Köp & Sälj
Artiklar
Forum
Nya inlägg
Forumlista
Sök trådar
Medlemmar
Regler/Hjälp
Skidorter
Snödjup
Boende
Prylar
Video
Shop
Logga in
Bli medlem
Vad är nytt
Sök
Sök
Sök bara rubriker
Notera
Av:
Nya inlägg
Forumlista
Sök trådar
Medlemmar
Regler/Hjälp
Meny
Logga in
Bli medlem
Ladda ner Freeride som app
JavaScript är inaktiverat. För en bättre upplevelse, vänligen aktivera JavaScript i din webbläsare innan du fortsätter.
Du använder en gammal webbläsare. Den kanske inte visar den här eller andra webbplatser korrekt.
Du bör uppgradera eller använda en
alternativ webbläsare
.
Forum
Utrustning
Freeride - Skidor
MnO & Co:s Skidtest 2012
Svara på tråd
Meddelande
<blockquote data-quote="MnO" data-source="post: 936901" data-attributes="member: 12152"><p><strong>TESTADE SKIDOR:</strong></p><p></p><p><strong>Völkl Shiro</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/8022_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p>Mått: 151/119/135, r=26m@184</p><p>Testad av: MnO (193+183) och MarkusO (183)</p><p>Testade längder: 193 och 183</p><p>Testad i: Tandådalen</p><p></p><p>Shiro är Völkls nyhet på friåkningssidan i år och det är en av säsongens mest intressanta skidor ur ett teoretiskt perspektiv. Völkls produktlinje i övrigt är sig lik, om än med små förändringar. Katana och Gotama har fått en ny och lättare träkärna och båda har blivit en aning bredare än förra året. Mantra är också lätt uppdaterad med en ny spannprofil. Kuro är den enda skidan i linjen som är oförändrad, om än med ny grafik förstås. Shiro är däremot en helt ny skida och det är en efterlängtad sådan. </p><p></p><p>Ända sedan de första testen av Kuro har vi gillat shapen, men i många lägen upplevt den som som så pass bred att den blir lite seg i vändningarna. I ren planande åkning i lätt fluffig snö är det en fantastisk skida, men som allsidigt verktyg på ett stort berg är den helt enkelt onödigt bred. En skidåkares vardag består inte bara av orört lätt puder, inte ens dagen efter ett stort snöfall. Ofta möts man av olika typer av förhållanden till och med under ett och samma åk. Shiro är en skida som tar det bästa från Kuro och paketerar det i ett ur mångsidighetsperspektiv mer lämpligt breddformat.</p><p></p><p>Shapen är åt pintailhållet och skärningen går hela vägen fram i tippen utan avbrott i klassisk Völkl-anda. I tailen däremot finns det en tydlig early taper som förstärker pintailkaraktären. Monteringen är i relation till många andra skidor uttalat traditionell och man står betydligt längre bak på den här skidan än vad man har blivit van vid de senaste åren. Rockern är precis som storebror Kuro lång och progressiv och går genom hela skidan. Det här är en av få skidor på marknaden som verkligen har full rocker och det märks från första sväng. I branten i Stora Backen i Tandådalen är snön under testhelgen opreparerad och ojämn i kvaliteten och bitvis ganska svåråkt. Shiros rockerkurva är rena magin i svår snö och skidan går som en småbil med city-läge på servot. Skidan verkligen hjälper åkaren in i svängen och det bara att kanta och skidan hittar vägen själv. Kanon. Det är synd att marknadstrenden går ifrån den här typen av rocker. En hybridspannad skida kan inte konkurrera med en fullrockad skida i problemsnö. Tyvärr finns inga möjligheter att testa hur den beter sig i lössnö, men det står ändå utom allt tvivel att det härkommer att vara en av de sub 120mm som flyter allra bäst i år. Suverän rocker, Völkl.</p><p></p><p>När det gäller snökontakten förvånas jag av hur lite klassiskt Völkl den visar sig vara. Tidiga testrapporter har spretat rejält när det gäller beskrivningen av snökontakten och det är något förvånande då Shiro är allt annat än svårläst just på den biten. Völkl har ju i princip alltid varit ganska krispiga och keramiska i grundkänslan, med undantag för de första tre årsmodellerna av Gotaman. Mantra och Explosive är typexemplet. Keramik och krukljud i kubik. Shiro liknar tidiga Gotama, fram till den vita modellen med en aningen ospänstig och dov konstruktion med relativt hög grad av dämpning i det övre frekvensregistret. Det innebär att Shiro inte står för något finlir där tankarna kretsar kring poesi om åkarens relation till naturmaterialet snö och sådant finkänsligt, utan det handlar snarare om en skida som gör vad den ska utan att ge den där riktiga känslan av närvaro. Den passar därmed just i snökontaktskänslan bäst för en åkare som inte funderar så mycket på vad som sitter under fötterna. Kliv i och åk, och sen är det inte mer med det... En trogen Völklkund som söker keramisk direkthet kommer att uppleva den här skidan som en aning död och tråkig.</p><p></p><p>På fast, preparerat underlag beter sig Shiro förutsägbart och tryggt. Den är superlätt att få in i sväng så länge man inleder på skär eller i sökande av skär, men i ren sladdsväng är den en smula orolig och går över i en överstyrd obalans lite då och då, speciellt när underlaget växlar utan att man fullt ut är med på det. Det är rockern som spökar i det läget, i och med att man inte får några stabiliserande kontaktpunkter. Skidan roterar ibland kring sin centerpunkt i viss mån och det ger en överstyrning då och då. Det är något som man får räkna med när skidan har fullrocker. Balansen i skidan gillade som väntat inte MarkusO. Han gillar aldrig skidor där balansen i trycket ligger framför foten, vilket den gör hos Shiro. Däremot faller den MnO väl i smaken iom att samma egenskap också spårar in i svängen med minimal insats. Kanta och det svänger, utan brytpunkter eller korta kontaktytor, oavsett om man befinner sig i lös snö eller i pisten.</p><p></p><p>Bett och spår är precis lagom. Inget speciellt, men ändå över medel för kategorin. Vid kantning märker man att kontaktlängden är av nästan full längd, med en mer stabil och lång känsla som följd, i dessa 5-pointtider. Greppet på sladd är också ok, men aningen sämre än på skär. Under teståken noterades inget bredlaggshack alls, vilket var glädjande, eftersom speciellt MnO hade problem med det med första generationens Katana. Å andra sidan är det ingen garanti, eftersom skidan knappast pressades under teståken. Noterbart är också en del tipflap i sladd, men det är knappast förvånande. Något mer oroande är en tendens till lite tunggungig känsla i lite större ojämnheter. Det är svårt att säga vad det kommer att innebära i stor åkning, men Shiro är inte någon uttryckligen stabil skida, i alla fall inte i 183. 193 är naturligtvis betydligt stabilare och mer otymplig, men ändå i allra högsta grad åkbar. I sladd rent allmänt känner man, precis som väntat med tanke på måtten ganska mycket front i inledningen av svängen, som sen övergår i typiskt pintailigt lättstyrt i svängavslutet, dvs den är lätt att trycka ur den ur skäret när det stökar till sig.</p><p></p><p>När det gäller längdvalet mellan 193 och 183 går brytpunkten för att rekommendera den längre en bit över oss två teståkares storlek. För en åkare av samma mått som MarkusO och MnO (180/75 ca) är 183:an det bästa valet, om man inte uttryckligen gillar stora skidor. 183 kan låta kort, men faktum är att den upplevdes som precis lagom i längd. Flytet lär knappast vara några problem heller med tanke på rockern. 193 är väldigt lik i grundkaraktär, men blir tydligt långsammare och mer kraftkrävande i snabba reaktioner. Man bör vara upp mot tio kg tyngre eller mer för att med självklarhet välja den längre.</p><p></p><p>Sammanfattat en mycket trevlig skida när det gäller prestanda, balans och allmänt uppträdande, men det saknas den där svårdefinierade wow-faktorn, samt lite nerv och liv i konstruktionen för att det ska bli toppbetyg. Shiro är för tystlåten och tillbakadragen i karaktären för att den skulle höja sig över mängden. Resultatet är att det är en skida som får klassas som ett säkert, men samtidigt något tråkigt val. Få kommer att bli missnöjda med Shiro. Men det är nog också få som om tio år kommer att utse den till deras favoritskida genom tiderna.</p><p></p><p></p><p><strong>Extrem Butchers Hook</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/8531_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p>Mått:150/125/142, r=23m@188</p><p>Testad längd: 188</p><p>Testad av: MnO och MarkusO</p><p>Testad i: Tandådalen</p><p></p><p>Extrem har varit med om en resa de senaste åren och den fortsätter i allra högsta grad fortfarande. Trots att märket lever en ganska undangömd tillvaro på den svenska marknaden fortsätter skidfabriken i Såå utanför Åre att utveckla och producera riktigt bra skidor. Vi var många som passade på att besöka fabriken när de höll öppet hus under lördagseftermiddag och kväll under skidtestet i Åre. Tillverkningen i dag är en kombination mellan klassiskt hantverk och industriell produktion. Efter en tid av norskt ägande, och då en del rejäla maskininvesteringar, är nu taktpinnen tillbaka i grundarnas händer. Det ska bli mycket intressant att se vad som händer de närmaste säsongerna. Skidbyggarkunskapen finns, det står fullständigt klart. Det är bara att hoppas att det kombineras med väl utformade modeller.</p><p></p><p>Modellprogrammet har i år utökats med tre modeller. Förra årets smyglansering Project tar nu steget in i den ordinarie produktportföljen och får följe av en lättad systerskida med turambitioner och samma mått, Project X. På fetingsidan kompletteras den nu några säsonger gamla Big Pen med nyheten Butchers Hook, en rejält bred skida med, i klassisk Extremanda, ganska mycket skärning. Butchern är en iögonfallande skida med en grafik som säkerligen retar upp en och annan militant vegan, med en tjej som girigt slickar på en blodig köttbit. Udda, ja. Politiskt korrekt? Nja, kanske inte den här gången... </p><p></p><p>Butchers Hook är med sina 125mm under foten och 188cm:s längd en rejäl skida. Samtidigt är flexet inte alltför hårt och det är ganska mycket rocker, både fram och bak. Det medför att den känns relativt smidig även i de mindre pister som var aktuella under testet. Rockerkurvan är helt ny och här har Extrem lyssnat på prylbögarna när de har lagt en obruten elliptisk och ganska lång harmoniskt formad tiprocker. Lössnöegenskaperna kunde vi dessvärre inte testa, men den nya rockern ser lovande ut. Fler och fler tillverkare inser värdet i att inte lägga några brytpunkter i rockern och därmed elemineras bromseffekten i mjukare snö.</p><p></p><p>Balansen i skidan är aningen mer åt det direktionella hållet än vad man har vant sig vid från Extrem de senaste säsongerna. Kanske är det den tydligt avsmalnande tailen som gör att bakänden känns lite mindre framträdande än i deras annars ganska mittmonterat balanserade skidor. För mig, som är lagd åt det konservativa hållet, både i teknik och i sinne, är det enbart en fördel. Balansmässigt känns det rätt redan när jag skatear bort mot liften och den känslan består i när jag väl åker skidan. Skidan är både lätt att hantera och lätt att driva in och igenom svängen och även om bredden känns vid kantning så hjälper den relativt korta radien till när underlaget blir stökigt. </p><p></p><p>Spårhantering och tryckfördelning i skäret är typisk för en rockad skida av den här kalibern. Det är mittendelen på skidan som står för allt spår och sen hittar front och tail vägen oftast över, eller i undantagsfall genom, i princip vilken snö som helst som man råkar stöta på. Kantar man upp ordentligt så svänger det rejält och svängväxlingar är balanserade och utan konstigheter. Kontakten med underlaget är ett uns åt det diffusa hållet, även om skidan inte är fullständigt nerdämpad. Greppet känns bastant och tryggt i blandunderlag så länge de allra hårdaste partierna undviks. På isigare partier greppar skidan fortfarande, men inte riktigt i klass med de bästa. Tandådalens söndagspist är dock mestadels smörig och mjuk efter morgonens spöregn och här kommer Slaktarkroken verkligen till sin rätt. Kortsvängar kräver naturligtvis lite kraft iom bredden, men det är ändå aldrig så att det blir besvärande jobbigt. Istället beter sig skidan lite sävligt förutsägbart vid låg kraftinsats och trycker man till lite mer så livas skidan upp och blir poppig och alert. Jag hamnar i två lägen i åkningen, i form av en avvaktande lite småpassiv avspänd cruising som alterneras med aggressiv och drivande åkning. Oavsett insats så hänger Extremen med mig utan att bråka, men den är betydligt roligare när man tar kommandot över den och verkligen åker skidan.</p><p></p><p>Överlag trivs jag mycket bra på Butchers Hook, men det är ändå något som saknas för att det ska bli ett riktigt toppbetyg. Den är konstruktionsmässigt riktigt bra, men den aningen för bred för min smak för att vara huvudskidan för offpist i produktlinjen. Extrem saknar i mitt tycke en skida som är en "vanlig" 115mm:are för allroundbruk och den här hade kunnat vara den skidan. Nu blir det istället en skida som ligger väldigt nära Big Pen i karaktär och som är lite för bred för varjedag-användande. Även om Big Pen är lite mer jibborienterad i balansen så har Extrem nu ett tydligt överlapp i sin produktlinje, samtidigt som de saknar en skida som är det självklara valet för en alporienterad offpistfokuserande avancerad åkare som vill åka på svenska skidor.</p><p></p><p></p><p><strong>Extrem Project</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/8528_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p>Mått:140/110/130, r=24m@185cm</p><p>Testad längd: 185</p><p>Testad av: MnO och MarkusO</p><p>Testad i: Tandådalen</p><p></p><p>Project är Extrems nya högprestandaskida för åkare som fokuserar på offpist, men som ändå vill ha rejält med pulver i pisten. Och det får man sannerligen med den här mycket bastanta modellen. Tankarna går mot Hendryx Funkallistic och likheterna är många. Flexet är påtagligt hårt, speciellt under foten och skidan är en av de tyngsta vi testar i år. Det är en rejäl träbit till kärna som har limmats ihop med titanal, ett par fiberlager och gummi helt enkelt och här har Extrem inte snålat på ingredienserna det minsta. Shapen är också åt Hendryxhållet med begränsat med taper i kombination med en relativt kraftig skärning, som i och för sig är aningen längre än på motsvarande modeller från Hendryx. Det märks att de två svenska märkena samarbetar en hel del när det gäller konstruktioner och idéer. Det är ju trots allt Åre Skidfabrik/Extrem som bygger alla Hendryx skidor och det vore ju konstigt om de inte tog inspiration från de modeller som de rent fysiskt tillverkar.