Köp & Sälj
Artiklar
Forum
Nya inlägg
Forumlista
Sök trådar
Medlemmar
Regler/Hjälp
Skidorter
Snödjup
Boende
Prylar
Video
Shop
Logga in
Bli medlem
Vad är nytt
Sök
Sök
Sök bara rubriker
Notera
Av:
Nya inlägg
Forumlista
Sök trådar
Medlemmar
Regler/Hjälp
Meny
Logga in
Bli medlem
Ladda ner Freeride som app
JavaScript är inaktiverat. För en bättre upplevelse, vänligen aktivera JavaScript i din webbläsare innan du fortsätter.
Du använder en gammal webbläsare. Den kanske inte visar den här eller andra webbplatser korrekt.
Du bör uppgradera eller använda en
alternativ webbläsare
.
Forum
Utrustning
Freeride - Skidor
- MnO&Co:s SKIDTEST 2014 -
Svara på tråd
Meddelande
<blockquote data-quote="MnO" data-source="post: 1032807" data-attributes="member: 12152"><p><strong>Movement Trust 186cm</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/11255_pic1c.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p><strong>Mått: 141-108-129, 22m</strong></p><p><strong>Testad av: PNyberg</strong></p><p><strong>Testad i: Val Thorens</strong></p><p></p><p>Trust från Movement testades förra året och gillades av både MarkusO och MnO för dess kombo av lättåkthet och trygghet. Movement har ett modellprogram som är enormt. De har ett otroligt stort antal olika modeller för att vara en relativt liten tillverkare. Trust är en direktionell allroundskida med 108mm:s midjebredd. Shapen är en tiprockad direktionell skida med väldigt bakmonterad bindingspositon. Det ser värre ut än vad det är dock, för tailen är aktiv nästan hela vägen bak, vilket lurar ögat en aning. Men bakmonterat så det förslår är det hur man än vänder och vrider på den. PNyberg kompletterar föregående års test med följande rapport från Val Thorens:</p><p></p><p>“Jag har testat lite Movement förr och alltid varit glada i deras skidor. Trust trodde jag skulle vara en Goliath (ruggigt bra skida!) med en modernare form och tiprocker....men så var det inte alls. Trust är lättare och klenare byggd än Goliath, vilket man kan förstå om man synar Movements linje i år. Den som vill ha ett par köttarlagg väljer SuperTurbo och de som vill ha något snällare med samma grundbalans väljer Trust. Trust är en ganska lätt skida som gör all typ av åkning på relativt snäll snö enkel. För mig som lite tyngre och större åkare orkar den inte med uppkört och hög fart. Då blir det för fladdrigt helt enkelt och längtan efter SuperTurbo infinner sig. Men för åkare som antingen vill kunna slänga på ett par hudar och knata en bit med laggen, eller bara föredrar en lättsam känsla i en direktionell shape, då är Trust ett utmärkt val. På med ett par Techbindningar och den konservative åkaren som vill stå långt bak har direkt en kamrat på berget. Movement bygger bra grejer och detta är en bra skida, så länge man är medveten om i vilken kategori den ska sorteras in. För mig når den tyvärr inte riktigt upp till förväntningarna, men det kan bero på att jag väntade mig mer laddpontial. Med tanke på hur bra konstruktioner Movement lyckas få fram hoppas vi att de till nästa säsong kommer ut med lite nya mer spännande shaper. Chargern SuperTurbo i all ära (den bör åkas BALLS TO THE EFFING WALLS (återigen...se jonsberts video) för att vara roliga!), men vi vill se mer kreativitet när det gäller modellerna under den."</p><p></p><p></p><p><strong>No Copy Rush Rocker</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/11203_pic1c.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p><strong>Mått: 129/92/120</strong></p><p><strong>Testad av: MarkusO</strong></p><p><strong>Testad i: Åre</strong></p><p> </p><p>En smal skida med offpistpotential från No Copy. Skidan är 92mm under foten och därmed en av dom smalaste vi testar den här gången. Den har en rejäl rockertip, av "Megawatt-typ", dvs det är inte en långsam rocker, utan snarare en rejält stor tip. I tailen är rockern hög, men kortare. Konstruktionsmässigt är finishen inte riktigt i par med de bästa på marknaden. Speciellt belaget är inte alls bra, eller i alla fall inte bra preparerat. Struktur saknas nästan helt och belaget är snarare blankpolerat. Rush Rocker tar guldmedaljen för helgen i särklass sämsta glid och suger fast som en sugpropp på en glasruta här och där. Frontrockern är skön och lagom hög. Balansen i skidan är fin och den är netural i avseendet balans mellan fram och bakände. Monteringspunkten sitter exakt rätt. Skidan är åt det hårda hållet, men dämpningsgraden är låg. Det blir därför en krävande ritt där underlagets ojämnheter fortplantar sig ostört genom skidan och upp i foten. En bra shape, men NoCopy behöver tillföra mer dämpning och gärna ett lite mjukare flex.</p><p> </p><p></p><p><strong>No Copy Super Mega Jarlesome</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/9702_pic1c.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p><strong>Mått: 145-122-138</strong></p><p><strong>Testad av: MnO, MarkusO, xJonx</strong></p><p><strong>Testad i: Åre</strong></p><p> </p><p>Spoon är ju coolt sägs det och då måste ju Super Mega Jarlesome från NoCopy vara coolast av dom alla. DPS och Elan satsar på belagspoon, medan NoCopy går sin egen väg och sågar istället ut en skida som har formen av två rejäla skedar som sitter ihop i skaftet. Belaget är däremot helt platt. NoCopy har i alla fall inga problem med för många nej-sägare i bolaget, det står helt klart. Den här skidan ser ut som en tesked till Jätten Vist. Eller är det kanske sleven till glosoppan? För just glosoppa serveras i stor mängd när man ställer sig med den här skidan i liftkön. Det var länge sedan någon av oss fick lika mycket kommentarer om ett par skidor. Bara det är ju värt en del.</p><p> </p><p>"No no no - you will not be able to try this one", inleder NoCopy sin beskrivning av skidan på sin hemsida. Men till vår bubblande glädje så får vi faktiskt göra det i Åre. Den är äntligen uppmonterad och redo för ett teståk efter att ha stått och trånat oss i tältet vid ett flertal tidigare tillfällen. Även om vi är aningen skeptiska och en smula skräckslagna så kan vi inte motstå frestelsen att ta ett par åk med Jarles frankenski. Till vår stora förvåning så går det faktiskt helt ok att åka på skapelsen. Den känns inte alls så extrem som den ser ut när den väl släpps lös (nåja...) i Gästrappet. Den bettar riktigt bra tack vare de två mycket koncentrerade tryckpunkterna fram och bak och just för dagen i Åre Ice Rink är det en egenskap som värderas högt. Även mjuk snö känns ok, men det är hela tiden med en konstig underton av instabilitet. Man måste ta det lugnt, för helt utan förvarning eller logik sticker den ena eller båda skidorna iväg åt vilket håll som helst. Att åka med plana skidor är som att kasta en tärning på en finlandsfärja i orkan. Precis vad som helst kan hända och tärningen stannar aldrig riktigt helt. Vips så drar högerskidan in över den vänstra, och vips igen så skär samma skida fast och sticker iväg utåt, samtidigt som den andra skidan rycker till som om den fick en elstöt. Värst blir det på slapp skrå, där man verkligen måste hålla fast skidorna för att inte det ska gå fullständigt åt helsike. NoCopy skriver vidare i sin produktbeskrivning: "they lack the tip/tail catching like conventional skis"... det måste vara en av de mest felaktiga beskrivningarna som jag någonsin läst. Det beror iofs på vilken slumpmässig tidsperiod man avser att beskriva. Då och då är de fria från hooking, men i nästa sekund är det EXTREMT hooky och växlingarna däremellan följer inga regler. Super Mega Jarlesome kan klassas in som ett nytänkade projekt vid ritbordet som är kul att ta ett åk på, men i verkligheten är det svårt att hitta några poänger med den extrema shapen. Kan vi hoppas på Super Mega JarleSpork nästa år?</p><p> </p><p>Jon och Markus är rörande överrens om Super Megan och sammanfattar sina intryck på följande vis:</p><p>Markus: "Bäst."</p><p>Jon: "Bäst."</p><p> </p><p></p><p><strong>Rossignol Soul 7 180cm</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/12305_pic1c.