Köp & Sälj
Artiklar
Forum
Nya inlägg
Forumlista
Sök trådar
Medlemmar
Regler/Hjälp
Skidorter
Snödjup
Boende
Prylar
Video
Shop
Logga in
Bli medlem
Vad är nytt
Sök
Sök
Sök bara rubriker
Notera
Av:
Nya inlägg
Forumlista
Sök trådar
Medlemmar
Regler/Hjälp
Meny
Logga in
Bli medlem
Ladda ner Freeride som app
JavaScript är inaktiverat. För en bättre upplevelse, vänligen aktivera JavaScript i din webbläsare innan du fortsätter.
Du använder en gammal webbläsare. Den kanske inte visar den här eller andra webbplatser korrekt.
Du bör uppgradera eller använda en
alternativ webbläsare
.
Forum
Övrigt
Allmänt skidsnack
Larmrapport från skidgymnasium
Svara på tråd
Meddelande
<blockquote data-quote="LuxLuthor" data-source="post: 1137880" data-attributes="member: 84027"><p>Nu blir det ett inlägg långt som en bok... Sorry.</p><p></p><p></p><p>Rörelseenergi avlastar musklerna, vilket är exakta motsatsen till vad man vill. Önskan i träningen är att belasta musklerna så hårt det bara går och då måste rörelsehastigheten sänkas drastiskt. Bland det mest "elaka" man alls kan utsätta sina muskler för är något kallat "Super Slow". Lyftet utförs på 10 sekunder och tillbaka gången på 10 sekunder med fri vikt. I en maskin bromsar man på ca 5 sekunder beroende på att mekaniken har en viss inbyggd tröghet som gör att maskinen hjälper till med bromsningen när tempot blir tillräckligt lågt. Super Slow är en riktigt avancerad form av självplågeri som stimulerar musklernas tillväxt extremt och samtidigt är så säker så att det nästan inte går att skada sig.</p><p></p><p>Det är m a o väldigt stor skillnad på att träna sin styrka och att demonstrera den. Vill man belasta så hårt som möjligt är det lågt tempo som gäller för att musklerna skall få så lite yttre hjälp som möjligt. Vill man visa hur mycket man kan lyfta är det istället schvung i rörelsen som gäller för att ta hjälp av centrifugalkraften, men då är vi inne på teknikträning och det är något annat. Det är frivändningar är: teknikträning för tyngdlyftare. Men p g a den totala förvirring som råder i träningsbranschen (även på forskarnivå) så har allt sammanblandats till en enda hopplös röra.</p><p></p><p>"Explosivitet" är ett uttryck som också är kringgärdat av väldigt stor förvirring. Ofta när man hör folk resonera kring ämnet så har de i själva verket rört ihop två skilda saker.</p><p></p><p>Muskulärt innebär explosivitet att man är född med en stor mängd explosiva muskelfibrer i en given muskelgrupp. En explosiv muskelfibertyp utvecklar en hög nivå av kraft, men tappar snabbt den kraften (därav namnet "explosiv"). Återhämtningen är långsam hos dessa muskelfibrer som utgör kraftreserven som tas till när de mer uthålliga muskelfibrerna (låg kraft, långsam utmattning, snabb återhämtning) nått gränsen för vad de klarar.</p><p></p><p>Arvet avgör hur blandningen ser ut i olika muskelgrupper, men generellt kan man säga att lårframsidorna tydligt drar åt det uthålliga hållet medan baksidorna är explosiva. Bålmuskler som bröst och lats är - vad jag märkt när jag mätt på klienter - ofta mer jämnt blandade mellan uthållighet och explosivitet. Några av våra mest explosiva muskler är trapezius och deltoids. Trapezius behöver den stora andelen explosiva fibrer för att kunna bromsa huvudets acceleration vid fall, vilket också är skälet till varför så många har problem med just nacken idag. Det vi utsätter nackmusklerna för i våra vardagsliv när vi sitter vid datorer o s v kräver stor uthållighet, men nacken är rustad för helt andra uppgifter. Vi behöver bara gå tillbaks några få generationer för att se vilken skillnad det är på vad nacken utsatts för historiskt och vad den utsätts för idag.</p><p></p><p>Denna balans mellan uthållighet och explosivitet går inte att ändra på med träning. Den är fixerad av våra arvsanlag. Gunde Svan kan man klart säga är född med nästan uteslutande uthålliga muskelfibrertyper, vilket gjorde att han kunde bli världens bästa skidlöpare. Detta ihop med en uppsjö andra egenskaper som han dels fötts med och sen förfinat samt dels förvärvat. Han hade aldrig kunnat bli en framstående sprinter hur han än hade tränat. Som bäst hade han blivit en medelmåtta. Lika lite hade Usain Bolt kunnat slå Gunde på "femmilen" i Lahtis hur han än hade tränat.</p><p></p><p>Sen finns det den andra "explosiviteten" som man lätt rör ihop med musklernas explosivitet. Den är en ren teknikfråga och den är mycket hårt knuten till ett visst rörelsemönster och "explosivitet" i ett rörelsemönster förs inte över till ett annat rörelsemönster. Nu är vi mer inne på neurologisk träning än muskelträning. Hjärnan skall lära sig att kontrollera ett antal leder och muskler i ett givet rörelsemönster. Målet är att arbeta så kraftsnålt som möjligt. Frivändningar återigen: ett snabbt och sammansatt rörelsemönster tänkt att träna en tyngdlyftare att svinga upp en vikt från golvet till axlarna med så låg ansträngning/kraftåtgång som möjligt. Ingenting en skidåkare behöver. Ingenting någon annan än just en tyngdlyftare behöver.