</p><p></p><p>Väl på snön tar jag några svängar och känner direkt att jag kommer helt fel på skidan. Jag hamnar inte rätt i balansen och det är på tok för mycket framände som tar över. Jag åker raka vägen ner till tältet och flyttar fram monteringspunkten två cm. På en så här hårt flexande skida måste man stå rätt, speciellt om man är en åkare som rent viktmässigt är i underkant för skidans målgrupp. Efter en lätt justering känns skidan totalt annorlunda. Den blir istället välbalanserad och jag hittar något förvånande ett visst mått av lättsamhet, trots alla kraftfulla attribut i konstruktionen. Den är dock fortfarande stor och framförallt bastant i känslan, men trots detta ändå inte så svåråkt som man skulle kunna tro. Rockern gör att den trots ett stumt flex letar sig in i svängen utan att behöva forceras. Stabiliteten ur ett lågfrekvent perspektiv är naturligtvis rent överdjävligt bra, vilket knappast förvånar. Inga slag från underlaget verkar beröra skidan och den dundrar på igenom det mesta. Stabiliteten kompletteras med en gummiartad högfrekvensdämpning som dessutom filtrerar bort vibrationer och till viss del snökontakt och liv. Men balansen mellan konstruktionen i övrigt och graden av dämpning bildar ändå en harmoni. I en så här styv och stor skida förväntar man sig en hög grad av dämpning med tanke på hur den är tänkt att användas.</p><p></p><p>Även om den, som sagt, hänger med även i ganska låg fart utan att klaga alltför högljutt så ska den här skidan åkas stort och hårt oavsett vad som dyker upp framför spetsarna. I lägre fart är den hanterbar, men den vaknar inte förrän farten ökar. Även om jag får med mig skidan både i svängväxlingar och med lite insats även i kortsväng, så är känslan hela tiden att jag inte riktigt orkar med att trycka igenom skidan. Jag får en känsla att jag åker ovanpå skidan snarare än i en symbios med den. I nån enstaka sväng här och där när jag verkligen trycker till får jag ner tillräckligt med kraft för att skidan ska fullt ut arbeta sig igenom spåret, men annars får jag inte riktigt till det. Det gäller speciellt när jag trycker ur skidan ur skäret och tar några sladdsvängar. Det stumma flexet tillsammans med en hög vikt och ganska mycket skärning gör att den känns svårhanterlig när det sladdas i stökiga lägen. Det går bra så länge jag följer det spår som skidan själv ansätter, men när jag ska ta mer kreativa initiativ i åkning så blir det helt enkelt lite väl mycket skida att hålla ordning på.</p><p></p><p>Sammanfattningsvis så är det här något av ett prestandamonster som sätter höga krav på föraren om den ska kunna utnyttjas fullt ut. Det behövs mer vikt och kraft än vad jag kan få till, men jag är övertygad om att Project kommer att leverera av stora mått för den som kan förse den med rätt input. Är du tungviktare och har bra teknik och letar efter en kraftigt skuren skida som aldrig sviker, hur hårt du än pressar den? Då kan du sluta leta.</p><p></p><p></p><p><strong>Extrem Project X 185</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/8530_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p>Mått: 140/110/130, r=24m@185</p><p>Testad längd: 185</p><p>Testad av: MnO och MarkusO</p><p>Testad i: Tandådalen</p><p></p><p>Efter att ha återlämnat den bastanta Project till Extremfolket kliver jag i en skida med samma form, men i en lättare konstruktion. Att erbjuda en shape med två olika konstruktioner är en kul idé som förvånande nog inte är speciellt vanlig i branschen. I och med att formen redan finns blir kostnaden för att ändra konstruktionen och göra ytterligare en modell inte så stor. Project och Project X är identiska när det gäller sidoskärning och rockerform, men i övrigt ligger de extremt långt från varandra. Project X har en lätt träkärna med skumstringers och saknar metall till förmån för kolfiber. Tanken med modellen är såklart att den ska hämta en del egenskaper från Project, men att det ska paketeras i ett betydligt lättare paket. Den här skidan benämns som turskida till och med av Extrem och det är inte konstigt att förstå varför. Alla som var med på visningen i skidfabriken och fick känna på kärnan till den här modellen häpnade förmodligen lika mycket som vi när det gäller hur extremt lätt den var. Kärnan till den här skidan är som en blandning mellan cellplast och nåt trä som påminner om balsa och är verkligen superlätt. Skidan i sig är däremot inte lika extremt lätt, men man märker att den är designad med låg vikt och turåkning som högt värderade egenskaper.</p><p></p><p>Det här är ett exempel på hur extremt svårt det kan vara att bedöma en skida baserat på enbart kataloginformation. Likheten i mått till trots är Project och X-versionen fruktansvärt olika. De är så olika att det egentligen är dumt att jämföra de två, men det blir ändå naturligt att göra det eftersom de delar samma form och namn. X är flytig och driftig i skäret. Den spårar ganska dåligt, i jämförelse med godståget Project som går obevekligt igenom allting. I kortsväng är X-versionen betydligt lättare att hålla ordning på, men jag saknar svar och spänst trots inblandningen av kolfiber. Den är lättsvängd, men blir den inte riktigt rapp och alert utan känns lite fladdrigt seg på grund av brist på retur. Isgreppet är ganska dåligt och klart under medel. Jag tycker inte heller att den är vare sig inspirerande eller rolig ens på mjuka partier, vilket det är ganska gott om när skidan testas strax efter ett varmt spöregn. Kombinationen mellan dåligt bett och spår och kort skärning fungerar inte alls. Ska det vara mycket sväng i en skida, då måste det betta. Den går säkert helt ok i mjukt och bra offpistunderlag, men kraven är högre än så här idag. Jämför man tex med DPS RP112 i Purekonstruktion är Project X sämre på allt, och då är ändå RP112:an tom snäppet lättare.</p><p></p><p>Nja, Extrem, det här faller mig inte smaken. Hade skidan varit extremt lätt så hade jag haft en mer förlåtande attityd till den, men nu är det bara en skida som förvisso är snäppet lättare än vanliga friåkningsskidor, men den är ändå klart tyngre än lättviktarna på turmarknaden. Därför blir användningsområdet ganska oklart och jag kan inte riktigt komma på i vilket läge jag hade valt den här skidan före allt annat på marknaden.</p><p></p><p></p><p><strong>Extrem PT</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/8522_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p>Mått: Varierande i linjen, men 183 är 138/92/124, r=17m i alla längder</p><p>Testad längd: 183</p><p>Testad av: MnO</p><p>Testad i: Tandådalen</p><p></p><p>Extrem PT är en trotjänare i Extrems produktsortiment och det är förmodligen också den skida som säljer bäst. Och det är inte konstigt att förstå. Det här är en väldigt förnuftig skida för åkare som spenderar den mesta tiden i Sverige. Med 92mm under foten och en lätt tip och tailrocker är det en skida som är väldigt allround. Radien är 17m rakt igenom hela linjen och det nås genom att måtten i tip och tail justeras beroende på längd. Även om de flesta är vana vid bredare skidor numera så tar man sig faktiskt runt överallt på berget med en skida av den här typen. Prestandan i lössnö är naturligtvis inte lika bra som med 110mm+, men det räcker ändå till för alla utom kanske dom allra djupaste dagarna.</p><p></p><p>Extrem hävdar att den här skidan är utvecklad för att fungera under större delen av vintern på deras hemmaarena Åreskutan och det kan man snabbt konstatera att den kommer att göra. Skutan är ett bra skidberg, men några stora snödjup och frikostigt med puderdagar kan den inte stoltsera med. Hårda pister, vindpack och allmänt grisiga snöförhållanden är mer regel än undantag. Även om en 92mm:are aldrig kan bli det optimala verktyget för tex vindpackad svåråkt offpistsnö, så är PT ett mycket bra val för åkning i Sverige. Dessutom passar den också utmärkt för åkaren som i första hand vill ha roligt i pisten, men som också vill ha möjligheten att ge sig ut i offpisten under en alpresa, eller som ett mer pistpresterande komplementpar till ett par bredare skidor.</p><p></p><p>PT är en mycket bra skida och i mitt tycke en av de bästa Extremskidorna någonsin. PT och föregångaren Patriot har alltid varit bra och har dessutom utvecklats genom åren och fått moderna attribut i form av rocker och en aning justerad balanspunkt. Generation 2012 är en kraftfull och pigg pistfokuserad allroundskida som går att åka riktigt hårt utan att för den skull vara speciellt krävande. Dämpningen har tydliga metallinslag och snökontakten är perfekt avvägd. Här finns liv och direkthet i en dos som känns i det närmaste perfekt, även om den här skidan då och då upplevs som lite åt det dovare hållet. MarkusO hyllar också åkkänslan, men trivs inte med skidor med så kort radie. Det har dock inget med skidan att göra, utan mer om personliga preferenser.</p><p></p><p>Tiprockern gör den väldigt lätt att få in i sväng, men det är en egenskap man nästan kräver idag när nästan alla skidor har någon form av rocker. PT:s låga earlyrise ger de typiskt positiva effekterna i svänginiteringen och därefter går skidan över i att få fullkontakt i ett relativt tidigt skede i kantsekvensen. Det ger en stabilitet genom hela svängen, och och en möjlighet till ett uns av vänteläge i svängväxlingar. Man kan stanna upp i initieringen i en sväng under ett ögonblick för och sen låta skidan drifta lätt för att strax därefter sätta svängen med kraft och driv. Skidan hittar då in i svängen omedelbart och svarar med ett bastant grepp och mycket god stabilitet. Kortsvängar går lätt och ledigt så länge man söker skär oavsett om underlaget är hårt eller mjukt, och den är mycket snabb i kantningen tack vare den smala midjan. Returen är tydlig och direkt och genereras främst via en en spänstig och framträdande bakände. Ibland blir returen för kraftig och då också aningen svår att tämja, i alla fall när man bara spenderar några åk på skidan. Efter inåkning är det förmodligen snarare en tillgång än ett problem. När man har vant sig vid 115mm som någon form av standardmått för allroundskidor känns 92mm som en ren pistskida på hårt underlag och det är ett klart steg neråt i bredd och uppåt i kvickhet mot de bredare alternativen som vi testar under helgen.</p><p></p><p>Kantnärvaron är av racekaraktär och drar åt det aggressiva hållet. Skidan strävar hela tiden in i skäret och är lite svårsladdad. En bastant konstruktion och en kort radie gör den dessutom lite orolig i sladd när man väl hamnar där, speciellt när den pressas hårt. Greppet är mycket bra oavsett om skidan skärs eller sladdas, och ibland är det nästan för bra när skidan skär fast en aning. Det är skönt att ha den egenskapen när det är riktigt hårt, men samtidigt blir skidan väl aggressiv i svår snö och i greppigt underlag när det går för fort och man måste pressa ut ett par svängar för att ta ner farten. På en skida av den här typen är isgreppet en mycket viktig egenskap dock och man kan inte få allt. Jag ser hellre att skidan är aningen överbettande i sladd än att den släpper i skär när den är så här pass smal. Vill man ha grepp på skär på hårt underlag, då får man helt enkelt acceptera att den blir lite lurig att sladda. En omgång med ett hängverktyg hade förmodligen förvandlat skidan till mer lättåkt och mindre bettig, om man vill ha den så istället.</p><p></p><p>Sammanfattningen blir att PT är en perfekt skida för en åkare som mestadels åker pist, antingen i Sverige eller utomlands, men som ändå vill ha möjlighet att söka sig utanför pisterna utan att behöva tänka på att byta skidor. Ett smalt midjemått kompenseras av rocker i tip och tail, vilket ökar flytförmångan. Kraftfull i karaktären, men inte svåråkt. Spänstig och kul, med rejält med stuns i botten. Rekommenderas.</p><p></p><p></p><p><strong>Majesty Superior</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/8176_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p>Mått: 135/115/130, r=23m@186cm</p><p>Testad längd: 186</p><p>Testad av: MnO</p><p>Testad i: Tandådalen</p><p></p><p>Majesty är ett märke som inte har synts speciellt mycket på marknaden, trots att de har varit med ett tag. Skidorna byggs i Polen i en fabrik som även gör skidor åt en del andra mindre märken, tex Down Skis, som också finns med i det här testet. Släktskapet med Down syns tydligt, speciellt kosmetiskt, men även på snön. Majesty presenterar till i år ett digert modellprogram med ett riktigt komplett sortiment från jibblagg via damskidor till puderplankor och chargers. Kort och gott alla former av skidor som hör till friåkningskategorin.</p><p></p><p>Superior är en modern 115mm:are med hybridrocker. Majesty kallar sin rockervariant för Cat-Banana Rocker och logotypen för detta är ett ganska underligt djur i form av en katt som har klonats tillsammans med en banan. Eller är det en banan med svans och fyra ben kanske? Det är ganska oklart vad symboliken egentligen är tänkt att visa, men man kan inte annat än bli imponerad av kreativiteten. Smidig som en katt och hal som ett bananskal? Kampen om titeln för knäppast marknadsföringsterm är en hård match mellan Majestys Cat-Banana Rocker och Elans Amphibio Rocker i år. Den sistnämnda är en shape där skidan har rocker på ytterkanten och normalt spann på insidan (eller om det var tvärtom). Lysande, Sickan, som Dynamit-Harry skulle ha sagt.</p><p></p><p>Katt-bananer eller ej, så presterar Superior riktigt bra på snön. Det är en modern och neutral shape med en behaglig blandning av lugn och spänstighet. Balansen i skidan är aningen 5-pointaktig, men inte alls så utpräglad som de mer uttalade fempunktarna. Skidan ser ganska jibb-aktig ut i skärning och form, men väl på snön upplevs den som betydligt mer traditionell i balansen. Det känns tydligt att det här inte är en skida med centrerad kärna som är gjord för att monteras true center eller i närheten av det. Istället känns skidan välbalanserad när man, som på testparet, står lite längre bak. För mig som lite äldre och aningen konservativ åkare passar det perfekt, och det är några kliv mot en centermonterad lekfull rockerskida, utan att för den skull helt lämna den traditionella balansen.