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p><strong>Mått: 136-106-126, 17m</strong></p><p><strong>Testad av: MnO och xJonx</strong></p><p><strong>Testad i: Tandådalen</strong></p><p> </p><p>Ross 7-serie består av en hel linje skidor och de tre bredaste heter Soul 7, Super 7 och Squad 7 och alla dessa tre testas i Åre. Hela serien är en mycket lyckad freeridesatsning från Rossignol, som tidigare har käns lite mossiga i segmentet. S7 i all ära, men alla som någon gång har testat den i riktigt bra puder vet ju att Ross inte riktigt lyckades med den alltför höga plogrockern. Den har trots det hängt med i många år och det är just S7 som ändå är urfadern för den här linjen skidor, men det handlar om en mycket stor uppdatering, både i konstruktion, shape och rocker.</p><p> </p><p>Rossignol har fått till grafiken bra i år. Skidorna syns tydligt i ställen och de andas högteknologi med genomskinliga spetsar bland annat. Det drar blickarna till sig och ser onekligen fräckt och lätt ut. Det är dock inget unikt alls, utan det är i grunden samma konstruktion som används i tex Rocker2-serien från Salomon och forumets egen Opinion. Tanken är att en honeycombplatta byter ut kärnan och/eller ABS:en i fronten av skidan där det har som störst effekt för svingvikten. Rossignol använder stansad ABS, vilket är klart tyngre än det rena honeycombmaterialet Koroyd som används av bla av Salomon, Poc och Extrem. Mindre effekt hos Ross alltså, men det ser coolare ut, vilket är nog så viktigt när det ska säljas skidor. Även Rossignols lösning lättar dock upp spetsarna rejält i jämförelse med hel ABS dock ska sägas och den här typen av upplättningar av tip och tail kommer förmodligen att bli väldigt vanlig bland stora skidor på ett par års sikt.</p><p></p><p>Först ut ur testtälten är Soul 7, som är en en av årets mest omtalade skidor och det är lätt att förstå varför. Det här är en skida som går i frontlinjen för en ny typ av offpistskidor. Det är skidor i 104-109mm-klassen som riktar sig till åkare som inte riktigt orkar med, eller vill ha fullstora skidor. Flera tillverkare kommer med liknande modeller, där en större och helt offpistinriktad skida skalas ner till ett mer hanterbart och kanske framförallt mer kommersiellt gångbart format. Redan efter ett par svängar med Soul 7 inser man att det här är extremt lättåkta grejor. Det är lattjo och kul och en massa spänstig ren fiber i känslan. Det har förmodligen aldrig varit lättare att åka en skida i den här kategorin. Soulen är lätt att få in i skär och är balanserad när den väl ligger där. Det är lätt att sladda ut när som helst i svängen och därmed är det väldigt smidigt att kontrollera farten. Precis som marknadsföringen antyder känns skidan mycket lätt på snön och är reaktiv för input. När man lägger ner mer kraft i snön finns inte mycket att hämta. Även i en trång försäsongspist når man ganska snart en gräns för när det börjar fladdra och kännas otryggt. Isgreppet är högst mediokert även om det är ok så länge det är mjukt och spårviljan är lika begränsad. På slagigt underlag måste man nästan hålla fast skidan i skäret istället för att som med mer stabila skidor bara låta skidan spåra och göra sitt jobb ostört.</p><p></p><p>Jon har samma intryck av skidan: "Väldigt lätt på foten. Lätt att byta kant i svängväxlingar. Lätt att få runt. Det går bra att carva så länge farten är måttlig och trycket likaså och underlaget ej isigt. En dröm för den medelgoda åkaren utan några ambitioner att köra raceigt. snökontakt, ganska odämpad utan att fallera när det blir lite mer ojämt, men helt klart åt det krispiga hållet. känns nästan väl lätt när det är lite slagigt. Dåligt spårgrepp. Bra sladdgrepp så länge det inte är isigt.</p><p> </p><p>Så länge farten är måttlig, underlaget är mjukt och åkaren inte har för avsikt att göra annat än att åka runt och smålattja med liten kraftinsats är Soul 7 en suverän skida. Det här är en modell som verkligen öppnar upp breddklassen för nybörjare på bredlaggssidan och det är en skida som gör det möjligt för många medelåkare att ta klivet upp till offpiståkning. Den som vill ha en trygg och stabil skida för att stå på över varierade underlag kan redan i katalogen bläddra förbi Soul 7.</p><p></p><p></p><p><strong>Rossignol Super 7 188cm </strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/12306_pic1c.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p><strong>Mått: 140-116-130, 20m. </strong></p><p><strong>Testad av: MarkusO, MnO, xJonx</strong></p><p><strong>Testad i: Åre</strong></p><p></p><p>Super 7 som vi testar direkt efteråt är mycket lik Soulen. Det är som att dra i ett skalreglage där den extra bredden ger lite mer stabilitet. Det krävs som väntat lite mer kraft för att få fart på Super, men det är fortfarande en skida som är mycket lättåkt. Även egenvikten är såklart ett snäpp högre, men den fjäderlätta snökontakten känns igen. Super 7 är en större variant av Soul 7, helt enkelt, med allt vad det innebär.</p><p></p><p> </p><p><strong>Rossignol Squad 7 190cm</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/12309_pic1c.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p><strong>Mått: 145-120-126, 29m</strong></p><p><strong>Testad av: MnO och xJonx</strong></p><p><strong>Testad i: Åre</strong></p><p></p><p>Uppskalningen fortsätter vidare i serien och nästa steg är Squad 7, som är den största skidan i 7-familjen. Nu börjar det bli bra. Geometrin är liknande och lättsamheten finns fortfarande kvar, men med den stabilitet och trygghet som dyker upp när midjebredden ökar försvinner mycket av de nervösa inslag som vi hittade hos Soul 7 och i viss mån även i Super 7. Det är fortfarande en mycket lättåkt skida och namnet Squad, som tidigare stått för äkta biffighet i Ross-linjen, känns fullständigt malplacerat. Det här är mil från de första generationernas Squad-skidor. Snökontakten är liksom i de smalare Soul 7 väldigt direkt och krispig. Till skillnad från många övergummerade Ross-skidor i historien finns knappt något gummi alls mellan fot och snö, även om dämpningsgraden är något högre i den här större skidan. Allt sker som väntat med lite mer långsamma uttryck när bredden under foten börjar närma sig 130mm.</p><p></p><p>I åkningen är Squad smidig och lättjobbad. Oavsett om man lägger in tryck i skär eller ställer sig upp en aning och snabbar upp åkingen i ett par kortsvängar följer Squaden villigt varje kommando. Årepisterna är som vi har nämnt riktigt isiga den aktuella dagen och på de hårda partierna blir det bara has och sladd. Men så fort det mjukar upp en aning så sitter skäret direkt och enkelt. Stabiliteten är ok, men ändå under medel för kategorin. Skidan havererar aldrig dock. Det fladdrar en aning, men det är ändå mycket lättare att hantera slagen i jämförelse med lillebror Soul. Skidorna är glasfiberbaserade och därmed blir det aldrig fullt ut kolfiberettrigt, men snärtigt så det förslår är det i respektive breddklass. Även efter test av Squad 7 består intrycket av att 7-serien från Rossignol är ett stort steg från tidigare skapelser från tillverkaren. Hela serien är skidor som passar bäst för åkare som vill ha en lättåkt och spänstig känsla. Välj sedan grad av pondus och flyt genom att välja önskad midjebredd. Varken Jon eller Martin ser någon som helst anledning att välja något annat än den bredaste skidan Squad i serien. Även i en försäsongspist med konstsnödominans och mycket is föredrog vi båda utan minsta tvekan Squad framför Super 7. Soul 7 har en egen målgrupp i åkare som är nybörjare på offpiståkning och de kan med fördel välja en smal skida. Men för avancerade åkare är det Squad som gäller.</p><p></p><p> </p><p><strong>Salomon Q98</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/12684_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p><strong>Mått: 137-98-123, 20m</strong></p><p><strong>Testad av: MarkusO och MnO</strong></p><p><strong>Testad i: Åre</strong></p><p> </p><p>Q98 är en smal version av den betydligt mer kända Q115, eller Rocker2 115 som den hette förra året. Precis som i fallet Q115 har Salomon kombinerat framdelen från Rocker2-serien med en lite mer traditionell bakände. Den här skidan är ett bättre alternativ än tex Rocker 2 90 från förra året som inte var alls lyckad. I nya Q98 fungerar det bättre. Den är kvick och styrbar, med viss kompetens även om den inte riktigt klarar det stökiga underlaget i Gästrappet. Det blir att slå ner lite på tempot, men i lite mjukare partier går den riktigt fint. Den förmedlar verkligen känslan från Quest 115 i ett smalare format. Bra. Om man gillar Q115.