MnO&Co:s SKIDTEST 2013
- Trådstartare MnO
- Start datum
MnO
Aktiv medlem
MnO&Co:s SKIDTEST 2013
MnO&Co:s SKIDTEST 2013
Länkar till föregående års tester:
Test 2012
Test 2011
Test 2010
Test 2009
Test 2008
Test 2007
Test 2006
Så här i egentligen alldeles för sen timme presenterar vi årets skidtest. Tanken var från början att skriva det här inlägget under juledigheten, men efter att tid spenderades med sociala åtaganden och skidåkning istället så har det lilla projektet blivit liggande en stund. Ett test av den här typen skrivs inte på en kafferast precis och i år har jag fått mer råmaterial än någonsin av mina teamkompisar. Det gör att sammanställningen har krävt mer tid än normalt samtidigt som jag har haft mindre tid än normalt. Det är såklart ingen bra kombination för att få ut ett inlägg snabbt på forumet. Till nästa år är det inte säkert att det blir ett så här omfattande test, utan det är troligt att vi fokuserar på ett antal intressanta modeller istället. Någonstans går gränsen... och jag tror att jag har nått till den nu
Tidsbrist alltså… men tradition är tradition och den här veckan har jag äntligen haft lite tid på kvällarna och har nu kunnat slutföra författandet av testet. Resultatet är förmodligen det mest omfattande skidtest vi någonsin har gjort.
När det gäller marknaden i år kan man konstatera att konkurrensen är stenhård. Det finns otroligt många bra skidor just nu och skidvalet inför en säsong är svårare än någonsin. Nästan alla skidor är bra, men det skiljer väldigt mycket i känsla, egenskaper och användningsområde. Det svåra är alltså inte att hitta en skida som har förmåga att prestera, utan att hitta en skida som passar just din åkning. Det viktigaste är att analysera hur man egentligen åker, eller kanske också hur man vill åka. I de allra flestas fall innebär det att det är läge att inse att man inte är en fullt ut big mountain charger framåt eftermiddagen i en stökig talabfahrt eller att man som regel brukar slarva med försäsongsträningen. Då passar något lite mjukare och smidigare och det är framförallt i den kategorin det har hänt mycket de senaste två åren. Eller också är det precis tvärtom och man behöver en stor, tung och stabil skida. Även i den kategorin finns det några riktiga godbitar.
VIKTIGT: Innan man läser det här testet är det viktigt att förstå vad som ligger till grund för våra uttalanden. Basen är de skidtestarhelger som är fria för alla att besöka under försäsongen, och där åker vi på så många skidor vi hinner på precis samma sätt som alla andra. Vi kör ett antal åk, vanligen mellan 3 och 5 på varje skida och det handlar alltså om ett första intryck i just de förhållanden som råder då man testar skidan. Vi har inte tid eller möjlighet att åka in oss på respektive modell, utan det är upplevelsen på de första 3-5 åken som vi redovisar här. Några undantag finns från den regeln och vissa skidor har fått betydligt mer tid på snö. Oftast testas varje skida av flera åkare och därmed vid flera tillfällen, men det finns även undantag från det och en del modeller har enbart åkts av en åkare vid ett tillfälle.
I år liksom tidigare fokuserar vi fullt ut på skidor över 100mm, dvs skidor som egentligen är mest ämnade åt offpiståkning. Det är dels för att vi själva i gruppen oftast åker på den typen av skidor och dels för att vi måste avgränsa oss i valet av modeller. Även om det vore intressant att testa även rena pistskidor eller 85mm:are så hinner vi inte med det. Det är ingen idé att testa enstaka skidor ur en helt annan kategori (även om vi gjorde det i år i något fall) än vad övriga tillhör, eftersom man då inte får något som helst referensmaterial. Man kan tycka att det inte går att testa breda skidor under en försäsong i Åre, men det framgår varje år med allt tydlighet att man faktiskt kan testa väldigt mycket egenskaper tom i en konstsnöpist. Man känner in balansen och karaktären i skidorna och får en uppfattning om hur de kommer att bete sig i olika typer av underlag. Naturligtvis kan man inte testa egenskaperna i planande djupsnö, men det är tyvärr något som vi inte kan göra något åt. Vi får hålla tillgodo med de förhållanden som finns tillgängliga och göra det bästa av situationen. Ett enkelt test säger väldigt mycket mer om en skida än att bara köpa den i blindo, även om förhållandena inte är optimala.
TESTGRUPPEN
Precis som vanligt har jag haft hjälp av tre skidpolare för att göra det här testet. Gruppen är densamma som den har varit ett antal år. Vi hade förslag på att inkludera någon eller några tjejer, men de kunde till slut inte medverka på testhelgerna och uteblir därför tyvärr även i år. Och tur var kanske det med tanke på det massiva råmaterial som jag fick skickat till mig från de tre ordinarie gruppmedlemmarna.
Alla i gruppen är helt vanliga åkare utan sponsorkontrakt eller liknande. Vi har dock en deal med Åre Skidfabrik den här vintern som går ut på att vi i gruppen leder ett forumprojekt kallat Projekt Opinion där vi tillsammans med medlemmarna på detta forum bygger en skida baserad på forumets åsikter. Vi har dock vare sig skriftligt kontrakt eller någon direkt ekonomisk ersättning för detta, utan det är helt och hållet ett sätt för oss att kunna bygga våra drömskidor. Vi har också lite större möjligheter än många andra när det gäller att få låna testskidor. Moment och Soul t.ex. serverade oss med skidor utanför det vanliga testet och vi har flera liknande möjliga kontakter vid behov för att vi ska kunna utöka testsortimentet. PNyberg har också varit involverad i ett projekt kallat Send-it Scandinavia där en del stöd med utrustning har förekommit, men inte heller han har några löpande kontrakt. Vi anser oss fortfarande som helt oberoende och fria att säga precis vad vi tycker. Inte en enda bokstav i det här testet är justerad för att blidka någon annonsör eller sponsor, utan vi skriver helt utan att bry oss om marknadsmässiga effekter.
Samtliga bilder är länkade från Freerides Pryldatabas.
Martin Ottosson
Freeridealias: MnO
Ålder: 34 år
Vikt: 76 kg
Längd: 180cm
Åker i år på: Nordica Patron 185cm, Downskis CD2 190cm, Extrem Project 100 Custom, Fischer WC SL 161cm
Gruppledare och författare av inlägget. Jag har säsongat ett antal vintrar i Alperna, men det har passerat några vintrar sen sist vid det här laget. Numera är det heltidsjobb på kontor inom försäkringsbranschen i södra Sverige som upptar den mesta tiden, tyvärr, och skidåkningen är begränsad till vecko- och helgresor. Jag har en flickvän som bor i de italienska alperna och det innebär att jag spenderar mycket tid i bergen, om än inte alltid med skidåkning. Italienarna tenderar att prioritera soliga pister, långluncher och allmän ro istället för hårdkörning utanför pisten, till min ständiga frustration. Åkmässigt åker jag stabilt och tryggt och laddar på ibland när förhållandena är de rätta, men mestadels åker jag rätt så behärskat. Jag kallades för potatissäcken när jag var yngre pga stilen i drop och landningar, men numera stannar jag helst på snön på grund av knäproblem och med åren minskande mod. Korsband saknas i höger knä och axeln på samma sida har gått ur led lite för många gånger för att den ska tåla hårda krascher. Jag föredrar skidor med ganska mycket skärning och inte alltför mittmonterad balans.
Markus Ottosson
Freeridealias: MarkusO
Ålder: 34 år
Vikt: 73kg
Längd: 179cm
Åker i år på: Salomon Rocker2 122, Rossignol Scimitar 185cm, Blizzard WC jGS 17m
MnO:s genetiska kopia i form av tvillingbror och det märks i meritlistan som ser i princip likadan ut, om än med betydligt fler åkdagar de senaste åren. Det är mer regel än undantag att Markus innehar ett säsongskort i någon eller några alporter och han har det även i år, även om baslägret är Sverige nu för tiden. Jobbar som ingenjör inom fordonsbranschen och utvecklar för tillfället klimatsystem i personbilar när det inte åks skidor. Vardagen kompletteras med ett imponerande antal skiddagar per vinter, vilket baseras i en full prioritet för snö när semesterveckorna planeras. Åker samlat och kontrollerat, gärna i stora storslalominspirerade svängar. Knästatusen är i år som vanligt begränsat bra, men han tar sig i alla fall fram i bergen utan större smärtproblem. Det var många år sedan han kunde ladda på ostört och inte fundera på skador. Är också vass motionär på längdskidor och då framförallt långlopp med Vasaloppet som största mål. Målet är att nå ner mot 5 timmar i år, förutsatt att förhållandena blir skapliga. Vind-, kite- och vågsurfare på sommarhalvåret.
Jon Ramstedt
Freeridealias: xJONx
Ålder: 30 år
Vikt: 74 kg
Längd: 178 cm
Åker i år på: Salomon Rocker2 122
Gruppens vassaste åkare som drar på rejält nästan jämnt, oftast utan att själv tycka att han gör det. Han har utvecklats ständigt som åkare sen han först intog Alperna som 20-åring i Saalbach. Säsongerna har följt varandra och han är nu snart tioårsjubilar med diverse nordamerikanska, japanska och europeiska berg på sin säsongsmeritlista. Jon åker kraftfullt och drivet med låg tyngdpunkt och är utpräglat stabil och ståsäker. Trots att han formellt sett är heltidsanställd (MnO borde kopiera det anställningskontraktet) ligger det även detta år ett säsongskort i armfickan på jackan. Jon är i skrivande stund i Alperna och letar snö i vanlig ordning och inväntar de första prototyperna av Opinion. Han är en fena på analysera prylar och är ständigt med i frontlinjen och diskuterar när det dyker upp intressanta nyheter, men själv han har så gott som alltid bara ett par skidor som körs tills dom går i bitar. Pjäxor däremot kan han inte motstå och till skillnad mot de flesta andra som behåller pjäxorna och byter skidor gör han precis tvärtom. Det ligger drivor med sprutskor och skal hemma i lägenheten i Göteborg och man kan alltid förbättra några små detaljer i skidkänslan genom att finjustera något i pjucken. Hittar alla små detaljer i skidor och en grundpelare i testgruppen.
Per Nyberg
Freeridealias: PNyberg
Ålder: 26år
Vikt: 85kg
Längd: 187cm
Testat skidor i: Åre
Åker i år på: Downskis CD3 190cm (med Dynafitbindningar)
Boende i Norge och därmed närmare bergen än de andra i gruppen. Tidigare säsongare i Nordamerika, men numera student i grannlandet. Ett orubbligt skidintresse driver vardagen och han har en fot med både här och där. Åker fort och kreativt, gärna med tekniska inslag i form av naturliga kickers eller klippor. Mer modern i sin åkning än övriga och drar gärna iväg nån snurr när andan faller på, även om det sällan hängs i parken. Har tävlat en del i diverse friåkningstävlingar och tar kliv efter kliv i utveckling, både i åkningen och socialt i skidvärlden. Var i år arrangör för friåkningstävlingen Scandinavian Send It Invitational och har därigenom synts en hel del i skidåkarkretsar. Per gillar offpistskidor som är lite rakare med längre radie och gärna med pintailkaraktär, med enkel möjlighet att trycka loss tailen när det brakar iväg ner för stora linjer eller på ett tävlingsface. Han vill styra skidan efter terrängen och inte låta skidan kontrollera åkningen.
TESTFÖRHÅLLANDEN
Tandådalens skidtestarhelg
Den forna stortestarhelgen i Tandådalen var i år en strimma av sitt forna jag med endast ett fåtal skidmärken på plats och antalet skidåkare var begränsat. Det hindrade dock inte gruppen från att sysselsätta sig med att testa skidor oavbrutet under öppettiderna och det var snarare en fördel att det var lugnt i tälten i jämförelse med en annars ganska stor konkurrens om testlaggen. Nu kunde man istället ta god tid på sig och snacka med tältpersonalen och åka några extra åk med varje skida.
Förhållandena skiftade fullständigt från lördag till söndag. Lördagens morgon bjöd på runt 30cm nysnö och de som hade masat sig upp okristligt tidigt till den så kallade "manschestermorgonen" fick verkligen lön för mödan. Inte i form av de utlovade perfekta pistränderna dock, utan de fick istället ta del av ett Tandådalen som var inbäddat i ett täcke av lätt ängladamm. Vi i testgruppen låg och sov i godan ro medan de första spåren lades, men var uppe och satt i några av de första stolarna vid ordinarie öppettid, vilket gjorde att vi fick ett antal åk med orörda ytor direkt på morgonen. Tyvärr medförde nysnön inte bara nöje, utan även att pisterna snabbt blev uppåkta och puckliga. Redan vid lunchtid var det i princip omöjligt att släppa iväg åkningen på grund av pucklar och dålig sikt. När elbelysningen tog över framåt eftermiddagen blev åkningen bättre, men snön var väldigt mjuk och ovanligt "tyst", vilket gjorde att lördagen var en ganska dålig dag för skidtest.
Söndagen däremot blev en fantastisk pistdag. Efter en dags slitage och en omfräsning på kvällen frös det till ordentligt på natten, vilket gav ett fast och snabbt underlag. Tandådalen i det skicket är en i det närmaste perfekt testarena som dessutom bjöd på en del isfläckar här och där. Där kunde vi verkligen sätta skidorna på prov.
Snö, test och fest, Åre
Testhelgen i Åre går till historien som en av dom bästa luciahelgerna någonsin när det gäller snöförhållanden. Till och med olympiagondolen och därmed högzonen var öppen bitvis när vädret tillät och det gör verkligen att Åre växer. Precis som vanligt var underlaget hårt och krävande. Övre delen av störtloppet var mycket hård och bitvis var det nästan bara is. Det var väldigt få som kunde se kaxiga ut nerför den pisten under helgen. Även gästrappet och delar av pisterna runt VM6:an var mycket hårda och krävande, men det fanns också områden med mjuk snö och snällare förhållanden. Isgrepp var ett absolut krav under helgen för att skidorna skulle fungera. De skidor som hade dåligt grepp var svåra att lita på, oavsett vart man åkte, eftersom isfläckar förekom i princip överallt.
Tack vare att det var så stora ytor öppet var inte trängsel ett lika stort problem som det brukar vara, utan det fanns plats nog att i alla fall ibland släppa iväg skidor i högre fart utan att riskera sin eller andras säkerhet.
Skidtestarhelgen i Trysil
Info kommer
Länkar till föregående års tester:
Test 2012
Test 2011
Test 2010
Test 2009
Test 2008
Test 2007
Test 2006
Så här i egentligen alldeles för sen timme presenterar vi årets skidtest. Tanken var från början att skriva det här inlägget under juledigheten, men efter att tid spenderades med sociala åtaganden och skidåkning istället så har det lilla projektet blivit liggande en stund. Ett test av den här typen skrivs inte på en kafferast precis och i år har jag fått mer råmaterial än någonsin av mina teamkompisar. Det gör att sammanställningen har krävt mer tid än normalt samtidigt som jag har haft mindre tid än normalt. Det är såklart ingen bra kombination för att få ut ett inlägg snabbt på forumet. Till nästa år är det inte säkert att det blir ett så här omfattande test, utan det är troligt att vi fokuserar på ett antal intressanta modeller istället. Någonstans går gränsen... och jag tror att jag har nått till den nu
Tidsbrist alltså… men tradition är tradition och den här veckan har jag äntligen haft lite tid på kvällarna och har nu kunnat slutföra författandet av testet. Resultatet är förmodligen det mest omfattande skidtest vi någonsin har gjort.