</p><p></p><p>Isgrepp och spårvilja är av medelkaraktär. Den känns som det mesta annat i kategorin och bettar lite lagom utan konstigheter, men det är svårt att få den att spåra perfekt över isiga eller mycket hårda partier. Däremot ligger den mycket tryggt i skäret så länge det är en aning mjukare. I svängväxlingar och kortsväng upplever jag skidan som relativt tung för sin storlek, men den är inte svåråkt för det. Skärning och rocker leder in skidan i sväng utan protester och trycker jag till lite i slutfasen på svängen så kommer det en trevlig retur, i alla fall så länge jag står skapligt centrerat. Skidan har en ganska begränsad grad av taper, dvs breddskillnad mellan bredaste punkt fram och motsvarande punkt bak. Det gör att tailen framträder ganska tydligt i kortsväng, men rockern kompenserar en del för det och det blir aldrig störande. Det är dock långt från en pintail i känslan, då tailen hela tiden markerar sin närvaro.</p><p></p><p>Skidan är inte ovanligt känslig för viktfördelning för skidtypen, men i den aspekten märks det ändå att det är en 5-pointinspirerad shape. I sann fempunktsanda ändrar Superior karaktär när man flyttar viktpunkten framåt och bakåt. Går jag fram för långt blir skidan lite överstyrd och när jag går över på hälarna blir den lätt lite okontrollerat vinglig, men ändå på något sätt trög i reaktionerna. Det är inget som förvånar dock, utan snarare något som man är van vid numera. Sweetspoten i viktfördelningen är i förhållande till mycket annat i samma kategori ganska stor och jag har inga som helst problem att hitta rätt på skidan, trots att jag bara tar ett par åk med den.</p><p></p><p>Snökontakten gillar jag inte fullt ut och det är den här skidans svaghet i mina ögon. Shapen är väl avvägd och mycket lyckad, men jag saknar lite nerv och karaktär i skidan. Den är för tyst och tråkig på fötterna och jag får aldrig någon riktig relation med den. Jag får samma känsla som med Shiro tex, dvs att den presterar bra och gör precis vad den ska utan konstigheter, men den där sista närvaron är bortfiltrerad. Skidglädjen blir en aning lidande, trots att skidan utan tvekan prestandamässigt är mycket kompetent. Det kan låta hårt, men för mig är det en mycket viktig parameter. Jag söker inspiration och glädje tillsammans med en skida och då är kontakten med underlaget faktiskt en central egenskap som skapar skidans karaktär. Byt till lite mindre högfrekvent filtrering och in med lite mer keramik och spänst, Majesty, och Superior blir en vinnare. Tills dess kan man konstatera att Majesty Superior är ett mycket tänkbart val för en one-ski-quiver i år för åkaren som vill gå lite utanför mainstream-fårorna. </p><p></p><p></p><p><strong>Elan Boomerang</strong></p><p><img src="https://lh4.googleusercontent.com/-zoEHAMN_EPc/TxWsivHMK6I/AAAAAAAAAIw/xptbGUSN0Z0/s640/Boomerang.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p>Mått: 140 / 120 / 130, r=27,7@190cm</p><p>Testad längd: 181cm</p><p>Testad av: MnO och MarkusO</p><p></p><p>Elan är representerade i Tandådalen med en mycket trevlig tältpersonal, och för ovanlighetens skull så har de hittat en tjej som visar sig vara en tvättäkta prylbög, eller vad det nu heter på den kvinnliga sidan. Många tjejer är bra på att åka, men det där äkta prylintresset saknas oftast (i alla fall enligt testpatrullens begränsade erfarenhet...). Så är inte fallet här, utan här reds det i saker som normalt sett bara hörs i Tetons TechTalk's allra mörkaste vrår. Maken till koll på rockerprofiler, monteringspunkter, bindningselasticitet och freeride-marknaden i allmänhet har vi i ärlighetens namn aldrig hört från någon kvinnlig åkare tidigare. Den manlige kompanjonen är inte sämre han, utan lånar tom ut sina privata skidor för att vi ska få testa de senaste nyheterna i sortimentet. Det är marknadsföring det. Twelve points goes to Elan.</p><p></p><p>Boomerang är en skida med ett antal år på nacken. Trots detta har den inte fått någon vidare spridning i Sverige, utan har alltid varit något av en outsider med ett fåtal frälsta användare. Skidan är en hybrid mellan en bc-jibber och en direktionell freeride med spann under foten och tip- och tailrocker av ganska kort art i stil med Lhasa Pow från PMGear, eller en minivariant av Megawatt-rocker för den som är mer familjär med den. Till den här säsongen har skidan mjukats upp en aning från bindningen och framåt och ser lite tunnare ut, men det är ingen stor skillnad vi pratar om. Flexet är fortfarande ganska hårt vid en böjbesiktning.</p><p></p><p>På snön är det här en favoriterna under helgen, liksom förra året, då den snarlika systerskidan Ninthward CVP testades (byggs i samma fabrik). PNyberg var inte lika positiv som jag då, utan efterfrågade en mjukare tip och en lite längre rocker. Rockerkurvan är densamma i år, men tippen har som sagt blivit mjukare, vilket gör dels skidan mer lättåkt och dels förstärker effekten av den rocker som finns i och med att skidan helt enkelt böjer sig mer i aktiv åkning. Därför är det synd att inte PNyberg hinner med några teståk. Han hade förmodligen gillat den här. Boomerang är mycket lekfull och trots detta neutral och förutsägbar. Nästan vem som helst, oavsett om man är jibber eller gammal charger, kan hoppa på den här skidan och känna sig hemma direkt. Spårviljan är suveränt avvägd mellan aggressivt driv och lättsammare fartkontroll. Det är enkelt att pressa ut tailen i sladd när man vill det och lika enkelt att hitta in i skäret igen någon tiondel senare. Över hårda partier mäter den sig inte med de allra bästa, men det bettar klart godkänt. Mjuk snö och små pucklar är ren underhållning och skidan är reaktionssnabb, alert och poppig. Detta tillsammans med en direkthet i snökontakt och kantnärvaro gör att det är en skida som sprudlar av åkglädje. Svängradien anges som 27,7m, men det känns som att det inte stämmer för 181cm. Den radien är nog snarare uträknad på 190cm-varianten. Känslan i Boomerang 181 på kant är snarare runt 24-25 meter och den svänger ordentligt när man kantar upp.</p><p></p><p>Ska man önska sig något hade jag velat se ett lite lägre spann, speciellt med tanke på den korta rockern, alternativt en något längre tiprocker. Det hade gett fördelar i framförallt planande snö, vilket vi dessvärre inte kunde testa i år så det är egentligen saker som man inte borde kommentera. Sammanfattat är Elan Boomerang en skida som fler borde testa. Välbyggd, uppdaterad för året och mycket, mycket trevlig överlag. En favorit.</p><p></p><p></p><p><strong>Elan Chain Saw</strong></p><p><img src="https://lh4.googleusercontent.com/-00zwCrzAs7w/TxWs1CryEtI/AAAAAAAAAI4/bcWy-szFRPM/s640/Chain.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p>Mått: 140/113/130 (187), 130/105/122 (182 och 175) och 124/102/114 (168cm) r=24,3-27,6m</p><p>Testad längd: 182 och 187</p><p>Testad av: MnO och MarkusO</p><p></p><p>Elan lanserar i år en ny friåkningsskida i Chain Saw. Skidan kommer i fyra olika längder och vi får några teståk på de två längsta i samlingen. 187 och 182 ser vid första anblicken ganska lika ut, men vid närmare granskning ser man att den kortare längden är betydligt smalare med sina 105mm mot 187:ans 113mm. Rockern är också helt annorlunda. Den kortare skidan har en lång tiprocker som börjar strax framför foten på åkaren. Den långa däremot har aningen mer och framförallt längre spann och en kort, men samtidigt högre tiprocker. Anledningen till skillnaderna är oklara och det är ovanligt att två skidor med samma namn och samma grafik, men i olika längd skiljer sig så pass mycket från varandra.</p><p></p><p>Måttmässigt är Chain Saw snäppet mindre än Boomerang, men känslomässigt är det snarare tvärtom, speciellt med 187:an. Chainsaw är en bastant skida för den som gillar att lägga in kraft i åkningen. Den kräver fart och driv för att komma till sin rätt, och det är dessvärre inget som bjuds i överflöd i en liten testpist i Tandådalen. 182:an är tydligt mindre i hanteringen, både tack vare det mindre formatet i både bredd och längd, men också för att rockern trollar bort ytterligare lite längd. Huvudintrycket för båda längderna blir dock trots detta att det är en rätt trög och jobbig skida som inte ger mycket gratis och som saknar nästan all den spänst och retur som Boomerang precis innan roade oss med. Istället för att inspirera till lekfullhet och kvicka svängar som Boomerang, ligger Chainsaw behärskat och lite småtjurigt stilla och väntar på input. Det här är en skida som kommer att vara lugn och förutsägbar i hög fart och utmanande terräng, men på berg med begränsad fallhöjd eller för en åkare som tar det lite lugnare är det inget bra val. Det handlar om personliga preferenser om man vill ha en skida som är spänstig och rapp, eller en som är lugn och avvaktande och här har Elan något som passar båda de målgrupperna. I helgens Sälenpist råder ingen tvekan. Boomerang är för dagen den som håller Elans freeridefana högst.</p><p></p><p>Men åter till Chainsaw... Känslan i skidorna är traditionell välbyggd fiberburen sandwich. Det är oklart om det finns någon metall konstruktionen, men om det gör det så framträder den inte i snökontakten i alla fall. Skärningen är rund, dvs den ökas inte gradvis utåt spetsarna alá Völkl, utan det är en jämn och harmonisk radie som dels gör att skidan ser rakare ut än vad den egentligen är, och dels gör skidan passiv in i sväng. Graden av dämpning är hög, även om det inte går över till ren gummikontakt som hos vissa andra skidor.</p><p></p><p>Balansen är typisk för 2012, men en tydligt framflyttad monteringspunkt, men ändå med en traditionell balans i botten. Skidan är trygg och stabil även i skärande sväng och den något sävliga karaktären märks i svängväxlingar. Skidan beter sig som man förväntar sig och allt sker med kontroll, men det är ändå ett visst motstånd när skidan ska styras in i nästa sväng. Jag gillar generellt sett spänstiga och alerta skidor och därför blir det inget toppbetyg för Elan Chainsaw. Men det är ett betyg som utdelas med ett stort mått av brasklapp. Den här skidan kan upplevas totalt annorlunda om man har större ytor och mer berg att jobba med. Om det är någon som har kört den i större terräng, så bidra gärna med synpunkter.</p><p></p><p></p><p><strong>Elan Amphibio Waveflex 12</strong></p><p><img src="https://lh6.googleusercontent.com/-Lk9SmORZjRw/TxZ-q1DQlvI/AAAAAAAAAJg/XfaMMW9QI0A/s640/amphibio-waveflex-12-fusion.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p>Mått: 125/74/104, r=14,1m@168cm</p><p>Testad längd: 168cm</p><p>Testad av: MnO</p><p>Testad i: Tandådalen</p><p></p><p>En skida som är totalt annorlunda mot allt annat som testas här. Det är en pistskida, eller i viss mån en allroundskida, för medelgoda åkare med 74mm:s midja. Anledningen till att den testas är för att jag i öronvrån råkar höra Elanförsäljaren förklara för en annan skidåkare hur deras nya serie allroundcarvers har något som kallas för Amphibio Technology. I mer raka ordalag innebär det att skidan har rocker på ena sidan och vanligt spann på den andra. Med ett ännu tydligare språkbruk är det en skidan som är rejält skev i framänden.</p><p></p><p>Den går som det mesta annat i den kategorin. Fullständigt sorglöst och lättkört, men ändå med ganska bra svar och grepp. Det är bara att kliva i och sen kan man i princip blunda och köra. Skidor i den här klassen passar många åkare, helt klart. Den revolutionerande nyheten med dubbelrocker känner jag inte av alls dock, men det är väl knappast något som förvånar. Tanken är inte helt dum dock ska väl tilläggas och det hade faktiskt varit intressant att testa samma skida med vanlig tiprocker, med vanligt spann och med sned rocker, bara för sakens skull. Vi får väl se om den här så kallat revolutionerande nyheten överlever i framtiden. Det är knappast några höga odds på att den inte gör det, och i så fall kommer Amphibio att göra sällskap med en hel dröse innovationer som efter marknadens hårda granskning fasas ut ur produktlinjen.</p><p></p><p>I övrigt har jag inga direkta kommentarer om den här specifika modellen. Det säger ingenting att testa en enda skida i ett breddsegment, förutom för att testa just hur den skidtypen i fungerar. En sån här skida är för mig personligen i det närmaste helt ointressant, iom att den varken är en högpresterande pistskida, eller en skida som ens är tänkbar för offpiståkning om man har det minsta av ambition på den fronten. Däremot är det en skidtyp som säljer i stora antal och det är lätt att förstå. För en åkare som håller sig enbart i pisten och vill ha en skida som hanterar blandade underlag bra, utan att bli svåråkt eller alltför utmanande så är det här ett ypperligt val. Tittar man på medelåkaren så hamnar nästan alla i den kategorin trots allt, rent numerärt. Sen är det många av de som hyr skidor, men det köps en hel del skidor även av den gruppen skidåkare, det ska man inte glömma. </p><p></p><p>Det vore intressant att göra en riktig marknadsgenomgång av alla de hundratals skidor som finns i den här breddklassen, men det vore ett hästjobb, även för en grupp teståkare. Problemet är också att dessa skidor ständigt dekaltrimmas från säsong till säsong och det är omöjligt att hålla koll på vad de olika modellerna egentligen står för. Jag lämnar den uppgiften med varm hand till alla Intersport- och Stadiumsäljare...</p><p></p><p></p><p><strong>Icelantic Keeper 178</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/7493_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p>Mått: 150/119/136, r=16m@178cm</p><p>Testad längd: 178cm</p><p>Testad av: MarkusO, xJONx, MnO</p><p>Testad i: Tandådalen, Åre, Alperna</p><p></p><p>Icelantic var som vanligt representerade med ett digert utbud i Tandådalen. Intressantast i år i produktlinjen är den nya fullrockade BC-jibbern Gypsy, men den hinner vi dessvärre inte testa. Ibland har man inte riktigt flyt med timingen på de skidor som finns tillgängliga i tälten.