Köp & Sälj
Artiklar
Forum
Nya inlägg
Forumlista
Sök trådar
Medlemmar
Regler/Hjälp
Skidorter
Snödjup
Boende
Prylar
Video
Shop
Logga in
Bli medlem
Vad är nytt
Sök
Sök
Sök bara rubriker
Notera
Av:
Nya inlägg
Forumlista
Sök trådar
Medlemmar
Regler/Hjälp
Meny
Logga in
Bli medlem
Ladda ner Freeride som app
JavaScript är inaktiverat. För en bättre upplevelse, vänligen aktivera JavaScript i din webbläsare innan du fortsätter.
Du använder en gammal webbläsare. Den kanske inte visar den här eller andra webbplatser korrekt.
Du bör uppgradera eller använda en
alternativ webbläsare
.
Forum
Utrustning
Freeride - Skidor
Fyra försäsongshelger i ord - skidtest 2010
Svara på tråd
Meddelande
<blockquote data-quote="MnO" data-source="post: 604944" data-attributes="member: 12152"><p><strong>Extrem Patriot 186cm</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/5812_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p>138/92/124mm, traditionellt spann, 17m radie. </p><p>Testad i: Tandådalen</p><p>Testad av: MnO</p><p></p><p>Extrem Patriot har alltid varit en favorit för mig, men det har inte funnits någon längd som har känts som helt rätt. 181 cm är för kort tycker jag och för mig tappar skidan för mycket pondus när den blir så kort. 191 å andra sidan är omotiverat långt på en så smal skida. Man åker ändå inte puder med den, om man inte gör en felbedömning kanske och tar med den som enda skida över en helg och prickar ett stordump. Patriot är en pistorienterad skida som ändå hanterar hela berget. I år lanserar Extrem skidan i 186cm, och det är en mycket väl avvägd längd. Det känns faktiskt som att skidan är designad runt den här längden, snarare än att det är en ny längd för modellen. Balansen i skärningen och hanteringen i kortsväng och skär är fantastiskt bra. Framänden är tydligt dominerande, och skidan passar främst för de åkare som är vana vid att driva skidan via tippen. Stancen är tydligt åt det traditionella hållet och för mig som lite äldre och konservativ så känns det hemma direkt. För en åkare som är mer skolad med mittmonterade grejor kommer att behöva ta ett stort steg för att hamna rätt i balansen på den här. Jag gillar också framändesdominerande skidor som drar tydligt in i sväng och som är lätta att runda upp svängarna med. Patriot passar därför mig som en formgjuten sula från Alpingaraget. Det mesta stämmer. Kantgreppet är godkänt, men inget speciellt. Stabiliteten är också i nivå med det mesta annat i kategorin och skidan sticker inte ut ur de aspekterna. Det är lekfullheten och alertheten som är Patriots styrka. Hur man än vänder och vrider på begreppen så hamnar jag i samma konstaterande: Patriot är en förbannat rolig skida! I mitt tycke så är just Patriot 186 och Big Pen Extrems i särklass bästa skidor hittills. Mycket bra jobbat, Årefolket. </p><p></p><p></p><p><strong>Extrem Big Pen, 187cm</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/5697_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p>157/122/150, full rocker, 22m@190cm</p><p>Testad i: Tandådalen</p><p>Testad av: MnO, MarkusO, xJonx</p><p></p><p>Extrems största och mest intressanta skida i år. Big Pen har full rocker och ganska mycket skärning för kategorin. Jag har svårt att bestämma mig om skidan bara är ful, eller om den är så ful att den blir cool istället. Grafiken ger flashbacks från min gamla lågstadieskola där pennvässare med vev, plastklädda matteböcker och ringklockor som ringer ut för sent och in för tidigt var välkända inslag. Väl iklickad i bindningen står det dock klart att vi har passerat både mellanstadie, högstadie och gymnasium. Här är det snarare prestanda på universitetsnivå.</p><p></p><p>Jag har sagt det förr och för varje år blir det en allt mer tydlig sanning. Skidbyggarna i Åre gör numera riktigt bra skidor, vilket verifieras av att alla i vår testgrupp gillar Big Pen. Trots sin bredd är Big Pen underhållande i pisten, och då pratar vi en ordentligt sliten skidtestarhelgspist framåt eftermiddagen med pucklar, is och massor med folk. Det är sannerligen inget dåligt betyg för en 122mm bred fullrockad skida. Rockern gör skidan väldigt svängvillig, speciellt i initieringen av svängen. Jon tycker att det gränsar mot lite för mycket svängvilja ibland. Speciellt när man hamnar i baksätet blir skidan lite överstyrd, men det handlar snarare om behov av inåkning än om en nackdel. </p><p></p><p>Skidan spårar riktigt bra och känns ren och bastant i skäret utan att bli bångstyrig. Den är snarare åt det följsamma hållet. Big Pen ger ett bra svar i skärande svängar och känns mycket trygg och säker även över dom hårdaste partierna. Känslan i konstruktionen är extremt långt från tidiga generationer Extrem där det var attityd före prestanda. Här är det metallisk stabilitet med viss inblandning av den klassiska Stealth-gummidämpet. Skidan viker sig inte en tum när jag pressar den, men när man trycker till lite känner man av bredden. Det vrider i fötterna och kantningen är aggressiv och direkt. Svängradien känns kortare än vad som anges och det beror förmodligen på att skidan har rocker och därmed går in i sväng väldigt enkelt. </p><p></p><p>Alla tre åkare är överrens om att det hade varit intressant att testa den här skidan i en lite smalare version. Hade skidan varit 7-10mm smalare så hade den varit en riktig fullträff som en do-it-all-skida. Nu blir den aningen, aningen seg i vändningarna. Fullrockern gör att den förmodligen hade flytit fullt tillräckligt bra även med 115 mm midja. Breddhetsen har avstannat på marknaden nu och nu är det inte självklart längre att skidorna görs lite bredare år från år. Vi får se vart vi hamnar. Men tills dess kan man utan vidare klassa Big Pen som en av vinnarna i år. Det här är ett par riktigt bra skidor. </p><p></p><p></p><p><strong>Extrem Å-bahn 187cm</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/5809_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p>150/98/144, full rocker, 13,5m radie. </p><p>Testad i: Tandådalen</p><p>Testad av: MnO, MarkusO</p><p></p><p>Åbahn är bakände, bakände och mer bakände och då ska inga sexuella anspelningar vävas in i begreppet. De tester jag har läst om Å-bahn tidigare antyder att dom inte har något vidare bett. Redan efter ett par svängar ställer jag mig väldigt frågande till det uttalandet. Jag tycker snarare att den har ett helt acceptabelt bett helt i linje med mycket annat. Även över de hårdare partierna spårar den riktigt bra. Snökontakten är till viss del lik Big Pen, men den är lite mer odämpad och är mer krispig. Både jag och bror MarkusO har svårt att ställa om till den här skidan under ett fåtal teståk och det blir ett par intressanta turer med Åbahn. Skidan är en inverterad Patriot i princip när det gäller balansen i skäret och svängväxlingar. Bakänden är dominerande på ett sätt som jag inte har känt sen jag tog ett par åk på Fischer Revolution runt 1999 eller nåt sånt. </p><p></p><p>I slutet på svängen nyper tailen till nåt överdjävligt om man pressar till den lite. Roligt när man kan utnyttja den för att poppa upp ur svängen. Mindre roligt om man missar i balansen och hamnar lite snett i viktfördelningen. Efter att ha släppt iväg skidan i större skär och sen försökt trycka till med ett par pressande skärande kortsvängar bjuder jag en barnfamilj som står och pausar i pisten på min egen högst oskolade variant av balett. Tyvärr är det ett ganska oregisserat dansnummer och det går inte att ta miste på föräldrarnas skräckslagna blick när de undrar vad åkaren utan koll ska hitta på härnäst i närheten av deras barn. Det blir några sekunders balanserande på innerskidan i en spagatliknande ställning innan jag får ner båda fötterna på snön igen. Med klart förhöjd puls åker jag vidare. Visst är det kul med udda grejor, men här har Extrem tagit det lite för långt. Den här skidan hade kunnat bli mer intressant om de hade flyttat bredden lite från bakänden till framänden. Ge den 10mm taper till och den hade blivit en rolig carver i 100mm-klassen. Nu blir det istället något av en konstig skida utan egentligt användningsområde. Visst är det kul att tokcarva lite ett par åk, men funcarvingen var het för 10-12 år sedan och har svalnat betänkligt sen dess. Oklart, Extrem. Vad ska man ha dom till egentligen?</p><p></p><p></p><p><strong>Black Crows Sevun 191cm</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/5179_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p>146/117/136mm, hybrid med vanligt spann+ lätt tip rocker.</p><p>Testad i: Tandådalen</p><p>Testad av: MnO, xJonx, MarkusO</p><p></p><p>Black Crows skidor hissas gärna av duktiga åkare och det är inte svårt att förstå varför. Det här är högprestanda blandat med finess rakt igenom. Sevun är Black Crows största modell breddmässigt. Därför är det föga förvånande att Sevun kräver en rejäl insats från åkare för att livas upp. Det här är inget för en åkare som gillar att få saker och ting gratis i livet. Här får man verkligen betala för brödfödan, men precis som i livet utanför backen så får oftast någonting för de slantar som investeras i projektet. I det här fallet är det muskelstyrka och mjölksyra som får stå som startkapital och Sevun ger bra avkastning för den som vågar ge sig in i leken med full insats. Bett och stabilitet är i toppklass. Tyvärr räcker jag inte till för att utforska egenskaperna i det högre registret. </p><p></p><p>Jon har mer kraft att lägga in och gillar verkligen skidan. Han klassar den som lekfull och kvick med bra bett och spårning samtidigt som den är mycket väldämpad. MarkusO orkar inte riktigt med den, och blir passiv i åkningen. Han gillar inte heller den höga graden av dämpning. Det är samma med mig. Den här skidan är för stor för mig och i de farter som jag rör mig i innebär den rejäla dämpningen att lite för mycket av kommunikationen med snön försvinner. Skidan är för dov i tonen för min smak. När jag verkligen tar i hittar jag mer rätt, men så fort jag slappnar av lite känns skidan för tung, seg och stor. Skidan driver bra in i sväng, men kräver mycket press i slutfasen av svängen för att ge någon retur. Den här skidan passar bäst för en kraftfull och tekniskt driven tyngre åkare.</p><p></p><p></p><p><strong>Black Crows Navis 186cm</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/5306_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p>133/103/124mm, traditionellt spann</p><p>Testad i: Tandådalen</p><p>Testad av: MnO, MarkusO</p><p></p><p>Efter att ha känt på Sevun, men konstaterat att den var lite för stor, kliver jag förväntansfullt i den mindre Navis. Här bjuds åkaren på en skida som i de flesta punkter är mycket lik sin större släkting, men allt är förpackat i ett mer hanterbart format. Spårvilja, dämpning och grundkänsla i konstruktionen är nära Sevun. Allt är en smula nerskalat och för mig och MarkusO passar Navis mycket bättre. Plötsligt kan man trycka igenom skidan och få tryck och driv i åkningen. I de lägen där Sevun kändes stor och trög känns istället Navis rapp och förtroendeingivande. Det här är ett typexempel på att det ibland lönar sig att släppa prestigen och gå ner lite i storlek. Visst känns det bättre att gå igenom en alpby med något över 190, men det gäller att hitta en skida som plockar fram det bästa ur åkaren. Med Navis känner jag mig verkligen hemma, även om en lite dov och tung ton stör intrycket något och gör att skidan känns lite ospänstig. Men hur eller hur så är Navis en bra skida helt enkelt. Det är imponerande att konstatera att en så pass ny tillverkare redan har lyckats få fram så välpresterande skidor. Ett bra val för säsongaren som letar efter en huvudskida som ska klara allt på berget. Konstruktionen känns pålitlig och stabil. Kanske lite i smalaste laget, men som allroundskida skulle den passa utmärkt om den kompletteras med en puderplanka för dom djupa dagarna. </p><p></p><p></p><p><strong>Armada JJ 185cm</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/5093_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p>136/115/133mm, hybridspann