Köp & Sälj
Artiklar
Forum
Nya inlägg
Forumlista
Sök trådar
Medlemmar
Regler/Hjälp
Skidorter
Snödjup
Boende
Prylar
Video
Shop
Logga in
Bli medlem
Vad är nytt
Sök
Sök
Sök bara rubriker
Notera
Av:
Nya inlägg
Forumlista
Sök trådar
Medlemmar
Regler/Hjälp
Meny
Logga in
Bli medlem
Ladda ner Freeride som app
JavaScript är inaktiverat. För en bättre upplevelse, vänligen aktivera JavaScript i din webbläsare innan du fortsätter.
Du använder en gammal webbläsare. Den kanske inte visar den här eller andra webbplatser korrekt.
Du bör uppgradera eller använda en
alternativ webbläsare
.
Forum
Övrigt
Allmänt skidsnack
Extremsporter!
Svara på tråd
Meddelande
<blockquote data-quote="PALE_rider" data-source="post: 45665" data-attributes="member: 32137"><p>Jag pluggar på högskolan i Härnösand och i en delkurs i psykologi fick vi i uppdrag att resonera kring ett antal mänskliga fenomen. </p><p>Ett av de fenomen jag valde var Kärlek. När jag satt där och citerade Freud, Pavlov och andra stora tänkare kom jag att dra en parallell som jag ser som en solklar förklaring till varför man sysslar med "extremsporter". </p><p>Just här har jag skrivit om skidåkning men texten kan lätt appliceras på allt från skoteråkning till BASE-jumping. Läs och begrunda:</p><p></p><p>"Man kan också älska en aktivitet. För att ta ett exempel så älskar jag själv att åka skidor. Jag har gjort det sedan jag kunde stå på benen och jag kan inte tänka mig en vinter utan minst en veckas skidåkning. </p><p>Varför är det så? Jag och min bror har diskuterat varför det är så kul med skidåkning och kommit fram till följande. När man åker utsätts kroppen för en mängd olika stimuli, positiva och negativa G-krafter, vinddrag, ansträngning och spänning. Man måste hela tiden vara uppmärksam och aktiv och allt detta göra att en mängd ämnen utsöndras i kroppen. Jag vet inte exakt vilka dessa är men jag kan tänka mig att både adrenalin, endorfiner och andra vällustiga substanser rusar runt i min kropp och hjärna. Alla dessa tillsammans gör att jag utsätts för ett rus, ett välbefinnande som får mig att känna mig så som jag aldrig kan känna mig på platt mark. Jag tror att det blir som ett slags narkotika, kroppens eget knark så att säga. Som alla vet blir knarkare beroende av sitt rus och så även jag, fast inte i samma allvarliga utsträckning. Jag tror att alla människor har ett behov av detta. Jag tror att det är detta rus som människor kallar för ”att känna att man lever”. Skillnaden mellan oss människor är bara att vi har olika stort behov av denna känsla och att olika faktorer utlöser den. Tillbaka till kärleken nu, jag har åkt skidor i hela mitt liv och alltid förknippat skidåkning med rus och överväldigande känslor. Känslor som enbart är positiva. Jag har alltså utvecklat ett förhållande till skidåkning som ger mig känslor som upprymdhet och upphetsning. Inte samma, men lika starka känslor som man kan uppleva under ett samlag, alltså en kärleksrelation. Och vem skulle inte vilja kunna få fram sådana känslor genom att enbart ställa sig i en skidbacke? Kärlek och sex, i en skidbacke..." <img src="https://cdn.jsdelivr.net/joypixels/assets/8.0/png/unicode/64/1f642.png" class="smilie smilie--emoji" loading="lazy" width="64" height="64" alt=":)" title="Smile :)" data-smilie="1"data-shortname=":)" /></p><p></p><p>Nämnde jag att jag fick VG på denna uppsats? *he he he*</p></blockquote><p></p>
[QUOTE="PALE_rider, post: 45665, member: 32137"] Jag pluggar på högskolan i Härnösand och i en delkurs i psykologi fick vi i uppdrag att resonera kring ett antal mänskliga fenomen. Ett av de fenomen jag valde var Kärlek. När jag satt där och citerade Freud, Pavlov och andra stora tänkare kom jag att dra en parallell som jag ser som en solklar förklaring till varför man sysslar med "extremsporter". Just här har jag skrivit om skidåkning men texten kan lätt appliceras på allt från skoteråkning till BASE-jumping. Läs och begrunda: "Man kan också älska en aktivitet. För att ta ett exempel så älskar jag själv att åka skidor. Jag har gjort det sedan jag kunde stå på benen och jag kan inte tänka mig en vinter utan minst en veckas skidåkning. Varför är det så? Jag och min bror har diskuterat varför det är så kul med skidåkning och kommit fram till följande. När man åker utsätts kroppen för en mängd olika stimuli, positiva och negativa G-krafter, vinddrag, ansträngning och spänning. Man måste hela tiden vara uppmärksam och aktiv och allt detta göra att en mängd ämnen utsöndras i kroppen. Jag vet inte exakt vilka dessa är men jag kan tänka mig att både adrenalin, endorfiner och andra vällustiga substanser rusar runt i min kropp och hjärna. Alla dessa tillsammans gör att jag utsätts för ett rus, ett välbefinnande som får mig att känna mig så som jag aldrig kan känna mig på platt mark. Jag tror att det blir som ett slags narkotika, kroppens eget knark så att säga. Som alla vet blir knarkare beroende av sitt rus och så även jag, fast inte i samma allvarliga utsträckning. Jag tror att alla människor har ett behov av detta. Jag tror att det är detta rus som människor kallar för ”att känna att man lever”. Skillnaden mellan oss människor är bara att vi har olika stort behov av denna känsla och att olika faktorer utlöser den. Tillbaka till kärleken nu, jag har åkt skidor i hela mitt liv och alltid förknippat skidåkning med rus och överväldigande känslor. Känslor som enbart är positiva. Jag har alltså utvecklat ett förhållande till skidåkning som ger mig känslor som upprymdhet och upphetsning. Inte samma, men lika starka känslor som man kan uppleva under ett samlag, alltså en kärleksrelation. Och vem skulle inte vilja kunna få fram sådana känslor genom att enbart ställa sig i en skidbacke? Kärlek och sex, i en skidbacke..." :) Nämnde jag att jag fick VG på denna uppsats? *he he he* [/QUOTE]
Verifiering
Skicka svar
Forum
Övrigt
Allmänt skidsnack
Extremsporter!
Tillbaka
Topp
