Köp & Sälj
Artiklar
Forum
Nya inlägg
Forumlista
Sök trådar
Medlemmar
Regler/Hjälp
Skidorter
Snödjup
Boende
Prylar
Video
Shop
Logga in
Bli medlem
Vad är nytt
Sök
Sök
Sök bara rubriker
Notera
Av:
Nya inlägg
Forumlista
Sök trådar
Medlemmar
Regler/Hjälp
Meny
Logga in
Bli medlem
Ladda ner Freeride som app
JavaScript är inaktiverat. För en bättre upplevelse, vänligen aktivera JavaScript i din webbläsare innan du fortsätter.
Du använder en gammal webbläsare. Den kanske inte visar den här eller andra webbplatser korrekt.
Du bör uppgradera eller använda en
alternativ webbläsare
.
Forum
Utrustning
Freeride - Skidor
MnO & Co:s Skidtest 2012
Svara på tråd
Meddelande
<blockquote data-quote="MnO" data-source="post: 936903" data-attributes="member: 12152"><p><strong>Storm Strike</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/8449_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p>Mått: 143/111/131, r=26m@191cm</p><p>Testad längd: 191</p><p>Testad i: Åre</p><p>Testad av: MarkusO, MnO</p><p></p><p>Storm har i år utökat sitt modellprogram rejält och har nu ett 15-tal modeller och de flesta av dom har friåkningsinriktning. Det är inte helt enkelt att reda ut vad respektive modell står för egentligen. De mest intressanta som vi hittar i tältet är två skidor ur Stormforce-serien, Pro och Richouchette som är två 111mm:are med inriktning på charging, och bc-jibbarlaggen Blast och Strike som är 98 respektive 111mm under foten. Första provturen blir med Strike i längden 190.</p><p></p><p>Strike är en ganska traditionellt formad twintip med en lätt tip- och tailrocker och ett lågt, men tydligt spann under foten. Shapen på skärningen är av fullkontaktstyp utan early taper. Flexet är medelhårt och skidan har en böjkurva som är utpräglat rund och lång. Överlag en shape som borde kännas neutral på snön. Det gör den inte. Den är otroligt trög och svåråkt, förvånande nog. För mig är det här en av testets bottennapp. Misstanken är att den här skidan på något sätt var feltrimmad när det gällde kantvinklar och förmodligen är det hängningen som är problemet. MarkusO testar ett åk och får exakt samma intryck. Han lämnar snabbt ifrån sig paret och är inte nådig i bedömningen.</p><p></p><p>Strike är påtagligt seg i svängens början. Den driver ingenting in i sväng och ger inget gensvar alls på impulser från åkaren. Dessutom känns den nästan omöjlig att få med sig i svängväxlingar och hur vi än försöker hittar vi inget liv i skidan. Lätta fötter, tryck, sladd, skär, pressad kortsväng, långa svängar, korta svängar. Inget känns rätt, utan skidan hänger kvar för länge i svängen och är samtidigt otroligt seg in. Känslan i konstruktionen känns ändå bra och snökontakten är som vanligt med Storm kanon. I nån enstaka sväng här och där hamnar jag rätt, men bara nån sekund senare tar skidan över kontrollen igen och blir bångstyrig och trög. Jag hade gärna testat den här skidan efter en rejäl genomgång i slipen, eller också fått svar på hur den egentligen var preparerad. Baserat på de intryck vi fick efter de aktuella teståken blir det ett riktigt bottenbetyg och tiden fanns aldrig för en andra chans. Tyvärr.</p><p></p><p><strong>Storm Richouchette</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/8427_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p>Mått: 143/111/131, r=26m@185cm</p><p>Testad längd: 185cm</p><p>Testad av: MarkusO, MnO</p><p>Testad i: Åre</p><p></p><p>Richouchette har samma midjemått som Strike med 111mm, men är balanserad på ett helt annat sätt. Richouchette är i mångt och mycket så traditionellt shapad som det bara går att vara, om det inte vore för en lätt early rise i tippen. Tailen är spikrak, utan det minsta tendens till twintip. Skärningen går hela vägen fram och monteringen är satt påtagligt långt bak i relation till trenderna på marknaden. </p><p></p><p>Förväntningarna är låga efter åkturen på Strike precis innan, men här är det en helt annan harmoni mellan mig och skidan. Nu är det inga problem med trim och balans, utan den här passar perfekt för mig som konservativt lagd när det gäller stance. Dessutom ger den raka tailen en fullständigt ren känsla i mjukare snö som jag nästan hade glömt bort hur den känns. En twintip ger så gott som alltid en liten bromseffekt när man kantar i mjuk snö. Det var något som jag störde mig rejält på i början när bredlaggen började komma med twin, men genom åren har man vant sig vid det och numera tänker jag inte ens på det. Richouchette är som att stänga av en bakgrundsfläkt på kontoret. Man tänkte inte på fläkten innan, men ändå blir det otroligt tyst när man stänger av den. Det är ingen stor grej, men ändå tillräckligt för att det ska bli ett omedelbart intryck när jag kantar i mjuka partier. Men en tail av den typen innebär också nackdelar. Jag skulle inte vilja försöka backa mig ur ett trångt läge med den här skidan i en brant colouir. </p><p></p><p>I övrigt är skidan kraftfull i skäret och ganska krävande i kortsväng, men jag gillar den överlag. Dock är skidan ganska anonym i känslan och det är en typisk skida där man konstaterar att den presterar riktigt bra, men samtidigt finns det liksom ingen direkt anledning att välja just den bland alla andra som känns ungefär likadana. Konstigt nog är faktiskt en av Richouchettes mest intressanta attribut att den inte direkt har någon sådant. I tider när många skidor stoltserar med diverse rockerkurvor, indragna skärningar, moderna monteringspunkter och trippla whatevers så är det i viss mån befriande att fortfarande görs skidor som följer de gamla vanliga ramarna. Nu har iofs även Richouchette tiprocker och det finns säkert nån fin marknadsföringsterm för den rockern också, men det märks inte när man åker, utan här känns det som en klassisk fatski. MarkusO kallar shapen för utdaterad, men gillar åkegenskaperna. Den presterar, men glänser inte tillräckligt för att kunna kallas speciell.</p><p></p><p>Storm är överlag mycket välbyggda och de har en fin snökontakt i sina skidor och Richouchette är inget undantag. Problemet är att de saknar egen identitet. Grafiken är lite egen och där känner man igen Storm, men när det gäller känslan i skidorna så finns det inget som man kan definiera som en Storm-känsla och det gör att de försvinner i bruset på marknaden. Dessutom skiljer sig känslan ganska mycket mellan de olika skidorna i linjen, vilket gör att det haltar ännu mer. Men inte desto mindre är Richouchette en riktigt bra skida och det är synd att vi inte hinner åka igenom de övriga skidorna i Storms sortiment, speciellt den här gången när vi inte var nöjda med den skida som normalt borde vara ett förstahandsval, dvs Strike. Återigen en effekt av den otroligt begränsade tiden som fanns att tillgå.</p><p></p><p><strong>Coreupt Slasher</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/7532_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p>Mått: 131/112/128, r=20m@187cm</p><p>Testad längd: 187cm</p><p>Testad av: MnO</p><p>Testad i: Åre</p><p></p><p>Det är kul att se att CoreUpt finns representerade i Åre. Det är ett relativt ungt märke med ett stort antal modeller, som vi tidigare inte har sett på skidtesterna. Märket är dock ganska omtalat och då främst för att de erbjuder skidor till en till synes helt ok kvalitet, men till ett pris som ligger lägre än de flesta andra stora märken. Märket var från början en avknoppning från Dynastar och skidorna tillverkades i deras fabrik. Numera är märket mer fristående och tillverkningen har flyttats till Kina. Priserna är inte riktigt lika låga längre som vid lanseringen, men de ligger ändå i den lägre prisklassen jämfört med den övriga marknaden.</p><p></p><p>Slasher är en intressant shape som har lånat väldigt mycket idéer från DPS RP112, förutom det tydliga släktskapet med sitt större märkessyskon Born to Drop. Spannprofilen är i princip en kopia av DPS ResortPow och även om måtten antyder en symmetrisk shape så är den i åkkänslan mycket snarlik DPS succé från förra vintern. Slasher har t.o.m. ett midjemått på just 112mm som av en slump... Skidan har ett normalt spann under foten och en liten tailrocker som leder upp till en twintip. I framänden ligger en mycket kraftig och hög rocker med en tydlig brytpunkt, som sedan saknar ytterligare böj mot slutet. De skillnader som finns rent shapemässigt är att skärningen är aningen längre iom att Slasher har en lite smalare framände och den har mindre grad av indragen skärning fram. Det gör att den inte är lika extremt formad som RP112, utan den är ett steg närmare medelskidan. Sedd rakt uppifrån är Slasher formad som en traditionell skida, men med det viktiga undantaget att om man studerar spannprofilen så ser man att de första 20-30 centimetrarna befinner sig en bra bit över snön när man åker. Det är en typ av hyvelbänksrocker, som jag brukar kalla det, dvs det ser ut som att man har tagit en normalspannad skida och sen satt fast den i en hyvelbänk och dragit till. På hårt underlag spelar formen på den inaktiva delen såklart ingen roll, men det är tänkbart att man i riktigt djup snö kommer i ett läge där Slasher börjar hooka en del. Det är dock rena spekulationer iom att vi aldrig testade skidorna i den typen av snö.</p><p></p><p>Shapen är inte allt dock och i jämförelse med DPS kolfibermonster RP 112 Pure så finns det inte mycket likheter där. Båda har belag, sidewall och topsheet, men sen slutar likheterna... Jämför man med Hybrid från DPS kommer man en aning närmare Slasher, men det är ändå stor skillnad i hur skidan känns på snön. Slasher har en betydligt dovare och mer indirekt kommunikation med underlaget och saknar helt den superdistinkta krisp som kännertecknar DPS Purekonstruktion i synnerhet och även i viss mån Hybriden. Det är inte nödvändigtvis något negativt dock, utan mer frågan om en annan karaktär. Slasher som en ganska typisk indie-skida trots sitt Kina-ursprung. Den är välbyggd och känns lagom dämpad tycker jag. Konstruktionen är en smula anonym, men skidan har trots detta en distinkt personlig prägel tack vare sin shape.</p><p></p><p>Skidan är lättsvängd och allmänt rolig att åka runt med, men visar samtidigt upp en hel del stuns i skäret. Även om tiprockern är rejäl upplever jag ändå inte skidan som utpräglat kort. Den känns snarare ganska lagom stor i både skär och kortsväng och den faller mig direkt i smaken. Isbettet är bra och den bettar bestämt och spårigt nästan som en kortradiepistskida. På de allra hårdaste partierna räcker den inte riktigt till och på grund av den kraftiga skärningen och korta åkytan så blir den lite orolig och obalanserad när det släpper. Inte i den mån att det havererar, men i jämförelse med lugnare bredlagg är skillnaden ändå markant. Balansen i skidan är med tanke på shapen förvånande neutral. Neutral för mig innebär att den är mer åt traditionell stance än jib. Skidan svarar direkt på input och är mycket reaktiv i sitt sätt att hantera snön. Det är ingen skida som kan slöåkas, utan här gäller det att söka kant hela tiden. Skärningen är kraftig och det svänger också mycket i praktiken. Responsen i skäret är mycket bra, men jag saknar den där riktiga renheten i spåret som man hittar hos DPS-skidan. Fartstabiliteten är sådär och när det verkligen går undan så gäller det att våga fortsätta att sätta skäret med tryck. Så länge man gör det håller sig den kraftigt rockade tippens ofrånkomliga fladder just i tippen. Så fort man övergår i att åka mer rakt fram, eller mer passivt på sladd så fortplantar sig vibrationerna ner i skidan och orsakar en lätt otrygg känsla och ett försämrat grepp. I de farter jag normalt sett åker i är det inga problem, men den som verkligen gillar att ladda på bör fundera på en annan modell.