Väntan vid avgrunden: Del 1

Väntan vid avgrunden är en sann berättelse i två delar om Peter Hofbauer från Lund som balanserade med döden i en glaciärspricka i Kaprun.

I den alpina världen finns många tragiska öden. Nu senast omkom elva klättrare på K2. Peter Hofbauer är en av dem som fått erfara bergens farliga sida. Hans livs puderåk på glaciären i Kaprun slutade med ett handlöst fall på femton meter. Här är hans historia.

Vinterlandskap i Kaprun;lika vackert som farligt.
Vinterlandskap i Kaprun;lika vackert som farligt.

Peter vaknar stående med stavarna i händerna. ”Hur sjutton hamnade jag här?”. Framför honom är en stor blå vägg av is och bakom honom tornar en likadan vägg upp sig. Tystnaden i avgrunden är total sånär som på ljudet av hans egna rörelser. Den lilla snöplatån som räddat Peter är precis stor nog åt två personer. Till vänster öppnar sig en svart springa utan botten. På höger sida flankeras snöbron av ytterligare ett hål som fortsätter nedåt mot Kitzsteinhorns bergbotten; hur djupt hålet är har han ingen aning om. Skidor, mössa och glasögon är försvunna, förmodligen har de fallit vidare ner i glaciärsprickan. Minnet är suddigt och tillfälligt borta. Beslutsamheten är dock där och Peter bestämmer sig för att klättra upp ur sprickan.

Muntra miner på Sporthotell Alpin i Zell am See. Harry Hofbauer till vänster och storebror Peter till höger.
Muntra miner på Sporthotell Alpin i Zell am See. Harry Hofbauer till vänster och storebror Peter till höger.

Timmarna innan Peter ska ta sig an den djärva klättringen uppför glaciärsprickans isvägg var situationen helt annorlunda. Det var en vecka före julafton 1984 och i sällskap med sina två bröder Robert och Harry, samt några tyska skidlärarvänner, hade Peter begett sig till Österrike för att njuta av glaciäråkning. Skidsystemet i Kaprun, med toppen Kitzsteinhorn 3 203 meter över havet, hade fått mycket snö trots att det var tidigt på säsongen. En knapp halvmeter nysnö låg orörd mellan pisterna och under kabinliften. Kompisgänget bodde bekvämt nere i vackra Zell am See på Sporthotel Alpin, åt gott i restaurangen på kvällarna och pratade mycket om skidåkning. Alla var ense om att det hade varit en genialisk idé att fara till Kaprun; billigt, lite folk i backarna och snösäkert.

Dagen började med frukost på hotellet. En av vännerna i sällskapet, Toschi från Hamburg, sa åt de andra att sno sig.
– Nysnö varar inte för evigt, manade han.
Peter gjorde som vanligt en extra ostfralla och stoppade ner den i jackfickan. ”Extra energi att sätta i sig under dötiden i kabinliften”, resonerade han. Himlen var mulen denna måndag och det snöade fortfarande lätt när de kom upp på berget. Förutom en klarblå himmel var det inte mycket som fattades det glada skidgänget. Pudret, eller djupsnön som man sa i början på åttiotalet, var otroligt lätt och fint på den höga höjden. Utanför de markerade pisterna var det extra rikligt med snö – där var det inte många som åkte så gruppen kunde bränna varv efter varv av ospårad lössnö.

Tonen är lika glad idag, nästan 25 år senare, när Peter och Harry, en av bröderna, berättar hur bra åkningen var. Vi sitter vid köksbordet hemma hos Peter Hofbauer, i hans hus som ligger strax väster om Lund. Kaffebrödet är slut för länge sedan men den omskakande glaciärhistorien från Kaprun har bara börjat.

Skidhjältar från 80-talet. Bröderna Hofbauer visste redan då hur en pudersväng skall tas. Från vänster Harry, Peter och Robert.
Skidhjältar från 80-talet. Bröderna Hofbauer visste redan då hur en pudersväng skall tas. Från vänster Harry, Peter och Robert.

Peter njöt mycket och länge av skidåkningen i Kaprun. Det kunde gå flera år mellan tillfällena då liknande snöförhållanden infann sig. Han tog leende för sig av vad berget bjöd. Fyra år tidigare hade han varit just här i Kaprun och åkt lössnö under kabinliften. Nu lät han återigen skidorna glida genom snön i kontrollerade svängar med spetsarna knappt synliga under det tjocka snötäcket. De övriga i gruppen började tröttna – ben och huvuden var slutkörda. Den intensiva skidglädjen till trots satte orken stopp. Peter var dock inte lika trött. Kanske var det den extra ostfrallan? Hur som helst ville han fortsätta åka. Toschi var också sugen på ett sista åk i den sagolika snön. Gruppen kom överens om att mötas nere vid dalstationen. Harry sa hej då till sin bror utan att ha en aning om att de närmaste timmarna skulle tillbringas i skräckfylld väntan.

