Köp & Sälj
Artiklar
Forum
Nya inlägg
Forumlista
Sök trådar
Medlemmar
Regler/Hjälp
Skidorter
Snödjup
Boende
Prylar
Video
Shop
Logga in
Bli medlem
Vad är nytt
Sök
Sök
Sök bara rubriker
Notera
Av:
Nya inlägg
Forumlista
Sök trådar
Medlemmar
Regler/Hjälp
Meny
Logga in
Bli medlem
Ladda ner Freeride som app
JavaScript är inaktiverat. För en bättre upplevelse, vänligen aktivera JavaScript i din webbläsare innan du fortsätter.
Du använder en gammal webbläsare. Den kanske inte visar den här eller andra webbplatser korrekt.
Du bör uppgradera eller använda en
alternativ webbläsare
.
Forum
Utrustning
Freeride - Skidor
- MnO&Co:s SKIDTEST 2014 -
Svara på tråd
Meddelande
<blockquote data-quote="MnO" data-source="post: 1032806" data-attributes="member: 12152"><p><strong>Fatypus I-Rock FT 190cm</strong></p><p><img src="http://www.fat-ypus.com/images/2014/ski-graphics/small-ski-images/i-rock.png" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p><strong>Mått: 158/126/148, 24m</strong></p><p><strong>Testad av: MnO, MarkusO och xJonx</strong></p><p><strong>Testad i: Åre</strong></p><p></p><p>I Åre har Fatypusrepresentanten jobbat bättre med borrmaskinen och nu har ett antal modeller försetts med bindning och lagts till i det åkbara sortimentet. I-Rock FT, där FT står för Flat Tail, är en variant på den vanliga I-rocken där tailrockern och twintippen har minskats till ett minimum. Nu är det en liten colouirtip med ett aningens plattat spann bak, i kombination med en 40cm lång early rise rocker upp till en klassisk tip. Liksom på D-Sender saknas helt indrag. Shapen ovanifrån sett är helt traditionell, vilket innebär fulllängdskontakt för kanten i hög kantningsvinkel.</p><p></p><p>Vi har tidigare testat originalvarianten av I-Rock, som kan klassas in som en bred bc-jibber, men med en del traditionella inslag. Den skidan är verkligen allround för en åkare som kan lägga ner kraft i snön, och är riktigt bra i både puder och lite svårare snö om man gillar skidor som driver runt i svängen med en carvingliknande sväng istället för en slarvig känsla. I pisten lider original-I-rock av en brist på retur och blir därför lite tungrodd emellanåt, framförallt i greppiga snötyper. Med FT går Fatypus ett steg mer mot traditionell känsla och monteringspunkten är av naturliga skäl flyttad en bit bakåt. Den aktiva ytan och kanten är ökad med runt 6-7 centimeter och tailen är markant hårdare. I Åre är det bara piståkning och här är förändringen ett stort steg framåt. I åkningen märks det framförallt på en mycket tydlig och lättfunnen retur och ett bastant och tryggt isgrepp, utan att skidan trots detta blir svårkontrollerad.</p><p></p><p>I rådande förhållanden med en blandning av is och hård konstsnö, tillsammans med mjuka pucklar och ganska mycket folk, är det alltid med viss tveksamhet man kliver på en hård skida i 125mm-klassen. Så även denna gång, men den oron blåser bort som en fjällvind så fort skidan släpps loss i Gästrappet. I-Rock FT blir en av helgens stora överraskningar. Den bjuder på ett otroligt bra isgrepp och stabilitet finns i överflöd, utan att skidan känns det minsta bökig. Visst krävs det mycket kraft med en så stor och kaxigt flexande skida, men svåråkt är den inte. T.o.m. i trånga lägen och i kortsväng mellan pucklar hänger FT:n med. När jag växlar över till skärande långsvängar går det ännu bättre och den fasta tailen går verkligen att ladda upp med kraft i slutet på svängen så att man skickas in i nästa. Jag går ner i djup position och upplever en ren och mycket distinkt kantnärvaro i skäret, trots att det finns en hel del dämpning på vägen. Förmodligen gör den raka tailen att skidan är en smula stelare än original-I-rocken i puder, men som brett och kraftfullt allroundverktyg är det här en svårslagen pjäs. En kanonskida från Fatypus.</p><p></p><p>Markus säger: "Rejält stöddig skida som verkligen ber dig att ladda på ordentligt. Otroligt bra bett för sin bredd. Blir lite seg när tempo ska växlas, men sammanfattningsvis en mycket trevlig upplevelse."</p><p></p><p>Jon håller med och gillar också den nya I-rocken: "Känns bred och lite stor i kortsväng i pisten, men jag har inga problem att hantera den. Det blir bara lite långsammare i svängväxlingar. Lite tung i känslan, vilket kan bero på monteringspunkten. Spårar dock bra och riktigt kul på skär. Bra spark ur sväng. Kanske den roligaste breda skidan i storslalomsvängar. Lite dov, men ändå alert snökontakt."</p><p></p><p></p><p><strong>Hendryx Funkallistic 182cm</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/12870_pic1c.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p><strong>Mått: 149/110/143, 18m</strong></p><p><strong>Testad i: Tandådalen</strong></p><p><strong>Testad av: MnO</strong></p><p></p><p>Hendryx har genom åren varit försiktiga med att ändra alltför mycket i sitt modellutbud och läget är detsamma i år. Det handlar om justeringar av befintliga former och inga nya modeller har lagts till. Funkallistic är fortsatt en skida i den styva hörnan för tunga och/eller kraftfulla åkare som vill ha en skida som inte viker sig i något läge. För mig har Funken alltid känts som lite väl mycket av det goda som en högpresterande, men synnerligen krävande skida. Årets version har tagit ett klart steg mot mer lättfunnen prestanda genom att ha mjukats upp i tip- och tail. Det är inga jätteskillnader, men det räcker för att känslan av lätt överladd ska försvinna. Kvar finns en rå prestanda med ett fantastiskt isgrepp och en spårvilja värdig en guldklocka från SJ. Sätt an skäret och känn hur all din kraft går rakt ner i snön. Så långt känner jag igen Funken. Det är när jag växlar sväng eller rundar upp åkningen i kortsväng som nyheterna börjar visa sig. Med en mycket glädjande förvåning får jag nu med mig besten i fartdämpande kortsvängar. För första gången går det att låta Funken drifta ur skäret en aning när det blir för trångt eller för brant, vilket hände ofta i Tandådalens testpister. Skidan svarar bastant under foten, men tip och tail går lätt att få loss när jag vill det. Det är precis det som jag har har saknat hos Hendryx hårdare skidor förut. För mig är det den bästa Funken hittills med bred marginal.</p><p></p><p>Känslan i skidan när det gäller snökontakt påminner om en ren raceskida. Det är metall, glasfiber, gummi och en rejäl dos pressat trä som finns mellan foten och snön och det känns tungt och bastant mot snön. Så fort man kantar upp skidan känner man att det här handlar om prestanda. Det har man i och för sig alltid känt när man kliver på ett par Hendryx, men det som imponerar är att den känslan nu kombineras med en hanterbarhet som hittills inte har funnits. Funkallistic har genomgått en osynlig, men tydligt utveckling inför 2014. </p><p></p><p></p><p><strong>K2 Annex 118 (Seth) 181cm</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/11599_pic1c.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p><strong>147/118/135, 26m </strong></p><p><strong>Testad av: MarkusO, MnO, xJonx</strong></p><p><strong>Testad i: Åre</strong></p><p></p><p>Seth Morrisons nya pro-model som går ett tydligt steg mot direktionell freerider jämfört med tidigare generationer, med visst undantag för SideSeth som också hade direktionella drag. K2 har omdesignat linjen rejält tills i år och har glädjande nog äntligen släppt sin snöplogande branta rockerprofil på tip och tail. Annex har en avesevärt lägre och renare tipprofil och numera är det en modern spets som ger flyt hela vägen fram med en tydlig lowrise. Det har tagit ett par år för K2, men nu presenterar de äntligen skidor som inte längre ser ut som fem år gamla hyvelbänksböjda AK Made´n. I puder kommer det att innebära en avsevärd förbättring, och dessutom ger det fördelar på hårt underlag iom att skidan håller sig närmare snön och inte fladdrar lika mycket.</p><p></p><p>Väl i testpisten känner vi dock igen K2-känslan. Det är precis samma konstruktion som vi har sett under många år från K2. Mängder med gummi, lite i mjukaste laget och en rund genomgående flexkurva. Trots en uppdaterad shape lyckas inte Annex imponera på testarskaran. Skidan känns lite obalanserad mellan tip och tail och den är allmänt seg och död. Skär går skapligt, men så fort man försöker runda upp kortsvängarna hänger den inte med. Det är framförallt fartkontrollerande semi-släpp-sladd eller vad man ska kalla det som inte riktigt fungerar. Skidan sladdar rakt ut/fram utan att runda svängen. Framänden är lös medan bakänden känns inlåst och lite överspårig. Förvisso ger det i viss mån en lätthanterlig brist på drag in i svängen, men kul är det inte. Formen är ok, men det är noll känsla i konstruktionen och den lilla retur som finns får man jobba för att hitta. Den här skidan passar åkare som inte bryr sig överhuvudtaget om snökontakt och närvaro, utan bara vill ta sig fram med så lite underlagskontakt som möjligt. Det är en skida som man efter ett par teståk snabbt glömmer. Till och med Jon som normalt sett gillar rejält med dämpning tycker att det här har gått långt över gränsen. "Meh... trist, K2", sammanfattar han.</p><p></p><p></p><p><strong>K2 Shredditor 112 179cm</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/11616_pic1c.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p><strong>Mått: 135-112-130, 20m</strong></p><p><strong>Testad av: PNyberg</strong></p><p><strong>Testad i: Les 2 Alpes</strong></p><p></p><p>Här var det mer nya grejor K2! Shredditor är en midfat 5-pointer med en lekfull attityd. Liksom för den tidigare nämda D-Riddum drar shapen mot kategorins urfader JJ. Vid första ögonkast så ser formen väldigt JJ-ish ut med skarpa övergångar i tapern och en kort sektion med skärning i mitten. Flexet är K2-typiskt runt, men vikten är lägre än förväntat. Det gör att det inte riktigt känns som en K2 vid en första inspektion. Det är inte någon utpräglat lätt skida, men den är avsevärt lättare än de flesta andra lagg från den amerikanska tillverkaren.