Jibberisch
Aktiv medlem
Ken sent me - Tv-spelen som (upp)fostrade och fortsätter att inspirera oss
Finns något spel-intresse på Freeride?
Hur har alla dessa spel påverkat oss? Påverkar dagens ungdom? Jag menar herregud, när jag tänker tillbaka på de våldsamma spel som höll mig sällskap som yngling känns det bara som ren och skär tur att jag inte ballade ur fullständigt.
(Jag tänkte att det kunde bytas lite tips, nostalgi och annat här. Min vana trogen startar jag igång allting med en alldeles för lång text.)
Ikari warriors
I den något luddiga rollen som ”kommando-soldat” kämpade vi oss mot byn Ikari. Varför vet jag inte riktigt. Spelet började med en häftig flygplanskrasch i djungeln.
Jag och min vän från Göteborg, vars mormor bodde på min gata, spelade Ikari Warriors hela somrarna, tills vi kunde pixlarna utantill, tills våra föräldrar mutade oss med glass om vi gick ut i solen. Han var Ralf, jag var Clark.
Min vän bor nu i det stora landet i väst, där han påstår att han driver någon sorts företag. Han jobbar jämt och har troligtvis ingen tid över att spela Ikari Warriors längre. Men då, förr – då spelade vi tills jag drömde om fyrkantiga rambo-krigare.
Man kunde åka pansarvagnar för fan! Det är sant, man kunde hoppa in i en pansarvagn och röja järnet. En fantastisk känsla. Tills man körde på en mina eller fick slut på bensin. Då gällde det att snabbt som fan hoppa ur.
Med ett knapptryck kastades granater på mot ändlösa horder av fiendesoldater som inte tyckte att det var en bra idé att vi kom fram till den lilla byn.
Storheten var att vi kunde spela samtidigt, på samma skärm, båda två, sida vid sida. Vilket bidrog till vår redan starka ”vi mot dem” -känsla. Jag minns att vi åt kopiösa mängder Skogaholmslimpor och drack O’boy där i källaren med den där, för källare, vanliga och karaktäristiska, fuktlukten.
Vi ignorerade varma sommardagar. Vi ljög för våra föräldrar som tyckte att sommardagar inte var någonting som skulle ignoreras i första taget.
Jag och min vän hade dock stora problem att komma fram till den där jävla byn. Fienderna var många och liven få. Ända tills min vän en sommar kom tillbaka från storstaden med ett fusk. A-B-B-A –vill jag minnas att man knappade in på kontrollen och vips så var man tillbaka i matchen. Man levde för att slåss tre nya liv. Vi kom fram till byn Ikari och lyckan var total i den fuktskadade källaren.
Hur många fiendesoldater vi slaktade? Det är någonting som än idag skrämmer mig.
Gun smoke
Jag var Cowboy, jag hade pistoler och soundtracket var fantastiskt. Soundtracket är tammefan fortfarande fantastiskt.
Eftersom spelet var ett enmans-spel har jag ingen att dela detta minne med. Framgångarna var mina. Och de var dyrköpta. Banorna var långa och krångliga och precis som i Ikari Warriors – ett skott och man var död. (Om man inte satt på sin vita springare.)
Som cowboy kunde jag köpa olika slags vapen och ammunition för att lättare ta död på mina antagonister. Variationen upplevdes som total och timmarna flög iväg.
Så här i efterhand tror jag att det jag uppskattade mest med Gun smoke, var sättet fienderna dog på. De blev träffade, flög tillbaka och landade platt på marken. De blev inte suddiga, började blinka eller något annat tjafs som tyvärr var en vanlig utgång av en kula på Nintendo-8-bit-tiden. Det kändes verkligare på något vis. Som om kulan gjorde ont. Som om mina antagonister dog på riktigt.
Tänk om samhället visste om detta? Hur jag fascinerades.
The Legend of Zelda
Trofén i min samling och egentligen det spel jag tänker på när jag hör ordet tv-spel. Zelda, det första spelet, den guldfärgade kassetten med det magiska äventyret.
