Köp & Sälj
Artiklar
Forum
Nya inlägg
Forumlista
Sök trådar
Medlemmar
Regler/Hjälp
Skidorter
Snödjup
Boende
Prylar
Video
Shop
Logga in
Bli medlem
Vad är nytt
Sök
Sök
Sök bara rubriker
Notera
Av:
Nya inlägg
Forumlista
Sök trådar
Medlemmar
Regler/Hjälp
Meny
Logga in
Bli medlem
Ladda ner Freeride som app
JavaScript är inaktiverat. För en bättre upplevelse, vänligen aktivera JavaScript i din webbläsare innan du fortsätter.
Du använder en gammal webbläsare. Den kanske inte visar den här eller andra webbplatser korrekt.
Du bör uppgradera eller använda en
alternativ webbläsare
.
Forum
Utrustning
Freeride - Skidor
Plattor?
Svara på tråd
Meddelande
<blockquote data-quote="HitMe" data-source="post: 42335" data-attributes="member: 13245"><p>Jo, det här med plattor har ju stötts och blötts ett par gånger. Som flera varit inne på redan finns det i princip tre saker en platta gör.</p><p></p><p>1. Flyttar bindning och pjäxa uppåt från snön så att de förra inte tar i den senare så lätt.</p><p></p><p>2. Flyttar hela åkaren uppåt från skidans kant så att åkarens hävstång relativt kanten blir större</p><p></p><p>3. Påverkar böjlinje, styvhet, dämpning och vikt på skidan.</p><p></p><p>Ser man tillbaka ett par decennier, innan plattornas tid, ville alla stå så nära snön som möjligt för maximal känsla. För att komma till rätta med de uppstyvande (och kanske värre, "böjlinjesförstörande") effekt en bindning med pjäxa i hade på skidan fanns ett flertal ideer. Marker såg på sin MRR t.ex. till att skruvarna till bakbindningen satt så långt fram under pjäxan som möjligt och satte fjädrarna som kontrollerar förspänningen på "diagonalen" istället för längs med skidan. Även Look hade en variant på detta. Ess var, tror jag, först med att låta bindningens bakdel sitta på en glidskena och sedan vaa förankrad i frambindningen via ett stålband. Med en Essbindning fick man klart finare böjkurva på skidan men konkurrenter och förvirrad allmänhet hävade att känslan blev sämre med Ess eftersom den aningens högre än vissa andra märkens bindningar,</p><p></p><p>Den första plattan jag känner till var nog den klassiska Derbyflexen i 3.5mm aluminium och 9mm rågummi. När den först dök upp var det varken som instrument till tävlingsåkare eller för att någon kommit på att pjäxan kunde ta i snön (ett problem som funnits så länga man åkt riktigt brant dvs länge). Nej, istället handade det om skidans dämpning och målgruppen var i först skedet åkare med ryggproblem etc. Det tog dock inte lång tid innan tävlingsåkarna upptäckte Derbyflexen och att man genom att slänga på (skruva och limma om man skall vara noga) en Derby mellan skidan och bindningen fick både bättre kantgrepp och en betydligt fartstabilare skida. Under ett par år var turbulensen stor. FIS hotade förbjuda Derbyflexen och fabriken var inte i närheten av at kunna tillfredställa behovet. Rena svartabörshandeln med dessa tingestar utbröt och snart sagt alla bindnings och skidtillverkare böjrjade skissa på egna produkter. Gör man ett patentsök idag hittar man flera hundra patant som behandlar olika former av plattor. Derbyflex var givetvis också patenterad (av en herre vid namn Scherubl om jag minns rätt) och senare köpte Salomon patented och fortsatte tillverka plattan under namnet Deflex. Nu har patentet gått ut och ett flertal tillverkare bygger varianter på deflex, störst av dem antagligen italienska Vist. Trots utvecklingen av plattor kör fortfarande många tävlingsåkare, framför allt i störtlopp och super-g, med mer eller mindre exakta kopior av den gamla Derbyflexplattan. En deflexplatta är i allmänhet 12-13 mm hög och fästs i framkant med två skruv och i bakkant med två skruv i en kort glidskena. Dessutom limmas plattans mellandel i gummi till skidan ovansida. Plattan styvar upp skidan rejält men låter ändå böjkurnav vara harmonisk utan knäckar. Att limma på en stor klump metall och gummi på skidan gör det givetvis också mycket mer dämpad. Dessutom väger ett par Deflexplattor ett drygt kilo, dvs ungefär lika mycket som bindningarna, så skidans totalvikt ökar markant.