</p><p></p><p>I den mån skidan kunde testas i lössnö (ok då... jag tog några svängar i VM-störtloppets övre del...) så upplevs skidan som liknande i karaktär som i pist. Den är extremt lättsvängd och rolig även där, utan att kännas det minsta hooky. Snarare styrbar och behärskad som komplement till en lekfull och inspirerande grundattityd. Nu var det inte direkt något bröstdjupt vi pratar om, men skidan imponerar ändå i den 20-30cm djupa kallsnön. Sammanfattat är det här en riktigt bra allroundskida för en åkare som gillar skidor som värdesätter lek och kreativitet före bastant fartstabilitet. Slasher är ändå en skida som svarar bra och står pall för rejält med tryck, men det bestående intrycket är ändå att det här är en glädjespridare i första hand. En av testets stora överraskningar för mig och den gjorde mig verkligen sugen på att testa fler skidor från CoreUpt, vilket vi dessvärre aldrig fick möjlighet till eftersom liften brakade sönder.</p><p></p><p></p><p><strong>Blizzard Bodacious</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/8051_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p>Mått: 142/118/132, r=32m@186cm</p><p>Testad längd: 186cm</p><p>Testad av: PNyberg</p><p>Testad i: Åre</p><p></p><p>Blizzard Bodacious testades redan förra året, då den fanns i begränsad upplaga för teamåkare och andra initerade. Blizzard valde då att ta med den och visa den på skidtestet, vilket alltid får anses vara trevligt. I år är det en officiell modell och skidan är toppmodellen i en serie med den rockerteknik som Blizzard kallar Flipcore. Det innebär att man fräser undersidan av kärnan istället för ovansidan, enkelt uttryckt. Rockerkurvan är lång och harmonisk och liknar den som Völkl använder på Katana. Överlag är skidan ganska lik just Katana, med mycket metall och ungefär samma shape och målgrupp. Den här skidan riktar sig till kraftfulla åkare som vill ha en stabil och trygg plattform i alla lägen. </p><p></p><p>I tältet står både 196 och 186 och det ytterligare ett exempel på att leverantörerna har satsat ordentligt på skidtestarhelgerna i år. PNyberg klämmer försiktigt på 196:an, men kommer till sans och tar den betydligt mänskligare 186:an istället. Han konstaterar att den är ganska lagom i storlek och iom att Per är ganska stor så kan man snabbt konstatera att man behöver vara en stor åkare med mycket kraft för att man ska behöva kliva upp på 196cm Bodacious. Skidan är köttig och stor i känslan och har ett mycket bra kantgrepp. På hårt underlag känns de lite döda, men de vaknar till liv så fort underlaget blir mjukare. Trots ett stumt flex upplever PNyberg dom aldrig som plankiga vare sig på hårt eller mjukt underlag, utan snarare lite för mycket dämpade ibland. Skidan är tung och lite sävlig, men ändå inte svårhanterlig med tanke på vilken typ av skida det är. En 118mm charger med dubbla metallager blir aldrig vad man i mer absoluta tal kan kalla för lättåkt, men den är ändå inget monster. </p><p></p><p>Förra årets intryck var att den var för mycket skida för MnO, men PNyberg är en storlek större och kör lite hårdare och kan väcka det här metallpaketet på ett annat sätt. Letar du efter par stora skidor med stabilitet som honnörsord och klassisk gummiblandad metalldämpad derbyflexkänsla? Då är det bara att beställa ett par Bodacious.</p><p></p><p><strong>Blizzard Cochise </strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/8052_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p>Mått: 135/108/123, r=28,5m@185cm</p><p>Testade längder: 193 och 185cm</p><p>Testad av: PNyberg (193) och MarkusO (185)</p><p>Testad i: Tandådalen och Åre</p><p></p><p>Lillebrorsans tur att bli testad. Cochise påminner om Bodacious, men är ett snäpp smäckrare. Det är dock inte på något sätt en liten och lätt skida, speciellt inte 193:an. MarkusO testar 186:an och PNyberg tar ett par åk på 193:an. Cochise är smalare än Bodacious, men delar samma harmoniskt jämna rockerkurva och köttiga grundkänsla. Radien är snäppet kortare än Bodacious, vilket ger ett mer hanterligt beteende i de tätbefolkade testpisterna. Isgreppet upplevs som lättare att hitta på den kortare skidan. Även den långa har ett helt ok grepp, men PNyberg tycker ändå inte att den riktigt når upp till toppklass där. MarkusO däremot prisar sättet 186:an sitter i stökigt underlag och hur den hanterar slag och stökigheter i allmänhet. Flexet är påtagligt hårt och det gör att den långa skidan blir lite väl stor i känslan. </p><p></p><p>PNyberg hade sett fram emot att testa just den här och måste dessvärre uttrycka en del besvikelse över hur han upplevde den: "Tyckte tyvärr att den var lite anonym och jag hade hoppats på ett wow istället". Han tycker att den går lite för långt från att vara en mindre Bodacious, som han hade önskat. "Den är varken plankig eller mjuk, utan lite trist mittemellan", blir den något kryptiska sammanfattningen när han tvingas konstatera att 193cm-versionen av Cochise inte riktigt går hem hos honom.</p><p></p><p>MarkusO däremot som kör 186:an gillar den och tycker att det är en utmärkt kombo mellan en rejäl och välbyggd konstruktion. Han beskriver den som innehavare av en lätt raceaktig karaktär, som trots detta är snäll in i sväng och lätt att få att upp på kant. I skär håller den emot fint och lär inte balla ur även om man laddar på ordentligt. Skidan är trots detta inte på något sätt mesigt lättjobbad, utan kräver ändå en del av åkaren på ett sätt som uppmanar till en aktiv och kraftfull åkning. </p><p></p><p>Summa summarum blir att de flesta kommer att föredra den kortare 186:an före 196 när det gäller Cochise.</p><p></p><p><strong>Blizzard Bonafide 180</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/8054_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p>Mått: 135/98/118, r=21m@180cm</p><p>Testad längd: 180cm</p><p>Testad av: MarkusO</p><p>Testad i: Tandådalen</p><p></p><p>När vi tar ytterligare ett snäpp ner i storlek i Blizzards linje hittar vi Bonafide, en 98mm bred allroundskida av den där vettiga "jag borde egentligen köpa den här för jag åker mest i Sverige"-arten. Egentligen klarar man sig alldeles utmärkt på 98mm och för de allra flesta så har man förmodligen dessutom roligare på en sån här skida säkert 80% av dagarna, i alla fall om man har majoriteten av sina åkdagar i Sverige. Det var inte många år sedan som en sådan här skida hade kallats för en dröm i puder, det är lätt att glömma. Nu ser man det nästan som en otänkbarhet att man skulle klara en puderdag med något under 100mm på fötterna... Utvecklingen går framåt och synen på olika skidors bredd likaså.</p><p></p><p>Bonafide ingår i samma serie som Bodacious och Cochise och dragen återkommer. Det är återigen samma typ av rocker och grafiken samspelar och kopplar ihop skidorna. Men här tar vi ett ganska stort antal steg mot en skida som är hanterbar för en större massa skidåkare. Borta är den där bastanta metalldominerade kompromisslösa känslan. Istället bjuds vi på en klart nättare och lekfullare skida än de två större syskonen. Radien är mycket kortare och skidan utstrålar snärt och lekfullhet i sitt sätt att hantera snön. Isgreppet är lättfunnet och direkt och skidan följer sitt utsatta spår obevekligt så länge som man kantar upp ordentligt. Precis i inledningen på svängen är den aningen driftig, men när svängen är satt så är skäret obevekligt. En mycket bra skida och en kombination av alert kvickhet och lättfunnen prestanda. MarkusO utnämner den till en av sina favoriter.</p><p></p><p><strong>Salomon Sentinel</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/8864_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p>Mått: 129/96/122, r=21m@184cm</p><p>Testad längd: 184cm</p><p>Testad av: MarkusO</p><p>Testad i: Tandådalen</p><p></p><p>En skida som testades redan förra året och som är oförändrad till i år. Vi nöjer oss att konstatera att det här är, liksom Blizzard Bonafide och Extrem PT ovan, en mycket välpresterande prestandaskida i ett måttsegment som för många åkare är det mest sansade och vettiga valet när en skida för Sverige ska handlas. Sentinel är en riktigt skön liten sak med racedrag i bygget. Den har en snäll framände som ger en trivsam känsla av kontroll och styrbarhet. Bygget håller emot även absolut full tryck i åkningen och den kommer inte kollapsa i första taget. Full rekommendation om du letar pistkänsla, men med vissa inslag av offpistambitioner.</p><p></p><p><strong>Salomon Czar</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/8866_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p>Mått: 133/114/123, r=55m@190cm</p><p>Testad längd: 182cm</p><p>Testad av: MarkusO</p><p>Testad i: Tandådalen</p><p></p><p>Återigen en skida som testas för andra, eller tom tredje gången. Det här är förutsägbarhet på burk, eller i en skida då snarare. Czar har en mycket lång radie, men är ändå lätt att få runt när det är mjukt. En sann mästare på kortsväng med lite sladdande runtdrivande tryck och fullständigt lysande i skitsnö och när det råkar lägga iväg. Det är aldrig svårt att ta ner farten och att plocka ner den på jorden igen om det har börjat slå och skaka. Men den är för seg i skär och har på tok för lång radie för att den ska ge någon större underhållning i Tandådalens testpist, eller rent allmänt i pister av den storleken. Håller man sig i kanten på pisten och leker i den mjuka snön är det roligt. Men annars icke. En bra skida, ja. Men inte för Sälen i december.</p><p></p><p></p><p><strong>Black Crows Nocta</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/7800_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p>Mått: 146/125/140, r=16m@188cm</p><p>Testad längd: 188,2cm</p><p>Testad av: PNyberg</p><p>Testad i: Åre</p><p></p><p>Black Crows är ett märke som har vunnit stor populäritet på ganska kort tid. Då i första hand bland lite äldre åkare som lockas av kvalitetsbyggen, stabila och välpresterande shaper och en grafik som känns tidlöst ingenjörsmässig. Däremot har de som gillar mer lekfulla skidor inte riktigt hittat något i Black Crows produktlinje. Nocta är ett försök att flörta med den publiken och det är en 5-pointer i stil med flera andra modeller i den kategorin. Nocta sticker ut i den mån att den är klart tyngre än de flesta, vilket förmodligen inte uppskattas av målgruppen.</p><p></p><p>PNyberg har spanat på den här skidan ett tag, men har inte vågat slå till utan att först testa dom, och detta främst på grund av rapporter som säger att de väger upp mot 5 kg. Det är betydligt mer än vad man är van vid i det här segmentet. Skidan har en klassisk fempunktsform med tydlig tip- och tailrocker och ett lätt spann under foten. Tapern är 7mm och det är nära standard i kategorin. Hade den här skidan kommit för tre-fyra vintrar sen hade den ansetts som extrem i formen och nyskapande. Nu är det istället en skida som helt faller inom ramen av det normala när vi pratar bc-jibbers av år 2012.