</p><p></p><p>Det massiva indraget gör att skidan känns lätt på foten och skidorna blir därmed väldigt lekfulla. Den mjuka nosen och tailen känns helt rätt för kategorin och gör skidan lätthanterligt snabbsvängd. Trots den mjuka tippen märker PNyberg inga tendenser till "tip bend overload" (när nosen överflexar och börjar bromsa istället för att flyta) trots att han i testsyfte verkligen försöker gå över gränsen. Det tyder på en väl avvägd kärnprofil och en lyckad flexkurva. </p><p></p><p>PNYberg fortsätter: </p><p>“Radien kändes bra och fungerade bra i de förhållanden som var aktuella i Les 2 Alpes vid testtillfället. I klartext innebär det alla tänkbara förhållanden, för på berget fanns det mesta den dagen. Även på hårdare partier var det lätt att både hitta och hålla skäret genom hela fartregistret. Värt att nämnas är att 179an och 189an känns som HELT olika skidor...alltså verkligen olika. 189an är bra mkt styvare och ser inte alls lika harmonisk ut i formen som 179an gör. Förmodligen är 179cm:aren utgångslängden och sen har 189 inte riktigt hängt med i skalningen. Eller också är det ett medvetet beslut från K2 för att få lite mer charge som krydda till lekfullheten i 189-versionen. Det hade också varit önskvärt att K2 hade valt att ta rockern från Shredditor 120 istället för att välja den som nu är aktuell på 112:an. I fallet 120 är rockern lite längre och har ett lägre avslut, vilket känns mycket bättre. I 112:an har K2 valt att lägga en högre och brantare böj på nosen och det känns som att den kan få rejäla plogeffekter när den kommer under snön. Risken är uppenbar att man flyger över styret aningen oftare än vad som är bekvämt."</p><p></p><p>PNyberg konstaterar avslutande att han trivs ganska bra på Shredditor 112.</p><p>"Jag skulle inte ha hatat mitt liv om jag blev tvungen att åka runt på par 112:or i 189 som varjedagskida. Det hade förvisso blivit en lekskida, men man ska ju ha kul på berget. Med tanke på min minimala trick-repertoar kunde en skida som denna även fungera i parken. Överraskande kul och modernt från K2 må jag säga!"</p><p></p><p></p><p><strong>Line Opus 185cm</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/11695_pic1c.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p><strong>Mått: 144-118-141, 17m</strong></p><p><strong>Testad av: xJonx och MnO</strong></p><p><strong>Testad i: Åre</strong></p><p></p><p>En skida som jag har sett fram emot att få testa, men det har dröjt tills nu. Mr Pollard var tidigt ute med bra idéer när det gäller rocker och anpassning av flexkurvor och geometri osv till den nya tidens skidor. Termer som "early rise", "early taper", och skidors förmåga att gå rent genom snö när de inte flyter osv är viktiga framsteg i synen på hur rockerförsedda skidor ska byggas. Den enkla varianten där många tillverkare helt enkelt bygger en vanlig skida som bara böjs upp en aning, fungerar bevisligen inte lika bra i puder som en skida där hela skidans längd används till att skapa flyt. Det gäller både ur aspekten att hålla en skida på snöns yta och i aspekten att få en skida att gå rent och ostört när den väl inte förmår flyta längre. Pollard var en av de första att sätta ord på dessa tankar och det märks också i hans egen modell, Opus. Det här är en lekfull symmetrisk bc-jibber med en centrerad monteringspunkt och en del rocker. Spetsen är av lowrise-karaktär, men inte någon extrem sådan. Tailen är rejält uppböjd den med såklart och har en liknande rockerprofil som fronten. Alla som har sett Pollard åka vet att han värdesätter egenskaperna switch.</p><p></p><p>Skidan är väldigt jibbig i balansen och faktiskt en av de skidor som testas som är mest centerorienterade i känslan. Balansmässigt påminner den mycket om CMD:s Wizard faktiskt, så om man trivs med den, eller tvärtom så skulle man enkelt kunna byta mellan Opus och trollkarlen. I pisten förvånar Opus med att visa en stor dos mogenhet och en tydlig spårvilja. Med tanke på skidans karaktär i övrigt förväntar man sig ingen vidare pistprestanda, men faktum är att om man bara åker in sig på skidans centrerade balans så går den riktigt bra, även i en försäsongspist. Pressar man på i lite högre fart kommer man till en gräns när skäret börjar bli otryggt och det släpper en aning, men det känns mer som gubbsläpp än som haveri och är förmodligen även i första hand en fråga om mod och teknik som så många gånger förr i skidåkningssammanhang.</p><p></p><p>Flexkurvan är relativt lång och mjuk, men det finns lite stuns under foten som hindrar ojämnheter från att slå igenom fullständigt. Trots en ganska rejäl midjebredd på 118mm känns inte skidan alls stor. Det är ingen lättviktare, men den är ändå lätt att få med sig och känns rapp och fin i trånga lägen. För att få den riktigt lekfull krävs det dock att man trimmar om kantvinklarna en aning. Även om det är en fröjd att hitta så mycket grepp i en lekfull offpistskida så kommer ändå det ganska aggressiva kanttrimmet att göra den lite tungrodd i långa åk i alperna. En ökning av hängningen rekommenderas därför för kreativa åkare som köper den här skidan för att leka loss på berget.</p><p></p><p>Överlag en riktigt bra allroundskida med en lite tyst och dov, men inte överdrivet död, snökontakt som känns typisk för Line. Den passar åkare som är vana vid, eller vill vänja sig vid, fullt ut centermonterade skidor.</p><p></p><p></p><p><strong>Line Sir Francis Bacon 190cm</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/11696_pic1c.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p><strong>Mått: 140/108/136, 20m</strong></p><p><strong>Testad av: MnO och xJonx</strong></p><p><strong>Testad i: Åre</strong></p><p></p><p>Lines långkörare i allroundklassen i bredlaggshyllan. Den med åren blivit lite smalare och gått ner till den numera nästan standardiserade bredden 108mm, men har å andra sidan samtidigt fått först rocker och sen mer rocker i tippen för att nå samma flyt. Rockerkurvan är Lines standard med en early-rise som går upp mot en relativt låg tip. Skidan har också precis som förväntat en aning spann under foten. SFB har under många säsonger ständigt varit ett tips till åkare som letar efter en skida som ska vara en kamrat på berget som klarar allt, tex under en säsong eller för månadsprojekt till alperna. Skulle man räkna antalet SFB som det har tipsats om i forumet genom åren så ligger den förmodligen högt upp i rankingen. Och visst är det en bra skida. Den är så neutral att vissa möjligen valt ordet intetsägande, men det är ändå skida 1.0. Snökontakten liknar den i Opus och är lite dovt mörk, men det finns ändå en respons från underlaget som livar upp åkningen. Line är bra på att balansera dämp och direkthet.</p><p></p><p>Flexkurvan är harmonisk med lite extra stuns under foten, men ändå inte hård nog för att bli brytig. Den presterar förvånande bra på hårdare underlag och det finns en hel del tryck att plocka fram när det går undan. Även om Pollards skidor alltid har mycket lekfullhet i sig så ska man inte förledas att tro att SFB är en ren leksak för butters och sidecountrykreativitet. Även den som trycker på i pisten, eller över uppåkta partier har mycket att hämta i SFB:n. Greppet är också riktigt bra och faktiskt fullt i klass med Lines mer direktionella allrounders. Jon upplever att skidan går kanon till en viss gräns, men när han lägger i max tryck och driv i skidan släpper greppet och stabiliteten en aning. Det var inget jag upplevde, men då tar jag det å andra sidan klart lungare än Jon, även om han för tillfället är mer mänsklig än vanligt med sin nyopererade knäskada.</p><p></p><p>Balansen i skidan är styrbar och det går att gå fram långt och stå centrerat om man vill, men det går lika bra att gå bak till -6 någonstans och köra den med en traditionell montering. Skidan är mycket förlåtande för både vikt- och bootcenterplacering och därmed är det också en skida som passar många typer av åkare. Den här kan man sätta under fötterna på en ren jibber och en konservativ ren direktionell åkare samtidigt och båda kommer att bli nöjda, förutsatt att man justerar monteringspunkten.</p><p></p><p>Bredden 108mm borgar för en smidig, kompakt och lättmanövrerad känsla där man slipper den vridkraft som dyker upp i fötterna när midjemåttet växer mot eller över 120mm. Det är inte svårt att inse varför den här breddklassen når allt större populäritet. Duktiga åkare som vill ha en smidigare skida för åkning eller tur, nyare offpiståkare som inte riktigt kan hantera fullstora bredlagg och åkare som gillar att åka i komfortinriktade SPK-alike-tofflor istället för hårda högpresterande pjäxor. Anledningarna är många till att kliva ner en aning i bredd. Det kostar en del flyt, men i ärlighetens namn åker en medianåkare även inom den avancerade friåkargruppen väldigt sällan i snö där inte 108mm räcker till. Det här är en vettig kategori för väldigt många helt enkelt och SFB är en stark skida som full förståligt har många anhängare. Vad som talar emot den är att shapen börjar bli lite gammal. Det finns skidor med modernare rockerkurvor framförallt som kan utnyttja bredden bättre för flyt. Även om Pollard är bra på att snacka om rockerformer och dess förträfflighet så har de släppt tätpositionen de senaste åren och kör vidare på en 3-4 år gammal profil i tip och tail. Inte desto mindre fortsätter SFB att vara en go skida.