Köp & Sälj
Artiklar
Forum
Nya inlägg
Forumlista
Sök trådar
Medlemmar
Regler/Hjälp
Skidorter
Snödjup
Boende
Prylar
Video
Shop
Logga in
Bli medlem
Vad är nytt
Sök
Sök
Sök bara rubriker
Notera
Av:
Nya inlägg
Forumlista
Sök trådar
Medlemmar
Regler/Hjälp
Meny
Logga in
Bli medlem
Ladda ner Freeride som app
JavaScript är inaktiverat. För en bättre upplevelse, vänligen aktivera JavaScript i din webbläsare innan du fortsätter.
Du använder en gammal webbläsare. Den kanske inte visar den här eller andra webbplatser korrekt.
Du bör uppgradera eller använda en
alternativ webbläsare
.
Forum
Utrustning
Freeride - Skidor
MnO&Co:s SKIDTEST 2013
Svara på tråd
Meddelande
<blockquote data-quote="MnO" data-source="post: 997448" data-attributes="member: 12152"><p><strong>Hendryx 917 180cm, 132/95/126mm, r=19m</strong></p><p><strong></strong></p><p><strong><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/10549_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></strong></p><p><strong>Testad i: Åre</strong></p><p><strong>Testad av: MnO, MarkusO, xJONx, PNyberg</strong></p><p></p><p>Även 917 är tillbaka i ett aningen uppdaterat format. Den här modellen har alltid stått för prestanda. Man kan prata om andra skidor och man kan prata om topprestanda. Och sen kan man prata om 917. Man kan prata om isgrepp och om sanslöst sådant. Och sen kan man prata om 917. Och man kan prata om spårvilja och om obeveklighet. Och sen kan man prata om 917. Det Porscheklingade namnet har sen det introducerades innefattat några av de råaste och mest högpresterande skidor som någonsin byggts. Problemet har bitvis varit att prestandan har varit en smula svårbemästrad. Det är egentligen få åkare som verkligen kan få ut max av flertalet av de modeller som har inkluderats i serien genom åren. Undantag har funnits, som tex den första årsmodellen av 186cm:aren som var aningen snällare än övriga 917. Den hade en prestanda som var mer hanterbar för vanliga dödliga åkare. Den klassas av många, inklusive mig själv, fortfarande som den bästa pistskidan genom alla tider, i alla fall för en åkare som kommer från bredlaggssidan. </p><p></p><p>Årets 180cm-version tar ett steg mot hanterbarhet till vår stora glädje. Framförallt har tippen har mjukats upp en aning och även tailen har förmodligen tunnats ut, men det framgår inte lika tydligt. Mittsektionen är dock fortsatt mycket hård och kanske tom ännu hårdare än tidigare. Det är egentligen fel att tala om en mjuk tip, för den är fortfarande hård om man jämför med mycket annat, men flexkurvan är annorlunda mot tidigare versioner. Det gör att skidan är tydligt enklare att åka och även om man har tappat lite av den där totala renheten i skäret som har varit något av 917:s signum så är det till en klar fördel för de allra flesta. The magic 186 är tillbaka i viss mån, om än på ett annat sätt. Den första 186:an hade en lång, mycket låg continousrocker och lite lyft i tippen, vilket gjorde att den kunde avvakta input på ett sätt som ingen annan 917 har gjort vare sig för eller efter. Men 180 av år 2013 är nära, men då genom att tippen dels är lite rockad och dels genom att flexet är snällare. Det ger ett rappt och kvickt beteende i svängväxlingar, en större möjlighet att trycka ur skidan ur skäret när det behövs och bara allmänt överlag en lätthanterlig känsla. Det är framförallt egenskapen att den kan tryckas ur skäret för att invänta nästa sväng och sen när skäret sätts igen så bettar det omedelbart och betongfast. Suveränt. </p><p></p><p>Om det är rätt att ersätta rocker med mjukare flex eller ej är oklart, men fungerar bra det gör det i alla fall. Den lätthanterliga känslan kompletteras på ett mästerligt sätt med ett inspirerande sätt att ta hand om den kraft som läggs ner i skidan. Ju mer den pressas, desto mer ger den tillbaka. Snökontakten är i det närmaste identisk med tidigare år, vilket innebär en väldämpad och en smula hård kontakt med mycket metall i botten. Det smakar race och skidan beter sig som en raceskida. En suverän sådan. En klar favorit i år. Återigen är Hendryx kung på banan under en försäsongshelg. </p><p></p><p>PNyberg kommenterar efter Åre: </p><p>"Efter att ha blivit nertjatad av Alexis "Slalom" Lundmark så kände jag att det var dags att testa 917. Efter ett snabbt snack med Dr. Luthman framgår det att 180cm varianten är den styvaste och den mest "rälsiga". Och nog kan man prata om räls. Redan när jag åker från liften känner jag hur aggressivt greppet är, vinkla=grepp redan från låg fart. Jag skickar upp skidan på kant och sätter skäret och sen är det bara att hålla emot... det verkar som inget kan hända med skäret när det väl sitter. Jag har bara testat ett fåtal pistorienterade skidor de senaste åren, mest pga att det finns så mycket att testa i friåkningssegmentet att det sällan går att prioritera. Det har helt enkelt inte varit intressant nog för att riskera att inte få testa alla offpistskidor man vill till fördel för en pistmissil och det är samma situation för resten av gruppen. Man hinner inte allt helt enkelt. </p><p>Flexet är styvt som bara den och tillsammans med tyngden skvallrar det om en skida som nog hade stått överst på pallen i det gamla Whistler-testet (dvs låt en skida falla från stående till platt på belaget. Om skidan inte skakar eller vibrerar är det en bra skida...).</p><p>Jag körde ett antal teståk och hade hela tiden ett leende på läpparna. Skidan vill åkas fort och aggressivt och den vill svänga massor. Ge den lite utrymme (vilket tyvärr inte fanns i överflöd den dagen), kanta tills du spyr och känn hur du eurocarvar dig fram. Detta är någon slags gay-carve-eufori man befinner sig i, och jag blir nästan blek i ansiktet av bara tanken att jag har åkt och svängt så förbannat mycket...OCH haft kul medan jag har gjort det?! </p><p>Skidan låser verkligen in i sväng den bestämmer radien själv. Jag har svårt att variera radien i någon större utsträckning, utan det blir jämna, runda likformade svängar. När jag försöker pressa pressa 917 för att svänga mer orkar jag inte riktigt. Den är helt enkelt för rå för mina ben och min teknik. Det hade varit riktigt kul att se vad en åkare med RIKTIGT bra tryck och teknik skulle kunna göra med den här skidan. Någon som kan ringa Ligety?</p><p>En mycket imponerande detalj är något som MnO har nämnt tidigare och det är man kan ligga på gränsen till skär och invänta sväng. Ställ dig i sväng, släpp ut skidan på sladd en aning och sen när man trycker till i kantningen så drar skidan dig in i skäret med en i det närmast löjlig kraft." </p><p></p><p>Sammanfattat är det en skida som återigen imponerar storligen på oss testare. Vi säger som vi brukar när det gäller 917: Kommer du från bredlaggssidan och vill ha en pistskida med en biffig känsla, då blir det inte mycket bättre än så här. </p><p></p><p><strong>Hendryx 917 172cm, 130/92/124, r=17m</strong></p><p><strong></strong></p><p><strong><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/10549_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></strong></p><p><strong>Testad i: Trysil, Åre</strong></p><p><strong>Testad av: MarkusO, xJonx, PNyberg</strong></p><p></p><p>Vi tar ett steg ner i längd i 917-serien och hamnar då i bindningen på den 172cm långa varianten. 172 må låta kort, men det är trots allt en pistskida som kan åkas kortare. Alla tre teståkarna gillar skidan, även om PNyberg saknar den där riktiga bettskenekänslan från 180cm-varianten. Hur man än vänder och vrider på det så är 172:an en i det närmaste oöverträffad carvingmaskin i sitt segment. </p><p></p><p>172cm 917 räcker alldeles utmärkt för de allra flesta om ärligheten ska fram och den har alla kvaliteter från storebror, fast i ett mer lätthanterligt format och med ett mjukare flex. Den är pigg i bygget och är lite mindre dämpad än vad man förväntar sig, även om den i relation till det mesta annat är mycket stabil och trygg. Jon nämner tom att han känner lite krisp i botten och det är inte vanligt med Hendryx annars. Den sitter något helt oerhört i skäret och spåret är obevekligt även över de mest isiga partierna. Den är nästan overkligt bra på hårt underlag. Den korta längden gör att radien är kort och det gör att skidan blir ganska on-off i skäret. 180-skidan har en större dynamik och kan mer avslappnat skiftas mellan sladd och skär och allt däremellan. Den kortare skidan låser sig lite mer in i skäret och blir mer binär när den ska pressas ur spåret. Det märks framförallt när man behöver ta ner farten och inte har kraft/mod/utrymme att göra det genom att runda upp de skärande svängarna. </p><p></p><p>Skidan har blivit markant snällare in i sväng än tidigare år som vi upplever det. Kanske är det på grund av en ny form på tippen. Det är återigen mer tydligt i 180cm-varianten, men det märks även i de kortare längderna. Just ingången på svängen är det som gör att Hendryx har tagit ett steg framåt med den här skidan. Den ger lite extra tid innan svängen och man får någon liten tiondel extra på sig att ladda upp inför kommande sväng. Det ger en trygghet och kontroll som tidigare inte fanns. Speciellt tidiga 917 i 178cm längd var verkligen pang på in i sväng från första kantningsmillimetern, men den egenskapen är i.o.m. årets skida nertonad. Jon saknar fortfarande en lätt fullrocker, eftersom han har tyckt att det är det som gav Hendryx skidor deras unika karaktär. MnO är beredd att hålla med där. Ett lite lägre spann hade uppskattats, även om det är extremt fina detaljer vi pratar om i det fallet.