</p><p></p><p>PNyberg stakar iväg mot liften och sätter därefter fart nerför Gästrappet för att skapa sig en bild av skidan. Första intrycket blir att det här är inte helt illa. Nocta är följsam, förutsägbar och dämpad, med ett väldigt runt flex och en känsla av att man åker runt på ett suddgummi snarare än ett hallon-hubbabubba som vissa andra 5-points. Andra testrapporter har tidigare indikerat att skidan ska vara trög och seg, men det är dock något PNyberg verkligen inte håller med om. Det var inte den kvickaste skidan jag testade under dagen, men den har bra respons och är med sin korta radie svängvillig så fort den kantas.</p><p></p><p>Nocta är en välbalanserad och förlåtande skida som tål att man gör misstag utan att man blir straffad för det. Den överraskar med rätt bra spänst trots gummikänsla, men fullt ut lekfull blir den aldrig. Den kategoriseras av tillverkaren som en player, men den är i realiteten mer av en väldigt lätthanterlig ganska lugn feting. Den passar bäst till de åkare som vill ha en funshape med bra åkegenskaper som drar åt det mer behärskade hållet istället för att påminna om spralliga tonåringar. Black Crows lyckas alltså behålla sitt märkes-DNA med kärnpunkter som lugn, stabilitet och prestanda, även när de har lanserat en 5-pointer.</p><p></p><p><strong>Armada AKJJ 195</strong></p><p><img src="https://lh3.googleusercontent.com/-MMmVN0Rmp4g/TxZ-oCOAQtI/AAAAAAAAAJY/BKiIMsT0Bo0/s640/AKjj__skis_1.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p>Mått: 141/120/138, r=18mm@195cm</p><p>Testad längd: 195</p><p>Testad av: PNyberg</p><p>Testad i: Åre</p><p></p><p>AK JJ känns som en konflikt mellan ett antal klassiska skiddesignparametrar redan vid ritbordet. En av de mest lättsamma skidorna sen man började åka på bredlagg, JJ, ska här konverteras till ett bigmountainvapen för Alaska. Kan det verkligen fungera? AK JJ är oavsett bakgrund en rätt underlig skapelse med till synes onödigt mycket lyft i tip och tail och dessutom med 18 meters radie på en skidlängd av 195. Hur någon någonsin kan anse att 18m:s radie är lagom i Alaska är en gåta som än så länge saknar svar. Tanken är dock lätt att förstå från Armada. JJ är en stor succé för märket och den har sålts i massor. Många åkare prisar den för egenskaperna, till och med i pist. Det handlar såklart om att de som äger skidan har kunnat spendera mer tid på den och då hittar man egenskaper i en skida som vi aldrig har tid att ta fram under ett par åk på skidtestet. AK JJ ska ta de populära egenskaperna från lill-JJ:en och överföra det till ett vertyg för större åkare och större berg. Oavsett om man tror på idén eller ej är det en intressant skida. Hur presterar den då på snö?</p><p></p><p>PNyberg får uppgiften att reda ut saken och klickar i bindningarna med en hel del förväntningar. Framförallt för att han gillar skidor med låg swingweight och det har verkligen JJ. Det borde inte vara några som helst problem att spinna med dom här. "Vad är den gjord av i tip och tail... Papp eller???", undrar Nyberg när han lyfter skidan för att provflexa den lite. Men tanken på en stor skida som ändå är lätt att snurra med lockar. Dags för AKJJ att bekänna färg. Det innebär också dessvärre att det är slut på rosorna och dags att plocka fram riset.</p><p></p><p>Ingen av oss i testgruppen har någonsin gillat JJ, förutom för riktig lekåkning i mjuk snö, då den förmodligen är det mest lekfulla som finns. 15 meters radie i en 185cm plastig förpackning har helt enkelt inte tilltalat gruppen och i synnerhet inte PNyberg. Det visar sig att det inte räcker att styva upp orginalJJ:en och att göra den 10cm längre för att det ska falla Per i smaken. Skidan känns stenhård under foten och riktigt mjuk i tip och tail. Samtidigt väger tip och tail väldigt lite så man får effekten av att de slår som en flugsmälla i snön när man dundrar fram i uppkört.</p><p></p><p>Känslan i skidan är precis som förutspått, vilket känns lite trist, men ändå väntat. Det är ett kort, styvt parti under foten som står för hela plattformen i pist och precis som 185:an så lider AK-versionen av problemet att radien är för kort och sektionen där radien sitter är för styv. Det går inte att sätta ett skär med tryck helt enkelt och det blir en konstig kombination av nästan obefintlig spårvilja och en väldigt kort radie, som resulterar i en total konflikt i åkningen. Det är nästan ännu värre med den här skidan, eftersom mittsektionen är ännu styvare. PNyberg går in med en positiv inställning, men får ändå konstatera att det inte fungerar speciellt bra. Den korta radien får nog snarare fungera som två stödpunkter för riktningsstabilitet i lössnö. Vi hade gärna blivit övertygade åt det positiva hållet, men nej. Det blev vi inte. Det här är en skida för inbitna JJ-fans som vill testa en större version som är snarlik orginalJJ:en i det mesta, om än i ett uppskalat format. Det finns gott om sådana, så det kommer säkert att sälja, men från oss blir det inget överbetyg den här gången heller för Armadas 5-points.</p><p></p><p><strong>Atomic BentChetler 183</strong></p><p><img src="https://lh6.googleusercontent.com/-bCdR588qimY/TxZ_wTVaKUI/AAAAAAAAAJo/FwT94BqEb98/s640/Chetler.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p>Mått: 140/123/134, r=19m@183cm</p><p>Testad längd: 183</p><p>Testad av: PNyberg</p><p>Testad i: Åre</p><p></p><p>Bent Chetler är, liksom JJ, en skida som vi i testgruppen inte gillade sist vi testade den, men som trots detta har en mycket trogen skara anhängare runt om på friåkningsscenen. Bent Chetler var förra året en otroligt lättsam skida med obefintligt isgrepp och stabilitet, men också kanske den mest lekfulla skida som någonsin tillverkats. Poppigt, snärtigt och otroligt mycket dagis över hela uppenbarelsen. PNyberg klassade den som förra årets klart sämsta skida, medans de lite mindre åkarna i testteamet ändå uppskattade just graden av åkglädje i liten och plockig åkning i mjuk snö. Det rådde knappast några tvivel om att den skulle vara ett lyckopiller av rang för åkare som gillar att studsa ner bland granar och åka cirklar runt vettskrämda ekorrar i skogen, men ur ett allroundperspektiv och som trygg och stabil följeslagare på ett stort berg för en avancerad åkare var det så fel det kan bli. Dessutom var testparet förra året utrustade med en klen bindning som gjorde att flera av oss fick tjuvsläpp, trots beskedlig fart och obefintligt tryck. Det gör inte direkt intrycken mer positiva. Med en färsk lårkaka kan man bli tjurig på det mesta i skidväg <img src="https://cdn.jsdelivr.net/joypixels/assets/8.0/png/unicode/64/1f642.png" class="smilie smilie--emoji" loading="lazy" width="64" height="64" alt=":)" title="Smile :)" data-smilie="1"data-shortname=":)" /></p><p></p><p>I år har Atomic styvat upp tailen en aning och dessutom har de ansvariga i testtältet dragit dit en riktigt bra bindning. Och resultatet är förbluffande bra. Kvickhet och den där charmerande lekfullheten finns kvar, men en grad av mogenhet har tillkommit och det ger en skida som är sprängfylld med åkglädje. PNyberg kommer på sig själv att flyga mellan pucklar och folk med lite sådär kontroll, men med ett stort leende på läpparna. BC känns klart smalare än vad måtten anger och isgreppet är helt ok, om än långt från de bästa. Det spelar inte så stor roll dock, eftersom det fortfarande är en skida som i första hand ska vara rolig i mjuk snö. Men Bent Chetler har tagit steget från att vara nästan oåkbart lättsam till att bli helt ok med tanke på hur kul den är. I skärande svängar är den lite svår att få att spåra, men det går, trots att testpisten erbjuder ett mycket fostrande underlag. Den påminner mycket om Rocker2 från Salomon och Atomic och Salomon är ju numera samma företag, så det förvånar knappast. Bent Chetler är snäppet lättare och kvickare och mindre dämpad.</p><p></p><p>Monteringen på testskidorna satt på -2,5 från true center, vilket uppfattades som välbalanserat och rätt av PNyberg, men som väntat lite för långt fram av MnO. Liksom med R2 kommer blir säkerligen flytet en aning lidande när man monterar där. Man kan gå lite mer bakåt i monteringen, men känslan vi båda får är att man inte ska gå längre bak än ett fåtal cm till. Vill man ha mer flyt och en större känsla är det 192cm som gäller. Med tanke på hur otroligt kvick Benten är i den korta längden så är det få som kommer att uppleva 192:an som för stor.</p><p></p><p>Sammanfattat en riktig leksak som har vuxit till sig lite sen sist och det är bara en fördel. Väl värd ett test och det är många som kommer att gilla det här, både lättviktare och större åkare med barnasinnet kvar.</p><p></p><p></p><p><strong>Rossignol Experience 98</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/8276_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p>Mått: 139/98/128, r=19,9m@180cm</p><p>Testad längd: 188cm</p><p>Testad av: MarkusO</p><p>Testad i: Tandådalen</p><p></p><p>MarkusO hinner med ett par åk på Experience 98 från Rossignol. Det är en skida ur en serie som kommer från ett annat håll än det mesta annat vi testar här, nämligen underifrån när det gäller bredd. Det här är en breddad pistskida snarare än en smalare friåkningsskida. Den har ett ovanligt högt spann under foten och en liten tiprocker som knappt märks om man inte pressar samman spannet. Det sägs att den ska ha tailrocker också, men den är inte många centimeter och syns inte om man inte verkligen tittar efter. </p><p></p><p>Skidan ger omedelbart en känsla av rå raceprestanda och den spårar som få andra i testpisten, rakt över is och diverse svårigheter som börjar dyka upp framåt eftermiddagen. Stabiliteten i skäret är total och matchas bara av Hendryx och Extrems pistorienterade modeller. Den är mycket aggressiv på kant och gillar att skära skivor av snön oavset vad som kommer i vägen. Snökontakten är livligare än vad man är van vid från Ross och man kan till och med ana lite krisp, även om det inte är mycket. MarkusO hinner bara med två åk innan han skär fast i en sväng, tappar balansen och får bakvikt för en halv sekund. Det räcker för att knät ska säga ifrån och sen är den dagen klar och han kan inte lämna någon närmare beskrivning tyvärr. Voltaren och en veckas vila senare var han på snö igen, men återigen påmind om den dåliga hållbarheten i knälederna. En respektingivande skida som inte är helt enkel att tämja, med andra ord. Racingkänsla i ett brett och sannerligen kraftullt format.</p><p></p><p><strong>Head Motörhead Inferno och Rock´n Roll </strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/8063_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/8064_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p>Mått: </p><p>Inferno: 130/104/120, r=26m@181cm</p><p>Rock´n Roll: 132/94/119, r=20m@180cm</p><p>Testad längd: 181cm (Inferno) och 180cm (Rock'n Roll)</p><p>Testad av: MarkusO</p><p>Testad i: Tandådalen</p><p></p><p>Head har inte riktigt lyckats att synas på friåkningshimlen de senaste säsongerna. Klassiker som Monsterserien med 85:an och 103:an i spetsen har inte följts upp med några skidor som har fastnat vare sig på näthinnan eller i prylbögarnas historieböcker. Motörheadserien är kanske ett försök att vända på detta och de har en iögonfallande design som hade fallit Bröderna Hårdrock mitt på läppen. Attityden hamnar någonstans mellan K2:s hårdrockstema och Extrems tidiga flamesbeprydda Freedom och andas band-tshirt med eld och dödskallar. Syns gör dom i alla fall och hela linjen har en tydligt gemensam grafikprofil. </p><p></p><p>Inferno är en midfat på 104mm och i tidsenlig anda är den såklart försedd med tip- och tailrocker som tillsammans med ett lätt spann under foten bildar en skida som helt slinker in i standardmallen för hur en allroundskida i 105mm-klassen ska byggas idag. Även om många har gått upp en aning i bredd numera så är det för många ändå ett fortfarande ett mer vettigt val att hålla sig i den här storleksklassen.