</p><p></p><p>När Carvingen kom började fler och fler inse nyttan med plattor. I första lägen var det framför allt för att unvika att bindningen tog i snön plattor rekomenderades. Sedan har vi ju det där med hävstång. Det finns en hel det skumma uppfattningar om detta som cirkulerar. Som jag ser det är det dock inte så krångligt. Om åkaren står högre upp, dvs längre från kanten på skidan, så har han möjlighet att sätta mer kraft på kanten i enlighet med hävstångsprincipen. Eftersom man kan svänga en moderns skida genom att just bara sätta lite tryck på kanten så blir idet i denna mening lättare att initiera sväng och väl i sväng har man hela tiden lite mer hävstång relativt kanten, dvs man kan lättare håla skidan på kant. Å andra sidan måste åkare luta sig mer inåt för att få samma kantning på skidan som utan plattor. Med andra ord, även om det men plattor blir lätt att initiera svängen och hålla den (på ovan nämnda sätt) blir krävs det ett mer aktivt arbete för att kanta skidan en viss vinkel. Som en fysiker skulle uttryck det - det man vinner i kraft förlorar man i väg. En nackdel till är att hela skidan får mer hävstång jäntemot åkarens knä och detta är en av anledningarna till att FIS sedan ett par år tillbaka reglerar plattans (egentligen måttet från skidans undersida till pjäxans undersida). Ofta pratas det om hur snabba olika skidor är från kant till kant. Även om en plattbestyckad skida kan upplevas som snabb, kanske till och med lynnig, in i sväng så gör egentligen en platta skidorna långsammare kant till kant. Det är för att nå en viss kantning måste man, som sagt, flytta skidorna mer relativt kroppens tyngdpunkt. Observera dock att en duktig åkare kan jobbar runt kantningsprobelmet genom att använda en väldigt aktiv åkstil.</p><p></p><p>När det sedan gäller kombinationen breda skidor och plattor är det egentligen inget som skiljer i teorin, förutom att problemet med pjäx/snö-kontakt elimineras av själva skidans bredd. I praktiken är det dock så att åkare som väljer breda skidor kanske i högre grad prioriterar bättre "snökontakt" högre än högre "kanttryck". Sedan kan man säga att om skidorna är breda är det redan svårare dels få skidorna upp på kant och därmed in i sväng och dessutom krävs mer förflyttning av skidorna relativt kroppen för att få en viss kantning. Liksom på smala skidor gör en platta det enklare (kraftmässigt) att få upp skidan på kant och hålla den där men gör det ändå svårare att får dem mycket på kant (rörlighetsmässigt). </p><p></p><p>Skall man börja prata millimetrar och vilken plattjocklek som är bäst bör vi först observera att olik bindningar är olika höga. Som sagt FIS mäter från skidans undersida till pjäxans undersida (samt också pjäxan höjd från sula till häl) dvs man mäter skidans tjocklek, plattans höjd och bindningens höjd. Moderna bindningar kan vara allt från ca 14mm (Marker eller Salomons racingbindning med vissa inbyggda plattor bortplockade) till nästan 34mm (Salomon S912 Ps t.ex). Även olika sidor skiljer sig åt. T.ex. är en 198 G4 18mm medan 168-modellen av samma skida endast är 15mm (kör man samma konstruktion är skidans tjocklek den enda variabeln man har för att påverka styvheten). Mina några år gamla Völkl rennservice