</p><p></p><p></p><p><strong>Line Sir Francis Bacon 184cm</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/11696_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p><strong>Mått: 140-108-136, 18m</strong></p><p><strong>Testad av: PNyberg</strong></p><p><strong>Testad i: Val Thorens</strong></p><p></p><p>PNyberg lämnade följande rapport efter en Baconkryddad lössnödag med 184cm-versionen i Val Thorens:</p><p></p><p>“Bacon är bra! Det är gott, knaprigt och framförallt jävligt roligt att åka på! Dessa testades i Val Thorens två dagar efter snöfall, dvs när pudret började bli uppkört. De tre dalarna är stort dock och det fanns mycket bra snö att hitta. Jag har alltid varit nyfiken på SFB, men jag har aldrig lyckats få till ett test av den enkla anledningen att de skidor som har funnits tillgängliga ALLTID har varit utlånade. Det finns ett par sådana skidor som alltid är utlånade på alla skidtest i Sverige...VARJE J***A GÅNG! Tur att jag är i Frankrike nu istället...</p><p></p><p>Det första jag känner är att "oj! dessa är lätta på foten" och "oj! dessa är mjuka i tip och tail!". För det är de! Riktigt mjuka och lätta och det känns som att man inte har något under fötterna alls (fast på ett bra sätt). Jag carvade lugnt och roligt och försökte på årets första butters som gick bättre än förväntat och det har jag med all sannolikhet skidorna att tacka för mer än min (bristfälliga) teknik.</p><p></p><p>Sedan tog jag en kort hajk upp till ett kort, brant och nästan orört puderfält (kanske var orört av just anledningen att det var kort?) för att få känna lite på planing med SFB:n. De flöt riktigt fint, men jag kunde inte driva skidorna på samma sätt som vanligtvis gör utan fick istället stå mer neutralt. Monteringen var satt enligt EPs rekommenderingar på -2,5cm från TC och det känns helt rätt, även om jag fick ställa om tekniken en aning.</p><p></p><p>Efter att ha justerat stansen lite så var alla dyktendeser borta och kvar fanns en otroligt lättmanövrerad skida! Glad i hågen gled jag bort till en annan liten brant som jag hade kört dagen innan på mina Head Supermojo 103 (och då förstår vi alla varför den gode Nyberg fick ställa om stancen lite… /MnO). Supermojon har som alla vet inbyggd autostomp och fartspärr saknas helt. Det var betydligt mer uppåkt dag 2 och de flesta landningar på givna klippor var mer eller mindre utbombade...men vafan det är klart att man som forumets testpilot måste prova hur skidorna känns även i svåra landningar! I första skuttet har jag full kontroll i luften och bemödar mig med att se om skidorna fortfarande sitter kvar på foten (kan lätt misstolkas som att jag grabbade här..men så var inte fallet) pga den lätta svingvikten. De gör de som tur är och landningen sitter bra. Jag drar vidare med 2-3 goa svängar i detta roliga underlag (puder blandat med puckel) ner till en klippa som jag har i minnet sen gårdagen. Siktar lite mer vänster än igår för att undvika det värsta bombhålet och flyger utför. Stompar med vikten mitt under foten (såklart). Med så mjuka spetsar i båda ändar krävs det precision i landningarna och den här gången prickar jag rätt. Tailen är i det här sammanhanget väl lång, men mjuk, och ger inte helt det stödet som jag helst skulle haft på en varjedagskida. Å andra sidan har den säkert kvaliteter när det idkas rövenförst-åkning. Det är dock något som jag varken utövar särskilt ofta eller särskilt bra.</p><p></p><p>Ser du efter en lekfull varjedagskida som klarar det mesta, förutom STENHÅRD åkning i shitfuck (det är ju det nya nu efter jonsberts bravader…) som gör allt inklusive park så har du en stark kandidat här. Den passar även till personer som letar efter sina första puderplank men inte vill ha alltför breda, stora och tunga saker. För er som är i min storlek så finns det även en 190cm variant i år… Tyvärr fanns inte den tillgänglig för demo."</p><p></p><p></p><p><strong>Majesty Lumberjack 185cm</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/12933_pic1c.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p><strong>Mått: 155/120/145</strong></p><p><strong>Testad av: MnO och MarkusO</strong></p><p><strong>Testad i: Tandådalen</strong></p><p></p><p>Hos Majesty har det inte hänt så mycket i modellprogrammet på freeridesidan tills i år. De låter de tidigare modellerna ta ett varv till och uppdaterar bara grafiken. Konstruktionsmässigt både känns och ser skidorna identiska ut. Först ut på en provtur är Lumberjack, en 120mm bred puderspecialist med en honeycombtrimmad blandträkärna av lätt poppel och kompakt ask. Ganska lovande konstruktion med andra ord, men intrycket från förra årets Majestyskidor består. De är välpresterande rakt över, men saknar det där lilla extra för att sticka ut, både ur ett positivt och negativt perspektiv. Lumberjack är inget undantag, även om fullrockern uppskattas storligen. Det här är äkta plug and play. Det här är en typisk skida som man kan kliva på och sen sluta fundera, om man nu inte som författarkvartetten har en prylteknisk ådra och gillar just att fundera över prylar.</p><p></p><p>Lumberjack är en relativt symmetrisk skida som också balanserar som en sådan. Man har ganska mycket skida bakom foten, både i bredd och längd och det gäller att stå mitt på för att hitta rätt i skär och kortsväng. Går man för långt bak viker sig tailen en aning samtidigt som skidan visar en tendens av att skena iväg. Det är inte direkt svårkontrollerat, men det blir en smula bångstyrigt. Med en centrerad vikt däremot är skidan istället lättkantad om än en smula långsam. Den hänger med runt på ett servostyrt sätt och i lite bökigare snö är det en fröjd att låta fullrockern ta hand om förböjningen av skidan. Även om fullrocker också har sina nackdelar så är det konstigt att marknadstrenden just nu går mot enbart hybridspannade skidor. Fullrocker har definitivt sin charm och det ger en lättsvängdhet även hos riktigt breda skidor som inte går att matcha med en spannsektion under foten.</p><p></p><p>Rockerformen är kanon under foten, men i ämnet tip och tail lämnar den en del att önska. Tyvärr är tip och tail av gammaldags typ med riktigt brant böj, vilket känns hopplöst förlegat och kan sägas vara en relik sedan den tiden då skidorna saknade rocker. Redan i partier med pärlsockrig konstsnö känns tailbraken tydligt. Även om det inte stör i just det här fallet så ger det en indikation på att den här skidan kommer att bjuda på ett rejält bromsande tailsnösprut i mjukare snö vid kantning. Dessutom är tippen lika brant och den kommer att ploga ordentligt med snö när den inte förmår flyta i lätt, nyfallen snö. Båda teståkarna hade gärna sett en uppdaterad rockerkurva i tip och tail och en aning indrag för att minska tailbrake, plogtendenser och en förmodad lätt hookiness i mjukt.</p><p></p><p>Pistegenskaperna är normala för kategorin. Man tar sig fram med den äran och Lumberjack spårar fint i skär så länge det inte är för hårt. Radien känns kort och skidan gillar att svänga. Den lätta känslan i kärnan hjälper till att hålla den stora skogshuggaren skapligt rapp i manövrar. Över riktigt isiga partier släpper det oavsett kraft i skäret, men det gör å andra sidan det mesta annat också. Kortsväng kräver, som tidigare nämnts, en bra balans, men när man väl har åkt in sig är skidan poppig och kul. Svängväxlingar kräver också en mix av insats och finess för att ge maximalt utbyte, men överlag är det ändå små effekter av att göra fel. Överlag en trevlig bekantskap.</p><p></p><p></p><p><strong>Majesty Superior 186cm</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/12938_pic1c.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p><strong>Mått: 135/115/130</strong></p><p><strong>Testad av: MarkusO</strong></p><p><strong>Testad i: Tandådalen</strong></p><p></p><p>Majesty testades mer ingående förra året, men MarkusO tar den ändå på en sväng i Tandådalen. “Superior ser ut som en fivepointversion av Lumberjack. Grundkänslan är också densamma, även om jag upplever den som en aning krispigare. Det är befriande lite vrid från bredden, vilket piggar upp. Nackdelen är uppenbar - kanten är kortare och den stabiliserar därmed sig själv lite mindre än Lumberjack vid kantning. Jag tycker Majesty här har dragit det hela ett steg för långt. Det skulle hållt igen en aning på indragen och då skapat en riktig vinnare. I nuvarande utförande blir den en aning nervös i släppen på hårdare underlag. De dyker upp plötsligt och blir lite mer dramatiska än vad som kan anses bekvämt. En hybrid mellan Lumberjack och Superior borde vara Majestys nästa projekt.</p><p></p><p></p><p><strong>Moment Bibby Pro 186cm</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/11349_pic1c.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p><strong>Mått: 145-120-136, 23m</strong></p><p><strong>Testad av: MarkusO, xJonx, MnO</strong></p><p><strong>Testad i: Tandådalen och Åre</strong></p><p></p><p>Moment fortsätter sin existens på den svenska marknaden, men under ny importör. De nya grabbarna bakom märket har tagit över efter föregångaren Hasses entusiasm och presenterar ett digert utbud i både Tandådalen och Åre. Bibby Pro har funnits i många år, men den har hela tiden uppdaterats. I år har Bibbyn tagit ett kliv mot mer puderfokus, men den fortsätter att vara en referensskida i allroundklassen. Med 120mm som ny midjebredd, en ny rocker och med ett lekfullare och mjukare flex har karaktären ändrats en aning. Det är inte längre en everyday som drar lite mot charge, utan snarare en everyday som inte vill ge avkall på några puderegenskaper.</p><p></p><p>Moment är mästare på att få fram neutrala, men inspirerande konstruktioner och årets nya Bibby är inget undantag. Skidan innehåller massvis med åkkänsla och det är lätt att hitta rätt direkt. Balansen är inte centrerad, men monteringspunkten känns ändå relativt långt fram. Även om man längdmässigt därmed har mycket tail bakom foten är tailen kraftigt rockad och dessutom ganska mjuk, så den upplevs aldrig som stor i aktern. Däremot gör dessa tailegenskaper skidan väldigt smidig och kul när det stökar till sig. I och med breddökningen och uppmjukningen har en del av Bibbys kännetecknande stabilitet på skär försvunnit, men det är fortfarande med full trygghet den släpps iväg även över utmanande partier i pisten. På det stenhårda underlaget blir det lite väl halkigt då och då, men nog känner man igen den där kamratliga Bibbyandan. Bibby fortsätter sin bana som en skida som snabbt blir din vän på berget.