite slö kant-kant jämfört med SL-carvers, men åkpositionen och kravet på en ständigt aktiv utnyttjan av den korta skärningen är snarlik en SL-skida.


Hendryx Rhino Chaser II, 188cm
4722_pic1c.jpg

Testad i: Tandådalen
Testad av: MarkusO, xJONx


Rhino Chaser har funnits med i Hendryx sortiment ända sedan märket blev känt i större sammanhang. Markus är den ende av oss som får förmånen att åka skidan och han konstaterar att den senaste versionen är en rejäl uppgradering av tidigare Rhino. Förra versionen, med kraftigt spann och stelt flex, gillade han inte. Den kändes mest kort, stel och tung. Tills i år har Henrik gett Rhino en blygsam men tydlig continious rocker, samt gett skärningen en översyn. Möjligen är även flexet förändrat, men kan också vara rockern som ger det mjukare intrycket.

Resultatet är inget annat än otroligt bra. Medan de andra skidorna i Hendrys sortiment känns väl smalspåriga med sin kraftiga skärning är Rhinon lugnare och mindre specialiserad. Den går riktigt bra i pist och det är lätt att glömma att det faktiskt är en rockerskida man åker runt på. Redan vid korta turer ut i terrängen påminns man dock snabbt om spannprofilen. Rhino är kvick, lättsvängd och kul utan att övergå till att bli nervös. Skidan ger redan från botten av fartregistret ett skönt flyt och hanterar både uppkört och orört med bravur. Den senaste Rhino Chaser är en fantastiskt bra skida helt enkelt.


Rossignol S6, 186cm
4871_pic1c.jpg

Testad i: Tandådalen
Testad av: xJONx


S6 är efterföljaren till långköraren Scratch BC och Steeze och är en bred twintip av standardmått. Intrycket är som det alltid har varit när det gäller föregångaren att skidan presterar fullt godkänt utan att sticka ut. Sladdgreppet är över medel och skidan spårar bra även över mjukare partier, men i övrigt är skidan ganska osynlig och karaktärslös. Tyvärr är skidan i sedvanlig ordning frammonterad och den känns väl mycket jib i balansen för att man ska kunna utnyttja skidan fullt ut i vanlig åkning. Ross S6 är en skida för en jiborienterad åkare som ibland letar sig utanför pisten och som inte vill lägga tid på att fundera över utrustningen.




Black Diamond Megawatt, 188cm
4675_pic1c.jpg

Testad i: Alperna
Testad av: MnO, MarkusO, xJONx


Mina egna skidor och inte tillgängliga under testhelgerna utan testad under två alpveckor under jul- och nyårshelgen. Det är kanske lite fel att ta med recensionen här med andra ord, men det kan vara intressant ändå.

Megawatt är Black Diamonds största modell med sina 125mm under foten. Skidan har ett platt, eller som i testparets fall, lätt negativt spann och en lång och hög tiprocker. Konstruktionen är i sann BD-anda en lätt cap med träkärna, men utan större inslag av metall och gummi. Skärningen är relativt rak med 44m varav det mesta ligger i framänden. Inför den här säsongen har jag tänkt att använda Megawatten som huvudskida i alperna och jag sökte främst en lättåkt och förutsägbar skida som skulle göra svår snö enklare att hantera med ett relativt nyskadat knä.

Så här efter en testvecka kan jag bara konstatera att jag prickade helt rätt med den här skidan. Megawatt är en lättåkt skida i varierad snö och den flyter mycket bra i lössnö samtidigt som den är klart åkbar i pisten. Snökontakten är keramiskt spröd med tydliga inslag av plastighet. I piståkning fladdrar den höga tippen betänkligt och det går inte att ladda iväg i någon högre hastighet med bekvämlighet. Istället blir det i princip en ren transport det handlar om, även om den delen av skidan som ligger i snön faktiskt svarar ganska bra i skäret även på hårt underlag.

Om man bortser från fladdret så märks konstigt nog tiprockern inte speciellt mycket i piståkningen. Skidan spårar riktigt bra in i svängen och det krävs ingen som helst omställning av balans eller åkstil för att det ska fungera. I pisten svänger den faktiskt också en hel del, trots vad måtten anger. Men som sagt... det är verkligen ingen skida för den som gillar att åka fort och hårt i pisten.

När man tar Megawatten utanför pistmarkeringarna får skidan visa sin potential. Megawatt kan sägas vara en traditionell fatski som har hämtat en del idéer från rockerskidor. I lössnö känns Megawatt, i jämförelse med tex Kuro, mer som en ett par "vanliga" bredlagg, fast med ett kraftigt förbättrat flyt. Den närmast enorma tippen lyfts över allt som kommer i vägen och man kan verkligen gå fram över skidan och driva den i svängarna i puder på ett helt annat sätt än vad man gör med en 100mm:are med vanligt spann. Fantastiskt underhållande. I svår snö hjälper tip rockern till att hålla spetsen över snön hela tiden och den gör också att skidan inte skär fast i skarsnö eller vindpack. Områden som borde vara riktigt svåråkta åks utan problem och tom med glädje.

Skidan är riktigt kvick och smidig och känns betydligt kortare än vad den är och är därmed suverän för skogsåkning. En tanke på sväng och du har svängt. Det skulle kunna innebära problem i större och öppnare terräng när man släpper iväg skidan, men jag upplever inga som helst tendenser till ett nervöst beteende när farten ökar och antalet svängar minskar. Så länge underlaget är orört eller åtminstone jämnt går Megawatt som en dröm. Åkaren ruskas dock om ganska rejält så fort underlaget blir ojämnt och slagigt. Oavsett om det är i pisten eller utanför så klarar inte Megawatten ojämnheter speciellt bra. Hela skidan är ganska mjuk och i kombination med tip rockern så fladdrar det ordentligt och ojämnheter slår rakt igenom konstruktionen. Det enda botemedlet mot det är att sakta ner och ta det lugnare. Sammanfattat är Megawatt en skida för en åkare som gillar en lättsam och kvick skida i lössnö och som accepterar att man måste ta det lite varligt i pisten.


Salomon Xwing Lab, 198cm
4577_pic1c.jpg

Testad i: Åre, Alperna
Testad av: MnO, MarkusO


X-wing Lab är en stor skida från Salomon signerad Zachrisson. Det är faktiskt lite förvånande att Kaj väljer att göra en så stor skida när han ska ta fram en pro model. Förvisso har han en bländande teknik som få i friåkarvärlden når upp till, men han är ändå rätt liten måttmässigt. X-Wing Lab är allt annat än liten. Salomon måste ha sträckt måttbandet rejält när de mätte den här skidan till 198cm, för mäter man den når den en bit över 2m. Hur eller hur är det en skida som direkt inger respekt med sin storlek.

I åkningen finns inga tvivel om att det är välbyggda grejor det handlar om. Konstruktionen är nära en raceskida och dämpningen är tydlig. Även om den Salomontypiska lättåkta känslan finns någonstans i botten så är det ändå en skida som är mer bastant än något annat som den franska jätten har presenterat för konsumentledet tidigare. X-wing Lab ligger närmare den smått legendariska 205-utgåvan av AK Rocket Lab (dvs syskon till Kajs "Great White") än butiksvarianten av den skidan i 195cm.

I pist är X-wing mycket stabil och trygg. Radien är lång och skidan är aningen seg i vändningarna men den är inte på något sätt svåråkt. Den tidigare nämnda dämpningen känns tydligt och i stort sett alla högfrekventa vibrationer filtreras bort. Kortsvängar kräver insats, men det finns en balans och rytm i skidan som imponerar.

Monteringspunkten sitter förvånande långt fram och det trollar effektivt bort en hel del av skidans längd, även om storleken hela tiden finns närvarande. Utanför pisten krävs utrymme och till viss del mod för att liva upp skidan. I trånga lägen i framförallt skog har jag svårt att orka med skidan. Det blir mycket brottning och storleken känns mest som den är i vägen. Det blir ännu tydligare om snön är svår och brytig då skidan kräver väldigt mycket kraft. På öppnare ytor och i bättre snö är saken en helt annan. Så fort man kan släppa iväg skidan så flyter den bra och känns lättkörd och stabil snarare än bångstyrig. Jag kan tänka mig att större eller kraftfullare åkare kommer tidigare till den känslan.