</p><p></p><p><strong>Hendryx Cash Is King 180cm, 155/127/150mm, r=19m</strong></p><p><strong></strong></p><p><strong><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/10615_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></strong></p><p><strong>Testad i: Trysil</strong></p><p><strong>Testad av: MarkusO</strong></p><p></p><p>Cash är Hendryx bredaste skida och den tas med på ett par åk av Markus i Trysil. 127mm är brett och fronten på 155mm är inget annat än rejäl. Men bredden maskeras med hjälp av en väl tilltagen rocker och duckmontering. Jag förstår inte riktigt idén med att ha så mycket skärning i ett så brett paket, men visst - det funkar ju riktigt hyggligt. På snällt underlag, som det handlar om när jag luftar Cashen, klarar jag att driva skidan. Frågan är om det blir lite stökigare bara... Det är ytterst tveksamt om jag med min vikt och teknik pallar all bredd som ska hanteras. Bakänden är väldigt väl avvägd när det gäller närvaro och tryck och den blir aldrig hooky eller bångstyrig, utan beter sig följsamt och förutsägbart. Det är i, i rak kontrast till med 917, lätt att driva ur den ur skäret och variera med kortsväng, skär och varianter däremellan. Det blir trots allt några väldigt trevliga åk, men jag får med mig känslan att jag med den mängden sväng skulle vilja haft något smalare, alternativt rätat ut den en del. Med 127mm bredd förväntar man sig full puderprestanda och det kommer man aldrig att få med en så här hård skida med så mycket skärning, hur man än lägger rockern. </p><p></p><p></p><p><strong>Amplid Lexington 188cm, 155-130-151mm, r=21,5m</strong></p><p><strong></strong></p><p><strong><img src="http://skipass.fr/photos/matos/75987/123974.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></strong></p><p><strong>Testad i: Trysil</strong></p><p><strong>Testad av: MarkusO</strong></p><p></p><p>Amplid är en doldis i Sverige och har inte gjort mycket väsen av sig. Skidorna är populära i vissa kretsar, men har aldrig lyckats nå ut till någon större publik, trots en del intressanta shaper genom åren. Lexington är en 130mm mjuk mittmonterad bc-jibber med rejält med rocker och fullt puderfokus. Tursamt nog har det fallit åtminstone en del nysnö och Lexen går riktigt skapligt i de 15cm nytt som har kommit i Trysil under natten. Med 130mm midja och mycket rocker behövs det inte så mycket för att det här och där ska kännas bottenlöst. I den mjuka snön är skidan kvick och kul, men den är samtidigt väl nervös för input. Det en skida som hela tiden måste styras och den gillar inte att åkaren avvaktar mellan manövrar. Redan i medelfart känns det som att skidan vinglar en aning och det finns tendenser till att den drabbas av s.k. gungbrädeeffekt, dvs att den blir mycket känslig för viktplacering och blir instabil i längsled i mjuk snö. För dagen är det rejält med dimma och en hel del folk i backen, så några högre farter kan inte testas. Längre ner i systemet ligger ny, men smått blöt kramsnö och där är Lexington ingen höjdare. Bredden gör sig direkt påmind och skidan blir jobbig att kanta och ostadig och lite vridig på skär. Den här passar bäst som en komplementskida för snöiga dagar för en lekfull säsongare eller för någon som vill ha en mycket reaktiv pudersurfare. </p><p></p><p></p><p><strong>Amplid Hill Bill 180cm, 141-112-129mm, r=23m</strong></p><p><strong></strong></p><p><strong><img src="http://www.skimountain.co.uk/files/amplid%20Hill%20Bill%201.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></strong></p><p><strong>Testad i: Trysil</strong></p><p><strong>Testad av: MarkusO</strong></p><p></p><p>En mer allroundinriktad skida med liknande shape som Lexington, men med mindre tailrocker och en betydligt smalare midja på 112mm. Skidan ser utpräglat välbyggd ut och andas kvalitet. Det gör för övrigt även Lexington, men det är förmodligen tack vare grafiken på HillBillen som den upplevs som ett snäpp snyggare i finishen.</p><p> </p><p>Hill Bill känns trots en rejäl twintip och en bc-jibbinriktning ganska traditionell i balans och beteende. Tip och tailrocker finns där, liksom ett lätt spann på mitten, helt enligt standardformulär 2013-A. Skidan ser välbyggd ut och andas på något sätt kompetens och väl på snön fortsätter den att imponera. MarkusO konstaterar att skidan passar honom perfekt med en mix mellan modern montering och traditionell balans. Det här är ytterligare en i raden av mycket lyckade skidor i kategorin jibinfluerade freerideskidor med hybridspann. Markus tycker att monteringen sitter lite långt bak på testparet och hade förmodligen valt att montera fram den en aning, men stortrivs ändå under ett antal åk. Den är mycket smidig för breddklassen och den är rapp, förutsägbar och allmänt kvick och rolig. Allt är paketerat i ett välbalanserat chassi som dessutom är mer än nog stabilt när det går undan över ojämnheter. Ännu ett alternativ för den något konservative åkaren som vill flörta med moderna attribut, men ändå behålla tryggheten av en traditionell balans. </p><p></p><p>Hill Bill är ett stycke neutral briljans. Hoppa på, åk och njut. </p><p></p><p></p><p><strong>Völkl Shiro 183cm, 151/119/135mm, r=26m</strong></p><p><strong></strong></p><p><strong><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/9633_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></strong></p><p><strong>Testad i: Trysil</strong></p><p><strong>Testad av: xJonx</strong></p><p></p><p>Jon besöker Völkltältet i Trysil och tar med förra årets populäraste Völklskida, Shiro, med ut på en sväng. Jon är numera helt inåkt på modern balans och har sina Rocker2:or monterade på -3cm. Han trivs inte alls på Shiron, även om han kan konstatera att det förmodligen finns en hel del åkare som förmodligen gör det. Jon förklarar läget: </p><p>"Det känns som man står typ 20cm bakom TC och har väldigt mycket skida framför sig trots den beskedliga längden 183cm. Shiro har en EXTREMT tydlig framände i pisten. Det känns som det bara är framför bindningen det svänger och sen hänger resten av skidan på. Väl på skär ligger den dock fint med en lugn och stilla karaktär och inger nog självförtroende för de flesta. I det lilla lösa är den lätt att vika in med den stora framänden och går ganska trevligt. Frontbredden kräver inte mycket kraft, men den går ändå lite sävligt tillväga när den byter riktning. Bygget känns som en upplättad Katana som inte är inte är lika styv och metallig, men Shiro är fortfarande ganska dämpad. Den här skidan påminner mig faktiskt om Salomon BBR fast i ett bredare (och inte minst i ett mer socialt accepterat) format. Liksom Amplidskidorna testas Shiron under dimmiga förhållanden och det gick inte att åka speciellt fort. Därför kunde inte stabiliteten testas med någon trovärdighet. </p><p></p><p>Shiro är definitivt en bra skida, men den har gått åt helt motsatt håll mot vad tex R2 och andra skidor i den kategorin har gått idag. Tror dock det är många bakåtsträvare som gillar att stå långt bak och folk med i viss mån en smått taskig teknik som tycker att den är trygg “när det går fort" som kommer gilla den. Jag känner att jag skulle vilja ha en halv dm mindre taper och flytta fram bindningen ett par dm..."</p><p></p><p>För test från fler åkare, se förra årets test. </p><p></p><p><strong>Faction 3.Zero 183cm, 142/112/132mm, r=25m</strong></p><p><strong></strong></p><p><strong><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/10018_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></strong></p><p><strong>Testad i: Åre</strong></p><p><strong>Testad av: MnO</strong></p><p></p><p>Faction är ett märke som har levt en anonym tillvaro i de flesta kretsar, men de har fått ett rejält uppsving det senaste året efter att de signade legenden Candide Thovex förra vintern. Ett genidrag rent marknadsföringsmässigt som sammanföll med att Candides tidigare projekt CoreUpt drabbades av ekonomiska problem. 