</p><p></p><p>Istället testas Keeper 178cm, en favorit sedan förra året som är tillbaka i oförändrat format, men med ny grafik. Den finns testad och beskriven i detalj i fjolårets test och jag äger numera ett par, så jag är inte riktigt objektiv när jag testar den här skidan, eftersom jag har ett 20-tal dagar på den i blandade underlag numera. Sammanfattat är det en riktigt rolig och spänstig skida med mycket skärning och en allmänt lättsam attityd. Balansen är tydligt frontdominerad och den driver in i sväng som få andra skidor, och då särskilt i kortsväng. Den är extremt lättåkt för att vara 119mm under foten, även om den också är mycket känslig för kanttrim, vilket gör att den kan trimmas från att vara väldigt spårande och greppig till att vara lös och snäll. Det gäller iofs i princip alla skidor, men iom att den är så pass bred och har så mycket skärning så blir effekten extra tydlig här.</p><p></p><p>Jag har sedan sist skidan beskrevs som sagt testat den i varierade underlag. Däribland perfekt puder, vindpack, skare och slaskig vårsnö. I planande djupsnö är jag förvånad över hur bra den går. Dess föregångare Shaman är diplomatiskt sagt måttligt bra där med moderna mått mätt. Keeper är flera klasser bättre i det mesta, så även i puder. Flytet är kanonbra för att vara en så kort skida och man kan stå i en neutral position. Liksom i pisten driver den ordentligt in i sväng och minsta impuls gör att skidan svänger, både på gott och ont. I puder och kanske framförallt några dagar gammal orörd kallsnö är Keeper otroligt poppig, lekfull och svängvillig. Det är fantastiskt roligt, men det går ibland till lite överdrift. Man måste hela tiden vara varsam med input när farten ökar. Viker man in framänden överstyr den ibland och kortar man upp en sväng så lyfter man nästan ur snön i returen om man inte aktivt förhindrar det. Underhållning av högsta klass, men samtidigt är skidan inte alls lämplig för någon som verkligen gillar att gasa på och inte fundera på vad skidan gör. Det här är snarare en skida för en lekfull åkare som håller ner farten och gillar att leka och svänga.</p><p></p><p>Svår snö hanteras skapligt. I jämförelse med en 100mm:are utan rocker är den en fullkomlig dröm i skare och vindpack, men om den går en match mot andra, rakare 120mm:are så är den inte lika övertygande längre. Det säger sig självt att en skida med så här mycket skärning blir hooky i framänden i vissa typer av snö, och teorin bekräftas av praktiken den här gången. Skidan har early taper fram och tydlig tiprocker, vilket delvis minskar problemen. Men när snö blir sämre så märker man att det finns mycket framände och det blir lite hooky då och då.</p><p></p><p>I testpisterna i Åre och Sälen i år har skidan samma karaktär. Den är extremt snärtig och lättkörd i kortsväng för att vara så bred. I större svängar (så stora dom blir med 16 meters radie) går det bra så länge farten är måttlig, men släpper man verkligen iväg den blir det en prövning att hålla ordning på skidan. I pister med stor fallhöjd är skidan mjuk och lite fladdrig när det går undan ordentligt. På skär på hårt underlag är Keeper lite indirekt i spåret, men trots detta är kantnärvaron krispig och tydlig. Greppet är helt ok, så länge kanterna är vassa. Skidan är överlag ganska mjuk och det fladdrar en del när det blir ojämnt. Liksom de flesta skidor med mycket skärning krävs en aktiv åkstil och man måste hålla kontroll över skidan i alla lägen. Roligt när man är inställd på att åka aktivt. Inte lika roligt när man vill effektivtrycka höjdmeter.</p><p></p><p>Förvånande nog gillar även MarkusO skidan, och det hör inte till vanligheterna när radien går en bit under 20 meter. "Svänger mycket, men blir aldrig aggressiv. En perfekt skida för skidtestarhelgen i Åre år 2012. Klarar allt som erbjuds galant, från hård pist till Bräckepuder", sammanfattar han det hela.</p><p></p><p>Keeper är en skida för åkare som gillar kort skärning, lekfullhet och spänst framför det mesta annat. De som letar efter en stabil kamrat på berget gör bäst att leta någon annanstans. </p><p></p><p></p><p><strong>Moment Bibby Pro ("Special")</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/8208_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p>Mått: 150/116/134, r=23m@196cm</p><p>Testad längd: 196</p><p>Testad av: MnO</p><p>Testad i: Tandådalen</p><p></p><p>Moment var populära förra året bland många testare. I år hinner vi dessvärre inte åka på mer än en enda skida från det amerikanska märket. I Tandådalen var förhållandena som de var och liftköerna gjorde det omöjligt att mata igenom speciellt många skidor per dag. Och Moment kom aldrig till Åre, vilket så här i efterhand kan sägas vara ett rimligt val, även om vi saknade Momenttältet där, speciellt på lördagen. Hasse hade det säkert bra i Stranda istället <img src="https://cdn.jsdelivr.net/joypixels/assets/8.0/png/unicode/64/1f642.png" class="smilie smilie--emoji" loading="lazy" width="64" height="64" alt=":)" title="Smile :)" data-smilie="1"data-shortname=":)" /></p><p></p><p>I Tandådalen tar jag i alla fall ett par åk på Bibby Pro 196. Bibby-linjen är lite underlig i år. Den består av fem olika längder och faktiskt två olika modeller, trots att det förefaller vara samma skidor rakt igenom. 178, 184 och 190 cm är samma skidor som förra året. 186 och 196 är däremot en helt ny modell som har smugit sig in i den befintliga linjen och som i vissa kretsar har namntillägget "Special". Den stora skillnaden mellan de tre tidigare Bibby-längderna och den nya är att de har fått betydligt mer pintail i formen och att de har betydligt mer skärning. Rockerformen är däremot likvärdig, även om den inte är exakt likadan. Flexet är tämligen bastant och skidan inger respekt redan när jag lyfter den från stället. "Det här kommer att bli en prövning" tänker jag när jag stakar bort mot liften. Och nog är det mycket skida man har under fötterna med 196cm:s längd och 115mm:s bredd under foten.</p><p></p><p>Från första sväng förvånar Bibby. Den är riktigt lättåkt för att vara så stor. Visst är det lite långsamt i svängväxlingar och snabba riktingsförändringar sker med en viss fördröjning, men den är ändå otroligt smidig även i låg fart. När farten ökar känner man fördelen av att ha en lång skida. Stabiliteten är mycket god och ojämnheter i pisten absorberas effektivt av den stabila konstruktionen. Isgrepp och spårvilja är av hög klass och klart över medel, men man märker att det är en pintail i balansen. Trycker man till med hälen överbelastas tailen snabbt och släpper. Det är just det som gör att skidan är så lättkörd i kortsväng och lätt att hantera i större åkning. Skidan driver in med framänden och sen är avslutningen på svängen väldigt styrbar. Är man lugn i slutfasen på svängen så är skidan snäll och avvaktande. Söker man returen och trycker till så svarar den genast på ett bestämt, men inte överdrivet sätt.</p><p></p><p>Snökontakten är typiskt Moment mycket väl avvägd mellan dämpning och direkthet och precis som hos flera andra av tillverkarens modeller finns det en mycket trevlig spänst i konstruktionen. Det är mycket synd att vi inte hinner testa 186cm:aren i linjen. 196:an blir, trots att den är lätthanterlig, väl stor för min smak. En decimeter mindre skida med samma grundkänsla och balans hade varit intressant att provåka. Bibby Pro fortsätter sin tradition att vara ett mycket bra val för en åkare som åker mest på större berg och som vill ha en skida som fungerar till allt.</p><p></p><p></p><p><strong>Salomon BBR 8.9</strong></p><p><img src="https://lh5.googleusercontent.com/-zcRcBUbka_k/TxWtVUq2HyI/AAAAAAAAAJA/iuxt9GUHaDg/s640/salomon-bbr_8_9-2012-original1.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p>Mått: 147/88/110, r=13,5m@186cm</p><p>Testad längd: 186cm</p><p>Testad av: MnO, xJONx, MarkusO</p><p>Testad i: Tandådalen, Alperna</p><p></p><p>En av säsongens mest omtalade skidor är BBR från Salomon. Då kanske inte framförallt för dess egenskaper, utan för att skidjätten Salomon har slagit på den stora trumman när det gäller marknadsföring och hypebuilding. Det dyker upp testtält både här och där i tid och otid. Även på skidtestet lyfts de ur det ordinarie sortimentet och markeras med egna flaggor och logos. Dessutom står det en hel dröse BBR i diverse längder i tältet, vilket är något som man annars aldrig ser. Det pratas om ett nytt koncept och referenserna till skivat bröd står som spön i backen.</p><p></p><p>Skidan ska vara en modell som klarar allt på berget, inkl isig pist och puder. Salomon har alltid varit mästare på att bygga hype kring nya produkter, med late-släpp och "läckta" bilder. Historien är full med Salomonskidor som har hypats till skyarna redan innan lansering. Se bara på aktuella Rocker2 eller tidigare modeller som Pocket Rocket, AK Rocket Hexagon, AK Swallowtail, eller nu senast bindningen Guardian 16 som har plockats ner i detalj rent verbalt av personer som aldrig ens sett den på avstånd.</p><p></p><p>Med BBR har de dock inte lyckats alls, utan har gått för långt. Förra säsongen var skidan på väg att nå den sedvanliga hypen tack vare begränsade släpp och läckage av prototypbilder och även om kritiska röster hördes om shapen så kändes det ändå som Salomon hade något intressant på gång. I år har skidan lanserats sönder av Salomon och den allmänna uppfattningen ligger närmare en blandning av fjortistuggummi och Justin BieBeR än en skida för en avancerad åkare. Nörd/tönt-stämpeln ligger farligt nära och det är säkerligen en del som undviker att köpa den här skidan enbart för att imagen inte känns rätt. För de som är initierade i vindsurfingvärlden känns parallellen med Kona-konceptet inte helt främmande. Lite småkul produkter, men total nördstämpel, iom en marknadsföring som inte passade den marknad som de skulle ge sig in i. Salomon kommer ändå att sälja drösvis med BBR, det står utom tvivel. Men skidan hamnar känslomässigt utanför det tänkbara segmentet för de flesta freeride-åkare, trots att många säkert hade kunna ha roligt på den. </p><p></p><p>Det som är intressant är shapen på skidan. Den har en framände som är väldigt bred och långsträckt och sedan en extrem pintail-shape och kallas för revolutionerande. I realiteten är det knappast något nytt. Y-skärning har funnits länge och även om den nu kompletteras med en tiprocker så är det ett väl beprövat koncept redan. Visst är kanske Salomon först med att lägga in rocker i en sådan shape, men med tanke på att i princip alla skidor över 90mm numera har någon form av rocker så är det inget som drar blickarna till sig för initierade åkare. Den skida som ligger närmast i referens är Icelantic Shaman som har funnits i fyra-fem år och den har en mycket liknande karaktär, både i skärning och uppträdande, även om Shaman är rejält mycket bredare. Elan SCX Parabolic är ett annat exempel på samma grundshape och den var en av de allra första carvingskidorna på marknaden. Inget nytt i shapeväg alltså, även om det görs ett försök att referera till vågsurfing och vattensporter. Den referensen har mest med grafiken och utformningen av den passiva delen av spetsen att göra dock.</p><p></p><p>Hur känns då BBR på snön? Tja, förutom att den är betydligt mer bastant byggd än vad man skulle kunna tro med tanke på marknadsföringen mot medelåkaren, så känns den exakt som väntat efter att man har studerat kataloginformationen. Den är superenkel att initiera svängen med, i alla fall om man har en lite konservativ teknik där man går in med plöstryck och pressar in fronten på skidan i svängen med detta. Den reagerar blixtsnabbt på input under svängens första halva. I mitten och slutet av svängen är den däremot snäll och lugn och man får verkligen sträva efter att hålla inne skäret strax innan viktväxling. Det går, men det känns mer naturligt att låta den släppa lite ur spåret. Personligen tycker jag att det är ganska underhållande så länge man åker med kortsväng i brant och stökig terräng, eller bara rent allmänt håller ett högt tempo i svängarna. Jag hamnar i en ganska upprätt position liknande den man åker i med ett par slalomcarvers och då går BBR bra, även om det är en speciell känsla med en så stor tipp som hela tiden styr skidan. När man söker större skär och en mer storslalominriktad åkning är det inte lika självklart längre. Skidan känns lite obalanserad och vobbling i fronten när det stökar till sig och står man lite framåt så är tailen konstant nära att släppa. Står man lite längre bak så finns det faktiskt lite stöd att hämta ur tailen. Den är inte så extremt smal som den ser ut, utan det är snarare fronten som är abnormt bred för en skida som inte ens är 90mm under foten. Men så fort man går över och lägger lite tryck på fronten så känns tailen eftersläpande och odistinkt.</p><p></p><p>Efter några åk börjar jag lära mig skidan och då spårar den bättre, men det är ändå långt från någon carvingmaskin som bara lägger sig på rälsen och åker. Här handlar det nästan om att hålla in skidan i skäret från utgångsläget sladd än att, som annars, pressa skidan från skäret ut i sladd. Den extremt stora tippen är såklart lite bökig att ha att göra med när det är ojämnt, men tiprockern gör att det inte är så illa som man skulle kunna tro. Avsaknaden av tail gör att helheltsintrycket blir att det är en lättåkt skida, i alla fall för de åkare som inte strävar efter tryck och retur i slutet av svängen. Överlag är skidan faktiskt ganska kraftfull i känslan, även om bakänden inte riktigt hänger med. Skidan känns nästan som en raceskida i konstruktionen, vilket är lite förvånande eftersom den riktar sig till medelåkaren. Stabiliteten är mycket god, när det gäller vibrationer och genomslag, men eftersom skidan är så nervig vid input så är det långt från en lugn skida. BBR kräver en konstant aktiv åkare om den ska vara rolig, men går faktiskt helt ok att slöåka på också om man låter spetsen styra och bakänden sladda sig fram där bakom.</p><p></p><p>Något som marknadsförs med stor insats är också skidans egenskaper utanför pisten. Den ska, enligt Salomon, fungera som enda skida även för de som har relativt höga offpistambitioner. Dessvärre får vi aldrig chans att testa hur den går i planande snö (även om det åktes en hel del sådant på söndagen i Åre med egna skidor...) men det är ingen större chansning att säga att den går riktigt bra i lössnö. Om man jämför den med en 75-85mm allroundskida vill säga. Det är ju det som målgruppen kommer att göra. Jag kan redan nu se bilden av en lätt åldrad österrikisk skidlärare som lyriskt förklarar att den är superbreda skidan är en dröm för puderwedlaren. Så visst... för vissa kommer det här att vara en riktigt bra offpistskida. Däremot lär den inte ha något som helst att sätta emot en modern sådan. Jag blir gärna överbevisad, men BBR är knappast något som kommer att attrahera speciellt många av kärngruppen på den här sidan... Det är en udda skida och en del kommer att älska den här, så är det bara. Jag har svårt att säga vem det skulle kunna vara, men jag tror att det är en teknikfråga. Den som gillar skidor med en dominerande framände och ett snällt, kontrollfrämjande avslut på svängen, kommer att falla för BBR. Och dålig är den definitivt inte. Det är bara att testa och se hur man uppfattar den. Jag kan inte undvika över att ändå bli en smula imponerad av Salomon som vågar satsa så stort på en så udda manick.</p></blockquote><p></p>