Med X-Wing Lab har Salomon en skida som passar riktigt duktiga åkare som vill ha en skida som fungerar som endaskida i större system. Prestandamässigt slår den det mesta som Salomon har gjort tidigare, men anhängare av Salomons mer lättsamma skidor gör bättre i att testa Czar.


Stöckli DP Plus, 186cm
Testad i: Åre
Testad av: MarkusO


Efter många års nötande med den gamla Asteroid-formen har Stöckli till slut breddat DP till dryga 100mm, men karaktären är fortfarande densamma. Årets DP är lika bra som den alltid har varit. Konstruktionen är klassiskt Stöckli och av högsta kvalitet och finish. DP är en riktigt bra Sverigeskida och den är en relativt bred skida som går otroligt bra i pisten. Skidan är stabil, följsam och rymmer massor av skidglädje. Den är lugn och förutsägbar i grunden, men har samtidigt en kvickhet och spänst som få skidor i den här kategorin kan matcha. Dessutom uppvisar den ett grepp och en spårvilja som är mycket förtroendeingivande på alla underlag. Lägg sedan till att skidan är tilltalande rent finishmässigt så inser man snart att det här är en vinnare.

Stöckli är och har alltid varit en potent skidbyggare och visar återigen att DP har sin plats bland eliten i segmentet prestandainriktade allroundskidor. Det enda som mörkar bilden något är den ständiga frågan om när Stöckli ska uppgradera sitt friåkningsortiment och presentera lite verkliga nyheter. Även om skidan har fått några mm mer i midjemått så saknar man ändå en bredare och mer modern ren offpistskida från Stöckli.


Soul Skis
5163.jpg

Testade i: Åre
Testade av: MarkusO


Det är mycket glädjande att se att Soul Skis finns representerade på skidtestet i Åre. Fler än jag har väl trott att det skulle ta ett tag innan man fick se skidorna på berget. Tranåsbygget har fått utstå svidande förhandskritik här på Freeride. Med rätta faktiskt. Att motivera tanken och teorin bakom att lansera denna produktlinje är helt enkelt väldigt väldigt svårt. 3-4 år gamla idéer till ett pris som överstiger det mesta. Men - det var innan provåk. Teori och praktik går som bekant inte nödvändigtvis ihop.

I Åre fick MarkusO lufta Souls grejer. Rejält skulle det visa sig. Souls skidor var några av Åretestets mest uppskattade och skidbyggarligan i inre Småland sätter skeptikerna rejält på plats. Nedanstående är skrivet mer direkt som en berättelse sedd ur Markus ögon jämfört med det övriga testet. Det kändes som en bättre variant att göra så just här iom att jag själv inte har haft möjlighet att testa Soul.
Här är MarkusO:s ord angående Soul:

Soul Skis 112 White (Prototyp)

Med tydlig tveksamhet plockas den vita Soul 112 från stället. Profilen ser lite skum ut, med en lite grovt yxad inskuren skärning och ett kraftigt omodernt spann. Hmm.... Skidan synas noga och konstruktionen diskuteras med fabrikören. Med klart låga förväntningar glids det in mot liften.

Första känslan i kontakten med snön är lite VR Specialski/Snowrider blandat med tidiga DB, dvs hårt pressat högkvalitetsträ med inslag av bärande fiber. Jag förväntar mig ett åk med trist dämpat tung-gung, en känsla av glasfiber, bristfällig spårvilja och dåligt bett. Vid uråkningen ur sexstolen får jag en förnimmelse som verkar bekräfta mina teorier. Jag känner inget spontant bett, något som brukar vara ett säkert tecken på vissa av ovan nämnda egenskaper. Pjäxorna knäpps och så bär det av.

Redan efter några svängar står det klart att jag haft fel. Väldigt fel. Känslan är inte alls överdämpat trött bygge. Soulen är istället följsam, skön och förutsägbar. Spänst och balans blandas i en underhållande mix. Den inbjuder till ett brett samlat paket med ganska låg tyngdpunkt. Den bettar inte riktigt på hårda partier, något som jag misstänker har med kantvinklar att göra. Slipen känns för snäll helt enkelt. Flexet upplevs som väl hårt, iaf för min vikt. Soul 112 är ingen riktig höjdare, men visar med all tydlighet att tillverkaren har potential. 112:an är inte färdigutvecklad, men på rätt väg. Förse den med en uppdaterad spannprofil, och gör vissa justeringar av den inskurna skärningen - sen har Soul en vinnare.

Soul Skis 108 Black, 186cm

Efter provåken med den vita prototypen är det så dags att prova den svarta i gänget och förväntningarna har skruvats upp rejält efter åken med 112-proton. Den svarta skidan är den bredaste officiellt lanserade modellen med sina 108mm under foten. Jag känner redan när jag tar i den att det känns rätt.

En sak kan jag säga på en gång. Grabbarna i Tranåsfabriken kan bygga skidor! Soul 108 är den enda skidan under helgen som verkligen får mig att fullkomligen explodera av skidglädje. Jag känner inspirationen, odödligheten och trycket i åkningen. Den annars så störande känslan av gammal knäskada är som bortblåst. Redan första åket tokbombar jag nedför branten med en känsla som tangerar eufori och gränsar till dumhet. Det krävs ingen inåkning. Från första sväng är vi ett, 108:an och jag. Det är länge sen jag åkte på nåt som passar mig så fruktansvärt bra. Jag abdikerar, jag ger mig, jag gör hatten av!

Soul 108 må vara utdaterad som toppmodell i ett friåkarmärkes produktportfölj och visst, det är ingen funshape direkt. Det spelar ingen roll. Det är en 108 mm bred allroundskida som briljerar. Balans, spänst, följsamhet och spårvilja kombinerat med exakt rätt dos av dämpning. Trycket i skärningen passar mig som handen i handsken. Den ger mig precis den där känslan jag söker. Stå mitt på och du har ett stadigt jämnt fördelat skär. En lätt omfördelning framåt, lite tryck på plösen och främre trampdynan - då känner du hur den driver in lite mer intensivt i framänden. Släpper du den sedan lite fritt i slutet av svängen skjuter den på så där perfekt som bara ett fåtal skidor verkligen gör. Inte nervöst, inte dött. Lagom, skönt och samtidigt rappt slungar den lugnt ut dig mot nästa sväng. Ett sant mästerverk! Möjligen är det överraskningen som gör intrycken så kraftiga. Kanske har Soul bara haft tur med mått och egenskaper på just 108:an. Jag vet inte. Jag spekulerar inte i det heller. Så här i efterhand lägger bara stillsamt första åket med Soul 108 till raden av fantastiska skidminnen. Tack Soul! Tack!


Armada JJ, 185cm
4732_pic1c.jpg

Testad i: Åre
Testad av: MarkusO


Armada har inte varit rädda för att testa gränserna när det gäller modellprogrammet. JJ är en bc-jibber med hybridspann där mitten av skidan har ett traditionellt spann och tip och tail har rocker. Skidan har indragen skärning både fram och bak och en ganska kort bit i mitten med en ganska kraftig vanlig skärning. Bredden är för kategorin moderata 115mm under foten. Utformningen är helt i linje med årets trender och JJ har varit en omtalad skida under hösten.

JJ är ett lätt, mjukt och till synes ganska spänstigt bygge som dock andas plast, plast och åter plast. Skidan har för mycket rocker för att gå bra i pist, vilket gör den att den har svårt att hävda sig under helgen. Det finns ett visst svar att hitta i skäret, men det är fördelat över en mycket kort aktiv sträcka. Skidan är känslig för viktplacering och känns lite svårbalanserad i längsled. Marknadsföringen hävdar att skärningen i mittenpartiet ska göra den användbar i pist, men det är ett påstående med begränsad praktisk tillämpan trots att bredden i sig är relativt beskedlig. JJ funkar helt enkelt inte alls bra på hårt underlag. Ett riktigt hyfsat sladd- och lågfartsgrepp uppvisas ska sägas, men att få den att spåra rent i högre fart är svårt. Åker man in sig på den kanske det går bättre efterhand, men det hinner man inte göra på ett par åk under en testhelg.