3.Zero är en skida som har funnits i många år och den var tidigt ute med hybridspann, vilket har blivit i princip standard på marknaden idag. Shapen är neutral med 25 meters radie fördelade med 10mm:s taper. Indrag saknas och skidan ser väldigt traditionellt bc-jibbig ut med fulla rundade tips och en relativt centrerad monteringspunkt. </p><p></p><p>En del skidor kan man med ganska god precision gissa sig till i förväg hur de ska kännas på snön. En stenhård metallbiffig skida känns på ett visst sätt och en keramisk Völkl känns på ett annat, men lika karaktäristiskt vis. 3.Zero däremot förvånar mig rejält när jag väl börjar åka. Istället för en lite nervös sprallig bc-jibber som den ser ut att vara bjuder 3.Zero på massor av grepp, spår och pondus. Det känns nästan som det har smugits in lite metall på vägen någonstans, även om det känns lite osannolikt rent logiskt. Dämpningen är kanonfin med mycket närvaro, men ändå bra filtrering av slag och ojämnheter. Isgreppet är också suveränt bra och Factionlaggen spårar tryggt och säkert med fullt tryck även över de hårdaste partierna. Mycket imponerande för en skida i den här kategorin och återigen en stor, stor överraskning. Man ska som vanligt inte döma katten efter pälsen. </p><p></p><p>Vad som stör i upplevelsen är tailen som är bred i uppböjningen, vilket medför att den kastar upp otroligt mycket snö. Det är en riktigt gammal god twintipkvast med snö som sprutar upp bakom en så fort man åker i snö som är det minsta mjuk. Det kan ju tyckas vara coolt, men den kraft som åtgår för att skicka upp snön halvvägs till månen hämtas från åkriktningen och ingen annan stans. I grovkristalligt pärlsocker som det är gott om för stunden bromsar det så mycket i ytterskidan att jag har svårt att få med mig den. I vårsnö hade det varit än värre förmodligen och i lite satt 3-4 dagar gammal kallsnö kan det inte vara annat än ett tydligt problem. En liten störig detalj hos en i övrigt riktigt, riktigt bra skida. </p><p></p><p><strong>Black Crows Nocta 188cm, 146/125/140mm, r=18m</strong></p><p><strong></strong></p><p><strong><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/9222_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></strong></p><p><strong>Testad i: Åre</strong></p><p><strong>Testad av: MnO, xJONx, MarkusO</strong></p><p></p><p>Nocta är en hyllad skida som kom förra året och som är tillbaka oförändrad i år, förutom det obligatoriska dekaltrimmet i form av ny grafik. Same shit different colour, helt enkelt som så många gånger förr. I det här fallet skulle man snarare kunna säga "same gold, different colour" dock och det är nog många som är tacksamma för att Black Crows inte har gått in och petat i något som bevisligen är bra som det är. Nocta är en rejält bred skida med en modern balans och kort radie på 18m. Tapern är begränsad med endast 6mm skillnad mellan fram- och bakände och hela skidan andas symmetri. Rockern är liksom shapen ganska unison fram och bak och den är ganska kort, men tydlig och har lite lowrisetendens, även om sluthöjden är ganska hög. Konstruktionen är åt det dämpade hållet med ganska mycket gummi. Flexet däremot är till skillnad från de flesta andra Black Crows-skidor genom åren ganska snällt. Det här är en skida som blandar den vuxna känslan hos de svarta korparna med den lekfullhet och lättsamhet som man förväntar sig av en skida i den här kategorin. </p><p></p><p>För testgruppen var det här en skida där åsikterna gick isär en aning. Jag, MnO, gillade den inte riktigt fullt ut. Jag upplever den som lite småseg och inte alls så poppig och rolig som många recensioner säger. För mig kunde den definitivt ha bantat ner sig 5-6mm. Då hade den blivit rappare och roligare, utan att förlora speciellt mycket av flytet i bra snö. Jon däremot hissar den stort och kallar den för en av sina favoriter. Det förklaras förmodligen med att han åker hårdare och därmed får ner mer kraft i skidorna. </p><p></p><p>Markus: </p><p>"Njae. Jag hade stora förhoppningar på Nocta, men jag är besviken efter test. Jag tycker den är för lös bak och den är också allmänt tunggungig i manövrar och när det är stökigt. Jag tycker den är för mjuk och hittar inte alls lika rätt som med Sevun (se nedan). Den är snäppet för stor för sitt eget bästa på mina fötter. 115 istället för 125 i det där bygget hade passat mig bättre. Eller också behålla måtten, men liva upp skidan en aning med mer krisp och spänst" </p><p></p><p>Jon:</p><p>"Jag tycker det här var en väldigt väl avvägd skida och jag trivdes verkligen på den. En av årets bästa skidor för mig och en av testvinnarna i kategorin. Den beter sig lugnt och sansat med lagom mycket närvaro och finkänsla i snökontakten. Jag upplever Nocta som lekfull, men ändå relativt stabil. Shapen går förmodligen väldigt bra offpist också, samtidigt som den är fullt godkänd och oftast rent underhållande i pisten. Jag skulle definitivt kunna åka runt med den här som huvudskida för Alperna. Gruppen åsikter går isär en hel del när det gäller Noctan, vilket annars inte är så vanligt och det förvånar mig. Det kan eventuellt vara en kanttrimsfråga, eller också kan det vara små skillnader mellan årsmodellerna. MnO och Markus åkte på fjolårsskidor och jag åkte på årets. Enligt tältpersonalen skulle det bara vara en grafikuppdatering, men det kan också skilja i trim, kantskick eller liknande och det påverkar säkerligen intrycken."</p><p></p><p>Testresultatet känns något osäkert, eftersom vi upplevde skidorna så olika. Som Jon säger ovan så var det två olika årsmodeller som testades och Markus och MnO gillade inte fjolårsskidan som fanns på test i Åre, medans Jon hyllade 2013-modellen som testades i Trysil. Vi låter det vara osagt om det påverkade testintrycken eller ej, men det är troligt med tanke på hur rapporterna ser ut. Det är sällan som det skiljer så mycket i intryck. </p><p></p><p></p><p><strong>Black Crows Sevun II 191cm, 146/117/136mm, r=25m</strong></p><p><strong></strong></p><p><strong><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/9223_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></strong></p><p><strong>Testad i: Åre</strong></p><p><strong>Testad av: MnO, MarkusO</strong></p><p></p><p>Långköraren Sevun har i år fått tillägget II i namnet och det är sannerligen en uppgradering det handlar om. Sevun har alltid varit en bra skida, men den har känts omsprungen av modernare shaper i sin brist på vettig rockerlösning. I takt med att man vänjer sig vid rockerskidor märker man vilken skillnad det gör i hanterbarheten på alla underlag, oavsett om det är lössnö, uppkört, mjukt, eller som i helgens fall fast pistunderlag med mjuka partier. De tidigare versionerna av Sevun har känts stora och lite otympliga, om än med fina prestanda för de som har kunnat hantera dom. Den nya rockade varianten är så otroligt mycket mer lättåkt att man häpnar över hur stor skillnad det kan göra med att justera flexkurvan och lägga till en rejält tiprocker. Det är fortfarande en skida som kräver en hel del kraft och den kan säkerligen även i den här versionen hantera tunga åkare som står på ordentligt, men den stora skillnaden är att skidan nu är åkbar med full behållning även för en åkare i 70-75kg:s-klassen. </p><p></p><p>Sevun är ett bastant bygge med mycket fiber och en ganska tjock träkärna och det är en äkta charger, även om den har gjorts tillgänglig för fler i år. Den är också ganska tung och känns allmänt stor direkt när man plockar den i skidstället. På snön beter sig skidan därefter och är lugn och trygg i alla rörelse, men samtidigt är den inte alls svåråkt. Den hänger med direkt när man sätter skäret och plockar villigt in kortsväng efter kortsväng. När det stökar till sig får man lägga ner lite mer kraft, men den svarar och styr relativt rappt ner mellan ojämnheterna. Släpper man ut den i större åkning sitter den kanonbra på underlaget och stabiliteten som alltid har kännetecknat Sevun finns kvar och skidan brakar igenom eller över det mesta utan att klaga. </p><p></p><p>Markus fyller i: </p><p>"Stor, chargig och tung. Det känns redan på väg mot liften att det är rejäla grejer under fötterna. I år har den fått tiprocker, vilket verkligen har gjort modeller mer tillgänglig. Jag har inga problem att driva skidan, även om det kräver mer motivation och kraft än med något annat jag testar under helgen. Så länge benen är pigga och humöret på topp är det inga problem alls. Sevun går riktigt bra. Jag gillar den verkligen. För stor för mig som endaskida, men som charger när andan faller på skulle den utan tvekan leverera." </p><p></p><p>Sevun av år 2013 är med bred marginal den bästa versionen hittills. Gillar du Black Crows större skidor från tidigare år kommer du att älska den nya Sevun. </p><p></p><p><strong>Head GTO 200 190cm, 117/62/99mm, r=15.8m</strong></p><p><strong></strong></p><p><strong><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/9878_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></strong></p><p><strong>Testad i: Åre</strong></p><p><strong>Testad av: MnO</strong></p><p></p><p>Head GTO är en udda fågel i den här samlingen skidor. Det blir den enda pistskidan som testas i år, men eftersom den är en så speciell skida känner jag mig tvungen att ta den på en sväng i backen. Det är egentligen ointressant att testa skidor som står så fullständigt ensam i sin kategori, men eftersom den kördes ett antal åk, så tänkte jag i alla fall lämna en kort rapport. För den som inte känner till projektet är det i princip en replik från Head tillsammans med Ted Ligety på FIS beslut att ändra reglerna för radier på storslalomskidor. GTO:n är en skida i riktig fullängd med racinginspirerad konstruktion och mycket skärning. Förmodligen en sådan skida som Ligety gärna hade sett som tillåten på tävlingsbanorna... (sen att just Ligety har varit mycket framgångsrik i världscupen efter införandet av de nya reglerna är ju en annan femma...).