Den ondskefulle Gannon hade rövat bort prinsessan Zelda och det var upp till mig att rädda henne. Link var i början utrustad med en pytteliten sköld, ett skämt till svärd och bara tre hjärtans marginal.
Världen kändes gigantiskt stor och olika hinder blockerade min väg. Och språket. Likt den fete krögaren i LAdy och Lufsen hade jag på den här tiden lite svårt med språket. Det var svårt med engelskan. Svårt att hitta dit jag skulle och det var svårt att komma ihåg vart jag varit. Allting kändes hopplöst, tills frälsaren dök upp. Farsan tittade in i rummet med block och penna. Han satte sig ner och skissade på en karta, han förklarade vad de olika trollkarlarna i hålorna snackade om och han förklarade vad jag borde ta mig för.
Äventyret fortsatte. Monster dog för mig svärd, underjordiska borgar med ännu fler och ännu värre monster utforskades. Hjärtan hittades, svärd uppgraderades, större sköld, magi, trollstavar, rustningar, nycklar och silverpilar lades till min utrustning.
Kyrkogårdar erövrades, hemliga stenar flyttades, buskar brändes och ännu fler monster gick ett rättvist öde till mötes.
Och till slut, efter att ha skjutit Gannon med silverpilar, kunde jag slå hål på några lömska eldar och rädda prinsessan Zelda i det mörka lillarummet. Jag hade alla åtta delarna av visdomens kraft! Triforce:en och den eviga äran var min. Fett.
Jag vet inte hur många monster jag och farsan dödade innan spelet var slut och äventyret vunnet. Det måste ha varit tusentals. Jag minns frustrationen och det vidriga lilla ljudet och knuffen bakåt, resultatet av att ha blivit skadad. Jag var förbannad. Jag var ledsen. Att jag inte tog ut min frustration på samhället är ett mysterium. Men allting slutade lyckligt.
Jag tyckte det var mäktigt att det vapen man hittade så tidigt i spelet var det vapen som skulle användas till att ha ihjäl slutbossen Gannon. Det kändes genomtänkt på något vis. Mäktigt i en 7 årings värld.
Punsch out
Alla hade sin specialmotståndare. Alla i gänget visste hur man tog hand om Glass Joe, Bald Bull, King Hippo, Soda Popinski eller den där jävla Indiske Maharadjan på bästa sätt. Alla hade vi vår favoritmotståndare. Vi delade på ”Little Mac” på ett sätt som egentligen bara kan jämföras med dagens dysfunktionella och splittrade kärnfamiljer.
Alla vaktade sitt revir stenhårt och alla ville ha den uppmärksamhet de förtjänade.
Ingen reflekterade dock över att Little Mac var förbannat liten och egentligen inte kunde röra sig. Det spelade ingen roll. Vi kämpade, slogs, duckade, utdelade stjärnsmällar i rätt ögonblick, förfinade vår teknik och tränade upp Little Mac till perfektion. Nästan. Det fanns en liten hake, vi klarade aldrig den där läspande jäveln i slutet.
Mike Tyson slog oss alltid. Vi hade inte en chans. Vi var ju bara barn för guds skull. Han slaktade oss varje gång.
Men! Så en kväll hände det. Efter att ha gjort allting rätt, fått upp garden i tid, slagit när tillfälle gavs och likt en Jedi glidigt undan för Mike:s jättelika nävar – vann jag. Jag besegrade honom. Jag trodde inte det var sant. Det var som om hela världen stannade. Jag vann! För fan! Jag vann och ingen var där för att bevittna min bragd. Jag minns hur jag stolt förkunnade det faktum att vi, vi allihopa, besegrat Punsch out! Gjort det omöjliga. Jag trodde alla skulle bli glada.
Istället kallade de mig lögnare.
Den tomheten jag kände där och då har jag sällan upplevt i mitt liv. Att bli avfärdad som en mytoman var bland det värsta som kunde hända. Jag vägrade ta det. Jag samlade ihop alla i mitt rum, satte igång spelet, knappade in koden man fått och hamnade direkt hos Mike Tyson. Naturligtvis lyckades jag knappt få in ett slag på honom. Jag blev kallad lögnare igen. Denna gång hade de bevis.