med spann under foten och "elfshoe", dvs hög tip- och tailrocker. Okänd radie, men kort. </p><p>Testad i: Tandådalen</p><p>Testad av: MnO, xJonx</p><p></p><p>JJ sågades ordentligt förra året av mina testkollegor och det är med stort intresse som jag kliver i dessa hybridrockade skapelser vid Armada-tältet. Redan på flacken ner mot liften får man en första aning om hur den kommer att kännas. Skidans effektiva yta är extremt kort på snön och det känns som man har lånat ett par skidor av flickvännens lillasyrra. </p><p></p><p>Väl igång så känns den bättre än väntat så länge jag håller mig till kortsväng. Man får hela tiden vara väldigt noggrann med hur man lägger vikten och hur man sätter kanten i början av svängen. Minsta misstag och skidan släpper och vill nästan rotera runt sin egen axel. Lekfullt var ordet. Bettet är helt ok, både enligt mig och Jon, så länge man sladdar. När man släpper iväg skidan är det slut på det roliga. JJ är rent ut sagt bedrövlig på skär i rådande förhållanden. Radien är så kort att den borde åkas som en slalomcarver för att man ska få press på den, men det är fullkomligt omöjligt att få till. </p><p></p><p>Kanske skulle det gå bättre efter några dagars inåkning, men tar man 2-3 åk på den under en skidtestarhelg så har jag svårt att se att något kan gå sämre än det här. Inget spår, ytterst begränsat med grepp i skäret, och ett fladder i tip och tail som får mig att nästan bli rädd bitvis. Tar man det lite varligt genom pucklar och uppkörda partier är den supersmidig och helt ok. Men när farten ökar? Nej, det blir ingen åkning alls, utan bara transport. Jag gör helgens i särklass mest passiva åk med den här skidan och Jon lyckas inte mycket bättre. </p><p></p><p>På välpistad natursnö utan inslag av is och i puder kan den säkert vara rolig. I skog eller annan tät/komplex terräng i mjuk snö är den förmodligen helt oslagbar om man är en åkare som gillar att utnyttja terrängen och leka runt. Maken till lättsam och lekfull skida har jag aldrig känt på. Men för hårdare åkning på mer krävande underlag i pisten eller i uppkört? Nej, för guds skull, nej. Undvik till varje pris en sådan förnedring. </p><p></p><p></p><p><strong>K2 Sidestash 181cm</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/5071_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p>139/108/127mm, vanligt spann + kort tip rocker. 25m radie. </p><p>Testad i: Tandådalen och Åre</p><p>Testad av: MnO, xJonx, MarkusO.</p><p></p><p>K2:s Adventure-serie med Coomback, Hardside, Sidestash och Darkside har inte nått någon större uppmärksamhet i Sverige. Istället har Hellbent och Seth varit de skidor som har figurerat i snacket inför säsongen. Jag får villigt erkänna att jag inte ens kände till att Sidestash existerande innan jag fick syn på den i hyllan. Grafiken är förvisso neonförsedd, men den är ändå ganska osynlig. När jag står vid K2-tältet vid stängningstid på lördagen kommer en kille in med Sidestash. Han förklarar att han tyckte att den här skidan var den i särklass bästa av alla skidor han har testat under fredag och lördag. “En solklar vinnare för mig. Fullständigt underbara skidor", säger han. Jag ser förmodligen lika skeptisk ut som jag känner mig. K2 brukar aldrig vara några skidor som frambringar jubel. Tidigare testade K2-skidor med samma målgrupp har varit långt från några favoriter. På senare år har K2 hittat mer rätt och släppt lite av den totalt döda känsla som var ett kännetecken under många, många år, men det har ändå varit relativt neutrala skidor som gör det dom ska utan att glänsa. Sidestash sätts dock efter den okände teståkarens uttalande upp på listan över högprioriterade testobjekt för söndagen. </p><p></p><p>Turligt nog finns Sidestash i stället när jag återvänder till K2-tältet morgonen efter. Dags att ta reda på om det fanns fog för de uttalanden som fälldes dagen innan. Efter bara ett fåtal svängar och inte ens halva branten står det klart att det här blir en av årets höjdpunkter. Jag blir vän direkt med Sidestash som är fantastiskt rolig i den typen av lite plockig åkning som är aktuell för dagen. I kortsväng är det en av dom mest underhållande skidorna jag någonsin testat. Snökontakten är direkt, men ändå inte odämpad. Skidan känns påfallande tunn dock mot snön och kommunikationen med underlaget är hela tiden finkänslig och direkt. I jämförelse med det mesta som K2 har presenterat tidigare är den riktigt spänstig och alert. </p><p></p><p>I längre svängar på skär är skidan betydligt mer anonym. Spetsen är ganska rak och det förstärks av tip rockern. Trycker man till kommer en direkt retur, men den är ändå lite seg iom att framänden känns lite frånvarande. </p><p></p><p>I Åre testar jag skidan i högre fart och i större åkning. Anledningen till att skidan känns kvick och lättkörd är att flexkurvan är lång och relativt mjuk. Skidan böjer hela vägen in under foten. När det går undan gör samma egenskaper att den blir lite orolig och fladdrig. Det här är ingen skida för den som vill ladda iväg i pisten i stora svängar. Då räcker den inte riktigt till. </p><p></p><p>Jon delar inte alls uppfattning när det gäller skidans goda egenskaper i lägre farter och mer knixig åkning. Han hittar inte rätt på skidan alls och tycker att den känns lite hoppig och med dåligt svar i kortsvängen. Det är inte heller förvånande. En skida som jag och Markus upplever som följsam och rapp tycker oftast Jon är för vek. </p><p></p><p>Sidestash är hur eller hur en skida med en mycket egen karaktär, speciellt i kortsväng. Testa och se om du gillar det innan du handlar, men för undertecknad klassas den som en av årets roligaste skidor. </p><p></p><p></p><p><strong>K2 Darkside 181cm</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/5069_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p>156/128/144mm, traditionellt spann+tiprocker, 27m radie. </p><p>Testad i: Hemsedal</p><p>Testad av: MarkusO</p><p></p><p>En mycket trevlig skida klart åt det mjuka hållet. Den är betydligt mjukare än lillebror Sidestash. I Hemsedals tighta skog var Darkside den ideala följeslagaren. Trots spannet i bakänden var den väldigt lätt att slajda ut i det lösa när man behövde få ner farten. Lättåkt royale. Mjölksyra blir plötsligt en bristvara. I pisten spårade den faktiskt väldigt bra i natursnöpisten, men... i den typen av underlag gör det mesta det. På hårdare underlag är den förmodligen inte speciellt kul även om det finns lite radie att jobba med. Bredden känns i vridmomentet i foten, men det är ändå långt från hävstångseffekten hos ännu bredare skidor, typ Kuro. Darkside fungerar helt klart som alp everyday för den som gillar mjuka skidor, men då får man acceptera att den säkerligen blir lite svajig om man bombar skrotsnö.