</p><p></p><p>GTO finns i 180, 190 och 200(!)cm. Den vi testar är 190cm-varianten, trots det något förvirrande 200-tillägget i namnet. Det är en skida som för tankarna till de tidiga timglasskidorna som var långa och hade mycket skärning. Den är så smal som 62mm under foten, vilket ändå borgar för att den inte behöver göras så vulgärt bred fram för att skärningen ska bli tillräckligt kort. 15,8m i 190cm är ändå en ny erfarenhet och något som man inte har sett på länge. Hur går den då? Jo, det går kanon, rent ut sagt. Stabiliteten är suveränt bra, även om man som bredlaggsvan åkare får passa sig lite med den smala midjan. Den skär fast på ett sätt som jag nästan hade glömt bort att skidor kan göra, men den gör också, såklart, att bettet på hårt underlag är bastant och framförallt direkt och aggressivt. Skärande svängar läggs utan ansträngning och det är ren nöjescarving i hög fart det handlar om, trots att testpisten börjar bli sliten. Vad som förvånar är att även sladdsväng och korta rappa svängar går alldeles utmärkt utan det minsta tendens till vobbling eller sladdovilja. Den är helt enkelt mycket välbalanserad och kul hur jag än forcerar. </p><p></p><p>Om den är bättre eller sämre än andra pistskidor av idag låter jag vara osagt, eftersom vi inte testade några andra, men det är en mycket trevlig skida för åkare som uppskattar den extra stabilitet och trygghet som en lång skida ger. Friskt vågat och allt vunnet, Head. En kul fläkt i det annars likformiga pistsegmentet. </p><p></p><p></p><p><strong>Head Hammered 115 SW, 181cm, 148/113/131mm, r=19m</strong></p><p><strong></strong></p><p><strong><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/10253_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></strong></p><p><strong>Testad i: Åre</strong></p><p><strong>Testad av: MnO och PNyberg</strong></p><p></p><p>När vi ändå snackar om udda fåglar från Head är det lika bra att ta upp Hammered 115. Den stora frågan som vi alla ställer oss är: "Hur tänkte ni nu, Head?". Det här är en bc-jibber som vid första anblicken framstår som relativt standard. 113mm med 19m radie och lite rockerinslag är ju knappast något som får ögonbrynen att höja sig. Men när vi lägger till 17mm taper börjar vi ana oråd. Monteringspunkten som sitter enormt långt bak är nästa stora frågetecken. Har Rax skis varit inblandade? Vi provflexar skidan och konstaterar att framförallt tailen är mjuk som ett läskpapper i regnskog och dessutom är tailrockern både lång och sluthöjden är i det närmaste extremt hög. Alltså: Smal tail. Supermjukt tailflex. Massor av tailrocker. Sjukt hög tail. Extremt bakmonterad. Kan det gå att åka på?</p><p></p><p>Nej, säger PNyberg och åker skrattande ner för Gästrappet och det ser ut som att han har två clownskor på fötterna. Sällan har denne man sett så passiv ut på ett berg. Han kommer inte rätt på skidorna hur han än försöker och det är inte svårt att förstå varför när jag senare kliver i samma par. Det finns INGEN tail att jobba med. Noll. Nada. Och det finns inget grepp att jobba med heller. Lika noll och nada där, vilket gör det för dagen hårda Gästrappet till en mycket stor utmaning. Efter att vi flyttar fram bindningen 5cm börjar det ändå bli ok och skidan är inte fullt ut så oåkbar som PNyberg strax innan skanderade ut. I riktigt mjuka partier framkommer ändå idén med modellen. Den är sjukt snabbsvängd, flytig och frågan är om det går att göra en mer lättsam skida än så här som ändå sitter ihop. Det som är mest oklart är hur man kan kalla en sån här skida för Hammered? Visst, man kanske menar att man har bankat biffen mjuk med en mörhammare, men ett hammartema borde innebära något tungt och stabilt, speciellt kombination med hårdrocksgrafiken och Motörheadloggan. Hammered 115 är raka motsatsen till tungt och stabilt. Den är snarare lätt och silkesmjuk och kommer inte ens ge en bananfluga en blåtira. En grafik med rosa moln och små ponnys hade passat betydligt bättre. </p><p></p><p>Förmodligen hade den här skidan kunnat bli riktigt skön med en mer vettig monteringspunkt i vissa typer av snö, där det inte bromsar för mycket och man inte drabbas av den uppenbara risken för tip bend overload med den höga och mjuka tippen. I skog och trixig åkning kan man antagligen dra nytta av de reptilsnabba reflexerna och den otroligt lättsamma auran. Men... vi förstår er ändå inte Head. Man måste ju ändå ta sig fram till skogen och förr eller senare kommer man att behöva lägga en sväng i uppkörd snö. Lite mer styvhet hade gjort underverk utan att den hade blivit märkbart svårare att åka på. Och hur kunde den rekommenderade linjen hamna så långt bak? Oklart. Väldigt oklart. </p><p></p><p>PNyberg är som sagt inne på samma spår: </p><p>"Head har ända sedan de tidiga fetingarna haft någon form av bas till sitt märkes-DNA i form av hårda skidor mer åt det raceiga hållet. Monster 103 och de efterföljande SuperMojo är väl de mest typiska exemplena på det. Med Hammered tar Head ett ENORMT steg från dessa två klassiker. </p><p>Exemplaret som fanns på testet hade dock ändå hämtat en del inspiration från nämnda Monster 103, och det i form av monteringspunkten. Med ett traditionellt brett racebygge som M103 fungerar det. På en bc-jibber med mycket rocker är det snarare katastrofalt långt bak. Tailen är därmed extremt kort och dessutom mycket mjuk. Det finns inget stöd eller svar överhuvudtaget bakom foten. Samtidigt är nosen lång och mjuk och man fick mer eller mindre nosen på läppen när det började att bli uppkört. Jag hann inte ändra monteringen (dock gjorde MnO det och fick lite mer ordning på skidan) och det är av den anledningen svårt att i detalj recensera den här skidan. </p><p>Jag upplevde Hammered som orolig och med en total brist på pondus. Nosen ger vare sig feedback eller kontroll och tailen är för vek. Det känns som att åka på ett par snowblades. Det är framförallt monteringens fel, även om skidan är supermjuk i övrigt. Den hade kanske haft en chans om jag hade monterat fram den en rejäl bit, men den satt trots allt på rekommenderad montering, så tältpersonalen gjorde inte fel i sak egentligen. En mjuk jibbskida monterad som ett par Explosiv från början på -90-talet? Hur kan man göra ett så fatalt misstag?"</p><p></p><p>Hammered är en skida för lättviktare, damer eller för åkare som vet att dom föredrar mjuka och/eller extremt bakmonterade skidor. Flyttas bootcenter fram rejält vaknar skidan till och många som gillar mjukisar utanför pisten kan säkert trivas. Pisten däremot blir aldrig någon hemmahamn för Hammered. </p><p></p><p><strong>No Copy True Orange 188cm, 155/120/145mm, r=?</strong></p><p><strong></strong></p><p><strong><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/9680_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></strong></p><p><strong>Testad i: Åre</strong></p><p><strong>Testad av: MarkusO</strong></p><p></p><p>True är något som ser ut som en serie skidor från No Copy som innehåller tre skidor med namn från citrusfrukter. Det visar sig vid en närmare granskning att det faktiskt är en och samma skida det handlar om, men den finns i tre olika grafikversioner. Skidan som testas i Åre har apelsinfärg och heter helt logiskt True Orange. </p><p></p><p>True är NoCopys charger. Det är en stor och väldigt tung skida med mycket material inpressat. Den känns tjock och är tjock i ett klassiskt sidewallbygge. Bootcenter är placerat i princip i mitten, vilket känns lite underligt med tanke på den bastanta bakänden. I åkning tar bakänden över balansen nästan totalt och den är svår att trycka ur med kontroll. Det känns konstigt att göra en nästan helt traditionellt shapad charger och sen montera den i mitten. Det är inte utan att man undrar om konstruktören bara har ritat en linje en bit fram på skidan eftersom det är trenden på marknaden just nu. Vad som inte riktigt hängde med i den streckdragningen är anpassningen av shape och konstruktion som inte alls passar med en centermonterad stance. MarkusO får inte ordning på den här besten och ställer sig frågan om vem som egentligen ska åka den här och tycka om den. </p><p></p><p>Nja, det här blir ingen fullpoängare. Långt ifrån. Skidan känns inte riktigt genomarbetat och hade definitivt mått bra av att ta en vända på ritbordet efter prototyptesterna. Den är väl styv även om man är stor och stark och den är stum, trög och allmänt bångstyrig. Den är stabil som en betongvägg, men stabilitet går att bygga in i vad som helst. Det luriga är att bygga stabila skidor som ändå är roliga att åka och där falerar NoCopy den här gången. </p><p></p><p><strong>Fischer Bigstix 110 186cm, 139/110/124mm, r=24m</strong></p><p><strong></strong></p><p><strong><img src="http://www.fischersports.com/upload/filecache/2a103777c7413bd1285e6e667c828124.png" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></strong></p><p><strong>Testad i: Åre</strong></p><p><strong>Testad av: xJonx</strong></p><p><strong></strong></p><p>Bigstix är en långlivad serie i Fischers sortiment. Fischer har legat rejält efter på friåkningssidan ett tag samtidigt som de har fortsatt sälja raceklingande wc-lookalikes till mängder av tyska alpbesökare. Det klarar man sig säkerligen bra på och då är det inte intressant att lägga ner alltför mycket insats på friåkningslaggen. Nu har det dock dykt upp nya varianter av Big Stix och de har äntligen försetts med rocker, om än väldigt lite sådan. 