</p><p></p><p></p><p><strong>Salomon Rocker 2 108 182</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/12615_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p><strong>Mått: 132-108-125, 19m</strong></p><p><strong>Testad i: Åre</strong></p><p><strong>Testad av: MarkusO, xJonx och MnO</strong></p><p></p><p>Salomon måste ha sålt enorma mängder av denna skida, med tanke på hur ofta den syns till. Speciellt bland svenska grupperingar i alpmiljö. Det är lätt att förstå dess framgång, då det är en mycket lyckad lillebror till Rocker 2 122. DNA-koden från dess större släktning finns välbevarat, med grundgeometrin och de lika karaktäristiska som briljanta spetsarna. Formatet är dock klart smidigare. Skidan blev en riktig favorit för MarkusO förra året, och det står klart att den klarat sommaren väl. Den är fortfarande briljant i sin kategori. Måtten och den låga svingvikten i de Koroydbestyckade spetsarna gör den kvick och lättsam. Möjligen lite väl lättsa. Markus och Jon hamnar helt rätt på skidan direkt. Citat som "Det är omöjligt att inte uppskatta denna formidabla explosion av åkglädje" fälls i liften på vägen upp. Just under försäsong kan lite lättsamhet under fötterna göra underverk för tempo och attack och jag kan förstå vad de menar även om jag inte själv upplever samma sak. 108:an inbjuder till lekfull åkning snarare än köttarcarving och är lite fladdrig när farten och kraften ökar. Jag, MnO, kan inte alls använda samma superlativ som mina två medtestare. Jag tycker att konstruktionen känns lite trött och anonym och jag gillar inte bristen på respons på väg in i sväng. Jag har å andra sidan aldrig gillat R2 122 heller, och karaktären i den skidan är väldigt lika. För mig reagerar geometrin nästan noll på input och jag får inte med mig skidan i vare sig kortsväng eller skär med tryck. Men det är uppenbarligen en fråga och teknik och smak, eftersom Jon och Markus hyllar skidan som en smidig och smalare variant på 122:an.</p><p></p><p>Testparet är monterat rejält långt fram. Mer eller mindre true center. Det upplever vi som lite väl centrerat. Märket sitter någonstans kring -3, och det känns väldigt väl avvägt. Balansen känns perfekt där. Greppet är bra både i sladd och skärande sväng. Snökontakten i sig är, lite stick i stäv med vad man kan tro med tanke på lättsamheten, faktiskt lite dov, men skön.</p><p></p><p>Rocker 2 108 behåller sin position som något av en marknadsledare bland medelbreda lätt funshapeinspirerade skidor för åkare som trivs på den typen av skidor. Om inte annat ett säkert val för den som söker ett koger innehållande endast en skida.</p><p></p><p></p><p><strong>Scott Scrapper 190</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/12015_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p><strong>Mått: 149-124-140, 20m</strong></p><p><strong>Testad i: Åre</strong></p><p><strong>Testad av: MnO, xJonx, MarkusO</strong></p><p></p><p><img src="http://i41.tinypic.com/35ku72p.png" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p></p><p>Något av en doldis i ställen i år, trots ett färglatt yttre. Scott har inte riktigt lyckats nå ut till den stora skaran friåkare. De har några tråkiga skapelser i skidväg bakom sig och den stämpeln sitter kvar hos många. Tyvärr ska det visa sig, för Scrapper överraskar med att bli en av årets stora favoriter. Scrapper har en riktigt go rockerkurva som liknar flera av de shapemässigt marknadsledande skidorna just nu. Den har en låg spannsektion som går över i en långsamt stigande tip ala Patron/Rocker2 och en tail som har tydlig, men kortare rocker. Svängradien är tightare än förväntat med 20m@190cm.</p><p></p><p>På snön är Scrapper en mycket trevlig kombo mellan charge och lekfullhet. Även om den känns relativt tung på snön är den smidig och lättsvängd i alla lägen. Den liknar Patron och Helldorado från Nordica väldigt mycket. Vi i gruppen konstaterade förra säsongen att Patron är lite för lättsam och Helldorado är lite för biffig. Scrapper är skidan som går in mitt mellan Nordicas båda skidor, trots att den är mer än en centimeter bredare. Det här är en perfekt skida för en åkare som gillar Nordicas Patron/Helldorado-geometri, men som inte riktigt hittar rätt på någon av dem.</p><p></p><p>Snökontakten lyckas till och med andas lite race med en GS-aktig kantnärvaro och perfekt avvägd dämpning. Den bjuder på massor av åkkänsla utan att kännas det minsta nervös. En del av Scotts tidigare skidor har varit fullständigt sönderdämpade hockeypuckar, men här har de prickat helt rätt i gränssnittet mot underlaget. Skärningen och rockern gör att skidan går lätt in i sväng och skidan kan fås att returnera svängen både i långa och korta svängar om man flyttar bak vikten ett uns precis i slutet på svängen. Det går tom att gå lite högre i position och verkligen åka slalomliknande runda kortsvängar. Racekaraktären och dämpningen i botten ger också bra grepp på hårdare underlag och dessutom lyckas skidan kombinera en relativt kraftig skärning med en stabilitet och parallellitet i pressad sladdsväng. Förmodligen är det Scotts s.k. 3D-skärning som står för den bedriften. Sidoskärningen är unik i den aspekten att den är helt rak under foten tillsammans med ett ganska hårt flex där. Skidan har en 60cm helt rak sektion i mitten och även om det borde kunna innebära att skidan blir aningen hooky i front och tail så upplever vi det inte så. Istället känns den som sagt stabil och lätthanterlig i sladd, även i full fart.</p><p></p><p>Vad vi inte riktigt gillar är en aningen tung svingvikt. I tider när man har testat honeycombtippade skidor med låg svingvikt känns det här mer som en klassisk tyngre ABS-tip. I den aspekten har inte Scrapper riktigt hängt med dom bästa, men å andra sidan ger tipvikten också lite extra stabilitet och lugn. En avvägning, men det hade varit kul att testa en Scrapper med någon decimeters honeycomb fram och bak.</p><p></p><p>Sammanfattat Scotts bästa skida någonsin med bred marginal och en av de allra mest intressanta skidorna på marknaden i år. Rekommenderas.</p><p></p><p></p><p><strong>Völkl Two 186cm</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/12820_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p><strong>Mått: 146-124-138, 28m</strong></p><p><strong>Testad i: Åre</strong></p><p><strong>Testad av: MnO, xJonx</strong></p><p></p><p>One och Two är de två första skidorna i en ny friåkningsserie från Völkl. Det är skidor som är byggda i Kina i en relativt kostnadseffektiv konstruktion och tanken är att de ska hamna i en lägre prisklass än märkets övriga breda skidor. Kina eller ej - konstruktionen kanonfin. Fördelen med att hålla sig till traditionella material som trä och glasfiber är att det blir en väldigt ren känsla i skidorna. När man testar skidor med kolfiber, titanal eller honeycombvarianter ger det ofta en mer individuell karaktär till respektive modell, men samtidigt tillför det ibland egenskaper som man inte önskar. Völkls budgetserie, i det här fallet representerad av Two, har inga som helst egenheter när det gäller materialval och konstruktion. Den är fullt ut neutral och känns bara som en skida rakt av helt enkelt.</p><p></p><p>Shapen är lite semi-5-point med tydligt indrag fram och bak. Rockern är lite underligt vald med en typ av brytpunkt strax framför bindningen som sedan övergår i en nästan rak sektion fram till att tiprockerdelen tar över. Sedan avslutas tippen med en traditionellt uppböjd tip som känns helt onödig. Det är konstigt att inte Völkl, som annars har haft en del riktigt fina spetsar genom åren, håller kvar vid lowrisetanken. Den tippen kommer i de allra flesta fall att vara helt overksam vid puderåkning iom att den ligger några centimeter över snön och när den väl hamnar i eller under snön kommer den förmodligen ploga en del. Det är inget stort problem, men med en så ordentligt midjemått som hos Two förväntar man sig maximal prestanda i puder och då är det trist att inte Völkl går hela vägen och förser skidan med en puderanpassad tip. Den lär fungera ändå, men den där sista slutböjen kunde de definitivt ha skippat.