[QUOTE="MnO, post: 936901, member: 12152"] [b]TESTADE SKIDOR:[/b] [b]Völkl Shiro[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/8022_pic1b.jpg[/img] Mått: 151/119/135, r=26m@184 Testad av: MnO (193+183) och MarkusO (183) Testade längder: 193 och 183 Testad i: Tandådalen Shiro är Völkls nyhet på friåkningssidan i år och det är en av säsongens mest intressanta skidor ur ett teoretiskt perspektiv. Völkls produktlinje i övrigt är sig lik, om än med små förändringar. Katana och Gotama har fått en ny och lättare träkärna och båda har blivit en aning bredare än förra året. Mantra är också lätt uppdaterad med en ny spannprofil. Kuro är den enda skidan i linjen som är oförändrad, om än med ny grafik förstås. Shiro är däremot en helt ny skida och det är en efterlängtad sådan. Ända sedan de första testen av Kuro har vi gillat shapen, men i många lägen upplevt den som som så pass bred att den blir lite seg i vändningarna. I ren planande åkning i lätt fluffig snö är det en fantastisk skida, men som allsidigt verktyg på ett stort berg är den helt enkelt onödigt bred. En skidåkares vardag består inte bara av orört lätt puder, inte ens dagen efter ett stort snöfall. Ofta möts man av olika typer av förhållanden till och med under ett och samma åk. Shiro är en skida som tar det bästa från Kuro och paketerar det i ett ur mångsidighetsperspektiv mer lämpligt breddformat. Shapen är åt pintailhållet och skärningen går hela vägen fram i tippen utan avbrott i klassisk Völkl-anda. I tailen däremot finns det en tydlig early taper som förstärker pintailkaraktären. Monteringen är i relation till många andra skidor uttalat traditionell och man står betydligt längre bak på den här skidan än vad man har blivit van vid de senaste åren. Rockern är precis som storebror Kuro lång och progressiv och går genom hela skidan. Det här är en av få skidor på marknaden som verkligen har full rocker och det märks från första sväng. I branten i Stora Backen i Tandådalen är snön under testhelgen opreparerad och ojämn i kvaliteten och bitvis ganska svåråkt. Shiros rockerkurva är rena magin i svår snö och skidan går som en småbil med city-läge på servot. Skidan verkligen hjälper åkaren in i svängen och det bara att kanta och skidan hittar vägen själv. Kanon. Det är synd att marknadstrenden går ifrån den här typen av rocker. En hybridspannad skida kan inte konkurrera med en fullrockad skida i problemsnö. Tyvärr finns inga möjligheter att testa hur den beter sig i lössnö, men det står ändå utom allt tvivel att det härkommer att vara en av de sub 120mm som flyter allra bäst i år. Suverän rocker, Völkl. När det gäller snökontakten förvånas jag av hur lite klassiskt Völkl den visar sig vara. Tidiga testrapporter har spretat rejält när det gäller beskrivningen av snökontakten och det är något förvånande då Shiro är allt annat än svårläst just på den biten. Völkl har ju i princip alltid varit ganska krispiga och keramiska i grundkänslan, med undantag för de första tre årsmodellerna av Gotaman. Mantra och Explosive är typexemplet. Keramik och krukljud i kubik. Shiro liknar tidiga Gotama, fram till den vita modellen med en aningen ospänstig och dov konstruktion med relativt hög grad av dämpning i det övre frekvensregistret. Det innebär att Shiro inte står för något finlir där tankarna kretsar kring poesi om åkarens relation till naturmaterialet snö och sådant finkänsligt, utan det handlar snarare om en skida som gör vad den ska utan att ge den där riktiga känslan av närvaro. Den passar därmed just i snökontaktskänslan bäst för en åkare som inte funderar så mycket på vad som sitter under fötterna. Kliv i och åk, och sen är det inte mer med det... En trogen Völklkund som söker keramisk direkthet kommer att uppleva den här skidan som en aning död och tråkig. På fast, preparerat underlag beter sig Shiro förutsägbart och tryggt. Den är superlätt att få in i sväng så länge man inleder på skär eller i sökande av skär, men i ren sladdsväng är den en smula orolig och går över i en överstyrd obalans lite då och då, speciellt när underlaget växlar utan att man fullt ut är med på det. Det är rockern som spökar i det läget, i och med att man inte får några stabiliserande kontaktpunkter. Skidan roterar ibland kring sin centerpunkt i viss mån och det ger en överstyrning då och då. Det är något som man får räkna med när skidan har fullrocker. Balansen i skidan gillade som väntat inte MarkusO. Han gillar aldrig skidor där balansen i trycket ligger framför foten, vilket den gör hos Shiro. Däremot faller den MnO väl i smaken iom att samma egenskap också spårar in i svängen med minimal insats. Kanta och det svänger, utan brytpunkter eller korta kontaktytor, oavsett om man befinner sig i lös snö eller i pisten. Bett och spår är precis lagom. Inget speciellt, men ändå över medel för kategorin. Vid kantning märker man att kontaktlängden är av nästan full längd, med en mer stabil och lång känsla som följd, i dessa 5-pointtider. Greppet på sladd är också ok, men aningen sämre än på skär. Under teståken noterades inget bredlaggshack alls, vilket var glädjande, eftersom speciellt MnO hade problem med det med första generationens Katana. Å andra sidan är det ingen garanti, eftersom skidan knappast pressades under teståken. Noterbart är också en del tipflap i sladd, men det är knappast förvånande. Något mer oroande är en tendens till lite tunggungig känsla i lite större ojämnheter. Det är svårt att säga vad det kommer att innebära i stor åkning, men Shiro är inte någon uttryckligen stabil skida, i alla fall inte i 183. 193 är naturligtvis betydligt stabilare och mer otymplig, men ändå i allra högsta grad åkbar. I sladd rent allmänt känner man, precis som väntat med tanke på måtten ganska mycket front i inledningen av svängen, som sen övergår i typiskt pintailigt lättstyrt i svängavslutet, dvs den är lätt att trycka ur den ur skäret när det stökar till sig. När det gäller längdvalet mellan 193 och 183 går brytpunkten för att rekommendera den längre en bit över oss två teståkares storlek. För en åkare av samma mått som MarkusO och MnO (180/75 ca) är 183:an det bästa valet, om man inte uttryckligen gillar stora skidor. 183 kan låta kort, men faktum är att den upplevdes som precis lagom i längd. Flytet lär knappast vara några problem heller med tanke på rockern. 193 är väldigt lik i grundkaraktär, men blir tydligt långsammare och mer kraftkrävande i snabba reaktioner. Man bör vara upp mot tio kg tyngre eller mer för att med självklarhet välja den längre. Sammanfattat en mycket trevlig skida när det gäller prestanda, balans och allmänt uppträdande, men det saknas den där svårdefinierade wow-faktorn, samt lite nerv och liv i konstruktionen för att det ska bli toppbetyg. Shiro är för tystlåten och tillbakadragen i karaktären för att den skulle höja sig över mängden. Resultatet är att det är en skida som får klassas som ett säkert, men samtidigt något tråkigt val. Få kommer att bli missnöjda med Shiro. Men det är nog också få som om tio år kommer att utse den till deras favoritskida genom tiderna. [b]Extrem Butchers Hook[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/8531_pic1b.jpg[/img] Mått:150/125/142, r=23m@188 Testad längd: 188 Testad av: MnO och MarkusO Testad i: Tandådalen Extrem har varit med om en resa de senaste åren och den fortsätter i allra högsta grad fortfarande. Trots att märket lever en ganska undangömd tillvaro på den svenska marknaden fortsätter skidfabriken i Såå utanför Åre att utveckla och producera riktigt bra skidor. Vi var många som passade på att besöka fabriken när de höll öppet hus under lördagseftermiddag och kväll under skidtestet i Åre. Tillverkningen i dag är en kombination mellan klassiskt hantverk och industriell produktion. Efter en tid av norskt ägande, och då en del rejäla maskininvesteringar, är nu taktpinnen tillbaka i grundarnas händer. Det ska bli mycket intressant att se vad som händer de närmaste säsongerna. Skidbyggarkunskapen finns, det står fullständigt klart. Det är bara att hoppas att det kombineras med väl utformade modeller. Modellprogrammet har i år utökats med tre modeller. Förra årets smyglansering Project tar nu steget in i den ordinarie produktportföljen och får följe av en lättad systerskida med turambitioner och samma mått, Project X. På fetingsidan kompletteras den nu några säsonger gamla Big Pen med nyheten Butchers Hook, en rejält bred skida med, i klassisk Extremanda, ganska mycket skärning. Butchern är en iögonfallande skida med en grafik som säkerligen retar upp en och annan militant vegan, med en tjej som girigt slickar på en blodig köttbit. Udda, ja. Politiskt korrekt? Nja, kanske inte den här gången... Butchers Hook är med sina 125mm under foten och 188cm:s längd en rejäl skida. Samtidigt är flexet inte alltför hårt och det är ganska mycket rocker, både fram och bak. Det medför att den känns relativt smidig även i de mindre pister som var aktuella under testet. Rockerkurvan är helt ny och här har Extrem lyssnat på prylbögarna när de har lagt en obruten elliptisk och ganska lång harmoniskt formad tiprocker. Lössnöegenskaperna kunde vi dessvärre inte testa, men den nya rockern ser lovande ut. Fler och fler tillverkare inser värdet i att inte lägga några brytpunkter i rockern och därmed elemineras bromseffekten i mjukare snö. Balansen i skidan är aningen mer åt det direktionella hållet än vad man har vant sig vid från Extrem de senaste säsongerna. Kanske är det den tydligt avsmalnande tailen som gör att bakänden känns lite mindre framträdande än i deras annars ganska mittmonterat balanserade skidor. För mig, som är lagd åt det konservativa hållet, både i teknik och i sinne, är det enbart en fördel. Balansmässigt känns det rätt redan när jag skatear bort mot liften och den känslan består i när jag väl åker skidan. Skidan är både lätt att hantera och lätt att driva in och igenom svängen och även om bredden känns vid kantning så hjälper den relativt korta radien till när underlaget blir stökigt. Spårhantering och tryckfördelning i skäret är typisk för en rockad skida av den här kalibern. Det är mittendelen på skidan som står för allt spår och sen hittar front och tail vägen oftast över, eller i undantagsfall genom, i princip vilken snö som helst som man råkar stöta på. Kantar man upp ordentligt så svänger det rejält och svängväxlingar är balanserade och utan konstigheter. Kontakten med underlaget är ett uns åt det diffusa hållet, även om skidan inte är fullständigt nerdämpad. Greppet känns bastant och tryggt i blandunderlag så länge de allra hårdaste partierna undviks. På isigare partier greppar skidan fortfarande, men inte riktigt i klass med de bästa. Tandådalens söndagspist är dock mestadels smörig och mjuk efter morgonens spöregn och här kommer Slaktarkroken verkligen till sin rätt. Kortsvängar kräver naturligtvis lite kraft iom bredden, men det är ändå aldrig så att det blir besvärande jobbigt. Istället beter sig skidan lite sävligt förutsägbart vid låg kraftinsats och trycker man till lite mer så livas skidan upp och blir poppig och alert. Jag hamnar i två lägen i åkningen, i form av en avvaktande lite småpassiv avspänd cruising som alterneras med aggressiv och drivande åkning. Oavsett insats så hänger Extremen med mig utan att bråka, men den är betydligt roligare när man tar kommandot över den och verkligen åker skidan. Överlag trivs jag mycket bra på Butchers Hook, men det är ändå något som saknas för att det ska bli ett riktigt toppbetyg. Den är konstruktionsmässigt riktigt bra, men den aningen för bred för min smak för att vara huvudskidan för offpist i produktlinjen. Extrem saknar i mitt tycke en skida som är en "vanlig" 115mm:are för allroundbruk och den här hade kunnat vara den skidan. Nu blir det istället en skida som ligger väldigt nära Big Pen i karaktär och som är lite för bred för varjedag-användande. Även om Big Pen är lite mer jibborienterad i balansen så har Extrem nu ett tydligt överlapp i sin produktlinje, samtidigt som de saknar en skida som är det självklara valet för en alporienterad offpistfokuserande avancerad åkare som vill åka på svenska skidor. [b]Extrem Project[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/8528_pic1b.jpg[/img] Mått:140/110/130, r=24m@185cm Testad längd: 185 Testad av: MnO och MarkusO Testad i: Tandådalen Project är Extrems nya högprestandaskida för åkare som fokuserar på offpist, men som ändå vill ha rejält med pulver i pisten. Och det får man sannerligen med den här mycket bastanta modellen. Tankarna går mot Hendryx Funkallistic och likheterna är många. Flexet är påtagligt hårt, speciellt under foten och skidan är en av de tyngsta vi testar i år. Det är en rejäl träbit till kärna som har limmats ihop med titanal, ett par fiberlager och gummi helt enkelt