110:an har en knappt synlig spanniniterad rocker som ändå ger modellen ett uns av den typiska ingångsservot av tiprocker på fast underlag. </p><p></p><p>Flexet är mjukt och runt och skidan är lätt att böja igenom i åkningen. BigStix 110 är inget för den kraftfulla åkaren, utan det är snarare en mycket lättåkt, trygg och smidig skida för åkare som har lätta fötter, eller som inte lägger ner mycket kraft i åkningen. Den klarar förvånande nog hög fart ganska bra, men när den sätts under tryck i fart klarar den inte av situationen. Det fladdrar och viker sig och blir allmänt svårhanterat tills man saktar ner igen, eller släpper på trycket. </p><p></p><p>Skidan känns lätt på foten och på snön och den är ganska dämpad och lugn så länge farten hålls måttlig. På vägen mellan fot och snö finns en del gummi, men ingen metall. Träkärnan är förmodligen byggd i ett lite lugnare träslag. Snökänslan är aningen indirekt och krisp saknas nästan helt, men det är i det här sammanhanget en fördel. En skida som är så här mjuk och som dessutom är odämpad i kommunikationen med snön skulle uppfattas som väldigt fladdrig och opålitlig. Istället finns det en dov ton som filtrerar feedbacken och som ger ett visst mått av distans till underlaget. </p><p></p><p>110:an ger ingen direkt retur ur sväng eller liknande utan det är snarare en skida som ligger lugnt och sansat på snön och väntar på input. När input väl ges gör den som den blir tillsagd utan att kräva speciellt mycket insats som sagt. Det här är inget för en åkare som vill ha en skida som inspirerar till aktiv åkning, utan snarare för åkare som bara vill kliva på en neutral och lättåkt skida som tyst gör det den ska. </p><p></p><p></p><p>***</p><p></p><p>Det var allt för i år. Hoppas ni har haft en stunds givande läsning!</p><p></p><p>/Martin Ottosson</p><p>MnO</p></blockquote><p></p>
[QUOTE="MnO, post: 997448, member: 12152"] [b]Hendryx 917 180cm, 132/95/126mm, r=19m [img]https://www.freeride.se/img/review/original/10549_pic1b.jpg[/img] Testad i: Åre Testad av: MnO, MarkusO, xJONx, PNyberg[/b] Även 917 är tillbaka i ett aningen uppdaterat format. Den här modellen har alltid stått för prestanda. Man kan prata om andra skidor och man kan prata om topprestanda. Och sen kan man prata om 917. Man kan prata om isgrepp och om sanslöst sådant. Och sen kan man prata om 917. Och man kan prata om spårvilja och om obeveklighet. Och sen kan man prata om 917. Det Porscheklingade namnet har sen det introducerades innefattat några av de råaste och mest högpresterande skidor som någonsin byggts. Problemet har bitvis varit att prestandan har varit en smula svårbemästrad. Det är egentligen få åkare som verkligen kan få ut max av flertalet av de modeller som har inkluderats i serien genom åren. Undantag har funnits, som tex den första årsmodellen av 186cm:aren som var aningen snällare än övriga 917. Den hade en prestanda som var mer hanterbar för vanliga dödliga åkare. Den klassas av många, inklusive mig själv, fortfarande som den bästa pistskidan genom alla tider, i alla fall för en åkare som kommer från bredlaggssidan. Årets 180cm-version tar ett steg mot hanterbarhet till vår stora glädje. Framförallt har tippen har mjukats upp en aning och även tailen har förmodligen tunnats ut, men det framgår inte lika tydligt. Mittsektionen är dock fortsatt mycket hård och kanske tom ännu hårdare än tidigare. Det är egentligen fel att tala om en mjuk tip, för den är fortfarande hård om man jämför med mycket annat, men flexkurvan är annorlunda mot tidigare versioner. Det gör att skidan är tydligt enklare att åka och även om man har tappat lite av den där totala renheten i skäret som har varit något av 917:s signum så är det till en klar fördel för de allra flesta. The magic 186 är tillbaka i viss mån, om än på ett annat sätt. Den första 186:an hade en lång, mycket låg continousrocker och lite lyft i tippen, vilket gjorde att den kunde avvakta input på ett sätt som ingen annan 917 har gjort vare sig för eller efter. Men 180 av år 2013 är nära, men då genom att tippen dels är lite rockad och dels genom att flexet är snällare. Det ger ett rappt och kvickt beteende i svängväxlingar, en större möjlighet att trycka ur skidan ur skäret när det behövs och bara allmänt överlag en lätthanterlig känsla. Det är framförallt egenskapen att den kan tryckas ur skäret för att invänta nästa sväng och sen när skäret sätts igen så bettar det omedelbart och betongfast. Suveränt. Om det är rätt att ersätta rocker med mjukare flex eller ej är oklart, men fungerar bra det gör det i alla fall. Den lätthanterliga känslan kompletteras på ett mästerligt sätt med ett inspirerande sätt att ta hand om den kraft som läggs ner i skidan. Ju mer den pressas, desto mer ger den tillbaka. Snökontakten är i det närmaste identisk med tidigare år, vilket innebär en väldämpad och en smula hård kontakt med mycket metall i botten. Det smakar race och skidan beter sig som en raceskida. En suverän sådan. En klar favorit i år. Återigen är Hendryx kung på banan under en försäsongshelg. PNyberg kommenterar efter Åre: "Efter att ha blivit nertjatad av Alexis "Slalom" Lundmark så kände jag att det var dags att testa 917. Efter ett snabbt snack med Dr. Luthman framgår det att 180cm varianten är den styvaste och den mest "rälsiga". Och nog kan man prata om räls. Redan när jag åker från liften känner jag hur aggressivt greppet är, vinkla=grepp redan från låg fart. Jag skickar upp skidan på kant och sätter skäret och sen är det bara att hålla emot... det verkar som inget kan hända med skäret när det väl sitter. Jag har bara testat ett fåtal pistorienterade skidor de senaste åren, mest pga att det finns så mycket att testa i friåkningssegmentet att det sällan går att prioritera. Det har helt enkelt inte varit intressant nog för att riskera att inte få testa alla offpistskidor man vill till fördel för en pistmissil och det är samma situation för resten av gruppen. Man hinner inte allt helt enkelt. Flexet är styvt som bara den och tillsammans med tyngden skvallrar det om en skida som nog hade stått överst på pallen i det gamla Whistler-testet (dvs låt en skida falla från stående till platt på belaget. Om skidan inte skakar eller vibrerar är det en bra skida...). Jag körde ett antal teståk och hade hela tiden ett leende på läpparna. Skidan vill åkas fort och aggressivt och den vill svänga massor. Ge den lite utrymme (vilket tyvärr inte fanns i överflöd den dagen), kanta tills du spyr och känn hur du eurocarvar dig fram. Detta är någon slags gay-carve-eufori man befinner sig i, och jag blir nästan blek i ansiktet av bara tanken att jag har åkt och svängt så förbannat mycket...OCH haft kul medan jag har gjort det?! Skidan låser verkligen in i sväng den bestämmer radien själv. Jag har svårt att variera radien i någon större utsträckning, utan det blir jämna, runda likformade svängar. När jag försöker pressa pressa 917 för att svänga mer orkar jag inte riktigt. Den är helt enkelt för rå för mina ben och min teknik. Det hade varit riktigt kul att se vad en åkare med RIKTIGT bra tryck och teknik skulle kunna göra med den här skidan. Någon som kan ringa Ligety? En mycket imponerande detalj är något som MnO har nämnt tidigare och det är man kan ligga på gränsen till skär och invänta sväng. Ställ dig i sväng, släpp ut skidan på sladd en aning och sen när man trycker till i kantningen så drar skidan dig in i skäret med en i det närmast löjlig kraft." Sammanfattat är det en skida som återigen imponerar storligen på oss testare. Vi säger som vi brukar när det gäller 917: Kommer du från bredlaggssidan och vill ha en pistskida med en biffig känsla, då blir det inte mycket bättre än så här. [b]Hendryx 917 172cm, 130/92/124, r=17m [img]https://www.freeride.se/img/review/original/10549_pic1b.jpg[/img] Testad i: Trysil, Åre Testad av: MarkusO, xJonx, PNyberg[/b] Vi tar ett steg ner i längd i 917-serien och hamnar då i bindningen på den 172cm långa varianten. 172 må låta kort, men det är trots allt en pistskida som kan åkas kortare. Alla tre teståkarna gillar skidan, även om PNyberg saknar den där riktiga bettskenekänslan från 180cm-varianten. Hur man än vänder och vrider på det så är 172:an en i det närmaste oöverträffad carvingmaskin i sitt segment. 172cm 917 räcker alldeles utmärkt för de allra flesta om ärligheten ska fram och den har alla kvaliteter från storebror, fast i ett mer lätthanterligt format och med ett mjukare flex. Den är pigg i bygget och är lite mindre dämpad än vad man förväntar sig, även om den i relation till det mesta annat är mycket stabil och trygg. Jon nämner tom att han känner lite krisp i botten och det är inte vanligt med Hendryx annars. Den sitter något helt oerhört i skäret och spåret är obevekligt även över de mest isiga partierna. Den är nästan overkligt bra på hårt underlag. Den korta längden gör att radien är kort och det gör att skidan blir ganska on-off i skäret. 