K2 Big Kahuna, 190cm (96/97)
1219.jpg

Testad i: Åre
Testad av: MarkusO


Vad nu? Ett par dryga 10 år gamla K2-plank? Ja, det kan tyckas totalt malplacerat, men jag tycker ändå att det är intressant att ha med de här gamla skrällena till skidor i testet för att se vad som egentligen har hänt i utvecklingen. Kahunan var MarkusO:s tydligt nostalgiska val för skidtestarhelgen i Åre. Han har haft dom stående i skidgarderoben ett antal år, men bestämde sig oväntat att montera upp den och ta med den som enda par till Åre. Skidan var alltså helt ny och oåkt trots sin ålder.

K2 Kahuna är samma bygge som Völkl Explosiv från mitten på -90-talet, men med en annan topsheet. Det innebär en solid skida med 95mm midja och en radie en bit över 30 meter. Ett rejält bygge, oavsett om det står 1996 eller 2008 i kalendern. Hur står sig då gamm-K2:n mot nyare skidor? Bra, eller tom mycket bra skulle det visa sig. I tider av 3d-caps och en massa allmänt jidder med transparenta sidewalls och motivstansade stålkanter är det med en känsla av rå prestanda som man lägger ner den minimalistiskt helt platta sandwichskidan på snön. Inget extra här inte, utan här är det metall, glasfiber och trä sammanpressat i en kompakt förening och förutom grafiken så känns det som en skida direkt från racingavdelningen.

När det gäller Explosive eller Kahuna som i detta fall kommer man lätt att tänka på den gamla sloganen för Kellogs Corn Flakes. "Du har väl inte glömt hur gott dom smakar". Jo, MarkusO erkänner att han har glömt just det, men Kahuna bjuder snart på en uppfriskning av minnet. Skidan uppvisar en sällan skådad spårvilja och ett bett som verkligen är svårslaget. Samtidigt är den rapp och svängvillig. Monteringspunkten kändes dock lite långt bak, trots att paret är frammonterade ett par centimeter. Originalmonteringen är fruktansvärt långt bak. Det rör sig om närmare 10cm bakom Völkls aktuella motsvarighet Mantras monteringspunkt som referens.

K2 Big Kahuna gick riktigt fint, även i sällskap med 12 år nyare skidor och slår många av nutidens konkurrenter på i princip allt. Det snackas mycket om att utvecklingen har gått fort framåt i skidindustrin de senaste åren. I detta fall kan man dock konstatera att så inte är fallet. Om den här skidan hade presenterats idag med en annan grafik hade den utan vidare ansetts som en av helgens vinnare. Man kan ju stilla hoppas att Völkl tar sitt förnuft till fånga och ger upp sina idiotiska idéer med diverse utseendebaserade dåligt hållbara konstruktioner och tar sig tillbaka till sitt ursprung. Finish och kvalitet på den här skidan överstiger vida Völkls nuvarande modeller. En Katana med den här konstruktionen och kvaliteten hade varit en riktig drömskida.
K2-tältet kände sig tvingade att ta en idolbild för övrigt...


Elan Pogo Holmes, 187cm
4803_pic1c.jpg

Testad i: Tandådalen, Lindvallen
Testad av: MnO, MarkusO


Elan står för en av säsongens mest udda manövrar och signar Brad Holmes till sitt friåkningsstall. Han kan väl klassas in som lagom het just nu om man ska vara snäll mot den gamle skid-rapparen med den dryga attityden. Nu bildar han team med legenderna Glen Plake och Ingemar Stenmark och blir representant för det slovenska skidmärket. Holmes första pro-model hos Elan blir bc-jibbern Pogo Holmes. Det är en traditionellt utformad bc-twin med 25 meters radie och 107mm:s midja. En kul detalj är att skidan har en kapsylöppnare på tailen. Det är i princip garanti på succé på afterskin är min prognos, även om det känns lite lätt nörd-cool-artat.

Skidan har en väldigt jibbig framtoning i åkningen. Trots att jag maxar hyrbindningen bakåt så känns ändå skidan tydligt frammonterad och jag har svårt att hitta balansen i åkningen pga den korta framänden. Skidan är kraftigt överstyrd och det är en allmänt intetsägande modell. Snökontakten och känslan upplever jag som något mer dämpad och gummidoftande än vad man är van vid när det gäller Elan, men den hamnar även där mitt i medelträsket. Jag får en känsla av att det är ett par ommålade Ross Scratch BC jag åker på för en stund. Pogo är en skida som är lugn snarare än poppig och spårviljan är varken bra eller dålig. Jag hittar inga karaktärsdrag som lyfter den från mängden, men å andra sidan inget direkt negativt heller. Med en lite vettigare monteringspunkt hade den här skidan presterat helt ok som neutral och lite osynlig bc-jibber, men det finns så enormt många alternativ och jag hittar ingen egentlig anledning att välja just den här skidan.


K2 Kung Fujas, 179cm
4620_pic1c.jpg

Testad i: Tandådalen, Åre
Testad av: MnO, MarkusO


K2 är som bekant en tillverkare som inte har varit rädda för att testa gränserna när det gäller nya idéer de senaste åren. Efter att Mr Rocker himself, Shane McConkey, klev in genom dörren och började styra och ställa så släpptes Pontoon och K2 var först ute bland de stora tillverkarna med en rockerskida. Erfarenheterna från den skidan vävdes sen in och påverkade stora delar av K2:s friåkningssegment. Men där Hellbent och Obsethed står för nytänkande står Kung Fujas för det konsvervativa. K2 har i Kung Fujas en skida som påminner mycket om den gamla Seth Pistol i uppträdande, även om det har hänt en del i utvecklingen sedan dess.

Den klassiska lite lätt frånvarande K2-känslan finns kvar till viss del, men jag hittar också betydligt mer spänst och åkglädje än vad jag har lärt mig att förvänta av K2-skidor i 100mm-kategorin. Skidan är med sin relativt korta radie riktigt rolig i i pisten så länge man undviker de hårdaste partierna. Svängradien är lätt att variera och skidan uppmanar verkligen till att kanta rejält för att korta upp svängarna. Tyvärr räcker inte skidan till på isfläckar och vid några tillfällen får jag några rejäla släpp utan förvarning, vilket orsakar en osäkerhet och en något mer passiv inställning.

Skidan är tydligt jibborienterad och i kortsväng upplever jag den som lite överstyrd. Det är föga förvånande, iom att jag inte gillar jibbstancen, oavsett skida eller underlag. Trots överstyrningen finns tyvärr en viss seghet i kortsvängar, men inte mer än att man anpassar sig efter ett par åk. I mjukare partier och utanför pisten känns den här skidan som väldigt mycket mindre än vad måtten anger. Jag har svårt att hitta något riktigt flyt och får obönhörligen slänga på bakvikten för att reda ut trixigheter när det blir trångt. Ska ett par skidor med den här typen av frammontering gå bra utanför pisten krävs det betydligt mer bredd.

Sammanfattat är K2 Kung Fujas en rätt så rolig jibbskida som passar bäst i pisten och parken och den passar bäst för åkare som letar efter en skida med neutral känsla utan konstigheter.


Black Crows Corvus, 196cm
4453.jpg

Testad i: Lindvallen
Testad av: MnO


Jag hade stora förväntningar på Black Crows. Trots Corvus respektingivande längd på 196cm brukar den beskrivas i termer som lättåkt och kvick och framförallt rolig att åka på. Exempelvis personalen på Alpingaraget har gjort tydliga försök att hypa upp tillverkaren och de ser onekligen välbyggda ut. Dessutom sticker grafiken ut och det är verkligen en skida som syns i mängden, även om åsikter om de är snygga eller ej går isär.

I Lindvallen är det här en på tok för stor skida och jag har klar
 
Senast ändrad:

MnO

Aktiv medlem
Utlåtanden från säsongens skidtestarhelger
Skidtest DEL 2 (forts från ovan)


Black Crows Navis, 186cm
4953.jpg

Testad i: Tandådalen, Åre
Testad av: MarkusO, xJONx


Navis är Corvus lillebror och det är en betydligt mer lätthanterad skida. Flexet är aningen mjukare och en decimeters kortare längd gör stor skillnad på hur skidan uppfattas på snön. Det här är en betydligt mer lagom storlek för en åkare på 75kg. Tyvärr imponerar inte heller Navis på teståkarna. Det är en helt ok skida, men även här klagas det på begränsad spårvilja och ett väl karaktärslöst beteende. Den svänger en hel del och är betydligt mer lekfull än Corvus, men det är ändå ingen skida som skiljer sig från mängden. Både Markus och Jon testade den i direkt samband med teståk av Kästles båda modeller och båda är fullt överrens om att Navis hamnade lite i skuggan av Kästles mycket populära skidor. Skidan är långt från dålig, men den känns lite trist medel på det mesta och i jämförelse med Kästle får den stryk på samtliga punkter (förutom priset möjligen). Samtidigt gör den inte på något sätt bort sig och är man mer diplomatiskt lagd så kan man trots allt konstatera att även om få åkare kommer att förälska sig i den här skidan så är det inte heller många att uttryckligen ogilla den. Den gör det jobb den ska göra, om än snäppet sämre än många konkurrenter.