När det gäller marknaden i år kan man konstatera att konkurrensen är stenhård. Det finns otroligt många bra skidor just nu och skidvalet inför en säsong är svårare än någonsin. Nästan alla skidor är bra, men det skiljer väldigt mycket i känsla, egenskaper och användningsområde. Det svåra är alltså inte att hitta en skida som har förmåga att prestera, utan att hitta en skida som passar just din åkning. Det viktigaste är att analysera hur man egentligen åker, eller kanske också hur man vill åka. I de allra flestas fall innebär det att det är läge att inse att man inte är en fullt ut big mountain charger framåt eftermiddagen i en stökig talabfahrt eller att man som regel brukar slarva med försäsongsträningen. Då passar något lite mjukare och smidigare och det är framförallt i den kategorin det har hänt mycket de senaste två åren. Eller också är det precis tvärtom och man behöver en stor, tung och stabil skida. Även i den kategorin finns det några riktiga godbitar.
VIKTIGT: Innan man läser det här testet är det viktigt att förstå vad som ligger till grund för våra uttalanden. Basen är de skidtestarhelger som är fria för alla att besöka under försäsongen, och där åker vi på så många skidor vi hinner på precis samma sätt som alla andra. Vi kör ett antal åk, vanligen mellan 3 och 5 på varje skida och det handlar alltså om ett första intryck i just de förhållanden som råder då man testar skidan. Vi har inte tid eller möjlighet att åka in oss på respektive modell, utan det är upplevelsen på de första 3-5 åken som vi redovisar här. Några undantag finns från den regeln och vissa skidor har fått betydligt mer tid på snö. Oftast testas varje skida av flera åkare och därmed vid flera tillfällen, men det finns även undantag från det och en del modeller har enbart åkts av en åkare vid ett tillfälle.
I år liksom tidigare fokuserar vi fullt ut på skidor över 100mm, dvs skidor som egentligen är mest ämnade åt offpiståkning. Det är dels för att vi själva i gruppen oftast åker på den typen av skidor och dels för att vi måste avgränsa oss i valet av modeller. Även om det vore intressant att testa även rena pistskidor eller 85mm:are så hinner vi inte med det. Det är ingen idé att testa enstaka skidor ur en helt annan kategori (även om vi gjorde det i år i något fall) än vad övriga tillhör, eftersom man då inte får något som helst referensmaterial. Man kan tycka att det inte går att testa breda skidor under en försäsong i Åre, men det framgår varje år med allt tydlighet att man faktiskt kan testa väldigt mycket egenskaper tom i en konstsnöpist. Man känner in balansen och karaktären i skidorna och får en uppfattning om hur de kommer att bete sig i olika typer av underlag. Naturligtvis kan man inte testa egenskaperna i planande djupsnö, men det är tyvärr något som vi inte kan göra något åt. Vi får hålla tillgodo med de förhållanden som finns tillgängliga och göra det bästa av situationen. Ett enkelt test säger väldigt mycket mer om en skida än att bara köpa den i blindo, även om förhållandena inte är optimala.
TESTGRUPPEN
Precis som vanligt har jag haft hjälp av tre skidpolare för att göra det här testet. Gruppen är densamma som den har varit ett antal år. Vi hade förslag på att inkludera någon eller några tjejer, men de kunde till slut inte medverka på testhelgerna och uteblir därför tyvärr även i år. Och tur var kanske det med tanke på det massiva råmaterial som jag fick skickat till mig från de tre ordinarie gruppmedlemmarna.
Alla i gruppen är helt vanliga åkare utan sponsorkontrakt eller liknande. Vi har dock en deal med Åre Skidfabrik den här vintern som går ut på att vi i gruppen leder ett forumprojekt kallat Projekt Opinion där vi tillsammans med medlemmarna på detta forum bygger en skida baserad på forumets åsikter. Vi har dock vare sig skriftligt kontrakt eller någon direkt ekonomisk ersättning för detta, utan det är helt och hållet ett sätt för oss att kunna bygga våra drömskidor. Vi har också lite större möjligheter än många andra när det gäller att få låna testskidor. Moment och Soul t.ex. serverade oss med skidor utanför det vanliga testet och vi har flera liknande möjliga kontakter vid behov för att vi ska kunna utöka testsortimentet. PNyberg har också varit involverad i ett projekt kallat Send-it Scandinavia där en del stöd med utrustning har förekommit, men inte heller han har några löpande kontrakt. Vi anser oss fortfarande som helt oberoende och fria att säga precis vad vi tycker. Inte en enda bokstav i det här testet är justerad för att blidka någon annonsör eller sponsor, utan vi skriver helt utan att bry oss om marknadsmässiga effekter.
Samtliga bilder är länkade från Freerides Pryldatabas.
Martin Ottosson
Freeridealias: MnO
Ålder: 34 år
Vikt: 76 kg
Längd: 180cm
Åker i år på: Nordica Patron 185cm, Downskis CD2 190cm, Extrem Project 100 Custom, Fischer WC SL 161cm
Gruppledare och författare av inlägget. Jag har säsongat ett antal vintrar i Alperna, men det har passerat några vintrar sen sist vid det här laget. Numera är det heltidsjobb på kontor inom försäkringsbranschen i södra Sverige som upptar den mesta tiden, tyvärr, och skidåkningen är begränsad till vecko- och helgresor. Jag har en flickvän som bor i de italienska alperna och det innebär att jag spenderar mycket tid i bergen, om än inte alltid med skidåkning. Italienarna tenderar att prioritera soliga pister, långluncher och allmän ro istället för hårdkörning utanför pisten, till min ständiga frustration. Åkmässigt åker jag stabilt och tryggt och laddar på ibland när förhållandena är de rätta, men mestadels åker jag rätt så behärskat. Jag kallades för potatissäcken när jag var yngre pga stilen i drop och landningar, men numera stannar jag helst på snön på grund av knäproblem och med åren minskande mod. Korsband saknas i höger knä och axeln på samma sida har gått ur led lite för många gånger för att den ska tåla hårda krascher. Jag föredrar skidor med ganska mycket skärning och inte alltför mittmonterad balans.
Markus Ottosson
Freeridealias: MarkusO
Ålder: 34 år
Vikt: 73kg
Längd: 179cm
Åker i år på: Salomon Rocker2 122, Rossignol Scimitar 185cm, Blizzard WC jGS 17m
MnO:s genetiska kopia i form av tvillingbror och det märks i meritlistan som ser i princip likadan ut, om än med betydligt fler åkdagar de senaste åren. Det är mer regel än undantag att Markus innehar ett säsongskort i någon eller några alporter och han har det även i år, även om baslägret är Sverige nu för tiden. Jobbar som ingenjör inom fordonsbranschen och utvecklar för tillfället klimatsystem i personbilar när det inte åks skidor. Vardagen kompletteras med ett imponerande antal skiddagar per vinter, vilket baseras i en full prioritet för snö när semesterveckorna planeras. Åker samlat och kontrollerat, gärna i stora storslalominspirerade svängar. Knästatusen är i år som vanligt begränsat bra, men han tar sig i alla fall fram i bergen utan större smärtproblem. Det var många år sedan han kunde ladda på ostört och inte fundera på skador. Är också vass motionär på längdskidor och då framförallt långlopp med Vasaloppet som största mål. Målet är att nå ner mot 5 timmar i år, förutsatt att förhållandena blir skapliga. Vind-, kite- och vågsurfare på sommarhalvåret.
Jon Ramstedt
Freeridealias: xJONx
Ålder: 30 år
Vikt: 74 kg
Längd: 178 cm
Åker i år på: Salomon Rocker2 122
Gruppens vassaste åkare som drar på rejält nästan jämnt, oftast utan att själv tycka att han gör det. Han har utvecklats ständigt som åkare sen han först intog Alperna som 20-åring i Saalbach. Säsongerna har följt varandra och han är nu snart tioårsjubilar med diverse nordamerikanska, japanska och europeiska berg på sin säsongsmeritlista. Jon åker kraftfullt och drivet med låg tyngdpunkt och är utpräglat stabil och ståsäker. Trots att han formellt sett är heltidsanställd (MnO borde kopiera det anställningskontraktet) ligger det även detta år ett säsongskort i armfickan på jackan. Jon är i skrivande stund i Alperna och letar snö i vanlig ordning och inväntar de första prototyperna av Opinion. Han är en fena på analysera prylar och är ständigt med i frontlinjen och diskuterar när det dyker upp intressanta nyheter, men själv han har så gott som alltid bara ett par skidor som körs tills dom går i bitar. Pjäxor däremot kan han inte motstå och till skillnad mot de flesta andra som behåller pjäxorna och byter skidor gör han precis tvärtom. Det ligger drivor med sprutskor och skal hemma i lägenheten i Göteborg och man kan alltid förbättra några små detaljer i skidkänslan genom att finjustera något i pjucken. Hittar alla små detaljer i skidor och en grundpelare i testgruppen.
Per Nyberg
Freeridealias: PNyberg
Ålder: 26år
Vikt: 85kg
Längd: 187cm
Testat skidor i: Åre
Åker i år på: Downskis CD3 190cm (med Dynafitbindningar)
Boende i Norge och därmed närmare bergen än de andra i gruppen. Tidigare säsongare i Nordamerika, men numera student i grannlandet. Ett orubbligt skidintresse driver vardagen och han har en fot med både här och där. Åker fort och kreativt, gärna med tekniska inslag i form av naturliga kickers eller klippor. Mer modern i sin åkning än övriga och drar gärna iväg nån snurr när andan faller på, även om det sällan hängs i parken. Har tävlat en del i diverse friåkningstävlingar och tar kliv efter kliv i utveckling, både i åkningen och socialt i skidvärlden. Var i år arrangör för friåkningstävlingen Scandinavian Send It Invitational och har därigenom synts en hel del i skidåkarkretsar. Per gillar offpistskidor som är lite rakare med längre radie och gärna med pintailkaraktär, med enkel möjlighet att trycka loss tailen när det brakar iväg ner för stora linjer eller på ett tävlingsface. Han vill styra skidan efter terrängen och inte låta skidan kontrollera åkningen.
TESTFÖRHÅLLANDEN
Tandådalens skidtestarhelg
Den forna stortestarhelgen i Tandådalen var i år en strimma av sitt forna jag med endast ett fåtal skidmärken på plats och antalet skidåkare var begränsat. Det hindrade dock inte gruppen från att sysselsätta sig med att testa skidor oavbrutet under öppettiderna och det var snarare en fördel att det var lugnt i tälten i jämförelse med en annars ganska stor konkurrens om testlaggen. Nu kunde man istället ta god tid på sig och snacka med tältpersonalen och åka några extra åk med varje skida.
Förhållandena skiftade fullständigt från lördag till söndag. Lördagens morgon bjöd på runt 30cm nysnö och de som hade masat sig upp okristligt tidigt till den så kallade "manschestermorgonen" fick verkligen lön för mödan. Inte i form av de utlovade perfekta pistränderna dock, utan de fick istället ta del av ett Tandådalen som var inbäddat i ett täcke av lätt ängladamm. Vi i testgruppen låg och sov i godan ro medan de första spåren lades, men var uppe och satt i några av de första stolarna vid ordinarie öppettid, vilket gjorde att vi fick ett antal åk med orörda ytor direkt på morgonen. Tyvärr medförde nysnön inte bara nöje, utan även att pisterna snabbt blev uppåkta och puckliga. Redan vid lunchtid var det i princip omöjligt att släppa iväg åkningen på grund av pucklar och dålig sikt. När elbelysningen tog över framåt eftermiddagen blev åkningen bättre, men snön var väldigt mjuk och ovanligt "tyst", vilket gjorde att lördagen var en ganska dålig dag för skidtest.
Söndagen däremot blev en fantastisk pistdag. Efter en dags slitage och en omfräsning på kvällen frös det till ordentligt på natten, vilket gav ett fast och snabbt underlag. Tandådalen i det skicket är en i det närmaste perfekt testarena som dessutom bjöd på en del isfläckar här och där. Där kunde vi verkligen sätta skidorna på prov.
Snö, test och fest, Åre
Testhelgen i Åre går till historien som en av dom bästa luciahelgerna någonsin när det gäller snöförhållanden. Till och med olympiagondolen och därmed högzonen var öppen bitvis när vädret tillät och det gör verkligen att Åre växer. Precis som vanligt var underlaget hårt och krävande. Övre delen av störtloppet var mycket hård och bitvis var det nästan bara is. Det var väldigt få som kunde se kaxiga ut nerför den pisten under helgen. Även gästrappet och delar av pisterna runt VM6:an var mycket hårda och krävande, men det fanns också områden med mjuk snö och snällare förhållanden. Isgrepp var ett absolut krav under helgen för att skidorna skulle fungera. De skidor som hade dåligt grepp var svåra att lita på, oavsett vart man åkte, eftersom isfläckar förekom i princip överallt.
Tack vare att det var så stora ytor öppet var inte trängsel ett lika stort problem som det brukar vara, utan det fanns plats nog att i alla fall ibland släppa iväg skidor i högre fart utan att riskera sin eller andras säkerhet.
Skidtestarhelgen i Trysil
Info kommer
Senast ändrad:
MnO
Aktiv medlem
MnO&Co:s SKIDTEST 2013
TESTADE SKIDOR
Cmd Wizard 117, 189cm, 144/117/140, r=19m
Testad i: Tandådalen, Åre
Testad av: MnO, MarkusO, PNyberg, xJonx
Cmd, eller Command som det är en förkortning för är ett nytt svenskt skidmärke med en ung attityd inriktat mot lekfull åkning och jibbing över hela berget. Tonen slås an direkt när monteringspunkterna kallas "Recommended" på -2,5cm och "Oldschool" på -6, istället för det annars vanligt förkommande "New School" och "Traditional", eller liknande.
Linjen består av en 100mm:s parkskida, The It och en 117mm bc-jibber vid namn The Wizard. Båda modellerna är relativt symmetriska med monteringspunkter nära true center, precis som förväntat. Lika förväntat är ett normalt spann under foten som övergår i tip- och tailrocker. Detta plus en aning indrag fram och bak ger en harmonisk form som inte direkt sticker ut, men ändå känns väl genomtänkt. Skidorna är designade av en grupp med tre lokala jibbers i Åre och byggs i Åre Skidfabrik. Två av dessa tre frontfigurer, Martin och Anton, stog själva i tältet (eller i deras fall snarare skidstället) i Tandådalen och det var två herrar som verkligen kunde snacka shapeparametrar och konstruktioner. Det står helt klart att det inte är en mm någonstans på dessa två modeller som har lämnats åt slumpen. Deras målbild är att skapa skidor som är lekfulla och som inspirerar till kreativ åkning, Det kan man snabbt konstatera att de har lyckats med. Åre Skidfabrik, som också bygger Extrem och Hendryx, har länge varit bra på att göra modeller som är riktiga pistdödare, men när det gäller jibblagg har de inte riktigt fått till det tidigare. Nu med hjälp av CMD tar de en helt ny väg i hur de skidor som levereras från fabriken känns i praktisk åkning. Känslan är ny, men konstruktionen andas precis som vanligt kvalitet och finishen är oklanderlig när raceroom möter jibbers.
Wizard är som sagt bc-jibbern och med sina 117mm under foten känns det som en lagom allroundskida för en åkare som fokuserar på offpisten, men som ändå vill ta sig ner genom en park eller en pist när den andan faller på. Skidan är påtagligt mjuk, framförallt under foten med en tunn och smäcker känsla på snön. Flexkurvan är lång, harmonisk och välbalanserad och det är mycket enkelt att trycka igenom skidan redan i låga farter. Ett snällt flex och en tydlig tip- och tailrocker ger en skida som är väldigt lekfull och lättsam, utan att för den skull kännas mesig. Det finns massor av retur att hitta i lägre upp till medelhöga farter. När man verkligen pressar den svarar den inte lika bra utan blir lite vobblig, dock utan att haverera totalt. Hög fart blir inte helt bekvämt och det känns lättare att ta ner farten lite och leta features istället.
