Köp & Sälj
Artiklar
Forum
Nya inlägg
Forumlista
Sök trådar
Medlemmar
Regler/Hjälp
Skidorter
Snödjup
Boende
Prylar
Video
Shop
Logga in
Bli medlem
Vad är nytt
Sök
Sök
Sök bara rubriker
Notera
Av:
Nya inlägg
Forumlista
Sök trådar
Medlemmar
Regler/Hjälp
Meny
Logga in
Bli medlem
Ladda ner Freeride som app
JavaScript är inaktiverat. För en bättre upplevelse, vänligen aktivera JavaScript i din webbläsare innan du fortsätter.
Du använder en gammal webbläsare. Den kanske inte visar den här eller andra webbplatser korrekt.
Du bör uppgradera eller använda en
alternativ webbläsare
.
Forum
Utrustning
Freeride - Skidor
Testat 05/06s Halvfetton?!
Svara på tråd
Meddelande
<blockquote data-quote="MnO" data-source="post: 120473" data-attributes="member: 12152"><p>Gustav> Där prickar du rakt av in en bra sammanfattning. Beroende på vikt väljer man olika styvhet på 2:an, men man tar ändå en modell med bra pistegenskaper. Nummer tre på din lista ersätter jag dock med ett par Treckers och använder sedan alternativ 1 eller 2 som turskidor, beroende på snökvalitet. Det blir lite tyngre, men å andra sidan får man då åka nerför med dom skidor som man är van vid och kanske allra viktigast med ett par bindningar man litar på. Känslan av att ha ett par bindningar som man inte riktigt vet var man har när det gäller säkerheten gillar inte jag, särskilt inte om det är i lössnö och/eller en bit från liftsystemen. </p><p></p><p>____________</p><p></p><p>Tyvärr är det ju så att de dagar som en 110mm-skida är klart bättre än en 95mm är väldigt lätträknade under normala vintrar, även i alpernas mest pudertäta områden. Det räcker att det går två dagar efter snöfall för att snön ska omvandlas till en lite fastare konsistens och då går 95:orna lika bra som dom breda totalt sett under en dag, även om man ibland kan hitta puderhålor där jublet kanske hade varit något högre med ett vidare midjemått. Därför kan det rent ekonomiskt vara svårt att motivera ett inköp av ett par nya 110+. Fördelen med att äga ett par är att du den dagen de optimala förhållandena inträffar har du rätt grejor att plocka fram. Det är svårt att värdera det i pengar. Ett halvår senare är det antagligen just de dagarna du kommer ihåg i det stora minnesbruset av mediokra standarddagar. Efter alla inlägg kan vi nog konstatera att just 95mm är en väl avvägd bredd för offpistinriktad allroundåkning.</p><p></p><p>Ingemars fråga om vridstyvhet ovan ser jag som tämligen svårbesvarad, iom att det är svårt att känna skidors torsionsflex. Man känner enkelt skillnad på en hård och en mjuk skida bara genom att böja på den, men vridtest och liknande tycker jag är ganska lurigt för att kategorisera skidors förmodade egenskaper. Ibland har det hänt att jag har vridit på skidor och tyckt att dom är riktigt mjuka i vridstyvheten, men sen har dom ändå ett bra isbett när man kommer ut på hårt underlag. Alputhyrningsklassikern Salomon Equipe 10 3V är ett exempel på detta, fast i pistkategorin. Den är riktigt mjuk i alla ledder om man böjer på den, men är kanterna vassa får man ändå ett bra grepp i isiga pister så länge kanterna är vassa. Däremot är den flytig i mjukare snö, tex välpistad konstsnö. Sammantaget svårförklarade egenskaper. Just för lössnö tror jag vridstyvheten inte har någon större betydelse. Jag kan inte på rak arm föreställa mig känslan av hur en riktigt vridmjuk skida skulle kännas i puder. Lite slashig i sidled kanske. Å andra sidan kan jag inte heller tänka mig att en väldigt vridstyv skida skulle bli svårare i puder just av den anledningen. Man får absolut inte glömma att isgrepp är en viktig aspekt även vid offpiståkning, precis som Kartong är inne på. Plötsligt ska man ta sig förbi en läskig exponerad passage eller bara trixa sig ner en bit i en ränna som är isig de första femtio höjdmetrarna. Det händer kanske inte varje dag, men när man väl står där med lätt kallsvettig panna och sammanbiten min måste skidorna gå att lita på i greppet. </p><p></p><p>Skärning är inget som behövs i lössnö, men återigen så har det med allroundegenskaper att göra. I löst svänger skidan inte med hjälp av skärningen. Jag har tex åkt på gamla Atomic Heli Guide som i det närmaste är spikraka med nånstans runt 115 under foten har jag för mig. De svänger alldeles utmärkt i all typ av mjuk snö, men är totalt döda