Liberty Helix, 187cm
4716_pic1c.jpg

Testad i: Tandådalen
Testad av: xJONx


Liberty är ytterligare ett märke i raden av små skidfabrikanter som försöker leva upp till deras egna marknadsföringslöften. I fallet Liberty handlar det om ovanligt lätta konstruktioner som i sedvanlig ordning ska vara guds gåva till skidåkarsläktet. Liberty bygger sina skidor i traditionell sandwich med kärna av bambu och med inslag av kolfiber för att hålla vikten nere. Förutom bambun så känns konceptet rätt uttjatat.

Resultatet är skidor som förvisso känns lätta på snön, men som i övrigt inte prestererar speciellt bra i något avseende. Greppet är påfallande dåligt på hårt underlag och skidan är flytig och "driftar" i skäret på mjukare snö. Snökontakten är aningen rå och odämpad och åkningen blir småstötig och allmänt färgad av mycket högfrekventa vibrationer som når rakt genom konstruktionen och upp till åkaren. I vissa fall innebär en odämpad och lätt skida fördelar på andra plan, men i det här fallet är det dåligt med utmärkande positiva sidor. Skidorna saknar helt enkelt åkglädje och spänst och konstruktionen känns omogen. Inte kul. Överlag så fungerar skidan ändå skapligt, men det här räcker inte för att motivera ett köp i ett segment där konkurrensen är hårdare än på många år. I nuläget har i princip alla tillverkare en konkurrent i den här kategorin och de flesta är roligare än Liberty Helix.


Dynastar Huge Trouble, 186cm
4839_pic1c.jpg

Testad i: Tandådalen
Testad av: MarkusO


Huge Trouble är en välbyggd och kompetent skida, men är också lite intetsägande som så mycket annat i den här kategorin. Det känns direkt att man har åkt på sådana här skidor enormt många gånger förut. Huge Trouble är en förutsägbar medeltwintip som inte överraskar åt varken positivt eller negativt håll. Den gör sitt jobb utan konstigheter och ger en jiborienterad mittmonterad känsla som ändå bibehåller ett visst mått av traditionell balans. Huge Trouble driver i sedvanlig twintipanda lätt in i sväng, men är segare ur. Ett säkert val för den som söker en välfungerande twin i medelklassen. Någon säger att "det här är en Golf-kombi med instegsbensinmotorn" och det tycker jag sammanfattar skidan i en enda rad.


Salomon Rocker, 192cm
4566_pic1c.jpg

Testad i: Tandådalen
Testad av: MarkusO


Salomons Rocker dök upp på marknaden redan förra året, men syntes inte så mycket då. I år har rockertrenden slagit igenom bland den stora massa friåkare och intresset för den här typen av skidor har skjutit i höjden.

Rocker är en stor och rak skida som ändå är relativt lättåkt så snart hjärnan anpassat sig till den långa skärningen. Den fungerar faktiskt helt ok i pisten, även om skidan inte direkt på egen hand letar sig in i skäret. Förhållandena är som de är och naturligtvis är en sådan här skida helt malplacerad i en försäsongspist, men skidan går ändå ganska fint ner i vänsterkanten av Specialen. Här och där ligger lite lite strösocker som Rockern elegant slukar och det ger en liten aning om hur skidan kommer att kännas i "riktig åkning". Balansen i skidan är lik Black Diamond Megawatt. Det känns som en stor normal feting, men med ett kraftigt ökat flyt i framänden. En del fladder i tippen är ofrånkomligt eftersom 40-50 cm skida helt enkelt inte ligger i snön vid piståkning. Förvånandsvärt lite av det fladdret letar sig fram till åkaren dock och kan man bara mentalt koppla bort framänden så känner man inte av rockern speciellt mycket.

Sammanfattat ett följsamt, förvånansvärt lättåkt och ganska trevligt bygge som verkligen ber om att få bli testat på större berg.


Kneissl Rock Star, 189cm
4950_pic1c.jpg

Testad i: Tandådalen, Åre
Testad av: MnO, MarkusO


Kneissl har liksom flera andra fabrikanter fastnat rejält när det gäller utvecklingen av friåkningsskidor. Den tidigare Tanker har hängt med under många, många år och det är förvisso en väldigt bra skida, men det hade ju varit kul med någonting nytt. Så har det låtit åtminstone de senaste tre-fyra åren. Nu när Kneissl äntligen uppdaterar produktlinjen och presenterar en efterföljare är det lite trist att se att det egentligen inte är någon ny skida, utan snarare ett facelift det handlar om. Fegt, men lätt att förstå. Tanker har aldrig sålts i några stora serier och Kneissl har förmodligen inga större pengar att spendera på utvecklingen på friåkningssidan. Rock Star har i jämförelse med Tanker gjorts en aning bredare och är nu 98mm under foten och har fått en moderat twintip. Skärningen är likvärdig och konstruktionen känns igen rakt av.

I åkningen står det efter bara något åk klart att det här är i princip en dekaltrimmad Tanker även om en viss tendens till en mer frammonterad känsla finns iom twintipen. Föregångarens briljanta egenskaper känns igen och skidan visar upp ett balanserat beteende, bra stabilitet och ett oklanderligt bett på varierat underlag. Föregångaren var en ständig favorit under testhelgerna och Rock Star tar utan vidare över den manteln. Under rådande förhållanden är skidan näst intill ett optimalt verktyg för att effektivt beta av de fallhöjdsmeter som finns tillgängliga. Skidan håller emot bra när den utsätts för tryck och gör precis som den blir tillsagd utan att klaga. Det här är en fantastiskt bra Sverige-skida. Tankern är död - länge leve Rock Star.


Dynastar Speed Course, 178cm
Testad i: Tandådalen
Testad av: MarkusO


Under årets testhelger hann vi inte med speciellt mycket pistlagg. Det beror mestadels såklart på att intresset i testgruppen är betydligt större för friåkningsskidor, men också på att det är tunt med intressanta nyheter på pistsidan. När det gäller skidor för preparerad, hård snö har utvecklingen stannat av och det blir av naturliga skäl så att man prioriterar skidor som man inte har sett förut. Förhållandena var också inte helt optimala för pistskidor. Lindvallen tex var i alla fall på eftermiddagarna väldigt puckligt och mjukt och pistlagg var inte rätt verktyg. Hur eller hur så blev det ändå några vändor med smalare grejor och Dynastar Course beärades med ett par teståk av Markus i Åre. Dynastars folkracer för GS-segmentet är en till synes väl avvägd, men i ärlighetens namn praktiskt inte särskilt lyckad GS-folkracer. Markus upplever den som för mjuk och saknade lite av den spårvilja som han vill se hos en storslalomskida. Det är något med balansen i skäret som inte riktigt stämmer och han hittar aldrig riktigt rätt på skidan. Med en besvikelse i tonen konstateras att Dynastar i det här fallet inte lever upp till sitt rykte av att i princip alltid leverera trevliga byggen.


Fischer Worldcup RC, 175cm
4553_pic1c.jpg

Testad i: Lindvallen
Testad av: MnO


Fischers folkraceserie har undergått en långsam förändring under de senaste 5-6 åren. Modellerna har ändrats ytterst lite varje år, men det skiljer ändå en hel del på en skida av i år jämfört med en fem år gammal skida, trots att mått och faktiskt också utseende är snarlika. Framförallt har RC blivit tunnare och smäckrare till i år. Den rundade cap-addon-grejen som fanns för ett par år sedan är nu helt borta och skidan ser mer race ut med en rå sandwichkonstruktion. Det känns befriande att slippa alla konstiga varianter på 3d-caps som annars är vanliga i just top-of-the-line-folkrace-segmentet.