Spårningen är riktigt bra på mjukare underlag, men när det hårdnar till saknas tryggheten i skäret. Det här är en skida där pop har gått före spår och bett. På isfläckar räcker den inte till, hur man än försöker, men det är å andra sidan inte syftet med skidan heller.
Det är intressant att konstatera att även jag, MnO, som normalt sett inte gillar centerbalanserade skidor, gillar den här. Det är en trevlig skida med en symmetrisk balans. Jag som konservativt lagd brukar ha svårt att gå fram längre än ca 4-5cm bakom center, men här är rekommenderad monteringspunkt på -2,5 och det känns ändå helt rätt. Ett test på Old School (-6) känns helt fel och det märket sitter mest där för syns skull känns det som. Kraftinlagringen i kärnan hamnar snett och likaså balansen i skär och sladd. Den här skidan ska åkas med modern montering och inget annat.
Vi sammanfattar Wizard 117 som en sannerligen lyckad första offpistplayer från CMD som tydligt visar det nya märkets visioner.
CMD The It 186cm, 136/106/128, r=21m
Testad i: Tandådalen
Testad av: MarkusO
CMD:s andra skida i premiärkollektionen är allroundjibbern The It. Den är fortfarande bred nog för att prestera över hela berget, men här är det betydligt mer park än bc-kickers i jämförelse med Wizard. Konstruktörerna förklarar att målet med modellen är i första hand att den ska vara poppig och kul att lattja runt med i största allmänhet, både utanför och i parken. Grab and go för de flesta dagar i Åre helt enkelt.
Markus testar The It och konstaterar att det inte bara är säljsnack, utan The It är verkligen enormt poppig och spänstig i manövrar. Den är klart mindre dämpad än den större Wizard, vilket ger en än mer lekfull och reaktiv känsla på snön. Den här skidan uppmanar verkligen till kreativitet och dämpnivån känns precis lagom för att få en liten och kompakt känsla i skidan. Snökontakten är full av närvaro med en krispig och direkt, ofiltrerad karaktär.
Skäret är lätt att hitta och den driver skapligt genom svängen, men överlag är den mer lös än rälsig i skärande sväng. Det är lätt att trycka ut tailen och sladda för att antingen trixa sig ner bland stök eller för att speedchecka. Hårt underlag hanteras helt ok med tanke på målbilden för skidan. Det finns en del grepp under ytan trots allt och med ett visst mått av bestämdhet klarar den att ta sig ner för den ganska stökiga Stora backen i Tandådalen med hedern i behåll. Men det är ingen skida som vare sig är tänkt eller klarar av att läggas i ett kraftfullt skär nerför en hård rödsvart pist. Istället är det en skida full av åkglädje och den ska lekas ner för berget snarare än chargeas. The It känns helt spot-on för sitt segment och passar den som vill ha en snärtig och livlig mångsidig kamrat på berget.
Icelantic Seeker 180cm, 138/112/123, r=28m
Testad i: Tandådalen och Åre
Testad av: MnO, MarkusO
Icelantic ställer som vanligt upp med ett digert testsortiment. I år har märket en ny importör i Sverige och slutar därmed att förlita sig på att Danmark även ska ta hand om den svenska marknaden. Icelantic är och har alltid varit ett märke som sticker ut, både när det gäller shaper och grafik. De är inte rädda för att ta ut svängarna och det är både på gott och ont. Icelantic har gått en lång väg från de första årens mycket underliga idéer med enbart extremt korta skidor främst tänkta för tät skog, via skidor med ovanligt kort radie och frontspadar som kunde dubblera som pizzaspade, till nuvarande produktlinje som har lite av varje för en bred kategori åkare. I år är Seeker den mest iögonfallande nyheten. Även 100mm:aren Nomad RKR ha fått mycket uppmärksamhet och har ofta varit en favorit bland recensenter. Dessa båda modeller bildar framförallt tillsammans med den lekfulla playern Keeper och den fullrockade BC-jibbern Gypsy en rätt kul samling skidor från det amerikanska företaget.
Först ut på test är Seeker, en charger/compski med en tiprocker av smått absurda mått och en monteringspunkt som för tankarna till tidiga versioner av Völkl Explosiv. Väl i bindningen känns det verkligen som att man står sjukt långt bak på skidan. Det är i viss mån en optisk effekt som dels beror på den enorma tiprockern och dels på att skidan är helt fri från både indrag och twintip bak. Bakänden ser ut som en avsågad skida utan minsta tendens vare sig taillyft eller indrag och det ligger skärning hela vägen ut ända till den sista centimetern. Det gör att det försvinner kanske upp mot 10cm jämfört med hur det brukar se ut och därmed hamnar också monteringen ovanligt långt bak i förhållande till skidans längdcentrum. Dock räcker förklaringarna inte till för att förstå hur Icelantics konstruktörer tänkte när de ritade dit monteringsrekommendationen på -20cm eller vad det nu kan vara. Skidan är i det närmaste oåkbar för min del på rekommenderad montering. Jag hamnar helt fel i kärnbalansen och hur jag än försöker får jag inte med mig skidan bland pucklar och stök. Framänden är bångstyrig och greppig och tailen är svår och stum. Inte ens på skär fungerar det, utan tippen över- och understyr lite om vartannat på ett sätt som är svårt att förutse. Som tur är kan man ju enkelt justera monteringspunkter på testskidor och efter att jag har flyttat fram 3-4cm på skidan vaknar den till på ett helt annat sätt. Den är fortfarande styv och svårjobbad, men nu hamnar jag rätt på kärnan och i flexkurvan.
Och sen var det det här med rockern fram... herredjävlar, här kan man snacka rocker Det förefaller som om Icelantic har satt fast skidan i en hyvelbänk och sen har tre man hjälpts åt att böja den. Det resulterar i en hög frontspade som saknar motsvarighet. Tänk RP112, fast ett par cm till. Jag skulle gissa att man har hamnat så långt bak i montering efter att ha testat skidan i puder. Tip overload har lett till att man helt enkelt måste flytta bak, istället för att sänka rockern, vilket hade varit mycket bättre. Det är helt omöjligt att den här skidan kommer att går bra i riktigt fluffigt puder när den inte längre förmår att flyta över ytan. Den gränsen kommer förr eller senare i lätt snö för alla skidor och i det läget pratar vi snöplog de luxe när det gäller Seekern.
Skärningen är relativt lång med 28 meter och tillsammans med ett mycket stöddigt flex, framförallt i bakänden, svänger det inte speciellt mycket på skär. Det är inga större problem att ligga på småsladd och Seeker svarar då ganska snällt och behärskat på input även om det knixar till sig. Om man istället vill ladda upp skidan med kraft och få till ett ostört skär med tryck blir det genast svårare. Då går det åt plats, lutning och fallhöjd. Dessa tre av skidåkarens rikedomar är inget som det bjuds på i överflöd av precis i Tandådalen och känslan blir därefter. Man åker helt enkelt runt och hasar sig ner på en klubbig och lite småjobbig, men ganska kort skida med en för dagen malplacerad enorm tiprocker... Termen clownshoes brukar användas för hala 5-points ala JJ och överrockade Hellbentalikes snarare än compskis, men jag har nog aldrig testat en skida som passar in bättre på den beskrivningen. Barnen hade definitivt skrattat om man hade klivit in på en cirkusmanege med en rödnäsa och ett par Seeker på fötterna.
"Den känns ändå rätt smidig för att vara 190cm, men den är för styv för sitt eget bästa", kommenterar Markus när han ser den långa framänden i liftkön. "Det är 180:an", kontrar MnO och ber MarkusO att titta bakåt och se att han bara har några få dm skida bakom foten. Seeker kvalar in som en rätt underlig skapelse och den kommer att ha en smal målgrupp. Bakmonterat och stenhårt, någon? Seeker is your friend.
Icelantic Gypsy 190cm, 152-125-148, r=25m
Testad i: Tandådalen
Testad av: MnO
Nästa Icelanticplanka som luftas blir bc-jibbern Gypsy i 190cm:s längd, vilket är en skida som återkommer från tidigare år. Det är en relativt symmetrisk fullrockad skida med låg nos. Den ser väldigt traditionell ut i shapen iom total avsaknad av early taper och/eller indrag. Symmetrin gäller både skärning och rockerprofil. Gypsyn är en av ganska få skidor numera som har en helt genomgående rocker utan vare sig platta eller spannade avsnitt. Hybridspann i all ära, men fullrocker ger en speciell känsla som Gypsyn följaktligen är ganska ensam om, även om Völkl använder samma designidéer. Trots bredden är Gypsy mycket direkt i kantningsreaktioner. Det gäller framförallt när man kommer lite fel på skidan i stökiga lägen. Då är det bara att tänka sväng, skicka ut skidan och responsen kommer direkt i typiskt fullrockad servostyrning.
Hela skidan är följsam och ganska snäll i kortsväng och plock i relation till sin bredd, men hanterar samtidigt större åkning riktigt bra. Greppet förvånar åt det positiva hållet för att vara Icelantic och det hör inte till vanligheterna hos ett märke som annars mest jobbar med snökänsla och pop. Även om en viss otrygghet växer sig fram över riktigt isiga partier så spårar den i det närmaste prickfritt. I tider där det är i princip standard med indrag både fram och bak är det förlösande att kunna använda hela kanten i skär. Det ger en mycket stabil känsla som grund, även om skidan i sig är relativt mjuk och därmed inte riktigt klarar av att bomba igenom ojämnheter. Bredden och rockern gör också att den i första hand går över det som kommer i vägen, istället för att försöka ta sig igenom. I (skiers) vänsterkanten av Tandådalens stora backe fanns för dagen en hel del lösa partier som vinden löpande fyllde på med drivsnö. Det gav möjlighet att få en förnimmelse av hur den här skidan kommer att kännas i planande åkning. Riktigt, riktigt välbalanserat och trevligt, blir prognosen ur den synvinkeln.
Snökontakten är typiskt Icelantic med lite gummiaddon. Det innebär en relativt lekfullt spänstig glasfiberdominerad direkt förmedling av underlaget som grund, men nu med en aning dovhet i det övre frekvensregistret som modellspecifik krydda. Kraftinlagringen är lång och harmonisk och skidan ger överlag ett mycket lättkört intryck utan att för den skull kännas mesig. För mig blir det en favorit för dagen.
I vanliga fall tycker jag att 190cm är i det längsta laget och jag går gärna ner några centimeter, men i fallet Gypsy känns det precis lagom och nästan lite kort i vissa lägen. Monteringspunkten sitter precis som förväntat nära true center, vilket effektivt trollar bort en hel del längd. I många fall har jag svårt att hitta rätt i stance när bootcenter börjar närma sig tc, men det börjar dyka upp skidor som känna helt rätt även för en åkare med en lätt konservativ inställning inom monteringsläran.
Markus kallar den driftig i lägen när man vill, men den går också att nypa till och få att spåra när den behöver göra det. Han tycker den är lite tung-gungig i fart, men den är hela tiden lätt att hämta hem och lugna ner med några pressade kortsvängar.
PNyberg utbrister: "Icelantic at it's finest!" och fortsätter att kommentera: "Runt och fint flex med ett bra grepp trots det sugiga underlaget och den bastanta midjan. Ser stor ut, men är smidig att hantera och lätt att ha roligt på. Gypsy har riktigt biffiga nosar, men trots det så är svingvikten okej och den känns relativt smidig att småjibba runt med. Känslan påminner lite om en mjukare Keeper och den är aningen mer dämpad än vad skidor i den här kategorin brukar vara. Den här skidan hade jag kunnat se i mitt quiver."
Icelantic Nomad RKR, 181cm, 140/105/130mm, r=19m
Testad i: Åre
Testad av: MnO och MarkusO
Nomad RKR är en ny version av Icelantics ganska trista långkörare Nomad och det är på tiden att det kommer en uppdatering. Shapen känns igen, men den stora skillnaden ligger i rockerprofilen där skidan har fått tip och tailrocker, tillsammans med en ny flexprofil som är anpassad efter den kortare aktiva längden. Precis som det mesta annat i år så har skidan även ett lätt spann under foten. RKR är de Icelanticskidor som det har pratats om mest i år på forum runt om i världen efter att det dök upp några mycket positiva omdömen här och där i våras. RKR har blivit en aningen biffigare miniversion av den populära lattjobetonade skidan Keeper, och för mig är det en riktig fullträff. De andra i testgruppen är inte lika odelat positiva, utan här går åsikterna isär en aning. MarkusO gillar den, men inte PNyberg.
Även om man, som vanligt med Icelantic, saknar den där sista lilla udden isgrepp så känner jag mig hemma direkt från första sväng. Det kan iofs bero på att jag har runt ett 30-tal dagar på Keeper i bagaget, så jag är inåkt på konceptet. RKR är fantastiskt välbalanserad och framförallt poppig och kul i svängväxlingar, vilket inspirerar till forcerad och driven åkning. Den kombinerar total neutralitet i beteendet med en inspirerande och rapp respons. Gång på gång kommer jag på mig själv att lätt hoandes totalt leka sönder pisten ner mot Fjällgården, som precis nyss kändes svåråkt och stökig. Ett par skärande svängar i låg position, upp och rappa till ett par kortsvängar, poppa till på en driva och sen ner i skär igen. En halvkass försäsongspist blir en lekpark och det är ett enormt högt betyg för en skida från min (MnO:s) sida.
Precis som nämnda Keeper har Nomad RKR Icelantics karaktäristiska snökontakt som signum. Det är ganska odämpat och spänst går före filtrering och det är långt från någon racekänsla i bygget. Skidan känns lätt och smidig på fötterna och svingvikten är låg. Överlag är det ett mycket smidigt paket, oavsett vilken typ av åkning man bedriver just för stunden. Här handlar det inte om någon solid stabilitet när man släpper iväg skidan i Gästrappet på kvällsåkningen, utan om ett verktyg för att ha roligt på berget i blandade förhållanden. Trots detta så presterar RKR helt ok även i bra tryck i skär i testpisterna som för dagen i Åre var allt annat än snälla. Jag tycker att det är en av de mest lättåkta 105mm:arna på marknaden och en skida som kommer att passa väldigt många åkare, med undantag för de mest kraftfulla. RKR hade också varit ett ypperligt val för någon som vill ha en smidig och lätt lite smalare skida för kortare toppturer.
MarkusO är inne på samma spår och kallar den för "en oväntad mästare i kompakt, driven kortsväng. Fantastiskt följsam i småpucklar och blandsnö". Han tycker vidare att den påminner lite om Rocker 2 108 i det avseendet, men Nomaden uppträder med lite mer lugn i allt den gör. Isgreppet är inte fantastiskt, men tillräckligt bra och framförallt väldigt förutsägbart. På skär spårar den bra, men i hårt sladd hackar den gärna. Det blir således en hel del "bredlaggshack" i Åre, där man ofta tvingas pressa till ett antal sladdsvängar när det stökar till sig.
PNyberg däremot är inte riktigt nöjd. Han konstaterar att den presterar ok i blandade snötyper som en allroundare bör, men trots att bröderna O hyllar den för det reaktiva beteendet så hittar inte Per rätt när det gäller pop och känsla. Han tycker att skidan känns styvare i åkning än vad handflexandet anger. Vad som däremot gillas är som sagt mångsidigheten. Men han hittar inte vad han kallar den goa Icelantickänslan riktigt och därför får den inte full poäng. "Ok svingvikt, adekvat grepp och en shape som är en fröjd för ögat, om än lite traditionell", avslutar Pnyberg.