</p><p></p><p></p><p><strong>Salomon Shogun 191</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/5723_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p>130/101/120mm, vanligt spann + tiprocker, 26m radie@182cm</p><p>Testad i: Tandådalen</p><p>Testad av: MnO, MarkusO, xJonx</p><p></p><p>En intressant skida från Salomon. Förra året var Czar en av mina favoriter för lekfull åkning i mjuk snö och i knixig offpist. Czar presterar dock ganska dåligt i pisten om det inte är riktigt mjukt. Radien är helt enkelt för lång för att det ska gå att liva upp skidan i normala hastigheter. Konstruktionen i sig är inte stabil nog heller för att verkligen stå på i pisten. Shogun är hårdare, har mer skärning och är en centimeter smalare och har bambukärna istället för traditionellt laminat. Rent optiskt ser Shogun ut som en klassisk 100mm:are från Salomon med en plastig finish. </p><p></p><p>Väl på snön finns inte mycket gemensamt med tidigare generationer av allroundfetingar från den franska jätten. Ska man relatera till något annat från Salomon så ligger den närmast Xwing Lab i snökontakt och vibrationsfiltrering. Shogun är ingen dålig skida, men alla tre teståkare är överrens om att den känns lite plankig och okänslig. Den är förvisso ganska kvick och lättkörd, men den är hela tiden lite död, vilket kan ses både som något gott och ont, beroende på vem man frågar. Jag har svårt att få den att hänga med i upprundning av kortsvängar när det brantar på. Däremot spårar den riktigt bra när jag släpper iväg skidan i skär. Men på nåt sätt blir det ändå aldrig riktigt roligt. Jag eftersträvar mer snökänsla och spänst, något som Salomon normalt sett är bra på. </p><p></p><p><strong>Völkl Mantra 184cm</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/5902_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p>133/96/116, 22,5m@184cm, traditionellt spann.</p><p>Testad i: Tandådalen</p><p>Testad av: xJonx</p><p></p><p>Mantra trummar på som en pistorienterad allroundskida och har blivit en riktig långlivad modell i Völkls program. Den femte årsmodellen av Mantra har har fått en ny konstruktion med ett metalltopsheet. Annars är måtten desamma som förra året, dvs 2mm mer i midjemått än orginalmodellen. Mantra är en neutral, men mycket välpresterande skida. Den säreget keramiska karaktären finns kvar och skidan är krispig och spänstig. Jon korar Mantran som dagens testvinnare under lördagen i Tandådalen. Mantra har en trivsam kombination av att vara kvick, men ändå stabil och med bra spår. Svängradien är relativt kort, men känns ändå lagom, speciellt i en Sälenpist. Kantgreppet är mycket bra. Överlag är Mantra inga konstigheter. Det är en förbannat bra skida och det är bara att hoppa på och köra. </p><p></p><p><strong>Atomic Atlas 182</strong></p><p><img src="http://content.backcountry.com/images/items/medium/ATO/ATO0323/ONECOL.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p>140-115-122, vanligt spann + kraftig tip rocker. 22 m radie. </p><p>Testad i: Tandådalen, Hemsedal</p><p>Testad av: MnO, MarkusO, xJonx</p><p></p><p>Atomic Atlas är en av de skidor som har förhandshypats mest på diverse forum inför säsongen. Och visst är det en mycket intressant skida från Atomic. Atlas levereras i två ganska olika varianter i form av 182 och 192. 192:an är 125 bred under foten och är en riktigt stor skida. 182:an är centimetern smalare med sina 115mm och blir tack vare, eller på grund av detta en liten smidig sak. Atlasen som testas är min brors splirrans nya 182:or. </p><p></p><p>Skidan är monterad med en Marker Griffon och det ger ett paket som är väldigt lätt. Det känns nästan konstigt att lyfta Atlasen. Den väger 1,5-2kg mindre än vad man förväntar sig. Väl på snön består intrycket av en mycket lätt skida. Tiprockern är också väldigt framträdande. Skidan lyfter så pass mycket i framänden att den effektiva ytan blir rejält kort. Snökontakten är åt det keramiska hållet och skidan är extremt krispig i känslan. Griffon är trots sin beskedliga DIN-skala (-12) mycket vridstyv och förstärker förmodligen intrycket. </p><p></p><p>I kortsväng och kvicka manövrar är Atomicen nästan för direkt. Kantnärvaron är stor och man får passa sig lite för att ge för snabba input till skidan. Jag tappar balansen lite då och då för att skidan svarar oväntat kraftigt och på gränsen till okontrollerat. Bettet varierar med insats från ganska beskedligt till att bita ifrån ordenligt och man trycker till. Jag har lite svårt att hantera skidan faktiskt i början, men efter en stund blir jag mer vän med den, även om den smäller mig på fingrarna lite då och då. Skäret är lite flytigt och inte speciellt spårande, men trots detta känns skidan oförlåtande och direkt i svängväxlingar och impulsmanövrar. Kul i vissa lägen, men jag hade föredragit ett lite lugnare beteende. Till Atlasens försvar ska nämnas att underlag också för helgen var väldigt oförlåtande. Det ska bli intressant att prova skidan i lite snällare förhållanden.