en anekdot.
i vintras var jag en månad på dominikanska republiken och kuskade runt.
under 4 dagar var jag på en surfcamp vid playa encuentro utanför vindsport-
mekkat cabarete på norra sidan av ön. regionen kan rekommenderas varmt för
såväl nybörjare men främst mer rutinerade brädsportare. dock tyckte jag att den spansk-talande
kulturen med stark prägel av kolonialtiden var mindre intressant enligt mitt tycke och smak.
då är en mer "caribic style" att föredra på öarna söderöver eller på jamaica.
redan under dag 2 på surfskolan, efter att ha lärt mig the very basics of basics kring vågsurfingen,
beslöt jag mig för att kämpa mig ut förbi bryten där localsen och de bättre turisterna
höll till. surfarna. det var en skräckblandad förtjusning. ungefär som första gången man tippade
ner skidspetsarna mot östra ravin. men när jag väl låg därute var det en fantastisk känsla.
jag hade i grund och botten inget där att göra. som total nybörjare med en lång-bräda
på 10 feet var jag en fara för mig själv och andra. och jag var medveten om det. efter ett tag när
jag legat där och guppat bland de erfarna var det en kille som skrek på mig och kom frampaddlandes.
det var surflärarn´. han var ursinnig och frågade vad i helskotta jag gjorde där ute. jag skulle ju
vara därinne och trampa vitvatten med de andra nybörjarna. han sa åt mig att genast bege mig in mot land.
innan min våg kom kände jag lite på en annan. jag halvsatt på toppen där den började bryta och
kände vilken kraft, men framförallt höjd de hade.
jag inväntade, likt de andra därute, rätt våg och när den kom paddlade jag för kung och fosterland.
jag blev totalt bortspolad. det ena örat blev igenbommat av det salta vattnet och i det andra hördes
svagt tonerna av whipeout. jag visste knappt vad jag hette eller vad jag sysslade med.
när jag kom in till stranden, och dagarna efteråt, var jag ändå mycket stolt över det jag hade gjort.
för det var det jag ville. att få slås ned totalt och känna på vad det handlar om. givetvis kunde det ha slutat mindre bra men jag ville ta den risken. en nybörjare med ambitioner, som har suttit på norra halvklotet och suktat i år till k. slater och de andra grabbarnas surfkonster vill ju utsätta sig trots okunskapen. ungefär som liknelsen av de potentater som sitter här på freeride och drömmer (likt undertecknad), fast med en total utförs-bakgrund av 1 veckas snowblades i hundfjället och som på fjällsemestern i åre får för sig att prova sina vingar genom att åka baksidan, på de till dagen hedervärt hyrda tjock-laggen. och på sensommaren samma år, i myrmarkerna ner mot kallsjön, finner bärturister skidutrustning med stickers på, vilka bär namnet av en känd sportfirma nere på torget. förmodligen ganska oklokt, men ändock fostrande.
nu vet inte jag hur det är med regler kring röd-flagg och liknande nere på kontinenten. men min kontenta är
att vill man utsätta sig och är medveten om riskerna så bör man få göra det. jag vet inte om de hade några flaggor
där jag var. och om det flaggades så var det nog ett tecken på att de där mixade rom-drinkarna baserade på färsk frukt var klara att avnjutas i eftermiddags-solen borta på tavernan hitom palmerna.
alltså kunde surfskolan ha avsagt sig allt ansvar, försäkring etc. och låtit den äventyrslystne fått bekänna färg på egen hand. även om det hade gått illa. nu var jag ju ej på plats och såg förutsättningarna på det böljande blå, samt de båda lägrens meningsutbyten. men det är min spontana känsla.
tag väl hand om varandra därute och glöm inte bort att livet är som en bred tavla, full av färger och nyanser!