Olika åsikter alltså, men det är tveklöst en trevlig skida i 100mm-klassen.
Majesty Superior 186cm, 135/115/130mm, r=23m
Testad i: Tandådalen
Testad av: MnO
Majesty visar i år upp en intressant produktportfölj med en hel rad nyheter, bland annat den direktionella puderchargern Knife. Den ser intressant ut för en åkare som alltid har näsan framåt och som letar efter en puderbombare för att åka fort med i första hand. Tyvärr fick vi inte möjlighet att testa Knife, utan hann bara med nygamlingen Superior som återkommer i sortimentet i år i ett aningen uppdaterat format. Det är konstruktionen som är något förändrad och skidan har fått kolfiber och kevlarstringers som har ersatt en del glasfiber. Meningen med det är att skidan ska kännas lättare och smidigare på snön och i manövrar och det första intrycket blir att det har fungerat just så. Tidigare versioner av Superior har jag uppfattat som lite sega och trötta med en tung underton så förändringarna välkomnas varmt. Den nya versionen är smidigare och mer direkt, även om dämpningen fortfarande är betydande. Det känns helt klart att även om kolfibern tittar igenom i snökontakten, så är det fortfarande en hel del gummi mellan foten och snön.
Shapen är utpräglat modern med långa raka partier och ett uns spann på mitten, som leder ut till en tydlig tip- och tailrocker. En modern allroundskida med mått och stuk som går precis i linje med hur skidor byggs idag. Jag tycker fortfarande att Superiorn är lite seg precis i ingången på svängen, och det tror jag beror på de korta kontaktytan. Man måste träffa helt rätt i längsled i viktfördelningen för att kraften ska hamna med rätt riktning ner i snön. Hamnar man lite snett, så washar tailen ut lite eller också blir tippen lite överstyrd. Det är en fråga om inåkning i viss mån, men det är också ett inte oväntat resultat av en så kort aktiv kantlängd.
Trots kolfiberstringers är isgreppet som fortfarande är under medel om än acceptabelt. Skidan bettar ok, men mer är det inte. Fördelen med det är att den å andra sidan upplevs som relativt kraftbesparande att åka med. I en pist av Tandådalens storlek vill man ha allt bett som går att uppbringa, men i alpmiljö är det inte lika självklart. Det är mycket sällan isigt i alperna och för mycket spårvilja där tar på krafterna och då blir benen tunga framåt eftermiddagen. Superior är bekväm att slöåka på och det kan vara nog så gott när syran börjar krypa fram i slutet på långa alpåk.
Det mesta som kommer från den gamla polska Burtonfabriken känns ungefär likadant och även om Superior har blivit en aning krispigare tills i år, så är det ändå någon form av svårdefinierad anonym dimma över hela upplevelsen även i den här versionen. Jag har lite svårt att riktigt bli ett med skidan, trots att den beter sig helt ok. Sammanfattningen blir att Superior är en skida som får medelbetyg. En helt ok modernt shapad skida som presterar skapligt i det mesta, men som inte glänser på något.
Extrem Butchers Hook 125 188cm, 150/125/142mm r=23m
och
Extrem Butchers Hook 115, 186cm, 140/115/132mm, r=22m
Testad i: Tandådalen och Åre
Testad av: MnO, MarkusO, xJonx, PNyberg
Extrem har till i år gett Butchers Hook i 125mm-versionen en rejäl översyn konstruktionsmässigt och den här skidan har, trots namnet och en identisk shape, inte mycket gemensamt med förra årets utgåva. Dessutom har den fått sällskap av en 10mm smalare lillebror i form av Butchers Hook 115, vilken fyller ut linjen fint och ger potentiella Extremkunder möjligheten att välja mellan den biffiga Project 110 och den snällare Butchers Hook 115 i den breddklassen.
Butchers Hook i 115 och 125mm:s bredd är väldigt lika på snön och får därför samsas under en rubrik. Det är två särskilt intressanta modeller för testgruppen och vi ägnade den lite extra tid i år, eftersom den är en bra referensskida i arbetet med att ta fram prototyper i Projekt Opinion.
Jämfört med förra årets 125:a är flexkurvan totalt annorlunda. Från att vara ganska styv under foten så har BH fått en djup flexkurva som är uttryckligen mjuk under foten. Det märks att Extrem har hämtat inspiration från utvecklingen av CMD Wizard 117, som har samma typ av lättarbetade långa mjuka flex. Resultatet är en skida som inte alls känns som något man förväntar sig från Extrem. Istället för det bastanta flex och stabila skär som de flesta modeller har haft som grundfilosofi, är båda bredderna av Butchers Hook mycket lekfulla och lättkörda. Här är det skoj istället för bettskena. I mjukare partier är framförallt 115 smidig och mycket rapp i reaktionerna. 125:an blir såklart lite segare så länge man inte planar i djupare snö, men även den känns förvånansvärt lättåkt och kvick.
Skäret är neutralt och välbalanserat, förutsatt att man inte går för långt bak i monteringen. Det rekommenderade märket sitter aningen långt bak och skidan livas upp om man går fram någon centimeter, tycker både MnO och MarkusO. Jon som är mer van vid centerorienterade monteringar skruvar fram demobindningen ytterligare 2-3cm till recommended +4 innan han hittar helt rätt. När farten ökar märker man att det är två mjuka modeller och det fladdrar en del, men dämpningen finns närvarande hela tiden och tar hand om småslag och ojämnheter på ett betryggande sätt. Det gör att hela skidan blir förutsägbar och lättkörd, även om man ganska snart känner en fartbegränsning när trycket byggs upp i skäret i högre farter. Spårviljan är fantastiskt bra så länge det blir märken i underlaget. På riktigt hård snö, eller is, räcker varken 115 eller 125 till, men det är inget som förvånar det minsta med tanke på den lättsamma konstruktionen. Vill man åka Extrem och letar efter mer bett och stuns i pisten bör man istället titta på Project 110, som är ett betydligt bättre val för den som vill ha mer svar i skäret på hårt underlag. Det ska dock inte tolkas som att bröderna Butcher går dåligt i pisten. De går snarare förvånande bra för att vara så mjuka och puderinriktade, i alla fall som åkaren inte är alltför tung. Men lite mer styvhet i flexet hade inte skadat. Då hade BHx2 gått bättre i pisten och i uppkört, men ändå förmodligen varit tillräckligt lättåkta.
I mjuk ojämn snö visar det sig återigen att monteringspunkten är enormt viktig, framförallt på BH115. Eftersom flexet är så pass mjukt är det lätt att överbelasta tippen om man går för långt bak. Det blir helt enkelt en för lång del av skidan som böjer sig bland pucklar och uppåkt mjuksnö och man drabbas av vad jag brukar kalla för "tip bend overload", vilket innebär att skidan böjer sig så pass mycket att man får en kraftig och oväntad bromsverkan och det känns som att man ska flyga över styret. Även om det aldrig leder till några egentliga komplikationer så får jag gång på gång en reaktion i skidan som mina reflexer tolkar som att det är på väg att skita sig. Det är som när man vindsurfar och känner att man hamnar nära ett kastfall i hög fart... Reflexerna markerar kastfall, men oftast händer inget förutom att man tappar lite balans för en stund. Med 115 får jag samma känsla vid orginalmonteringen och därför flyttar jag fram en dryg centimeter, varvid problemet nästan helt försvinner. Anledningen tror jag personligen är att kärnprofilen är hämtad från CMD:s 117mm:are och den är gjord för att åkas centralt monterad.
Vi hade tur nog att få åka runt 40cm orörd superlätt snö på lördagsmorgonen i Tandådalen. Den snön tampas nog om titeln som den lättaste snö som vi någonsin har åkt i Sälen och man kan bara avundsjukt gratulera de som fick lägga de första spåren i de orörda pisterna under den så kallade Manshestermorgonen. Vi satt för en gångs skull i några av de första korgarna vid ordinarie öppningstid och fick en rejäl bit av puderkakan vi också, så vi kan inte klaga alltför högljutt. Lämpligt nog tog vi några varv på både 125 och 115 i dessa förhållanden. I planande snö märker man att 10mm spelar stor roll för hur surfig åkningen blir. Den bredare skidan planar upp i snön betydligt tidigare i fartregistret och håller sig också högre i snön, vilket gör att den undviker att nå botten i rådande snö. 115 går lite djupare och bottenkänningarna kommer tätare. Här blir det än en gång tydligt att bredd inte bara är för de episka dagarna, utan även för att skapa episka dagar. Med 125mm upplevs snön som i det närmaste bottenlös, medan det med 115mm mer handlar om att "tänk om det hade kommit en decimeter till". 115 går kanonfint i pudret ska dock förtydligas, men den kräver lite mer fart för att verkligen plana upp och man får inte samma surfiga slash i svängarna.
Vi sammanfattar Butchers Hook 115 och 125 med att det är två mycket snarlika skidor i två olika bredder. 125 är lite segare i vändningarna på hårt underlag, men ger å andra sidan mer flyt och slashbarhet i lössnö. 115 är en mer lagom allroundbredd och är rappare i kortsväng, men kommer en aning tillkorta i riktigt bra och djup snö. Båda skidorna är mjuka, snälla och lättåkta, men ändå med mycket dämpning som hanterar hårt underlag och ojämnheter bättre än vad man först tror vid en butiksböjning. Nya grepp från Extrem helt enkelt och väl värda ett test.
Storm Skis Stormforce Ricochette 185cm, 143-111-131mm, r=26m
Testad i: Tandådalen
Testad av: MarkusO
En skida som helt verkar sakna moderna attribut, men som vid en närmare granskning visar sig ha ett stänk av tiprocker trots allt om än mycket liten. Bakänden är en klubba av rang med en skärning som går hela vägen ut och med ett rätt hårt flex. Den färgar hela intrycket av skidan som blir extremt tungjobbad jämfört med det mesta annat som testas under helgen. I den stökiga pist som finns tillgänglig förstör det intrycket totalt. Det blir för jobbigt, tung och trögt helt enkel. Resten av skidan är inte direkt styv, men skärningen och balansen i alla typer av svängar är så totalt bakändesdominerad att den ändå blir mycket svåråkt. Man hade kanske kunnat trimma ner den lite, men då hade den förmodligen blivit släpig i skäret istället. I nuvarande trim sitter den bra i underlaget, men det är svårt att få loss de ni svängväxlingar. Kortsvängar går nästan inte alls, utan skidan biter sig fast i underlaget så att man måste tvingar runt den.
Sägas bör att lördagen i Tandådalen var en speciell dag med en mycket stökig pist. Ett bra underlag tillsammans med bra sikt kan ge ett helt annat intryck. Men för lite halvkass normaldagsåkning är Ricochette ett överladd för de flesta.
Storm Skis Strike 183cm, 143-111-131mm, r=24m
Testad i: Tandådalen
Testad av: MarkusO
Strike är en klart vettigare skida från Storm. Den är mer modern shapad med tip- och tailrocker och ger en totalt annorlunda upplevelse än Ricochetten. Den här är lättjobbat men har en hel del svar i sig och den passar mycket bättre för dagen. Nosen är lite lagom lös och kan styras mellan att driva in i sväng och att slasha nästan grepplöst i sidled i mjukare underlag. Konstruktionen är prickfri och andas kvalitet, precis som vanligt när det gäller Storm. 182 känns lite kort när man tittar ner, men känns precis lagom i aktiv åkning. Ett bra bygge och en vettig shape och den bästa Stormskidan vi har testat hittils. Mer sånt här tack, Storm. MarkusO trivs.
Nordica Patron 185cm, 143/113/132mm, r=18,5m
Testad i: Trysil, Tandådalen, Åre
Testad av: MnO, xJonx, MarkusO
Patron är en skida som förutom grafiken är oförändrad från förra året, men vi fick inte tillfälle att testa den då. Patron är en modern allroundskida med en nästan symmetrisk rockerkurva med full twintip. Skärningen är utpräglat kort med 18m i 185cm längd. Den har en kort spannsektion som går ut i en Rocker2-aktig ganska lång lowrise tip- och tailrocker. Tippen ser väldigt låg ut på snön, men accompanjeras av en riktigt fin rockerkurva, vilket ger en spannprofil som får testgruppen att skrocka av välbehag. En kanonrocker. Nordica har en lite egen syn på hur shapen ska se ut på en offpistinriktad skida. Till skillnad från de flesta andra jobbar man inte alls med indrag eller early taper, utan man gör precis tvärtom och låter skärningen vara i princip helt traditionell och kombinerar den sedan med en låg, men lång tip och tailrocker helt utan inslag av slutböj. Tanken med detta är att skidan ska stabilisera sig själv när den kantas kraftigt. Ju mer man kantar skidan i skär, desto längre blir kontaktytan och desto mindre del av skidan är inaktiv och tillgänglig för fladder. I jämförelse med det annars mycket vanligt förekommande motiveringarna till indrag, dvs att skidan ska bli mindre hooky i mjuk och svår snö, väljer alltså Nordica en shape som i princip strävar efter en fullängds kantkontakt, även om det aldrig blir så i praktiken.
Hur fungerar det på snön då? Mycket, mycket bra skulle jag vilka säga. Shapen är otroligt lekfull och reaktiv och Patron spårar kanonfint oavsett art av underlag. Det här är utan tvekan en av de roligaste skidorna på marknaden i den här breddklassen just nu, förutsatt att man är ute efter en poppig och skojfrisk skida med kort radie. Det är framförallt svänginitieringen som är direkt. Skidan reagerar på minsta input och känns inte det minsta bred trots att den ändå mäter in på 113mm. Det är förvisso inte speciellt brett idag, men Patron känns mer som en 100mm:are än en skida som börjar närma sig 115-strecket. Isgreppet är också riktigt bra för kategorin, så länge underlaget är skapligt jämnt. Precis som man förväntar sig är skidan relativt instabil på platten, men stabiliseras så fort man kantar upp den. Den aktiva ytan på plana skidor är väldigt kort eftersom mycket längd försvinner i rockern både fram och bak.
Återigen har vi flyt i testgruppen och vi får ta några åk i en stängd högzon i Trysil. Patronen luftas under en halvdags spårande i och i närheten av Hesten och där ligger förvintersnön orörd och djup. Det är inget ängladamm, utan snarare en några dagar gammal lite satt och spänstig kallsnö som är som gjord för att åka fort i. Här fullkomligt briljerar Patron. Trots en rejäl tailrocker är inte skidan speciellt slashig, utan den hittar snarare ett spår i snön och carvar sig liksom genom pudret med en lätt variabel svängradie och ett makalöst underhållande svar och pop i svängreturen. Skidan inspirerar till att verkligen lägga ner djupt och lyckas kombinera en spårig och som sagt nästan carvig känsla med en möjlighet att trycka ut tailen för att ta ner farten när det behövs. Slarvigt blir det aldrig, men kombon mellan surf och spår är i mina ögon suverän. En av mina favoritskidor någonsin i den här typen av snö.
Trots marknadsföringen och en del testrapporter som talar om en raceaktig konstruktion, så är Patron långt från det. Den ser förvisso ganska racig ut med step-down-sidewalls och en till synes ganska bitig sandwichkonstruktion, men racetonen kommer inte längre än till utseendet. På snön är Patron utpräglat odämpad och oavsett om man ligger i skär eller i kortsväng så känner man underlaget i princip utan filter, både när det gäller höga och låga frekvenser. I jämförelse med mer dämpade skidor som tex metalldämpade Extrems Project-serie och Nordicas egen Helldorado, eller mer gummiaktiga Down CD2 så fladdrar det märkbart när man släpper iväg. Det havererar sällan helt, men en aningen otrygg känsla gör att man lätt blir lite passiv i åkningen. Det är inte enbart tipflap dock utan det är också underlagsfeedback som är lite väl tydlig och ren och skidan förmedlar oavbrutet information om snöskiftningar och ojämnheter. MarkusO håller med och saknar dämpning och pondus, men ger annars höga betyg.