</p><p></p><p>MarkusO tar ett snabbt test på ett par åk och trivs direkt. Snökontakten påminner om Elan Boomerang som åktes strax innan, dvs en okomplex klassisk sandwich med ganska direkt fiberdominerad karaktär. Den känns lätt och reaktiv på snön och spårar riktigt bra, men är samtidigt lättåkt och inte speciellt krävande. Skidan är kryddad med lite rocker som ger den där typiska lättsamheten i svänginiteringen och lite mer trygghet vid plana skidor. Den går bäst i samlad, kompakt åkning med en neutral viktfördelning, men presterar också bra i längre svängar även med ganska rejält med tryck. Skidan sväljer skitsnö och småpucklar och är trots att den är lättåkt en ganska trygg kompanjon. Överlag är det en riktigt bra skida, som tyvärr ändå saknar egen personlighet för att verkligen göra ett avtryck. Ett säkert val för en åkare som är aningen konservativt lagd.</p><p></p><p>Rock´n Roll är en skida ett steg ner i serien när det gäller bredd. Det är inte bara grafiken som är snarlik med den större syskonskidan. Med 94mm istället, men i övrigt nästan identiska egenskaper, är den helt enkelt en rakt av nerskalad version av Inferno. Precis som förväntat. Trevligt och välpresterande, men samtidigt lite smått grå vardag. Isgreppet är kanon, balansen likaså. Den aningen smalare midjan ger en rappare svängväxling och lite mer närvaro i kantningen, men samtidigt en lite mindre kraftfull upplevelse för åkaren. </p><p></p><p>Sammantaget är det två skidor som inte riktigt lever upp till den attityd som grafiken antyder. De tål båda hård åkning och är riktigt bra skidor, men när balansen är neutral och det mesta när det gäller egenskaper och form är nära marknadens nuvarande medelnivå, ja då blir det ingen skida som man kommer ihåg. Tyvärr Head, men de här kommer inte heller att bli någon klassiker. </p><p></p><p></p><p></p><p>______________________________________________________________</p><p></p><p>Det var allt för i år. Vi får hoppas på att vädret är mer på vår sida nästa försäsong. Som jag sa tidigare, så känn er fria att fylla på med egna kommentarer. </p><p></p><p>/Martin Ottosson</p><p>MnO</p><p></p><p></p><p><strong>BONUS: Nya recensioner av PNyberg efter test i Funäsdalen och Bulgarien</strong></p><p></p><p><strong>4FRNT YLE</strong></p><p></p><p><img src="http://skipass.fr/photos/matos/64772/99590.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p></p><p>Mått: 140/119/140, r=25m@187cm. Monterad på rekommenderad bootcenter. </p><p>Testad längd: 187cm</p><p>Testad av: PNyberg</p><p>Testad i: Bansko, Bulgarien</p><p></p><p>4frnt YLE 187 var en skida som jag länge funderade på att köpa. Det som lockade mig var vikten, rockern och flexet. Den handflexas medelstyv genom hela skidan med ngt styvare nos än tail. Monteringspunkt är så modern som den kan bli vilket gör att den känns otroligt lekfull och lätt att snurra. Skidan i måtten är symmetrisk (140-119-140) men inte i rockern eller flexet. </p><p></p><p>En tanke var ett tag att montera skidan bakvänt för att få en styvare tail än nos, men insåg fort att rockern skulle bli fel och skidan skulle inte prestera maximalt. </p><p></p><p></p><p>Skidan är Wiley Millers första pro model. Hans åkstil återspeglar i skidan, lekfull med flyt och fart. Skidan känns betydligt mjukare i nosen när skidan sitter på foten och man ska buttra, ngt som handflexen egentligen säger tvärtom. Tom jag som aldrig har buttrat i puder förr blev sugen på ett försök...gick nästan :P </p><p></p><p>Första känslan var, shit vilken kort skida! Tittar man bakom sig så lägger man dessutom märke till den långa tailen. Shapen är fin med väldigt lite (om någon) early taper alls. Det ser helt enkelt ut som en förstorad parkskida. Och det är just tanken. Det är ett fint bygge med fin finnish. Lite minus för den cap-aktiga konstruktionen i tip och tail. Men jag antar att det är för att man ska spara vikt. ? </p><p></p><p>Skidan sitter fint i pist (jo, jag vet att detta är tot. orelevenat för vissa..men ändå) så länge den inte är för hård </p><p>och svänger bättre än vad radien anger. Jag tänker att det är pga/tack vare monteringen och flexet. Väldigt livlig och initierar sväng fort som bara den! Den har dock tendens att släppa i tailen i stället för att skjuta ut mig ur svängen. Släppet är dock förutsägbart så det är inget som drar ner på betyget. </p><p></p><p>Banskos skogar bjöd på olika typer av 3D snö: Blower, vindtransporterat, crusty och kartong. </p><p></p><p>I vindpack så märks tailen av en hel del. Den vill inte helt släppa så lätt och det gäller verkligen att </p><p>ligga på skidan ordentligt för att den ska lyda. Får egentligen inte så mkt "whoops" känsla av att skidan ev skulle skära iväg. Detta är något jag förvånas av med tanke på rockern i tippen. </p><p></p><p>Det är en lätt skida, och det märks väl. Den är otroligt lätt att dra runt i skogen så länge det är lätt snö. </p><p>Blir farten lägre och snön tyngre så dominerar tailen en aning för mkt för min smak och den blir nästan lika tungslashad som mina Head Monster103 193cm. I håradre snö så beter den sig ungefär som man tror när man först ser den. För kort och för lite "kött" i skidan för att den ska kännas lugn. Detta skyller jag helt på den låga vikten (dvs dåligt dämpande material), men å andra sidan så hade skidan vart ologisk om den hade vart tung. </p><p></p><p>Trots skidans längd, montering och shape så flyter den helt löjligt bra. Var först orolig att tailen inte skulle sjunka ner nog och att nosen skulle ha dyktendenser då den kändes för kort. Det visar sig att men inte alls behöver vara orolig för tip-dive, utan det är bara att köra på som om man vore på en mer directional skida vilket jag verkligen gillade. Hade ändå gärna sett en ngt längre YLE, kanske en 195a? </p><p></p><p>Även switchkörandet var ngt som jag vågade mig på trots att det var i skog. Är inte direkt ngn Pollard, men det gick under omständigheterna...bättre än förväntat. Med det sagt så är väl inte jag i målgruppen för 4frnt YLE 187. Hade jag kört lite mer park och sökt efter en görvadsomhelstskida så hade jag verkligen hittat hem. Tror även att det hade hjälpt om jag var ngt kg lättare och ngn cm kortare. Du behöver absolut inte vara pro för att åka den. Den är lättkörd och relativt förlåtande, ngt som jag iofs tycker är synonymt med lekfulla BC-lagg.</p><p></p><p></p><p><strong>Komplettering till recensionen av Down Skis Countdown 1</strong></p><p>av PNyberg</p><p></p><p>För att bygga vidare på Down CD1 recensionen så har jag testat dem under 4 dagar i Bansko i dess rätta element....powpow! </p><p></p><p>Flyt, flyt och mer flyt. Den flyter verkligen helt löjligt bra. I receptet finner man längd, bredd och en underbart vacker rocker. Man åker skidor på ett helt annat sätt och McConkeysvänger sig ner mellan träd och åker finner fort fart i öppna fält. Bara att låta skidorna löpa och när farten blir för stor så skrubbar man fort ner farten till komfort-zonen. Flexet är genomgående över medelstyv med ngt mjukare nos än tail. Rockern är directional vilket gör att nos rocker är betydligt längre än tailrockern. Det här kan vara andra flex än vad MnO har testat i Åre då mina är produktions ex. och dem han testade var protos som var ngt mjukare (eller?? SiSt..?). </p><p></p><p>Fördelen med dessa monster är (förutom bredden) vikten. Dem väger in på strax under 2200g per skida, vilket är otroligt lätt för en skida i den här kategorin. Så tillsammans med ett par dukes så får man ett puderdon som man kan gå lättare turer med för att jaga det vita guldet. Eller varför inte montera fram dem en bit och ha som BC-jibb lagg? </p><p></p><p>Balansen tycker jag känns igen i mina CD3 och är väldigt behagliga överallt. Med lite bättre snurrteknik än vad jag har så är det inget problem att snurra dessa. Trots den låga vikten så lider de inte av ngt som helst av en för crisp snökontakt. Jag skulle kalla den för snärtig men diffus.... inte gummidämpad men heller inte toppturspapp ngt där i mellan. Detta kan bero på att QK monteringen inte blev 100% tight och duken är inte heller känd för att vara den tightaste av bindningar... </p><p></p><p>Jag valde att montera dem först med Quiver killers för ett par dukes. Isättningen av QK tog så pass lång tid att jag bara hann med ett set. Så det blev dukes på -6cm från mitten ( har jag för mig..ska dubbelkolla) och sedan var det tanken att sätta STH16 på -3,5 eller 4 beroende på var hålen fick plats. -6cm med dukes känns väldigt bra. Balanserat i luften men har fortfarande stabilitet för att dundra fram i uppkörd snö i slutet av dagen. Dem har ett ton med pop och jag kommer ofta på mig själv olla hööga ollies i pudret. Skidorna svänger dessutom på en dajm så det finns väl inte så mkt att klaga på? </p><p></p><p>Jo....man ska alltid vara lite kritisk...det måste man. Jag har aldrig vart på en så här stor skida, och det märks. Skidans bredd gör att den planar så sjukt fort i snön så att skogsåkning blir i ett högre tempo än vad jag är van vid (egentligen inget negativt men). Jag känner även ibland att det blir tungt att åka tight åkning då man måste skjuva undan så otroligt mkt mer snö än vad jag är van vid. Första gången jag snackade med Simen så sa han att CD1 skulle vara en "brei og leken pudderski", och det är det. Han menade även att flexet skulle vara så pass mjukt att butters skulle vara barnsligt enkelt (rätta mig om jag har fel nu), men det finner jag det inte. Skidans längd och styvhet och min teknik (som kanske inte är den bästa) sliter med att få upp skidan ordentligt på nosen. </p><p>Å andra sidan så känns dessa skidor som en större CD3 och jag hittar fort sweetspot på dem (stoooor sweetspot). </p><p></p><p>Jag hoppas på att få ett gäng fler puderdagar på dessa sjuka lagg. Som jag sa i en tidigare tråd...det var "love at first slash"</p><p></p><p><strong>Komplettering av recensionen av Down Skis Countdown 3</strong></p><p>av PNyberg</p><p></p><p>Efter 2 dagar till i varierat före med CD3 så må jag säga att jag har hittat hem på skidan. Jag monterade dem på samma ställe som griffon demobindningen stod på....ca -7. Den här gången blev det lite stabilare bindningar i form av ett par FKS 185...guld och svart. </p><p></p><p>Jag har än så länge svårt att hitta ngt negativt med skidorna. Bristen i dämpande egenskaper vägs upp av riktningsstabilitet. Dämpningen är väldigt lik Bibby 190...och det är nog därför jag faller pladask för CD3. Lätt men ordentlig träkärna kryddat med lite kolfiber....mumma. </p><p></p><p>Flexet är ganska mjukt för att vara en skida i den här klassen (directional powcharger with inslag av funshape) men jag märker inget fladder när det går undan (även om jag antar att nosen fladdrar då den har en rätt lång rocker). Ska jag jämföra dem med några andra skidor så är det Nordica Blower 193 (när det var en twin) eller ngt styvare än EHP 186. Märker inte så mkt att någon del av skidan är styvare än någon annan och skidan upplevs väldigt förutsägbar. Eller en Bibby 190 med styvare nos...det är nog den bästa beskrivningen. </p><p></p><p>Skidan är 190cm lång mätt längs med belaget, men mäter man rakt från tip till tail så är den närmare 184-185. <em>(MnO:s anm.: Det stämmer inte på det exemplaret jag testade. De är 190cm tip-tail med rakt måttband)</em></p><p></p><p>I uppkörd greppig kartong så glänser dem. Superenkla att vrida runt men greppar när man känner för det. Dubbla två knölar och ta ner farten på nästa utan problem. Samma rutin i uppkört puder. EHP193 09/10 som tidigare var mina vapen åff shåjs känns mer tungjobbade utan att få så mkt mer när det kommer till stabilitet. </p><p></p><p>I puder så finner iaf jag sweetspoten otroligt lätt. Jag känner igen det flytet från Bibby 190 och skidan planar väldigt fort trots sina föga 114mm under foten. När skidan har planat så kan du enkelt slarva eller gräva svängarna. </p><p></p><p>Det bjöds verkligen på all typ av snö i Bansko och jag kände mig aldrig osäker på skidan. Sällan tungjobba, aldrig klen. </p><p></p><p>De klippor jag har hunnit hucka än i år är varken stora (största på 4m) eller många, men allt har vart stomp utan problem.</p><p></p><p>Jag hade gärna testat samma skida fast med ett lager eller 2 med titt-anal för att se vad som skulle hända med skidan..? Behövs det alls? Hade det blivit den bästa allroundchargern ever?</p></blockquote><p></p>