i pisten eller när underlaget av annan anledning är hårt. Skärningen hjälper till i svår snö, speciellt om det inte är så brant. I vindpack och relativt flack lutning kan man låta skidornas sidoskärning göra svängarbetet istället för att behöva vrida runt skidorna. I brantare åk där man måste hålla ner farten på ett annat sätt har det mindre betydelse. </p><p></p><p>Ett praktexempel på en skida med ganska mycket skärning som går bra i svåråkta offpistförhållanden är den gamla gröna AK Rocket 190cm (21m:s radie) och till viss del även 200cm-versionen (25m). En del säger att skärning enbart är till ondo utanför pisten, men jag håller inte med där. Jag har gärna ner mot 25 meter i radie på mina allroundskidor och känner inte någon omedelbar försämring i egenskaper i lössnö, men de är roligare i pisten. Revolutionen med timglas är trots allt baserad på att de flesta tycker att det är just roligare att åka pist med mer skärning. Neråt 20 eller därunder är däremot för mycket, speciellt om inspiration har lånats från pistskidor, dvs att bakänden står för en markant del av skärningen. Då får man en effekt där skidans mitt böjer ned sig samtidigt som framänden och bakänden flyter, trots att man kör relativt rakt fram. Det blir lite trampmaskin över det hela och skidorna skär lätt iväg okontrollerat. Man måste liksom hålla fast skidorna lite för att dom ska gå dit man vill. Alternativet är såklart att lägga nästan all skärning på framänden, men inte heller det verkar fungera speciellt bra. Man får konstiga spårningseffekter där framänden lever lite sitt eget liv. Det går naturligtvis inte att påverka med olika slipvinklar och avtrubbning av kanten, eller liknande trimningsvarianter som används för att hitta balansen i skärningen i pisten. De senare åren har man sett exempel på olika sätt för att få framänden att bete sig mer hanterbart i puder. Salomons indragna skärning på AK Rocket Pilot är ett exempel. DB Tabla Rasa fick efter första årets prototypliknande utgåva en spets som smalnar av redan i anläggningsytan för att minska känslan av att spetsen sticker iväg. Zag Fr Gold har aldrig nått någon popularitet med sin massiva framände, förutom i svår snö där flera testare verkar uppskatta den. Är det någon som har provåkt Scott Santiago Pure? Den skidan är väl i nuläget ganska ensam om att ligga neråt 20m i skärning och ändå inte vara någon udda idé alá Zag.</p><p></p><p>Testa, testa, testa. Det är det enda som gäller när man ska handla skidor.</p></blockquote><p></p>
[QUOTE="MnO, post: 120473, member: 12152"] Gustav> Där prickar du rakt av in en bra sammanfattning. Beroende på vikt väljer man olika styvhet på 2:an, men man tar ändå en modell med bra pistegenskaper. Nummer tre på din lista ersätter jag dock med ett par Treckers och använder sedan alternativ 1 eller 2 som turskidor, beroende på snökvalitet. Det blir lite tyngre, men å andra sidan får man då åka nerför med dom skidor som man är van vid och kanske allra viktigast med ett par bindningar man litar på. Känslan av att ha ett par bindningar som man inte riktigt vet var man har när det gäller säkerheten gillar inte jag, särskilt inte om det är i lössnö och/eller en bit från liftsystemen. ____________ Tyvärr är det ju så att de dagar som en 110mm-skida är klart bättre än en 95mm är väldigt lätträknade under normala vintrar, även i alpernas mest pudertäta områden. Det räcker att det går två dagar efter snöfall för att snön ska omvandlas till en lite fastare konsistens och då går 95:orna lika bra som dom breda totalt sett under en dag, även om man ibland kan hitta puderhålor där jublet kanske hade varit något högre med ett vidare midjemått. Därför kan det rent ekonomiskt vara svårt att motivera ett inköp av ett par nya 110+. Fördelen med att äga ett par är att du den dagen de optimala förhållandena inträffar har du rätt grejor att plocka fram. Det är svårt att värdera det i pengar. Ett halvår senare är det antagligen just de dagarna du kommer ihåg i det stora minnesbruset av mediokra standarddagar. Efter alla inlägg kan vi nog konstatera att just 95mm är en väl avvägd bredd för offpistinriktad allroundåkning. Ingemars fråga om vridstyvhet ovan ser jag som tämligen svårbesvarad, iom att det är svårt att känna skidors torsionsflex. Man känner enkelt skillnad på en hård och en