</p><p></p><p></p><p><strong>Icelantic Nomad 181cm</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/4671_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p>140/105/130mm, normalt spann, 20m radie. </p><p>Testad i: Åre</p><p>Testad av: MnO, MarkusO</p><p></p><p>Nomad är Icelantics varjedagskida och den är tänkt som ett komplement till puderskidan Shaman för mer varierad åkning. Men här har Icelantic inte fått till det. Både Markus och jag tycker att skidan är intetsägande, anonym och tråkig. Nomad är inte bra på något egentligen. Balansen och skärningen är betydligt mer neutral än Shaman, men skidan saknar helt en egen personlighet. Den driftar rejält i skäret, och är lite plankig och stum i kortsväng. Förmodligen är testparet lite väl snällt trimmat. Nomad är inte kass direkt, men den når knappt upp till medelnivå i klassen och det räcker inte i ett så brett segment som twintippade 105mm:are. Nej, ska man välja en Icelantic så är Shaman ett klart bättre val, även för piståkning. Möjligen kan Nomad vakna till lite om man väger lite mer. Det finns även en mjukare version som hade varit intressant att testa. Den är säkerligen lite mer liv i för en åkare i 75kg-klassen.</p></blockquote><p></p>
[QUOTE="MnO, post: 604944, member: 12152"] [b]Extrem Patriot 186cm[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/5812_pic1b.jpg[/img] 138/92/124mm, traditionellt spann, 17m radie. Testad i: Tandådalen Testad av: MnO Extrem Patriot har alltid varit en favorit för mig, men det har inte funnits någon längd som har känts som helt rätt. 181 cm är för kort tycker jag och för mig tappar skidan för mycket pondus när den blir så kort. 191 å andra sidan är omotiverat långt på en så smal skida. Man åker ändå inte puder med den, om man inte gör en felbedömning kanske och tar med den som enda skida över en helg och prickar ett stordump. Patriot är en pistorienterad skida som ändå hanterar hela berget. I år lanserar Extrem skidan i 186cm, och det är en mycket väl avvägd längd. Det känns faktiskt som att skidan är designad runt den här längden, snarare än att det är en ny längd för modellen. Balansen i skärningen och hanteringen i kortsväng och skär är fantastiskt bra. Framänden är tydligt dominerande, och skidan passar främst för de åkare som är vana vid att driva skidan via tippen. Stancen är tydligt åt det traditionella hållet och för mig som lite äldre och konservativ så känns det hemma direkt. För en åkare som är mer skolad med mittmonterade grejor kommer att behöva ta ett stort steg för att hamna rätt i balansen på den här. Jag gillar också framändesdominerande skidor som drar tydligt in i sväng och som är lätta att runda upp svängarna med. Patriot passar därför mig som en formgjuten sula från Alpingaraget. Det mesta stämmer. Kantgreppet är godkänt, men inget speciellt. Stabiliteten är också i nivå med det mesta annat i kategorin och skidan sticker inte ut ur de aspekterna. Det är lekfullheten och alertheten som är Patriots styrka. Hur man än vänder och vrider på begreppen så hamnar jag i samma konstaterande: Patriot är en förbannat rolig skida! I mitt tycke så är just Patriot 186 och Big Pen Extrems i särklass bästa skidor hittills. Mycket bra jobbat, Årefolket. [b]Extrem Big Pen, 187cm[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/5697_pic1b.jpg[/img] 157/122/150, full rocker, 22m@190cm Testad i: Tandådalen Testad av: MnO, MarkusO, xJonx Extrems största och mest intressanta skida i år. Big Pen har full rocker och ganska mycket skärning för kategorin. Jag har svårt att bestämma mig om skidan bara är ful, eller om den är så ful att den blir cool istället. Grafiken ger flashbacks från min gamla lågstadieskola där pennvässare med vev, plastklädda matteböcker och ringklockor som ringer ut för sent och in för tidigt var välkända inslag. Väl iklickad i bindningen står det dock klart att vi har passerat både mellanstadie, högstadie och gymnasium. Här är det snarare prestanda på universitetsnivå. Jag har sagt det förr och för varje år blir det en allt mer tydlig sanning. Skidbyggarna i Åre gör numera riktigt bra skidor, vilket verifieras av att alla i vår testgrupp gillar Big Pen. Trots sin bredd är Big Pen underhållande i pisten, och då pratar vi en ordentligt sliten skidtestarhelgspist framåt eftermiddagen med pucklar, is och massor med folk. Det är sannerligen inget dåligt betyg för en 122mm bred fullrockad skida. Rockern gör skidan väldigt svängvillig, speciellt i initieringen av svängen. Jon tycker att det gränsar mot lite för mycket svängvilja ibland. Speciellt när man hamnar i baksätet blir skidan lite överstyrd, men det handlar snarare om behov av inåkning än om en nackdel. Skidan spårar riktigt bra och känns ren och bastant i skäret utan att bli bångstyrig. Den är snarare åt det följsamma hållet. Big Pen ger ett bra svar i skärande svängar och känns mycket trygg och säker även över dom hårdaste partierna. Känslan i konstruktionen är extremt långt från tidiga generationer Extrem där det var attityd före prestanda. Här är det metallisk stabilitet med viss inblandning av den klassiska Stealth-gummidämpet. Skidan viker sig inte en tum när jag pressar den, men när man trycker till lite känner man av bredden. Det vrider i fötterna och kantningen är aggressiv och direkt. Svängradien känns kortare än vad som anges och det beror förmodligen på att skidan har rocker och därmed går in i sväng väldigt enkelt. Alla tre åkare är överrens om att det hade varit intressant att testa den här skidan i en lite smalare version. Hade skidan varit 7-10mm smalare så hade den varit en riktig fullträff som en do-it-all-skida. Nu blir den aningen, aningen seg i vändningarna. Fullrockern gör att den förmodligen hade flytit fullt tillräckligt bra även med 115 mm midja. Breddhetsen har avstannat på marknaden nu och nu är det inte självklart längre att skidorna görs lite bredare år från år. Vi får se vart vi hamnar. Men tills dess kan man utan vidare klassa Big Pen som en av vinnarna i år. Det här är ett par riktigt bra skidor. [b]Extrem Å-bahn 187cm[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/5809_pic1b.jpg[/img] 150/98/144, full rocker, 13,5m radie. Testad i: Tandådalen Testad av: MnO, MarkusO Åbahn är bakände, bakände och mer