[QUOTE="MnO, post: 936903, member: 12152"] [b]Storm Strike[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/8449_pic1b.jpg[/img] Mått: 143/111/131, r=26m@191cm Testad längd: 191 Testad i: Åre Testad av: MarkusO, MnO Storm har i år utökat sitt modellprogram rejält och har nu ett 15-tal modeller och de flesta av dom har friåkningsinriktning. Det är inte helt enkelt att reda ut vad respektive modell står för egentligen. De mest intressanta som vi hittar i tältet är två skidor ur Stormforce-serien, Pro och Richouchette som är två 111mm:are med inriktning på charging, och bc-jibbarlaggen Blast och Strike som är 98 respektive 111mm under foten. Första provturen blir med Strike i längden 190. Strike är en ganska traditionellt formad twintip med en lätt tip- och tailrocker och ett lågt, men tydligt spann under foten. Shapen på skärningen är av fullkontaktstyp utan early taper. Flexet är medelhårt och skidan har en böjkurva som är utpräglat rund och lång. Överlag en shape som borde kännas neutral på snön. Det gör den inte. Den är otroligt trög och svåråkt, förvånande nog. För mig är det här en av testets bottennapp. Misstanken är att den här skidan på något sätt var feltrimmad när det gällde kantvinklar och förmodligen är det hängningen som är problemet. MarkusO testar ett åk och får exakt samma intryck. Han lämnar snabbt ifrån sig paret och är inte nådig i bedömningen. Strike är påtagligt seg i svängens början. Den driver ingenting in i sväng och ger inget gensvar alls på impulser från åkaren. Dessutom känns den nästan omöjlig att få med sig i svängväxlingar och hur vi än försöker hittar vi inget liv i skidan. Lätta fötter, tryck, sladd, skär, pressad kortsväng, långa svängar, korta svängar. Inget känns rätt, utan skidan hänger kvar för länge i svängen och är samtidigt otroligt seg in. Känslan i konstruktionen känns ändå bra och snökontakten är som vanligt med Storm kanon. I nån enstaka sväng här och där hamnar jag rätt, men bara nån sekund senare tar skidan över kontrollen igen och blir bångstyrig och trög. Jag hade gärna testat den här skidan efter en rejäl genomgång i slipen, eller också fått svar på hur den egentligen var preparerad. Baserat på de intryck vi fick efter de aktuella teståken blir det ett riktigt bottenbetyg och tiden fanns aldrig för en andra chans. Tyvärr. [b]Storm Richouchette[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/8427_pic1b.jpg[/img] Mått: 143/111/131, r=26m@185cm Testad längd: 185cm Testad av: MarkusO, MnO Testad i: Åre Richouchette har samma midjemått som Strike med 111mm, men är balanserad på ett helt annat sätt. Richouchette är i mångt och mycket så traditionellt shapad som det bara går att vara, om det inte vore för en lätt early rise i tippen. Tailen är spikrak, utan det minsta tendens till twintip. Skärningen går hela vägen fram och monteringen är satt påtagligt långt bak i relation till trenderna på marknaden. Förväntningarna är låga efter åkturen på Strike precis innan, men här är det en helt annan harmoni mellan mig och skidan. Nu är det inga problem med trim och balans, utan den här passar perfekt för mig som konservativt lagd när det gäller stance. Dessutom ger den raka tailen en fullständigt ren känsla i mjukare snö som jag nästan hade glömt bort hur den känns. En twintip ger så gott som alltid en liten bromseffekt när man kantar i mjuk snö. Det var något som jag störde mig rejält på i början när bredlaggen började komma med twin, men genom åren har man vant sig vid det och numera tänker jag inte ens på det. Richouchette är som att stänga av en bakgrundsfläkt på kontoret. Man tänkte inte på fläkten innan, men ändå blir det otroligt tyst när man stänger av den. Det är ingen stor grej, men ändå tillräckligt för att det ska bli ett omedelbart intryck när jag kantar i mjuka partier. Men en tail av den typen innebär också nackdelar. Jag skulle inte vilja försöka backa mig ur ett trångt läge med den här skidan i en brant colouir. I övrigt är skidan kraftfull i skäret och ganska krävande i kortsväng, men jag gillar den överlag. Dock är skidan ganska anonym i känslan och det är en typisk skida där man konstaterar att den presterar riktigt bra, men samtidigt finns det liksom ingen direkt anledning att välja just den bland alla andra som känns ungefär likadana. Konstigt nog är faktiskt en av Richouchettes mest intressanta attribut att den inte direkt har någon sådant. I tider när många skidor stoltserar med diverse rockerkurvor, indragna skärningar, moderna monteringspunkter och trippla whatevers så är det i viss mån befriande att fortfarande görs skidor som följer de gamla vanliga ramarna. Nu har iofs även Richouchette tiprocker och det finns säkert nån fin marknadsföringsterm för den rockern också, men det märks inte när man åker, utan här känns det som en klassisk fatski. MarkusO kallar shapen för utdaterad, men gillar åkegenskaperna. Den presterar, men glänser inte tillräckligt för att kunna kallas speciell. Storm är överlag mycket välbyggda och de har en fin snökontakt i sina skidor och Richouchette är inget undantag. Problemet är att de saknar egen identitet. Grafiken är lite egen och där känner man igen Storm, men när det gäller känslan i skidorna så finns det inget som man kan definiera som en Storm-känsla och det gör att de försvinner i bruset på marknaden. Dessutom skiljer sig känslan ganska mycket mellan de olika skidorna i linjen, vilket gör att det haltar ännu mer. Men inte desto mindre är Richouchette en riktigt bra skida och det är synd att vi inte hinner åka igenom de övriga skidorna i Storms sortiment, speciellt den här gången när vi inte var nöjda med den skida som normalt borde vara ett förstahandsval, dvs Strike. Återigen en effekt av den otroligt begränsade tiden som fanns att tillgå. [b]Coreupt Slasher[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/7532_pic1b.jpg[/img] Mått: 131/112/128, r=20m@187cm Testad längd: 187cm Testad av: MnO Testad i: Åre Det är kul att se att CoreUpt finns representerade i Åre. Det är ett relativt ungt märke med ett stort antal modeller, som vi tidigare inte har sett på skidtesterna. Märket är dock ganska omtalat och då främst för att de erbjuder skidor till en till synes helt ok kvalitet, men till ett pris som ligger lägre än de flesta andra stora märken. Märket var från början en avknoppning från Dynastar och skidorna tillverkades i deras fabrik. Numera är märket mer fristående och tillverkningen har flyttats till Kina. Priserna är inte riktigt lika låga längre som vid lanseringen, men de ligger ändå i den lägre prisklassen jämfört med den övriga marknaden. Slasher är en intressant shape som har lånat väldigt mycket idéer från DPS RP112, förutom det tydliga släktskapet med sitt större märkessyskon Born to Drop. Spannprofilen är i princip en kopia av DPS ResortPow och även om måtten antyder en symmetrisk shape så är den i åkkänslan mycket snarlik DPS succé från förra vintern. Slasher har t.o.m. ett midjemått på just 112mm som av en slump... Skidan har ett normalt spann under foten och en liten tailrocker som leder upp till en twintip. I framänden ligger en mycket kraftig och hög rocker med en tydlig brytpunkt, som sedan saknar ytterligare böj mot slutet. De skillnader som finns rent shapemässigt är att skärningen är aningen längre iom att Slasher har en lite smalare framände och den har mindre grad av indragen skärning fram. Det gör att den inte är lika extremt formad som RP112, utan den är ett steg närmare medelskidan. Sedd rakt uppifrån är Slasher formad som en traditionell skida, men med det viktiga undantaget att om man studerar spannprofilen så ser man att de första 20-30 centimetrarna befinner sig en bra bit över snön när man åker. Det är en typ av hyvelbänksrocker, som jag brukar kalla det, dvs det ser ut som att man har tagit en normalspannad skida och sen satt fast den i en hyvelbänk och dragit till. På hårt underlag spelar formen på den inaktiva delen såklart ingen roll, men det är tänkbart att man i riktigt djup snö kommer i ett läge där Slasher börjar hooka en del. Det är dock rena spekulationer iom att vi aldrig testade skidorna i den typen av snö. Shapen är inte allt dock och i jämförelse med DPS kolfibermonster RP 112 Pure så finns det inte mycket likheter där. Båda har belag, sidewall och topsheet, men sen slutar likheterna... Jämför man med Hybrid från DPS kommer man en aning närmare Slasher, men det är ändå stor skillnad i hur skidan känns på snön. Slasher har en betydligt dovare och mer indirekt kommunikation med underlaget och saknar helt den superdistinkta krisp som kännertecknar DPS Purekonstruktion i synnerhet och även i viss mån Hybriden. Det är inte nödvändigtvis något negativt dock, utan mer frågan om en annan karaktär. Slasher som en ganska typisk indie-skida trots sitt Kina-ursprung. Den är välbyggd och känns lagom dämpad tycker jag. Konstruktionen är en smula anonym, men skidan har trots detta en distinkt personlig prägel tack vare sin shape. Skidan är lättsvängd och allmänt rolig att åka runt med, men visar samtidigt upp en hel del stuns i skäret. Även om tiprockern är rejäl upplever jag ändå inte skidan som utpräglat kort. Den känns snarare ganska lagom stor i både skär och kortsväng och den faller mig direkt i smaken. Isbettet är bra och den bettar bestämt och spårigt nästan som en kortradiepistskida. På de allra hårdaste partierna räcker den inte riktigt till och på grund av den kraftiga skärningen och korta åkytan så blir den lite orolig och obalanserad när det släpper. Inte i den mån att det havererar, men i jämförelse med lugnare bredlagg är skillnaden ändå markant. Balansen i skidan är med tanke på shapen förvånande neutral. Neutral för mig innebär att den är mer åt traditionell stance än jib. Skidan svarar direkt på input och är mycket