Köp & Sälj
Artiklar
Forum
Nya inlägg
Forumlista
Sök trådar
Medlemmar
Regler/Hjälp
Skidorter
Snödjup
Boende
Prylar
Video
Shop
Logga in
Bli medlem
Vad är nytt
Sök
Sök
Sök bara rubriker
Notera
Av:
Nya inlägg
Forumlista
Sök trådar
Medlemmar
Regler/Hjälp
Meny
Logga in
Bli medlem
Ladda ner Freeride som app
JavaScript är inaktiverat. För en bättre upplevelse, vänligen aktivera JavaScript i din webbläsare innan du fortsätter.
Du använder en gammal webbläsare. Den kanske inte visar den här eller andra webbplatser korrekt.
Du bör uppgradera eller använda en
alternativ webbläsare
.
Forum
Övrigt
Hälsa
Hjälp - känslig & mono ute i spenaten
Svara på tråd
Meddelande
<blockquote data-quote="skibumwannabe" data-source="post: 1084518" data-attributes="member: 67733"><p>Hej, </p><p></p><p>Först och främst tack till alla som har bidragit till den här traden. Jag har följt den ett tag. Har velat posta men inte riktigt kommit dit hän än. Förrän nu.</p><p></p><p>Jag mar ganska skit just nu. Känns som jag skulle vilja börja från början och berätta ”allt”. Men lat mig försöka baklänges istället. Hoppas att det inte blir sa långt da. Att jag lyckas undvika snurra bort mig i gamla sorger och lyckorus som inte längre är relevanta.</p><p></p><p><strong>Nu.</strong></p><p>Jag bor i Schweiz. Har bott här rätt manga ar nu. Just nu sjukskriven från ett bra jobb som jag lyckats sta ut med i rätt manga ar. Bra i den bemärkelsen att jag kan leva väl på det och ända åka skidor 40 dagar om aret. Har gjort det sedan 2008 nu. Rätt lyxigt kan man väl lugnt pasta.</p><p>Denna vinter blev dock lite annorlunda. Slet av korsbandet samt skadade menisk och inre ledband i mitten December. Operation i början Januari. Sjukskriven sedan dess. Skall försöka smyga mig tillbaka till jobbet nästa vecka.</p><p>Rätt skraj. Pendlar från dag till dag mellan supermotivation, för den lilla sjukgymnastik som jag redan far göra, och total kaos i huvudet, gråt, tandagnisslan och total skräck för att inte kunna komma tillbaka.</p><p></p><p><strong>De senaste veckorna.</strong></p><p>Jag har insett att alla dessa kompisar som jag trodde att jag hade har gatt vidare till annat. Det två närmaste besökte mig i alla fall när jag kommit ut från sjukhuset efter operationen. Det var fint. Jag hoppas att dom gjorde det för att dom ville det och inte för att dom kände sig förpliktade att göra det.</p><p>De senaste tre veckorna har jag inte träffat en käft. Inte pratat med någon mer än hej och goddag till läkare och sjukgymnaster. Börjar inse att jag är rätt ensam. Vissa dagar är bättre än andra. Men jag är sa jävla ensam.</p><p></p><p><strong>I höstas.</strong></p><p>Jag gjorde slut med min flickvän som jag varit tillsammans med sedan tre ar tillbaka. Ärligt talat, förhållandet var bra i ett och skit i två ar av de tre aren sa det var nog rätt beslut. Men ända tänker jag lite på det. Speciellt när jag är ensam. Det är jag ju som sagt rätt mycket. Träffade henne i veckan. Det var nödvändigt men inte brådskande. Är dock glad att jag gjorde det förr snarare än senare da det visade sig vara en större katastrof en jag kunnat föreställa mig. Tydligen har jag varit en ännu sämre pojkvän än ens jag kunnat föreställa mig. Stod typ det i brevet hon gav mig när vi skildes at efter att ha klarat av hövligheter och en del praktiska saker. </p><p></p><p>Har aldrig tagit professionell hjälp. Vet inte om jag varit i behov av det. Har bara varit lite at det deppiga hållet. Sa länge jag kan minnas. Har väl liksom alltid sett det halvtomma glaset snarare än det halvfulla. Har alltid sett problem snarare än möjligheter.</p><p>Är det sa att vissa människor bara är gladare än andra? Ja sa är det nog. En mer relevant fråga är väl om alla människor har möjlighet att vara lika glada? Sa är det nog också. Det skulle ju i sa fall betyda att det bara är att ”rycka upp sig” sa blir allt bra. Men mitt eget leverne och det faktum att denna trad existerar är väl ett par bevis på att det är lättare sagt än gjort. </p><p></p><p>Vet inte riktigt vad jag vill komma fram till. Kändes mest som att jag ville skriva något i denna trad. Något som någon kanske läser som kanske kan relatera till det. Det är väl kanske det denna trad är till för. Jag hoppas det. Känns kanske inte direkt som att vi kommer att lösa några problem här. Men kanske vi kan relatera lite till varandra. Det hjälpte i alla fall mig lite att läsa denna trad och inse att man inte är ensam ”ute i spenaten”.</p><p></p><p>Tack i alla fall till alla som skrivit i denna trad. Det känns bra att veta att man inte är sa förbannat sjuk i huvudet som man ibland själv tror. Att det finns andra som tampas med liknande spöken. Tack.</p></blockquote><p></p>
