Bringing Telemark Home

Det var första året för Telemarkfestival i Kvitfjell 6-8 februari. 600 löshälsåkare samlades och visade hur man dansar på skidor.

Som telemarkåkare får man ofta höra att telemark är ett ovanligt ineffektivt och dumt sätt att åka skidor på. Visst, som transportmedel är kanske telemark inte optimalt, men det är inte dans heller och många gillar att dansa. Ofta är man en av bara en handfull som inte låser hälen när man åker till en skidort och jag gissar att de flesta telemarkåkare som tar en tur under liften njuter av blickarna och kommentarerna de får. Den typen av kommentarer och blickar uteblev helt under helgen 6-8 februari i Kvitfjell. Den första Freeheel Scandinavian Masters gick av stapeln och uppskattningsvis 600 telisåkare (!) infann sig för att njuta av riklig snö, tävling, fest, testa den senaste utrustningen men kanske framförallt för att åka skidor och träffa likasinnade. Under parollen ”Bringing Telemark Home” utvidgas för första gången World Masters Touren till att omfatta Skandinavien. Jag vet inte vad Sondre Norheim hade sagt om telecross, feta rockerskidor och plastpjäxor, men jag gissar att hade han stått först i kön för att prova den senaste utrustningen och jag är 100 procent säker på att han skulle ha uppskattat arrangemanget.

Prognosen visade på 20 cm snö när jag packade bilen och vis av erfarenhet stannade jag till i Göteborg för att köpa ett par Autosocks. Man vill ju inte bli stående halvvägs upp på fjället. På radion varnades för halka, vilket känns lite festligt när man är skidåkare. Färden gick dock smärtfritt och de första flingorna började sakta dala först när jag svängde in på parkeringen i Fåvang, där min vän Marius väntade med varm middag och stor gästfrihet.

Fredag morgon – ett hoppingivande lager snö på bilen, kaffe och frukost inombords och Queens of the Stoneage i stereon. Vägen uppför fjället känns alltid extra lång när det snöat men snart stod jag med fötterna i nyss formgjutna NTN-pjäxor. Arrangörerna Scott, Richard, Patrick och Eskil var fullt upptagna med de sista förberedelserna inför lördagens Telecross och utställarna hade inte hunnit hem från ISPO ännu, så jag utnyttjade dagen till att köra lössnö. Kvitfjell är litet men det finns gott om snö i skogen utanför pisterna. Framåt eftermiddagen började man ana vad som var på gång. Jag fick sällskap av allt fler telemarkåkare i backarna, vid mellanstationen pratades det skidor, bindningar och pjäxor. Lektioner bokades och hungriga magar fylldes med gourmetkorv på terassen utanför Koia i väntan på filmaftonen.

Natten till lördag bjöd på mer snö och lovade goda förhållanden för dagen. Mitt resesällskap Fredrik hade gamla carvingskidor i fodralet så jag lånade ut ett par fetingar istället och vi styrde mot liftkortluckan. Den vanliga reklamradiomusiken pumpade ut från reklamtältet där en konferencier (som nog överdoserat koffeinet på morgonen) högljutt försökte få folk att slå varandra i huvudet med en skumgummiklubba istället för att köra puder. Flinande åt hans vilda entusiasm siktade vi på liften och den väntande snön. Snart nog doppade vi knäna i lätt, kall snö och våra twintips kastade upp vita svansar av snörök. Vi missade det stora snöfallet med två veckor men fortfarande fanns fickor av djupare snö och även i de mer uppkörda backarna var det mjuk och behaglig snö under de nyfallna kristallerna, vilket fler än vi hade insett denna dag. Vart man såg i backen böjdes knän och utanför pisterna spårades gammalt och nyfallet puder på egna och lånade skidor. Folk hade kommit från alla delar av Norge, från Skåne hade far och son kört 10 timmar till Kvitfjell och tre tappra gossar från Finland ställde upp med lösa hälar och glada miner. Kunskaps- och utrustningsnivåerna varierade stort men humöret var generellt på topp. Det artade sig till fest!

Allt ifrån ärrade tävlingsåkare till glada amatörer ställde upp i telecrosstävlingen. Glada miner byttes för en liten stund till bister tävlingsinstinkt och när startporten gick upp tävlade man inte bara om priser värda 25000 norska kronor utan också även startplatsen i Freeheel World Masters Final i Galtür, Österrike i mars. Trots det så var det ovanligt lite knuffande och fula tricks i backen. En och annan skida blev trampad på men mer påtagligt var åkglädjen och på sista hoppet kunde man se flera publikfriande grabs och höga, långa hopp. Riktigt glädjande att se var juniorklassen, som hade få deltagare men körde minst lika seriöst som seniorerna. Inte illa med tanke på att detta är första året. De lyckliga pristagarna gick hem med bland annat nya pjäxor, bindningar och spadar. Förhoppningsvis växer startfältet ytterligare till nästa år.

Lördag kväll bjöd på fest på Koia. Trångt men trevligt var omdömet från de flesta och den finska kontingenten visade vad sisu betyder genom att vara sist ut genom dörren när man stängde Koia men ändå ställa upp med glada miner när liftarna öppnade på söndagen. Precis som vi börjat vänja oss vid så hade det snöat under natten och dagen utnyttjades till att testa olika pjäxor, bindningar och skidor från Linken, Rotefella, Voilé, Black Diamond, K2, Scarpa och Crispi. Många fick chansen att prova rockerskidor för första gången och Rottefella lade stor energi på att marknadsföra NTN – New Telemark Norm. Oavsett vad man tycker om NTN är nog de flesta överens om att systemet ger en fantastisk kantkontroll. För egen del hamnade Black Diamonds Megawatt högst på önskelistan till nästa jul av de skidor jag provade, oavsett bindning. Det är en skida som uppmuntrar till att åka ännu fortare på alla underlag utom is. Särskilt på gammal uppkörd lössnö kommer den till sin rätt. Den stora spetsen och rockern äter ojämnheter till frukost, lunch och middag och i puder kan man köra med fullt tryck på framskidan utan risk att dyka.

För att vara ett förstagångsevenemang kan Telemarkfestivalen i Kvitfjell bara klassas som en succé! Framförallt eftersom alla som jag pratade med hade haft kul och planerade att komma tillbaka nästa år. Tar dom med sig några vänner också så har vi snart en fenomenal telemarkfest. Nästa års festival planeras till slutet av januari eller tidiga februari. Gör en anteckning i kalendern redan nu. Har du aldrig provat telemark förut är det ett perfekt tillfälle att ta en danslektion!

Text: Mattias Unander