</p><p></p><p>Exempel på bättre övningar än frivändningar är i princip allt annat som man kan göra i ett gym. Nä, nu tog jag i så jag storknade, men i alla fall det mesta. Vilka muskler arbetar? Massor av dem, men bara just i början när hjärnan beordrar dem till en väldigt snabb rörelse. När så väl viktens fart accelererats upp över en given hastighet rör den sig plötsligt mer till följd av centrifugalkraften som genererats än av muskelsammandragningarna och då tappar den också sin positiva effekt. Låt säga att de involverade musklerna verkligen arbetar i en tredjedel - eller möjligen halva - rörselsen. Träna då istället dessa muskler med kontrollerade rörelser i exempelvis benpress, dips, chins m m och övergå sedan - när musklerna fått vila ett par dagar - till teknikträningen. För en skidåkare heter den träningen "skidåkning".</p><p></p><p>Man ska vara väldigt noga med att separera allt vad muskelträning heter från teknikträning. Kombinerar man dem fel (låt säga att man går på teknikträning en stund efter ett gympass) så får man lätt lida konsekvenserna av 1) icke utvilade muskler som därför har nedsatt motorisk förmåga och 2) att man lär in en teknik som man inte hade behövt om musklerna var utvilade.</p><p></p><p></p><p>Hjärnans del i styrketräning som utförs säkert och effektivt är främst att lära sig att stå ut med obehaget som ansträngningen innebär. Den ska stå emot mjölksyrabrännet m m. Är rörelserna bra utformade innehåller de ingen avancerad motorik och därför behöver den inte jobba så mycket med den biten. Det är när rörelserna blir onödigt komplexa som problem dyker upp. Många saker kan gå fel i kedjan mellan hjärnans order, nervimpulsernas förflyttning genom nervsystemet och musklernas genomförande av ordern. När något går snett här är skaderisken överhängande.</p><p></p><p>Att det skulle vara det ensidiga nötandet som skadar ryggdiskar och annat synar jag. Så gott som alla diskbråck jag själv upplevt (sisådär 10-15 st) och som jag sett på andra människor har gått att härröra till akuta situationer av en eller annan typ. Oftast olämpliga lyft och/eller vridningar.</p><p></p><p></p><p>Där har du det ju. Vem tror att ryggraden är designad för att tåla att dubbla kroppsvikten kommer fallande och landar på axelpartiet? De diskar finns inte som inte tar skada av det förr eller senare.</p><p></p><p>Slut på boken för idag. Nu väntar sängen. Vi hörs!</p></blockquote><p></p>
[QUOTE="LuxLuthor, post: 1137880, member: 84027"] Nu blir det ett inlägg långt som en bok... Sorry. Rörelseenergi avlastar musklerna, vilket är exakta motsatsen till vad man vill. Önskan i träningen är att belasta musklerna så hårt det bara går och då måste rörelsehastigheten sänkas drastiskt. Bland det mest "elaka" man alls kan utsätta sina muskler för är något kallat "Super Slow". Lyftet utförs på 10 sekunder och tillbaka gången på 10 sekunder med fri vikt. I en maskin bromsar man på ca 5 sekunder beroende på att mekaniken har en viss inbyggd tröghet som gör att maskinen hjälper till med bromsningen när tempot blir tillräckligt lågt. Super Slow är en riktigt avancerad form av självplågeri som stimulerar musklernas tillväxt extremt och samtidigt är så säker så att det nästan inte går att skada sig. Det är m a o väldigt stor skillnad på att träna sin styrka och att demonstrera den. Vill man belasta så hårt som möjligt är det lågt tempo som gäller för att musklerna skall få så lite yttre hjälp som möjligt. Vill man visa hur mycket man kan lyfta är det istället schvung i rörelsen som gäller för att ta hjälp av centrifugalkraften, men då är vi inne på teknikträning och det är något annat. Det är frivändningar är: teknikträning för tyngdlyftare. Men p g a den totala förvirring som råder i träningsbranschen (även på forskarnivå) så har allt sammanblandats till en enda hopplös röra. "Explosivitet" är ett uttryck som också är kringgärdat av väldigt stor förvirring. Ofta när man hör folk resonera kring ämnet så har de i själva verket rört ihop två skilda saker. Muskulärt innebär explosivitet att man är född med en stor mängd explosiva muskelfibrer i en given muskelgrupp. En explosiv muskelfibertyp utvecklar en hög nivå av kraft, men tappar snabbt den kraften (därav namnet "explosiv"). Återhämtningen är långsam hos dessa muskelfibrer som utgör kraftreserven som tas till när de mer uthålliga muskelfibrerna (låg kraft, långsam utmattning, snabb återhämtning) nått gränsen för vad de klarar. Arvet avgör hur blandningen ser ut i olika muskelgrupper, men generellt kan man säga att lårframsidorna tydligt drar åt det uthålliga hållet medan baksidorna är explosiva. Bålmuskler som bröst och lats är - vad jag märkt när jag mätt på klienter - ofta mer jämnt blandade mellan uthållighet och explosivitet. Några av våra mest explosiva muskler är trapezius och deltoids. Trapezius behöver den stora andelen explosiva fibrer för att kunna bromsa huvudets acceleration vid fall, vilket också är skälet till varför så många har problem med just nacken idag. Det vi utsätter nackmusklerna för i våra vardagsliv när vi sitter vid datorer o s v kräver stor uthållighet, men nacken är rustad för helt andra uppgifter. Vi behöver bara gå tillbaks några få generationer för att se vilken skillnad det är på vad nacken utsatts för historiskt och vad den utsätts för idag. Denna balans mellan uthållighet och explosivitet går inte att ändra på med träning. Den är fixerad av våra arvsanlag. Gunde Svan kan man klart säga är född med nästan uteslutande uthålliga muskelfibrertyper, vilket gjorde att han kunde bli världens bästa skidlöpare. Detta ihop med en uppsjö andra egenskaper som han dels fötts med och sen förfinat samt dels förvärvat. Han hade aldrig kunnat bli en framstående sprinter hur han än hade tränat. Som bäst hade han blivit en medelmåtta. Lika lite hade Usain Bolt kunnat slå Gunde på "femmilen" i Lahtis hur han än hade tränat. Sen finns det den andra "explosiviteten" som man lätt rör ihop med musklernas explosivitet. Den är en ren teknikfråga och den är mycket hårt knuten till ett visst rörelsemönster och "explosivitet" i ett rörelsemönster förs inte över till ett annat rörelsemönster. Nu är vi mer inne på neurologisk träning än muskelträning. Hjärnan skall lära sig att kontrollera ett antal leder och muskler i ett givet rörelsemönster. Målet är att arbeta så kraftsnålt som möjligt. Frivändningar återigen: ett snabbt och sammansatt rörelsemönster tänkt att träna en tyngdlyftare att svinga upp en vikt från golvet till axlarna med så låg ansträngning/kraftåtgång som möjligt. Ingenting en skidåkare behöver. Ingenting någon annan än just en tyngdlyftare behöver. Exempel på bättre övningar än frivändningar är i princip allt annat som man kan göra i ett gym. Nä, nu tog jag i så jag storknade, men i alla fall det mesta. Vilka muskler arbetar? Massor av dem, men bara just i början när hjärnan beordrar dem till en väldigt snabb rörelse. När så väl viktens fart accelererats upp över en given hastighet rör den sig plötsligt mer till följd av centrifugalkraften som genererats än av muskelsammandragningarna och då tappar den också sin positiva effekt. Låt säga att de involverade musklerna verkligen arbetar i en tredjedel - eller möjligen halva - rörselsen. Träna då istället dessa muskler med kontrollerade rörelser i exempelvis benpress, dips, chins m m och övergå sedan - när musklerna fått vila ett par dagar - till teknikträningen. För en skidåkare heter den träningen "skidåkning". Man ska vara väldigt noga med att separera allt vad muskelträning heter från teknikträning. Kombinerar man dem fel (låt säga att man går på teknikträning en stund efter ett gympass) så får man lätt lida konsekvenserna av 1) icke utvilade muskler som därför har nedsatt motorisk förmåga och 2) att man lär in en teknik som man inte hade behövt om musklerna var utvilade. Hjärnans del i styrketräning som utförs säkert och effektivt är främst att lära sig att stå ut med obehaget som ansträngningen innebär. Den ska stå emot mjölksyrabrännet m m. Är rörelserna bra utformade innehåller de ingen avancerad motorik och därför behöver den inte jobba så mycket med den biten. Det är när rörelserna blir onödigt komplexa som problem dyker upp. Många saker kan gå fel i kedjan mellan hjärnans order, nervimpulsernas förflyttning genom nervsystemet och musklernas genomförande av ordern. När något går snett här är skaderisken överhängande. Att det skulle vara det ensidiga nötandet som skadar ryggdiskar och annat synar jag. Så gott som alla diskbråck jag själv upplevt (sisådär 10-15 st) och som jag sett på andra människor har gått att härröra till akuta situationer av en eller annan typ. Oftast olämpliga lyft och/eller vridningar. Där har du det ju. Vem tror att ryggraden är designad för att tåla att dubbla kroppsvikten kommer fallande och landar på axelpartiet? De diskar finns inte som inte tar skada av det förr eller senare. Slut på boken för idag. Nu väntar sängen. Vi hörs! [/QUOTE]
Verifiering
Skicka svar
Forum
Övrigt
Allmänt skidsnack
Larmrapport från skidgymnasium
Tillbaka
Topp