bakände och då ska inga sexuella anspelningar vävas in i begreppet. De tester jag har läst om Å-bahn tidigare antyder att dom inte har något vidare bett. Redan efter ett par svängar ställer jag mig väldigt frågande till det uttalandet. Jag tycker snarare att den har ett helt acceptabelt bett helt i linje med mycket annat. Även över de hårdare partierna spårar den riktigt bra. Snökontakten är till viss del lik Big Pen, men den är lite mer odämpad och är mer krispig. Både jag och bror MarkusO har svårt att ställa om till den här skidan under ett fåtal teståk och det blir ett par intressanta turer med Åbahn. Skidan är en inverterad Patriot i princip när det gäller balansen i skäret och svängväxlingar. Bakänden är dominerande på ett sätt som jag inte har känt sen jag tog ett par åk på Fischer Revolution runt 1999 eller nåt sånt. I slutet på svängen nyper tailen till nåt överdjävligt om man pressar till den lite. Roligt när man kan utnyttja den för att poppa upp ur svängen. Mindre roligt om man missar i balansen och hamnar lite snett i viktfördelningen. Efter att ha släppt iväg skidan i större skär och sen försökt trycka till med ett par pressande skärande kortsvängar bjuder jag en barnfamilj som står och pausar i pisten på min egen högst oskolade variant av balett. Tyvärr är det ett ganska oregisserat dansnummer och det går inte att ta miste på föräldrarnas skräckslagna blick när de undrar vad åkaren utan koll ska hitta på härnäst i närheten av deras barn. Det blir några sekunders balanserande på innerskidan i en spagatliknande ställning innan jag får ner båda fötterna på snön igen. Med klart förhöjd puls åker jag vidare. Visst är det kul med udda grejor, men här har Extrem tagit det lite för långt. Den här skidan hade kunnat bli mer intressant om de hade flyttat bredden lite från bakänden till framänden. Ge den 10mm taper till och den hade blivit en rolig carver i 100mm-klassen. Nu blir det istället något av en konstig skida utan egentligt användningsområde. Visst är det kul att tokcarva lite ett par åk, men funcarvingen var het för 10-12 år sedan och har svalnat betänkligt sen dess. Oklart, Extrem. Vad ska man ha dom till egentligen? [b]Black Crows Sevun 191cm[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/5179_pic1b.jpg[/img] 146/117/136mm, hybrid med vanligt spann+ lätt tip rocker. Testad i: Tandådalen Testad av: MnO, xJonx, MarkusO Black Crows skidor hissas gärna av duktiga åkare och det är inte svårt att förstå varför. Det här är högprestanda blandat med finess rakt igenom. Sevun är Black Crows största modell breddmässigt. Därför är det föga förvånande att Sevun kräver en rejäl insats från åkare för att livas upp. Det här är inget för en åkare som gillar att få saker och ting gratis i livet. Här får man verkligen betala för brödfödan, men precis som i livet utanför backen så får oftast någonting för de slantar som investeras i projektet. I det här fallet är det muskelstyrka och mjölksyra som får stå som startkapital och Sevun ger bra avkastning för den som vågar ge sig in i leken med full insats. Bett och stabilitet är i toppklass. Tyvärr räcker jag inte till för att utforska egenskaperna i det högre registret. Jon har mer kraft att lägga in och gillar verkligen skidan. Han klassar den som lekfull och kvick med bra bett och spårning samtidigt som den är mycket väldämpad. MarkusO orkar inte riktigt med den, och blir passiv i åkningen. Han gillar inte heller den höga graden av dämpning. Det är samma med mig. Den här skidan är för stor för mig och i de farter som jag rör mig i innebär den rejäla dämpningen att lite för mycket av kommunikationen med snön försvinner. Skidan är för dov i tonen för min smak. När jag verkligen tar i hittar jag mer rätt, men så fort jag slappnar av lite känns skidan för tung, seg och stor. Skidan driver bra in i sväng, men kräver mycket press i slutfasen av svängen för att ge någon retur. Den här skidan passar bäst för en kraftfull och tekniskt driven tyngre åkare. [b]Black Crows Navis 186cm[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/5306_pic1b.jpg[/img] 133/103/124mm, traditionellt spann Testad i: Tandådalen Testad av: MnO, MarkusO Efter att ha känt på Sevun, men konstaterat att den var lite för stor, kliver jag förväntansfullt i den mindre Navis. Här bjuds åkaren på en skida som i de flesta punkter är mycket lik sin större släkting, men allt är förpackat i ett mer hanterbart format. Spårvilja, dämpning och grundkänsla i konstruktionen är nära Sevun. Allt är en smula nerskalat och för mig och MarkusO passar Navis mycket bättre. Plötsligt kan man trycka igenom skidan och få tryck och driv i åkningen. I de lägen där Sevun kändes stor och trög känns istället Navis rapp och förtroendeingivande. Det här är ett typexempel på att det ibland lönar sig att släppa prestigen och gå ner lite i storlek. Visst känns det bättre att gå igenom en alpby med något över 190, men det gäller att hitta en skida som plockar fram det bästa ur åkaren. Med Navis känner jag mig verkligen hemma, även om en lite dov och tung ton stör intrycket något och gör att skidan känns lite ospänstig. Men hur eller hur så är Navis en bra skida helt enkelt. Det är imponerande att konstatera att en så pass ny tillverkare redan har lyckats få fram så välpresterande skidor. Ett bra val för säsongaren som letar efter en huvudskida som ska klara allt på berget. Konstruktionen känns pålitlig och stabil. Kanske lite i smalaste laget, men som allroundskida skulle den passa utmärkt om den kompletteras med en puderplanka för dom djupa dagarna. [b]Armada JJ 185cm[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/5093_pic1b.jpg[/img] 136/115/133mm, hybridspann med spann under foten och "elfshoe", dvs hög tip- och tailrocker. Okänd radie, men kort. Testad i: Tandådalen Testad av: MnO, xJonx JJ sågades ordentligt förra året av mina testkollegor och det är med stort intresse som jag kliver i dessa hybridrockade skapelser vid Armada-tältet. Redan på flacken ner mot liften