</p><p></p><p>Även om konstruktionen må vara enkel så har Two det Völkltypiska isgreppet med sig. Det är speciellt sladdgreppet som imponerar. När kortsvängarna pressas, eller när man tar ner farten i brantare delar, är greppet kanon. Det går från avspänd sladd till aktiverad kant till riktigt fast bett beroende på tryck. Det är en fröjd att kunna styra hur mycket skidan ska greppa i underlaget, då gensvaret är tydligt linjärt relativt den investerade kraften. Mycket bra. Även när det gäller bettet på skär placerar sig Two högt upp i rankingen. Den är lite simmig i spåret här och där, förmodligen på grund av det tydliga indraget, men på ett sätt som inte stör, utan snarare känns ganska bekvämt när det går undan i pisten. Det gör att skidan är väldigt lätt att få att gubbsläppa runt lite i skäret, även när man fullt ut håller positionen. Tailen är ganska snäll, vilket också bidrar till det intrycket. Hela skidan kan anses vara lätt och smidig att jobba med, men samtidigt lyckas den vara ganska stabil. Snökontakten är åt det krispiga hållet.</p><p></p><p>I kortsväng känner man av den tidigt startande rockerkurvan. Det blir lite överstyrt här och där när man missar i tyngdfördelning. Oftast upplevs det som att skidan är lätt att få runt i trånga lägen, men det blir också till en nackdel ibland när man inte står riktig rätt i balansen. En liknelse om en gungbräda nämns. Vi hade önskat att skidan hade en lite längre plan sektion som hade gett lite mer stabilitet på plana skidor och i kortsväng, eller också att rockern hade varit lite mer harmoniskt formad från foten och framåt.</p><p></p><p><strong>Völkl Katana V-Werks 184</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/12815_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p><strong>Mått: 143-112-132, 26m</strong></p><p><strong>Testad i: Åre</strong></p><p><strong>Testad av: MnO, MarkusO</strong></p><p></p><p>En av säsongens mest omtalade skidor. De tyska ingenjörerna har fått gå loss fullständigt och den här versionen av Katanan ser verkligen högteknologisk ut. Den har en Pocket-Rocket-liknande 3D-capkonstruktion som är otroligt tunn i stora delar av skidan. Tjockleken vid kanterna fram och bak är tunnare än något annat på marknaden. Hela skidan andas kolfiber, både i utseende och i känsla. Kolfiber må vara fräckt, men i skidor brukar det dessvärre inte vara speciellt lyckat, om det inte kombineras med en finkänsla för dämpning. I fallet Katana känner man helt klart att det är en kolfiberstinn skida. Bettet är kanon redan från låg fart, men när skidan pressas kommer det ofrånkomliga kolfiberaggressiva högfrekventa hackandet på precis samma oväntade och oanmälda sätt som med alla kolskidor. Det går från bra till väldigt långt från bra väldigt fort, precis som förväntat.</p><p></p><p>Det är lätt att tro att en skida som är så tunn och som har så mycket kolfiber i sig skulle vara extremt lätt. Det är inte V-Werks Katana, även om det fortfarande är en lätt skida i jämförelse med mycket annat. I och med att den är så tunn finns det inte mycket distans mellan fiberlagrena i sandwichen, och det gör att konstruktörerna tvingas att lägga i fler lager fiber. Ju mindre distans, desto mindre styvhet per lager, helt enligt alla konstruktionsregler. Det är dock en fördel i sammanhanget. Om den här skidan hade gjorts med en fjäderlätt tjockare kärna hade det blivit alldeles för ettrigt. Nu finns det ändå har ett visst mått av egenstabilitet. När skidan släpps iväg i skär sitter den riktigt bra i de hårda pisterna. Den är rapp och kvick i alla lägen och så länge man undviker hårt pressad sladd så känns det stabilt och hanterbart.</p><p></p><p>Monteringspunkten är extremt långt bak i typiskt Katana-anda. Alla tre testarna tar ett åk först med rekommenderad montering. Har man åkt ett tag på mer framflyttad montering blir det enormt svårt att gå tillbaka. Det märks väldigt tydligt med Katana som känns enormt lång framför bindningen för att vara en 183cm lång skida. Det är en prövning att hålla ordning på tippen utan att ha någon bakre kraftkomposant att jobba med. Det blir tydligt hur snabbt man vant sig vid mer mittmonterade skidor. Här gäller det istället att på klassiskt maner låta tippen driva och låta resten följa efter. När vi maxar hyrbindningen framåt och hamnar runt 3cm framför rekommenderad punkt känns det mycket bättre. Det är fortfarande tydligt bakmonterat, men mer hanterbart. Väldigt få kommer att hamna på rekommenderad punkt vid ett blindtest, det är helt klart. Innan den här skidan monteras bör man ta sig en rejäl funderare på vart man ska stå.</p><p></p><p>Sammanfattningsvis är den klart värd att testa. Den sticker onekligen ut bland årets skidor och är klart bättre än förväntat.</p><p></p><p><strong>Whitedot Preacher 189</strong></p><p><img src="https://www.freeride.se/img/review/original/11104_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p><strong>Mått: 155-112-133, 19m</strong></p><p><strong>Testad i: Åre</strong></p><p><strong>Testad av: MarkusO</strong></p><p></p><p>Whitedot har haft, och har väl till viss del fortfarande, en ganska nedtonad roll på den svenska friåkningsmarknaden. Det brukar krävas en tripp till Hemsedals testhelg för att få lufta någon av de vitprickiga alstren, men i år är glädjande nog märket representerat bland tälten i Åre. Kul! Whitedots friåkningsserie rymmer ett antal tilltalande modeller och en av dem är Preacher. Det är en allroundskida som är tänkt agera vardagskamrat på berget. Modellen har tills i år försetts med badgen “Editors Pick" av Freeskier Magazine, vilken gör den till ett intressant testobjekt.</p><p></p><p>Representanten informerar kunnigt kring kärnan. Den består i huvudsak av poppel, men under foten finns inslag av ask. Att blanda träslag längs skidan känns piggt! Finishen är relativt hög, men en väl avvägd lätt doft av garage har på nåt sätt ändå hängt kvar. Det är bara av godo och ger karaktär. Möjligen är den fortfarande lite känslig för chippning? Whitedot har tidigare haft tendenser åt detta håll. Det är förstås ett problem som till huvudsak är av kosmetisk karaktär.</p><p></p><p>Hur upplevs den då? Mja. Framänden är massiv med sina 155mm, och det märks. Den ska med fördel åkas med vikten långt fram, och där låta brättet göra sitt i svänginitieringen. Tippen är dock inte bara bred - den är även tung. Det är i sammanhanget en begränsat lyckad kombination för åkaren som uppskattar kvickhet. Det gör MarkusO som testar skidan. Följsamhetspoängen blir därför väldigt låga. Det går trögt och paketet blir svårkontrollerat när åkaren kommer lite fel. Det blir inte direkt bättre av av den kraftiga tapern heller, då detta i kombination med ett tveksamt grepp gör att tailen kastar ut obekvämt med ojämna mellanrum. Testaren hittar inte riktigt rätt på den, får inget förtroende, och utnämner den surt till sämsta skidan den dagen. Det ska sägas att detta är relativt motstånd från väldigt fina prylar, så det i sig betyder inte ett bottenbetyg i absoluta tal. En större och kraftfullare åkare kan säkert uppskatta Preacherns beteende.</p><p></p><p></p><p><strong>Whitedot Preacher CarbonLite 189</strong></p><p><img src="http://i44.tinypic.com/208tgs3.