På snön är RC en harmonisk och mycket välbalanserad skida. Det märks att konstruktionen har förfinats under många år och både flex och skärning känns perfekt avvägda för en skida som är tänkt att fungera som en enda pistskida för en avancerad åkare. RC är lite mjukare och följsammare än tidigare och den har tagit ytterligare ett steg i sin förmåga att vara en SL och GS på samma gång beroende på hur åkaren jobbar med skidan. Det är inga problem att i samma åk växla mellan en storslalominspirerad position och en mer upprätt modern SL-dito och skidan känns lika hemma i båda stilarna. Isgreppet är direkt och bastant, men saknar ändå den där extra lilla udden som man hoppas på i en sådan här skida. För den som är van vid snällare skidor upplevs säkert greppet som fantastiskt bra, men är man van vid racestockskidor så har man på gränsen till orimliga krav på bettet i rena pistskidor. I gengäld får man en betydligt mer mångsidig skida som kan hantera varierade underlag på ett helt annat sätt än en rent hårdpack/is-baserad raceskida och en smidighet och mångsidighet i åkningen som inte raceskidor matchar. Men på min önskelista står ändå en skida med den här formen, fast med en fullt påkostat racestock-konstruktion. Nu får jag nöja mig med att konstatera att Worldcup RC är en ytterst kompetent och välbyggd pistskida som med rak ryggrad kan placera sig bland marknadens absolut bästa folkraceskidor.


Nordica Helldiver, 178cm
4909_pic1c.jpg

Testad i: Åre
Testad av: MarkusO


Med sina 90mm under foten är Helldiver en kraftigt breddad storslalomskida som ska vara en hybrid mellan en offpist- och pistskida. Det är intressant att konstatera att en skida som faktiskt är exempelvis 4mm bredare än den första Salomon AK Rocket (ansågs ju som sjukt bred när den kom) och Dynastar Arno Adam för att nämna två legendariska offpistskidor, nu ses som en pistskida med viss offpistpotential. Det har i och för sig med betydligt fler aspekter än enbart bredden att göra och det framgår tydligt när man teståker Helldiver. På snön har Helldiver ett tydligt pistfokus, både i grafik och uppträdande. Skärningen och spårningen är aggressiv och skidan känns tung och stadig i sitt uppträdande. Flexet är medelhårt och drivet i skäret är obevekligt redan från låga farter och skidan spårar genom eller över det mesta utan att darra på rösten.

Helldiver inbjuder till att verkligen ladda ur åkningen och köra hårt, men det är också i riktigt hög fart och i full press som den något förvånande visar sina svagheter. Den tidigare fullständigt trygga skidan börjar hacka något i skäret och känns bångstyrig och vikten går ifrån att kännas som en tillgång till att bli en belastning. Det är dock aldrig någon "driftning" i skäret, utan spårningen finns kvar och skidan strävar hela tiden från att hålla utsatt tänkt sväng. När man övergår till kortsväng är det samma problembild. Skidan beter sig lugnt och behärskat med ett mycket bra sladdgrepp ända upp till en viss nivå av kraft- och fartinsats när ett hackande plötsligt dyker upp. I kortsvängen är det dock mer förutsägbart och det är en problematik som man får räkna med när bredden på skidorna ökar.

Observera att ovanstående kritik inte ska tolkas alltför allvarligt, utan Helldiver är en mycket kompetent skida trots vissa brister. Den passar bäst för åkare som gillar skidor med tyngd och stuns och som vill ha en pistorienterad allroundskida för åkning i anläggningar av alla storlekar.


Nordica Enforcer 177cm
4905_pic1c.jpg

Testad i: Åre
Testad av: MarkusO


Efter inlämning av Helldivern kliver Markus i Enforcer från samma tillverkare. Skidan har egentligen samma målgrupp när det gäller användningsområde som Helldiver och bredden är liknande, men den kommer från ett helt annat håll konstruktionsmässigt. Istället för att vara en uppbreddad pistracer så är Enforcer en medlem i familjen Supercharger och är en smalare variant av storebror Blower. Här är det friåkning till 100% i image och grafiken med någon lätt oklar indisk/hinduisk gud med en massa armar signalerar att det här är en skida som kan ha många järn i elden.

De initiala tankarna stämmer också när det gäller åkegenskaperna. Enforcer är en mycket allsidig skida som presterar på topp både i pisten och utanför. I jämförelse med Helldiver så är karaktären helt annorlunda. Balansen i skäret ligger helt klart längre bak och bakänden känns förvånansvärt dominerande. Det kan vara trimrelaterat, men skillnaden är mycket tydlig. Det tar ett par svängar att vänja sig, men väl igång går Enforcer verkligen som tåget. Freeride-imagen till trots så spöar Enforcer Helldiver i pisten, främst när det gäller det övre fartregistret. Helldiver har enligt tidigare recension en tydlig gräns när den ballar ur, men det har förvånande nog inte Enforcer på samma sätt. Den envisas med att behålla lugnet och tryggheten även när den pressas rejält. Nordicas Supercharger Blower har alltid varit en skida som testgruppen har gillat, men den har också känts lite väl tung och trög i många lägen. Enforcer är en mindre variant av Blower som tar flertalet av Blowers bästa egenskaper och förpackar dom i ett lättare och spänstigare paket. Enforcer blir en av helgens favoriter. I år har den ingen twintip för övrigt, vilket i viss mån förklarar det något förvånande faktum att den korta 178:an känns som en rätt lagom längd.


Nordica Dobermann Spitfire 178cm
4917_pic1c.jpg

Testad i: Åre
Testad av: MnO, MarkusO


Dobermann är numera varje mans egendom, och är ganska långt ifrån de första råraceskidorna med det tunga namnet ingraverat i grafiken. Årets RC är oförändrad från fjolårets modell. Den sticker inte ut, den är inte tungjobbad, och framförallt - den här dobra mannen har inte kvar det inspirerande och ibland även något skrämmande tryck som en gång gömde sig i alla skidor med tilltalsnamnet Dobermann. Det är både på gott och ont. Den där sista udden av prestanda som man bara hittar hos raceskidor finns inte, men å andra sidan är Spitfire en skida som ger väldigt mycket tillbaka oavsett grad av insats. Även en medioker åkare kan plocka fram ett tydligt isgrepp och i princip alla kan hantera den. Spitfire är numera en vanlig skida i uthyrarnas dyrare hyllor och det är inget som förvånar det minsta. Spitfire är en mycket lyckad skida.

I ett stenhårt gästrapp är den en fröjd. Det är sent på kvällen och glest med folk. En GS-skärning hade inte varit fel, men även 17 meter RC-skär finner sin plats. Det går undan i sann kvällsåkaranda, men det går hela tiden att runda upp de skärande svängarna för att på ett kontrollerat och aggressivt sätt begränsa farten. Spårning och bett är i toppklass för segmentet och skärningen är exakt och precis. Balansen är liknande som Fischer WC RC ovan och åkaren kan enkelt ställa om mellan SL och GS eller något däremellan bara genom att ändra åkposition och inställning. Dobermann Spitfire behåller sin placering som en favorit i pistklassen.

I likhet med förra året så finns det ett stort frågetecken och det är bindningen. Skidan levereras med ett system med en Marker 11 som enda alternativ. Det är lika obegripligt som idiotiskt och det gör att den här skidan tyvärr helt går bort som ett alternativ för alla åkare som kan utnyttja den. Det finns ingen möjlighet att testa skidans fulla potential med en så genomrutten bindning som den integrerade. Bakläxa återigen, Nordica.


Extrem Patriot 191cm
4655_pic1c.jpg

Testad i: Lindvallen
Testad av: MnO


Extrem fortsätter med sin Patriot som skidan med stort S för åkning i svenska fjällen. Och visst är Patriot en lyckad modell om man letar efter en skida som är kul i pisten, men som inte gör bort sig utanför. Skidan testas i Lindvallen i, och i närheten av, Gustavbacken och där behöver man en del skärning för att liva upp åkningen. Det är just det som Patriot erbjuder och jag får några riktigt roande åk med skidan. Patriots skärning är kraftig, men inte överdriven och skidan har en neutral flexkurva. Framänden dominerar balansen och skidan drar in i sväng vid minsta impuls från åkaren. Det är bara att kliva i och köra och låta skärningen göra jobbet. När farten ökar bibehåller Patriot sitt grepp och stabiliteten är väl avvägd. Skidan känns väl dämpad utan att för den skull övergå till att vara tråkig.