Men jag vet! Jag vet att den där höstkvällen för så längesedan vann jag mot Mike Tyson. Jag klarade Punsch out.
Det räcker för mig.
Metroid
Metroid var om jag minns rätt ännu ett våldsamt spel. Som borde ha inspirerat barn till våld. En snubbe med en inbyggd kanon i armen sprang runt i tunnlar, hoppade och sköt på saker. Allt syftade till att förstöra – Moderhjärnan. Smaka på det! Moderhjärnan. Fyfan. Lika läbbigt som om Mona Sahlin och Håkan Juholt skulle spela in porr tillsammans i ett Torp ägt av Göran Persson.
Jag var inget vidare bra på Metroid. Tålamodet tröt och jag minns att jag tyckte det hela var fruktansvärt repetitivt. Allting såg ungefär likadant ut och jag missade alltid allt jag siktade på. Det hela var lite som vilket spel som helst. Eller som mellanstadiet, samma skit hela tiden och det gällde att se upp för olika fiender och deras otyg. Varje värld (årskurs) hade en boss (lärare) man kämpade för att ta sig vidare ifrån. Bossarna använde sig av vidriga knep (läxförhör), svåra att lista ut och precis när man trodde sig veta vart man hade dem, så bytte de taktik (muntligt läxförhör). Enerverande.
Min vän från Göteborg, han var ett ess på Metroid. Ofta slutade våra Metroid-sessioner med att han spelade och jag läste Buster och tittade på lite då och då. Jag har inget minne av att jag spelade detta våldsamma rymdepos själv.
Jag minns dock att när min vän äntligen besegrade Moderhjärnan och vi fick reda på att vår hjälte egentligen var en tjej. att det hela kändes konstigt.
Hur vi höll oss ifrån att spränga vår skola efter denna orgie i raketer och hoppskor är fortfarande en gåta.
Double Dragon II
Jag såg aldrig röken av Double Dragon I. Det var inte förrän flera år senare jag via en emulator kom i kontakt med originalet. Double Dragon I var svindåligt. Sög hästballe: som någon advokatförfattare skulle ha skrivit.
Double Dragon II var ett av de spel jag och min vän från Göteborg togs oss an i källaren. Man kunde spela två samtidigt och story:n liknas vid någon modern tappning på Zelda. Två bröders ”tjejkompis” blev kidnappad och de var ute efter hämnd.
Och vilken jävla hämnd! Vilket jävla spel! Jag minns hur vi tog död på skurkarna med knivar, handgranater, järnrör och knogjärn. Men inte minst med knytnävar, sparkar och knän. Man kunde snurrsparka folk över hela bilden och knäa dem ännu längre. Äventyret tog oss från hustak, till helikoptrar till vildmarken. Överallt sparkade vi oss fram. Det gick att kasta motståndarna från hustak, hålla fast dem och knä dem i nyllet, för att sedan avsluta med en välriktad spark. Det gjordes ingen skillnad på muskulösa män och viga kvinnor. Alla åkte på däng. Paradiset för två mordiska ynglingar.
Vi var i himmelriket. Tänk om man bara kunde ha snott bilar också.
Jag minns faktiskt inte hur långt vi kom i spelet. Jag vet inte om vi klarade det eller inte. Jag vet bara att vi aldrig tröttnade. Och att vi aldrig tog med sparkarna ut i verkligheten. Varför då liksom? Vi hade ju tv-spelet.
Pro Wrestling
Jag var Starman.
Jag slaktade med min voltande raggar-spark.
Så här i efterhand är det ett av de spel jag inte för mitt liv kan förstå att vi spelade så mycket. Det anordnades turneringar, inhandlades priser och hölls seger-ceremonier.
Spelet är precis vad det låter. Två figurer i en ring, med ett par olika special-moves, Man slogs till någon inte längre orkade knappra sig upp innan domare räknat till 10.