och här har Extrem inte snålat på ingredienserna det minsta. Shapen är också åt Hendryxhållet med begränsat med taper i kombination med en relativt kraftig skärning, som i och för sig är aningen längre än på motsvarande modeller från Hendryx. Det märks att de två svenska märkena samarbetar en hel del när det gäller konstruktioner och idéer. Det är ju trots allt Åre Skidfabrik/Extrem som bygger alla Hendryx skidor och det vore ju konstigt om de inte tog inspiration från de modeller som de rent fysiskt tillverkar. Väl på snön tar jag några svängar och känner direkt att jag kommer helt fel på skidan. Jag hamnar inte rätt i balansen och det är på tok för mycket framände som tar över. Jag åker raka vägen ner till tältet och flyttar fram monteringspunkten två cm. På en så här hårt flexande skida måste man stå rätt, speciellt om man är en åkare som rent viktmässigt är i underkant för skidans målgrupp. Efter en lätt justering känns skidan totalt annorlunda. Den blir istället välbalanserad och jag hittar något förvånande ett visst mått av lättsamhet, trots alla kraftfulla attribut i konstruktionen. Den är dock fortfarande stor och framförallt bastant i känslan, men trots detta ändå inte så svåråkt som man skulle kunna tro. Rockern gör att den trots ett stumt flex letar sig in i svängen utan att behöva forceras. Stabiliteten ur ett lågfrekvent perspektiv är naturligtvis rent överdjävligt bra, vilket knappast förvånar. Inga slag från underlaget verkar beröra skidan och den dundrar på igenom det mesta. Stabiliteten kompletteras med en gummiartad högfrekvensdämpning som dessutom filtrerar bort vibrationer och till viss del snökontakt och liv. Men balansen mellan konstruktionen i övrigt och graden av dämpning bildar ändå en harmoni. I en så här styv och stor skida förväntar man sig en hög grad av dämpning med tanke på hur den är tänkt att användas. Även om den, som sagt, hänger med även i ganska låg fart utan att klaga alltför högljutt så ska den här skidan åkas stort och hårt oavsett vad som dyker upp framför spetsarna. I lägre fart är den hanterbar, men den vaknar inte förrän farten ökar. Även om jag får med mig skidan både i svängväxlingar och med lite insats även i kortsväng, så är känslan hela tiden att jag inte riktigt orkar med att trycka igenom skidan. Jag får en känsla att jag åker ovanpå skidan snarare än i en symbios med den. I nån enstaka sväng här och där när jag verkligen trycker till får jag ner tillräckligt med kraft för att skidan ska fullt ut arbeta sig igenom spåret, men annars får jag inte riktigt till det. Det gäller speciellt när jag trycker ur skidan ur skäret och tar några sladdsvängar. Det stumma flexet tillsammans med en hög vikt och ganska mycket skärning gör att den känns svårhanterlig när det sladdas i stökiga lägen. Det går bra så länge jag följer det spår som skidan själv ansätter, men när jag ska ta mer kreativa initiativ i åkning så blir det helt enkelt lite väl mycket skida att hålla ordning på. Sammanfattningsvis så är det här något av ett prestandamonster som sätter höga krav på föraren om den ska kunna utnyttjas fullt ut. Det behövs mer vikt och kraft än vad jag kan få till, men jag är övertygad om att Project kommer att leverera av stora mått för den som kan förse den med rätt input. Är du tungviktare och har bra teknik och letar efter en kraftigt skuren skida som aldrig sviker, hur hårt du än pressar den? Då kan du sluta leta. [b]Extrem Project X 185[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/8530_pic1b.jpg[/img] Mått: 140/110/130, r=24m@185 Testad längd: 185 Testad av: MnO och MarkusO Testad i: Tandådalen Efter att ha återlämnat den bastanta Project till Extremfolket kliver jag i en skida med samma form, men i en lättare konstruktion. Att erbjuda en shape med två olika konstruktioner är en kul idé som förvånande nog inte är speciellt vanlig i branschen. I och med att formen redan finns blir kostnaden för att ändra konstruktionen och göra ytterligare en modell inte så stor. Project och Project X är identiska när det gäller sidoskärning och rockerform, men i övrigt ligger de extremt långt från varandra. Project X har en lätt träkärna med skumstringers och saknar metall till förmån för kolfiber. Tanken med modellen är såklart att den ska hämta en del egenskaper från Project, men att det ska paketeras i ett betydligt lättare paket. Den här skidan benämns som turskida till och med av Extrem och det är inte konstigt att förstå varför. Alla som var med på visningen i skidfabriken och fick känna på kärnan till den här modellen häpnade förmodligen lika mycket som vi när det gäller hur extremt lätt den var. Kärnan till den här skidan är som en blandning mellan cellplast och nåt trä som påminner om balsa och är verkligen superlätt. Skidan i sig är däremot inte lika extremt lätt, men man märker att den är designad med låg vikt och turåkning som högt värderade egenskaper. Det här är ett exempel på hur extremt svårt det kan vara att bedöma en skida baserat på enbart kataloginformation. Likheten i mått till trots är Project och X-versionen fruktansvärt olika. De är så olika att det egentligen är dumt att jämföra de två, men det blir ändå naturligt att göra det eftersom de delar samma form och namn. X är flytig och driftig i skäret. Den spårar ganska dåligt, i jämförelse med godståget Project som går obevekligt igenom allting. I kortsväng är X-versionen betydligt lättare att hålla ordning på, men jag saknar svar och spänst trots inblandningen av kolfiber. Den är lättsvängd, men blir den inte riktigt rapp och alert utan känns lite fladdrigt seg på grund av brist på retur. Isgreppet är ganska dåligt och klart under medel. Jag tycker inte heller att den är vare sig inspirerande eller rolig ens på mjuka partier, vilket det är ganska gott om när skidan testas strax efter ett varmt spöregn. Kombinationen mellan dåligt bett och spår och kort skärning fungerar inte alls. Ska det vara mycket sväng i en skida, då måste det betta. Den går säkert helt ok i mjukt och bra offpistunderlag, men kraven är högre än så här idag. Jämför man tex med DPS RP112 i Purekonstruktion är Project X sämre på allt, och då är ändå RP112:an tom snäppet lättare. Nja, Extrem, det här faller mig inte smaken. Hade skidan varit extremt lätt så hade jag haft en mer förlåtande attityd till den, men nu är det bara en skida som förvisso är snäppet lättare än vanliga friåkningsskidor, men den är ändå klart tyngre än lättviktarna på turmarknaden. Därför blir användningsområdet ganska oklart och jag kan inte riktigt komma på i vilket läge jag hade valt den här skidan före allt annat på marknaden. [b]Extrem PT[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/8522_pic1b.jpg[/img] Mått: Varierande i linjen, men 183 är 138/92/124, r=17m i alla längder Testad längd: 183 Testad av: MnO Testad i: Tandådalen Extrem PT är en trotjänare i Extrems produktsortiment och det är förmodligen också den skida som säljer bäst. Och det är inte konstigt att förstå. Det här är en väldigt förnuftig skida för åkare som spenderar den mesta tiden i Sverige. Med 92mm under foten och en lätt tip och tailrocker är det en skida som är väldigt allround. Radien är 17m rakt igenom hela linjen och det nås genom att måtten i tip och tail justeras beroende på längd. Även om de flesta är vana vid bredare skidor numera så tar man sig faktiskt runt överallt på berget med en skida av den här typen. Prestandan i lössnö är naturligtvis inte lika bra som med 110mm+, men det räcker ändå till för alla utom kanske dom allra djupaste dagarna. Extrem hävdar att den här skidan är utvecklad för att fungera under större delen av vintern på deras hemmaarena Åreskutan och det kan man snabbt konstatera att den kommer att göra. Skutan är ett bra skidberg, men några stora snödjup och frikostigt med puderdagar kan den inte stoltsera med. Hårda pister, vindpack och allmänt grisiga snöförhållanden är mer regel än undantag. Även om en 92mm:are aldrig kan bli det optimala verktyget för tex vindpackad svåråkt offpistsnö, så är PT ett mycket bra val för åkning i Sverige. Dessutom passar den också utmärkt för åkaren som i första hand vill ha roligt i pisten, men som också vill ha möjligheten att ge sig ut i offpisten under en alpresa, eller som ett mer pistpresterande komplementpar till ett par bredare skidor. PT är en mycket bra skida och i mitt tycke en av de bästa Extremskidorna någonsin. PT och föregångaren Patriot har alltid varit bra och har dessutom utvecklats genom åren och fått moderna attribut i form av rocker och en aning justerad balanspunkt. Generation 2012 är en kraftfull och pigg pistfokuserad allroundskida som går att åka riktigt hårt utan att för den skull vara speciellt krävande. Dämpningen har tydliga metallinslag och snökontakten är perfekt avvägd. Här finns liv och direkthet i en dos som känns i det närmaste perfekt, även om den här skidan då och då upplevs som lite åt det dovare hållet. MarkusO hyllar också åkkänslan, men trivs inte med skidor med så kort radie. Det har dock inget med skidan att göra, utan mer om personliga preferenser. Tiprockern gör den väldigt lätt att få in i sväng, men det är en egenskap man nästan kräver idag när nästan alla skidor har någon form av rocker. PT:s låga earlyrise ger de typiskt positiva effekterna i svänginiteringen och därefter går skidan över i att få fullkontakt i ett relativt tidigt skede i kantsekvensen. Det ger en stabilitet genom hela svängen, och och en möjlighet till ett uns av vänteläge i svängväxlingar. Man kan stanna upp i initieringen i en sväng under ett ögonblick för och sen låta skidan drifta lätt för att strax därefter sätta svängen med kraft och driv. Skidan hittar då in i svängen omedelbart och svarar med ett bastant grepp och mycket god stabilitet. Kortsvängar går lätt och ledigt så länge man söker skär oavsett om underlaget är hårt eller mjukt, och den är mycket snabb i kantningen tack vare den smala midjan. Returen är tydlig och direkt och genereras främst via en en spänstig och framträdande bakände. Ibland blir returen för kraftig och då också aningen svår att tämja, i alla fall när man bara spenderar några åk på skidan. Efter inåkning är det förmodligen snarare en tillgång än ett problem. När man har vant sig vid 115mm som någon form av standardmått för allroundskidor känns 92mm som en ren pistskida på hårt underlag och det är ett klart steg neråt i bredd och uppåt i kvickhet mot de bredare alternativen som vi testar under helgen. Kantnärvaron är av racekaraktär och drar åt det aggressiva hållet. Skidan strävar hela tiden in i skäret och är lite svårsladdad. En bastant konstruktion och en kort radie gör den dessutom lite orolig i sladd när man väl hamnar där, speciellt när den pressas hårt. Greppet är mycket bra oavsett om skidan skärs eller sladdas, och ibland är det nästan för bra när skidan skär fast en aning. Det är skönt att ha den egenskapen när det är riktigt hårt, men samtidigt blir skidan väl aggressiv i svår snö och i greppigt underlag när det går för fort och man måste pressa ut ett par svängar för att ta ner farten. På en skida av den här typen är isgreppet en mycket viktig egenskap dock och man kan inte få allt. Jag ser hellre att skidan är aningen överbettande i sladd än att den släpper i skär när den är så här pass smal. Vill man ha grepp på skär på hårt underlag, då får man helt enkelt acceptera att den blir lite lurig att sladda. En omgång med ett hängverktyg hade förmodligen förvandlat skidan till mer lättåkt och mindre bettig, om man vill ha den så istället. Sammanfattningen blir att PT är en perfekt skida för en åkare som mestadels åker pist, antingen i Sverige eller utomlands, men som ändå vill ha möjlighet att söka sig utanför pisterna utan att behöva tänka på att byta skidor. Ett smalt midjemått kompenseras av rocker i tip och tail, vilket ökar flytförmångan. Kraftfull i karaktären, men inte svåråkt. Spänstig och kul, med rejält med stuns i botten. Rekommenderas. [b]Majesty Superior[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/8176_pic1b.jpg[/img] Mått: 135/115/130, r=23m@186cm Testad längd: 186 Testad av: MnO Testad i: Tandådalen Majesty är ett märke som inte har synts speciellt mycket på marknaden, trots att de har varit med ett tag. Skidorna byggs i Polen i en fabrik som även gör skidor åt en del andra mindre märken, tex Down Skis, som också finns med i det här testet. Släktskapet med Down syns tydligt, speciellt kosmetiskt, men även på snön. Majesty presenterar till i år ett digert modellprogram med ett riktigt komplett sortiment från jibblagg via damskidor till puderplankor och chargers. Kort och gott alla former av skidor som hör till friåkningskategorin. Superior är en modern 115mm:are med hybridrocker. Majesty kallar sin rockervariant för Cat-Banana Rocker och logotypen för detta är ett ganska underligt djur i form av en katt som har klonats tillsammans med en banan. Eller är det en banan med svans och fyra ben kanske? Det är ganska oklart vad symboliken egentligen är tänkt att visa, men man kan inte annat än bli imponerad av kreativiteten. Smidig som en katt och hal som ett bananskal? Kampen om titeln för knäppast marknadsföringsterm är en hård match mellan Majestys Cat-Banana Rocker och Elans Amphibio Rocker i år. Den sistnämnda är en shape där skidan har rocker på ytterkanten och normalt spann på insidan (eller om det var tvärtom). Lysande, Sickan, som Dynamit-Harry skulle ha sagt. Katt-bananer eller ej, så presterar Superior riktigt bra på snön. Det är en modern och neutral shape med en behaglig blandning av lugn och spänstighet. Balansen i skidan är aningen 5-pointaktig, men inte alls så utpräglad som de mer uttalade fempunktarna. Skidan ser ganska jibb-aktig ut i skärning och form, men väl på snön upplevs den som betydligt mer traditionell i balansen. Det känns tydligt att det här inte är en skida med centrerad kärna som är gjord för att monteras true center eller i närheten av det. Istället känns skidan välbalanserad när man, som på testparet, står lite längre bak. För mig som lite äldre och aningen konservativ åkare passar det perfekt, och det är några kliv mot en centermonterad