När man med Patronen upplever att pisterna börjar blir uppåkta framåt eftermiddagen kan man kliva i Helldorado och därmed känns pisten återigen nypistad. Man vänjer sig vid direkt feedback efter ett tag, men vid en direkt jämförelse mellan exempelvis Helldorado och Patron är skillnaden ENORM, trots att de delar samma shape. För mig hamnar tyvärr Patronen lite för långt åt det odämpade hållet och Helldorado blir lite för tung och bombig. Jag hade föredragit något som hade legat mitt emellan. Shapen däremot har Nordica verkligen lyckats med och för den som letar efter ett par skidor i den lättsammare änden av bc-jibb-marknaden så är Patron ett givet val. Även om vi upplever den som odämpad och lite för direkt i snökontakten så är det ljusår bättre än tex stilbildaren JJ på samtliga punkter. Det här är vad Armada försökte få till med JJ, men aldrig lyckades med. Vi lyfter på hatten för Nordica som tar täten i det segmentet av marknaden.
Testparet var för övrigt monterade på rekommenderade -6 och det upplevdes som aningen för långt bak. -5cm räcker även för åkare som är vana vid traditionell montering.
Nordica Helldorado 193cm, 143/113/132mm, r=21m
Testad i: Åre
Testad av: MnO, xJonx
Efter förra årets succé med Patron kompletterar Nordica med Helldorado som är exakt samma shape, fast med en rejält uppbiffad konstruktion. Där man i Patrons fall saknade racekänsla får man det i kubik i Helldorado. Här är det dubbla titanallager, mer gummi och ett klart stöddigare flex. Här snackar vi Patrons bigger badder brother helt enkelt och den helsvarta grafiken matchar perfekt med skidans attityd i övrigt. Det är ingen vild gissning att teamåkarna har sagt sitt i den här frågan. De gillade förmodligen shapen hos Patron, men tyckte att den inte riktigt pallade tryck när det väl gasas på. In med Helldorado.
Den hanterar fart och ger en kraftfull respons i både skär och kortsväng. Överlag visar skidan flera klasser mer tuffhet än vad lillebror mäktar med. Tyvärr fanns bara 193cm-längden att testa, och det är mycket skida att hålla ordning på om det stökar till sig, trots att den inte på något sätt är svåråkt. Framförallt är det skidans egenvikt som gör att den känns lite bångstyrig så fort man lämnar skäret, behöver ta ner farten eller bara trixa sig fram av någon anledning. För både Jon och MnO hade 185cm varit fullt tillräckligt. Helldorado 193 är dock trots storleken en mycket trevlig bekantskap och kombinationen av en lekfull shape med mycket skärning och ett raceinspirerat metallbygge är ganska unik på marknaden.
Snökontakten är utpräglat dämpad och tankarna förs tillbaka till mitten på -90-talet när Derbyflexplattorna var standard på racelagg. Det finns ingen krisp alls, utan det är en dov kommunikation nästa helt fri från högre frekvenser och finkänslighet. Det här är en skida för åkare som vill åka fort och kraftfullt och som inte störs av att man inte riktigt känner vad det är för snö man åker på för stunden. Patron kommer att ge en betydligt bättre närvaro i puder, det råder det ingen tvekan om.
Skidan är aningen instabil när den ligger plant, men så fort man kantar det minsta stabiliseras skidan och det är bara att ladda på över is, ojämnheter eller skräpsnö. Isgreppet är i toppklass och oavsett hårdhet i snön är spåret obevekligt och tryggt. Skäret känns också helt rent utan tecken på drift, vilket förvånar med tanke på hur pass mycket skida som inte är i kontakt med snön. Det är aldrig svårt att trycka ut skidan i sladd dock, vilket förmodligen är ett resultat av den väl tilltagna tailrockern. Helldorado har samma typ av direkta svänginitering som Patron och det gör att trots att det är en tung skida med mycket tryck i så hänger den ändå med i svängväxlingar och rappare kortsvängar, om än som sagt med en del tröghet i.o.m. den höga egenvikten.
Extrem Project 100 186cm, 136/100/128mm, r=19m
Testad i: Tandådalen, Åre
Testad av: MnO, PNyberg, MarkusO, xJonx
Extrem har under ett antal år byggt allt bättre skidor, men samtidigt har de levt en anonym tillvaro t.o.m. på sin hemmamarknad i Sverige. Det har kommit lite kul grepp då och då, men på något sätt har de ändå inte riktigt fått till skidorna, eller kanske framförallt shaperna bra nog för att locka de initierade åkarna. Det är i praktiken modellen Patriot och därefter efterföljaren PT som har dragit runt fabriken, tillsammans med en del för de flesta "osynliga" samarbeten med norska intressen. Trots att PT har varit en bra skida så har den aldrig varit något riktigt snack runt den. Men vi har sagt det förr och vi säger det igen. Extrem och Åre Skidfabrik har steg för steg tagit sig upp till det absoluta toppskiktet när det gäller konstruktioner och har samtidigt nu fått till ett antal modeller som är riktigt vettiga. Project 100 går i första led i den nya generationens Extremskidor och det är en stark härförare.
Efter ett antal mycket positiva tester i våras är P100 en av vinterns mest omtalade skidor och det är lätt att förstå varför. Det här är en mycket väl avvägd modern allroundskida i 100mm-klassen utan egentliga konstigheter, men med topprestanda i de flesta avseenden. Skidan har en lätt spannad mittdel som mjukt går över i tip- och tailrocker som avslutas både fram och bak med en rundad form som gör att den trots rockerkurvan ser väldigt traditionell ut på snön. Shapen är neutral med fullängdskontakt och påminner om tidigare PT, även om rockerkurvan är ny och mer progressiv, eller elliptisk som Extrem väljer att kalla den. Skidan har dubbla titanallager och en del, men inte överdrivet mycket gummi i konstruktionen. Topsheeten är av tidstypisk step down-typ, vilket förmodligen nästan helt eleminerar tidigare chippningsproblem. Radien är relativt kort med 18m i 186cm och det gillas inte av tex PNyberg som tycker att det svänger för mycket. MnO däremot tycker det är precis lagom för en pistorienterad allrounder och leker eurocarver utan att skämmas det minsta.
På snön är Project 100 en kraftfull racebetonad skida som ändå är relativt lättåkt och följsam. Kombinationen av prestanda och hanterbarhet är anledningen till att modellen har blivit så omtyckt. I pisten styr den perfekt balanserat i sväng, oavsett om man går in med sladd eller skär och spårar villigt med ett jämnt tryck över både mjuka och riktigt hårda partier. Skidan är ganska dämpad och eliminerar effektivt ojämnheter och småslag i underlaget, vilket tillsammans med det neutrala och förutsägbara beteendet gör att det är lätt att åka fort. Svängradien är lätt att variera och skidan kan åkas med låg storslalomposition eller med en mer upprätt drivande slalomstance. Balansen är något av en hybrid av modern stance och traditionell och sweetspoten är stor när det gäller viktfördelning, vilket gör att den kommer att passa många åkare.
Isgreppet är som förväntat bra, men skidan ger inte det där riktigt obevekliga greppet som t.ex. vissa av Hendryx modeller. Under helgen behövdes bitvis skridskoprestanda i Gästrappet och i delar av området kring VM6:an och där räcker inte P100 till fullt ut. Men i mer normala förhållanden utan riktig gulskimrande ren is så är greppet kanon. Kortsväng kräver en del kraft i jämförelse med 70mm:s pistracers, men i relation till bredare skidor som vi i testgruppen är mer vana vid så känns 100mm otroligt snabbt och smidigt i svängväxlingar. Jag ser faktiskt ingen anledning till att man någonsin skulle behöva gå smalare än det här. Pistbetyget blir nära högsta möjliga, men vi saknar den där sista udden av spår och grepp på ren is för att det den ska hamna högst upp på listan.
Jag åkte Project 100 en del i våras och testade den bland annat i 40cm 2-3 dagar gammal lite satt kallsnö i Sälen. I den typen av förhållanden klarar man sig utmärkt med den här skidan som enda skida, även om man i princip bara kör utanför pisten hela dagarna. Flytet är kanonbra med tanke på pistprestandan och skidan är lättkörd om än lite åt det tunga hållet i lös snö. Det går fullt ut att "bredlaggsåka" den, dvs att använda sig av planing och surfa sig ner genom terrängen. Det är bara att lägga ner svängarna och skidan följer med utan diskussion. Jag gillar däremot inte snökontakten i lösare snö. Den är lite för dämpad för min smak och här hade Extrem gärna fått ta bort en aning av dämpningen för att göra den lite roligare och finkänsligare. När jag åker lössnö vill jag uppleva snön på ett annat sätt än vad jag vill i pisten. Pistprestandan hade blivit en smula sämre i toppen på fartregistret, men samtidigt hade den blivit ännu lite rappare och poppigare i svängväxlingar och kortsväng. En avvägning såklart, men jag hade gärna sett en aning mer krisp i konstruktionen just för lössnöupplevelsen. MarkusO är inne på samma spår och saknar lite nerv och närvaro i snökontakten.
Sammantaget är Project 100 en mycket mångsidig skida som är en äkta allrounder för väldigt många åkare, och då framförallt de som i första hand åker i, eller vill optimera sin utrustning för Sverige. Den orsakar aldrig några överraskningar och den är smidig att sladda ut när det går för fort samtidigt som skäret är obevekligt spårande när det ska vara det. Det är en mycket het kandidat till titeln bästa allroundskida någonsin ur ett Sverigeperspektiv. För alpändamål, eller helt offpistbaserad åkning är den såklart lite för smal, men det är ju inte därför man köper en 100mm:are idag. Jag har också lite problem med offpistdelen av allroundprestandan ur en helt annan synvinkel: Den här skidan går så bra i pisten att jag blir för rädd om kanterna när jag åker utanför. Med en offpistskida drar jag utan vidare över det mesta i stenväg, bara genom att vara lite lätt på fötterna så att man inte trycker någon kant, eller flyger över styret när det är stenigt. Med P100 blir jag försiktig och tänker isgrepp och kantskärpa, vilket är lite i vägen när man åker offpist och behöver braka över sten och skräp. Då vill man ju inte må mentalt dåligt för att kanterna blir slöa.... Det har iofs inte med skidan att göra, men det är en aspekt som i alla fall jag funderar över när det gäller allroundbegreppet...
Extrem Project 110 185cm, 140/110/130mm, r=24m
Testad i: Åre, Tandådalen och Alperna
Testad av: MnO, xJonx, MarkusO, PNyberg
Project 110 är förra årets Project (då fanns det bara en och midjemåttet angavs ej i modellnamnet) i en ny skepnad. Fjolårsmodellen var otroligt hård i flexet och det var en skida som krävde en åkare på upp mot 100kg för att livas upp kändes det som. Årets 110:a har kvar en hel del av sin biffiga karaktär, men är ändå rejält mycket snällare och det är för de allra flesta en stor fördel. 110 är och känns som en storebror till 100:an. Den stora skillnaden är en än mer kraftfull känsla i pisten och ett bättre flyt i lössnön. Jag körde Project 110 som huvudskida under en tiodagarstripp i Alperna förra påsken och hann då testa skidan i en mängd olika förhållanden. Det ger ett mycket mer nyanserat utlåtande än enbart skidtestarhelgerna, så jag använder det som bas till recensionen istället i det här fallet.
Testförhållandena var som sagt blandat före i Alperna, vilket innebar allt från perfekt nyfallen superlätt kallsnö via några dagar gammal orörd snö, till brytig skarsnö och omfruset. Slask, is, nysnö och vindpack. Perfekt sol blandades med flatljus och temperaturen gick från 15 minus och högvinter till 15 plus och rena sommaråkningen. Jag tror nog aldrig jag har upplevt en så total blandning av förhållanden under en skidvecka. Åkningen hade som vanligt total fokus på offpist, men under någon dag var sikten för dålig och snön för kass, så vi tog också nån ren pistdag som alternativaktivitet.
P110:an går riktigt, riktigt bra i pisten och då framförallt i stora alppister. Den är kraftfull och inspirerande och jag kommer på mig själv hela tiden med att köra betydligt fortare än vad jag är van vid. Även Jon, som jag normalt sett har svårt att hänga på, kommenterade det hela med att han tyckte att jag överlag körde betydligt fortare och större än normalt.
P110:an är precis som förväntat en skida som är strax ovanför min nivå. Även om jag laddar på rejält, så är det hela tiden med en liten känsla av att jag tar mig lite vatten över huvudet med den här skidan. Efter några dagar blev det bättre, men det är ändå en skida som känns lite väl biffig för mig, trots att den känns mycket smidigare än tidigare års version. Men... I pisten är det en skida som verkligen uppmanar till stordåd och det gör att jag hela tiden vill klara av lite mer och lite mer. Så länge jag har kraften och motivationen så åker jag på ett sätt som jag knappt uppfattar som möjligt med mina ordinarie skidor (då Icelantic Keeper). Även om den känns lite stor så åker jag ändå runt med ett sammanbitet leende över hur jäkla bra skidan går.
Något som stör mig en aning i pisten dock är att den känns lite, lite hooky någonstans på vägen fram mellan tån och tippen och den hugger lite där i sladdsväng och i inledningen på skärande svängar i de fall där man hamnar lite snett i skärinitieringen. Här är det finkänsla vi pratar om, men jag känner det ändå tydligt då och då när jag tappar viktfördelningen eller det stökar till sig. Det gör att balansen i skidan inte är helt neutral, utan den blir lite framändesdominerad, speciellt i jämförelse med P100:an som är fullständigt neutral i det här avseendet. Jag testade att hänga skidan en aning framför bindningen för att se om det var en trimfråga som det ofta är, men det gjorde ingen nämnvärd skillnad och jag lyckades inte att trimma bort problemet. Den lilla obalansen kan också bero på att tailrockern är aningen för hög och jag har hört att Extrem har sänkt just tailrockern en aning från fjolårets förserie till huvudproduktionens skidor. Det låter som en bra idé och det tar förmodligen bort en hel del av den lilla strimma av obalans som fanns i den testade förserien genom att tillföra ett uns mer tail. I Åre körde jag P110:an några åk och kunde inte hitta samma känsla, så det kan tyda på att det redan är ordnat. Eller också har jag helt enkelt vant mig vid det. Fronthookiness kan också användas till att minska reaktionstiden vid svänginput i pist när man har åkt in sig på skidan efter några dagar.
Det sammantagna intrycket i pisten blir ändå liksom för P100 toppklass, men nu för större berg, längre pister och mer utrymme. Jag har aldrig testat något lämpligare verktyg för att på ett aktivt och inspirerande sätt i hög fart ta död på rejält med fallhöjdsmeter i en alppist. Jon testade skidan också såklart. Om jag kunde stå på med den så... saaatan i gatan vad Jon drog på. Jag blev nästan rädd i vissa lägen, men han reder ju ut det mesta. Han ger fullständigt toppbetyg till skidan i pisten. Han anar också ett visst mått av framändesdominans, men när man ligger på skär även i en mattsvart nerfart så märker man ju inte så mycket av det... "Extrem kan FAN bygga skidor!!" var den spontana reaktionen efter stoppsladden efter första åket.