De är rappa i det mesta, men jag saknar lite av en finkänslig krispighet i snökontakten och jag får en uns av diffus distans till snön och skidan som ofta med Extrem. Gissningsvis är det någon form av dämpande lager i konstruktionen som filtrerar bort en del av del frekvenser som jag uppfattar som viktiga för kommunikationen med underlaget. Men trots detta så är Patriot en skida som verkligen är rolig att åka på och det är en skida som fler borde överväga när allroundmidfats kommer upp på diskussion. Tyvärr hann inte någon med att testa Schabrak, som annars är den mest intressanta skidan från Extrem i år.

Det var allt för den här gången.

I hopp om fortsatt prylhysteri…

/MnO
 
Senast ändrad:

Hmps

Aktiv medlem
Utlåtanden från säsongens skidtestarhelger
freerides köttigaste inlägg ?:) sjukt användbart när man ska handla :) props
 

cbfingers

Ny medlem
Utlåtanden från säsongens skidtestarhelger
Mycket och intressant läsning. Blev lite orolig efter läsning om liberty helix, har ju fått bra i andra tester så hoppas det var ett måndagsex ni fick. Sitter nämligen och väntar på ett par... Men som sagt riktigt bra info.
 

Manutten

Medlem
Utlåtanden från säsongens skidtestarhelger
haha finns ingen som skriver så galna inlägg som MnO! :P sjukt bra jobbat!
hoppas denna tråden bumpas upp ofta så den verkligen kommer till nytta
 

Mountain_Man

Aktiv medlem
Utlåtanden från säsongens skidtestarhelger
Tack ... (MM torkar en glädjetår ur ögonvrån)... Kan man bidra med en insättning till något obskyrt ändamål eller är det bara att skicka några pilsner?

/MM
 

Carled

Aktiv medlem
Utlåtanden från säsongens skidtestarhelger
Äntligen! Vi ska nog äta om en halvtimma, så jag väntar och läser nog hela inlägget efter middagen... ;-)

VId en snabb anblick verkar du ha scannat marknaden väldigt bra, du har ifrån de mesta kategorier och de som oftast är intressantast, dvs. de som går att få tag på.
 

MnO

Aktiv medlem
Utlåtanden från säsongens skidtestarhelger
cbfingers sa:
Mycket och intressant läsning. Blev lite orolig efter läsning om liberty helix, har ju fått bra i andra tester så hoppas det var ett måndagsex ni fick. Sitter nämligen och väntar på ett par... Men som sagt riktigt bra info.
Det kan vara mycket som påverkar ett intryck under en testhelg. Det kan räcka med att en enda testare kör ett par vändor på ett rail tex så att kanterna blir slöa. Då går det aldrig att liva upp en skida på ett hårt försäsongsunderlag. Liberty är inte dåliga, men det krävs mer än bara en medelpresterande skida för att synas under testhelgerna där man fullkomligt plöjer igenom skidhyllorna. Det är bara att montera upp och testa och hoppas att du gillar laggen.
 
Senast ändrad:

jeppenator

Aktiv medlem
Utlåtanden från säsongens skidtestarhelger
oj jäklar! nu har ni gjort ett bra jobb grabbar! detta kommer vara användbart för dom som är vilse i skidträsket!
 

Perkal

Ny medlem
Utlåtanden från säsongens skidtestarhelger
Säger bara. Lol. Jag har köpt mig ett par Armada JJ och gillade dom i pisten och det hårda underlaget och nej det var inte placebo. Vore kul och se vidoes hur ni åker och hur pass ni vågar trycka på.
 

Officerider

Ny medlem
Utlåtanden från säsongens skidtestarhelger
Klockrent! Alltid tacksamt med såna här välarbetade foruminlägg!
Sen vet jag inte om jag håller med i allt, men det är en riktigt bra guide i denna stoooora skidjungel!
Tackar, bra jobbat!
 

jet

Aktiv medlem
Utlåtanden från säsongens skidtestarhelger
Trevlig och välskriven artikel. Har bara en liten rättelse: Armada JJ har 115mm midja, inte 110mm som uppges.

Kan kanske vara lämpligt också, att på skidor med liknande konstruktion uppge alla måtten? T.ex. 126/136/115/133/121 på JJ.
 

Carled

Aktiv medlem
Utlåtanden från säsongens skidtestarhelger
@ MnO: Sjukt bra, som jag skrev tidigare, grym bredd i testandet! Kul att du hade med Megawatt/själv kör på den! Har själv varit nyfiken på den just p.g.a. likheten med Lotus 120. (Längd, mått/radie, form och vikt...) Du beskriver åkningen på den väldigt likt mina Lotusar i flex 2 både i hård pist och mjukare underlag. Om du tänker dig dina skidor med styvare tail och mer stuns så har du ett par Lotusar! Du tycker att Megawatten fallerar lite på hårdare och sämre underlag, där har Lotusarna ytterligare en eller två växlar till att lägga i...

Skidor med rak radie såsom Megawatt, Lotus 120 och Czar tror jag stenhårt på!

@Perkal: Visst Armada bygger förbaskat bra och roliga skidor, men att JJ skulle vara en pistsmiskare av rang är väl ändå att ta i från tårna? Det håller nog t.o.m jet med om, eller? Jämfört med t.ex. Völkl, Nordica och Dynastar "bör" Armada vara några snäpp under i pistprestanda, men de behöver ju inte bära svart i en vecka bara för det, det är BC-jibb-skidor med allroundtouch vi talar om. Dess styvhet och effektiva kant talar ju inte heller för, men vill man ha sådana egenskaper får man ju köpa stora monster à la Dynastar XXL, och de går ju i sin tur sämre i puder än JJ.

Jag har mycket svårt att tror att vår test-trio med flera säsonger innanför skaljackorna står i lä i högfartscruising och åkning i allmänhet i jämförelse med en 17-åring (verkligen inget påhopp, men jag tror du förstår mig). Skidtestande är inte lätt, och jag skulle garanterat inte kunna "känna av" och kategorisera känsla, spänst och spårvilja som MnO & Co gör, det krävs erfarenhet av många skidor, mer än av att bara ha åkt på skidtester...
 

rabbit

Aktiv medlem
Utlåtanden från säsongens skidtestarhelger
Tack faan för alla dessa åsikter!
Skall bli kul att läsa i lugn och ro, och med tanke på att ni rosar Explosive(Kahuna) så kanske man kan ta en del intryck på allvar!

Explosive regerar.

-peace
/r
 

MnO

Aktiv medlem
Utlåtanden från säsongens skidtestarhelger
Perkal sa:
Säger bara. Lol. Jag har köpt mig ett par Armada JJ och gillade dom i pisten och det hårda underlaget och nej det var inte placebo. Vore kul och se vidoes hur ni åker och hur pass ni vågar trycka på.
Ett sådant här test är inte på något sätt en komplett bild av en skida. Det är en beskrivning av de intryck som en eller flera åkare får av en skida under ett antal åk i en viss typ av förhållanden. Man får ta det för vad det är och inte anse att ett dåligt utlåtande här är en fullständig bredspektrasågning av en skida. Har en skida "otur" och förhållanden är kass för just den typen just den timmen då man åker den, ja, då blir det en sval recension. Enkelt, men hårt i vissa fall.

Viktigt att tänka på är att det vid en skidtestarhelg alltid blir ett test där man jämför olika skidor. JJ var klart sämre i pisten jämfört med andra skidor som testades under samma helg enligt den åkare som testade den (inte jag tyvärr). Det krävs knappast någon större insikt i skidmekanik för att inse att JJ knappast kan hävda sig i pisten mot riktiga smiskare som Stöckli DP, Kneissl Rock Star, Explosive, mfl. Efter inåkning och tid på en skida så kan man hitta egenskaper som vi aldrig har möjlighet att ta fram hos en skida på tre-fyra åk. Det skriver jag ju också i inlägget som du säkert såg. Visst tar man sig runt i pisten utan att behöva skämmas med JJ, men att den skulle gå bra i pisten i relation till skidor som verkligen gör det är ett påstående som dras med ett löjets skimmer.
 
Senast ändrad:

Bud66

Aktiv medlem
Utlåtanden från säsongens skidtestarhelger
Absolut världsklass!
Stort tack för enda riktiga skitestet som görs i Sverige!

Med glada skidåkarhälsningar till er alla!
 

