Jag tycker att Vallåsen, Skåne har en av de hårigaste pister jag någonsin åkt.
(Redan efter att ha snubblat av den otäcka släpliften brantar det på rejält. Pisten svänger dogleg vänster i en nästan 180 graders velodromkurva som sedan övergår i en otroligt isig och smal pist med en massa otäcka kullar i. Efter ett antal lappkast och bakhasningar delar sig sedan helvetespisten i två olika pister. Min tvekan inför vilken jag ska ta brukar skicka mig rakt ut i periferin. Väl ute i pisten igen, nu med endast en skida och inga stavar brukar jag sätta mig ner och vänta på fjällräddningen. De kommer efter en kort stund, cirka 7-8 timmar. De vänliga herrarna (luktar lite grispiss om deras gröna kepsar och skabbiga overaller - skumt...) som transporterat sig till min position med hjälp av traktor eller skördetröska brukar lappa ihop mina brutna ben, oftast hammaren och städet i innerörat, med hjälp av murbruk som de häller i örat och sluter upp det hela med ett ogenomträngligt förband av gristarmar. Sedan puttar de fart på mig utför den sista djävulsbranten som avverkas liggandes på rygg, alternativt ansikte. Behöver jag nämna att mina acneproblem löst sig på ett oerhört positivt sätt på grund av detta?
Väl nere i skyddsnätet som består av taggtråd med 200 volt i, fastsnörd som en delfin i ett tonfisknät, tackar jag gud för att ha överlevt denna pist, planerad av djävulen och hans medhjälpare. Dagen kröns ibland av turen att stöta på traktens inavlade moppegäng som trakasserar mig när jag står och väntar på skidbussen på vägen hem till mamma. De kör så otäckt nära mig och stänker grus på mina snowblades.)
Hoppas att detta är till någon hjälp för dig!?