I lätt och nyfallen, fluffig kallsnö, aka puder, av djup art räcker inte flytet till riktigt i jämförelse med bredare och/eller mjukare skidor, vilket iofs inte är speciellt förvånande. Det är trots allt en ganska hård skida med bara 110mm:s midjebredd. Det är framförallt ytterskidan som bromsar och i vissa lägen inte riktigt hänger med i snö som är lätt nog för att man inte ska ha spetsarna över snön. När snön sätter sig något dygn efter snöfall och blir lite tyngre däremot, då vaknar skidan till. Två kalldagar efter snöfall när man åker orörd, men lite fastare kallsnö är intrycket helt annorlunda. Nu räcker flytet till och skidan är suveränt bra balanserad och drar sig faktiskt lite åt det lekfulla hållet, trots den biffiga konstruktionen.
I svår snö överraskade skidan mig åt det positiva hållet och det med besked. Jag hade en föreställning av att den med sin utdragna skärning och sitt rätt bastanta flex skulle vara ganska svåråkt och hooky. Det är inte fallet. Visst är den inte lika lättåkt som en fullrockad bredare 5-point, men det är ändå inte långt ifrån och det är smått otroligt med tanke på kantnärvaron och den bastanta känslan på hårt underlag. En del snö hookar, oavsett vad man åker på, men jag känner ändå att jag i de allra flesta lägen kan attackera skitsnö med kraft och bestämdhet och på så sätt ta mig igenom med hedern i behåll. Jag upplever inte skidan som svår och hooky i något läge egentligen, utan snarare tvärtom. Det är ett mångsidigt verktyg som kan hantera väldigt många olika typer av snö helt enkelt. Jag förmodar att Extrem har tänkt mycket på deras hemmaberg Åreskutan när den här skidan har designats och det märkts. Skräpsnö måste hanteras, eftersom det nästan jämnt är det i Åre…
Jon testade också skidorna offpist, men kom inte riktigt överrens med den. Han åker normalt på Rocker2 (122) och är därmed inkörd på en skida som svängs på ett helt annat sätt än en mer traditionell fatski. R2 går inte att åka med plöstrycksinitiering. Istället är det kantning som gäller från första början av svängen och skidan drar nästan ingenting in i svängen. Jag har lite svårt för att ställa om till den egenskapen när jag kliver i R2 och på samma sätt har Jon svårigheter att ställa om till en mer svängdrivande skida som P110. Han konstaterar dock precis som jag att det är en skida som kombinerar smidighet med trygghet på ett förträffligt sätt.
PNyberg sammanfattar sina intryck enligt följande: "Det här är ett bygge jag gillar. Balansen är freeridig och fin, tyngen är helt okej. Jag ogillar inte tunga skidor, men jag ogillar skidor som känns tunga. Svingvikten bör alltså vara relativt låg och P110 har en ok svingvikt om du frågar mig, även om det såklart drar åt det tyngre hållet med dubbla titanallager. Jämfört med P100 kryper radien upp mot nivåer som jag gillar. Här är det bara att hitta en ledig yta och dra på. Nu var det tyvärr inte så det såg ut i Åre under mitt test. Det var tjockt i backen och det första intrycket blir att den här skidan inte kommer att vakna till liv med så begränsat med utrymme. Men till min förvåning så går det faktiskt att väcka skidan även i lägre fart och i tightare pister. Den liknar de gamla Head Monster liquidmetalskidorna i den aspekten, dvs de är lättåkta även i låga hastigheter, men samtidigt stabila i hög fart. Det här är en av de bättre köttarlaggen jag har testat genom åren, just tack vare att den är kul redan från botten och upp genom hela fartregistret. Kantgreppet är bra nog för att man aldrig behöver fundera på det och skidorna är väldämpade. De är på gränsen till överdämpade i vissa underlag och suddgummikänslan infinner sig, dock på ett positivt sätt."
Soul Svart (proto) 186cm, 147/108/134mm, r=23m
Testad av: MarkusO, xJonx, MnO
Testad i: Tandådalen
Det svenska lilla garagebyggarföretaget från Tranås, Soul Skis, är glädjande nog tillbaka i testsammanhangen efter några års frånvaro och de visar lika gott humör som alltid. Minnet från den mycket välpresterande Soul Black från ett par år tillbaka ligger fortfarande kvar och ger ett ljus över hela varumärket. Det var en skida som på sin tid verkligen inspirerade till hård åkning utan att vara svårhanterlig. Den svarta skidan finns fortfarande kvar i sortimentet och har fortfarande en i det närmaste oförändrad outline. Däremot har den såklart fått rocker och det tidigare ganska långa spannet är ersatt med en platt sektion i mitten som bara visar antydan till en gnutta spann och en jämnt formad tip och tailrocker fram och bak. Samtidigt har flexkurvan uppdaterats för att passa den nya rockerprofilen.
Den skida som vi testar i Tandådalen är prototyp ur vårens förserie. Det är enligt Soulgrabbarna den prototyp som sedan stod som mall för produktionsskidan, så även om den inte rent utseendemässigt ser ut som de serieproducerade Svart av i år, så är det på snön en mycket snarlik skida. Soul bygger ofta ganska lättåkta och mjuka skidor, men Black är ett undantag från den regeln och den är relativt rejält i flexet. Skärningen känns lagom med 23m och rockerkurvan är lång och harmonisk. Shapen är fullt ut traditionell och indrag eller ens uträtning av skärningen finns ej. Överlag är det en ganska neutralt formad skida i alla avseenden.
På snön hittar både MarkusO och MnO rätt direkt. Den där känslan som vi kommer ihåg från den första versionens Black finns kvar och skidan är en riktigt trevlig bekantskap. Skidan tar kommandot över åkningen på något lätt odefinierbart sätt och driver in i sväng med en resolut styrning. Skäret är stabilt och tryggt och isgreppet är riktigt bra, vilket är något vi verkligen gläds åt eftersom Souls modeller brukar vara mer fokuserade på att de ska vara lättkörda än att de ska betta i ren råis. På riktig stenhård is driftar Svart en aning dock, men utan att släppa okontrollerat. I svängväxlingar och kortsväng känns skidan rapp och kvick och precis som man kan förvänta sig av en tydligt tiprockad skida så kräver vare sig svänginitieringar eller kantväxlingar någon större kraft insats. Returen är lite svårstyrd ibland när den växlar mellan snäll och rejäl, vilket tillför en grad av utmaning i åkningen, som mestadels är kul, men ibland orsakar lite gränsfall till kontrollproblem. Stabiliteten är riktigt bra och det är lätt att åka fort och tryggheten infinner sig redan efter ett par åk. Det här är en skida som har ett stort fartregister där den går bra, iom att den vaknar tidigt och kliver av sent när farten drivs upp.
Snökontakten är direkt och nästan lite hård ibland och skidan känns lätt och styv på snön. Även om det säkerligen ligger någon form av gummi i skidan så är dämpningsgraden relativt låg. Istället kommer stabiliteten ur ett hårt flex och en bra dämpning av slag och allmänt låga frekvenser.
I mjukare partier driver fortfarande skidan tydligt in i sväng. Den är balanserat mycket traditionellt och man står på runt -10 i montering, vilket känns som väldigt långt bak med dagens mått. Det gör att framänden tar överhanden i balansen i jämförelse med skidor där monteringspunkten flyttas fram en del, men den är ändå inte framändesdominerad om man jämför med skidor med liknande monteringspunkt. Numera åker man dock så pass mycket på skidor som är monterade -4 till -6 på ett skidtest att -10 känns mycket långt bak. Jag som är mer konservativt lagd än de andra i gruppen har inga problem med det, men Jon och Markus som har många dagar på i det närmaste centerbalanserade skidor valde att ganska omedelbart flytta fram monteringen.
Soul har även denna gång lyckats bygga in en rejäl dos skidglädje i sina skidor och Svart är en skida som är riktigt kul att åka på. I prototypen hade vi önskat oss en aningen mjukare tail framförallt och det har redan Soul uppdaterat i produktionsmodellen enligt uppgift. En kanonskida från norra Småland och ett perfekt val för någon som vill ha skida med en unik prägel.
Soul Blå 186cm, 137-100-121mm, r=19m
Testad i: Åre
Testad av: MnO, MarkusO, xJonx
Nästa Soulskida att testas blir den knallblåa Blå (sällan har ett namn på en skida känts så självklart…) som är en 100mm bred allroundskida av modernt snitt. Det är en ny modell för året och den finns än så länge bara i 186cm. Shapen påminner mycket om den populära Project 100 från Extrem med ett tillägg av ett lätt indrag eller i alla fall uträtning fram. Rockern fram startar runt 30 cm in i skidan och tailrockern är låg, men tydlig ut i en lätt avkapad twintip. Radien är 19m, vilket känns precis lagom på den här typen av skida.
Konstruktionen är den som Soul numera helt har gått över till, vilket innebär en full capkonstruktion med ett topsheet som går hela vägen från kant till kant. Soul använder den här konstruktionen på alla skidor från och med den här säsongen och det innebär ett lite speciellt utseende. Förutom den säregna capprofilen har skidornas översida en ganska rå yta där ett glasfibermönster från laminatet syns genom topsheeten. Detta tillsammans med ett modellprogram som med undantag av den svarta och vita modellen är starkt kulörta gör att det är en samling skidor som helt klart har ett eget fack när det gäller utseende. Smaken är olika, men vänner av enkel design kan knappast göra annat än att gilla det här. Speciellt den blåa och den lila skidan är riktigt snygga i verkligheten med högblankt skinande färgkulörer som sticker ut från mängden. En enkel, men synnerligen i iögonfallande grafik. Om konstruktionen i sig är bra eller ej återstår att se, men enligt Soul själva så har reklamationsfrekvensen i princip gått ner till noll efter att de införde den, och det är ju i så fall ett mycket bra betyg.
Soul Blå är en mycket rolig lättsam liten skapelse med fokus på pop, lek och skoj. Den är otroligt snärtig och rapp i kortsväng och få skidor om ens någon av årets testflotta kan matcha Soulen när det stökar till sig och man behöver korta upp åkningen. Balansen är i det närmaste perfekt och skidan känns helt neutral oavsett om man tar ett par kortsvängar eller släpper iväg den i större åkning av storslalomkaraktär.
Skidan är utpräglat inriktad på mjukt underlag. Även om stabiliteten är helt ok så saknas bett nog för att den ska kunnas släppas iväg med bekvämlighet i Åres hårda pister. Ingen av oss tre lyckas få fast skidan i skär när det isar till sig. Skär som initieras i mjukare partier tappas när man kommer ut över hårdare fläckar, oavsett hur noga man är med att bygga upp tryck innan det blir tuffare underlag. Åkningen formas därefter och man letar sig ner längs kanter och åker och lattjar på pucklar och ojämnheter och man får se till att hålla sig i mjukare områden helt enkelt. Spårningen på hårt underlag är alltså inget som imponerar och i mjukt underlag är den också lite slarvigt lättsladdad. Det är kul när det är trixigt och trångt, eller när man helt enkelt är sugen på att åka med snabba fötter, men vi saknar spårvilja även i mjukt underlag när det går undan i lite större svängar.
Ska den här sitta på hårt underlag krävs ett betydligt aggressivare trim än referensparet. Nu var den så otroligt lättsam och lättåkt att man utan vidare hade kunnat trimma upp den mot mer bett ganska rejält utan att det hade blivit några som helst problem.
Sammanfattat är Soul Blå en riktigt rolig skida, men det krävs mer pondus och driv på hårt underlag för att det ska bli ett toppbetyg. En skida som passar bäst för den som åker mycket natursnö och som vill ha glädje och lättsamhet i sin åkning före rå prestanda. Den hade passat perfekt som turskida med sin låga vikt och fantastiskt underhållande egenskaper i både bra och dålig mjuk snö.
Cmd Wizard 117, 189cm, 144/117/140, r=19m
Testad i: Tandådalen, Åre
Testad av: MnO, MarkusO, PNyberg, xJonx
Cmd, eller Command som det är en förkortning för är ett nytt svenskt skidmärke med en ung attityd inriktat mot lekfull åkning och jibbing över hela berget. Tonen slås an direkt när monteringspunkterna kallas "Recommended" på -2,5cm och "Oldschool" på -6, istället för det annars vanligt förkommande "New School" och "Traditional", eller liknande.
Linjen består av en 100mm:s parkskida, The It och en 117mm bc-jibber vid namn The Wizard. Båda modellerna är relativt symmetriska med monteringspunkter nära true center, precis som förväntat. Lika förväntat är ett normalt spann under foten som övergår i tip- och tailrocker. Detta plus en aning indrag fram och bak ger en harmonisk form som inte direkt sticker ut, men ändå känns väl genomtänkt. Skidorna är designade av en grupp med tre lokala jibbers i Åre och byggs i Åre Skidfabrik. Två av dessa tre frontfigurer, Martin och Anton, stog själva i tältet (eller i deras fall snarare skidstället) i Tandådalen och det var två herrar som verkligen kunde snacka shapeparametrar och konstruktioner. Det står helt klart att det inte är en mm någonstans på dessa två modeller som har lämnats åt slumpen. Deras målbild är att skapa skidor som är lekfulla och som inspirerar till kreativ åkning, Det kan man snabbt konstatera att de har lyckats med. Åre Skidfabrik, som också bygger Extrem och Hendryx, har länge varit bra på att göra modeller som är riktiga pistdödare, men när det gäller jibblagg har de inte riktigt fått till det tidigare. Nu med hjälp av CMD tar de en helt ny väg i hur de skidor som levereras från fabriken känns i praktisk åkning. Känslan är ny, men konstruktionen andas precis som vanligt kvalitet och finishen är oklanderlig när raceroom möter jibbers.
Wizard är som sagt bc-jibbern och med sina 117mm under foten känns det som en lagom allroundskida för en åkare som fokuserar på offpisten, men som ändå vill ta sig ner genom en park eller en pist när den andan faller på. Skidan är påtagligt mjuk, framförallt under foten med en tunn och smäcker känsla på snön. Flexkurvan är lång, harmonisk och välbalanserad och det är mycket enkelt att trycka igenom skidan redan i låga farter. Ett snällt flex och en tydlig tip- och tailrocker ger en skida som är väldigt lekfull och lättsam, utan att för den skull kännas mesig. Det finns massor av retur att hitta i lägre upp till medelhöga farter. När man verkligen pressar den svarar den inte lika bra utan blir lite vobblig, dock utan att haverera totalt. Hög fart blir inte helt bekvämt och det känns lättare att ta ner farten lite och leta features istället.
Spårningen är riktigt bra på mjukare underlag, men när det hårdnar till saknas tryggheten i skäret. Det här är en skida där pop har gått före spår och bett. På isfläckar räcker den inte till, hur man än försöker, men det är å andra sidan inte syftet med skidan heller.
Det är intressant att konstatera att även jag, MnO, som normalt sett inte gillar centerbalanserade skidor, gillar den här. Det är en trevlig skida med en symmetrisk balans. Jag som konservativt lagd brukar ha svårt att gå fram längre än ca 4-5cm bakom center, men här är rekommenderad monteringspunkt på -2,5 och det känns ändå helt rätt. Ett test på Old School (-6) känns helt fel och det märket sitter mest där för syns skull känns det som. Kraftinlagringen i kärnan hamnar snett och likaså balansen i skär och sladd. Den här skidan ska åkas med modern montering och inget annat.
Vi sammanfattar Wizard 117 som en sannerligen lyckad första offpistplayer från CMD som tydligt visar det nya märkets visioner.
CMD The It 186cm, 136/106/128, r=21m
Testad i: Tandådalen
Testad av: MarkusO
CMD:s andra skida i premiärkollektionen är allroundjibbern The It. Den är fortfarande bred nog för att prestera över hela berget, men här är det betydligt mer park än bc-kickers i jämförelse med Wizard. Konstruktörerna förklarar att målet med modellen är i första hand att den ska vara poppig och kul att lattja runt med i största allmänhet, både utanför och i parken. Grab and go för de flesta dagar i Åre helt enkelt.
