Väntan vid avgrunden: Del 2

Här är upplösningen på Peter Hofbauers dramatiska glaciärolycka från Kaprun. De österrikiska pistörerna har precis satt igång räddningsaktionen. Frågan är bara om det inte redan är för sent.

Detta har hänt:
1984 reser Peter Hofbauer i sällskap med några skidlärarvänner och sina två bröder Harry och Robert ner till Kaprun i Österrike för att åka skidor. Det är en vecka innan julafton och således tidigt på säsongen. På den över tre tusen meter höga toppen Kitzsteinhorn har mycket snö fallit, men långt ifrån tillräckligt för att fylla igen alla livsfarliga sprickor i glaciären. Strax innan liftarna stänger faller Peter ner i en glaciärspricka. Nere i sprickan står han omgiven av två svarta hål som fortsätter ner mot glaciärens innandöme och väntar på undsättning.

Under tiden försöker hans bröder och tyske vännen Toschi övertyga pistörerna i Kaprun om att Peter ligger nödställd någonstans uppe på berget. Pistörerna låter sig dock inte lättvindigt övertalas och mycket tid förloras i jakten på bevis för att fastställa att Peter inte har åkt ner hela vägen till dalen.

Nu har stora larmet äntligen gått hos bergräddningen i Kaprun. Kampen för att hitta Peter, levande, har just tagit sin början. Men det har Peter själv ingen aning om.

 

Den trevlige österrikaren

– Hilfe! Tiefschnee! Ravine, ropar Peter nerifrån glaciärsprickan.
Han står kvar på den lilla snöbädden. Femton meter under mark. Hans väntan vid avgrunden börjar kännas tröstlös. Drygt en timma har passerat. När kommer undsättningen egentligen? För att hjälpa dem på traven fortsätter han därför att ropa med jämna mellanrum:
– Hilfe! Tiefschnee! Ravine!
Men glaciärsprickans smala väggar får bara ljudet att fortsätta rakt upp i skyn. För att höra Peters rop krävs att räddaren står alldeles intill sprickans öppning i marken. Tanken på att få stanna i avgrunden för gott och frysa ihjäl kommer över Peter. ”Tänk om jag slukas av glaciärens blåsvarta och isiga insida?”. Han fortsätter ändå att ropa, men med en allt svagare stämma.

Ovan mark är räddningsaktionen igång. Fem pistörer skickas upp på glaciären för att skida nerför och leta. Kabinen används också i eftersöket. De kör mycket långsamt över området där Peter misstänks ha försvunnit. De starka strålkastarna är påslagna och föraren spanar genom golvluckan efter den nödställde. Ett militärförband på 50 man är inkallade och på väg upp för att hjälpa till.

Medan det är febril aktivitet uppe på glaciären får Peters bröder Harry och Robert snällt sitta och vänta i pistörerna personalrum. Deras tyska vän Toschi är kvar nere i dalen vid bilparkeringen och väntar, han är chockad efter allt som hänt. Korta anrop hörs från pistörernas radiokommunikation. Trots att Harry vet att de österrikiska pistörerna både har utbildning och erfarenhet av bergräddning, är det en jobbig väntan. Skräcken för att hans bror inte längre är i livet blandas med små glimtar av hopp. Att sitta passiv och höra räddningsmanskapets kommunikation är därför en känslomässig berg- och dalbana.

En av pistörerna förklarar det som Harry inte vill höra: tidigt på säsongen är det förenat med livsfara att åka på glaciärens avspärrade delar. Sprickorna som alltid finns i glaciären, har inte hunnit fyllas igen med snö. Ovanifrån ser det säkert ut, men en tunt lager nysnö räcker knappast för att bära en skidåkares tyngd. Förmodligen är det genom ett sådant tunt snötäcke, med ett gapande svart hål under, som Peter föll ner. Detta är kalla fakta och Harry ryser när han tänker på konsekvenserna av det han just hört. ”Lever verkligen Peter?”, undrar han.

Utanför fortsätter österrikarnas systematiska räddningsaktion. De skidburna pistörerna fortsätter att försiktigt ta sig över det avspärrade området där svensken försvunnit. Militärförbandet har nått fram till bilparkeringen nere i dalen. Föraren i kabinen som startade uppifrån bergstationen hör något. Är det bara vinden eller något annat? Han stannar kabinen direkt och den stora korgen vajar lätt av inbromsningen och får strålkastarljuset att fladdra mot den vita snön nedanför. Kabinföraren lyssnar men hör bara vinden och knarret från kabinen. Efter någon minut hör han någon som ropar:
– Hilfe! Tiefschnee! Ravine!

Peter är funnen, han lever men är han oskadd? Kabinföraren ropar ner för att kolla. Peter gastar tillbaka att han är ok. ”Hjälp är på väg”, förklarar kabinföraren. Han anropar de övriga i räddningsmanskapet via sin walkie-talkie och pistörerna drar sig ner mot sprickan där Peter befinner sig. I samband med att beskedet når de andra pistörerna hör även Harry och Robert att man funnit deras bror.
– Jaaa! Han lever, jublar alla i pistörernas personalrum.
Omfamningar och glädjetårar. Första delen av räddningsaktionen är klar. Man har funnit den nödställde. Men glädjen blir inte så långvarig. Nu börjar nästa fas i räddningsaktionen; på något sätt ska Peter hämtas upp ur glaciärsprickan. Dramat är långt ifrån över – fortfarande är det femton meter mellan Peter nere i sprickan och räddningsmanskapet ovan mark.

