D
Deleted member 80259
Guest
[RR] En dröm blir sann - 22 December
Jag hade sparat ihop till en enkelbiljett till Vancouver, det hade tagit ungefär ett halvår av lagerslit. Det mesta av pengarna gick trots allt till röka. Väl framme i Vancouver liftade jag till Mammoth som var min slutdestination. Tyvärr var Vancouver airport en smula längre ifrån Mammoth mountain än jag tidigare trott. Tur i oturen fick jag efter två bilbyten kontakt med en lastbilschaffis som skulle hela vägen till Mammoth mountain med tio ton djurpellets, alltså gammalt kadaver man malt ned för att på nytt föda djuren. Det blev en spektakulär färd i sann "Thelma & Louse-anda" med många nya ansikten som etsade sig fast i hornhinnan för en lång tid framöver.
I alla fall, väl framme efter vår spektakulära färd letade jag ett ställe att sova på. Då jag inte hade bokat något i förväg, eller ens hade pengar för den delen så siktade jag direkt in mig på att squatta någon gammal byggnad. Jag lyckades bryta mig i något som för stundens mörker såg ut som en pistmaskinshall, och trots mörkret hittade jag en pressening efter en vägg som jag lyckades slita ned och göra till min madrass. Det var inte bekvämt, men morgondagens åkning fick mig att hela tiden se framåt och övervinna det mesta.
Jag vaknade av att det rasslade till, någon drog en enorm port åt sidan och in kom två amerikanska dudes i 35-års åldern. Lagomt solbrända och ansiktspinade av bergens vindar. Dom blev såklart förvånade när dom såg mig, men gick fram för att fråga hur det var med mig. Jag berättade hela historien och hur min kärlek till skidåkning hade drivit mig ändå från skandinavium till stora Amerika. När jag berättade att jag var svensk visade det sig självklart att en av dessa dudes var svenskättling, som de flesta amerikaner på något vis är sedan våra förfäder seglade över till lyckans land någon gång i början av 1900-talet.
Uppspelt över att jag var svensk kom nästa chock för mig. Duden erbjöd mig att följa med och åka helikopterskidåkning med dom. Jag tackade såklart JA med stora bokstäver men kände samtidigt hur svälten började ta ut sin rätt. Jag hade faktiskt inte ätit sedan jag på planet lyckats flörta till mig en måltid som inte ens ingick i min stol.
Skulle jag våga be om mat eller var det för mycket? Jag tänkte att amerikanarna var ett snällt folk och hade jag tagit mig så här långt skulle jag banne mig inte falla på lite mat. Jag tog mod till mig och frågade om de hade en banan eller något annat att bjuda på. Det blev lite tyst och för en sekund trodde jag att jag skulle bli utskälld. Krävde jag för mycket? Var jag körd? Skulle jag få svälta ihjäl på mållinjen?
Of course my swedish friend, when did you eat last time? come here, i have some snickers and diet coke back here... lyckan i mina ögon går nog inte att beskriva med ord. Min nyvunna dude tog med mig bakom några flyttkartonger där han hade ett minikylskåp med alla godsaker man kan tänka sig. Det blev två snickers, en 2 liters diet coke och en vatten som jag stoppade i ryggan. På vatten kommer man långt tänkte jag.
Medans jag äter går grabbarna iväg och förbereder sig, efter en timme är de tillbaka och vi hjälps åt att dra ut helikoptern. Det var med andra ord ingen pistmaskinshall jag hamnat i, utan en äkta helikopterhangar. Jag tänkte åter igen på vilken lyckans ost jag var. Var det äntligen min tur att få något här i livet?
Vi hoppade in och Charlie som den andra duden hette satte sig bakom spakarna. Han skulle tydligen filma oss och samtidigt flyga helvetesmaskinen som skulle ta oss till himmelriket.
Det gick fort och redan efter 5-10 minuter var vi framme vid foten av berget vi skulle åka ned för.
Men nu måste jag faktiskt sova, ska upp och besiktiga bilen 09.10 imorgon men så fort jag hinner kommer jag tillbaka och ger er del 2 och slutet av denna magiska berättelse.
I alla fall, väl framme efter vår spektakulära färd letade jag ett ställe att sova på. Då jag inte hade bokat något i förväg, eller ens hade pengar för den delen så siktade jag direkt in mig på att squatta någon gammal byggnad. Jag lyckades bryta mig i något som för stundens mörker såg ut som en pistmaskinshall, och trots mörkret hittade jag en pressening efter en vägg som jag lyckades slita ned och göra till min madrass. Det var inte bekvämt, men morgondagens åkning fick mig att hela tiden se framåt och övervinna det mesta.
Jag vaknade av att det rasslade till, någon drog en enorm port åt sidan och in kom två amerikanska dudes i 35-års åldern. Lagomt solbrända och ansiktspinade av bergens vindar. Dom blev såklart förvånade när dom såg mig, men gick fram för att fråga hur det var med mig. Jag berättade hela historien och hur min kärlek till skidåkning hade drivit mig ändå från skandinavium till stora Amerika. När jag berättade att jag var svensk visade det sig självklart att en av dessa dudes var svenskättling, som de flesta amerikaner på något vis är sedan våra förfäder seglade över till lyckans land någon gång i början av 1900-talet.
Uppspelt över att jag var svensk kom nästa chock för mig. Duden erbjöd mig att följa med och åka helikopterskidåkning med dom. Jag tackade såklart JA med stora bokstäver men kände samtidigt hur svälten började ta ut sin rätt. Jag hade faktiskt inte ätit sedan jag på planet lyckats flörta till mig en måltid som inte ens ingick i min stol.
Skulle jag våga be om mat eller var det för mycket? Jag tänkte att amerikanarna var ett snällt folk och hade jag tagit mig så här långt skulle jag banne mig inte falla på lite mat. Jag tog mod till mig och frågade om de hade en banan eller något annat att bjuda på. Det blev lite tyst och för en sekund trodde jag att jag skulle bli utskälld. Krävde jag för mycket? Var jag körd? Skulle jag få svälta ihjäl på mållinjen?
Of course my swedish friend, when did you eat last time? come here, i have some snickers and diet coke back here... lyckan i mina ögon går nog inte att beskriva med ord. Min nyvunna dude tog med mig bakom några flyttkartonger där han hade ett minikylskåp med alla godsaker man kan tänka sig. Det blev två snickers, en 2 liters diet coke och en vatten som jag stoppade i ryggan. På vatten kommer man långt tänkte jag.
Medans jag äter går grabbarna iväg och förbereder sig, efter en timme är de tillbaka och vi hjälps åt att dra ut helikoptern. Det var med andra ord ingen pistmaskinshall jag hamnat i, utan en äkta helikopterhangar. Jag tänkte åter igen på vilken lyckans ost jag var. Var det äntligen min tur att få något här i livet?
Vi hoppade in och Charlie som den andra duden hette satte sig bakom spakarna. Han skulle tydligen filma oss och samtidigt flyga helvetesmaskinen som skulle ta oss till himmelriket.
Det gick fort och redan efter 5-10 minuter var vi framme vid foten av berget vi skulle åka ned för.
Men nu måste jag faktiskt sova, ska upp och besiktiga bilen 09.10 imorgon men så fort jag hinner kommer jag tillbaka och ger er del 2 och slutet av denna magiska berättelse.
Väntar med spänning på en uppföljare. Sjukt hardcore att bara göra det utan några pengar i bössan!!