Markus testar The It och konstaterar att det inte bara är säljsnack, utan The It är verkligen enormt poppig och spänstig i manövrar. Den är klart mindre dämpad än den större Wizard, vilket ger en än mer lekfull och reaktiv känsla på snön. Den här skidan uppmanar verkligen till kreativitet och dämpnivån känns precis lagom för att få en liten och kompakt känsla i skidan. Snökontakten är full av närvaro med en krispig och direkt, ofiltrerad karaktär.
Skäret är lätt att hitta och den driver skapligt genom svängen, men överlag är den mer lös än rälsig i skärande sväng. Det är lätt att trycka ut tailen och sladda för att antingen trixa sig ner bland stök eller för att speedchecka. Hårt underlag hanteras helt ok med tanke på målbilden för skidan. Det finns en del grepp under ytan trots allt och med ett visst mått av bestämdhet klarar den att ta sig ner för den ganska stökiga Stora backen i Tandådalen med hedern i behåll. Men det är ingen skida som vare sig är tänkt eller klarar av att läggas i ett kraftfullt skär nerför en hård rödsvart pist. Istället är det en skida full av åkglädje och den ska lekas ner för berget snarare än chargeas. The It känns helt spot-on för sitt segment och passar den som vill ha en snärtig och livlig mångsidig kamrat på berget.
Icelantic Seeker 180cm, 138/112/123, r=28m
Testad i: Tandådalen och Åre
Testad av: MnO, MarkusO
Icelantic ställer som vanligt upp med ett digert testsortiment. I år har märket en ny importör i Sverige och slutar därmed att förlita sig på att Danmark även ska ta hand om den svenska marknaden. Icelantic är och har alltid varit ett märke som sticker ut, både när det gäller shaper och grafik. De är inte rädda för att ta ut svängarna och det är både på gott och ont. Icelantic har gått en lång väg från de första årens mycket underliga idéer med enbart extremt korta skidor främst tänkta för tät skog, via skidor med ovanligt kort radie och frontspadar som kunde dubblera som pizzaspade, till nuvarande produktlinje som har lite av varje för en bred kategori åkare. I år är Seeker den mest iögonfallande nyheten. Även 100mm:aren Nomad RKR ha fått mycket uppmärksamhet och har ofta varit en favorit bland recensenter. Dessa båda modeller bildar framförallt tillsammans med den lekfulla playern Keeper och den fullrockade BC-jibbern Gypsy en rätt kul samling skidor från det amerikanska företaget.
Först ut på test är Seeker, en charger/compski med en tiprocker av smått absurda mått och en monteringspunkt som för tankarna till tidiga versioner av Völkl Explosiv. Väl i bindningen känns det verkligen som att man står sjukt långt bak på skidan. Det är i viss mån en optisk effekt som dels beror på den enorma tiprockern och dels på att skidan är helt fri från både indrag och twintip bak. Bakänden ser ut som en avsågad skida utan minsta tendens vare sig taillyft eller indrag och det ligger skärning hela vägen ut ända till den sista centimetern. Det gör att det försvinner kanske upp mot 10cm jämfört med hur det brukar se ut och därmed hamnar också monteringen ovanligt långt bak i förhållande till skidans längdcentrum. Dock räcker förklaringarna inte till för att förstå hur Icelantics konstruktörer tänkte när de ritade dit monteringsrekommendationen på -20cm eller vad det nu kan vara. Skidan är i det närmaste oåkbar för min del på rekommenderad montering. Jag hamnar helt fel i kärnbalansen och hur jag än försöker får jag inte med mig skidan bland pucklar och stök. Framänden är bångstyrig och greppig och tailen är svår och stum. Inte ens på skär fungerar det, utan tippen över- och understyr lite om vartannat på ett sätt som är svårt att förutse. Som tur är kan man ju enkelt justera monteringspunkter på testskidor och efter att jag har flyttat fram 3-4cm på skidan vaknar den till på ett helt annat sätt. Den är fortfarande styv och svårjobbad, men nu hamnar jag rätt på kärnan och i flexkurvan.
Och sen var det det här med rockern fram... herredjävlar, här kan man snacka rocker
Det förefaller som om Icelantic har satt fast skidan i en hyvelbänk och sen har tre man hjälpts åt att böja den. Det resulterar i en hög frontspade som saknar motsvarighet. Tänk RP112, fast ett par cm till. Jag skulle gissa att man har hamnat så långt bak i montering efter att ha testat skidan i puder. Tip overload har lett till att man helt enkelt måste flytta bak, istället för att sänka rockern, vilket hade varit mycket bättre. Det är helt omöjligt att den här skidan kommer att går bra i riktigt fluffigt puder när den inte längre förmår att flyta över ytan. Den gränsen kommer förr eller senare i lätt snö för alla skidor och i det läget pratar vi snöplog de luxe när det gäller Seekern. Skärningen är relativt lång med 28 meter och tillsammans med ett mycket stöddigt flex, framförallt i bakänden, svänger det inte speciellt mycket på skär. Det är inga större problem att ligga på småsladd och Seeker svarar då ganska snällt och behärskat på input även om det knixar till sig. Om man istället vill ladda upp skidan med kraft och få till ett ostört skär med tryck blir det genast svårare. Då går det åt plats, lutning och fallhöjd. Dessa tre av skidåkarens rikedomar är inget som det bjuds på i överflöd av precis i Tandådalen och känslan blir därefter. Man åker helt enkelt runt och hasar sig ner på en klubbig och lite småjobbig, men ganska kort skida med en för dagen malplacerad enorm tiprocker... Termen clownshoes brukar användas för hala 5-points ala JJ och överrockade Hellbentalikes snarare än compskis, men jag har nog aldrig testat en skida som passar in bättre på den beskrivningen. Barnen hade definitivt skrattat om man hade klivit in på en cirkusmanege med en rödnäsa och ett par Seeker på fötterna.
"Den känns ändå rätt smidig för att vara 190cm, men den är för styv för sitt eget bästa", kommenterar Markus när han ser den långa framänden i liftkön. "Det är 180:an", kontrar MnO och ber MarkusO att titta bakåt och se att han bara har några få dm skida bakom foten. Seeker kvalar in som en rätt underlig skapelse och den kommer att ha en smal målgrupp. Bakmonterat och stenhårt, någon? Seeker is your friend.
Icelantic Gypsy 190cm, 152-125-148, r=25m
Testad i: Tandådalen
Testad av: MnO
Nästa Icelanticplanka som luftas blir bc-jibbern Gypsy i 190cm:s längd, vilket är en skida som återkommer från tidigare år. Det är en relativt symmetrisk fullrockad skida med låg nos. Den ser väldigt traditionell ut i shapen iom total avsaknad av early taper och/eller indrag. Symmetrin gäller både skärning och rockerprofil. Gypsyn är en av ganska få skidor numera som har en helt genomgående rocker utan vare sig platta eller spannade avsnitt. Hybridspann i all ära, men fullrocker ger en speciell känsla som Gypsyn följaktligen är ganska ensam om, även om Völkl använder samma designidéer. Trots bredden är Gypsy mycket direkt i kantningsreaktioner. Det gäller framförallt när man kommer lite fel på skidan i stökiga lägen. Då är det bara att tänka sväng, skicka ut skidan och responsen kommer direkt i typiskt fullrockad servostyrning.
Hela skidan är följsam och ganska snäll i kortsväng och plock i relation till sin bredd, men hanterar samtidigt större åkning riktigt bra. Greppet förvånar åt det positiva hållet för att vara Icelantic och det hör inte till vanligheterna hos ett märke som annars mest jobbar med snökänsla och pop. Även om en viss otrygghet växer sig fram över riktigt isiga partier så spårar den i det närmaste prickfritt. I tider där det är i princip standard med indrag både fram och bak är det förlösande att kunna använda hela kanten i skär. Det ger en mycket stabil känsla som grund, även om skidan i sig är relativt mjuk och därmed inte riktigt klarar av att bomba igenom ojämnheter. Bredden och rockern gör också att den i första hand går över det som kommer i vägen, istället för att försöka ta sig igenom. I (skiers) vänsterkanten av Tandådalens stora backe fanns för dagen en hel del lösa partier som vinden löpande fyllde på med drivsnö. Det gav möjlighet att få en förnimmelse av hur den här skidan kommer att kännas i planande åkning. Riktigt, riktigt välbalanserat och trevligt, blir prognosen ur den synvinkeln.
Snökontakten är typiskt Icelantic med lite gummiaddon. Det innebär en relativt lekfullt spänstig glasfiberdominerad direkt förmedling av underlaget som grund, men nu med en aning dovhet i det övre frekvensregistret som modellspecifik krydda. Kraftinlagringen är lång och harmonisk och skidan ger överlag ett mycket lättkört intryck utan att för den skull kännas mesig. För mig blir det en favorit för dagen.
I vanliga fall tycker jag att 190cm är i det längsta laget och jag går gärna ner några centimeter, men i fallet Gypsy känns det precis lagom och nästan lite kort i vissa lägen. Monteringspunkten sitter precis som förväntat nära true center, vilket effektivt trollar bort en hel del längd. I många fall har jag svårt att hitta rätt i stance när bootcenter börjar närma sig tc, men det börjar dyka upp skidor som känna helt rätt även för en åkare med en lätt konservativ inställning inom monteringsläran.
Markus kallar den driftig i lägen när man vill, men den går också att nypa till och få att spåra när den behöver göra det. Han tycker den är lite tung-gungig i fart, men den är hela tiden lätt att hämta hem och lugna ner med några pressade kortsvängar.
PNyberg utbrister: "Icelantic at it's finest!" och fortsätter att kommentera: "Runt och fint flex med ett bra grepp trots det sugiga underlaget och den bastanta midjan. Ser stor ut, men är smidig att hantera och lätt att ha roligt på. Gypsy har riktigt biffiga nosar, men trots det så är svingvikten okej och den känns relativt smidig att småjibba runt med. Känslan påminner lite om en mjukare Keeper och den är aningen mer dämpad än vad skidor i den här kategorin brukar vara. Den här skidan hade jag kunnat se i mitt quiver."
Icelantic Nomad RKR, 181cm, 140/105/130mm, r=19m
Testad i: Åre
Testad av: MnO och MarkusO
Nomad RKR är en ny version av Icelantics ganska trista långkörare Nomad och det är på tiden att det kommer en uppdatering. Shapen känns igen, men den stora skillnaden ligger i rockerprofilen där skidan har fått tip och tailrocker, tillsammans med en ny flexprofil som är anpassad efter den kortare aktiva längden. Precis som det mesta annat i år så har skidan även ett lätt spann under foten. RKR är de Icelanticskidor som det har pratats om mest i år på forum runt om i världen efter att det dök upp några mycket positiva omdömen här och där i våras. RKR har blivit en aningen biffigare miniversion av den populära lattjobetonade skidan Keeper, och för mig är det en riktig fullträff. De andra i testgruppen är inte lika odelat positiva, utan här går åsikterna isär en aning. MarkusO gillar den, men inte PNyberg.
Även om man, som vanligt med Icelantic, saknar den där sista lilla udden isgrepp så känner jag mig hemma direkt från första sväng. Det kan iofs bero på att jag har runt ett 30-tal dagar på Keeper i bagaget, så jag är inåkt på konceptet. RKR är fantastiskt välbalanserad och framförallt poppig och kul i svängväxlingar, vilket inspirerar till forcerad och driven åkning. Den kombinerar total neutralitet i beteendet med en inspirerande och rapp respons. Gång på gång kommer jag på mig själv att lätt hoandes totalt leka sönder pisten ner mot Fjällgården, som precis nyss kändes svåråkt och stökig. Ett par skärande svängar i låg position, upp och rappa till ett par kortsvängar, poppa till på en driva och sen ner i skär igen. En halvkass försäsongspist blir en lekpark och det är ett enormt högt betyg för en skida från min (MnO:s) sida.
Precis som nämnda Keeper har Nomad RKR Icelantics karaktäristiska snökontakt som signum. Det är ganska odämpat och spänst går före filtrering och det är långt från någon racekänsla i bygget. Skidan känns lätt och smidig på fötterna och svingvikten är låg. Överlag är det ett mycket smidigt paket, oavsett vilken typ av åkning man bedriver just för stunden. Här handlar det inte om någon solid stabilitet när man släpper iväg skidan i Gästrappet på kvällsåkningen, utan om ett verktyg för att ha roligt på berget i blandade förhållanden. Trots detta så presterar RKR helt ok även i bra tryck i skär i testpisterna som för dagen i Åre var allt annat än snälla. Jag tycker att det är en av de mest lättåkta 105mm:arna på marknaden och en skida som kommer att passa väldigt många åkare, med undantag för de mest kraftfulla. RKR hade också varit ett ypperligt val för någon som vill ha en smidig och lätt lite smalare skida för kortare toppturer.
MarkusO är inne på samma spår och kallar den för "en oväntad mästare i kompakt, driven kortsväng. Fantastiskt följsam i småpucklar och blandsnö". Han tycker vidare att den påminner lite om Rocker 2 108 i det avseendet, men Nomaden uppträder med lite mer lugn i allt den gör. Isgreppet är inte fantastiskt, men tillräckligt bra och framförallt väldigt förutsägbart. På skär spårar den bra, men i hårt sladd hackar den gärna. Det blir således en hel del "bredlaggshack" i Åre, där man ofta tvingas pressa till ett antal sladdsvängar när det stökar till sig.
PNyberg däremot är inte riktigt nöjd. Han konstaterar att den presterar ok i blandade snötyper som en allroundare bör, men trots att bröderna O hyllar den för det reaktiva beteendet så hittar inte Per rätt när det gäller pop och känsla. Han tycker att skidan känns styvare i åkning än vad handflexandet anger. Vad som däremot gillas är som sagt mångsidigheten. Men han hittar inte vad han kallar den goa Icelantickänslan riktigt och därför får den inte full poäng. "Ok svingvikt, adekvat grepp och en shape som är en fröjd för ögat, om än lite traditionell", avslutar Pnyberg.
Olika åsikter alltså, men det är tveklöst en trevlig skida i 100mm-klassen.
Majesty Superior 186cm, 135/115/130mm, r=23m
Testad i: Tandådalen
Testad av: MnO
Majesty visar i år upp en intressant produktportfölj med en hel rad nyheter, bland annat den direktionella puderchargern Knife. Den ser intressant ut för en åkare som alltid har näsan framåt och som letar efter en puderbombare för att åka fort med i första hand. Tyvärr fick vi inte möjlighet att testa Knife, utan hann bara med nygamlingen Superior som återkommer i sortimentet i år i ett aningen uppdaterat format. Det är konstruktionen som är något förändrad och skidan har fått kolfiber och kevlarstringers som har ersatt en del glasfiber. Meningen med det är att skidan ska kännas lättare och smidigare på snön och i manövrar och det första intrycket blir att det har fungerat just så. Tidigare versioner av Superior har jag uppfattat som lite sega och trötta med en tung underton så förändringarna välkomnas varmt. Den nya versionen är smidigare och mer direkt, även om dämpningen fortfarande är betydande. Det känns helt klart att även om kolfibern tittar igenom i snökontakten, så är det fortfarande en hel del gummi mellan foten och snön.
Shapen är utpräglat modern med långa raka partier och ett uns spann på mitten, som leder ut till en tydlig tip- och tailrocker. En modern allroundskida med mått och stuk som går precis i linje med hur skidor byggs idag. Jag tycker fortfarande att Superiorn är lite seg precis i ingången på svängen, och det tror jag beror på de korta kontaktytan. Man måste träffa helt rätt i längsled i viktfördelningen för att kraften ska hamna med rätt riktning ner i snön. Hamnar man lite snett, så washar tailen ut lite eller också blir tippen lite överstyrd. Det är en fråga om inåkning i viss mån, men det är också ett inte oväntat resultat av en så kort aktiv kantlängd.