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" /></p><p><strong>Mått: 155-112-133, 19m</strong></p><p><strong>Testad i: Åre</strong></p><p><strong>Testad av: MarkusO</strong></p><p></p><p>Preacher, som beskrivs ovan, finns även i en kolfibervariant kallad CarbonLite. Den är till det yttre identisk med den vanliga Preachern, topsheet undantagen. Skillnaden ligger i fibermaterialet, där glasfiber bytts ut mot kolfiber. CarbonLite skiljer sig lite från övriga kolfiberbyggen på marknaden genom att Whitedot använder ren oimpregnerad kolfiber som handkladdas med epoxi i samband med lamineringen. Mig veterligen är så kallat prepreglaminat klart vanligare. Tekniken, som väl ändå får sägas vara taget ur den gamla skolan, ska tydligen ge möjlighet att till en högre grad skräddarsy fiberriktningar osv. Det ska nog här låtas vara osagt huruvida det ger bättre skidor eller bara fler allergiska polacker.</p><p></p><p>Piggar upp Preachern gör den iaf, fibern. Det framgår omedelbart. Den piggar upp så till den milda grad faktiskt! CarbonLiten är mycket mindre bångstyrig, är lättare att driva och är roligare. Plötsligt känns spetsarna inte tunga längre. Det går att kasta runt bygget lite och allt känns rappare. Plötsligt är det kul att åka! Skidan har en klart tight radie för att vara så lång. Den där riktiga spårviljan saknas dock fortfarande, men underlaget är å andra sidan allt annat än snällt. Vid normalt svenskt pistföre eller bättre är det garanterat inget problem. Snökontakten blir en aning krispigare relativt standardbygget, men det stör inte nämnvärt. Det ska nog snarast ses som en fördel. Kolvarianten må vara lite dyrare, men rekommendationen blir ändå:</p><p></p><p>Om Preacher - välj CarbonLite!</p><p></p><p>------------------</p><p></p><p>Det var allt för i år. Ha en bra vinter!</p><p>/MnO</p></blockquote><p></p>
[QUOTE="MnO, post: 1032807, member: 12152"] [b]Movement Trust 186cm[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/11255_pic1c.jpg[/img] [b]Mått: 141-108-129, 22m Testad av: PNyberg Testad i: Val Thorens[/b] Trust från Movement testades förra året och gillades av både MarkusO och MnO för dess kombo av lättåkthet och trygghet. Movement har ett modellprogram som är enormt. De har ett otroligt stort antal olika modeller för att vara en relativt liten tillverkare. Trust är en direktionell allroundskida med 108mm:s midjebredd. Shapen är en tiprockad direktionell skida med väldigt bakmonterad bindingspositon. Det ser värre ut än vad det är dock, för tailen är aktiv nästan hela vägen bak, vilket lurar ögat en aning. Men bakmonterat så det förslår är det hur man än vänder och vrider på den. PNyberg kompletterar föregående års test med följande rapport från Val Thorens: “Jag har testat lite Movement förr och alltid varit glada i deras skidor. Trust trodde jag skulle vara en Goliath (ruggigt bra skida!) med en modernare form och tiprocker....men så var det inte alls. Trust är lättare och klenare byggd än Goliath, vilket man kan förstå om man synar Movements linje i år. Den som vill ha ett par köttarlagg väljer SuperTurbo och de som vill ha något snällare med samma grundbalans väljer Trust. Trust är en ganska lätt skida som gör all typ av åkning på relativt snäll snö enkel. För mig som lite tyngre och större åkare orkar den inte med uppkört och hög fart. Då blir det för fladdrigt helt enkelt och längtan efter SuperTurbo infinner sig. Men för åkare som antingen vill kunna slänga på ett par hudar och knata en bit med laggen, eller bara föredrar en lättsam känsla i en direktionell shape, då är Trust ett utmärkt val. På med ett par Techbindningar och den konservative åkaren som vill stå långt bak har direkt en kamrat på berget. Movement bygger bra grejer och detta är en bra skida, så länge man är medveten om i vilken kategori den ska sorteras in. För mig når den tyvärr inte riktigt upp till förväntningarna, men det kan bero på att jag väntade mig mer laddpontial. Med tanke på hur bra konstruktioner Movement lyckas få fram hoppas vi att de till nästa säsong kommer ut med lite nya mer spännande shaper. Chargern SuperTurbo i all ära (den bör åkas BALLS TO THE EFFING WALLS (återigen...se jonsberts video) för att vara roliga!), men vi vill se mer kreativitet när det gäller modellerna under den." [b]No Copy Rush Rocker[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/11203_pic1c.jpg[/img] [b]Mått: 129/92/120 Testad av: MarkusO Testad i: Åre[/b] En smal skida med offpistpotential från No Copy. Skidan är 92mm under foten och därmed en av dom smalaste vi testar den här gången. Den har en rejäl rockertip, av "Megawatt-typ", dvs det är inte en långsam rocker, utan snarare en rejält stor tip. I tailen är rockern hög, men kortare. Konstruktionsmässigt är finishen inte riktigt i par med de bästa på marknaden. Speciellt belaget är inte alls bra, eller i alla fall inte bra preparerat. Struktur saknas nästan helt och belaget är snarare blankpolerat. Rush Rocker tar guldmedaljen för helgen i särklass sämsta glid och suger fast som en sugpropp på en glasruta här och där. Frontrockern är skön och lagom hög. Balansen i skidan är fin och den är netural i avseendet balans mellan fram och bakände. Monteringspunkten sitter exakt rätt. Skidan är åt det hårda hållet, men dämpningsgraden är låg. Det blir därför en krävande ritt där underlagets ojämnheter fortplantar sig ostört genom skidan och upp i foten. En bra shape, men NoCopy behöver tillföra mer dämpning och gärna ett lite mjukare flex. [b]No Copy Super Mega Jarlesome[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/9702_pic1c.jpg[/img] [b]Mått: 145-122-138 Testad av: MnO, MarkusO, xJonx Testad i: Åre[/b] Spoon är ju coolt sägs det och då måste ju Super Mega Jarlesome från NoCopy vara coolast av dom alla. DPS och Elan satsar på belagspoon, medan NoCopy går sin egen väg och sågar istället ut en skida som har formen av två rejäla skedar som sitter ihop i skaftet. Belaget är däremot helt platt. NoCopy har i alla fall inga problem med för många nej-sägare i bolaget, det står helt klart. Den här skidan ser ut som en tesked till Jätten Vist. Eller är det kanske sleven till glosoppan? För just glosoppa serveras i stor mängd när man ställer sig med den här skidan i liftkön. Det var länge sedan någon av oss fick lika mycket kommentarer om ett par skidor. Bara det är ju värt en del. "No no no - you will not be able to try this one", inleder NoCopy sin beskrivning av skidan på sin hemsida. Men till vår bubblande glädje så får vi faktiskt göra det i Åre. Den är äntligen uppmonterad och redo för ett teståk efter att ha stått och trånat oss i tältet vid ett flertal tidigare tillfällen. Även om vi är aningen skeptiska och en smula skräckslagna så kan vi inte motstå frestelsen att ta ett par åk med Jarles frankenski. Till vår stora förvåning så går det faktiskt helt ok att åka på skapelsen. Den känns inte alls så extrem som den ser ut när den väl släpps lös (nåja...) i Gästrappet. Den bettar riktigt bra tack vare de två mycket koncentrerade tryckpunkterna fram och bak och just för dagen i Åre Ice Rink är det en egenskap som värderas högt. Även mjuk snö känns ok, men det är hela tiden med en konstig underton av instabilitet. Man måste ta det lugnt, för helt utan förvarning eller logik sticker den ena eller båda skidorna iväg åt vilket håll som helst. Att åka med plana skidor är som att kasta en tärning på en finlandsfärja i orkan. Precis vad som helst kan hända och tärningen stannar aldrig riktigt helt. Vips så drar högerskidan in över den vänstra, och vips igen så skär samma skida fast och sticker iväg utåt, samtidigt som den andra skidan rycker till som om den fick en elstöt. Värst blir det på slapp skrå, där man verkligen måste hålla fast skidorna för att inte det ska gå fullständigt åt helsike. NoCopy skriver vidare i sin produktbeskrivning: "they lack the tip/tail catching like conventional skis"... det måste vara en av de mest felaktiga beskrivningarna som jag någonsin läst. Det beror iofs på vilken slumpmässig tidsperiod man avser att beskriva. Då och då är de fria från hooking, men i nästa sekund är det EXTREMT hooky och växlingarna däremellan följer inga regler. Super Mega Jarlesome kan klassas in som ett nytänkade projekt vid ritbordet som är kul att ta ett åk på, men i verkligheten är det svårt att hitta några poänger med den extrema shapen. Kan vi hoppas på Super Mega JarleSpork nästa år? Jon och Markus är rörande överrens om Super Megan och sammanfattar sina intryck på följande