Återigen var brutalitet i centrum. Sätten att mosa sin motståndare tycktes oändliga. Sparkar, kast, kasta ut honom ur ringen(!), gnaga, strypa, slå och knäcka ryggen, allt fanns där och vi älskade det. Det kändes otroligt verkligt. Kunde det bli bättre?
De pixliga figurerna rörde sig så verklighetstroget. De lyckliga få som ägde spelet själva tjuvtränade som dårar för att kunna vinna nästa turnering. Vi pratade om Pro Wrestling och vi tjatade om Pro Wrestling. Vi levde Pro Wrestling! Men vi lekte aldrig Wrestling på riktigt. Varför skulle vi? Vi hade ju tv-spelet.
Track & Field
Min vän från Göteborg höll på med friidrott, Frölunda tror jag att det var. Det var ett jävla tjat, det skulle springas, hoppas och kastas spjut. Han var bäst på allt, någon annan var hyfsad och jag var ungefär lika bra malplacerad som en Tellietubby i en film med Håkan Juholt i huvudrollen.
Tv-spelet Track & Field var ingen skillnad från verkligheten. Jag fick aldrig grepp om skiten. Jag tog avstånd. Jag hatar friidrott. Jag hatade det då, jag hatar det nu. Jag ser större mening med att tillfredsställa mig själv sexuellt med en sandpappershandske än att titta på friidrott.
Jag slog aldrig några rekord på Track & Field. Att säga att jag inte försökte är en lögn. Det gjorde jag, men av någon anledning har jag alltid varit värdelös på sådant. Sådant skit som friidrott och deras torftiga försök till underhållning som spel med dess innehåll genererar.
Ond bråd död slog kast med litet spjut alla dagar i veckan.
Ice Hockey
Jag avskyr hockey som sport. Inte lika mycket som friidrott men skillnaden är hårfin. Om friidrott är Nalle Puh:s kompis Nasse så är hockey Bamse:s kompis Lille Skutt.
Trots detta var Nintendos Ice Hockey var ett fantastiskt spel. Det fullständiga geni som kom på att göra det möjligt att variera storleken och därmed också egenskaperna på spelarna borde tilldelas någon form av Nobelpris.
Man behövde anpassa sig, analysera och ta reda på vem som passade bäst på vilken plats. En tjockis? En mellan? En tunnis? Bara tjockisar? Det berodde på vilka man mötte och hur? Kanske var det mitt allra första möte med det faktum att lagom fungerar bäst i längden.
Det blev turneringar även här såklart. Den där nerven: slutspelsträd och ära – och precis – när vi trodde att vi tröttnat, så upptäckte någon ”superstudsen” och allting började om igen.
Slagsmålen gick inte heller av för hackor. Att boxa på varandra tills hela laget hoppade in? Oslagbart. Slogs vi när vi lirade landhockey ute på gatan då? Nej.
Varför målvakterna körde ismaskinerna fattade vi dock aldrig.
Ski or die
Ett vinter-inspirerat spel där man kunde välja mellan olika discipliner. Jag kommer inte ihåg exakt vilka, jag spelade bara en. ”Downhill” – man släpptes ner på toppen av ett berg. Skakade av sig snön och drog iväg. Pixelpudret yrde runt benen medan jag swischade nedför berget. Jag hoppade över hus. Jag droppade feta klippor. Jag gjorde tricks. Jag fick aldrig nog. Det var så jävla fantastiskt. Det är fortfarande fantastiskt. Snö är ett mirakel.
Sammanfattningsvis
Det var ingen lek på den tiden. Det var blodigt allvar och blodiga tv-spel. Våra liv kretsade kring dem till och från. Att vi inte blev mördare, skolskjutare, adrenalinknarkare och bilkapare är ett rent och skärt under. Och dessa spel var ändå bara början.
Sedan kom:
Wolfenstein 3D
Quake
Civilisation
Age of Empires III
Sam & Max hit the road
Leisure suit Larry
Red Baron
Day of the Tentacle
Atomic Bomberman
Monkey island
Space quest
Police quest
Alla andra spel där tyskarna hamnade i skottgluggen.
Och sist men inte minst, Red Dead Redemption
Men det är tack och lov en helt annan historia.
