Köp & Sälj
Artiklar
Forum
Nya inlägg
Forumlista
Sök trådar
Medlemmar
Regler/Hjälp
Skidorter
Snödjup
Boende
Prylar
Video
Shop
Logga in
Bli medlem
Vad är nytt
Sök
Sök
Sök bara rubriker
Notera
Av:
Nya inlägg
Forumlista
Sök trådar
Medlemmar
Regler/Hjälp
Meny
Logga in
Bli medlem
Ladda ner Freeride som app
JavaScript är inaktiverat. För en bättre upplevelse, vänligen aktivera JavaScript i din webbläsare innan du fortsätter.
Du använder en gammal webbläsare. Den kanske inte visar den här eller andra webbplatser korrekt.
Du bör uppgradera eller använda en
alternativ webbläsare
.
Forum
Övrigt
Hälsa
Hjälp - känslig & mono ute i spenaten
Svara på tråd
Meddelande
<blockquote data-quote="Heddious" data-source="post: 1066140" data-attributes="member: 77701"><p>[USER=97967]@xviggenx[/USER] Usch, det där är tungt. Just det där steget mellan "polare" och "vänner" kan vara smått gigantiskt ibland, och med polare menar jag då de man åker med och har kul med men inte riktigt pratar om större/svårare saker med. Men jag tror @Kookaburra har rätt – finns det någon i din omkrets däruppe som du tror att du skulle orka/vilja vara ärlig med så prata med den, bara att någon vet att en mår skit ibland tycker jag kan hjälpa massor, även om personen ifråga kanske inte kan göra så mycket för att stötta när det är tungt.</p><p></p><p>Ibland får jag frågetecken från folk i min omgivning om varför jag stundtals faktiskt skriver rakt ut på internet om hur jag mår, även när jag inte mår bra, men jag mår i längden bättre av the occasional superdeppigt blogginlägg och att vem som råkar snubbla förbi ser det och kanske tänker "wtf" än att hela tiden bete mig som om allting är solsken och fluffigt.</p><p></p><p>Vissa dagar är den mentala versionen av Val Thorens värsta flatljus, och så måste det få vara. Det är skitläskigt att flytta runt sig på jakt efter platser som mer lämpar sig för det livet en vill ha, rent upplevelsemässigt, och det är ofta jag vill säga fuck it till potentiellt ödeläggande telefonräkningar för utlandssamtal och bara ringa hem till mamma eller bästa kompisen (som inte fattar skidåkning) och prata av mig om hur <strong>svårt</strong> det är att lära känna nya människor ordentligt, att känna sig trygg och våga lita på att alla nya personer omkring en inte egentligen tycker att jag är världens mupp osv. Och ibland är det bästa jag kan göra att ringa, och andra dagar har jag batteri nog i själen att försöka ta tag i mig själv på egen hand. Båda sätten funkar, fast på olika sätt.</p><p></p><p>Vet inte riktigt vart jag vill komma med det här, men jag uppskattar att denna tråden finns. <img src="https://cdn.jsdelivr.net/joypixels/assets/8.0/png/unicode/64/1f642.png" class="smilie smilie--emoji" loading="lazy" width="64" height="64" alt=":)" title="Smile :)" data-smilie="1"data-shortname=":)" /></p></blockquote><p></p>
[QUOTE="Heddious, post: 1066140, member: 77701"] [USER=97967]@xviggenx[/USER] Usch, det där är tungt. Just det där steget mellan "polare" och "vänner" kan vara smått gigantiskt ibland, och med polare menar jag då de man åker med och har kul med men inte riktigt pratar om större/svårare saker med. Men jag tror @Kookaburra har rätt – finns det någon i din omkrets däruppe som du tror att du skulle orka/vilja vara ärlig med så prata med den, bara att någon vet att en mår skit ibland tycker jag kan hjälpa massor, även om personen ifråga kanske inte kan göra så mycket för att stötta när det är tungt. Ibland får jag frågetecken från folk i min omgivning om varför jag stundtals faktiskt skriver rakt ut på internet om hur jag mår, även när jag inte mår bra, men jag mår i längden bättre av the occasional superdeppigt blogginlägg och att vem som råkar snubbla förbi ser det och kanske tänker "wtf" än att hela tiden bete mig som om allting är solsken och fluffigt. Vissa dagar är den mentala versionen av Val Thorens värsta flatljus, och så måste det få vara. Det är skitläskigt att flytta runt sig på jakt efter platser som mer lämpar sig för det livet en vill ha, rent upplevelsemässigt, och det är ofta jag vill säga fuck it till potentiellt ödeläggande telefonräkningar för utlandssamtal och bara ringa hem till mamma eller bästa kompisen (som inte fattar skidåkning) och prata av mig om hur [b]svårt[/b] det är att lära känna nya människor ordentligt, att känna sig trygg och våga lita på att alla nya personer omkring en inte egentligen tycker att jag är världens mupp osv. Och ibland är det bästa jag kan göra att ringa, och andra dagar har jag batteri nog i själen att försöka ta tag i mig själv på egen hand. Båda sätten funkar, fast på olika sätt. Vet inte riktigt vart jag vill komma med det här, men jag uppskattar att denna tråden finns. :) [/QUOTE]
Verifiering
Skicka svar
Forum
Övrigt
Hälsa
Hjälp - känslig & mono ute i spenaten
Tillbaka
Topp