vis: Markus: "Bäst." Jon: "Bäst." [b]Rossignol Soul 7 180cm[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/12305_pic1c.jpg[/img] [b]Mått: 136-106-126, 17m Testad av: MnO och xJonx Testad i: Tandådalen[/b] Ross 7-serie består av en hel linje skidor och de tre bredaste heter Soul 7, Super 7 och Squad 7 och alla dessa tre testas i Åre. Hela serien är en mycket lyckad freeridesatsning från Rossignol, som tidigare har käns lite mossiga i segmentet. S7 i all ära, men alla som någon gång har testat den i riktigt bra puder vet ju att Ross inte riktigt lyckades med den alltför höga plogrockern. Den har trots det hängt med i många år och det är just S7 som ändå är urfadern för den här linjen skidor, men det handlar om en mycket stor uppdatering, både i konstruktion, shape och rocker. Rossignol har fått till grafiken bra i år. Skidorna syns tydligt i ställen och de andas högteknologi med genomskinliga spetsar bland annat. Det drar blickarna till sig och ser onekligen fräckt och lätt ut. Det är dock inget unikt alls, utan det är i grunden samma konstruktion som används i tex Rocker2-serien från Salomon och forumets egen Opinion. Tanken är att en honeycombplatta byter ut kärnan och/eller ABS:en i fronten av skidan där det har som störst effekt för svingvikten. Rossignol använder stansad ABS, vilket är klart tyngre än det rena honeycombmaterialet Koroyd som används av bla av Salomon, Poc och Extrem. Mindre effekt hos Ross alltså, men det ser coolare ut, vilket är nog så viktigt när det ska säljas skidor. Även Rossignols lösning lättar dock upp spetsarna rejält i jämförelse med hel ABS dock ska sägas och den här typen av upplättningar av tip och tail kommer förmodligen att bli väldigt vanlig bland stora skidor på ett par års sikt. Först ut ur testtälten är Soul 7, som är en en av årets mest omtalade skidor och det är lätt att förstå varför. Det här är en skida som går i frontlinjen för en ny typ av offpistskidor. Det är skidor i 104-109mm-klassen som riktar sig till åkare som inte riktigt orkar med, eller vill ha fullstora skidor. Flera tillverkare kommer med liknande modeller, där en större och helt offpistinriktad skida skalas ner till ett mer hanterbart och kanske framförallt mer kommersiellt gångbart format. Redan efter ett par svängar med Soul 7 inser man att det här är extremt lättåkta grejor. Det är lattjo och kul och en massa spänstig ren fiber i känslan. Det har förmodligen aldrig varit lättare att åka en skida i den här kategorin. Soulen är lätt att få in i skär och är balanserad när den väl ligger där. Det är lätt att sladda ut när som helst i svängen och därmed är det väldigt smidigt att kontrollera farten. Precis som marknadsföringen antyder känns skidan mycket lätt på snön och är reaktiv för input. När man lägger ner mer kraft i snön finns inte mycket att hämta. Även i en trång försäsongspist når man ganska snart en gräns för när det börjar fladdra och kännas otryggt. Isgreppet är högst mediokert även om det är ok så länge det är mjukt och spårviljan är lika begränsad. På slagigt underlag måste man nästan hålla fast skidan i skäret istället för att som med mer stabila skidor bara låta skidan spåra och göra sitt jobb ostört. Jon har samma intryck av skidan: "Väldigt lätt på foten. Lätt att byta kant i svängväxlingar. Lätt att få runt. Det går bra att carva så länge farten är måttlig och trycket likaså och underlaget ej isigt. En dröm för den medelgoda åkaren utan några ambitioner att köra raceigt. snökontakt, ganska odämpad utan att fallera när det blir lite mer ojämt, men helt klart åt det krispiga hållet. känns nästan väl lätt när det är lite slagigt. Dåligt spårgrepp. Bra sladdgrepp så länge det inte är isigt. Så länge farten är måttlig, underlaget är mjukt och åkaren inte har för avsikt att göra annat än att åka runt och smålattja med liten kraftinsats är Soul 7 en suverän skida. Det här är en modell som verkligen öppnar upp breddklassen för nybörjare på bredlaggssidan och det är en skida som gör det möjligt för många medelåkare att ta klivet upp till offpiståkning. Den som vill ha en trygg och stabil skida för att stå på över varierade underlag kan redan i katalogen bläddra förbi Soul 7. [b]Rossignol Super 7 188cm [/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/12306_pic1c.jpg[/img] [b]Mått: 140-116-130, 20m. Testad av: MarkusO, MnO, xJonx Testad i: Åre[/b] Super 7 som vi testar direkt efteråt är mycket lik Soulen. Det är som att dra i ett skalreglage där den extra bredden ger lite mer stabilitet. Det krävs som väntat lite mer kraft för att få fart på Super, men det är fortfarande en skida som är mycket lättåkt. Även egenvikten är såklart ett snäpp högre, men den fjäderlätta snökontakten känns igen. Super 7 är en större variant av Soul 7, helt enkelt, med allt vad det innebär. [b]Rossignol Squad 7 190cm[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/12309_pic1c.jpg[/img] [b]Mått: 145-120-126, 29m Testad av: MnO och xJonx Testad i: Åre[/b] Uppskalningen fortsätter vidare i serien och nästa steg är Squad 7, som är den största skidan i 7-familjen. Nu börjar det bli bra. Geometrin är liknande och lättsamheten finns fortfarande kvar, men med den stabilitet och trygghet som dyker upp när midjebredden ökar försvinner mycket av de nervösa inslag som vi hittade hos Soul 7 och i viss mån även i Super 7. Det är fortfarande en mycket lättåkt skida och namnet Squad, som tidigare stått för äkta biffighet i Ross-linjen, känns fullständigt malplacerat. Det här är mil från de första generationernas Squad-skidor. Snökontakten är liksom i de smalare Soul 7 väldigt direkt och krispig. Till skillnad från många övergummerade Ross-skidor i historien finns knappt något gummi alls mellan fot och snö, även om dämpningsgraden är något högre i den här större skidan. Allt sker som väntat med lite mer långsamma uttryck när bredden under foten börjar närma sig 130mm. I åkningen är Squad smidig och lättjobbad. Oavsett om man lägger in tryck i skär eller ställer sig upp en aning och snabbar upp åkingen i ett par kortsvängar följer Squaden villigt varje kommando. Årepisterna är som vi har nämnt riktigt isiga den aktuella dagen och på de hårda partierna blir det bara has och sladd. Men så fort det mjukar upp en aning så sitter skäret direkt och enkelt. Stabiliteten är ok, men ändå under medel för kategorin. Skidan havererar aldrig dock. Det fladdrar en aning, men det är ändå mycket lättare att hantera slagen i jämförelse med lillebror Soul. Skidorna är glasfiberbaserade och därmed blir det aldrig fullt ut kolfiberettrigt, men snärtigt så det förslår är det i respektive breddklass. Även efter test av Squad 7 består intrycket av att 7-serien från Rossignol är ett stort steg från tidigare skapelser från tillverkaren. Hela serien är skidor som passar bäst för åkare som vill ha en lättåkt och spänstig känsla. Välj sedan grad av pondus och flyt genom att välja önskad midjebredd. Varken Jon eller Martin ser någon som helst anledning att välja något annat än den bredaste skidan Squad i serien. Även i en försäsongspist med konstsnödominans och mycket is föredrog vi båda utan minsta tvekan Squad framför Super 7. Soul 7 har en egen målgrupp i åkare som är nybörjare på offpiståkning och de kan med fördel välja en smal skida. Men för avancerade åkare är det Squad som gäller. [b]Salomon Q98[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/12684_pic1b.jpg[/img] [b]Mått: 137-98-123, 20m Testad av: MarkusO och MnO Testad i: Åre[/b] Q98 är en smal version av den betydligt mer kända Q115, eller Rocker2 115 som den hette förra året. Precis som i fallet Q115 har Salomon kombinerat framdelen från Rocker2-serien med en lite mer traditionell bakände. Den här skidan är ett bättre alternativ än tex Rocker 2 90 från förra året som inte var alls lyckad. I nya Q98 fungerar det bättre. Den är kvick och styrbar, med viss kompetens även om den inte riktigt klarar det stökiga underlaget i Gästrappet. Det blir att slå ner lite på tempot, men i lite mjukare partier går den riktigt fint. Den förmedlar verkligen känslan från Quest 115 i