– Det kommer att falla ner lite snö över dig snart, ropar en av pistörerna som tagit sig fram till sprickans kant.
Peter ropar tillbaka att han förstått. Därefter firas Lorenz Kocher, en av de österrikiska bergräddarna, ner med ett extra rep över axeln. Han bär en klättersele och är säkrad mot en snövessla som räddningsmanskapet kört fram så nära sprickan som möjligt. Lorenz som firas ner i den mörka glaciärsprickan verkar dock vara van vid de livsfarliga omständigheterna. Han till och med ler mot Peter när han kommer ner med en ficklampa i handen. Peter får sträcka ut handen och hjälpa honom in på snöbron.
– Guten Tag, Wie geht’s? frågar Lorenz.
Peter hälsar tillbaka och berättar att han faktiskt är rätt okej, skrapsåret i ansiktet från fallet ömmar lite. Lorenz verkar lättad över att Peter är så samlad trots att han svävar i stor fara. Situationen kan snabbt gå från att vara kritisk till att bli dödsfarlig om den nödställde drabbas av chock och börjar agera irrationellt.

Med detta i tankarna samtalar därför Lorenz med Peter efter bästa förmåga. Han talar om för Peter att han besökt Sverige flera gånger, i somras firade han till och med midsommar där. Peter håller sig lugn och lyssnar intresserat på vad bergräddaren berättar. Efter att ha småpratat i några minuter är det dags för Peter att ta sig ur sprickan.
– Först binder vi mitt extra rep kring dig och sedan börjar mannarna däruppe hjälpa dig uppför sprickan, förklarar Lorenz.
– Ska jag luta mig bakåt och liksom gå med fötterna mot isväggen?, frågar Peter.
– Ja, det är precis så det skall gå till. Och akta ansiktet så att du inte stöter emot isväggen. Då kan du skrapa upp fler sår, säger Lorenz.
De testar att repet håller och sedan ropar österrikaren upp till sina kollegor vid glaciärsprickans öppning att det är dags. Peter har väntat tillräckligt nere i mörkret och nu ska han upp. Han skjuter sig ut från snöbädden och hänger lodrätt i repet som sitter fast runt hans bröstkorg. Nedanför ser han sina pjäxor och längre än så vill han inte titta. Männen börjar därefter dra upp honom medan han skjuter ifrån mot isväggen med fötterna.

Det är mödosamt och ibland skjuter Peter ifrån med knäna istället för fötterna. Stadigt kommer han närmare öppningen men strax innan han är helt uppe börjar problemen; repet har skurit in i snön en halvmeter och därför måste Peter med egna krafter ta sig över snöväggen som bildats. Han är trött. En av männen däruppe fattar tag i Peters hand och försöker hjälpa honom den sista biten över kanten. Peter är utmattad och släpper efter. Han blir hängande i repet någon meter under säker mark. Det görs ett sista desperat försök. De sliter och drar i repet för att få Peter över kanten. Av de starka påfrestningarna glider repet hårdare och hårdare runt hans bröstkorg. Peter får svårt att andas och försöker skrika åt dem att sluta.
– Jag kvävs, kvider han fram.
Trots att det blir mer av en viskning än ett rop hör österrikarna honom och slutar dra i repet. Sedan gör de det som Peter minst av allt vill – de firar ner honom. Snabbt och djupt åker han ner i avgrunden igen.

Den hoppfulla inställningen som Peter lyckats hålla uppe är borta.
– Jag tappade allt självförtroende och min koncentration var som bortblåst. Chocken kom över mig och jag kände en enorm trötthet, förklarar Peter.
Vi sitter fortfarande i hans kök utanför Lund och lyssnar på dramat som utspelades på glaciären i Kaprun i mitten av åttiotalet. Det är många år sedan nu, ändå känns det lika aktuellt.
Under sommaren 2008 omkom elva klättrare på K2. Säsongen som gick i alperna krävde nya lavinoffer. Den 28-årige amerikanska friåkaren Billy Poole dog efter ett misslyckat dubbeldrop i Utah, nära Salt Lake City. Den alpina världen kryllar av dramatiska olyckor och vi påminns hela tiden om vår dödlighet. Peters historia är deras historia, men utgången i hans fall var lycklig. Han tar återigen till orda och vi lyssnar spänt till upplösningen av hans historia.