</p><p></p><p></p><p><strong>Moment Deathwhish 190cm</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/11345_pic1c.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p><strong>Mått: 138-112-129, 27m</strong></p><p><strong>Testad av: xJonx och PNyberg</strong></p><p><strong>Testad i: Åre och Riksgränsen</strong></p><p></p><p>Moment har som vanligt uppdaterat en hel del i sin breda produktportfölj inför vintern, men Deathwish är en av de modeller som återkommer i oförändrat skick, förutom den obligatoriska grafiktrimningen naturligtvis. Deathwish är en 112 mm skida med everydayprofil från Moment. Den har rocker i tip och tail som är hög, men harmonisk. Det unika med Deathwish är vad Moment kallar Dirty Mustache Rocker. Det är en underlig spannprofil med ett kort plant avsnitt i mitten som sedan går ut i en spannsektion fram och en bak, för att sedan övergå i en mer tradtionell rocker fram och bak. Resultatet blir alltså ett spann som är avdelat med en plan sektion mitt under foten och en skida som har två tydliga kontaktpunkter fram och bak. Idén är att öka greppet på hårt underlag genom att öka trycket på dessa två punkter, samtidigt som egenskaperna i mjuk snö ska bibehållas. Jon och Per testar skidan ett antal åk för att se om verkligheten kan leverera lika mycket katalogen.</p><p></p><p>Jon testar skidorna i Tandådalen och Åre, medan PNyberg luftar den i Riksgränsen. Båda konstaterar att att det känns ovant med trippel-punktcambern, i alla fall till en början. Jag som åkte på DeathWish förra året håller med. De två tydliga kontaktpunkterna känns ibland tydligt, för att sedan helt försvinna i närvaron igen. När skidan sladdas över en puckel, eller drivs på i en stökig runout eller liknande envisas Deathwish med att på ett oberäkneligt sätt bjuda på en lätt hook lite då och då. Det skapar ett uns av osäkerhet i åkningen, men är förmodligen bara en vanesak. Deathwish har bra kantgrepp i sladdsväng och sitter i pressad sväng på alla underlag. Snökänslan är lagom direkt utan att vara för mycket åt det krispiga hållet, precis som flera andra av Moments skidor. Flexet är också mycket väl avvägt och den svarar bra utan att kännas stel. I enklare partier i pisten är det mycket lätt att rada upp carvingsvängar. Den går lätt och smidigt in i svängen och det behövs inte alls mycket kraft för att initiera sväng. Jon delar ut ett svagt minus för att kanten känns lite kort och för att den lättsamhet som finns i lägre farter övergår i en lätt otrygghet när det går fort på skär. Förmodligen är det återigen tryckpunkterna som får skidan att bete sig oberäkneligt. Hög fart och sladdsväng går däremot bra och skidan är trots camberpunkterna lätt att sladda ut i hela fartregistret.</p><p></p><p>Per testar Deathwish i Riksgränsen och får testa på det mesta i snöförhållandeväg, även om nysnön lös med sin frånvaro:</p><p></p><p>“Ända sedan jag först såg spannprofilen på DW så fick jag en känsla av att det här kommer att kännas annorlunda mot det mesta annat (uppenbart, någon?). Första åket för dagen var rätt tidigt och snön var STENHÅRD. Det siktades på den dropptvingande sheriffen och sedan pisten ner till övre stolsliften. Landningen i sheriffen var obönhörligt hårt och det var nära att stupet tog ännu en skalp den dagen. PANG...fy satan vad det kändes i fötterna! Skidorna har inte så mycket med det att göra, utan här saknade man snarare Skolmens klassiska vibresjonsdempere i pjäxorna! Pisten ner var hård, men blev trots detta jäkligt kul med Deathwish. Kanta mer och mer och skidorna svarar. Kärnan är lätt och dämpningen är måttlig. Det är långt från den där Hendryxartade wc-storslalomkänslan, men isgreppet är kraftfullt och förtroendeingivande även i de rådande hårda förhållandena.</p><p></p><p>I avvaktan på att snön skulle mjuka upp sig blev det mer pistnötande. För att få ut maximalt av den dubbelspannade dödslängtarskidan måste man driva den aktivt, och då i synnerhet i nosen. Svängkaraktären är att nosen initierar och resten följer med. Avslutningen är lite tråkig med snäll retur om man jämför med mer pistorienterade skidor, men i jämförelse med kombatanter i breddklassen håller den sig mitt i resultatlistan i den aspekten.</p><p></p><p>Så fort snön utanför blev bättre blev det ett par vändor i Uffes och därikring. Skidorna är styva och stabila med en tail som ger massa stöd för mindre lyckade landningar och när man börjar skena i puckel efter ett drop. Vad jag inte gillade var att man ganska ofta och ganska oregelbundet märkte av den så kallade "dirty mustache"-rockern" med sina tydliga kontaktpunkter. Tip och tail har en tendens till att hooka (särskilt nosen) när man skulle knixa sig fram bland pucklar eller andra trängda lägen. Samma egenskaper som ger grepp i kontrollerat skär blir här ett störande moment.</p><p></p><p>DW är en fin Skandinavien-skida som skulle kunna bli ännu bättre med några få justeringar. Jag hade absolut kunnat tänka mig att åka Nordals på NM med dessa under fötterna efter lite arbete och inåkning på dem, men hook-tendenserna gör att det krävs tillvänjning och trimning. Är man inte ute efter att snurra för att leka så är Deathwish riktigt fina i klassen för roliga direktionella offpistskidor."</p><p></p><p>Både Jon och Per gillar alltså skidan, men har samtidigt tidvis problem med dess huvudingrediens dubbelspann/rockern. En lösning är såklart att slöa ner skidan i de punkter som hookar både fram och bak. Det hade gjort skidan mer förutsägbar, men samtidigt hade hela idén med dubbelspannet försvunnit. Man kan inte undgå att fundera på hur exakt samma skida hade känts med helt vanligt spann och rocker. Förmodligen hade den varit lika bra eller bättre nästan jämnt, men den hade antagligen tappat den där sista spetsen i greppet på hårt underlag som man hittar i Deathwish. Rådet testa före köp känns återigen aktuellt.</p><p></p><p></p><p><strong>Moment Exit World 190cm</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/11348_pic1c.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p><strong>Mått: 142-115-132, 26m</strong></p><p><strong>Testad av: MnO, MarkusO, xJonx</strong></p><p><strong>Testad i: Tandådalen och Åre</strong></p><p></p><p>Exit World är en ny skida från Moment som enligt grabbarna i tältet är baserad på förra årets Bibby Pro. Släktskapet märks tydligt och resulterar till och med i att både MarkusO och MnO helt tar för givet att det är den nya Bibbyn när den grabbas i skidstället i Tandådalen. Inte ska man behöva plugga grafiker innan skidtester eller läsa på topsheets? <img src="https://cdn.jsdelivr.net/joypixels/assets/8.0/png/unicode/64/1f642.png" class="smilie smilie--emoji" loading="lazy" width="64" height="64" alt=":)" title="Smile :)" data-smilie="1"data-shortname=":)" /> Det är dock ingen Bibby utan en ny turanpassad skida med en lättare träkärna och en tail som är lite inskuren längst bak för att fungera bättre med stighudar. Det är inte på långa vägar någon superlätt turskida, men den är uppskattningsvis 150-200 gram lättare per skida än Bibbyn och det känns faktiskt tydligt.</p><p></p><p>Flexet är balanserat på samma sätt som alla andra Moment vi testar under helgen. Det är en jämn och rund flexkurva utan några konstigheter och man kan ana en lite uppmjukning i tippen, även om det inte är mycket. Balansen i skidan är så nära perfektion man kan komma och alla tre testare gillar Exit World direkt. Vi har sagt det förr och det gäller fortfarande: Moment är mästare på att hitta rätt i kärnprofiler. Den bettar ganska dåligt på hårt underlag och är det is finns inget att hämta, men spårningen i skär är fullt godkänd så länge det är skapligt mjukt. Trots ett ganska snällt flex klarar den av hög fart riktigt bra, även om vi har svårt att fullt ut våga driva skidan med kraft bland isfläckarna i Tandådalen. Här och där släpper det och då blir man lite passiv. I Åre är det enklare, eftersom det snarare är hela fotbollsplaner av is istället för oväntade fläckar. Även om det inte bettar i det läget så tar man sig fram på sladd med bra kontroll.</p><p></p><p>Rockerkurvan är väl brant i slutet och tailen reser sig lite väl snabbt och högt. Som i så många andra fall hade vi gärna sett en rocker med mer lowrisekaraktär för åkning i riktigt ängladamm. Men i allt annat än superlätt puder kommer Exit World att flyta mycket bra, det råder det ingen tvekan om.</p><p></p><p>Känslan i konstruktionen är poppig och lätt, och en smula mer åt alert krisp än övriga Momentskidor. Det beror förmodligen på den lättare kärnan och helt enkelt den lägre egenvikten.</p><p></p><p>Sammanfattat är Exit World en trevlig skida för åkare som gillar lättåkta skidor med ett drag åt turåkning. Den kommer aldrig att briljera i pisten, men den räcker till för att man inte ska förlora äran fullständigt. Ännu en bra skida från Moment.</p><p></p><p></p><p><strong>Moment Governor 186cm</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/11347_pic1c.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p><strong>Mått: 142-116-128, 26m</strong></p><p><strong>Testad av: MnO, MarkusO, xJonx</strong></p><p><strong>Testad i: Tandådalen och Åre</strong></p><p></p><p>Moment har sin vana trogen rejält med modeller och den här vintern är inget undantag. Med ganska yra, men likformiga grafiker och olika koncept som blandas in i en mix av diverse modellnamn är det inte lätt att hålla tungan rätt i mun när man ska reda ut hur modellinjen ser ut. Vi grepper något förvirrade Governor ur hyllan och än en gång känns det som att vi är relativt nära referensskidan Bibby Pro. Även här finns tydliga skillnader dock och de framgår direkt vid en närmare inspektion. Governor är en skida som går mycket mer mot en direktionell freerider. Tiprockern är av samma typ som hos Bibby och Exit World, men spannsektionen går långt bak till en nästan platt tail med bara ett lätt lyft den sista centimetern. Skärningen är av pintailkaraktär med skärningen 142-116-128. 