reaktiv i sitt sätt att hantera snön. Det är ingen skida som kan slöåkas, utan här gäller det att söka kant hela tiden. Skärningen är kraftig och det svänger också mycket i praktiken. Responsen i skäret är mycket bra, men jag saknar den där riktiga renheten i spåret som man hittar hos DPS-skidan. Fartstabiliteten är sådär och när det verkligen går undan så gäller det att våga fortsätta att sätta skäret med tryck. Så länge man gör det håller sig den kraftigt rockade tippens ofrånkomliga fladder just i tippen. Så fort man övergår i att åka mer rakt fram, eller mer passivt på sladd så fortplantar sig vibrationerna ner i skidan och orsakar en lätt otrygg känsla och ett försämrat grepp. I de farter jag normalt sett åker i är det inga problem, men den som verkligen gillar att ladda på bör fundera på en annan modell. I den mån skidan kunde testas i lössnö (ok då... jag tog några svängar i VM-störtloppets övre del...) så upplevs skidan som liknande i karaktär som i pist. Den är extremt lättsvängd och rolig även där, utan att kännas det minsta hooky. Snarare styrbar och behärskad som komplement till en lekfull och inspirerande grundattityd. Nu var det inte direkt något bröstdjupt vi pratar om, men skidan imponerar ändå i den 20-30cm djupa kallsnön. Sammanfattat är det här en riktigt bra allroundskida för en åkare som gillar skidor som värdesätter lek och kreativitet före bastant fartstabilitet. Slasher är ändå en skida som svarar bra och står pall för rejält med tryck, men det bestående intrycket är ändå att det här är en glädjespridare i första hand. En av testets stora överraskningar för mig och den gjorde mig verkligen sugen på att testa fler skidor från CoreUpt, vilket vi dessvärre aldrig fick möjlighet till eftersom liften brakade sönder. [b]Blizzard Bodacious[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/8051_pic1b.jpg[/img] Mått: 142/118/132, r=32m@186cm Testad längd: 186cm Testad av: PNyberg Testad i: Åre Blizzard Bodacious testades redan förra året, då den fanns i begränsad upplaga för teamåkare och andra initerade. Blizzard valde då att ta med den och visa den på skidtestet, vilket alltid får anses vara trevligt. I år är det en officiell modell och skidan är toppmodellen i en serie med den rockerteknik som Blizzard kallar Flipcore. Det innebär att man fräser undersidan av kärnan istället för ovansidan, enkelt uttryckt. Rockerkurvan är lång och harmonisk och liknar den som Völkl använder på Katana. Överlag är skidan ganska lik just Katana, med mycket metall och ungefär samma shape och målgrupp. Den här skidan riktar sig till kraftfulla åkare som vill ha en stabil och trygg plattform i alla lägen. I tältet står både 196 och 186 och det ytterligare ett exempel på att leverantörerna har satsat ordentligt på skidtestarhelgerna i år. PNyberg klämmer försiktigt på 196:an, men kommer till sans och tar den betydligt mänskligare 186:an istället. Han konstaterar att den är ganska lagom i storlek och iom att Per är ganska stor så kan man snabbt konstatera att man behöver vara en stor åkare med mycket kraft för att man ska behöva kliva upp på 196cm Bodacious. Skidan är köttig och stor i känslan och har ett mycket bra kantgrepp. På hårt underlag känns de lite döda, men de vaknar till liv så fort underlaget blir mjukare. Trots ett stumt flex upplever PNyberg dom aldrig som plankiga vare sig på hårt eller mjukt underlag, utan snarare lite för mycket dämpade ibland. Skidan är tung och lite sävlig, men ändå inte svårhanterlig med tanke på vilken typ av skida det är. En 118mm charger med dubbla metallager blir aldrig vad man i mer absoluta tal kan kalla för lättåkt, men den är ändå inget monster. Förra årets intryck var att den var för mycket skida för MnO, men PNyberg är en storlek större och kör lite hårdare och kan väcka det här metallpaketet på ett annat sätt. Letar du efter par stora skidor med stabilitet som honnörsord och klassisk gummiblandad metalldämpad derbyflexkänsla? Då är det bara att beställa ett par Bodacious. [b]Blizzard Cochise [/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/8052_pic1b.jpg[/img] Mått: 135/108/123, r=28,5m@185cm Testade längder: 193 och 185cm Testad av: PNyberg (193) och MarkusO (185) Testad i: Tandådalen och Åre Lillebrorsans tur att bli testad. Cochise påminner om Bodacious, men är ett snäpp smäckrare. Det är dock inte på något sätt en liten och lätt skida, speciellt inte 193:an. MarkusO testar 186:an och PNyberg tar ett par åk på 193:an. Cochise är smalare än Bodacious, men delar samma harmoniskt jämna rockerkurva och köttiga grundkänsla. Radien är snäppet kortare än Bodacious, vilket ger ett mer hanterligt beteende i de tätbefolkade testpisterna. Isgreppet upplevs som lättare att hitta på den kortare skidan. Även den långa har ett helt ok grepp, men PNyberg tycker ändå inte att den riktigt når upp till toppklass där. MarkusO däremot prisar sättet 186:an sitter i stökigt underlag och hur den hanterar slag och stökigheter i allmänhet. Flexet är påtagligt hårt och det gör att den långa skidan blir lite väl stor i känslan. PNyberg hade sett fram emot att testa just den här och måste dessvärre uttrycka en del besvikelse över hur han upplevde den: "Tyckte tyvärr att den var lite anonym och jag hade hoppats på ett wow istället". Han tycker att den går lite för långt från att vara en mindre Bodacious, som han hade önskat. "Den är varken plankig eller mjuk, utan lite trist mittemellan", blir den något kryptiska sammanfattningen när han tvingas konstatera att 193cm-versionen av Cochise inte riktigt går hem hos honom. MarkusO däremot som kör 186:an gillar den och tycker att det är en utmärkt kombo mellan en rejäl och välbyggd konstruktion. Han beskriver den som innehavare av en lätt raceaktig karaktär, som trots detta är snäll in i sväng och lätt att få att upp på kant. I skär håller den emot fint och lär inte balla ur även om man laddar på ordentligt. Skidan är trots detta inte på något sätt mesigt lättjobbad, utan kräver ändå en del av åkaren på ett sätt som uppmanar till en aktiv och kraftfull åkning. Summa summarum blir att de flesta kommer att föredra den kortare 186:an före 196 när det gäller Cochise. [b]Blizzard Bonafide 180[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/8054_pic1b.jpg[/img] Mått: 135/98/118, r=21m@180cm Testad längd: 180cm Testad av: MarkusO Testad i: Tandådalen När vi tar ytterligare ett snäpp ner i storlek i Blizzards linje hittar vi Bonafide, en 98mm bred allroundskida av den där vettiga "jag borde egentligen köpa den här för jag åker mest i Sverige"-arten. Egentligen klarar man sig alldeles utmärkt på 98mm och för de allra flesta så har man förmodligen dessutom roligare på en sån här skida säkert 80% av dagarna, i alla fall om man har majoriteten av sina åkdagar i Sverige. Det var inte många år sedan som en sådan här skida hade kallats för en dröm i puder, det är lätt att glömma. Nu ser man det nästan som en otänkbarhet att man skulle klara en puderdag med något under 100mm på fötterna... Utvecklingen går framåt och synen på olika skidors bredd likaså. Bonafide ingår i samma serie som Bodacious och Cochise och dragen återkommer. Det är återigen samma typ av rocker och grafiken samspelar och kopplar ihop skidorna. Men här tar vi ett ganska stort antal steg mot en skida som är hanterbar för en större massa skidåkare. Borta är den där bastanta metalldominerade kompromisslösa känslan. Istället bjuds vi på en klart nättare och lekfullare skida än de två större syskonen. Radien är mycket kortare och skidan utstrålar snärt och lekfullhet i sitt sätt att hantera snön. Isgreppet är lättfunnet och direkt och skidan följer sitt utsatta spår obevekligt så länge som man kantar upp ordentligt. Precis i inledningen på svängen är den aningen driftig, men när svängen är satt så är skäret obevekligt. En mycket bra skida och en kombination av alert kvickhet och lättfunnen prestanda. MarkusO utnämner den till en av sina favoriter. [b]Salomon Sentinel[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/8864_pic1b.jpg[/img] Mått: 129/96/122, r=21m@184cm Testad längd: 184cm Testad av: MarkusO Testad i: Tandådalen En skida som testades redan förra året och som är oförändrad till i år. Vi nöjer oss att konstatera att det här är, liksom Blizzard Bonafide och Extrem PT ovan, en mycket välpresterande prestandaskida i ett måttsegment som för många åkare är det mest sansade och vettiga valet när en skida för Sverige ska handlas. Sentinel är en riktigt skön liten sak med racedrag i bygget. Den har en snäll framände som ger en trivsam känsla av kontroll och styrbarhet. Bygget håller emot även absolut full tryck i åkningen och den kommer inte kollapsa i första taget. Full rekommendation om du letar pistkänsla, men med vissa inslag av offpistambitioner. [b]Salomon Czar[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/8866_pic1b.jpg[/img] Mått: 133/114/123, r=55m@190cm Testad längd: 182cm Testad av: MarkusO Testad i: Tandådalen Återigen en skida som testas för andra, eller tom tredje gången. Det här är förutsägbarhet på burk, eller i en skida då snarare. Czar har en mycket lång radie, men är ändå lätt att få runt när det är mjukt. En sann mästare på kortsväng med lite sladdande runtdrivande tryck och fullständigt lysande i skitsnö och när det råkar lägga iväg. Det är aldrig svårt att ta ner farten och att plocka ner den på jorden igen om det har börjat slå och skaka. Men den är för seg i skär och har på tok för lång radie för att den ska ge någon större underhållning i Tandådalens testpist, eller rent allmänt i pister av den storleken. Håller man sig i kanten på pisten och leker i den mjuka snön är det roligt. Men annars icke. En bra skida, ja. Men inte för Sälen i december. [b]Black Crows Nocta[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/7800_pic1b.jpg[/img] Mått: 146/125/140, r=16m@188cm Testad längd: 188,2cm Testad av: PNyberg Testad i: Åre Black Crows är ett märke som har vunnit stor populäritet på ganska kort tid. Då i första hand bland lite äldre åkare som lockas av kvalitetsbyggen, stabila och välpresterande shaper och en grafik som känns tidlöst ingenjörsmässig. Däremot har de som gillar mer lekfulla skidor inte riktigt hittat något i Black Crows produktlinje. Nocta är ett försök att flörta med den publiken och det är en 5-pointer i stil med flera andra modeller i den kategorin. Nocta sticker ut i den mån att den är klart tyngre än de flesta, vilket förmodligen inte uppskattas av målgruppen. PNyberg har spanat på den här skidan ett tag, men har inte vågat slå till utan att först testa dom, och detta främst på grund av rapporter som säger att de väger upp mot 5 kg. Det är betydligt mer än vad man är van vid i det här segmentet. Skidan har en klassisk fempunktsform med tydlig tip- och tailrocker och ett lätt spann under foten. Tapern är 7mm och det är nära standard i kategorin. Hade den här skidan kommit för tre-fyra vintrar sen hade den ansetts som extrem i formen och nyskapande. Nu är det istället en skida som helt faller inom ramen av det normala när vi pratar bc-jibbers av år 2012. PNyberg stakar iväg mot liften och sätter därefter fart nerför Gästrappet för att skapa sig en bild av skidan. Första intrycket blir att det här är inte helt illa. Nocta är följsam, förutsägbar och dämpad, med ett väldigt runt flex och en känsla av