180-skidan har en större dynamik och kan mer avslappnat skiftas mellan sladd och skär och allt däremellan. Den kortare skidan låser sig lite mer in i skäret och blir mer binär när den ska pressas ur spåret. Det märks framförallt när man behöver ta ner farten och inte har kraft/mod/utrymme att göra det genom att runda upp de skärande svängarna. Skidan har blivit markant snällare in i sväng än tidigare år som vi upplever det. Kanske är det på grund av en ny form på tippen. Det är återigen mer tydligt i 180cm-varianten, men det märks även i de kortare längderna. Just ingången på svängen är det som gör att Hendryx har tagit ett steg framåt med den här skidan. Den ger lite extra tid innan svängen och man får någon liten tiondel extra på sig att ladda upp inför kommande sväng. Det ger en trygghet och kontroll som tidigare inte fanns. Speciellt tidiga 917 i 178cm längd var verkligen pang på in i sväng från första kantningsmillimetern, men den egenskapen är i.o.m. årets skida nertonad. Jon saknar fortfarande en lätt fullrocker, eftersom han har tyckt att det är det som gav Hendryx skidor deras unika karaktär. MnO är beredd att hålla med där. Ett lite lägre spann hade uppskattats, även om det är extremt fina detaljer vi pratar om i det fallet. [b]Hendryx Cash Is King 180cm, 155/127/150mm, r=19m [img]https://www.freeride.se/img/review/original/10615_pic1b.jpg[/img] Testad i: Trysil Testad av: MarkusO[/b] Cash är Hendryx bredaste skida och den tas med på ett par åk av Markus i Trysil. 127mm är brett och fronten på 155mm är inget annat än rejäl. Men bredden maskeras med hjälp av en väl tilltagen rocker och duckmontering. Jag förstår inte riktigt idén med att ha så mycket skärning i ett så brett paket, men visst - det funkar ju riktigt hyggligt. På snällt underlag, som det handlar om när jag luftar Cashen, klarar jag att driva skidan. Frågan är om det blir lite stökigare bara... Det är ytterst tveksamt om jag med min vikt och teknik pallar all bredd som ska hanteras. Bakänden är väldigt väl avvägd när det gäller närvaro och tryck och den blir aldrig hooky eller bångstyrig, utan beter sig följsamt och förutsägbart. Det är i, i rak kontrast till med 917, lätt att driva ur den ur skäret och variera med kortsväng, skär och varianter däremellan. Det blir trots allt några väldigt trevliga åk, men jag får med mig känslan att jag med den mängden sväng skulle vilja haft något smalare, alternativt rätat ut den en del. Med 127mm bredd förväntar man sig full puderprestanda och det kommer man aldrig att få med en så här hård skida med så mycket skärning, hur man än lägger rockern. [b]Amplid Lexington 188cm, 155-130-151mm, r=21,5m [img]http://skipass.fr/photos/matos/75987/123974.jpg[/img] Testad i: Trysil Testad av: MarkusO[/b] Amplid är en doldis i Sverige och har inte gjort mycket väsen av sig. Skidorna är populära i vissa kretsar, men har aldrig lyckats nå ut till någon större publik, trots en del intressanta shaper genom åren. Lexington är en 130mm mjuk mittmonterad bc-jibber med rejält med rocker och fullt puderfokus. Tursamt nog har det fallit åtminstone en del nysnö och Lexen går riktigt skapligt i de 15cm nytt som har kommit i Trysil under natten. Med 130mm midja och mycket rocker behövs det inte så mycket för att det här och där ska kännas bottenlöst. I den mjuka snön är skidan kvick och kul, men den är samtidigt väl nervös för input. Det en skida som hela tiden måste styras och den gillar inte att åkaren avvaktar mellan manövrar. Redan i medelfart känns det som att skidan vinglar en aning och det finns tendenser till att den drabbas av s.k. gungbrädeeffekt, dvs att den blir mycket känslig för viktplacering och blir instabil i längsled i mjuk snö. För dagen är det rejält med dimma och en hel del folk i backen, så några högre farter kan inte testas. Längre ner i systemet ligger ny, men smått blöt kramsnö och där är Lexington ingen höjdare. Bredden gör sig direkt påmind och skidan blir jobbig att kanta och ostadig och lite vridig på skär. Den här passar bäst som en komplementskida för snöiga dagar för en lekfull säsongare eller för någon som vill ha en mycket reaktiv pudersurfare. [b]Amplid Hill Bill 180cm, 141-112-129mm, r=23m [img]http://www.skimountain.co.uk/files/amplid%20Hill%20Bill%201.jpg[/img] Testad i: Trysil Testad av: MarkusO[/b] En mer allroundinriktad skida med liknande shape som Lexington, men med mindre tailrocker och en betydligt smalare midja på 112mm. Skidan ser utpräglat välbyggd ut och andas kvalitet. Det gör för övrigt även Lexington, men det är förmodligen tack vare grafiken på HillBillen som den upplevs som ett snäpp snyggare i finishen. Hill Bill känns trots en rejäl twintip och en bc-jibbinriktning ganska traditionell i balans och beteende. Tip och tailrocker finns där, liksom ett lätt spann på mitten, helt enligt standardformulär 2013-A. Skidan ser välbyggd ut och andas på något sätt kompetens och väl på snön fortsätter den att imponera. MarkusO konstaterar att skidan passar honom perfekt med en mix mellan modern montering och traditionell balans. Det här är ytterligare en i raden av mycket lyckade skidor i kategorin jibinfluerade freerideskidor med hybridspann. Markus tycker att monteringen sitter lite långt bak på testparet och hade förmodligen valt att montera fram den en aning, men stortrivs ändå under ett antal åk. Den är mycket smidig för breddklassen och den är rapp, förutsägbar och allmänt kvick och rolig. Allt är paketerat i ett välbalanserat chassi som dessutom är mer än nog stabilt när det går undan över ojämnheter. Ännu ett alternativ för den något konservative åkaren som vill flörta med moderna attribut, men ändå behålla tryggheten av en traditionell balans. Hill Bill är ett stycke neutral briljans. Hoppa på, åk och njut. [b]Völkl Shiro 183cm, 151/119/135mm, r=26m [img]https://www.freeride.se/img/review/original/9633_pic1b.jpg[/img] Testad i: Trysil Testad av: xJonx[/b] Jon besöker Völkltältet i Trysil och tar med förra årets populäraste Völklskida, Shiro, med ut på en sväng. Jon är numera helt inåkt på modern balans och har sina Rocker2:or monterade på -3cm. Han trivs inte alls på Shiron, även om han kan konstatera att det förmodligen finns en hel del åkare som förmodligen gör det. Jon förklarar läget: "Det känns som man står typ 20cm bakom TC och har väldigt mycket skida framför sig trots den beskedliga längden 183cm. Shiro har en EXTREMT tydlig framände i pisten. Det känns som det bara är framför bindningen det svänger och sen hänger resten av skidan på. Väl på skär ligger den dock fint med en lugn och stilla karaktär och inger nog självförtroende för de flesta. I det lilla lösa är den lätt att vika in med den stora framänden och går ganska trevligt. Frontbredden kräver inte mycket kraft, men den går ändå lite sävligt tillväga när den byter riktning. Bygget känns som en upplättad Katana som inte är inte är lika styv och metallig, men Shiro är fortfarande ganska dämpad. Den här skidan påminner mig faktiskt om Salomon BBR fast i ett bredare (och inte minst i ett mer socialt accepterat) format. Liksom Amplidskidorna testas Shiron under dimmiga förhållanden och det gick inte att åka speciellt fort. Därför kunde inte stabiliteten testas med någon trovärdighet. Shiro är definitivt en bra skida, men den har gått åt helt motsatt håll mot vad tex R2 och andra skidor i den kategorin har gått idag. Tror dock det är många bakåtsträvare som gillar att stå långt bak och folk med i viss mån en smått taskig teknik som tycker att den är trygg “när det går fort" som kommer gilla den. Jag känner att jag skulle vilja ha en halv dm mindre taper och flytta fram bindningen ett par dm..." För test från fler åkare, se förra årets test. [b]Faction 3.Zero 183cm, 142/112/132mm, r=25m [img]https://www.freeride.se/img/review/original/10018_pic1b.jpg[/img] Testad i: Åre Testad av: MnO[/b] Faction är ett märke som har levt en anonym tillvaro i de flesta kretsar, men de har fått ett rejält uppsving det senaste året efter att de signade legenden Candide Thovex förra vintern. Ett genidrag rent marknadsföringsmässigt som sammanföll med att Candides tidigare projekt CoreUpt drabbades av ekonomiska problem. 3.Zero är en skida som har funnits i många år och den var tidigt ute med hybridspann, vilket har blivit i princip standard på marknaden idag. Shapen är neutral med 25 meters radie fördelade med 10mm:s taper. Indrag saknas och skidan ser väldigt traditionellt bc-jibbig ut med fulla rundade tips och en relativt centrerad monteringspunkt. En del skidor kan man med ganska god precision gissa sig till i förväg hur de ska kännas på snön. En stenhård metallbiffig skida känns på ett visst sätt och en keramisk Völkl känns på ett annat, men lika karaktäristiskt vis. 3.Zero däremot förvånar mig rejält när jag väl börjar åka. Istället för en lite nervös sprallig bc-jibber som den ser ut att vara bjuder 3.Zero på massor av grepp, spår och pondus. Det känns nästan som det har smugits in lite metall på vägen någonstans, även om det känns lite osannolikt rent logiskt. Dämpningen är kanonfin med mycket närvaro, men ändå bra filtrering av slag och ojämnheter. Isgreppet är också suveränt bra och Factionlaggen spårar tryggt och säkert med fullt tryck även över de hårdaste partierna. Mycket imponerande för en skida i den här kategorin och återigen en stor, stor överraskning. Man ska som vanligt inte döma katten efter pälsen. Vad som stör i upplevelsen är tailen som är bred i uppböjningen, vilket medför att den kastar upp otroligt mycket snö. Det är en riktigt gammal god twintipkvast med