14mm taper alltså, vilket iofs inte är en ren pintail, men det är ändå lite mer än marknadens medel just nu.</p><p></p><p>Moment kallar Governor för charger och visst går det att ladda på den. Men det är fel att kalla den en ren charger. Den har fortfarande ett stort mått finess och även om den är lite hårdare än de andra Moments vi testar så går den inte över gränsen och blir stum. MarkusO klassar in den som en av helgens favoriter:</p><p></p><p>“Riktigt skön. Följsamhet och förutsägbarthet är nyckelorden. Utstrålar ett förtroendeingivande lugn. Skön balans i skäret, med tendens att bitvis drifta en aning baktill. Det gör den lätt att sladda ut vid behov. Lite tunggungig möjligen. En aning mycket massa för sitt eget bästa? Ett par korn av upplättningen från Exit World hade inte skadat. Men det är ändå en riktigt bra skida."</p><p></p><p>Jon hittare inte rätt på skidan. Han har åkt på centermonterat i ett antal år nu och att klicka i en bakmontering kräver omställning. Jon tycker tvärt emot Markus att tailen känns lite stum, men meddelar samtidigt att balansen i skidan i stort inte alls passar honom. Han hamnar för långt bak på skidan helt enkelt. “Inget för mig, men en kompetent skida.", avslutar kryss-Jon.</p></blockquote><p></p>
[QUOTE="MnO, post: 1032806, member: 12152"] [b]Fatypus I-Rock FT 190cm[/b] [img]http://www.fat-ypus.com/images/2014/ski-graphics/small-ski-images/i-rock.png[/img] [b]Mått: 158/126/148, 24m Testad av: MnO, MarkusO och xJonx Testad i: Åre[/b] I Åre har Fatypusrepresentanten jobbat bättre med borrmaskinen och nu har ett antal modeller försetts med bindning och lagts till i det åkbara sortimentet. I-Rock FT, där FT står för Flat Tail, är en variant på den vanliga I-rocken där tailrockern och twintippen har minskats till ett minimum. Nu är det en liten colouirtip med ett aningens plattat spann bak, i kombination med en 40cm lång early rise rocker upp till en klassisk tip. Liksom på D-Sender saknas helt indrag. Shapen ovanifrån sett är helt traditionell, vilket innebär fulllängdskontakt för kanten i hög kantningsvinkel. Vi har tidigare testat originalvarianten av I-Rock, som kan klassas in som en bred bc-jibber, men med en del traditionella inslag. Den skidan är verkligen allround för en åkare som kan lägga ner kraft i snön, och är riktigt bra i både puder och lite svårare snö om man gillar skidor som driver runt i svängen med en carvingliknande sväng istället för en slarvig känsla. I pisten lider original-I-rock av en brist på retur och blir därför lite tungrodd emellanåt, framförallt i greppiga snötyper. Med FT går Fatypus ett steg mer mot traditionell känsla och monteringspunkten är av naturliga skäl flyttad en bit bakåt. Den aktiva ytan och kanten är ökad med runt 6-7 centimeter och tailen är markant hårdare. I Åre är det bara piståkning och här är förändringen ett stort steg framåt. I åkningen märks det framförallt på en mycket tydlig och lättfunnen retur och ett bastant och tryggt isgrepp, utan att skidan trots detta blir svårkontrollerad. I rådande förhållanden med en blandning av is och hård konstsnö, tillsammans med mjuka pucklar och ganska mycket folk, är det alltid med viss tveksamhet man kliver på en hård skida i 125mm-klassen. Så även denna gång, men den oron blåser bort som en fjällvind så fort skidan släpps loss i Gästrappet. I-Rock FT blir en av helgens stora överraskningar. Den bjuder på ett otroligt bra isgrepp och stabilitet finns i överflöd, utan att skidan känns det minsta bökig. Visst krävs det mycket kraft med en så stor och kaxigt flexande skida, men svåråkt är den inte. T.o.m. i trånga lägen och i kortsväng mellan pucklar hänger FT:n med. När jag växlar över till skärande långsvängar går det ännu bättre och den fasta tailen går verkligen att ladda upp med kraft i slutet på svängen så att man skickas in i nästa. Jag går ner i djup position och upplever en ren och mycket distinkt kantnärvaro i skäret, trots att det finns en hel del dämpning på vägen. Förmodligen gör den raka tailen att skidan är en smula stelare än original-I-rocken i puder, men som brett och kraftfullt allroundverktyg är det här en svårslagen pjäs. En kanonskida från Fatypus. Markus säger: "Rejält stöddig skida som verkligen ber dig att ladda på ordentligt. Otroligt bra bett för sin bredd. Blir lite seg när tempo ska växlas, men sammanfattningsvis en mycket trevlig upplevelse." Jon håller med och gillar också den nya I-rocken: "Känns bred och lite stor i kortsväng i pisten, men jag har inga problem att hantera den. Det blir bara lite långsammare i svängväxlingar. Lite tung i känslan, vilket kan bero på monteringspunkten. Spårar dock bra och riktigt kul på skär. Bra spark ur sväng. Kanske den roligaste breda skidan i storslalomsvängar. Lite dov, men ändå alert snökontakt." [b]Hendryx Funkallistic 182cm[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/12870_pic1c.jpg[/img] [b]Mått: 149/110/143, 18m Testad i: Tandådalen Testad av: MnO[/b] Hendryx har genom åren varit försiktiga med att ändra alltför mycket i sitt modellutbud och läget är detsamma i år. Det handlar om justeringar av befintliga former och inga nya modeller har lagts till. Funkallistic är fortsatt en skida i den styva hörnan för tunga och/eller kraftfulla åkare som vill ha en skida som inte viker sig i något läge. För mig har Funken alltid känts som lite väl mycket av det goda som en högpresterande, men synnerligen krävande skida. Årets version har tagit ett klart steg mot mer lättfunnen prestanda genom att ha mjukats upp i tip- och tail. Det är inga jätteskillnader, men det räcker för att känslan av lätt överladd ska försvinna. Kvar finns en rå prestanda med ett fantastiskt isgrepp och en spårvilja värdig en guldklocka från SJ. Sätt an skäret och känn hur all din kraft går rakt ner i snön. Så långt känner jag igen Funken. Det är när jag växlar sväng eller rundar upp åkningen i kortsväng som nyheterna börjar visa sig. Med en mycket glädjande förvåning får jag nu med mig besten i fartdämpande kortsvängar. För första gången går det att låta Funken drifta ur skäret en aning när det blir för trångt eller för brant, vilket hände ofta i Tandådalens testpister. Skidan svarar bastant under foten, men tip och tail går lätt att få loss när jag vill det. Det är precis det som jag har har saknat hos Hendryx hårdare skidor förut. För mig är det den bästa Funken hittills med bred marginal. Känslan i skidan när det gäller snökontakt påminner om en ren raceskida. Det är metall, glasfiber, gummi och en rejäl dos pressat trä som finns mellan foten och snön och det känns tungt och bastant mot snön. Så fort man kantar upp skidan känner man att det här handlar om prestanda. Det har man i och för sig alltid känt när man kliver på ett par Hendryx, men det som imponerar är att den känslan nu kombineras med en hanterbarhet som hittills inte har funnits. Funkallistic har genomgått en osynlig, men tydligt utveckling inför 2014. [b]K2 Annex 118 (Seth) 181cm[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/11599_pic1c.jpg[/img] [b]147/118/135, 26m Testad av: MarkusO, MnO, xJonx Testad i: Åre[/b] Seth Morrisons nya pro-model som går ett tydligt steg mot direktionell freerider jämfört med tidigare generationer, med visst undantag för SideSeth som också hade direktionella drag. K2 har omdesignat linjen rejält tills i år och har glädjande nog äntligen släppt sin snöplogande branta rockerprofil på tip och tail. Annex har en avesevärt lägre och renare tipprofil och numera är det en modern spets som ger flyt hela vägen fram med en tydlig lowrise. Det har tagit ett par år för K2, men nu presenterar de äntligen skidor som inte längre ser ut som fem år gamla hyvelbänksböjda AK Made´n. I puder kommer det att innebära en avsevärd förbättring, och dessutom ger det fördelar på hårt underlag iom att skidan håller sig närmare snön och inte fladdrar lika mycket. Väl i testpisten känner vi dock igen K2-känslan. Det är precis samma konstruktion som vi har sett under många år från K2. Mängder med gummi, lite i mjukaste laget och en rund genomgående flexkurva. Trots en uppdaterad shape lyckas inte Annex imponera på testarskaran. Skidan känns lite obalanserad mellan tip och tail och den är allmänt seg och död. Skär går skapligt, men så fort man försöker runda upp kortsvängarna hänger den inte med. Det är framförallt fartkontrollerande semi-släpp-sladd eller vad man ska kalla det som inte riktigt fungerar. Skidan sladdar rakt ut/fram utan att runda svängen. Framänden är lös medan bakänden känns inlåst och lite överspårig. Förvisso ger det i viss mån en lätthanterlig brist på drag in i svängen, men kul är det inte. Formen är ok, men det är noll känsla i konstruktionen och den lilla retur som finns får man jobba för att hitta. Den här skidan passar åkare som inte bryr sig överhuvudtaget om snökontakt och närvaro, utan bara vill ta sig fram med så lite underlagskontakt som möjligt. Det är en skida som man efter ett par teståk snabbt glömmer. Till och med Jon som normalt sett gillar rejält med dämpning tycker att det här har gått långt över gränsen. "Meh... trist, K2", sammanfattar han. [b]K2 Shredditor 112 179cm[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/11616_pic1c.jpg[/img] [b]Mått: 135-112-130, 20m Testad av: PNyberg Testad i: Les 2 Alpes[/b] Här var det mer nya grejor K2! Shredditor är en midfat 5-pointer med en lekfull attityd. Liksom för den tidigare nämda D-Riddum drar shapen mot kategorins urfader JJ. Vid första ögonkast så ser formen väldigt JJ-ish ut med skarpa övergångar i tapern och en kort sektion med skärning i mitten. Flexet är K2-typiskt runt, men vikten är lägre än förväntat. Det gör att det inte riktigt känns som en K2 vid en första inspektion. Det är inte någon utpräglat lätt skida, men den är avsevärt lättare än de flesta andra lagg från den amerikanska tillverkaren. Det massiva indraget gör att skidan känns lätt på foten och skidorna blir därmed väldigt lekfulla. Den mjuka nosen och tailen känns helt rätt för kategorin och gör skidan lätthanterligt snabbsvängd. Trots den mjuka tippen märker PNyberg inga tendenser till "tip bend overload" (när nosen överflexar och börjar bromsa istället för att flyta) trots att han i testsyfte verkligen försöker gå över gränsen. Det tyder på en väl avvägd kärnprofil och en lyckad flexkurva. PNYberg fortsätter: “Radien kändes bra och fungerade bra i de förhållanden som var aktuella i Les 2 Alpes vid testtillfället. I klartext innebär det alla tänkbara förhållanden, för på berget fanns det mesta den dagen. Även på hårdare partier var det lätt att både hitta och hålla skäret genom hela fartregistret. Värt att nämnas är att 179an och 189an känns som HELT olika skidor...alltså verkligen olika. 