Kära unga skidåkande elbilister!
Ursäkta mig, att jag är gammal och fattig. Jag har inte råd för en elbil. Men, tacka mig litet! Jag har räddad världen för er redan många gånger!
Först, det var början av 1970-talet. En stor hungersnöd i Biafra. Ja, jag var i dagis då. Men vi räddade världen med att äta allt. Vet du ung kille, hur smakar det att äta först sipatti (rökt fläsk sås i mjölk) och för efterrätt vaniljepudding? Jag vet! Jag åt det flera timmar, bara för Biafras skull! Jag spydde ett par gånger, men tanten sade, att jag måste äta för Biafras skull.
Vet du ung kille, hur känns det, då du vet för säkert, att världskriget kommer och vi skall dö mycket snart? Leonid Breznev och Ronald Reagan börjar kasta atombombar, och vi har bara några veckor tid? Jag vet! Vi löste hela helvetes hot med att lysna punk rock och dricka potatisvin/gråvin och bete oss mycket dumt! Vi hade nåt fredståg, supandet och punk veckotals i rad! Vad hände? Det kom inget atomkrig! Vi klarade!
Men, men men, så kom nästa öljekriset! Och vi hörde, att nästa kriget börjar av vatten! Men vad görde vi? Rumstemperaturen var 16, och vi lägde tegelstenar i toaletten för att inte slösa så mycket vatten. Och vad hände? Det kom inget nya världskrig! Vi lyckade igen!
Nu, unga killen, saken är så, att jag har gjort tillräckligt med mycket. Allt för mycket. Nu är det din tur! Jag skall åka med diesel och flyga till St. Anton. Nu är det din tur att göra något!
KaitsuH