lekfull rockerskida, utan att för den skull helt lämna den traditionella balansen. Isgrepp och spårvilja är av medelkaraktär. Den känns som det mesta annat i kategorin och bettar lite lagom utan konstigheter, men det är svårt att få den att spåra perfekt över isiga eller mycket hårda partier. Däremot ligger den mycket tryggt i skäret så länge det är en aning mjukare. I svängväxlingar och kortsväng upplever jag skidan som relativt tung för sin storlek, men den är inte svåråkt för det. Skärning och rocker leder in skidan i sväng utan protester och trycker jag till lite i slutfasen på svängen så kommer det en trevlig retur, i alla fall så länge jag står skapligt centrerat. Skidan har en ganska begränsad grad av taper, dvs breddskillnad mellan bredaste punkt fram och motsvarande punkt bak. Det gör att tailen framträder ganska tydligt i kortsväng, men rockern kompenserar en del för det och det blir aldrig störande. Det är dock långt från en pintail i känslan, då tailen hela tiden markerar sin närvaro. Skidan är inte ovanligt känslig för viktfördelning för skidtypen, men i den aspekten märks det ändå att det är en 5-pointinspirerad shape. I sann fempunktsanda ändrar Superior karaktär när man flyttar viktpunkten framåt och bakåt. Går jag fram för långt blir skidan lite överstyrd och när jag går över på hälarna blir den lätt lite okontrollerat vinglig, men ändå på något sätt trög i reaktionerna. Det är inget som förvånar dock, utan snarare något som man är van vid numera. Sweetspoten i viktfördelningen är i förhållande till mycket annat i samma kategori ganska stor och jag har inga som helst problem att hitta rätt på skidan, trots att jag bara tar ett par åk med den. Snökontakten gillar jag inte fullt ut och det är den här skidans svaghet i mina ögon. Shapen är väl avvägd och mycket lyckad, men jag saknar lite nerv och karaktär i skidan. Den är för tyst och tråkig på fötterna och jag får aldrig någon riktig relation med den. Jag får samma känsla som med Shiro tex, dvs att den presterar bra och gör precis vad den ska utan konstigheter, men den där sista närvaron är bortfiltrerad. Skidglädjen blir en aning lidande, trots att skidan utan tvekan prestandamässigt är mycket kompetent. Det kan låta hårt, men för mig är det en mycket viktig parameter. Jag söker inspiration och glädje tillsammans med en skida och då är kontakten med underlaget faktiskt en central egenskap som skapar skidans karaktär. Byt till lite mindre högfrekvent filtrering och in med lite mer keramik och spänst, Majesty, och Superior blir en vinnare. Tills dess kan man konstatera att Majesty Superior är ett mycket tänkbart val för en one-ski-quiver i år för åkaren som vill gå lite utanför mainstream-fårorna. [b]Elan Boomerang[/b] [img]https://lh4.googleusercontent.com/-zoEHAMN_EPc/TxWsivHMK6I/AAAAAAAAAIw/xptbGUSN0Z0/s640/Boomerang.jpg[/img] Mått: 140 / 120 / 130, r=27,7@190cm Testad längd: 181cm Testad av: MnO och MarkusO Elan är representerade i Tandådalen med en mycket trevlig tältpersonal, och för ovanlighetens skull så har de hittat en tjej som visar sig vara en tvättäkta prylbög, eller vad det nu heter på den kvinnliga sidan. Många tjejer är bra på att åka, men det där äkta prylintresset saknas oftast (i alla fall enligt testpatrullens begränsade erfarenhet...). Så är inte fallet här, utan här reds det i saker som normalt sett bara hörs i Tetons TechTalk's allra mörkaste vrår. Maken till koll på rockerprofiler, monteringspunkter, bindningselasticitet och freeride-marknaden i allmänhet har vi i ärlighetens namn aldrig hört från någon kvinnlig åkare tidigare. Den manlige kompanjonen är inte sämre han, utan lånar tom ut sina privata skidor för att vi ska få testa de senaste nyheterna i sortimentet. Det är marknadsföring det. Twelve points goes to Elan. Boomerang är en skida med ett antal år på nacken. Trots detta har den inte fått någon vidare spridning i Sverige, utan har alltid varit något av en outsider med ett fåtal frälsta användare. Skidan är en hybrid mellan en bc-jibber och en direktionell freeride med spann under foten och tip- och tailrocker av ganska kort art i stil med Lhasa Pow från PMGear, eller en minivariant av Megawatt-rocker för den som är mer familjär med den. Till den här säsongen har skidan mjukats upp en aning från bindningen och framåt och ser lite tunnare ut, men det är ingen stor skillnad vi pratar om. Flexet är fortfarande ganska hårt vid en böjbesiktning. På snön är det här en favoriterna under helgen, liksom förra året, då den snarlika systerskidan Ninthward CVP testades (byggs i samma fabrik). PNyberg var inte lika positiv som jag då, utan efterfrågade en mjukare tip och en lite längre rocker. Rockerkurvan är densamma i år, men tippen har som sagt blivit mjukare, vilket gör dels skidan mer lättåkt och dels förstärker effekten av den rocker som finns i och med att skidan helt enkelt böjer sig mer i aktiv åkning. Därför är det synd att inte PNyberg hinner med några teståk. Han hade förmodligen gillat den här. Boomerang är mycket lekfull och trots detta neutral och förutsägbar. Nästan vem som helst, oavsett om man är jibber eller gammal charger, kan hoppa på den här skidan och känna sig hemma direkt. Spårviljan är suveränt avvägd mellan aggressivt driv och lättsammare fartkontroll. Det är enkelt att pressa ut tailen i sladd när man vill det och lika enkelt att hitta in i skäret igen någon tiondel senare. Över hårda partier mäter den sig inte med de allra bästa, men det bettar klart godkänt. Mjuk snö och små pucklar är ren underhållning och skidan är reaktionssnabb, alert och poppig. Detta tillsammans med en direkthet i snökontakt och kantnärvaro gör att det är en skida som sprudlar av åkglädje. Svängradien anges som 27,7m, men det känns som att det inte stämmer för 181cm. Den radien är nog snarare uträknad på 190cm-varianten. Känslan i Boomerang 181 på kant är snarare runt 24-25 meter och den svänger ordentligt när man kantar upp. Ska man önska sig något hade jag velat se ett lite lägre spann, speciellt med tanke på den korta rockern, alternativt en något längre tiprocker. Det hade gett fördelar i framförallt planande snö, vilket vi dessvärre inte kunde testa i år så det är egentligen saker som man inte borde kommentera. Sammanfattat är Elan Boomerang en skida som fler borde testa. Välbyggd, uppdaterad för året och mycket, mycket trevlig överlag. En favorit. [b]Elan Chain Saw[/b] [img]https://lh4.googleusercontent.com/-00zwCrzAs7w/TxWs1CryEtI/AAAAAAAAAI4/bcWy-szFRPM/s640/Chain.jpg[/img] Mått: 140/113/130 (187), 130/105/122 (182 och 175) och 124/102/114 (168cm) r=24,3-27,6m Testad längd: 182 och 187 Testad av: MnO och MarkusO Elan lanserar i år en ny friåkningsskida i Chain Saw. Skidan kommer i fyra olika längder och vi får några teståk på de två längsta i samlingen. 187 och 182 ser vid första anblicken ganska lika ut, men vid närmare granskning ser man att den kortare längden är betydligt smalare med sina 105mm mot 187:ans 113mm. Rockern är också helt annorlunda. Den kortare skidan har en lång tiprocker som börjar strax framför foten på åkaren. Den långa däremot har aningen mer och framförallt längre spann och en kort, men samtidigt högre tiprocker. Anledningen till skillnaderna är oklara och det är ovanligt att två skidor med samma namn och samma grafik, men i olika längd skiljer sig så pass mycket från varandra. Måttmässigt är Chain Saw snäppet mindre än Boomerang, men känslomässigt är det snarare tvärtom, speciellt med 187:an. Chainsaw är en bastant skida för den som gillar att lägga in kraft i åkningen. Den kräver fart och driv för att komma till sin rätt, och det är dessvärre inget som bjuds i överflöd i en liten testpist i Tandådalen. 182:an är tydligt mindre i hanteringen, både tack vare det mindre formatet i både bredd och längd, men också för att rockern trollar bort ytterligare lite längd. Huvudintrycket för båda längderna blir dock trots detta att det är en rätt trög och jobbig skida som inte ger mycket gratis och som saknar nästan all den spänst och retur som Boomerang precis innan roade oss med. Istället för att inspirera till lekfullhet och kvicka svängar som Boomerang, ligger Chainsaw behärskat och lite småtjurigt stilla och väntar på input. Det här är en skida som kommer att vara lugn och förutsägbar i hög fart och utmanande terräng, men på berg med begränsad fallhöjd eller för en åkare som tar det lite lugnare är det inget bra val. Det handlar om personliga preferenser om man vill ha en skida som är spänstig och rapp, eller en som är lugn och avvaktande och här har Elan något som passar båda de målgrupperna. I helgens Sälenpist råder ingen tvekan. Boomerang är för dagen den som håller Elans freeridefana högst. Men åter till Chainsaw... Känslan i skidorna är traditionell välbyggd fiberburen sandwich. Det är oklart om det finns någon metall konstruktionen, men om det gör det så framträder den inte i snökontakten i alla fall. Skärningen är rund, dvs den ökas inte gradvis utåt spetsarna alá Völkl, utan det är en jämn och harmonisk radie som dels gör att skidan ser rakare ut än vad den egentligen är, och dels gör skidan passiv in i sväng. Graden av dämpning är hög, även om det inte går över till ren gummikontakt som hos vissa andra skidor. Balansen är typisk för 2012, men en tydligt framflyttad monteringspunkt, men ändå med en traditionell balans i botten. Skidan är trygg och stabil även i skärande sväng och den något sävliga karaktären märks i svängväxlingar. Skidan beter sig som man förväntar sig och allt sker med kontroll, men det är ändå ett visst motstånd när skidan ska styras in i nästa sväng. Jag gillar generellt sett spänstiga och alerta skidor och därför blir det inget toppbetyg för Elan Chainsaw. Men det är ett betyg som utdelas med ett stort mått av brasklapp. Den här skidan kan upplevas totalt annorlunda om man har större ytor och mer berg att jobba med. Om det är någon som har kört den i större terräng, så bidra gärna med synpunkter. [b]Elan Amphibio Waveflex 12[/b] [img]https://lh6.googleusercontent.com/-Lk9SmORZjRw/TxZ-q1DQlvI/AAAAAAAAAJg/XfaMMW9QI0A/s640/amphibio-waveflex-12-fusion.jpg[/img] Mått: 125/74/104, r=14,1m@168cm Testad längd: 168cm Testad av: MnO Testad i: Tandådalen En skida som är totalt annorlunda mot allt annat som testas här. Det är en pistskida, eller i viss mån en allroundskida, för medelgoda åkare med 74mm:s midja. Anledningen till att den testas är för att jag i öronvrån råkar höra Elanförsäljaren förklara för en annan skidåkare hur deras nya serie allroundcarvers har något som kallas för Amphibio Technology. I mer raka ordalag innebär det att skidan har rocker på ena sidan och vanligt spann på den andra. Med ett ännu tydligare språkbruk är det en skidan som är rejält skev i framänden. Den går som det mesta annat i den kategorin. Fullständigt sorglöst och lättkört, men ändå med ganska bra svar och grepp. Det är bara att kliva i och sen kan man i princip blunda och köra. Skidor i den här klassen passar många åkare, helt klart. Den revolutionerande nyheten med dubbelrocker känner jag inte av alls dock, men det är väl knappast något som förvånar. Tanken är inte helt dum dock ska väl tilläggas och det hade faktiskt varit intressant att testa samma skida med vanlig tiprocker, med vanligt spann och med sned rocker, bara för sakens skull. Vi får väl se om den här så kallat revolutionerande nyheten överlever i framtiden. Det är knappast några höga odds på att den inte gör det, och i så fall kommer Amphibio att göra sällskap med en hel dröse innovationer som efter marknadens hårda granskning fasas ut ur produktlinjen. I övrigt har jag inga direkta kommentarer om den här specifika modellen. Det säger ingenting att testa en enda skida i ett breddsegment, förutom för att testa just hur den skidtypen i fungerar. En sån här skida är för mig personligen i det närmaste helt ointressant, iom att den varken är en högpresterande pistskida, eller en skida som ens är tänkbar för offpiståkning om man har det minsta av ambition på den fronten. Däremot är det en skidtyp som säljer i stora antal och det är lätt att förstå. För en åkare som håller sig enbart i pisten och vill ha en skida som hanterar blandade underlag bra, utan att bli svåråkt eller alltför utmanande så är det här ett ypperligt val. Tittar man på medelåkaren så hamnar nästan alla i den kategorin trots allt, rent numerärt. Sen är det många av de som hyr skidor, men det köps en hel del skidor även av den gruppen skidåkare, det ska man inte glömma. Det vore intressant att göra en riktig marknadsgenomgång av alla de hundratals skidor som finns i den här breddklassen, men det vore ett hästjobb, även för en grupp teståkare. Problemet är också att dessa skidor ständigt dekaltrimmas från säsong till säsong och det är omöjligt att hålla koll på vad de olika modellerna egentligen står för. Jag lämnar den uppgiften med varm hand till alla Intersport- och Stadiumsäljare... [b]Icelantic Keeper 178[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/7493_pic1b.jpg[/img] Mått: 150/119/136, r=16m@178cm Testad längd: 178cm Testad av: MarkusO, xJONx, MnO Testad i: Tandådalen, Åre, Alperna Icelantic var som vanligt representerade med ett digert utbud i Tandådalen. Intressantast i år i produktlinjen är den nya fullrockade BC-jibbern Gypsy, men den hinner vi dessvärre inte testa. Ibland har man inte riktigt flyt med timingen på de skidor som finns tillgängliga i tälten. Istället testas Keeper 178cm, en favorit sedan förra året som är tillbaka i oförändrat format, men med ny grafik. Den finns testad och beskriven i detalj i fjolårets test och jag äger numera ett par, så jag är inte riktigt objektiv när jag testar den här skidan, eftersom jag har ett 20-tal dagar på den i blandade underlag numera. Sammanfattat är det en riktigt rolig och spänstig skida med mycket skärning och en allmänt lättsam attityd. Balansen är tydligt frontdominerad och den driver in i sväng som få andra skidor, och då särskilt i kortsväng. Den är extremt lättåkt för att vara 119mm under foten, även om den också är mycket känslig för kanttrim, vilket gör att den kan trimmas från att vara väldigt spårande och