189an är bra mkt styvare och ser inte alls lika harmonisk ut i formen som 179an gör. Förmodligen är 179cm:aren utgångslängden och sen har 189 inte riktigt hängt med i skalningen. Eller också är det ett medvetet beslut från K2 för att få lite mer charge som krydda till lekfullheten i 189-versionen. Det hade också varit önskvärt att K2 hade valt att ta rockern från Shredditor 120 istället för att välja den som nu är aktuell på 112:an. I fallet 120 är rockern lite längre och har ett lägre avslut, vilket känns mycket bättre. I 112:an har K2 valt att lägga en högre och brantare böj på nosen och det känns som att den kan få rejäla plogeffekter när den kommer under snön. Risken är uppenbar att man flyger över styret aningen oftare än vad som är bekvämt." PNyberg konstaterar avslutande att han trivs ganska bra på Shredditor 112. "Jag skulle inte ha hatat mitt liv om jag blev tvungen att åka runt på par 112:or i 189 som varjedagskida. Det hade förvisso blivit en lekskida, men man ska ju ha kul på berget. Med tanke på min minimala trick-repertoar kunde en skida som denna även fungera i parken. Överraskande kul och modernt från K2 må jag säga!" [b]Line Opus 185cm[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/11695_pic1c.jpg[/img] [b]Mått: 144-118-141, 17m Testad av: xJonx och MnO Testad i: Åre[/b] En skida som jag har sett fram emot att få testa, men det har dröjt tills nu. Mr Pollard var tidigt ute med bra idéer när det gäller rocker och anpassning av flexkurvor och geometri osv till den nya tidens skidor. Termer som "early rise", "early taper", och skidors förmåga att gå rent genom snö när de inte flyter osv är viktiga framsteg i synen på hur rockerförsedda skidor ska byggas. Den enkla varianten där många tillverkare helt enkelt bygger en vanlig skida som bara böjs upp en aning, fungerar bevisligen inte lika bra i puder som en skida där hela skidans längd används till att skapa flyt. Det gäller både ur aspekten att hålla en skida på snöns yta och i aspekten att få en skida att gå rent och ostört när den väl inte förmår flyta längre. Pollard var en av de första att sätta ord på dessa tankar och det märks också i hans egen modell, Opus. Det här är en lekfull symmetrisk bc-jibber med en centrerad monteringspunkt och en del rocker. Spetsen är av lowrise-karaktär, men inte någon extrem sådan. Tailen är rejält uppböjd den med såklart och har en liknande rockerprofil som fronten. Alla som har sett Pollard åka vet att han värdesätter egenskaperna switch. Skidan är väldigt jibbig i balansen och faktiskt en av de skidor som testas som är mest centerorienterade i känslan. Balansmässigt påminner den mycket om CMD:s Wizard faktiskt, så om man trivs med den, eller tvärtom så skulle man enkelt kunna byta mellan Opus och trollkarlen. I pisten förvånar Opus med att visa en stor dos mogenhet och en tydlig spårvilja. Med tanke på skidans karaktär i övrigt förväntar man sig ingen vidare pistprestanda, men faktum är att om man bara åker in sig på skidans centrerade balans så går den riktigt bra, även i en försäsongspist. Pressar man på i lite högre fart kommer man till en gräns när skäret börjar bli otryggt och det släpper en aning, men det känns mer som gubbsläpp än som haveri och är förmodligen även i första hand en fråga om mod och teknik som så många gånger förr i skidåkningssammanhang. Flexkurvan är relativt lång och mjuk, men det finns lite stuns under foten som hindrar ojämnheter från att slå igenom fullständigt. Trots en ganska rejäl midjebredd på 118mm känns inte skidan alls stor. Det är ingen lättviktare, men den är ändå lätt att få med sig och känns rapp och fin i trånga lägen. För att få den riktigt lekfull krävs det dock att man trimmar om kantvinklarna en aning. Även om det är en fröjd att hitta så mycket grepp i en lekfull offpistskida så kommer ändå det ganska aggressiva kanttrimmet att göra den lite tungrodd i långa åk i alperna. En ökning av hängningen rekommenderas därför för kreativa åkare som köper den här skidan för att leka loss på berget. Överlag en riktigt bra allroundskida med en lite tyst och dov, men inte överdrivet död, snökontakt som känns typisk för Line. Den passar åkare som är vana vid, eller vill vänja sig vid, fullt ut centermonterade skidor. [b]Line Sir Francis Bacon 190cm[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/11696_pic1c.jpg[/img] [b]Mått: 140/108/136, 20m Testad av: MnO och xJonx Testad i: Åre[/b] Lines långkörare i allroundklassen i bredlaggshyllan. Den med åren blivit lite smalare och gått ner till den numera nästan standardiserade bredden 108mm, men har å andra sidan samtidigt fått först rocker och sen mer rocker i tippen för att nå samma flyt. Rockerkurvan är Lines standard med en early-rise som går upp mot en relativt låg tip. Skidan har också precis som förväntat en aning spann under foten. SFB har under många säsonger ständigt varit ett tips till åkare som letar efter en skida som ska vara en kamrat på berget som klarar allt, tex under en säsong eller för månadsprojekt till alperna. Skulle man räkna antalet SFB som det har tipsats om i forumet genom åren så ligger den förmodligen högt upp i rankingen. Och visst är det en bra skida. Den är så neutral att vissa möjligen valt ordet intetsägande, men det är ändå skida 1.0. Snökontakten liknar den i Opus och är lite dovt mörk, men det finns ändå en respons från underlaget som livar upp åkningen. Line är bra på att balansera dämp och direkthet. Flexkurvan är harmonisk med lite extra stuns under foten, men ändå inte hård nog för att bli brytig. Den presterar förvånande bra på hårdare underlag och det finns en hel del tryck att plocka fram när det går undan. Även om Pollards skidor alltid har mycket lekfullhet i sig så ska man inte förledas att tro att SFB är en ren leksak för butters och sidecountrykreativitet. Även den som trycker på i pisten, eller över uppåkta partier har mycket att hämta i SFB:n. Greppet är också riktigt bra och faktiskt fullt i klass med Lines mer direktionella allrounders. Jon upplever att skidan går kanon till en viss gräns, men när han lägger i max tryck och driv i skidan släpper greppet och stabiliteten en aning. Det var inget jag upplevde, men då tar jag det å andra sidan klart lungare än Jon, även om han för tillfället är mer mänsklig än vanligt med sin nyopererade knäskada. Balansen i skidan är styrbar och det går att gå fram långt och stå centrerat om man vill, men det går lika bra att gå bak till -6 någonstans och köra den med en traditionell montering. Skidan är mycket förlåtande för både vikt- och bootcenterplacering och därmed är det också en skida som passar många typer av åkare. Den här kan man sätta under fötterna på en ren jibber och en konservativ ren direktionell åkare samtidigt och båda kommer att bli nöjda, förutsatt att man justerar monteringspunkten. Bredden 108mm borgar för en smidig, kompakt och lättmanövrerad känsla där man slipper den vridkraft som dyker upp i fötterna när midjemåttet växer mot eller över 120mm. Det är inte svårt att inse varför den här breddklassen når allt större populäritet. Duktiga åkare som vill ha en smidigare skida för åkning eller tur, nyare offpiståkare som inte riktigt kan hantera fullstora bredlagg och åkare som gillar att åka i komfortinriktade SPK-alike-tofflor istället för hårda högpresterande pjäxor. Anledningarna är många till att kliva ner en aning i bredd. Det kostar en del flyt, men i ärlighetens namn åker en medianåkare även inom den avancerade friåkargruppen väldigt sällan i snö där inte 108mm räcker till. Det här är en vettig kategori för väldigt många helt enkelt och SFB är en stark skida som full förståligt har många anhängare. Vad som talar emot den är att shapen börjar bli lite gammal. Det finns skidor med modernare rockerkurvor framförallt som kan utnyttja bredden bättre för flyt. Även om Pollard är bra på att snacka om rockerformer och dess förträfflighet så har de släppt tätpositionen de senaste åren och kör vidare på en 3-4 år gammal profil i tip och tail. Inte desto mindre fortsätter SFB att vara en go skida. [b]Line Sir Francis Bacon 184cm[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/11696_pic1b.jpg[/img] [b]Mått: 140-108-136, 18m Testad av: PNyberg Testad i: Val Thorens[/b] PNyberg lämnade följande rapport efter en Baconkryddad lössnödag med 184cm-versionen i Val Thorens: “Bacon är bra! Det är gott, knaprigt och framförallt jävligt roligt att åka på! Dessa testades i Val Thorens två dagar efter snöfall, dvs när pudret började bli uppkört. De tre dalarna är stort dock och det fanns mycket bra snö att hitta. Jag har alltid varit nyfiken på SFB, men jag har aldrig lyckats få