Vad har jag missat?!
It's over, you can go outside and play now.
Hur har alla dessa spel påverkat oss? Påverkar dagens ungdom? Jag menar herregud, när jag tänker tillbaka på de våldsamma spel som höll mig sällskap som yngling känns det bara som ren och skär tur att jag inte ballade ur fullständigt.
(Jag tänkte att det kunde bytas lite tips, nostalgi och annat här. Min vana trogen startar jag igång allting med en alldeles för lång text.)
Ikari warriors
I den något luddiga rollen som ”kommando-soldat” kämpade vi oss mot byn Ikari. Varför vet jag inte riktigt. Spelet började med en häftig flygplanskrasch i djungeln.
Jag och min vän från Göteborg, vars mormor bodde på min gata, spelade Ikari Warriors hela somrarna, tills vi kunde pixlarna utantill, tills våra föräldrar mutade oss med glass om vi gick ut i solen. Han var Ralf, jag var Clark.
Min vän bor nu i det stora landet i väst, där han påstår att han driver någon sorts företag. Han jobbar jämt och har troligtvis ingen tid över att spela Ikari Warriors längre. Men då, förr – då spelade vi tills jag drömde om fyrkantiga rambo-krigare.
Man kunde åka pansarvagnar för fan! Det är sant, man kunde hoppa in i en pansarvagn och röja järnet. En fantastisk känsla. Tills man körde på en mina eller fick slut på bensin. Då gällde det att snabbt som fan hoppa ur.
Med ett knapptryck kastades granater på mot ändlösa horder av fiendesoldater som inte tyckte att det var en bra idé att vi kom fram till den lilla byn.
Storheten var att vi kunde spela samtidigt, på samma skärm, båda två, sida vid sida. Vilket bidrog till vår redan starka ”vi mot dem” -känsla. Jag minns att vi åt kopiösa mängder Skogaholmslimpor och drack O’boy där i källaren med den där, för källare, vanliga och karaktäristiska, fuktlukten.
Vi ignorerade varma sommardagar. Vi ljög för våra föräldrar som tyckte att sommardagar inte var någonting som skulle ignoreras i första taget.
Jag och min vän hade dock stora problem att komma fram till den där jävla byn. Fienderna var många och liven få. Ända tills min vän en sommar kom tillbaka från storstaden med ett fusk. A-B-B-A –vill jag minnas att man knappade in på kontrollen och vips så var man tillbaka i matchen. Man levde för att slåss tre nya liv. Vi kom fram till byn Ikari och lyckan var total i den fuktskadade källaren.
Hur många fiendesoldater vi slaktade? Det är någonting som än idag skrämmer mig.
Gun smoke
Jag var Cowboy, jag hade pistoler och soundtracket var fantastiskt. Soundtracket är tammefan fortfarande fantastiskt.
Eftersom spelet var ett enmans-spel har jag ingen att dela detta minne med. Framgångarna var mina. Och de var dyrköpta. Banorna var långa och krångliga och precis som i Ikari Warriors – ett skott och man var död. (Om man inte satt på sin vita springare.)
Som cowboy kunde jag köpa olika slags vapen och ammunition för att lättare ta död på mina antagonister. Variationen upplevdes som total och timmarna flög iväg.
Så här i efterhand tror jag att det jag uppskattade mest med Gun smoke, var sättet fienderna dog på. De blev träffade, flög tillbaka och landade platt på marken. De blev inte suddiga, började blinka eller något annat tjafs som tyvärr var en vanlig utgång av en kula på Nintendo-8-bit-tiden. Det kändes verkligare på något vis. Som om kulan gjorde ont. Som om mina antagonister dog på riktigt.
Tänk om samhället visste om detta? Hur jag fascinerades.
The Legend of Zelda
Trofén i min samling och egentligen det spel jag tänker på när jag hör ordet tv-spel. Zelda, det första spelet, den guldfärgade kassetten med det magiska äventyret.
Den ondskefulle Gannon hade rövat bort prinsessan Zelda och det var upp till mig att rädda henne. Link var i början utrustad med en pytteliten sköld, ett skämt till svärd och bara tre hjärtans marginal.