– Långt borta i mörkret hörde jag en röst som sa åt mig att sträcka ut handen, berättar Peter.
Den unga österrikiska bergräddaren hade nerifrån snöbädden följt Peters misslyckade försök att komma upp ur sprickan. Nu hjälpte han Peter tillbaka in på snöbädden jämte sig. Lorenz såg Peter i ögonen och förklarade att han inte skulle lämna honom. Om bara Peter slutade prata strunt skulle allt gå bra.
– Hur kan du vara så lugn?, frågade Peter.
– Om en liten stund är resten av räddningsmanskapet här med den riktiga selen som jag precis sa till dig. Med full utrustning är det inga problem att hala upp dig, sa Lorenz övertygat.
Sedan berättade bergräddaren om sin utbildning. Den bestod i huvudsak av sprängning av laviner, livräddning och första hjälpen i alpina områden, samt bergklättring för räddningsändamål. Hans jobb var bergräddning i alpina områden och han arbetade med detta året om. Lorenz största fritidsintresse var bergsbestigning. En lämplig räddare med andra ord. Medan de konverserade kände sig Peter lite lugnare. Men han var fortfarande livrädd och stod och höll om den unge österrikaren.

Efter några långa minuter firas en klättersele ner. Lorenz hjälper Peter att sätta på den samtidigt som han peppar honom. Det är dags för ett nytt försök. Peter känner att krafterna har återvänt något sånär.
– Samma rutin som förra gången, håll pjäxorna mot isen och akta ansiktet, säger Lorenz.
Han lovar att lysa med sin ficklampa hela tiden under uppfärden. Peter tror att det skulle kunna gå vägen och är villig att försöka.

Peter hänger sig ut och räddningsmanskapet ovanför börjar dra honom upp ur sprickan. Det går bra och nedanför hör han Lorenz mana på honom hela tiden:
– Såja, fortsätt att skjuta ifrån!
Det går som planerat ända upp till snövallen vid öppningen.
– Stanna!, ropar Peter.
Han vill ta rejält spjärn med fötterna mot isväggen innan de fortsätter. Han sätter pjäxorna stadigt mot väggen och ropar att det är dags att dra i repet igen. De österrikiska pistörerna drar med alla sina krafter medan Peter skjuter ifrån. Men det går inte. Han kommer inte tillräckligt långt ut från snövallen för att kunna kravla sig ur sprickan. Paniken sätter sina djupa och vassa klor i Peter igen och han minns hur det gick förra gången.

Pistörerna ser Peters vilda, skräckslagna ögon. Han är så nära dem men ändå så långt bort. De börjar tjata på honom.
–Försök! Kom igen! Du är nära!
Samtidigt hugger de bort så mycket av snövallen som de kan. Snön yr och mycket faller ner i sprickan och landar på Lorenz som står kvar på snöbädden femton meter längre ner. Peter lyckas med dolda krafter att ta sig lite utanför snövallen och sträcker ut sina armar efter hjälp av pistörerna ovanför. De får tag i honom och drar upp honom, men han fastnar med midjan i den lilla öppningen som de har huggit fram i snövallen. Men de ger sig inte. De hugger hålet lite större och skvätter ner ännu mer snö. Nu går det och Peter drar sig ur sprickan med räddningsmanskapets hjälp.

Invirad i varma filtar inne i snövesslan några minuter senare får Peter en kopp varmt, sött te. De startar snövesslan och börjar rulla ner mot pistörernas personalrum och mellanstationen på berget. Just innan den stora maskinen börjar röra på sig ser Peter någonting som kravlar sig ur glaciärsprickan. Det är hans trevliga österrikiska räddare. Peter är överlycklig över att allt som Lorenz har sagt stämmer. Båda är de nu i säkerhet och kan andas ut efter all dramatik nere i sprickan.

Resten av historien består av det kära återseendet av bröderna Harry och Robert och kort sjukhusvistelse i Zell am See. På sjukhuset skriver Peter ner vad han hade varit med om uppe på glaciären vid Kitzsteinhorn. På torsdagens eftermiddag, tre dagar efter olyckan, åker Peter upp på berget igen för att tacka sina räddare. Han bjuder dem på whiskey och en tårta. Han skriver så här om mötet:

”Vi kom bland annat in på en diskussion om avspärrningar. Räddningsmanskapet hävdade att det endast är rekommendationer för att de skall kunna garantera att skidåkningen är riskfri, så gott det nu går. De var helt emot förbud eftersom skidåkning är en fri sport.”

Peter funderade själv över vad som hänt och skrev i sin redogörelse:
”Jag hoppas att detta kan ge en tankeställare och kanske skapa förståelse för varför vissa pister eller delar av skidområden är avspärrade. Det finns alltid ett skäl till en avstängning – även om snön alltid är bättre på andra sidan avstängningen.”

Kort efter att Peter kom hem till Sverige pratade han med en psykolog om vad som hänt nere i Österrike. Det var en god hjälp för att han skulle ta sig vidare. Peter åker fortfarande skidor och har inga men efter olyckan 1984. Än idag kör han offpist.
– Men jag skulle aldrig i mitt liv göra det igen utan att ha pratat med folk som känner till de lokala förutsättningarna. Det finns alltid någon, liftpersonal, pistörer eller lokala skidlärare som vet hur just deras berg fungerar, vilka farorna är och vad man skall akta sig för.

Läs del 1 av berättelsen

Text: Anders Wingqvist