storslalomlagg (203) är 19mm medan mina V-Explosiv 190 är 16mm. </p><p></p><p>På mina egna skidor har jag lite olika totalhöjd. På storslalomlaggen sitter en 13mm Vistplatta (deflextyp) och en lite äldre Markerbindning 14mm samt en 9mm extradistans. Tillsammans med skidan (19mm) ger det precis 55mm vilket har varit FIS gräns ett par år. På den skidan känns detta som en naturlig höjd. PÅ mina G41 198 får jag en total på 46mm. (Skida 18, Salomon S900 utan "underplatta" 17mm samt platta 11mm). Detta känns också helt OK, men är kanske aningen högre än vad som är normalt på den här typen av skida. På en G4 eller motsvarande sätter de flesta bindningen direkt på skidan utan platta. Dock kan man nog säga att den "normalbindningen" är nästan 25mm hög och då blir det (på en 198 G4) 44mm total. Kortare skidor är dock i allmänhet tunnare. För övrigt brukar också skidor med traditionell abs-sidokant vara förhållandevis tunnare än cap-skidor (se t.ex. V-Explosiv som brukar betraktas som rätt styv). EN av de tjockaste skidorna på marknaden måste vara Atomic R-Ex. Jag har inte mätt den med en gissning skulle kunna vara 22mm.</p><p></p><p>Att jag kör extra plator på mina G41 beror på att jag håller fast vid mitt system med utbytbara plattor där man kan välja mellan telis eller alpint på samma skida. Mitt nuvarande system är 11mm vilket är 2-3 mm mindre än vad NDI Crossplate är. Inför monteringen av mina V-Explosiv har jag dock funderat ut en "genialisk" lösning som endast krävas 3-4mm. På mina Explosiv kommer jag alltså, om jag får ihop det, ligga på en totalhöjd på 16+4+17=37mm.</p><p></p><p>Jag har inte nämnt något om telisar, men lite kort kan jag säga att de flesta telisåkare brukar vilja ha lite mer platta. I verkligheten är dock totalhöjden inte stärre eftersom telisbindningarna i almänhet är så låga. En annan slutlig anmärningnär att olika bindningar har olika förhållandenm mellan tåhöjd och hälhöjd liksom olika pjäxor har olika framåtlutning och olika lutning på innersulan. Dessa variabler är väl så vikiga som plattans höjd när det gäller totalegenskaperna på paketet skida-platta-bindning-pjäxa-åkare.</p><p></p><p>HWC HitMe</p><p></p><p>Mannen, Myten, Materialförvaltaren.</p></blockquote><p></p>
[QUOTE="HitMe, post: 42335, member: 13245"] Jo, det här med plattor har ju stötts och blötts ett par gånger. Som flera varit inne på redan finns det i princip tre saker en platta gör. 1. Flyttar bindning och pjäxa uppåt från snön så att de förra inte tar i den senare så lätt. 2. Flyttar hela åkaren uppåt från skidans kant så att åkarens hävstång relativt kanten blir större 3. Påverkar böjlinje, styvhet, dämpning och vikt på skidan. Ser man tillbaka ett par decennier, innan plattornas tid, ville alla stå så nära snön som möjligt för maximal känsla. För att komma till rätta med de uppstyvande (och kanske värre, "böjlinjesförstörande") effekt en bindning med pjäxa i hade på skidan fanns ett flertal ideer. Marker såg på sin MRR t.ex. till att skruvarna till bakbindningen satt så långt fram under pjäxan som möjligt och satte fjädrarna som kontrollerar förspänningen på "diagonalen" istället för längs med skidan. Även Look hade en variant på detta. Ess var, tror jag, först med att låta bindningens bakdel sitta på en glidskena och sedan vaa förankrad i frambindningen via ett stålband. Med en Essbindning fick man klart finare böjkurva på skidan men konkurrenter och förvirrad allmänhet hävade att känslan blev sämre med Ess eftersom den aningens högre än vissa andra märkens bindningar, Den första plattan jag känner till var nog den klassiska Derbyflexen i 3.5mm aluminium och 9mm rågummi. När den först dök upp