Världen kändes gigantiskt stor och olika hinder blockerade min väg. Och språket. Likt den fete krögaren i LAdy och Lufsen hade jag på den här tiden lite svårt med språket. Det var svårt med engelskan. Svårt att hitta dit jag skulle och det var svårt att komma ihåg vart jag varit. Allting kändes hopplöst, tills frälsaren dök upp. Farsan tittade in i rummet med block och penna. Han satte sig ner och skissade på en karta, han förklarade vad de olika trollkarlarna i hålorna snackade om och han förklarade vad jag borde ta mig för.
Äventyret fortsatte. Monster dog för mig svärd, underjordiska borgar med ännu fler och ännu värre monster utforskades. Hjärtan hittades, svärd uppgraderades, större sköld, magi, trollstavar, rustningar, nycklar och silverpilar lades till min utrustning.
Kyrkogårdar erövrades, hemliga stenar flyttades, buskar brändes och ännu fler monster gick ett rättvist öde till mötes.
Och till slut, efter att ha skjutit Gannon med silverpilar, kunde jag slå hål på några lömska eldar och rädda prinsessan Zelda i det mörka lillarummet. Jag hade alla åtta delarna av visdomens kraft! Triforce:en och den eviga äran var min. Fett.
Jag vet inte hur många monster jag och farsan dödade innan spelet var slut och äventyret vunnet. Det måste ha varit tusentals. Jag minns frustrationen och det vidriga lilla ljudet och knuffen bakåt, resultatet av att ha blivit skadad. Jag var förbannad. Jag var ledsen. Att jag inte tog ut min frustration på samhället är ett mysterium. Men allting slutade lyckligt.
Jag tyckte det var mäktigt att det vapen man hittade så tidigt i spelet var det vapen som skulle användas till att ha ihjäl slutbossen Gannon. Det kändes genomtänkt på något vis. Mäktigt i en 7 årings värld.
Punsch out
Alla hade sin specialmotståndare. Alla i gänget visste hur man tog hand om Glass Joe, Bald Bull, King Hippo, Soda Popinski eller den där jävla Indiske Maharadjan på bästa sätt. Alla hade vi vår favoritmotståndare. Vi delade på ”Little Mac” på ett sätt som egentligen bara kan jämföras med dagens dysfunktionella och splittrade kärnfamiljer.
Alla vaktade sitt revir stenhårt och alla ville ha den uppmärksamhet de förtjänade.
Ingen reflekterade dock över att Little Mac var förbannat liten och egentligen inte kunde röra sig. Det spelade ingen roll. Vi kämpade, slogs, duckade, utdelade stjärnsmällar i rätt ögonblick, förfinade vår teknik och tränade upp Little Mac till perfektion. Nästan. Det fanns en liten hake, vi klarade aldrig den där läspande jäveln i slutet.
Mike Tyson slog oss alltid. Vi hade inte en chans. Vi var ju bara barn för guds skull. Han slaktade oss varje gång.
Men! Så en kväll hände det. Efter att ha gjort allting rätt, fått upp garden i tid, slagit när tillfälle gavs och likt en Jedi glidigt undan för Mike:s jättelika nävar – vann jag. Jag besegrade honom. Jag trodde inte det var sant. Det var som om hela världen stannade. Jag vann! För fan! Jag vann och ingen var där för att bevittna min bragd. Jag minns hur jag stolt förkunnade det faktum att vi, vi allihopa, besegrat Punsch out! Gjort det omöjliga. Jag trodde alla skulle bli glada.
Istället kallade de mig lögnare.
Den tomheten jag kände där och då har jag sällan upplevt i mitt liv. Att bli avfärdad som en mytoman var bland det värsta som kunde hända. Jag vägrade ta det. Jag samlade ihop alla i mitt rum, satte igång spelet, knappade in koden man fått och hamnade direkt hos Mike Tyson. Naturligtvis lyckades jag knappt få in ett slag på honom. Jag blev kallad lögnare igen. Denna gång hade de bevis.