att man åker runt på ett suddgummi snarare än ett hallon-hubbabubba som vissa andra 5-points. Andra testrapporter har tidigare indikerat att skidan ska vara trög och seg, men det är dock något PNyberg verkligen inte håller med om. Det var inte den kvickaste skidan jag testade under dagen, men den har bra respons och är med sin korta radie svängvillig så fort den kantas. Nocta är en välbalanserad och förlåtande skida som tål att man gör misstag utan att man blir straffad för det. Den överraskar med rätt bra spänst trots gummikänsla, men fullt ut lekfull blir den aldrig. Den kategoriseras av tillverkaren som en player, men den är i realiteten mer av en väldigt lätthanterlig ganska lugn feting. Den passar bäst till de åkare som vill ha en funshape med bra åkegenskaper som drar åt det mer behärskade hållet istället för att påminna om spralliga tonåringar. Black Crows lyckas alltså behålla sitt märkes-DNA med kärnpunkter som lugn, stabilitet och prestanda, även när de har lanserat en 5-pointer. [b]Armada AKJJ 195[/b] [img]https://lh3.googleusercontent.com/-MMmVN0Rmp4g/TxZ-oCOAQtI/AAAAAAAAAJY/BKiIMsT0Bo0/s640/AKjj__skis_1.jpg[/img] Mått: 141/120/138, r=18mm@195cm Testad längd: 195 Testad av: PNyberg Testad i: Åre AK JJ känns som en konflikt mellan ett antal klassiska skiddesignparametrar redan vid ritbordet. En av de mest lättsamma skidorna sen man började åka på bredlagg, JJ, ska här konverteras till ett bigmountainvapen för Alaska. Kan det verkligen fungera? AK JJ är oavsett bakgrund en rätt underlig skapelse med till synes onödigt mycket lyft i tip och tail och dessutom med 18 meters radie på en skidlängd av 195. Hur någon någonsin kan anse att 18m:s radie är lagom i Alaska är en gåta som än så länge saknar svar. Tanken är dock lätt att förstå från Armada. JJ är en stor succé för märket och den har sålts i massor. Många åkare prisar den för egenskaperna, till och med i pist. Det handlar såklart om att de som äger skidan har kunnat spendera mer tid på den och då hittar man egenskaper i en skida som vi aldrig har tid att ta fram under ett par åk på skidtestet. AK JJ ska ta de populära egenskaperna från lill-JJ:en och överföra det till ett vertyg för större åkare och större berg. Oavsett om man tror på idén eller ej är det en intressant skida. Hur presterar den då på snö? PNyberg får uppgiften att reda ut saken och klickar i bindningarna med en hel del förväntningar. Framförallt för att han gillar skidor med låg swingweight och det har verkligen JJ. Det borde inte vara några som helst problem att spinna med dom här. "Vad är den gjord av i tip och tail... Papp eller???", undrar Nyberg när han lyfter skidan för att provflexa den lite. Men tanken på en stor skida som ändå är lätt att snurra med lockar. Dags för AKJJ att bekänna färg. Det innebär också dessvärre att det är slut på rosorna och dags att plocka fram riset. Ingen av oss i testgruppen har någonsin gillat JJ, förutom för riktig lekåkning i mjuk snö, då den förmodligen är det mest lekfulla som finns. 15 meters radie i en 185cm plastig förpackning har helt enkelt inte tilltalat gruppen och i synnerhet inte PNyberg. Det visar sig att det inte räcker att styva upp orginalJJ:en och att göra den 10cm längre för att det ska falla Per i smaken. Skidan känns stenhård under foten och riktigt mjuk i tip och tail. Samtidigt väger tip och tail väldigt lite så man får effekten av att de slår som en flugsmälla i snön när man dundrar fram i uppkört. Känslan i skidan är precis som förutspått, vilket känns lite trist, men ändå väntat. Det är ett kort, styvt parti under foten som står för hela plattformen i pist och precis som 185:an så lider AK-versionen av problemet att radien är för kort och sektionen där radien sitter är för styv. Det går inte att sätta ett skär med tryck helt enkelt och det blir en konstig kombination av nästan obefintlig spårvilja och en väldigt kort radie, som resulterar i en total konflikt i åkningen. Det är nästan ännu värre med den här skidan, eftersom mittsektionen är ännu styvare. PNyberg går in med en positiv inställning, men får ändå konstatera att det inte fungerar speciellt bra. Den korta radien får nog snarare fungera som två stödpunkter för riktningsstabilitet i lössnö. Vi hade gärna blivit övertygade åt det positiva hållet, men nej. Det blev vi inte. Det här är en skida för inbitna JJ-fans som vill testa en större version som är snarlik orginalJJ:en i det mesta, om än i ett uppskalat format. Det finns gott om sådana, så det kommer säkert att sälja, men från oss blir det inget överbetyg den här gången heller för Armadas 5-points. [b]Atomic BentChetler 183[/b] [img]https://lh6.googleusercontent.com/-bCdR588qimY/TxZ_wTVaKUI/AAAAAAAAAJo/FwT94BqEb98/s640/Chetler.jpg[/img] Mått: 140/123/134, r=19m@183cm Testad längd: 183 Testad av: PNyberg Testad i: Åre Bent Chetler är, liksom JJ, en skida som vi i testgruppen inte gillade sist vi testade den, men som trots detta har en mycket trogen skara anhängare runt om på friåkningsscenen. Bent Chetler var förra året en otroligt lättsam skida med obefintligt isgrepp och stabilitet, men också kanske den mest lekfulla skida som någonsin tillverkats. Poppigt, snärtigt och otroligt mycket dagis över hela uppenbarelsen. PNyberg klassade den som förra årets klart sämsta skida, medans de lite mindre åkarna i testteamet ändå uppskattade just graden av åkglädje i liten och plockig åkning i mjuk snö. Det rådde knappast några tvivel om att den skulle vara ett lyckopiller av rang för åkare som gillar att studsa ner bland granar och åka cirklar runt vettskrämda ekorrar i skogen, men ur ett allroundperspektiv och som trygg och stabil följeslagare på ett stort berg för en avancerad åkare var det så fel det kan bli. Dessutom var testparet förra året utrustade med en klen bindning som gjorde att flera av oss fick tjuvsläpp, trots beskedlig fart och obefintligt tryck. Det gör inte direkt intrycken mer positiva. Med en färsk lårkaka kan man bli tjurig på det mesta i skidväg :) I år har Atomic styvat upp tailen en aning och dessutom har de ansvariga i testtältet dragit dit en riktigt bra bindning. Och resultatet är förbluffande bra. Kvickhet och den där charmerande lekfullheten finns kvar, men en grad av mogenhet har tillkommit och det ger en skida som är sprängfylld med åkglädje. PNyberg kommer på sig själv att flyga mellan pucklar och folk med lite sådär kontroll, men med ett stort leende på läpparna. BC känns klart smalare än vad måtten anger och isgreppet är helt ok, om än långt från de bästa. Det spelar inte så stor roll dock, eftersom det fortfarande är en skida som i första hand ska vara rolig i mjuk snö. Men Bent Chetler har tagit steget från att vara nästan oåkbart lättsam till att bli helt ok med tanke på hur kul den är. I skärande svängar är den lite svår att få att spåra, men det går, trots att testpisten erbjuder ett mycket fostrande underlag. Den påminner mycket om Rocker2 från Salomon och Atomic och Salomon är ju numera samma företag, så det förvånar knappast. Bent Chetler är snäppet lättare och kvickare och mindre dämpad. Monteringen på testskidorna satt på -2,5 från true center, vilket uppfattades som välbalanserat och rätt av PNyberg, men som väntat lite för långt fram av MnO. Liksom med R2 kommer blir säkerligen flytet en aning lidande när man monterar där. Man kan gå lite mer bakåt i monteringen, men känslan vi båda får är att man inte ska gå längre bak än ett fåtal cm till. Vill man ha mer flyt och en större känsla är det 192cm som gäller. Med tanke på hur otroligt kvick Benten är i den korta längden så är det få som kommer att uppleva 192:an som för stor. Sammanfattat en riktig leksak som har vuxit till sig lite sen sist och det är bara en fördel. Väl värd ett test och det är många som kommer att gilla det här, både lättviktare och större åkare med barnasinnet kvar. [b]Rossignol Experience 98[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/8276_pic1b.jpg[/img] Mått: 139/98/128, r=19,9m@180cm Testad längd: 188cm Testad av: MarkusO Testad i: Tandådalen MarkusO hinner med ett par åk på Experience 98 från Rossignol. Det är en skida ur en serie som kommer från ett annat håll än det mesta annat vi testar här, nämligen underifrån när det gäller bredd. Det här är en breddad pistskida snarare än en smalare friåkningsskida. Den har ett ovanligt högt spann under foten och en liten tiprocker som knappt märks om man inte pressar samman spannet. Det sägs att den ska ha tailrocker också, men den är inte många centimeter och syns inte om man inte verkligen tittar efter. Skidan ger omedelbart en känsla av rå raceprestanda och den spårar som få andra i testpisten, rakt över is och diverse svårigheter som börjar dyka upp framåt eftermiddagen. Stabiliteten i skäret är total och matchas bara av Hendryx och Extrems pistorienterade modeller. Den är mycket aggressiv på kant och gillar att skära skivor av snön oavset vad som kommer i vägen. Snökontakten är livligare än vad man är van vid från Ross och man kan till och med ana lite krisp, även om det inte är mycket. MarkusO hinner bara med två åk innan han skär fast i en sväng, tappar balansen och får bakvikt för en halv sekund. Det räcker för att knät ska säga ifrån och sen är den dagen klar och han kan inte lämna någon närmare beskrivning tyvärr. Voltaren och en veckas vila senare var han på snö igen, men återigen påmind om den dåliga hållbarheten i knälederna. En respektingivande skida som inte är helt enkel att tämja, med andra ord. Racingkänsla i ett brett och sannerligen kraftullt format. [b]Head Motörhead Inferno och Rock´n Roll [/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/8063_pic1b.jpg[/img] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/8064_pic1b.jpg[/img] Mått: Inferno: 130/104/120, r=26m@181cm Rock´n Roll: 132/94/119, r=20m@180cm Testad längd: 181cm (Inferno) och 180cm (Rock'n Roll) Testad av: MarkusO Testad i: Tandådalen Head har inte riktigt lyckats att synas på friåkningshimlen de senaste säsongerna. Klassiker som Monsterserien med 85:an och 103:an i spetsen har inte följts upp med några skidor som har fastnat vare sig på näthinnan eller i prylbögarnas historieböcker. Motörheadserien är kanske ett försök att vända på detta och de har en iögonfallande design som hade fallit Bröderna Hårdrock mitt på läppen. Attityden hamnar någonstans mellan K2:s hårdrockstema och Extrems tidiga flamesbeprydda Freedom och andas band-tshirt med eld och dödskallar. Syns gör dom i alla fall och hela linjen har en tydligt gemensam grafikprofil. Inferno är en midfat på 104mm och i tidsenlig anda är den såklart försedd med tip- och tailrocker som tillsammans med ett lätt spann under foten bildar en skida som helt slinker in i standardmallen för hur en allroundskida i 105mm-klassen ska byggas idag. Även om många har gått upp en aning i bredd numera så är det för många ändå ett fortfarande ett mer vettigt val att hålla sig i den här storleksklassen. MarkusO tar ett snabbt test på ett par åk och trivs direkt. Snökontakten påminner om Elan Boomerang som åktes strax innan, dvs en okomplex klassisk sandwich med ganska direkt fiberdominerad karaktär. Den känns lätt och reaktiv på snön och spårar riktigt bra, men är samtidigt lättåkt och inte speciellt krävande. Skidan är kryddad med lite rocker som ger den där typiska lättsamheten i svänginiteringen