var det varken som instrument till tävlingsåkare eller för att någon kommit på att pjäxan kunde ta i snön (ett problem som funnits så länga man åkt riktigt brant dvs länge). Nej, istället handade det om skidans dämpning och målgruppen var i först skedet åkare med ryggproblem etc. Det tog dock inte lång tid innan tävlingsåkarna upptäckte Derbyflexen och att man genom att slänga på (skruva och limma om man skall vara noga) en Derby mellan skidan och bindningen fick både bättre kantgrepp och en betydligt fartstabilare skida. Under ett par år var turbulensen stor. FIS hotade förbjuda Derbyflexen och fabriken var inte i närheten av at kunna tillfredställa behovet. Rena svartabörshandeln med dessa tingestar utbröt och snart sagt alla bindnings och skidtillverkare böjrjade skissa på egna produkter. Gör man ett patentsök idag hittar man flera hundra patant som behandlar olika former av plattor. Derbyflex var givetvis också patenterad (av en herre vid namn Scherubl om jag minns rätt) och senare köpte Salomon patented och fortsatte tillverka plattan under namnet Deflex. Nu har patentet gått ut och ett flertal tillverkare bygger varianter på deflex, störst av dem antagligen italienska Vist. Trots utvecklingen av plattor kör fortfarande många tävlingsåkare, framför allt i störtlopp och super-g, med mer eller mindre exakta kopior av den gamla Derbyflexplattan. En deflexplatta är i allmänhet 12-13 mm hög och fästs i framkant med två skruv och i bakkant med två skruv i en kort glidskena. Dessutom limmas plattans mellandel i gummi till skidan ovansida. Plattan styvar upp skidan rejält men låter ändå böjkurnav vara harmonisk utan knäckar. Att limma på en stor klump metall och gummi på skidan gör det givetvis också mycket mer dämpad. Dessutom väger ett par Deflexplattor ett drygt kilo, dvs ungefär lika mycket som bindningarna, så skidans totalvikt ökar markant. När Carvingen kom började fler och fler inse nyttan med plattor. I första lägen var det framför allt för att unvika att bindningen tog i snön plattor rekomenderades. Sedan har vi ju det där med hävstång. Det finns en hel det skumma uppfattningar om detta som cirkulerar. Som jag ser det är det dock inte så krångligt. Om åkaren står högre upp, dvs längre från kanten på skidan, så har han möjlighet att sätta mer kraft på kanten i enlighet med hävstångsprincipen. Eftersom man kan svänga en moderns skida genom att just bara sätta lite tryck på kanten så blir idet i denna mening lättare att initiera sväng och väl i sväng har man hela tiden lite mer hävstång relativt kanten, dvs man kan lättare håla skidan på kant. Å andra sidan måste åkare luta sig mer inåt för att få samma kantning på skidan som utan plattor. Med andra ord, även om det men plattor blir lätt att initiera svängen och hålla den (på ovan nämnda sätt) blir krävs det ett mer aktivt arbete för att kanta skidan en viss vinkel. Som en fysiker skulle uttryck det - det man vinner i kraft förlorar man i väg. En nackdel till är att hela skidan får mer hävstång jäntemot åkarens knä och detta är en av anledningarna till att FIS sedan ett par år tillbaka reglerar plattans (egentligen måttet från skidans undersida till pjäxans undersida). Ofta pratas det om hur snabba olika skidor är från kant till kant. Även om en plattbestyckad skida kan upplevas som snabb, kanske till och med lynnig, in i sväng så gör egentligen en platta skidorna långsammare kant till kant. Det är för att nå en viss kantning måste man, som sagt, flytta skidorna mer relativt kroppens tyngdpunkt. Observera dock att en duktig åkare kan jobbar runt kantningsprobelmet genom att använda en väldigt aktiv åkstil. När det sedan gäller