ett smalare format. Bra. Om man gillar Q115. [b]Salomon Rocker 2 108 182[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/12615_pic1b.jpg[/img] [b]Mått: 132-108-125, 19m Testad i: Åre Testad av: MarkusO, xJonx och MnO[/b] Salomon måste ha sålt enorma mängder av denna skida, med tanke på hur ofta den syns till. Speciellt bland svenska grupperingar i alpmiljö. Det är lätt att förstå dess framgång, då det är en mycket lyckad lillebror till Rocker 2 122. DNA-koden från dess större släktning finns välbevarat, med grundgeometrin och de lika karaktäristiska som briljanta spetsarna. Formatet är dock klart smidigare. Skidan blev en riktig favorit för MarkusO förra året, och det står klart att den klarat sommaren väl. Den är fortfarande briljant i sin kategori. Måtten och den låga svingvikten i de Koroydbestyckade spetsarna gör den kvick och lättsam. Möjligen lite väl lättsa. Markus och Jon hamnar helt rätt på skidan direkt. Citat som "Det är omöjligt att inte uppskatta denna formidabla explosion av åkglädje" fälls i liften på vägen upp. Just under försäsong kan lite lättsamhet under fötterna göra underverk för tempo och attack och jag kan förstå vad de menar även om jag inte själv upplever samma sak. 108:an inbjuder till lekfull åkning snarare än köttarcarving och är lite fladdrig när farten och kraften ökar. Jag, MnO, kan inte alls använda samma superlativ som mina två medtestare. Jag tycker att konstruktionen känns lite trött och anonym och jag gillar inte bristen på respons på väg in i sväng. Jag har å andra sidan aldrig gillat R2 122 heller, och karaktären i den skidan är väldigt lika. För mig reagerar geometrin nästan noll på input och jag får inte med mig skidan i vare sig kortsväng eller skär med tryck. Men det är uppenbarligen en fråga och teknik och smak, eftersom Jon och Markus hyllar skidan som en smidig och smalare variant på 122:an. Testparet är monterat rejält långt fram. Mer eller mindre true center. Det upplever vi som lite väl centrerat. Märket sitter någonstans kring -3, och det känns väldigt väl avvägt. Balansen känns perfekt där. Greppet är bra både i sladd och skärande sväng. Snökontakten i sig är, lite stick i stäv med vad man kan tro med tanke på lättsamheten, faktiskt lite dov, men skön. Rocker 2 108 behåller sin position som något av en marknadsledare bland medelbreda lätt funshapeinspirerade skidor för åkare som trivs på den typen av skidor. Om inte annat ett säkert val för den som söker ett koger innehållande endast en skida. [b]Scott Scrapper 190[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/12015_pic1b.jpg[/img] [b]Mått: 149-124-140, 20m Testad i: Åre Testad av: MnO, xJonx, MarkusO[/b] [img]http://i41.tinypic.com/35ku72p.png[/img] Något av en doldis i ställen i år, trots ett färglatt yttre. Scott har inte riktigt lyckats nå ut till den stora skaran friåkare. De har några tråkiga skapelser i skidväg bakom sig och den stämpeln sitter kvar hos många. Tyvärr ska det visa sig, för Scrapper överraskar med att bli en av årets stora favoriter. Scrapper har en riktigt go rockerkurva som liknar flera av de shapemässigt marknadsledande skidorna just nu. Den har en låg spannsektion som går över i en långsamt stigande tip ala Patron/Rocker2 och en tail som har tydlig, men kortare rocker. Svängradien är tightare än förväntat med 20m@190cm. På snön är Scrapper en mycket trevlig kombo mellan charge och lekfullhet. Även om den känns relativt tung på snön är den smidig och lättsvängd i alla lägen. Den liknar Patron och Helldorado från Nordica väldigt mycket. Vi i gruppen konstaterade förra säsongen att Patron är lite för lättsam och Helldorado är lite för biffig. Scrapper är skidan som går in mitt mellan Nordicas båda skidor, trots att den är mer än en centimeter bredare. Det här är en perfekt skida för en åkare som gillar Nordicas Patron/Helldorado-geometri, men som inte riktigt hittar rätt på någon av dem. Snökontakten lyckas till och med andas lite race med en GS-aktig kantnärvaro och perfekt avvägd dämpning. Den bjuder på massor av åkkänsla utan att kännas det minsta nervös. En del av Scotts tidigare skidor har varit fullständigt sönderdämpade hockeypuckar, men här har de prickat helt rätt i gränssnittet mot underlaget. Skärningen och rockern gör att skidan går lätt in i sväng och skidan kan fås att returnera svängen både i långa och korta svängar om man flyttar bak vikten ett uns precis i slutet på svängen. Det går tom att gå lite högre i position och verkligen åka slalomliknande runda kortsvängar. Racekaraktären och dämpningen i botten ger också bra grepp på hårdare underlag och dessutom lyckas skidan kombinera en relativt kraftig skärning med en stabilitet och parallellitet i pressad sladdsväng. Förmodligen är det Scotts s.k. 3D-skärning som står för den bedriften. Sidoskärningen är unik i den aspekten att den är helt rak under foten tillsammans med ett ganska hårt flex där. Skidan har en 60cm helt rak sektion i mitten och även om det borde kunna innebära att skidan blir aningen hooky i front och tail så upplever vi det inte så. Istället känns den som sagt stabil och lätthanterlig i sladd, även i full fart. Vad vi inte riktigt gillar är en aningen tung svingvikt. I tider när man har testat honeycombtippade skidor med låg svingvikt känns det här mer som en klassisk tyngre ABS-tip. I den aspekten har inte Scrapper riktigt hängt med dom bästa, men å andra sidan ger tipvikten också lite extra stabilitet och lugn. En avvägning, men det hade varit kul att testa en Scrapper med någon decimeters honeycomb fram och bak. Sammanfattat Scotts bästa skida någonsin med bred marginal och en av de allra mest intressanta skidorna på marknaden i år. Rekommenderas. [b]Völkl Two 186cm[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/12820_pic1b.jpg[/img] [b]Mått: 146-124-138, 28m Testad i: Åre Testad av: MnO, xJonx[/b] One och Two är de två första skidorna i en ny friåkningsserie från Völkl. Det är skidor som är byggda i Kina i en relativt kostnadseffektiv konstruktion och tanken är att de ska hamna i en lägre prisklass än märkets övriga breda skidor. Kina eller ej - konstruktionen kanonfin. Fördelen med att hålla sig till traditionella material som trä och glasfiber är att det blir en väldigt ren känsla i skidorna. När man testar skidor med kolfiber, titanal eller honeycombvarianter ger det ofta en mer individuell karaktär till respektive modell, men samtidigt tillför det ibland egenskaper som man inte önskar. Völkls budgetserie, i det här fallet representerad av Two, har inga som helst egenheter när det gäller materialval och konstruktion. Den är fullt ut neutral och känns bara som en skida rakt av helt enkelt. Shapen är lite semi-5-point med tydligt indrag fram och bak. Rockern är lite underligt vald med en typ av brytpunkt strax framför bindningen som sedan övergår i en nästan rak sektion fram till att tiprockerdelen tar över. Sedan avslutas tippen med en traditionellt uppböjd tip som känns helt onödig. Det är konstigt att inte Völkl, som annars har haft en del riktigt fina spetsar genom åren, håller kvar vid lowrisetanken. Den tippen kommer i de allra flesta fall att vara helt overksam vid puderåkning iom att den ligger några centimeter över snön och när den väl hamnar i eller under snön kommer den förmodligen ploga en del. Det är inget stort problem, men med en så ordentligt midjemått som hos Two förväntar man sig maximal prestanda i puder och då är det trist att inte Völkl går hela vägen och förser skidan med en puderanpassad tip. Den lär fungera ändå, men den där sista slutböjen kunde de definitivt ha skippat. Även om konstruktionen må vara enkel så har Two det Völkltypiska isgreppet med sig. Det är speciellt sladdgreppet som imponerar. När kortsvängarna pressas, eller när man tar ner farten i brantare delar, är greppet kanon. Det går från avspänd sladd till aktiverad kant till riktigt fast bett beroende på tryck. Det är en fröjd att kunna styra hur mycket skidan ska greppa i underlaget, då gensvaret är tydligt linjärt relativt den investerade kraften. Mycket bra. Även när det gäller