och lite mer trygghet vid plana skidor. Den går bäst i samlad, kompakt åkning med en neutral viktfördelning, men presterar också bra i längre svängar även med ganska rejält med tryck. Skidan sväljer skitsnö och småpucklar och är trots att den är lättåkt en ganska trygg kompanjon. Överlag är det en riktigt bra skida, som tyvärr ändå saknar egen personlighet för att verkligen göra ett avtryck. Ett säkert val för en åkare som är aningen konservativt lagd. Rock´n Roll är en skida ett steg ner i serien när det gäller bredd. Det är inte bara grafiken som är snarlik med den större syskonskidan. Med 94mm istället, men i övrigt nästan identiska egenskaper, är den helt enkelt en rakt av nerskalad version av Inferno. Precis som förväntat. Trevligt och välpresterande, men samtidigt lite smått grå vardag. Isgreppet är kanon, balansen likaså. Den aningen smalare midjan ger en rappare svängväxling och lite mer närvaro i kantningen, men samtidigt en lite mindre kraftfull upplevelse för åkaren. Sammantaget är det två skidor som inte riktigt lever upp till den attityd som grafiken antyder. De tål båda hård åkning och är riktigt bra skidor, men när balansen är neutral och det mesta när det gäller egenskaper och form är nära marknadens nuvarande medelnivå, ja då blir det ingen skida som man kommer ihåg. Tyvärr Head, men de här kommer inte heller att bli någon klassiker. ______________________________________________________________ Det var allt för i år. Vi får hoppas på att vädret är mer på vår sida nästa försäsong. Som jag sa tidigare, så känn er fria att fylla på med egna kommentarer. /Martin Ottosson MnO [b]BONUS: Nya recensioner av PNyberg efter test i Funäsdalen och Bulgarien[/b] [b]4FRNT YLE[/b] [img]http://skipass.fr/photos/matos/64772/99590.jpg[/img] Mått: 140/119/140, r=25m@187cm. Monterad på rekommenderad bootcenter. Testad längd: 187cm Testad av: PNyberg Testad i: Bansko, Bulgarien 4frnt YLE 187 var en skida som jag länge funderade på att köpa. Det som lockade mig var vikten, rockern och flexet. Den handflexas medelstyv genom hela skidan med ngt styvare nos än tail. Monteringspunkt är så modern som den kan bli vilket gör att den känns otroligt lekfull och lätt att snurra. Skidan i måtten är symmetrisk (140-119-140) men inte i rockern eller flexet. En tanke var ett tag att montera skidan bakvänt för att få en styvare tail än nos, men insåg fort att rockern skulle bli fel och skidan skulle inte prestera maximalt. Skidan är Wiley Millers första pro model. Hans åkstil återspeglar i skidan, lekfull med flyt och fart. Skidan känns betydligt mjukare i nosen när skidan sitter på foten och man ska buttra, ngt som handflexen egentligen säger tvärtom. Tom jag som aldrig har buttrat i puder förr blev sugen på ett försök...gick nästan :P Första känslan var, shit vilken kort skida! Tittar man bakom sig så lägger man dessutom märke till den långa tailen. Shapen är fin med väldigt lite (om någon) early taper alls. Det ser helt enkelt ut som en förstorad parkskida. Och det är just tanken. Det är ett fint bygge med fin finnish. Lite minus för den cap-aktiga konstruktionen i tip och tail. Men jag antar att det är för att man ska spara vikt. ? Skidan sitter fint i pist (jo, jag vet att detta är tot. orelevenat för vissa..men ändå) så länge den inte är för hård och svänger bättre än vad radien anger. Jag tänker att det är pga/tack vare monteringen och flexet. Väldigt livlig och initierar sväng fort som bara den! Den har dock tendens att släppa i tailen i stället för att skjuta ut mig ur svängen. Släppet är dock förutsägbart så det är inget som drar ner på betyget. Banskos skogar bjöd på olika typer av 3D snö: Blower, vindtransporterat, crusty och kartong. I vindpack så märks tailen av en hel del. Den vill inte helt släppa så lätt och det gäller verkligen att ligga på skidan ordentligt för att den ska lyda. Får egentligen inte så mkt "whoops" känsla av att skidan ev skulle skära iväg. Detta är något jag förvånas av med tanke på rockern i tippen. Det är en lätt skida, och det märks väl. Den är otroligt lätt att dra runt i skogen så länge det är lätt snö. Blir farten lägre och snön tyngre så dominerar tailen en aning för mkt för min smak och den blir nästan lika tungslashad som mina Head Monster103 193cm. I håradre snö så beter den sig ungefär som man tror när man först ser den. För kort och för lite "kött" i skidan för att den ska kännas lugn. Detta skyller jag helt på den låga vikten (dvs dåligt dämpande material), men å andra sidan så hade skidan vart ologisk om den hade vart tung. Trots skidans längd, montering och shape så flyter den helt löjligt bra. Var först orolig att tailen inte skulle sjunka ner nog och att nosen skulle ha dyktendenser då den kändes för kort. Det visar sig att men inte alls behöver vara orolig för tip-dive, utan det är bara att köra på som om man vore på en mer directional skida vilket jag verkligen gillade. Hade ändå gärna sett en ngt längre YLE, kanske en 195a? Även switchkörandet var ngt som jag vågade mig på trots att det var i skog. Är inte direkt ngn Pollard, men det gick under omständigheterna...bättre än förväntat. Med det sagt så är väl inte jag i målgruppen för 4frnt YLE 187. Hade jag kört lite mer park och sökt efter en görvadsomhelstskida så hade jag verkligen hittat hem. Tror även att det hade hjälpt om jag var ngt kg lättare och ngn cm kortare. Du behöver absolut inte vara pro för att åka den. Den är lättkörd och relativt förlåtande, ngt som jag iofs tycker är synonymt med lekfulla BC-lagg. [b]Komplettering till recensionen av Down Skis Countdown 1[/b] av PNyberg För att bygga vidare på Down CD1 recensionen så har jag testat dem under 4 dagar i Bansko i dess rätta element....powpow! Flyt, flyt och mer flyt. Den flyter verkligen helt löjligt bra. I receptet finner man längd, bredd och en underbart vacker rocker. Man åker skidor på ett helt annat sätt och McConkeysvänger sig ner mellan träd och åker finner fort fart i öppna fält. Bara att låta skidorna löpa och när farten blir för stor så skrubbar man fort ner farten till komfort-zonen. Flexet är genomgående över medelstyv med ngt mjukare nos än tail. Rockern är directional vilket gör att nos rocker är betydligt längre än tailrockern. Det här kan vara andra flex än vad MnO har testat i Åre då mina är produktions ex. och dem han testade var protos som var ngt mjukare (eller?? SiSt..?). Fördelen med dessa monster är (förutom bredden) vikten. Dem väger in på strax under 2200g per skida, vilket är otroligt lätt för en skida i den här kategorin. Så tillsammans med ett par dukes så får man ett puderdon som man kan gå lättare turer med för att jaga det vita guldet. Eller varför inte montera fram dem en bit och ha som BC-jibb lagg? Balansen tycker jag känns igen i mina CD3 och är väldigt behagliga överallt. Med lite bättre snurrteknik än vad jag har så är det inget problem att snurra dessa. Trots den låga vikten så lider de inte av ngt som helst av en för crisp snökontakt. Jag skulle kalla den för snärtig men diffus.... inte gummidämpad men heller inte toppturspapp ngt där i mellan. Detta kan bero på att QK monteringen inte blev 100% tight och duken är inte heller känd för att vara den tightaste av bindningar... Jag valde att montera dem först med Quiver killers för ett par dukes. Isättningen av QK tog så pass lång tid att jag bara hann med ett set. Så det blev dukes på -6cm från mitten ( har jag för mig..ska dubbelkolla) och sedan var det tanken att sätta STH16 på -3,5 eller 4 beroende på var hålen fick plats. -6cm med dukes känns väldigt bra. Balanserat i luften men har fortfarande stabilitet för att dundra fram i uppkörd snö i slutet av dagen. Dem har ett ton med pop och jag kommer ofta på mig själv olla hööga ollies i pudret. Skidorna svänger dessutom på en dajm så det finns väl inte så mkt att klaga på? Jo....man ska alltid vara lite kritisk...det måste man. Jag har aldrig vart på en så här stor skida, och det märks. Skidans bredd gör att den planar så sjukt fort i snön så att skogsåkning blir i ett högre tempo än vad jag är van vid (egentligen inget negativt men). Jag känner även ibland att det blir tungt att åka tight åkning då man måste skjuva undan så otroligt mkt mer snö än vad jag är van vid. Första gången jag snackade med Simen så sa han att CD1 skulle vara en "brei og leken pudderski", och det är det. Han menade även att flexet skulle vara så pass mjukt att butters skulle vara barnsligt enkelt (rätta mig om jag har fel nu), men det finner jag det inte. Skidans längd och styvhet och min teknik (som kanske inte är den bästa) sliter med att få upp skidan ordentligt på nosen. Å andra sidan så känns dessa skidor som en större CD3 och jag hittar fort sweetspot på dem (stoooor sweetspot). Jag hoppas på att få ett gäng fler puderdagar på dessa sjuka lagg. Som jag sa i en tidigare tråd...det var "love at first slash" [b]Komplettering av recensionen av Down Skis Countdown 3[/b] av PNyberg Efter 2 dagar till i varierat före med CD3 så må jag säga att jag har hittat hem på skidan. Jag monterade dem på samma ställe som griffon demobindningen stod på....ca -7. Den här gången blev det lite stabilare bindningar i form av ett par FKS 185...guld och svart. Jag har än så länge svårt att hitta ngt negativt med skidorna. Bristen i dämpande egenskaper vägs upp av riktningsstabilitet. Dämpningen är väldigt lik Bibby 190...och det är nog därför jag faller pladask för CD3. Lätt men ordentlig träkärna kryddat med lite kolfiber....mumma. Flexet är ganska mjukt för att vara en skida i den här klassen (directional powcharger with inslag av funshape) men jag märker inget fladder när det går undan (även om jag antar att nosen fladdrar då den har en rätt lång rocker). Ska jag jämföra dem med några andra skidor så är det Nordica Blower 193 (när det var en twin) eller ngt styvare än EHP 186. Märker inte så mkt att någon del av skidan är styvare än någon annan och skidan upplevs väldigt förutsägbar. Eller en Bibby 190 med styvare nos...det är nog den bästa beskrivningen. Skidan är 190cm lång mätt längs med belaget, men mäter man rakt från tip till tail så är den närmare 184-185. [i](MnO:s anm.: Det stämmer inte på det exemplaret jag testade. De är 190cm tip-tail med rakt måttband)[/i] I uppkörd greppig kartong så glänser dem. Superenkla att vrida runt men greppar när man känner för det. Dubbla två knölar och ta ner farten på nästa utan problem. Samma rutin i uppkört puder. EHP193 09/10 som tidigare var mina vapen åff shåjs känns mer tungjobbade utan att få så mkt mer när det kommer till stabilitet. I puder så finner iaf jag sweetspoten otroligt lätt. Jag känner igen det flytet från Bibby 190 och skidan planar väldigt fort trots sina föga 114mm under foten. När skidan har planat så kan du enkelt slarva eller gräva svängarna. Det bjöds verkligen på all typ av snö i Bansko och jag kände mig aldrig osäker på skidan. Sällan tungjobba, aldrig klen. De klippor jag har hunnit hucka än i år är varken stora (största på 4m) eller många, men allt har vart stomp utan problem. Jag hade gärna testat samma skida fast med ett lager eller 2 med titt-anal för att se vad som skulle hända med skidan..? Behövs det alls? Hade det blivit den bästa allroundchargern ever? [/QUOTE]
Verifiering
Skicka svar
Forum
Utrustning
Freeride - Skidor
MnO & Co:s Skidtest 2012
Tillbaka
Topp
