Köp & Sälj
Artiklar
Forum
Nya inlägg
Forumlista
Sök trådar
Medlemmar
Regler/Hjälp
Skidorter
Snödjup
Boende
Prylar
Video
Shop
Logga in
Bli medlem
Vad är nytt
Sök
Sök
Sök bara rubriker
Notera
Av:
Nya inlägg
Forumlista
Sök trådar
Medlemmar
Regler/Hjälp
Meny
Logga in
Bli medlem
Ladda ner Freeride som app
JavaScript är inaktiverat. För en bättre upplevelse, vänligen aktivera JavaScript i din webbläsare innan du fortsätter.
Du använder en gammal webbläsare. Den kanske inte visar den här eller andra webbplatser korrekt.
Du bör uppgradera eller använda en
alternativ webbläsare
.
Forum
Övrigt
Hälsa
Hjälp - känslig & mono ute i spenaten
Svara på tråd
Meddelande
<blockquote data-quote="ella_swan94" data-source="post: 1079840" data-attributes="member: 149089"><p>Jag tycker ni äger allihopa!</p><p>Och jag vet inte riktigt varför, men tänker att det kanske kan hjälpa någon och vill dela med mig. Om när jag åkte iväg på min första säsong. Jag slog på stort och drog helt ensam till Kanada, till en ort jag aldrig hört talas om, ett land jag aldrig varit i, ett jobb jag aldrig trott var för mig. Jag kände inte en människa i hela Kanada. Jag skulle jobba som skidlärare, och utbildas på plats. Jag skulle bo på ett gammalt ombyggt hostel med 120 st från bergets personal, och dela rum med tre. Jag hade aldrig tvättat en tvättmaskin (döm mig inte) och lagade bara kycklingwok, hamburgare och pasta. Jag hade alltid drömt om att säsonga, jag hade länge längtat till Kanada och jag fick det att hända direkt efter studenten. Jag var så sjukt peppad. Jag längtade och laddade. Men hela första flyget, första gången jag flög själv, mellan Göteborg och Frankfurt, sprutade tårarna konstant. Jag var så sjukt rädd, ledsen, orolig och allt möjligt. Jag gråter bara jag tänker på det. På när jag lämnade mamma på flygplatsen och åkte upp för den j*kla rulltrappan på Landvetter. Men på det andra flyget hamnade jag bredvid en kanadensisk kvinna som var snäll, gav mig sina kontaktuppgifter om jag skulle behöva hjälp med något och välkomnade mig till Kanada. Redan på flygplatsen träffade jag en som skulle till samma skidort som mig. På hostelet i Vancouver fick jag direkt bra vänner. Jag hade nya bästa vänner på någon vecka och jag är så sjukt glad och tacksam för allt jag upplevde den säsongen, allt jag lärde mig och alla jag lärde känna. Jag har kanske aldrig varit så lycklig som den säsongen. När det finns andra i samma sits som man klickar med går det fort att bli de närmaste vänner man kan vara. Det tänker jag på när jag är nervös inför en ny säsong. jag vet fortfarande inte riktigt var jag vill komma... och känns ganska fjuttigt att jag grät en flygresa. Men någon kanske känner igen sig och känner sig bättre eller så.</p></blockquote><p></p>
[QUOTE="ella_swan94, post: 1079840, member: 149089"] Jag tycker ni äger allihopa! Och jag vet inte riktigt varför, men tänker att det kanske kan hjälpa någon och vill dela med mig. Om när jag åkte iväg på min första säsong. Jag slog på stort och drog helt ensam till Kanada, till en ort jag aldrig hört talas om, ett land jag aldrig varit i, ett jobb jag aldrig trott var för mig. Jag kände inte en människa i hela Kanada. Jag skulle jobba som skidlärare, och utbildas på plats. Jag skulle bo på ett gammalt ombyggt hostel med 120 st från bergets personal, och dela rum med tre. Jag hade aldrig tvättat en tvättmaskin (döm mig inte) och lagade bara kycklingwok, hamburgare och pasta. Jag hade alltid drömt om att säsonga, jag hade länge längtat till Kanada och jag fick det att hända direkt efter studenten. Jag var så sjukt peppad. Jag längtade och laddade. Men hela första flyget, första gången jag flög själv, mellan Göteborg och Frankfurt, sprutade tårarna konstant. Jag var så sjukt rädd, ledsen, orolig och allt möjligt. Jag gråter bara jag tänker på det. På när jag lämnade mamma på flygplatsen och åkte upp för den j*kla rulltrappan på Landvetter. Men på det andra flyget hamnade jag bredvid en kanadensisk kvinna som var snäll, gav mig sina kontaktuppgifter om jag skulle behöva hjälp med något och välkomnade mig till Kanada. Redan på flygplatsen träffade jag en som skulle till samma skidort som mig. På hostelet i Vancouver fick jag direkt bra vänner. Jag hade nya bästa vänner på någon vecka och jag är så sjukt glad och tacksam för allt jag upplevde den säsongen, allt jag lärde mig och alla jag lärde känna. Jag har kanske aldrig varit så lycklig som den säsongen. När det finns andra i samma sits som man klickar med går det fort att bli de närmaste vänner man kan vara. Det tänker jag på när jag är nervös inför en ny säsong. jag vet fortfarande inte riktigt var jag vill komma... och känns ganska fjuttigt att jag grät en flygresa. Men någon kanske känner igen sig och känner sig bättre eller så. [/QUOTE]
Verifiering
Skicka svar
Forum
Övrigt
Hälsa
Hjälp - känslig & mono ute i spenaten
Tillbaka
Topp