bettet på skär placerar sig Two högt upp i rankingen. Den är lite simmig i spåret här och där, förmodligen på grund av det tydliga indraget, men på ett sätt som inte stör, utan snarare känns ganska bekvämt när det går undan i pisten. Det gör att skidan är väldigt lätt att få att gubbsläppa runt lite i skäret, även när man fullt ut håller positionen. Tailen är ganska snäll, vilket också bidrar till det intrycket. Hela skidan kan anses vara lätt och smidig att jobba med, men samtidigt lyckas den vara ganska stabil. Snökontakten är åt det krispiga hållet. I kortsväng känner man av den tidigt startande rockerkurvan. Det blir lite överstyrt här och där när man missar i tyngdfördelning. Oftast upplevs det som att skidan är lätt att få runt i trånga lägen, men det blir också till en nackdel ibland när man inte står riktig rätt i balansen. En liknelse om en gungbräda nämns. Vi hade önskat att skidan hade en lite längre plan sektion som hade gett lite mer stabilitet på plana skidor och i kortsväng, eller också att rockern hade varit lite mer harmoniskt formad från foten och framåt. [b]Völkl Katana V-Werks 184[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/12815_pic1b.jpg[/img] [b]Mått: 143-112-132, 26m Testad i: Åre Testad av: MnO, MarkusO[/b] En av säsongens mest omtalade skidor. De tyska ingenjörerna har fått gå loss fullständigt och den här versionen av Katanan ser verkligen högteknologisk ut. Den har en Pocket-Rocket-liknande 3D-capkonstruktion som är otroligt tunn i stora delar av skidan. Tjockleken vid kanterna fram och bak är tunnare än något annat på marknaden. Hela skidan andas kolfiber, både i utseende och i känsla. Kolfiber må vara fräckt, men i skidor brukar det dessvärre inte vara speciellt lyckat, om det inte kombineras med en finkänsla för dämpning. I fallet Katana känner man helt klart att det är en kolfiberstinn skida. Bettet är kanon redan från låg fart, men när skidan pressas kommer det ofrånkomliga kolfiberaggressiva högfrekventa hackandet på precis samma oväntade och oanmälda sätt som med alla kolskidor. Det går från bra till väldigt långt från bra väldigt fort, precis som förväntat. Det är lätt att tro att en skida som är så tunn och som har så mycket kolfiber i sig skulle vara extremt lätt. Det är inte V-Werks Katana, även om det fortfarande är en lätt skida i jämförelse med mycket annat. I och med att den är så tunn finns det inte mycket distans mellan fiberlagrena i sandwichen, och det gör att konstruktörerna tvingas att lägga i fler lager fiber. Ju mindre distans, desto mindre styvhet per lager, helt enligt alla konstruktionsregler. Det är dock en fördel i sammanhanget. Om den här skidan hade gjorts med en fjäderlätt tjockare kärna hade det blivit alldeles för ettrigt. Nu finns det ändå har ett visst mått av egenstabilitet. När skidan släpps iväg i skär sitter den riktigt bra i de hårda pisterna. Den är rapp och kvick i alla lägen och så länge man undviker hårt pressad sladd så känns det stabilt och hanterbart. Monteringspunkten är extremt långt bak i typiskt Katana-anda. Alla tre testarna tar ett åk först med rekommenderad montering. Har man åkt ett tag på mer framflyttad montering blir det enormt svårt att gå tillbaka. Det märks väldigt tydligt med Katana som känns enormt lång framför bindningen för att vara en 183cm lång skida. Det är en prövning att hålla ordning på tippen utan att ha någon bakre kraftkomposant att jobba med. Det blir tydligt hur snabbt man vant sig vid mer mittmonterade skidor. Här gäller det istället att på klassiskt maner låta tippen driva och låta resten följa efter. När vi maxar hyrbindningen framåt och hamnar runt 3cm framför rekommenderad punkt känns det mycket bättre. Det är fortfarande tydligt bakmonterat, men mer hanterbart. Väldigt få kommer att hamna på rekommenderad punkt vid ett blindtest, det är helt klart. Innan den här skidan monteras bör man ta sig en rejäl funderare på vart man ska stå. Sammanfattningsvis är den klart värd att testa. Den sticker onekligen ut bland årets skidor och är klart bättre än förväntat. [b]Whitedot Preacher 189[/b] [img]https://www.freeride.se/img/review/original/11104_pic1b.jpg[/img] [b]Mått: 155-112-133, 19m Testad i: Åre Testad av: MarkusO[/b] Whitedot har haft, och har väl till viss del fortfarande, en ganska nedtonad roll på den svenska friåkningsmarknaden. Det brukar krävas en tripp till Hemsedals testhelg för att få lufta någon av de vitprickiga alstren, men i år är glädjande nog märket representerat bland tälten i Åre. Kul! Whitedots friåkningsserie rymmer ett antal tilltalande modeller och en av dem är Preacher. Det är en allroundskida som är tänkt agera vardagskamrat på berget. Modellen har tills i år försetts med badgen “Editors Pick" av Freeskier Magazine, vilken gör den till ett intressant testobjekt. Representanten informerar kunnigt kring kärnan. Den består i huvudsak av poppel, men under foten finns inslag av ask. Att blanda träslag längs skidan känns piggt! Finishen är relativt hög, men en väl avvägd lätt doft av garage har på nåt sätt ändå hängt kvar. Det är bara av godo och ger karaktär. Möjligen är den fortfarande lite känslig för chippning? Whitedot har tidigare haft tendenser åt detta håll. Det är förstås ett problem som till huvudsak är av kosmetisk karaktär. Hur upplevs den då? Mja. Framänden är massiv med sina 155mm, och det märks. Den ska med fördel åkas med vikten långt fram, och där låta brättet göra sitt i svänginitieringen. Tippen är dock inte bara bred - den är även tung. Det är i sammanhanget en begränsat lyckad kombination för åkaren som uppskattar kvickhet. Det gör MarkusO som testar skidan. Följsamhetspoängen blir därför väldigt låga. Det går trögt och paketet blir svårkontrollerat när åkaren kommer lite fel. Det blir inte direkt bättre av av den kraftiga tapern heller, då detta i kombination med ett tveksamt grepp gör att tailen kastar ut obekvämt med ojämna mellanrum. Testaren hittar inte riktigt rätt på den, får inget förtroende, och utnämner den surt till sämsta skidan den dagen. Det ska sägas att detta är relativt motstånd från väldigt fina prylar, så det i sig betyder inte ett bottenbetyg i absoluta tal. En större och kraftfullare åkare kan säkert uppskatta Preacherns beteende. [b]Whitedot Preacher CarbonLite 189[/b] [img]http://i44.tinypic.com/208tgs3.jpg[/img] [b]Mått: 155-112-133, 19m Testad i: Åre Testad av: MarkusO[/b] Preacher, som beskrivs ovan, finns även i en kolfibervariant kallad CarbonLite. Den är till det yttre identisk med den vanliga Preachern, topsheet undantagen. Skillnaden ligger i fibermaterialet, där glasfiber bytts ut mot kolfiber. CarbonLite skiljer sig lite från övriga kolfiberbyggen på marknaden genom att Whitedot använder ren oimpregnerad kolfiber som handkladdas med epoxi i samband med lamineringen. Mig veterligen är så kallat prepreglaminat klart vanligare. Tekniken, som väl ändå får sägas vara taget ur den gamla skolan, ska tydligen ge möjlighet att till en högre grad skräddarsy fiberriktningar osv. Det ska nog här låtas vara osagt huruvida det ger bättre skidor eller bara fler allergiska polacker. Piggar upp Preachern gör den iaf, fibern. Det framgår omedelbart. Den piggar upp så till den milda grad faktiskt! CarbonLiten är mycket mindre bångstyrig, är lättare att driva och är roligare. Plötsligt känns spetsarna inte tunga längre. Det går att kasta runt bygget lite och allt känns rappare. Plötsligt är det kul att åka! Skidan har en klart tight radie för att vara så lång. Den där riktiga spårviljan saknas dock fortfarande, men underlaget är å andra sidan allt annat än snällt. Vid normalt svenskt pistföre eller bättre är det garanterat inget problem. Snökontakten blir en aning krispigare relativt standardbygget, men det stör inte nämnvärt. Det ska nog snarast ses som en fördel. Kolvarianten må vara lite dyrare, men rekommendationen blir ändå: Om Preacher - välj CarbonLite! ------------------ Det var allt för i år. Ha en bra vinter! /MnO [/QUOTE]
Verifiering
Skicka svar
Forum
Utrustning
Freeride - Skidor
- MnO&Co:s SKIDTEST 2014 -
Tillbaka
Topp