till ett test av den enkla anledningen att de skidor som har funnits tillgängliga ALLTID har varit utlånade. Det finns ett par sådana skidor som alltid är utlånade på alla skidtest i Sverige...VARJE J***A GÅNG! Tur att jag är i Frankrike nu istället... Det första jag känner är att "oj! dessa är lätta på foten" och "oj! dessa är mjuka i tip och tail!". För det är de! Riktigt mjuka och lätta och det känns som att man inte har något under fötterna alls (fast på ett bra sätt). Jag carvade lugnt och roligt och försökte på årets första butters som gick bättre än förväntat och det har jag med all sannolikhet skidorna att tacka för mer än min (bristfälliga) teknik. Sedan tog jag en kort hajk upp till ett kort, brant och nästan orört puderfält (kanske var orört av just anledningen att det var kort?) för att få känna lite på planing med SFB:n. De flöt riktigt fint, men jag kunde inte driva skidorna på samma sätt som vanligtvis gör utan fick istället stå mer neutralt. Monteringen var satt enligt EPs rekommenderingar på -2,5cm från TC och det känns helt rätt, även om jag fick ställa om tekniken en aning. Efter att ha justerat stansen lite så var alla dyktendeser borta och kvar fanns en otroligt lättmanövrerad skida! Glad i hågen gled jag bort till en annan liten brant som jag hade kört dagen innan på mina Head Supermojo 103 (och då förstår vi alla varför den gode Nyberg fick ställa om stancen lite… /MnO). Supermojon har som alla vet inbyggd autostomp och fartspärr saknas helt. Det var betydligt mer uppåkt dag 2 och de flesta landningar på givna klippor var mer eller mindre utbombade...men vafan det är klart att man som forumets testpilot måste prova hur skidorna känns även i svåra landningar! I första skuttet har jag full kontroll i luften och bemödar mig med att se om skidorna fortfarande sitter kvar på foten (kan lätt misstolkas som att jag grabbade här..men så var inte fallet) pga den lätta svingvikten. De gör de som tur är och landningen sitter bra. Jag drar vidare med 2-3 goa svängar i detta roliga underlag (puder blandat med puckel) ner till en klippa som jag har i minnet sen gårdagen. Siktar lite mer vänster än igår för att undvika det värsta bombhålet och flyger utför. Stompar med vikten mitt under foten (såklart). Med så mjuka spetsar i båda ändar krävs det precision i landningarna och den här gången prickar jag rätt. Tailen är i det här sammanhanget väl lång, men mjuk, och ger inte helt det stödet som jag helst skulle haft på en varjedagskida. Å andra sidan har den säkert kvaliteter när det idkas rövenförst-åkning. Det är dock något som jag varken utövar särskilt ofta eller särskilt bra. Ser du efter en lekfull varjedagskida som klarar det mesta, förutom STENHÅRD åkning i shitfuck (det är ju det nya nu efter jonsberts bravader…) som gör allt inklusive park så har du en stark kandidat här. Den passar även till personer som letar efter sina första puderplank men inte vill ha alltför breda, stora och tunga saker. För er som är i min storlek så finns det även en 190cm variant i år… Tyvärr fanns inte den tillgänglig för demo." [b]Majesty Lumberjack 185cm[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/12933_pic1c.jpg[/img] [b]Mått: 155/120/145 Testad av: MnO och MarkusO Testad i: Tandådalen[/b] Hos Majesty har det inte hänt så mycket i modellprogrammet på freeridesidan tills i år. De låter de tidigare modellerna ta ett varv till och uppdaterar bara grafiken. Konstruktionsmässigt både känns och ser skidorna identiska ut. Först ut på en provtur är Lumberjack, en 120mm bred puderspecialist med en honeycombtrimmad blandträkärna av lätt poppel och kompakt ask. Ganska lovande konstruktion med andra ord, men intrycket från förra årets Majestyskidor består. De är välpresterande rakt över, men saknar det där lilla extra för att sticka ut, både ur ett positivt och negativt perspektiv. Lumberjack är inget undantag, även om fullrockern uppskattas storligen. Det här är äkta plug and play. Det här är en typisk skida som man kan kliva på och sen sluta fundera, om man nu inte som författarkvartetten har en prylteknisk ådra och gillar just att fundera över prylar. Lumberjack är en relativt symmetrisk skida som också balanserar som en sådan. Man har ganska mycket skida bakom foten, både i bredd och längd och det gäller att stå mitt på för att hitta rätt i skär och kortsväng. Går man för långt bak viker sig tailen en aning samtidigt som skidan visar en tendens av att skena iväg. Det är inte direkt svårkontrollerat, men det blir en smula bångstyrigt. Med en centrerad vikt däremot är skidan istället lättkantad om än en smula långsam. Den hänger med runt på ett servostyrt sätt och i lite bökigare snö är det en fröjd att låta fullrockern ta hand om förböjningen av skidan. Även om fullrocker också har sina nackdelar så är det konstigt att marknadstrenden just nu går mot enbart hybridspannade skidor. Fullrocker har definitivt sin charm och det ger en lättsvängdhet även hos riktigt breda skidor som inte går att matcha med en spannsektion under foten. Rockerformen är kanon under foten, men i ämnet tip och tail lämnar den en del att önska. Tyvärr är tip och tail av gammaldags typ med riktigt brant böj, vilket känns hopplöst förlegat och kan sägas vara en relik sedan den tiden då skidorna saknade rocker. Redan i partier med pärlsockrig konstsnö känns tailbraken tydligt. Även om det inte stör i just det här fallet så ger det en indikation på att den här skidan kommer att bjuda på ett rejält bromsande tailsnösprut i mjukare snö vid kantning. Dessutom är tippen lika brant och den kommer att ploga ordentligt med snö när den inte förmår flyta i lätt, nyfallen snö. Båda teståkarna hade gärna sett en uppdaterad rockerkurva i tip och tail och en aning indrag för att minska tailbrake, plogtendenser och en förmodad lätt hookiness i mjukt. Pistegenskaperna är normala för kategorin. Man tar sig fram med den äran och Lumberjack spårar fint i skär så länge det inte är för hårt. Radien känns kort och skidan gillar att svänga. Den lätta känslan i kärnan hjälper till att hålla den stora skogshuggaren skapligt rapp i manövrar. Över riktigt isiga partier släpper det oavsett kraft i skäret, men det gör å andra sidan det mesta annat också. Kortsväng kräver, som tidigare nämnts, en bra balans, men när man väl har åkt in sig är skidan poppig och kul. Svängväxlingar kräver också en mix av insats och finess för att ge maximalt utbyte, men överlag är det ändå små effekter av att göra fel. Överlag en trevlig bekantskap. [b]Majesty Superior 186cm[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/12938_pic1c.jpg[/img] [b]Mått: 135/115/130 Testad av: MarkusO Testad i: Tandådalen[/b] Majesty testades mer ingående förra året, men MarkusO tar den ändå på en sväng i Tandådalen. “Superior ser ut som en fivepointversion av Lumberjack. Grundkänslan är också densamma, även om jag upplever den som en aning krispigare. Det är befriande lite vrid från bredden, vilket piggar upp. Nackdelen är uppenbar - kanten är kortare och den stabiliserar därmed sig själv lite mindre än Lumberjack vid kantning. Jag tycker Majesty här har dragit det hela ett steg för långt. Det skulle hållt igen en aning på indragen och då skapat en riktig vinnare. I nuvarande utförande blir den en aning nervös i släppen på hårdare underlag. De dyker upp plötsligt och blir lite mer dramatiska än vad som kan anses bekvämt. En hybrid mellan Lumberjack och Superior borde vara Majestys nästa projekt. [b]Moment Bibby Pro 186cm[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/11349_pic1c.jpg[/img] [b]Mått: 145-120-136, 23m Testad av: MarkusO, xJonx, MnO Testad i: Tandådalen och Åre[/b] Moment fortsätter sin existens på den svenska marknaden, men under ny importör. De nya grabbarna bakom märket har tagit över efter föregångaren Hasses entusiasm och presenterar ett digert utbud i både Tandådalen och Åre. Bibby Pro har funnits i många år, men den har hela tiden uppdaterats. I år har Bibbyn tagit ett kliv mot mer puderfokus, men den fortsätter att vara en referensskida i allroundklassen. Med 120mm som ny midjebredd, en ny rocker och med ett lekfullare och mjukare flex har karaktären ändrats en aning. Det är inte längre en everyday som drar lite mot charge, utan snarare en everyday som inte vill ge avkall på några puderegenskaper. Moment är mästare på att få fram neutrala, men inspirerande konstruktioner och årets nya Bibby är inget undantag. Skidan innehåller massvis med åkkänsla och det är lätt att hitta rätt direkt. Balansen är inte centrerad, men monteringspunkten känns ändå relativt långt fram. Även om man längdmässigt därmed har mycket tail bakom foten är tailen kraftigt rockad och dessutom ganska mjuk, så den upplevs aldrig som stor i aktern. Däremot gör dessa tailegenskaper skidan väldigt smidig och kul när det stökar till sig. I och med breddökningen och uppmjukningen har en del av Bibbys kännetecknande stabilitet på skär försvunnit, men det är fortfarande med full trygghet den släpps iväg även över utmanande partier i pisten. På det stenhårda underlaget blir det lite väl halkigt då och då, men nog känner man igen den där kamratliga Bibbyandan. Bibby fortsätter sin bana som en skida som snabbt blir din vän på berget. [b]Moment Deathwhish 190cm[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/11345_pic1c.jpg[/img] [b]Mått: 138-112-129, 27m Testad av: xJonx och PNyberg Testad i: Åre och Riksgränsen[/b] Moment har som vanligt uppdaterat en hel del i sin breda produktportfölj inför vintern, men Deathwish är en av de modeller som återkommer i oförändrat skick, förutom den obligatoriska grafiktrimningen naturligtvis. Deathwish är en 112 mm skida med everydayprofil från Moment. Den har rocker i tip och tail som är hög, men harmonisk. Det unika med Deathwish är vad Moment kallar Dirty Mustache Rocker. Det är en underlig spannprofil