mjuk skida bara genom att böja på den, men vridtest och liknande tycker jag är ganska lurigt för att kategorisera skidors förmodade egenskaper. Ibland har det hänt att jag har vridit på skidor och tyckt att dom är riktigt mjuka i vridstyvheten, men sen har dom ändå ett bra isbett när man kommer ut på hårt underlag. Alputhyrningsklassikern Salomon Equipe 10 3V är ett exempel på detta, fast i pistkategorin. Den är riktigt mjuk i alla ledder om man böjer på den, men är kanterna vassa får man ändå ett bra grepp i isiga pister så länge kanterna är vassa. Däremot är den flytig i mjukare snö, tex välpistad konstsnö. Sammantaget svårförklarade egenskaper. Just för lössnö tror jag vridstyvheten inte har någon större betydelse. Jag kan inte på rak arm föreställa mig känslan av hur en riktigt vridmjuk skida skulle kännas i puder. Lite slashig i sidled kanske. Å andra sidan kan jag inte heller tänka mig att en väldigt vridstyv skida skulle bli svårare i puder just av den anledningen. Man får absolut inte glömma att isgrepp är en viktig aspekt även vid offpiståkning, precis som Kartong är inne på. Plötsligt ska man ta sig förbi en läskig exponerad passage eller bara trixa sig ner en bit i en ränna som är isig de första femtio höjdmetrarna. Det händer kanske inte varje dag, men när man väl står där med lätt kallsvettig panna och sammanbiten min måste skidorna gå att lita på i greppet. Skärning är inget som behövs i lössnö, men återigen så har det med allroundegenskaper att göra. I löst svänger skidan inte med hjälp av skärningen. Jag har tex åkt på gamla Atomic Heli Guide som i det närmaste är spikraka med nånstans runt 115 under foten har jag för mig. De svänger alldeles utmärkt i all typ av mjuk snö, men är totalt döda i pisten eller när underlaget av annan anledning är hårt. Skärningen hjälper till i svår snö, speciellt om det inte är så brant. I vindpack och relativt flack lutning kan man låta skidornas sidoskärning göra svängarbetet istället för att behöva vrida runt skidorna. I brantare åk där man måste hålla ner farten på ett annat sätt har det mindre betydelse. Ett praktexempel på en skida med ganska mycket skärning som går bra i svåråkta offpistförhållanden är den gamla gröna AK Rocket 190cm (21m:s radie) och till viss del även 200cm-versionen (25m). En del säger att skärning enbart är till ondo utanför pisten, men jag håller inte med där. Jag har gärna ner mot 25 meter i radie på mina allroundskidor och känner inte någon omedelbar försämring i egenskaper i lössnö, men de är roligare i pisten. Revolutionen med timglas är trots allt baserad på att de flesta tycker att det är just roligare att åka pist med mer skärning. Neråt 20 eller därunder är däremot för mycket, speciellt om inspiration har lånats från pistskidor, dvs att bakänden står för en markant del av skärningen. Då får man en effekt där skidans mitt böjer ned sig samtidigt som framänden och bakänden flyter, trots att man kör relativt rakt fram. Det blir lite trampmaskin över det hela och skidorna skär lätt iväg okontrollerat. Man måste liksom hålla fast skidorna lite för att dom ska gå dit man vill. Alternativet är såklart att lägga nästan all skärning på framänden, men inte heller det verkar fungera speciellt bra. Man får konstiga spårningseffekter där framänden lever lite sitt eget liv. Det går naturligtvis inte att påverka med olika slipvinklar och avtrubbning av kanten, eller liknande trimningsvarianter som används för att hitta balansen i skärningen i pisten. De senare åren har man sett exempel på olika sätt för att få framänden att bete sig mer hanterbart i puder. Salomons indragna skärning på AK Rocket Pilot är ett exempel. DB Tabla Rasa fick efter första årets prototypliknande utgåva en spets som smalnar av redan i anläggningsytan för att minska känslan av att spetsen sticker iväg. Zag Fr Gold har aldrig nått någon popularitet med sin massiva framände, förutom i svår snö där flera testare verkar uppskatta den. Är det någon som har provåkt Scott Santiago Pure? Den skidan är väl i nuläget ganska ensam om att ligga neråt 20m i skärning och ändå inte vara någon udda idé alá Zag. Testa, testa, testa. Det är det enda som gäller när man ska handla skidor. [/QUOTE]
Verifiering
Skicka svar
Forum
Utrustning
Freeride - Skidor
Testat 05/06s Halvfetton?!
Tillbaka
Topp