Men jag vet! Jag vet att den där höstkvällen för så längesedan vann jag mot Mike Tyson. Jag klarade Punsch out.
Det räcker för mig.
Metroid
Metroid var om jag minns rätt ännu ett våldsamt spel. Som borde ha inspirerat barn till våld. En snubbe med en inbyggd kanon i armen sprang runt i tunnlar, hoppade och sköt på saker. Allt syftade till att förstöra – Moderhjärnan. Smaka på det! Moderhjärnan. Fyfan. Lika läbbigt som om Mona Sahlin och Håkan Juholt skulle spela in porr tillsammans i ett Torp ägt av Göran Persson.
Jag var inget vidare bra på Metroid. Tålamodet tröt och jag minns att jag tyckte det hela var fruktansvärt repetitivt. Allting såg ungefär likadant ut och jag missade alltid allt jag siktade på. Det hela var lite som vilket spel som helst. Eller som mellanstadiet, samma skit hela tiden och det gällde att se upp för olika fiender och deras otyg. Varje värld (årskurs) hade en boss (lärare) man kämpade för att ta sig vidare ifrån. Bossarna använde sig av vidriga knep (läxförhör), svåra att lista ut och precis när man trodde sig veta vart man hade dem, så bytte de taktik (muntligt läxförhör). Enerverande.
Min vän från Göteborg, han var ett ess på Metroid. Ofta slutade våra Metroid-sessioner med att han spelade och jag läste Buster och tittade på lite då och då. Jag har inget minne av att jag spelade detta våldsamma rymdepos själv.
Jag minns dock att när min vän äntligen besegrade Moderhjärnan och vi fick reda på att vår hjälte egentligen var en tjej. att det hela kändes konstigt.
Hur vi höll oss ifrån att spränga vår skola efter denna orgie i raketer och hoppskor är fortfarande en gåta.
Double Dragon II
Jag såg aldrig röken av Double Dragon I. Det var inte förrän flera år senare jag via en emulator kom i kontakt med originalet. Double Dragon I var svindåligt. Sög hästballe: som någon advokatförfattare skulle ha skrivit.
Double Dragon II var ett av de spel jag och min vän från Göteborg togs oss an i källaren. Man kunde spela två samtidigt och story:n liknas vid någon modern tappning på Zelda. Två bröders ”tjejkompis” blev kidnappad och de var ute efter hämnd.
Och vilken jävla hämnd! Vilket jävla spel! Jag minns hur vi tog död på skurkarna med knivar, handgranater, järnrör och knogjärn. Men inte minst med knytnävar, sparkar och knän. Man kunde snurrsparka folk över hela bilden och knäa dem ännu längre. Äventyret tog oss från hustak, till helikoptrar till vildmarken. Överallt sparkade vi oss fram. Det gick att kasta motståndarna från hustak, hålla fast dem och knä dem i nyllet, för att sedan avsluta med en välriktad spark. Det gjordes ingen skillnad på muskulösa män och viga kvinnor. Alla åkte på däng. Paradiset för två mordiska ynglingar.
Vi var i himmelriket. Tänk om man bara kunde ha snott bilar också.
Jag minns faktiskt inte hur långt vi kom i spelet. Jag vet inte om vi klarade det eller inte. Jag vet bara att vi aldrig tröttnade. Och att vi aldrig tog med sparkarna ut i verkligheten. Varför då liksom? Vi hade ju tv-spelet.
Pro Wrestling
Jag var Starman.
Jag slaktade med min voltande raggar-spark.
Så här i efterhand är det ett av de spel jag inte för mitt liv kan förstå att vi spelade så mycket. Det anordnades turneringar, inhandlades priser och hölls seger-ceremonier.
Spelet är precis vad det låter. Två figurer i en ring, med ett par olika special-moves, Man slogs till någon inte längre orkade knappra sig upp innan domare räknat till 10.
Återigen var brutalitet i centrum. Sätten att mosa sin motståndare tycktes oändliga. Sparkar, kast, kasta ut honom ur ringen(!), gnaga, strypa, slå och knäcka ryggen, allt fanns där och vi älskade det. Det kändes otroligt verkligt. Kunde det bli bättre?