får man en första aning om hur den kommer att kännas. Skidans effektiva yta är extremt kort på snön och det känns som man har lånat ett par skidor av flickvännens lillasyrra. Väl igång så känns den bättre än väntat så länge jag håller mig till kortsväng. Man får hela tiden vara väldigt noggrann med hur man lägger vikten och hur man sätter kanten i början av svängen. Minsta misstag och skidan släpper och vill nästan rotera runt sin egen axel. Lekfullt var ordet. Bettet är helt ok, både enligt mig och Jon, så länge man sladdar. När man släpper iväg skidan är det slut på det roliga. JJ är rent ut sagt bedrövlig på skär i rådande förhållanden. Radien är så kort att den borde åkas som en slalomcarver för att man ska få press på den, men det är fullkomligt omöjligt att få till. Kanske skulle det gå bättre efter några dagars inåkning, men tar man 2-3 åk på den under en skidtestarhelg så har jag svårt att se att något kan gå sämre än det här. Inget spår, ytterst begränsat med grepp i skäret, och ett fladder i tip och tail som får mig att nästan bli rädd bitvis. Tar man det lite varligt genom pucklar och uppkörda partier är den supersmidig och helt ok. Men när farten ökar? Nej, det blir ingen åkning alls, utan bara transport. Jag gör helgens i särklass mest passiva åk med den här skidan och Jon lyckas inte mycket bättre. På välpistad natursnö utan inslag av is och i puder kan den säkert vara rolig. I skog eller annan tät/komplex terräng i mjuk snö är den förmodligen helt oslagbar om man är en åkare som gillar att utnyttja terrängen och leka runt. Maken till lättsam och lekfull skida har jag aldrig känt på. Men för hårdare åkning på mer krävande underlag i pisten eller i uppkört? Nej, för guds skull, nej. Undvik till varje pris en sådan förnedring. [b]K2 Sidestash 181cm[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/5071_pic1b.jpg[/img] 139/108/127mm, vanligt spann + kort tip rocker. 25m radie. Testad i: Tandådalen och Åre Testad av: MnO, xJonx, MarkusO. K2:s Adventure-serie med Coomback, Hardside, Sidestash och Darkside har inte nått någon större uppmärksamhet i Sverige. Istället har Hellbent och Seth varit de skidor som har figurerat i snacket inför säsongen. Jag får villigt erkänna att jag inte ens kände till att Sidestash existerande innan jag fick syn på den i hyllan. Grafiken är förvisso neonförsedd, men den är ändå ganska osynlig. När jag står vid K2-tältet vid stängningstid på lördagen kommer en kille in med Sidestash. Han förklarar att han tyckte att den här skidan var den i särklass bästa av alla skidor han har testat under fredag och lördag. “En solklar vinnare för mig. Fullständigt underbara skidor", säger han. Jag ser förmodligen lika skeptisk ut som jag känner mig. K2 brukar aldrig vara några skidor som frambringar jubel. Tidigare testade K2-skidor med samma målgrupp har varit långt från några favoriter. På senare år har K2 hittat mer rätt och släppt lite av den totalt döda känsla som var ett kännetecken under många, många år, men det har ändå varit relativt neutrala skidor som gör det dom ska utan att glänsa. Sidestash sätts dock efter den okände teståkarens uttalande upp på listan över högprioriterade testobjekt för söndagen. Turligt nog finns Sidestash i stället när jag återvänder till K2-tältet morgonen efter. Dags att ta reda på om det fanns fog för de uttalanden som fälldes dagen innan. Efter bara ett fåtal svängar och inte ens halva branten står det klart att det här blir en av årets höjdpunkter. Jag blir vän direkt med Sidestash som är fantastiskt rolig i den typen av lite plockig åkning som är aktuell för dagen. I kortsväng är det en av dom mest underhållande skidorna jag någonsin testat. Snökontakten är direkt, men ändå inte odämpad. Skidan känns påfallande tunn dock mot snön och kommunikationen med underlaget är hela tiden finkänslig och direkt. I jämförelse med det mesta som K2 har presenterat tidigare är den riktigt spänstig och alert. I längre svängar på skär är skidan betydligt mer anonym. Spetsen är ganska rak och det förstärks av tip rockern. Trycker man till kommer en direkt retur, men den är ändå lite seg iom att framänden känns lite frånvarande. I Åre testar jag skidan i högre fart och i större åkning. Anledningen till att skidan känns kvick och lättkörd är att flexkurvan är lång och relativt mjuk. Skidan böjer hela vägen in under foten. När det går undan gör samma egenskaper att den blir lite orolig och fladdrig. Det här är ingen skida för den som vill ladda iväg i pisten i stora svängar. Då räcker den inte riktigt till. Jon delar inte alls uppfattning när det gäller skidans goda egenskaper i lägre farter och mer knixig åkning. Han hittar inte rätt på skidan alls och tycker att den känns lite hoppig och med dåligt svar i kortsvängen. Det är inte heller förvånande. En skida som jag och Markus upplever som följsam och rapp tycker oftast Jon är för vek. Sidestash är hur eller hur en skida med en mycket egen karaktär, speciellt i kortsväng. Testa och se om du gillar det innan du handlar, men för undertecknad klassas den som en av årets roligaste skidor. [b]K2 Darkside 181cm[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/5069_pic1b.jpg[/img] 156/128/144mm, traditionellt spann+tiprocker, 27m radie. Testad i: Hemsedal Testad av: MarkusO En mycket trevlig skida klart åt det mjuka hållet. Den är betydligt mjukare än lillebror Sidestash. I Hemsedals tighta skog var Darkside den ideala följeslagaren. Trots spannet i bakänden var den väldigt lätt att slajda ut i det lösa när man behövde få ner farten. Lättåkt royale. Mjölksyra blir plötsligt en bristvara. I pisten spårade den faktiskt väldigt bra i natursnöpisten, men... i den typen av underlag gör det mesta det. På hårdare underlag är den förmodligen inte speciellt kul även om det finns lite radie att jobba med. Bredden känns i vridmomentet i foten, men det är ändå långt från hävstångseffekten hos ännu bredare skidor, typ Kuro. Darkside fungerar helt klart som alp everyday för den som