Mattis-J

Ny medlem
Utlåtanden från säsongens skidtestarhelger
Kanonbra grej! Jag tänkte bara nämna en grej som jag tycker är viktig vid skidtester och det är en så enkel sak som att testa den specifika skidan i den miljö som den faktiskt är utvecklad för av och enligt tillverkaren. Att tex testa en bred friåkningsskida i pist ger inte riktigt samma känsla som om man testar den i rätt element. Lite som att att testa Dh cyklar på en grusväg om ni förstår vad jag menar.

Förvånasvärt ofta uttalar man sig om en bred skida så här efter test i pist medan man sällan bygger en känsla för en "pistskida" baserat på hur den i majoritet beter sig utanför markeringarna.

Hur som helst, bra jobbat med rikliga beskrivningar.

/Mattis
 
Senast ändrad:

MnO

Aktiv medlem
Utlåtanden från säsongens skidtestarhelger
Mountain_Man sa:
Tack ... (MM torkar en glädjetår ur ögonvrån)... Kan man bidra med en insättning till något obskyrt ändamål eller är det bara att skicka några pilsner?

/MM
Hehe, vilket som helst går bra :)
 

MnO

Aktiv medlem
Utlåtanden från säsongens skidtestarhelger
Mattis-J sa:
Kanonbra grej! Jag tänkte bara nämna en grej som jag tycker är viktig vid skidtester och det är en så enkel sak som att testa den specifika skidan i den miljö som den faktiskt är utvecklad för av och enligt tillverkaren. Att tex testa en bred friåkningsskida i pist ger inte riktigt samma känsla som om man testar den i rätt element. Lite som att att testa Dh cyklar på en grusväg om ni förstår vad jag menar.

Förvånasvärt ofta uttalar man sig om en bred skida så här efter test i pist medan man sällan bygger en känsla för en "pistskida" baserat på hur den i majoritet beter sig utanför markeringarna.

Hur som helst, bra jobbat med rikliga beskrivningar.

/Mattis
Jag håller med till fullo, men dessvärre har man ju inte tillgång till rätt förhållanden om man inte har ett jäklans flyt med försäsongsvädret. Jag hade gärna testat marknadens alla friåkningsskidor under två månader i alperna om jag hade kunnat. Det är bara att höra av er om det är någon som behöver någon på den posten:)

Men jag tycker också att man får en förvånande god bild av en skida bara genom att testa en skida i ett antal åk i pist. Är det riktigt hårt och svårt så kommer inte friåkningsskidor alls till sin rätt, men om det bara finns lite mjuksnö i kanten eller någon annanstans så kan man ofta hitta snö som i alla fall ger en indikation på hur skidan kommer att kännas i en mer lämpad miljö. Dessutom är det få skidor som verkligen är rena puderskidor. De kan kallas för det i marknadsföringen, men de flesta som använder skidorna tar sig ändå runt i ett system och letar linjer, vilket innebär att skidan ska klara skiftande förhållanden och även pist i alla fall skapligt. I de fall där vi har åkt skidan i andra typer av förhållanden (som tex Kuro och Megawatt som var med i alperna), så har jag tagit med det i beskrivningen och då får man en mer komplett bild.

Men precis som du säger. Det gäller att vara medveten om att det här testet enbart är en beskrivning av intrycken i en viss typ av förhållanden.
 

MnO

Aktiv medlem
Utlåtanden från säsongens skidtestarhelger
Perkal sa:
Vore kul och se vidoes hur ni åker och hur pass ni vågar trycka på.
Du kan titta på den här filmen: https://www.freeride.se/video/beyond-boarders---where-hope-survives/

Det är en säsongsrulle från en tidigare säsong. Det är ett par år sedan och speciellt Jon har utvecklats rejält sen dess, men det ger ändå en indikation på hur vi åker.

Du hittar exempel på klipp:

Jon (svarta brallor, gul jacka): 4.15, 4.53, 5.14 och på en hel del fler ställen.
MnO (grå brallor, blå jacka): 5.04, 6.30 tex.

Markus O var (som brukligt) knäskadad och syns inte speciellt mycket i filmen.
 

Hjulbult

Medlem
Utlåtanden från säsongens skidtestarhelger
ÄNTLIGEN!!!!

Årets höjdpunkt på Freeride, är det verkligen inga skidtidningar som börjat höra av sig till dig ännu MnO??? Har dom någon självbevarelsedrift borde dom naturligtvis hyra in dig som skidtestare och skribent.

Nu går den här arbetsdagen åt H-E, fasen också ;-)

/JN
 

PCarmichael

Ny medlem
Utlåtanden från säsongens skidtestarhelger
Sjukt bra med riktiga recensioner, Mycket text vilket jag gillar väldigt mycket.
Dock saknade jag en liten recension av K2 obsethed :( hade varit kul att höra lite om den också, har nämligen planerat ett inköp av dom skidorna.

Men som sagt mycket cred till er grabbar som tålmodigt provar och berättar hur skidan känns för er.

Mvh Paul
 

JockeSki

Medlem
Utlåtanden från säsongens skidtestarhelger
Haha.. I love test av feta skidorna i svenska, isiga pister :)

Come on, känns som att testa en folkracebil på formel 1-bana. Testade dock själv Hendryx Purple Haze på skidtesten i Tandådalen och den ägde verkligen men övriga "fetingar" har inte på ett svenskt skidtest att göra. PUNKT.

Well, bra jobbat iaf. Tycker det är kul med er som lägger ner så mycket arbete och ger oss dessa tester. Alltid kul att läsa. Creds to MnO & co.

Cheers
 
Senast ändrad:

joni1

Ny medlem
Utlåtanden från säsongens skidtestarhelger
Kanon som alltid när det gäller MnOs inlägg här på FR. Kalas att ni var tre(3) som testade och var på olika ställen. Det ger ju ett lite bredare perspektiv.

Fanns inte 4frnt på testhelgerna? Hade varit kul att se vad ni tyckt om EHP.
 

Ace_DG

Aktiv medlem
Utlåtanden från säsongens skidtestarhelger
Imponerande bra jobbat, kort sagt. Ska läsa i kväll med en single malt bredvid, ser fram mot det.
/A
 
D

Dave

Guest
Utlåtanden från säsongens skidtestarhelger
Dr_Snow sa:
Ska man läsa ett inlägg om året på Freeride så är det MnOs skidtest.

Tack.
Håller helt med. Undrade vart årets test tagit vägen, tack som vanligt för trevlig och intressant läsning.

Alla som klagar - allt är subjektivt. Glöm inte det.

Hatten av till MnO & Co.
 

MnO

Aktiv medlem
Utlåtanden från säsongens skidtestarhelger
JockeSki sa:
Haha.. I love test av feta skidorna i svenska, isiga pister :)

Come on, känns som att testa en folkracebil på formel 1-bana. Testade dock själv Hendryx Purple Haze på skidtesten i Tandådalen och den ägde verkligen men övriga "fetingar" har inte på ett svenskt skidtest att göra. PUNKT.

Well, bra jobbat iaf. Tycker det är kul med er som lägger ner så mycket arbete och ger oss dessa tester. Alltid kul att läsa. Creds to MnO & co.

Cheers
Jo, du har ju rätt såklart, men det är ju tyvärr svårt att få till något annat som sagt. Dock tycker jag ändå att du har fel i viss mån. En del av skidorna i testet hör verkligen inte hemma i en försäsongspist, men det stora flertalet skidor tillhör kategorier där i alla fall jag har stora krav på hur de ska fungera på ett underlag just av den typ som dom är testade i. Rocker, Kuro, Jah Love och liknande borde såklart testas i Alperna eller Nordamerika efter ett rejält dump, men det går ju inte att lösa ens för en skidtidning.