De pixliga figurerna rörde sig så verklighetstroget. De lyckliga få som ägde spelet själva tjuvtränade som dårar för att kunna vinna nästa turnering. Vi pratade om Pro Wrestling och vi tjatade om Pro Wrestling. Vi levde Pro Wrestling! Men vi lekte aldrig Wrestling på riktigt. Varför skulle vi? Vi hade ju tv-spelet.
Track & Field
Min vän från Göteborg höll på med friidrott, Frölunda tror jag att det var. Det var ett jävla tjat, det skulle springas, hoppas och kastas spjut. Han var bäst på allt, någon annan var hyfsad och jag var ungefär lika bra malplacerad som en Tellietubby i en film med Håkan Juholt i huvudrollen.
Tv-spelet Track & Field var ingen skillnad från verkligheten. Jag fick aldrig grepp om skiten. Jag tog avstånd. Jag hatar friidrott. Jag hatade det då, jag hatar det nu. Jag ser större mening med att tillfredsställa mig själv sexuellt med en sandpappershandske än att titta på friidrott.
Jag slog aldrig några rekord på Track & Field. Att säga att jag inte försökte är en lögn. Det gjorde jag, men av någon anledning har jag alltid varit värdelös på sådant. Sådant skit som friidrott och deras torftiga försök till underhållning som spel med dess innehåll genererar.
Ond bråd död slog kast med litet spjut alla dagar i veckan.
Ice Hockey
Jag avskyr hockey som sport. Inte lika mycket som friidrott men skillnaden är hårfin. Om friidrott är Nalle Puh:s kompis Nasse så är hockey Bamse:s kompis Lille Skutt.
Trots detta var Nintendos Ice Hockey var ett fantastiskt spel. Det fullständiga geni som kom på att göra det möjligt att variera storleken och därmed också egenskaperna på spelarna borde tilldelas någon form av Nobelpris.
Man behövde anpassa sig, analysera och ta reda på vem som passade bäst på vilken plats. En tjockis? En mellan? En tunnis? Bara tjockisar? Det berodde på vilka man mötte och hur? Kanske var det mitt allra första möte med det faktum att lagom fungerar bäst i längden.
Det blev turneringar även här såklart. Den där nerven: slutspelsträd och ära – och precis – när vi trodde att vi tröttnat, så upptäckte någon ”superstudsen” och allting började om igen.
Slagsmålen gick inte heller av för hackor. Att boxa på varandra tills hela laget hoppade in? Oslagbart. Slogs vi när vi lirade landhockey ute på gatan då? Nej.
Varför målvakterna körde ismaskinerna fattade vi dock aldrig.
Ski or die
Ett vinter-inspirerat spel där man kunde välja mellan olika discipliner. Jag kommer inte ihåg exakt vilka, jag spelade bara en. ”Downhill” – man släpptes ner på toppen av ett berg. Skakade av sig snön och drog iväg. Pixelpudret yrde runt benen medan jag swischade nedför berget. Jag hoppade över hus. Jag droppade feta klippor. Jag gjorde tricks. Jag fick aldrig nog. Det var så jävla fantastiskt. Det är fortfarande fantastiskt. Snö är ett mirakel.
Sammanfattningsvis
Det var ingen lek på den tiden. Det var blodigt allvar och blodiga tv-spel. Våra liv kretsade kring dem till och från. Att vi inte blev mördare, skolskjutare, adrenalinknarkare och bilkapare är ett rent och skärt under. Och dessa spel var ändå bara början.
Sedan kom:
Wolfenstein 3D
Quake
Civilisation
Age of Empires III
Sam & Max hit the road
Leisure suit Larry
Red Baron
Day of the Tentacle
Atomic Bomberman
Monkey island
Space quest
Police quest
Alla andra spel där tyskarna hamnade i skottgluggen.
Och sist men inte minst, Red Dead Redemption
Men det är tack och lov en helt annan historia.
Vad har jag missat?!
It's over, you can go outside and play now.