gillar mjuka skidor, men då får man acceptera att den säkerligen blir lite svajig om man bombar skrotsnö. [b]Salomon Shogun 191[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/5723_pic1b.jpg[/img] 130/101/120mm, vanligt spann + tiprocker, 26m radie@182cm Testad i: Tandådalen Testad av: MnO, MarkusO, xJonx En intressant skida från Salomon. Förra året var Czar en av mina favoriter för lekfull åkning i mjuk snö och i knixig offpist. Czar presterar dock ganska dåligt i pisten om det inte är riktigt mjukt. Radien är helt enkelt för lång för att det ska gå att liva upp skidan i normala hastigheter. Konstruktionen i sig är inte stabil nog heller för att verkligen stå på i pisten. Shogun är hårdare, har mer skärning och är en centimeter smalare och har bambukärna istället för traditionellt laminat. Rent optiskt ser Shogun ut som en klassisk 100mm:are från Salomon med en plastig finish. Väl på snön finns inte mycket gemensamt med tidigare generationer av allroundfetingar från den franska jätten. Ska man relatera till något annat från Salomon så ligger den närmast Xwing Lab i snökontakt och vibrationsfiltrering. Shogun är ingen dålig skida, men alla tre teståkare är överrens om att den känns lite plankig och okänslig. Den är förvisso ganska kvick och lättkörd, men den är hela tiden lite död, vilket kan ses både som något gott och ont, beroende på vem man frågar. Jag har svårt att få den att hänga med i upprundning av kortsvängar när det brantar på. Däremot spårar den riktigt bra när jag släpper iväg skidan i skär. Men på nåt sätt blir det ändå aldrig riktigt roligt. Jag eftersträvar mer snökänsla och spänst, något som Salomon normalt sett är bra på. [b]Völkl Mantra 184cm[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/5902_pic1b.jpg[/img] 133/96/116, 22,5m@184cm, traditionellt spann. Testad i: Tandådalen Testad av: xJonx Mantra trummar på som en pistorienterad allroundskida och har blivit en riktig långlivad modell i Völkls program. Den femte årsmodellen av Mantra har har fått en ny konstruktion med ett metalltopsheet. Annars är måtten desamma som förra året, dvs 2mm mer i midjemått än orginalmodellen. Mantra är en neutral, men mycket välpresterande skida. Den säreget keramiska karaktären finns kvar och skidan är krispig och spänstig. Jon korar Mantran som dagens testvinnare under lördagen i Tandådalen. Mantra har en trivsam kombination av att vara kvick, men ändå stabil och med bra spår. Svängradien är relativt kort, men känns ändå lagom, speciellt i en Sälenpist. Kantgreppet är mycket bra. Överlag är Mantra inga konstigheter. Det är en förbannat bra skida och det är bara att hoppa på och köra. [b]Atomic Atlas 182[/b] [img]http://content.backcountry.com/images/items/medium/ATO/ATO0323/ONECOL.jpg[/img] 140-115-122, vanligt spann + kraftig tip rocker. 22 m radie. Testad i: Tandådalen, Hemsedal Testad av: MnO, MarkusO, xJonx Atomic Atlas är en av de skidor som har förhandshypats mest på diverse forum inför säsongen. Och visst är det en mycket intressant skida från Atomic. Atlas levereras i två ganska olika varianter i form av 182 och 192. 192:an är 125 bred under foten och är en riktigt stor skida. 182:an är centimetern smalare med sina 115mm och blir tack vare, eller på grund av detta en liten smidig sak. Atlasen som testas är min brors splirrans nya 182:or. Skidan är monterad med en Marker Griffon och det ger ett paket som är väldigt lätt. Det känns nästan konstigt att lyfta Atlasen. Den väger 1,5-2kg mindre än vad man förväntar sig. Väl på snön består intrycket av en mycket lätt skida. Tiprockern är också väldigt framträdande. Skidan lyfter så pass mycket i framänden att den effektiva ytan blir rejält kort. Snökontakten är åt det keramiska hållet och skidan är extremt krispig i känslan. Griffon är trots sin beskedliga DIN-skala (-12) mycket vridstyv och förstärker förmodligen intrycket. I kortsväng och kvicka manövrar är Atomicen nästan för direkt. Kantnärvaron är stor och man får passa sig lite för att ge för snabba input till skidan. Jag tappar balansen lite då och då för att skidan svarar oväntat kraftigt och på gränsen till okontrollerat. Bettet varierar med insats från ganska beskedligt till att bita ifrån ordenligt och man trycker till. Jag har lite svårt att hantera skidan faktiskt i början, men efter en stund blir jag mer vän med den, även om den smäller mig på fingrarna lite då och då. Skäret är lite flytigt och inte speciellt spårande, men trots detta känns skidan oförlåtande och direkt i svängväxlingar och impulsmanövrar. Kul i vissa lägen, men jag hade föredragit ett lite lugnare beteende. Till Atlasens försvar ska nämnas att underlag också för helgen var väldigt oförlåtande. Det ska bli intressant att prova skidan i lite snällare förhållanden. [b]Icelantic Nomad 181cm[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/4671_pic1b.jpg[/img] 140/105/130mm, normalt spann, 20m radie. Testad i: Åre Testad av: MnO, MarkusO Nomad är Icelantics varjedagskida och den är tänkt som ett komplement till puderskidan Shaman för mer varierad åkning. Men här har Icelantic inte fått till det. Både Markus och jag tycker att skidan är intetsägande, anonym och tråkig. Nomad är inte bra på något egentligen. Balansen och skärningen är betydligt mer neutral än Shaman, men skidan saknar helt en egen personlighet. Den driftar rejält i skäret, och är lite plankig och stum i kortsväng. Förmodligen är testparet lite väl snällt trimmat. Nomad är inte kass direkt, men den når knappt upp till medelnivå i klassen och det räcker inte i ett så brett segment som twintippade 105mm:are. Nej, ska man välja en Icelantic så är Shaman ett klart bättre val, även för piståkning. Möjligen kan Nomad vakna till lite om man väger lite mer. Det finns även en mjukare version som hade varit intressant att testa. Den är säkerligen lite mer liv i för en åkare i 75kg-klassen. [/QUOTE]
Verifiering
Skicka svar
Forum
Utrustning
Freeride - Skidor
Fyra försäsongshelger i ord - skidtest 2010
Tillbaka
Topp