Vid halv fyra på eftermiddagen tog Peter och Toschi en sista tur upp med kabinliften mot toppen av det mäktiga Kitzsteinhorn. När de tittade ut genom kabinliftens skitiga plexiglas såg de att det var folktomt i backarna. De klev ur vid bergsstationen och åkte igenom den branta puckelpisten, som låg direkt till höger efter avstigningen. Därefter fortsatte de in till höger och böjde sig under en fladdrande pistmarkeringslina. De trodde att det vita snöfältet som bredde ut sig nedanför dem var säkert – dels hade de åkt på ungefär samma ställe hela dagen, dels hade Peter varit där fyra år tidigare. Under kabinliftens stålvajrar högt uppe i skyn hittade de sina senaste s-formade spår. De drog sig ytterligare några meter bort och skar nya spår med skidorna i den lätta snön; Toschi först, tätt följd av Peter. Uppifrån kabinliften måste det ha sett underbart ut – två skidåkare rakt under liften som lade perfekt formade svängar nerför berget.

Peter var tvungen att ligga något utanför Toschis spår för att få orörd snö. Toschis krafter sinade och han tog av vänster tillbaka mot pisten, medan Peter fortsatte ensam genom djupsnön. Plötsligt försvann snön under hans skidor. Drömåket var över. I pisten åkte Toschi vidare ner mot kabinliften för att vänta in sin svenska vän – ovetande om att Peter just fallit femton meter ner i glaciärens innandöme.

En trött Peter Hofbauer fotad i början av november 1984, en månad innan olyckan
En trött Peter Hofbauer fotad i början av november 1984, en månad innan olyckan

Nere vid liften väntade Toschi på att få se Peter Hofbauers skäggiga nuna. Istället träffade han Robert, yngst av bröderna Hofbauer, som också stod och väntade på Peter.
– Woher ist dein Bruder? frågade Toschi.

Inte heller Robert hade sett sin storebror komma ner efter sista åket. Toschi åkte upp i kabinliften för att leta efter Peter. Han syntes inte till någonstans. Hade han åkt hela vägen ner till dalen utan att meddela de andra? När Toschi för andra gången kom ner till liften utan Peters sällskap började det märkas att han var nervös.
– Hittade du honom? frågade Harry som anslutit.
Toschi berättade andfått om vad som precis hade hänt. Harry som märkte att Toschi var stressad, ville att de skulle ta liften upp en gång till för att leta grundligt efter Peter. Men det var för sent. Det var stängningsdags i Kapruns liftsystem och de hänvisades till att larma pistörerna som var säkerhetsansvariga på berget.

Nere i glaciärsprickan var Peter, trots de dramatiska omständigheterna, lugn. Eftermiddagsljuset sken fortfarande ner genom öppningen långt ovanför hans huvud och han var ordentligt påklädd med flera lager av kläder. Försöket att klättra upp ur sprickan för egen maskin gick inget vidare, den massiva isväggen var ogenomtränglig för pjäxans hårdplast. Istället för att tappa modet beslöt sig Peter för att hålla sig ifrån själva isen. ”Kyla ned sig i onödan är ju inte särskilt smart”, tänkte han och tog stöd mot sina stavar för att få lite ro. Han hade inga särskilda smärtor – några skrapsår i pannan och ett par ömmande revben. Ett billigt pris att betala för ett fall på femton meter rakt ner i en glaciärspricka.

Sprickan som Peter föll ner i. Ser ofarlig ut på bild, betydligt värre i verkligheten.
Sprickan som Peter föll ner i. Ser ofarlig ut på bild, betydligt värre i verkligheten.

Medan Peter stod där nere tänkte han på sin familj hemma i Skåne. Dem ville han återse. Men paniken hade inte satt sina klor i honom. En lugnande insikt var att en frysdöd är en relativt skonsam död. Peter hade hört att det var som att somna in långsamt. Men vid den tanken stannade han inte så länge. Han undrade mest varför räddningen dröjde så länge. Toschi visste ju nästan exakt vart han åkte och det österrikiska räddningsmanskapet borde med hjälp av spåren i snön enkelt kunna se var han hade fallit ner. Tyvärr var det mer komplicerat än så; bergräddarna måste först vara fullkomligt övertygade om att det inte var ett falskt larm. Bevisbördan låg därför på Peters bröder Harry och Robert.

Pistörerna satt bekvämt i sitt personalrum och lyssnade på den dramatiska historien.
– Han ligger där uppe någonstans och är skadad, förklarade Harry.
Österrikarna var måttligt imponerade av berättelsen och försäkrade att Peter hade åkt hela vägen ner till dalen. Skräcken för vad som hade hänt byttes mot frustration över de oförstående pistörerna. ”Ska vår bror dö på grund av att ett gäng pistörer inte litar på att vi talar sanning”, undrade Harry.
– Han skulle aldrig åka ner utan att säga till först, försökte han.
Pistörerna trodde fortfarande inte på vad de hörde. De ville ha handfasta bevis för att sätta igång en stor räddningsaktion. Toschi skickades ner för att kolla bilparkeringen. Ingen Peter. Harry ringde hotellet i Zell am See. Ingen Peter. Toschi kontrollerade även de närliggande pubarna vid parkeringen – fortfarande ingen Peter.

Stora larmet går i Kaprun. Bergräddningen inleds. Klockan närmar sig fem på eftermiddagen. En timme har förflutit sedan Harry, Robert och Toschi först berättade vad som hänt för pistörerna.
– Sextio förlorade räddningsminuter som kan kosta Peter livet, kommenterar en upprörd Harry. Skymningen har börjat falla och ankarliftarna vajar knarrande i glaciärvinden ett par hundra meter ifrån sprickan där Peter fallit ner.

Fortsätt läs del 2

Text: Anders Wingqvist, Foto: Privat
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.