snö som sprutar upp bakom en så fort man åker i snö som är det minsta mjuk. Det kan ju tyckas vara coolt, men den kraft som åtgår för att skicka upp snön halvvägs till månen hämtas från åkriktningen och ingen annan stans. I grovkristalligt pärlsocker som det är gott om för stunden bromsar det så mycket i ytterskidan att jag har svårt att få med mig den. I vårsnö hade det varit än värre förmodligen och i lite satt 3-4 dagar gammal kallsnö kan det inte vara annat än ett tydligt problem. En liten störig detalj hos en i övrigt riktigt, riktigt bra skida. [b]Black Crows Nocta 188cm, 146/125/140mm, r=18m [img]https://www.freeride.se/img/review/original/9222_pic1b.jpg[/img] Testad i: Åre Testad av: MnO, xJONx, MarkusO[/b] Nocta är en hyllad skida som kom förra året och som är tillbaka oförändrad i år, förutom det obligatoriska dekaltrimmet i form av ny grafik. Same shit different colour, helt enkelt som så många gånger förr. I det här fallet skulle man snarare kunna säga "same gold, different colour" dock och det är nog många som är tacksamma för att Black Crows inte har gått in och petat i något som bevisligen är bra som det är. Nocta är en rejält bred skida med en modern balans och kort radie på 18m. Tapern är begränsad med endast 6mm skillnad mellan fram- och bakände och hela skidan andas symmetri. Rockern är liksom shapen ganska unison fram och bak och den är ganska kort, men tydlig och har lite lowrisetendens, även om sluthöjden är ganska hög. Konstruktionen är åt det dämpade hållet med ganska mycket gummi. Flexet däremot är till skillnad från de flesta andra Black Crows-skidor genom åren ganska snällt. Det här är en skida som blandar den vuxna känslan hos de svarta korparna med den lekfullhet och lättsamhet som man förväntar sig av en skida i den här kategorin. För testgruppen var det här en skida där åsikterna gick isär en aning. Jag, MnO, gillade den inte riktigt fullt ut. Jag upplever den som lite småseg och inte alls så poppig och rolig som många recensioner säger. För mig kunde den definitivt ha bantat ner sig 5-6mm. Då hade den blivit rappare och roligare, utan att förlora speciellt mycket av flytet i bra snö. Jon däremot hissar den stort och kallar den för en av sina favoriter. Det förklaras förmodligen med att han åker hårdare och därmed får ner mer kraft i skidorna. Markus: "Njae. Jag hade stora förhoppningar på Nocta, men jag är besviken efter test. Jag tycker den är för lös bak och den är också allmänt tunggungig i manövrar och när det är stökigt. Jag tycker den är för mjuk och hittar inte alls lika rätt som med Sevun (se nedan). Den är snäppet för stor för sitt eget bästa på mina fötter. 115 istället för 125 i det där bygget hade passat mig bättre. Eller också behålla måtten, men liva upp skidan en aning med mer krisp och spänst" Jon: "Jag tycker det här var en väldigt väl avvägd skida och jag trivdes verkligen på den. En av årets bästa skidor för mig och en av testvinnarna i kategorin. Den beter sig lugnt och sansat med lagom mycket närvaro och finkänsla i snökontakten. Jag upplever Nocta som lekfull, men ändå relativt stabil. Shapen går förmodligen väldigt bra offpist också, samtidigt som den är fullt godkänd och oftast rent underhållande i pisten. Jag skulle definitivt kunna åka runt med den här som huvudskida för Alperna. Gruppen åsikter går isär en hel del när det gäller Noctan, vilket annars inte är så vanligt och det förvånar mig. Det kan eventuellt vara en kanttrimsfråga, eller också kan det vara små skillnader mellan årsmodellerna. MnO och Markus åkte på fjolårsskidor och jag åkte på årets. Enligt tältpersonalen skulle det bara vara en grafikuppdatering, men det kan också skilja i trim, kantskick eller liknande och det påverkar säkerligen intrycken." Testresultatet känns något osäkert, eftersom vi upplevde skidorna så olika. Som Jon säger ovan så var det två olika årsmodeller som testades och Markus och MnO gillade inte fjolårsskidan som fanns på test i Åre, medans Jon hyllade 2013-modellen som testades i Trysil. Vi låter det vara osagt om det påverkade testintrycken eller ej, men det är troligt med tanke på hur rapporterna ser ut. Det är sällan som det skiljer så mycket i intryck. [b]Black Crows Sevun II 191cm, 146/117/136mm, r=25m [img]https://www.freeride.se/img/review/original/9223_pic1b.jpg[/img] Testad i: Åre Testad av: MnO, MarkusO[/b] Långköraren Sevun har i år fått tillägget II i namnet och det är sannerligen en uppgradering det handlar om. Sevun har alltid varit en bra skida, men den har känts omsprungen av modernare shaper i sin brist på vettig rockerlösning. I takt med att man vänjer sig vid rockerskidor märker man vilken skillnad det gör i hanterbarheten på alla underlag, oavsett om det är lössnö, uppkört, mjukt, eller som i helgens fall fast pistunderlag med mjuka partier. De tidigare versionerna av Sevun har känts stora och lite otympliga, om än med fina prestanda för de som har kunnat hantera dom. Den nya rockade varianten är så otroligt mycket mer lättåkt att man häpnar över hur stor skillnad det kan göra med att justera flexkurvan och lägga till en rejält tiprocker. Det är fortfarande en skida som kräver en hel del kraft och den kan säkerligen även i den här versionen hantera tunga åkare som står på ordentligt, men den stora skillnaden är att skidan nu är åkbar med full behållning även för en åkare i 70-75kg:s-klassen. Sevun är ett bastant bygge med mycket fiber och en ganska tjock träkärna och det är en äkta charger, även om den har gjorts tillgänglig för fler i år. Den är också ganska tung och känns allmänt stor direkt när man plockar den i skidstället. På snön beter sig skidan därefter och är lugn och trygg i alla rörelse, men samtidigt är den inte alls svåråkt. Den hänger med direkt när man sätter skäret och plockar villigt in kortsväng efter kortsväng. När det stökar till sig får man lägga ner lite mer kraft, men den svarar och styr relativt rappt ner mellan ojämnheterna. Släpper man ut den i större åkning sitter den kanonbra på underlaget och stabiliteten som alltid har kännetecknat Sevun finns kvar och skidan brakar igenom eller över det mesta utan att klaga. Markus fyller i: "Stor, chargig och tung. Det känns redan på väg mot liften att det är rejäla grejer under fötterna. I år har den fått tiprocker, vilket verkligen har gjort modeller mer tillgänglig. Jag har inga problem att driva skidan, även om det kräver mer motivation och kraft än med något annat jag testar under helgen. Så länge benen är pigga och humöret på topp är det inga problem alls. Sevun går riktigt bra. Jag gillar den verkligen. För stor för mig som endaskida, men som charger när andan faller på skulle den utan tvekan leverera." Sevun av år 2013 är med bred marginal den bästa versionen hittills. Gillar du Black Crows större skidor från tidigare år kommer du att älska den nya Sevun. [b]Head GTO 200 190cm, 117/62/99mm, r=15.8m [img]https://www.freeride.se/img/review/original/9878_pic1b.jpg[/img] Testad i: Åre Testad av: MnO[/b] Head GTO är en udda fågel i den här samlingen skidor. Det blir den enda pistskidan som testas i år, men eftersom den är en så speciell skida känner jag mig tvungen att ta den på en sväng i backen. Det är egentligen ointressant att testa skidor som står så fullständigt ensam i sin kategori, men eftersom den kördes ett antal åk, så tänkte jag i alla fall lämna en kort rapport. För den som inte känner till projektet är det i princip en replik från Head tillsammans med Ted Ligety på FIS beslut att ändra reglerna för radier på storslalomskidor. GTO:n är en skida i riktig fullängd med racinginspirerad konstruktion och mycket skärning. Förmodligen en sådan skida som Ligety gärna hade sett som tillåten på tävlingsbanorna... (sen att just Ligety har varit mycket framgångsrik i världscupen efter införandet av de nya reglerna är ju en annan femma...). GTO finns i 180, 190 och 200(!)cm. Den vi testar är 190cm-varianten, trots det något förvirrande 200-tillägget i namnet. Det är en skida som för tankarna till de tidiga timglasskidorna som var långa och hade mycket skärning. Den är så smal som 62mm under foten, vilket ändå borgar för att den inte behöver göras så vulgärt bred fram för att skärningen ska bli tillräckligt kort. 15,8m i 190cm är ändå en ny erfarenhet och något som man inte har sett på länge. Hur går den då? Jo, det går kanon, rent ut sagt. Stabiliteten är suveränt bra, även om man som bredlaggsvan åkare får passa sig lite med den smala midjan. Den skär fast på ett sätt som jag nästan hade glömt bort att skidor kan göra, men den gör också, såklart, att bettet på hårt underlag är bastant och framförallt direkt och aggressivt. Skärande svängar läggs utan ansträngning och det är ren nöjescarving i hög fart det handlar om, trots att testpisten börjar bli sliten. Vad som förvånar är att även sladdsväng och korta rappa svängar går alldeles utmärkt utan det minsta tendens till vobbling eller sladdovilja. Den är helt enkelt mycket välbalanserad och kul hur jag än forcerar. Om den är bättre eller sämre än andra pistskidor av idag låter jag vara osagt, eftersom vi inte testade några andra, men det är en mycket trevlig skida för åkare som uppskattar den extra stabilitet och trygghet som en lång skida ger. Friskt vågat och allt vunnet, Head. En kul fläkt i det annars likformiga pistsegmentet. [b]Head Hammered 115 SW, 181cm, 148/113/131mm, r=19m [img]https://www.freeride.se/img/review/original/10253_pic1b.jpg[/img] Testad i: Åre Testad av: MnO och PNyberg[/b] När vi ändå snackar om udda fåglar från Head är det lika bra att ta upp Hammered 115. Den stora frågan som vi alla ställer oss är: "Hur tänkte ni nu, Head?". Det här är en bc-jibber som vid första anblicken framstår som relativt standard. 