greppig till att vara lös och snäll. Det gäller iofs i princip alla skidor, men iom att den är så pass bred och har så mycket skärning så blir effekten extra tydlig här. Jag har sedan sist skidan beskrevs som sagt testat den i varierade underlag. Däribland perfekt puder, vindpack, skare och slaskig vårsnö. I planande djupsnö är jag förvånad över hur bra den går. Dess föregångare Shaman är diplomatiskt sagt måttligt bra där med moderna mått mätt. Keeper är flera klasser bättre i det mesta, så även i puder. Flytet är kanonbra för att vara en så kort skida och man kan stå i en neutral position. Liksom i pisten driver den ordentligt in i sväng och minsta impuls gör att skidan svänger, både på gott och ont. I puder och kanske framförallt några dagar gammal orörd kallsnö är Keeper otroligt poppig, lekfull och svängvillig. Det är fantastiskt roligt, men det går ibland till lite överdrift. Man måste hela tiden vara varsam med input när farten ökar. Viker man in framänden överstyr den ibland och kortar man upp en sväng så lyfter man nästan ur snön i returen om man inte aktivt förhindrar det. Underhållning av högsta klass, men samtidigt är skidan inte alls lämplig för någon som verkligen gillar att gasa på och inte fundera på vad skidan gör. Det här är snarare en skida för en lekfull åkare som håller ner farten och gillar att leka och svänga. Svår snö hanteras skapligt. I jämförelse med en 100mm:are utan rocker är den en fullkomlig dröm i skare och vindpack, men om den går en match mot andra, rakare 120mm:are så är den inte lika övertygande längre. Det säger sig självt att en skida med så här mycket skärning blir hooky i framänden i vissa typer av snö, och teorin bekräftas av praktiken den här gången. Skidan har early taper fram och tydlig tiprocker, vilket delvis minskar problemen. Men när snö blir sämre så märker man att det finns mycket framände och det blir lite hooky då och då. I testpisterna i Åre och Sälen i år har skidan samma karaktär. Den är extremt snärtig och lättkörd i kortsväng för att vara så bred. I större svängar (så stora dom blir med 16 meters radie) går det bra så länge farten är måttlig, men släpper man verkligen iväg den blir det en prövning att hålla ordning på skidan. I pister med stor fallhöjd är skidan mjuk och lite fladdrig när det går undan ordentligt. På skär på hårt underlag är Keeper lite indirekt i spåret, men trots detta är kantnärvaron krispig och tydlig. Greppet är helt ok, så länge kanterna är vassa. Skidan är överlag ganska mjuk och det fladdrar en del när det blir ojämnt. Liksom de flesta skidor med mycket skärning krävs en aktiv åkstil och man måste hålla kontroll över skidan i alla lägen. Roligt när man är inställd på att åka aktivt. Inte lika roligt när man vill effektivtrycka höjdmeter. Förvånande nog gillar även MarkusO skidan, och det hör inte till vanligheterna när radien går en bit under 20 meter. "Svänger mycket, men blir aldrig aggressiv. En perfekt skida för skidtestarhelgen i Åre år 2012. Klarar allt som erbjuds galant, från hård pist till Bräckepuder", sammanfattar han det hela. Keeper är en skida för åkare som gillar kort skärning, lekfullhet och spänst framför det mesta annat. De som letar efter en stabil kamrat på berget gör bäst att leta någon annanstans. [b]Moment Bibby Pro ("Special")[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/8208_pic1b.jpg[/img] Mått: 150/116/134, r=23m@196cm Testad längd: 196 Testad av: MnO Testad i: Tandådalen Moment var populära förra året bland många testare. I år hinner vi dessvärre inte åka på mer än en enda skida från det amerikanska märket. I Tandådalen var förhållandena som de var och liftköerna gjorde det omöjligt att mata igenom speciellt många skidor per dag. Och Moment kom aldrig till Åre, vilket så här i efterhand kan sägas vara ett rimligt val, även om vi saknade Momenttältet där, speciellt på lördagen. Hasse hade det säkert bra i Stranda istället :) I Tandådalen tar jag i alla fall ett par åk på Bibby Pro 196. Bibby-linjen är lite underlig i år. Den består av fem olika längder och faktiskt två olika modeller, trots att det förefaller vara samma skidor rakt igenom. 178, 184 och 190 cm är samma skidor som förra året. 186 och 196 är däremot en helt ny modell som har smugit sig in i den befintliga linjen och som i vissa kretsar har namntillägget "Special". Den stora skillnaden mellan de tre tidigare Bibby-längderna och den nya är att de har fått betydligt mer pintail i formen och att de har betydligt mer skärning. Rockerformen är däremot likvärdig, även om den inte är exakt likadan. Flexet är tämligen bastant och skidan inger respekt redan när jag lyfter den från stället. "Det här kommer att bli en prövning" tänker jag när jag stakar bort mot liften. Och nog är det mycket skida man har under fötterna med 196cm:s längd och 115mm:s bredd under foten. Från första sväng förvånar Bibby. Den är riktigt lättåkt för att vara så stor. Visst är det lite långsamt i svängväxlingar och snabba riktingsförändringar sker med en viss fördröjning, men den är ändå otroligt smidig även i låg fart. När farten ökar känner man fördelen av att ha en lång skida. Stabiliteten är mycket god och ojämnheter i pisten absorberas effektivt av den stabila konstruktionen. Isgrepp och spårvilja är av hög klass och klart över medel, men man märker att det är en pintail i balansen. Trycker man till med hälen överbelastas tailen snabbt och släpper. Det är just det som gör att skidan är så lättkörd i kortsväng och lätt att hantera i större åkning. Skidan driver in med framänden och sen är avslutningen på svängen väldigt styrbar. Är man lugn i slutfasen på svängen så är skidan snäll och avvaktande. Söker man returen och trycker till så svarar den genast på ett bestämt, men inte överdrivet sätt. Snökontakten är typiskt Moment mycket väl avvägd mellan dämpning och direkthet och precis som hos flera andra av tillverkarens modeller finns det en mycket trevlig spänst i konstruktionen. Det är mycket synd att vi inte hinner testa 186cm:aren i linjen. 196:an blir, trots att den är lätthanterlig, väl stor för min smak. En decimeter mindre skida med samma grundkänsla och balans hade varit intressant att provåka. Bibby Pro fortsätter sin tradition att vara ett mycket bra val för en åkare som åker mest på större berg och som vill ha en skida som fungerar till allt. [b]Salomon BBR 8.9[/b] [img]https://lh5.googleusercontent.com/-zcRcBUbka_k/TxWtVUq2HyI/AAAAAAAAAJA/iuxt9GUHaDg/s640/salomon-bbr_8_9-2012-original1.jpg[/img] Mått: 147/88/110, r=13,5m@186cm Testad längd: 186cm Testad av: MnO, xJONx, MarkusO Testad i: Tandådalen, Alperna En av säsongens mest omtalade skidor är BBR från Salomon. Då kanske inte framförallt för dess egenskaper, utan för att skidjätten Salomon har slagit på den stora trumman när det gäller marknadsföring och hypebuilding. Det dyker upp testtält både här och där i tid och otid. Även på skidtestet lyfts de ur det ordinarie sortimentet och markeras med egna flaggor och logos. Dessutom står det en hel dröse BBR i diverse längder i tältet, vilket är något som man annars aldrig ser. Det pratas om ett nytt koncept och referenserna till skivat bröd står som spön i backen. Skidan ska vara en modell som klarar allt på berget, inkl isig pist och puder. Salomon har alltid varit mästare på att bygga hype kring nya produkter, med late-släpp och "läckta" bilder. Historien är full med Salomonskidor som har hypats till skyarna redan innan lansering. Se bara på aktuella Rocker2 eller tidigare modeller som Pocket Rocket, AK Rocket Hexagon, AK Swallowtail, eller nu senast bindningen Guardian 16 som har plockats ner i detalj rent verbalt av personer som aldrig ens sett den på avstånd. Med BBR har de dock inte lyckats alls, utan har gått för långt. Förra säsongen var skidan på väg att nå den sedvanliga hypen tack vare begränsade släpp och läckage av prototypbilder och även om kritiska röster hördes om shapen så kändes det ändå som Salomon hade något intressant på gång. I år har skidan lanserats sönder av Salomon och den allmänna uppfattningen ligger närmare en blandning av fjortistuggummi och Justin BieBeR än en skida för en avancerad åkare. Nörd/tönt-stämpeln ligger farligt nära och det är säkerligen en del som undviker att köpa den här skidan enbart för att imagen inte känns rätt. För de som är initierade i vindsurfingvärlden känns parallellen med Kona-konceptet inte helt främmande. Lite småkul produkter, men total nördstämpel, iom en marknadsföring som inte passade den marknad som de skulle ge sig in i. Salomon kommer ändå att sälja drösvis med BBR, det står utom tvivel. Men skidan hamnar känslomässigt utanför det tänkbara segmentet för de flesta freeride-åkare, trots att många säkert hade kunna ha roligt på den. Det som är intressant är shapen på skidan. Den har en framände som är väldigt bred och långsträckt och sedan en extrem pintail-shape och kallas för revolutionerande. I realiteten är det knappast något nytt. Y-skärning har funnits länge och även om den nu kompletteras med en tiprocker så är det ett väl beprövat koncept redan. Visst är kanske Salomon först med att lägga in rocker i en sådan shape, men med tanke på att i princip alla skidor över 90mm numera har någon form av rocker så är det inget som drar blickarna till sig för initierade åkare. Den skida som ligger närmast i referens är Icelantic Shaman som har funnits i fyra-fem år och den har en mycket liknande karaktär, både i skärning och uppträdande, även om Shaman är rejält mycket bredare. Elan SCX Parabolic är ett annat exempel på samma grundshape och den var en av de allra första carvingskidorna på marknaden. Inget nytt i shapeväg alltså, även om det görs ett försök att referera till vågsurfing och vattensporter. Den referensen har mest med grafiken och utformningen av den passiva delen av spetsen att göra dock. Hur känns då BBR på snön? Tja, förutom att den är betydligt mer bastant byggd än vad man skulle kunna tro med tanke på marknadsföringen mot medelåkaren, så känns den exakt som väntat efter att man har studerat kataloginformationen. Den är superenkel att initiera svängen med, i alla fall om man har en lite konservativ teknik där man går in med plöstryck och pressar in fronten på skidan i svängen med detta. Den reagerar blixtsnabbt på input under svängens första halva. I mitten och slutet av svängen är den däremot snäll och lugn och man får verkligen sträva efter att hålla inne skäret strax innan viktväxling. Det går, men det känns mer naturligt att låta den släppa lite ur spåret. Personligen tycker jag att det är ganska underhållande så länge man åker med kortsväng i brant och stökig terräng, eller bara rent allmänt håller ett högt tempo i svängarna. Jag hamnar i en ganska upprätt position liknande den man åker i med ett par slalomcarvers och då går BBR bra, även om det är en speciell känsla med en så stor tipp som hela tiden styr skidan. När man söker större skär och en mer storslalominriktad åkning är det inte lika självklart längre. Skidan känns lite obalanserad och vobbling i fronten när det stökar till sig och står man lite framåt så är tailen konstant nära att släppa. Står man lite längre bak så finns det faktiskt lite stöd att hämta ur tailen. Den är inte så extremt smal som den ser ut, utan det är snarare fronten som är abnormt bred för en skida som inte ens är 90mm under foten. Men så fort man går över och lägger lite tryck på fronten så känns tailen eftersläpande och odistinkt. Efter några åk börjar jag lära mig skidan och då spårar den bättre, men det är ändå långt från någon carvingmaskin som bara lägger sig på rälsen och åker. Här handlar det nästan om att hålla in skidan i skäret från utgångsläget sladd än att, som annars, pressa skidan från skäret ut i sladd. Den extremt stora tippen är såklart lite bökig att ha att göra med när det är ojämnt, men tiprockern gör att det inte är så illa som man skulle kunna tro. Avsaknaden av tail gör att helheltsintrycket blir att det är en lättåkt skida, i alla fall för de åkare som inte strävar efter tryck och retur i slutet av svängen. Överlag är skidan faktiskt ganska kraftfull i känslan, även om bakänden inte riktigt hänger med. Skidan känns nästan som en raceskida i konstruktionen, vilket är lite förvånande eftersom den riktar sig till medelåkaren. Stabiliteten är mycket god, när det gäller vibrationer och genomslag, men eftersom skidan är så nervig vid input så är det långt från en lugn skida. BBR kräver en konstant aktiv åkare om den ska vara rolig, men går faktiskt helt ok att slöåka på också om man låter spetsen styra och bakänden sladda sig fram där bakom. Något som marknadsförs med stor insats är också skidans egenskaper utanför pisten. Den ska, enligt Salomon, fungera som enda skida även för de som har relativt höga offpistambitioner. Dessvärre får vi aldrig chans att testa hur den går i planande snö (även om det åktes en hel del sådant på söndagen i Åre med egna skidor...) men det är ingen större chansning att säga att den går riktigt bra i lössnö. Om man jämför den med en 75-85mm allroundskida vill säga. Det är ju det som målgruppen kommer att göra. Jag kan redan nu se bilden av en lätt åldrad österrikisk skidlärare som lyriskt förklarar att den är superbreda skidan är en dröm för puderwedlaren. Så visst... för vissa kommer det här att vara en riktigt bra offpistskida. Däremot lär den inte ha något som helst att sätta emot en modern sådan. Jag blir gärna överbevisad, men BBR är knappast något som kommer att attrahera speciellt många av kärngruppen på den här sidan... Det är en udda skida och en del kommer att älska den här, så är det bara. Jag har svårt att säga vem det skulle kunna vara, men jag tror att det är en teknikfråga. Den som gillar skidor med en dominerande framände och ett snällt, kontrollfrämjande avslut på svängen, kommer att falla för BBR. Och dålig är den definitivt inte. Det är bara att testa och se hur man uppfattar den. Jag kan inte undvika över att ändå bli en smula imponerad av Salomon som vågar satsa så stort på en så udda manick. [/QUOTE]
Verifiering
Skicka svar
Forum
Utrustning
Freeride - Skidor
MnO & Co:s Skidtest 2012
Tillbaka
Topp