Samtidigt vet jag ju hur en vanlig dag i bergen ser ut för egen del och för dom flesta bummare. Fetingar eller inte, det dras ju pist ändå. Det är inte många dagar som man verkligen tar en skida som är en ren puderskida och i ovanstående test är det väl i ärlighetens namn inte en enda skida som kan ses som en enkelspårig skida för enbart lössnö. Det är tom många skidor av ovan nämnda som jag utan vidare väljer före en ren pistskida för just piståkning om jag ska åka i en större anläggning. Att harva runt på en ren pistskida i en alpanläggning tycker jag är en ren pina. Det tar ju inte många åk innan man börjar snegla på nån ränna eller nån kul linje och har man ett par pistspett under fötterna är man ju helt rökt när det gäller att beta av sådana saker. Den skida man tar på morgonen ska fungera på hela berget den dagen och det innefattar oftast ett och annat piståk där man fortfarande vill hänga på polarna eller köra ifrån tyskar oavsett vad man har på fötterna. Tex kan jag ju relatera till min egen just avslutade knappa tvåveckors jultripp till Alperna. Det blev en majoritet på dagarna på Black Diamond Megawatt, trots att det var mestadels svår och vindblåst veckogammal snö. Väl i pisten så vill man ju stå på likafan, trots att man har "puderlaggen" på fötterna. Sen ner i "Talabfahrten" och man bränner ikapp med allt och alla på en is som är värre än något som sågs på skidtestarhelgerna. För användning i verklig åkning så blir det i alla fall så för mig. Den ideala skidan för min del vore en skida som går som Kuron i lössnö och som en ProRider eller Stöckli DP i pisten. Mer pistskida än en 100mm:are behöver jag bara i låglandsanläggningar med väldigt liten fallhöjd.
 

PhatFred

Aktiv medlem
Utlåtanden från säsongens skidtestarhelger
Puh! Köttigt var ordet!
Som vanligt bland det bästa man kan läsa på FR - omdömesgillt, neutralt, personligt och alltid påpekande att alla plank inte är i sitt rätta element.
Perfekt med samlade åsikter från fler åkare också.

Angående Jah love: jag antar att bindningen var rakmonterad mitt på (i sidled). Skulle en duck stance kunnat hjälpa? Eller bleve det för mycket tå/häl-stående? Och rakmontering vid innerkant skulle väl bara funka för farbröder som jag, som inte piskat ur all old school dalskidestående ur kroppen...

Kul att läsa att pojkarna här hemmavid lyckats så bra med sina "gammaldags nyheter" som det verkade i förväg.

Mattis-J har ju en klar poäng om något jag inte reflekterat över särskilt. Pistskidors egenskaper offpist kommenteras ju betydligt mindre än fetingar i pist. Det har ju inget med försäsongstest att göra, eftersom snön är som den är, men som allmän tanke har han ju helt rätt.

Och jag tror mer och mer på Watea för mig....



Carled sa:
Äntligen! Vi ska nog äta om en halvtimma, så jag väntar och läser nog hela inlägget efter middagen... ;-)
HAHAHAHA!!! En som är mer klartänkt än jag, tur inte chefen är här.
 

Peter_K

Medlem
Utlåtanden från säsongens skidtestarhelger
MnO sa:
Du kan titta på den här filmen: https://www.freeride.se/video/beyond-boarders---where-hope-survives/

Det är en säsongsrulle från en tidigare säsong. Det är ett par år sedan och speciellt Jon har utvecklats rejält sen dess, men det ger ändå en indikation på hur vi åker.

Du hittar exempel på klipp:

Jon (svarta brallor, gul jacka): 4.15, 4.53, 5.14 och på en hel del fler ställen.
MnO (grå brallor, blå jacka): 5.04, 6.30 tex.

Markus O var (som brukligt) knäskadad och syns inte speciellt mycket i filmen.
Jag tror att du glömde rekommendera avsnittet som är 10.05 in i filmen. Just den delen tycker jag visar att åtminstone en av teståkarna tveklöst har den kompetens som krävs för ett sånt här test.
 

LawndartGustav

Aktiv medlem
Utlåtanden från säsongens skidtestarhelger
riktigt kul o läsa ! håller med om mkt men tycker armada JJ borde få mer cred som allroundskida, självklart tråkig att carva med men annars lätt o lekfull, tror den kommer slå försäljningsrekord.

MnO
du tycker inte megawatt eller sally rocker känns tunga o klumpiga ?
 

MnO

Aktiv medlem
Utlåtanden från säsongens skidtestarhelger
LawndartGustav sa:
riktigt kul o läsa ! håller med om mkt men tycker armada JJ borde få mer cred som allroundskida, självklart tråkig att carva med men annars lätt o lekfull, tror den kommer slå försäljningsrekord.

MnO
du tycker inte megawatt eller sally rocker känns tunga o klumpiga ?
Tyvärr har jag personligen inte testat vare sig JJ eller Salomon Rocker som du kanske ser i testutlåtandet. Det är MarkusO som står för de omdömena, men vi brukar tycka väldigt lika när det gäller skidor.

Megawatten känns inte klumpig på nåt sätt. Den känns snarare väldigt lättsam och liten på snön, även om bredden såklart märks vid kantning. 125mm trollar man inte bort, hur man än gör, men den aktiva ytan motsvarar en 170cm twintip ungefär så stor är den verkligen inte. I lössnö kan jag inte ens med god fantasi tänka mig hur man skulle kunna uppfatta den skidan som klumpig. Den är verkligen rapp och smidig. Skidan är lätt i konstruktionen och ganska mjuk överlag, vilket gör den väldigt lätt att hantera. Stuns är det sämre med. Utan att ha provat Rocker så är jag ändå nästan säker på att den är större i känslan, dock med samma grundidé med tippen. Bara genom att lyfta på den så känner man att den är betydligt tyngre framförallt. MarkusO kanske kan gå in och kommentera det hela när han får en minut över på från jobbet.
 

LawndartGustav

Aktiv medlem
Utlåtanden från säsongens skidtestarhelger
när jag nämnde klumpighet så tänkte jag mest på hur dom skulle uppföra sig i småsväng/trixig terräng och skog

kul förresten att få höra en utförlig genomgång av sally czar. många har klagat på längden så det för kul o läsa !
 

Eda

Ny medlem
Utlåtanden från säsongens skidtestarhelger
Tack för ett kanon inlägg!

Vill tillägga att jag håller med till 100% angående "Hendryx Rhino Chaser II"
Var riktigt bra tycker jag!
Känndes som en storslalom race skida i känslan när man åkte fort i pist. Önskar att man kunde få testa i massor av snö...
 

MnO

Aktiv medlem
Utlåtanden från säsongens skidtestarhelger
LawndartGustav sa:
när jag nämnde klumpighet så tänkte jag mest på hur dom skulle uppföra sig i småsväng/trixig terräng och skog
Ok. Megawatt är i konkurrens med Sanouk den bästa skida som jag någonsin har testat för skogsåkning i lös orörd snö. Superkvick och rolig. I skog och hård snö är ju alla skidor klumpiga och det åker jag helst inte om det inte är absolut nödvändigt för att ta sig ner efter ett annat åk.
 

MarkusO

Aktiv medlem
Utlåtanden från säsongens skidtestarhelger
Perkal sa:
Säger bara. Lol. Jag har köpt mig ett par Armada JJ och gillade dom i pisten och det hårda underlaget och nej det var inte placebo.
Åkytan på JJ på hårt underlag blir ju väldigt kort. Den lilla bit kant som har tryck spårar väl på hyffsat, men att säga att den går bra i pist tycker jag sannerligen skulle vara att ta i. Den funkar skapligt. Där drar jag min gräns.

Personligen måste jag säga att jag i nuläget är lite tveksam till just hybridspann, hype eller ej. Jag tycker mest det skapar brytpunkter i trycket och gör det mer eller mindre omöjligt att få ner fram- och bakände. Rockern blir med naturlighet kort och ganska plötslig. Dessutom tycker jag det är tänkbart att konstruktionen gör egenskaperna i löst lite oförutsägbara och även varierande med hastigheten.

Min inställning just nu är att en ganska dämpad jämn continous rocker är en bättre lösning för att locka fram lite pistprestanda ur rockerskidor än hybridspann. Med kontinuerlig rocker blir det ett jämnare tryck längs kanten som ökar framåt och bakåt i takt med att man kantar på mer. Jag föredrar den känslan framför hybridspannens "fram och bakände alltid i luften"-känsla.

Men visst. Den kommer sälja. Inget snack.

Sen diskar jag dig som bedömare eftersom du precis har köpt ett par själv. Objektivitet och dragna betalkort går sällan hand i hand.

(Om man inte heter MnO och jublar över inhandlade skidor som visar sig vara junk - en chans till ett "mid season change"!. (Eller tom "second (late) season change"....))
 

Snödjup

Snödjup har sommaruppehåll i väntan på vinterns snödump.
Topp