113mm med 19m radie och lite rockerinslag är ju knappast något som får ögonbrynen att höja sig. Men när vi lägger till 17mm taper börjar vi ana oråd. Monteringspunkten som sitter enormt långt bak är nästa stora frågetecken. Har Rax skis varit inblandade? Vi provflexar skidan och konstaterar att framförallt tailen är mjuk som ett läskpapper i regnskog och dessutom är tailrockern både lång och sluthöjden är i det närmaste extremt hög. Alltså: Smal tail. Supermjukt tailflex. Massor av tailrocker. Sjukt hög tail. Extremt bakmonterad. Kan det gå att åka på? Nej, säger PNyberg och åker skrattande ner för Gästrappet och det ser ut som att han har två clownskor på fötterna. Sällan har denne man sett så passiv ut på ett berg. Han kommer inte rätt på skidorna hur han än försöker och det är inte svårt att förstå varför när jag senare kliver i samma par. Det finns INGEN tail att jobba med. Noll. Nada. Och det finns inget grepp att jobba med heller. Lika noll och nada där, vilket gör det för dagen hårda Gästrappet till en mycket stor utmaning. Efter att vi flyttar fram bindningen 5cm börjar det ändå bli ok och skidan är inte fullt ut så oåkbar som PNyberg strax innan skanderade ut. I riktigt mjuka partier framkommer ändå idén med modellen. Den är sjukt snabbsvängd, flytig och frågan är om det går att göra en mer lättsam skida än så här som ändå sitter ihop. Det som är mest oklart är hur man kan kalla en sån här skida för Hammered? Visst, man kanske menar att man har bankat biffen mjuk med en mörhammare, men ett hammartema borde innebära något tungt och stabilt, speciellt kombination med hårdrocksgrafiken och Motörheadloggan. Hammered 115 är raka motsatsen till tungt och stabilt. Den är snarare lätt och silkesmjuk och kommer inte ens ge en bananfluga en blåtira. En grafik med rosa moln och små ponnys hade passat betydligt bättre. Förmodligen hade den här skidan kunnat bli riktigt skön med en mer vettig monteringspunkt i vissa typer av snö, där det inte bromsar för mycket och man inte drabbas av den uppenbara risken för tip bend overload med den höga och mjuka tippen. I skog och trixig åkning kan man antagligen dra nytta av de reptilsnabba reflexerna och den otroligt lättsamma auran. Men... vi förstår er ändå inte Head. Man måste ju ändå ta sig fram till skogen och förr eller senare kommer man att behöva lägga en sväng i uppkörd snö. Lite mer styvhet hade gjort underverk utan att den hade blivit märkbart svårare att åka på. Och hur kunde den rekommenderade linjen hamna så långt bak? Oklart. Väldigt oklart. PNyberg är som sagt inne på samma spår: "Head har ända sedan de tidiga fetingarna haft någon form av bas till sitt märkes-DNA i form av hårda skidor mer åt det raceiga hållet. Monster 103 och de efterföljande SuperMojo är väl de mest typiska exemplena på det. Med Hammered tar Head ett ENORMT steg från dessa två klassiker. Exemplaret som fanns på testet hade dock ändå hämtat en del inspiration från nämnda Monster 103, och det i form av monteringspunkten. Med ett traditionellt brett racebygge som M103 fungerar det. På en bc-jibber med mycket rocker är det snarare katastrofalt långt bak. Tailen är därmed extremt kort och dessutom mycket mjuk. Det finns inget stöd eller svar överhuvudtaget bakom foten. Samtidigt är nosen lång och mjuk och man fick mer eller mindre nosen på läppen när det började att bli uppkört. Jag hann inte ändra monteringen (dock gjorde MnO det och fick lite mer ordning på skidan) och det är av den anledningen svårt att i detalj recensera den här skidan. Jag upplevde Hammered som orolig och med en total brist på pondus. Nosen ger vare sig feedback eller kontroll och tailen är för vek. Det känns som att åka på ett par snowblades. Det är framförallt monteringens fel, även om skidan är supermjuk i övrigt. Den hade kanske haft en chans om jag hade monterat fram den en rejäl bit, men den satt trots allt på rekommenderad montering, så tältpersonalen gjorde inte fel i sak egentligen. En mjuk jibbskida monterad som ett par Explosiv från början på -90-talet? Hur kan man göra ett så fatalt misstag?" Hammered är en skida för lättviktare, damer eller för åkare som vet att dom föredrar mjuka och/eller extremt bakmonterade skidor. Flyttas bootcenter fram rejält vaknar skidan till och många som gillar mjukisar utanför pisten kan säkert trivas. Pisten däremot blir aldrig någon hemmahamn för Hammered. [b]No Copy True Orange 188cm, 155/120/145mm, r=? [img]https://www.freeride.se/img/review/original/9680_pic1b.jpg[/img] Testad i: Åre Testad av: MarkusO[/b] True är något som ser ut som en serie skidor från No Copy som innehåller tre skidor med namn från citrusfrukter. Det visar sig vid en närmare granskning att det faktiskt är en och samma skida det handlar om, men den finns i tre olika grafikversioner. Skidan som testas i Åre har apelsinfärg och heter helt logiskt True Orange. True är NoCopys charger. Det är en stor och väldigt tung skida med mycket material inpressat. Den känns tjock och är tjock i ett klassiskt sidewallbygge. Bootcenter är placerat i princip i mitten, vilket känns lite underligt med tanke på den bastanta bakänden. I åkning tar bakänden över balansen nästan totalt och den är svår att trycka ur med kontroll. Det känns konstigt att göra en nästan helt traditionellt shapad charger och sen montera den i mitten. Det är inte utan att man undrar om konstruktören bara har ritat en linje en bit fram på skidan eftersom det är trenden på marknaden just nu. Vad som inte riktigt hängde med i den streckdragningen är anpassningen av shape och konstruktion som inte alls passar med en centermonterad stance. MarkusO får inte ordning på den här besten och ställer sig frågan om vem som egentligen ska åka den här och tycka om den. Nja, det här blir ingen fullpoängare. Långt ifrån. Skidan känns inte riktigt genomarbetat och hade definitivt mått bra av att ta en vända på ritbordet efter prototyptesterna. Den är väl styv även om man är stor och stark och den är stum, trög och allmänt bångstyrig. Den är stabil som en betongvägg, men stabilitet går att bygga in i vad som helst. Det luriga är att bygga stabila skidor som ändå är roliga att åka och där falerar NoCopy den här gången. [b]Fischer Bigstix 110 186cm, 139/110/124mm, r=24m [img]http://www.fischersports.com/upload/filecache/2a103777c7413bd1285e6e667c828124.png[/img] Testad i: Åre Testad av: xJonx [/b] Bigstix är en långlivad serie i Fischers sortiment. Fischer har legat rejält efter på friåkningssidan ett tag samtidigt som de har fortsatt sälja raceklingande wc-lookalikes till mängder av tyska alpbesökare. Det klarar man sig säkerligen bra på och då är det inte intressant att lägga ner alltför mycket insats på friåkningslaggen. Nu har det dock dykt upp nya varianter av Big Stix och de har äntligen försetts med rocker, om än väldigt lite sådan. 110:an har en knappt synlig spanniniterad rocker som ändå ger modellen ett uns av den typiska ingångsservot av tiprocker på fast underlag. Flexet är mjukt och runt och skidan är lätt att böja igenom i åkningen. BigStix 110 är inget för den kraftfulla åkaren, utan det är snarare en mycket lättåkt, trygg och smidig skida för åkare som har lätta fötter, eller som inte lägger ner mycket kraft i åkningen. Den klarar förvånande nog hög fart ganska bra, men när den sätts under tryck i fart klarar den inte av situationen. Det fladdrar och viker sig och blir allmänt svårhanterat tills man saktar ner igen, eller släpper på trycket. Skidan känns lätt på foten och på snön och den är ganska dämpad och lugn så länge farten hålls måttlig. På vägen mellan fot och snö finns en del gummi, men ingen metall. Träkärnan är förmodligen byggd i ett lite lugnare träslag. Snökänslan är aningen indirekt och krisp saknas nästan helt, men det är i det här sammanhanget en fördel. En skida som är så här mjuk och som dessutom är odämpad i kommunikationen med snön skulle uppfattas som väldigt fladdrig och opålitlig. Istället finns det en dov ton som filtrerar feedbacken och som ger ett visst mått av distans till underlaget. 110:an ger ingen direkt retur ur sväng eller liknande utan det är snarare en skida som ligger lugnt och sansat på snön och väntar på input. När input väl ges gör den som den blir tillsagd utan att kräva speciellt mycket insats som sagt. Det här är inget för en åkare som vill ha en skida som inspirerar till aktiv åkning, utan snarare för åkare som bara vill kliva på en neutral och lättåkt skida som tyst gör det den ska. *** Det var allt för i år. Hoppas ni har haft en stunds givande läsning! /Martin Ottosson MnO [/QUOTE]
Verifiering
Skicka svar
Forum
Utrustning
Freeride - Skidor
MnO&Co:s SKIDTEST 2013
Tillbaka
Topp