[QUOTE="skibumwannabe, post: 1084518, member: 67733"] Hej, Först och främst tack till alla som har bidragit till den här traden. Jag har följt den ett tag. Har velat posta men inte riktigt kommit dit hän än. Förrän nu. Jag mar ganska skit just nu. Känns som jag skulle vilja börja från början och berätta ”allt”. Men lat mig försöka baklänges istället. Hoppas att det inte blir sa långt da. Att jag lyckas undvika snurra bort mig i gamla sorger och lyckorus som inte längre är relevanta. [b]Nu.[/b] Jag bor i Schweiz. Har bott här rätt manga ar nu. Just nu sjukskriven från ett bra jobb som jag lyckats sta ut med i rätt manga ar. Bra i den bemärkelsen att jag kan leva väl på det och ända åka skidor 40 dagar om aret. Har gjort det sedan 2008 nu. Rätt lyxigt kan man väl lugnt pasta. Denna vinter blev dock lite annorlunda. Slet av korsbandet samt skadade menisk och inre ledband i mitten December. Operation i början Januari. Sjukskriven sedan dess. Skall försöka smyga mig tillbaka till jobbet nästa vecka. Rätt skraj. Pendlar från dag till dag mellan supermotivation, för den lilla sjukgymnastik som jag redan far göra, och total kaos i huvudet, gråt, tandagnisslan och total skräck för att inte kunna komma tillbaka. [b]De senaste veckorna.[/b] Jag har insett att alla dessa kompisar som jag trodde att jag hade har gatt vidare till annat. Det två närmaste besökte mig i alla fall när jag kommit ut från sjukhuset efter operationen. Det var fint. Jag hoppas att dom gjorde det för att dom ville det och inte för att dom kände sig förpliktade att göra det. De senaste tre veckorna har jag inte träffat en käft. Inte pratat med någon mer än hej och goddag till läkare och sjukgymnaster. Börjar inse att jag är rätt ensam. Vissa dagar är bättre än andra. Men jag är sa jävla ensam. [b]I höstas.[/b] Jag gjorde slut med min flickvän som jag varit tillsammans med sedan tre ar tillbaka. Ärligt talat, förhållandet var bra i ett och skit i två ar av de tre aren sa det var nog rätt beslut. Men ända tänker jag lite på det. Speciellt när jag är ensam. Det är jag ju som sagt rätt mycket. Träffade henne i veckan. Det var nödvändigt men inte brådskande. Är dock glad att jag gjorde det förr snarare än senare da det visade sig vara en större katastrof en jag kunnat föreställa mig. Tydligen har jag varit en ännu sämre pojkvän än ens jag kunnat föreställa mig. Stod typ det i brevet hon gav mig när vi skildes at efter att ha klarat av hövligheter och en del praktiska saker. Har aldrig tagit professionell hjälp. Vet inte om jag varit i behov av det. Har bara varit lite at det deppiga hållet. Sa länge jag kan minnas. Har väl liksom alltid sett det halvtomma glaset snarare än det halvfulla. Har alltid sett problem snarare än möjligheter. Är det sa att vissa människor bara är gladare än andra? Ja sa är det nog. En mer relevant fråga är väl om alla människor har möjlighet att vara lika glada? Sa är det nog också. Det skulle ju i sa fall betyda att det bara är att ”rycka upp sig” sa blir allt bra. Men mitt eget leverne och det faktum att denna trad existerar är väl ett par bevis på att det är lättare sagt än gjort. Vet inte riktigt vad jag vill komma fram till. Kändes mest som att jag ville skriva något i denna trad. Något som någon kanske läser som kanske kan relatera till det. Det är väl kanske det denna trad är till för. Jag hoppas det. Känns kanske inte direkt som att vi kommer att lösa några problem här. Men kanske vi kan relatera lite till varandra. Det hjälpte i alla fall mig lite att läsa denna trad och inse att man inte är ensam ”ute i spenaten”. Tack i alla fall till alla som skrivit i denna trad. Det känns bra att veta att man inte är sa förbannat sjuk i huvudet som man ibland själv tror. Att det finns andra som tampas med liknande spöken. Tack. [/QUOTE]
Verifiering
Skicka svar
Forum
Övrigt
Hälsa
Hjälp - känslig & mono ute i spenaten
Tillbaka
Topp