med ett kort plant avsnitt i mitten som sedan går ut i en spannsektion fram och en bak, för att sedan övergå i en mer tradtionell rocker fram och bak. Resultatet blir alltså ett spann som är avdelat med en plan sektion mitt under foten och en skida som har två tydliga kontaktpunkter fram och bak. Idén är att öka greppet på hårt underlag genom att öka trycket på dessa två punkter, samtidigt som egenskaperna i mjuk snö ska bibehållas. Jon och Per testar skidan ett antal åk för att se om verkligheten kan leverera lika mycket katalogen. Jon testar skidorna i Tandådalen och Åre, medan PNyberg luftar den i Riksgränsen. Båda konstaterar att att det känns ovant med trippel-punktcambern, i alla fall till en början. Jag som åkte på DeathWish förra året håller med. De två tydliga kontaktpunkterna känns ibland tydligt, för att sedan helt försvinna i närvaron igen. När skidan sladdas över en puckel, eller drivs på i en stökig runout eller liknande envisas Deathwish med att på ett oberäkneligt sätt bjuda på en lätt hook lite då och då. Det skapar ett uns av osäkerhet i åkningen, men är förmodligen bara en vanesak. Deathwish har bra kantgrepp i sladdsväng och sitter i pressad sväng på alla underlag. Snökänslan är lagom direkt utan att vara för mycket åt det krispiga hållet, precis som flera andra av Moments skidor. Flexet är också mycket väl avvägt och den svarar bra utan att kännas stel. I enklare partier i pisten är det mycket lätt att rada upp carvingsvängar. Den går lätt och smidigt in i svängen och det behövs inte alls mycket kraft för att initiera sväng. Jon delar ut ett svagt minus för att kanten känns lite kort och för att den lättsamhet som finns i lägre farter övergår i en lätt otrygghet när det går fort på skär. Förmodligen är det återigen tryckpunkterna som får skidan att bete sig oberäkneligt. Hög fart och sladdsväng går däremot bra och skidan är trots camberpunkterna lätt att sladda ut i hela fartregistret. Per testar Deathwish i Riksgränsen och får testa på det mesta i snöförhållandeväg, även om nysnön lös med sin frånvaro: “Ända sedan jag först såg spannprofilen på DW så fick jag en känsla av att det här kommer att kännas annorlunda mot det mesta annat (uppenbart, någon?). Första åket för dagen var rätt tidigt och snön var STENHÅRD. Det siktades på den dropptvingande sheriffen och sedan pisten ner till övre stolsliften. Landningen i sheriffen var obönhörligt hårt och det var nära att stupet tog ännu en skalp den dagen. PANG...fy satan vad det kändes i fötterna! Skidorna har inte så mycket med det att göra, utan här saknade man snarare Skolmens klassiska vibresjonsdempere i pjäxorna! Pisten ner var hård, men blev trots detta jäkligt kul med Deathwish. Kanta mer och mer och skidorna svarar. Kärnan är lätt och dämpningen är måttlig. Det är långt från den där Hendryxartade wc-storslalomkänslan, men isgreppet är kraftfullt och förtroendeingivande även i de rådande hårda förhållandena. I avvaktan på att snön skulle mjuka upp sig blev det mer pistnötande. För att få ut maximalt av den dubbelspannade dödslängtarskidan måste man driva den aktivt, och då i synnerhet i nosen. Svängkaraktären är att nosen initierar och resten följer med. Avslutningen är lite tråkig med snäll retur om man jämför med mer pistorienterade skidor, men i jämförelse med kombatanter i breddklassen håller den sig mitt i resultatlistan i den aspekten. Så fort snön utanför blev bättre blev det ett par vändor i Uffes och därikring. Skidorna är styva och stabila med en tail som ger massa stöd för mindre lyckade landningar och när man börjar skena i puckel efter ett drop. Vad jag inte gillade var att man ganska ofta och ganska oregelbundet märkte av den så kallade "dirty mustache"-rockern" med sina tydliga kontaktpunkter. Tip och tail har en tendens till att hooka (särskilt nosen) när man skulle knixa sig fram bland pucklar eller andra trängda lägen. Samma egenskaper som ger grepp i kontrollerat skär blir här ett störande moment. DW är en fin Skandinavien-skida som skulle kunna bli ännu bättre med några få justeringar. Jag hade absolut kunnat tänka mig att åka Nordals på NM med dessa under fötterna efter lite arbete och inåkning på dem, men hook-tendenserna gör att det krävs tillvänjning och trimning. Är man inte ute efter att snurra för att leka så är Deathwish riktigt fina i klassen för roliga direktionella offpistskidor." Både Jon och Per gillar alltså skidan, men har samtidigt tidvis problem med dess huvudingrediens dubbelspann/rockern. En lösning är såklart att slöa ner skidan i de punkter som hookar både fram och bak. Det hade gjort skidan mer förutsägbar, men samtidigt hade hela idén med dubbelspannet försvunnit. Man kan inte undgå att fundera på hur exakt samma skida hade känts med helt vanligt spann och rocker. Förmodligen hade den varit lika bra eller bättre nästan jämnt, men den hade antagligen tappat den där sista spetsen i greppet på hårt underlag som man hittar i Deathwish. Rådet testa före köp känns återigen aktuellt. [b]Moment Exit World 190cm[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/11348_pic1c.jpg[/img] [b]Mått: 142-115-132, 26m Testad av: MnO, MarkusO, xJonx Testad i: Tandådalen och Åre[/b] Exit World är en ny skida från Moment som enligt grabbarna i tältet är baserad på förra årets Bibby Pro. Släktskapet märks tydligt och resulterar till och med i att både MarkusO och MnO helt tar för givet att det är den nya Bibbyn när den grabbas i skidstället i Tandådalen. Inte ska man behöva plugga grafiker innan skidtester eller läsa på topsheets? :) Det är dock ingen Bibby utan en ny turanpassad skida med en lättare träkärna och en tail som är lite inskuren längst bak för att fungera bättre med stighudar. Det är inte på långa vägar någon superlätt turskida, men den är uppskattningsvis 150-200 gram lättare per skida än Bibbyn och det känns faktiskt tydligt. Flexet är balanserat på samma sätt som alla andra Moment vi testar under helgen. Det är en jämn och rund flexkurva utan några konstigheter och man kan ana en lite uppmjukning i tippen, även om det inte är mycket. Balansen i skidan är så nära perfektion man kan komma och alla tre testare gillar Exit World direkt. Vi har sagt det förr och det gäller fortfarande: Moment är mästare på att hitta rätt i kärnprofiler. Den bettar ganska dåligt på hårt underlag och är det is finns inget att hämta, men spårningen i skär är fullt godkänd så länge det är skapligt mjukt. Trots ett ganska snällt flex klarar den av hög fart riktigt bra, även om vi har svårt att fullt ut våga driva skidan med kraft bland isfläckarna i Tandådalen. Här och där släpper det och då blir man lite passiv. I Åre är det enklare, eftersom det snarare är hela fotbollsplaner av is istället för oväntade fläckar. Även om det inte bettar i det läget så tar man sig fram på sladd med bra kontroll. Rockerkurvan är väl brant i slutet och tailen reser sig lite väl snabbt och högt. Som i så många andra fall hade vi gärna sett en rocker med mer lowrisekaraktär för åkning i riktigt ängladamm. Men i allt annat än superlätt puder kommer Exit World att flyta mycket bra, det råder det ingen tvekan om. Känslan i konstruktionen är poppig och lätt, och en smula mer åt alert krisp än övriga Momentskidor. Det beror förmodligen på den lättare kärnan och helt enkelt den lägre egenvikten. Sammanfattat är Exit World en trevlig skida för åkare som gillar lättåkta skidor med ett drag åt turåkning. Den kommer aldrig att briljera i pisten, men den räcker till för att man inte ska förlora äran fullständigt. Ännu en bra skida från Moment. [b]Moment Governor 186cm[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/11347_pic1c.jpg[/img] [b]Mått: 142-116-128, 26m Testad av: MnO, MarkusO, xJonx Testad i: Tandådalen och Åre[/b] Moment har sin vana trogen rejält med modeller och den här vintern är inget undantag. Med ganska yra, men likformiga grafiker och olika koncept som blandas in i en mix av diverse modellnamn är det inte lätt att hålla tungan rätt i mun när man ska reda ut hur modellinjen ser ut. Vi grepper något förvirrade Governor ur hyllan och än en gång känns det som att vi är relativt nära referensskidan Bibby Pro. Även här finns tydliga skillnader dock och de framgår direkt vid en närmare inspektion. Governor är en skida som går mycket mer mot en direktionell freerider. Tiprockern är av samma typ som hos Bibby och Exit World, men spannsektionen går långt bak till en nästan platt tail med bara ett lätt lyft den sista centimetern. Skärningen är av pintailkaraktär med skärningen 142-116-128. 14mm taper alltså, vilket iofs inte är en ren pintail, men det är ändå lite mer än marknadens medel just nu. Moment kallar Governor för charger och visst går det att ladda på den. Men det är fel att kalla den en ren charger. Den har fortfarande ett stort mått finess och även om den är lite hårdare än de andra Moments vi testar så går den inte över gränsen och blir stum. MarkusO klassar in den som en av helgens favoriter: “Riktigt skön. Följsamhet och förutsägbarthet är nyckelorden. Utstrålar ett förtroendeingivande lugn. Skön balans i skäret, med tendens att bitvis drifta en aning baktill. Det gör den lätt att sladda ut vid behov. Lite tunggungig möjligen. En aning mycket massa för sitt eget bästa? Ett par korn av upplättningen från Exit World hade inte skadat. Men det är ändå en riktigt bra skida." Jon hittare inte rätt på skidan. Han har åkt på centermonterat i ett antal år nu och att klicka i en bakmontering kräver omställning. Jon tycker tvärt emot Markus att tailen känns lite stum, men meddelar samtidigt att balansen i skidan i stort inte alls passar honom. Han hamnar för långt bak på skidan helt enkelt. “Inget för mig, men en kompetent skida.", avslutar kryss-Jon. [/QUOTE]
Verifiering
Skicka svar
Forum
Utrustning
Freeride - Skidor
- MnO&Co:s SKIDTEST 2014 -
Tillbaka
Topp