kombinationen breda skidor och plattor är det egentligen inget som skiljer i teorin, förutom att problemet med pjäx/snö-kontakt elimineras av själva skidans bredd. I praktiken är det dock så att åkare som väljer breda skidor kanske i högre grad prioriterar bättre "snökontakt" högre än högre "kanttryck". Sedan kan man säga att om skidorna är breda är det redan svårare dels få skidorna upp på kant och därmed in i sväng och dessutom krävs mer förflyttning av skidorna relativt kroppen för att få en viss kantning. Liksom på smala skidor gör en platta det enklare (kraftmässigt) att få upp skidan på kant och hålla den där men gör det ändå svårare att får dem mycket på kant (rörlighetsmässigt). Skall man börja prata millimetrar och vilken plattjocklek som är bäst bör vi först observera att olik bindningar är olika höga. Som sagt FIS mäter från skidans undersida till pjäxans undersida (samt också pjäxan höjd från sula till häl) dvs man mäter skidans tjocklek, plattans höjd och bindningens höjd. Moderna bindningar kan vara allt från ca 14mm (Marker eller Salomons racingbindning med vissa inbyggda plattor bortplockade) till nästan 34mm (Salomon S912 Ps t.ex). Även olika sidor skiljer sig åt. T.ex. är en 198 G4 18mm medan 168-modellen av samma skida endast är 15mm (kör man samma konstruktion är skidans tjocklek den enda variabeln man har för att påverka styvheten). Mina några år gamla Völkl rennservice storslalomlagg (203) är 19mm medan mina V-Explosiv 190 är 16mm. På mina egna skidor har jag lite olika totalhöjd. På storslalomlaggen sitter en 13mm Vistplatta (deflextyp) och en lite äldre Markerbindning 14mm samt en 9mm extradistans. Tillsammans med skidan (19mm) ger det precis 55mm vilket har varit FIS gräns ett par år. På den skidan känns detta som en naturlig höjd. PÅ mina G41 198 får jag en total på 46mm. (Skida 18, Salomon S900 utan "underplatta" 17mm samt platta 11mm). Detta känns också helt OK, men är kanske aningen högre än vad som är normalt på den här typen av skida. På en G4 eller motsvarande sätter de flesta bindningen direkt på skidan utan platta. Dock kan man nog säga att den "normalbindningen" är nästan 25mm hög och då blir det (på en 198 G4) 44mm total. Kortare skidor är dock i allmänhet tunnare. För övrigt brukar också skidor med traditionell abs-sidokant vara förhållandevis tunnare än cap-skidor (se t.ex. V-Explosiv som brukar betraktas som rätt styv). EN av de tjockaste skidorna på marknaden måste vara Atomic R-Ex. Jag har inte mätt den med en gissning skulle kunna vara 22mm. Att jag kör extra plator på mina G41 beror på att jag håller fast vid mitt system med utbytbara plattor där man kan välja mellan telis eller alpint på samma skida. Mitt nuvarande system är 11mm vilket är 2-3 mm mindre än vad NDI Crossplate är. Inför monteringen av mina V-Explosiv har jag dock funderat ut en "genialisk" lösning som endast krävas 3-4mm. På mina Explosiv kommer jag alltså, om jag får ihop det, ligga på en totalhöjd på 16+4+17=37mm. Jag har inte nämnt något om telisar, men lite kort kan jag säga att de flesta telisåkare brukar vilja ha lite mer platta. I verkligheten är dock totalhöjden inte stärre eftersom telisbindningarna i almänhet är så låga. En annan slutlig anmärningnär att olika bindningar har olika förhållandenm mellan tåhöjd och hälhöjd liksom olika pjäxor har olika framåtlutning och olika lutning på innersulan. Dessa variabler är väl så vikiga som plattans höjd när det gäller totalegenskaperna på paketet skida-platta-bindning-pjäxa-åkare. HWC HitMe Mannen, Myten, Materialförvaltaren. [/QUOTE]
Verifiering
Skicka svar
Forum
Utrustning
Freeride - Skidor
Plattor?
Tillbaka
Topp