Trots kolfiberstringers är isgreppet som fortfarande är under medel om än acceptabelt. Skidan bettar ok, men mer är det inte. Fördelen med det är att den å andra sidan upplevs som relativt kraftbesparande att åka med. I en pist av Tandådalens storlek vill man ha allt bett som går att uppbringa, men i alpmiljö är det inte lika självklart. Det är mycket sällan isigt i alperna och för mycket spårvilja där tar på krafterna och då blir benen tunga framåt eftermiddagen. Superior är bekväm att slöåka på och det kan vara nog så gott när syran börjar krypa fram i slutet på långa alpåk.
Det mesta som kommer från den gamla polska Burtonfabriken känns ungefär likadant och även om Superior har blivit en aning krispigare tills i år, så är det ändå någon form av svårdefinierad anonym dimma över hela upplevelsen även i den här versionen. Jag har lite svårt att riktigt bli ett med skidan, trots att den beter sig helt ok. Sammanfattningen blir att Superior är en skida som får medelbetyg. En helt ok modernt shapad skida som presterar skapligt i det mesta, men som inte glänser på något.
Extrem Butchers Hook 125 188cm, 150/125/142mm r=23m
och
Extrem Butchers Hook 115, 186cm, 140/115/132mm, r=22m
Testad i: Tandådalen och Åre
Testad av: MnO, MarkusO, xJonx, PNyberg
Extrem har till i år gett Butchers Hook i 125mm-versionen en rejäl översyn konstruktionsmässigt och den här skidan har, trots namnet och en identisk shape, inte mycket gemensamt med förra årets utgåva. Dessutom har den fått sällskap av en 10mm smalare lillebror i form av Butchers Hook 115, vilken fyller ut linjen fint och ger potentiella Extremkunder möjligheten att välja mellan den biffiga Project 110 och den snällare Butchers Hook 115 i den breddklassen.
Butchers Hook i 115 och 125mm:s bredd är väldigt lika på snön och får därför samsas under en rubrik. Det är två särskilt intressanta modeller för testgruppen och vi ägnade den lite extra tid i år, eftersom den är en bra referensskida i arbetet med att ta fram prototyper i Projekt Opinion.
Jämfört med förra årets 125:a är flexkurvan totalt annorlunda. Från att vara ganska styv under foten så har BH fått en djup flexkurva som är uttryckligen mjuk under foten. Det märks att Extrem har hämtat inspiration från utvecklingen av CMD Wizard 117, som har samma typ av lättarbetade långa mjuka flex. Resultatet är en skida som inte alls känns som något man förväntar sig från Extrem. Istället för det bastanta flex och stabila skär som de flesta modeller har haft som grundfilosofi, är båda bredderna av Butchers Hook mycket lekfulla och lättkörda. Här är det skoj istället för bettskena. I mjukare partier är framförallt 115 smidig och mycket rapp i reaktionerna. 125:an blir såklart lite segare så länge man inte planar i djupare snö, men även den känns förvånansvärt lättåkt och kvick.
Skäret är neutralt och välbalanserat, förutsatt att man inte går för långt bak i monteringen. Det rekommenderade märket sitter aningen långt bak och skidan livas upp om man går fram någon centimeter, tycker både MnO och MarkusO. Jon som är mer van vid centerorienterade monteringar skruvar fram demobindningen ytterligare 2-3cm till recommended +4 innan han hittar helt rätt. När farten ökar märker man att det är två mjuka modeller och det fladdrar en del, men dämpningen finns närvarande hela tiden och tar hand om småslag och ojämnheter på ett betryggande sätt. Det gör att hela skidan blir förutsägbar och lättkörd, även om man ganska snart känner en fartbegränsning när trycket byggs upp i skäret i högre farter. Spårviljan är fantastiskt bra så länge det blir märken i underlaget. På riktigt hård snö, eller is, räcker varken 115 eller 125 till, men det är inget som förvånar det minsta med tanke på den lättsamma konstruktionen. Vill man åka Extrem och letar efter mer bett och stuns i pisten bör man istället titta på Project 110, som är ett betydligt bättre val för den som vill ha mer svar i skäret på hårt underlag. Det ska dock inte tolkas som att bröderna Butcher går dåligt i pisten. De går snarare förvånande bra för att vara så mjuka och puderinriktade, i alla fall som åkaren inte är alltför tung. Men lite mer styvhet i flexet hade inte skadat. Då hade BHx2 gått bättre i pisten och i uppkört, men ändå förmodligen varit tillräckligt lättåkta.
I mjuk ojämn snö visar det sig återigen att monteringspunkten är enormt viktig, framförallt på BH115. Eftersom flexet är så pass mjukt är det lätt att överbelasta tippen om man går för långt bak. Det blir helt enkelt en för lång del av skidan som böjer sig bland pucklar och uppåkt mjuksnö och man drabbas av vad jag brukar kalla för "tip bend overload", vilket innebär att skidan böjer sig så pass mycket att man får en kraftig och oväntad bromsverkan och det känns som att man ska flyga över styret. Även om det aldrig leder till några egentliga komplikationer så får jag gång på gång en reaktion i skidan som mina reflexer tolkar som att det är på väg att skita sig. Det är som när man vindsurfar och känner att man hamnar nära ett kastfall i hög fart... Reflexerna markerar kastfall, men oftast händer inget förutom att man tappar lite balans för en stund. Med 115 får jag samma känsla vid orginalmonteringen och därför flyttar jag fram en dryg centimeter, varvid problemet nästan helt försvinner. Anledningen tror jag personligen är att kärnprofilen är hämtad från CMD:s 117mm:are och den är gjord för att åkas centralt monterad.
Vi hade tur nog att få åka runt 40cm orörd superlätt snö på lördagsmorgonen i Tandådalen. Den snön tampas nog om titeln som den lättaste snö som vi någonsin har åkt i Sälen och man kan bara avundsjukt gratulera de som fick lägga de första spåren i de orörda pisterna under den så kallade Manshestermorgonen. Vi satt för en gångs skull i några av de första korgarna vid ordinarie öppningstid och fick en rejäl bit av puderkakan vi också, så vi kan inte klaga alltför högljutt. Lämpligt nog tog vi några varv på både 125 och 115 i dessa förhållanden. I planande snö märker man att 10mm spelar stor roll för hur surfig åkningen blir. Den bredare skidan planar upp i snön betydligt tidigare i fartregistret och håller sig också högre i snön, vilket gör att den undviker att nå botten i rådande snö. 115 går lite djupare och bottenkänningarna kommer tätare. Här blir det än en gång tydligt att bredd inte bara är för de episka dagarna, utan även för att skapa episka dagar. Med 125mm upplevs snön som i det närmaste bottenlös, medan det med 115mm mer handlar om att "tänk om det hade kommit en decimeter till". 115 går kanonfint i pudret ska dock förtydligas, men den kräver lite mer fart för att verkligen plana upp och man får inte samma surfiga slash i svängarna.
Vi sammanfattar Butchers Hook 115 och 125 med att det är två mycket snarlika skidor i två olika bredder. 125 är lite segare i vändningarna på hårt underlag, men ger å andra sidan mer flyt och slashbarhet i lössnö. 115 är en mer lagom allroundbredd och är rappare i kortsväng, men kommer en aning tillkorta i riktigt bra och djup snö. Båda skidorna är mjuka, snälla och lättåkta, men ändå med mycket dämpning som hanterar hårt underlag och ojämnheter bättre än vad man först tror vid en butiksböjning. Nya grepp från Extrem helt enkelt och väl värda ett test.
Storm Skis Stormforce Ricochette 185cm, 143-111-131mm, r=26m
Testad i: Tandådalen
Testad av: MarkusO
En skida som helt verkar sakna moderna attribut, men som vid en närmare granskning visar sig ha ett stänk av tiprocker trots allt om än mycket liten. Bakänden är en klubba av rang med en skärning som går hela vägen ut och med ett rätt hårt flex. Den färgar hela intrycket av skidan som blir extremt tungjobbad jämfört med det mesta annat som testas under helgen. I den stökiga pist som finns tillgänglig förstör det intrycket totalt. Det blir för jobbigt, tung och trögt helt enkel. Resten av skidan är inte direkt styv, men skärningen och balansen i alla typer av svängar är så totalt bakändesdominerad att den ändå blir mycket svåråkt. Man hade kanske kunnat trimma ner den lite, men då hade den förmodligen blivit släpig i skäret istället. I nuvarande trim sitter den bra i underlaget, men det är svårt att få loss de ni svängväxlingar. Kortsvängar går nästan inte alls, utan skidan biter sig fast i underlaget så att man måste tvingar runt den.
Sägas bör att lördagen i Tandådalen var en speciell dag med en mycket stökig pist. Ett bra underlag tillsammans med bra sikt kan ge ett helt annat intryck. Men för lite halvkass normaldagsåkning är Ricochette ett överladd för de flesta.
Storm Skis Strike 183cm, 143-111-131mm, r=24m
Testad i: Tandådalen
Testad av: MarkusO
Strike är en klart vettigare skida från Storm. Den är mer modern shapad med tip- och tailrocker och ger en totalt annorlunda upplevelse än Ricochetten. Den här är lättjobbat men har en hel del svar i sig och den passar mycket bättre för dagen. Nosen är lite lagom lös och kan styras mellan att driva in i sväng och att slasha nästan grepplöst i sidled i mjukare underlag. Konstruktionen är prickfri och andas kvalitet, precis som vanligt när det gäller Storm. 182 känns lite kort när man tittar ner, men känns precis lagom i aktiv åkning. Ett bra bygge och en vettig shape och den bästa Stormskidan vi har testat hittils. Mer sånt här tack, Storm. MarkusO trivs.
Nordica Patron 185cm, 143/113/132mm, r=18,5m
Testad i: Trysil, Tandådalen, Åre
Testad av: MnO, xJonx, MarkusO
Patron är en skida som förutom grafiken är oförändrad från förra året, men vi fick inte tillfälle att testa den då. Patron är en modern allroundskida med en nästan symmetrisk rockerkurva med full twintip. Skärningen är utpräglat kort med 18m i 185cm längd. Den har en kort spannsektion som går ut i en Rocker2-aktig ganska lång lowrise tip- och tailrocker. Tippen ser väldigt låg ut på snön, men accompanjeras av en riktigt fin rockerkurva, vilket ger en spannprofil som får testgruppen att skrocka av välbehag. En kanonrocker. Nordica har en lite egen syn på hur shapen ska se ut på en offpistinriktad skida. Till skillnad från de flesta andra jobbar man inte alls med indrag eller early taper, utan man gör precis tvärtom och låter skärningen vara i princip helt traditionell och kombinerar den sedan med en låg, men lång tip och tailrocker helt utan inslag av slutböj. Tanken med detta är att skidan ska stabilisera sig själv när den kantas kraftigt. Ju mer man kantar skidan i skär, desto längre blir kontaktytan och desto mindre del av skidan är inaktiv och tillgänglig för fladder. I jämförelse med det annars mycket vanligt förekommande motiveringarna till indrag, dvs att skidan ska bli mindre hooky i mjuk och svår snö, väljer alltså Nordica en shape som i princip strävar efter en fullängds kantkontakt, även om det aldrig blir så i praktiken.
Hur fungerar det på snön då? Mycket, mycket bra skulle jag vilka säga. Shapen är otroligt lekfull och reaktiv och Patron spårar kanonfint oavsett art av underlag. Det här är utan tvekan en av de roligaste skidorna på marknaden i den här breddklassen just nu, förutsatt att man är ute efter en poppig och skojfrisk skida med kort radie. Det är framförallt svänginitieringen som är direkt. Skidan reagerar på minsta input och känns inte det minsta bred trots att den ändå mäter in på 113mm. Det är förvisso inte speciellt brett idag, men Patron känns mer som en 100mm:are än en skida som börjar närma sig 115-strecket. Isgreppet är också riktigt bra för kategorin, så länge underlaget är skapligt jämnt. Precis som man förväntar sig är skidan relativt instabil på platten, men stabiliseras så fort man kantar upp den. Den aktiva ytan på plana skidor är väldigt kort eftersom mycket längd försvinner i rockern både fram och bak.
Återigen har vi flyt i testgruppen och vi får ta några åk i en stängd högzon i Trysil. Patronen luftas under en halvdags spårande i och i närheten av Hesten och där ligger förvintersnön orörd och djup. Det är inget ängladamm, utan snarare en några dagar gammal lite satt och spänstig kallsnö som är som gjord för att åka fort i. Här fullkomligt briljerar Patron. Trots en rejäl tailrocker är inte skidan speciellt slashig, utan den hittar snarare ett spår i snön och carvar sig liksom genom pudret med en lätt variabel svängradie och ett makalöst underhållande svar och pop i svängreturen. Skidan inspirerar till att verkligen lägga ner djupt och lyckas kombinera en spårig och som sagt nästan carvig känsla med en möjlighet att trycka ut tailen för att ta ner farten när det behövs. Slarvigt blir det aldrig, men kombon mellan surf och spår är i mina ögon suverän. En av mina favoritskidor någonsin i den här typen av snö.
Trots marknadsföringen och en del testrapporter som talar om en raceaktig konstruktion, så är Patron långt från det. Den ser förvisso ganska racig ut med step-down-sidewalls och en till synes ganska bitig sandwichkonstruktion, men racetonen kommer inte längre än till utseendet. På snön är Patron utpräglat odämpad och oavsett om man ligger i skär eller i kortsväng så känner man underlaget i princip utan filter, både när det gäller höga och låga frekvenser. I jämförelse med mer dämpade skidor som tex metalldämpade Extrems Project-serie och Nordicas egen Helldorado, eller mer gummiaktiga Down CD2 så fladdrar det märkbart när man släpper iväg. Det havererar sällan helt, men en aningen otrygg känsla gör att man lätt blir lite passiv i åkningen. Det är inte enbart tipflap dock utan det är också underlagsfeedback som är lite väl tydlig och ren och skidan förmedlar oavbrutet information om snöskiftningar och ojämnheter. MarkusO håller med och saknar dämpning och pondus, men ger annars höga betyg.
När man med Patronen upplever att pisterna börjar blir uppåkta framåt eftermiddagen kan man kliva i Helldorado och därmed känns pisten återigen nypistad. Man vänjer sig vid direkt feedback efter ett tag, men vid en direkt jämförelse mellan exempelvis Helldorado och Patron är skillnaden ENORM, trots att de delar samma shape. För mig hamnar tyvärr Patronen lite för långt åt det odämpade hållet och Helldorado blir lite för tung och bombig. Jag hade föredragit något som hade legat mitt emellan. Shapen däremot har Nordica verkligen lyckats med och för den som letar efter ett par skidor i den lättsammare änden av bc-jibb-marknaden så är Patron ett givet val. Även om vi upplever den som odämpad och lite för direkt i snökontakten så är det ljusår bättre än tex stilbildaren JJ på samtliga punkter. Det här är vad Armada försökte få till med JJ, men aldrig lyckades med. Vi lyfter på hatten för Nordica som tar täten i det segmentet av marknaden.
Testparet var för övrigt monterade på rekommenderade -6 och det upplevdes som aningen för långt bak. -5cm räcker även för åkare som är vana vid traditionell montering.
Nordica Helldorado 193cm, 143/113/132mm, r=21m
Testad i: Åre
Testad av: MnO, xJonx
Efter förra årets succé med Patron kompletterar Nordica med Helldorado som är exakt samma shape, fast med en rejält uppbiffad konstruktion. Där man i Patrons fall saknade racekänsla får man det i kubik i Helldorado. Här är det dubbla titanallager, mer gummi och ett klart stöddigare flex. Här snackar vi Patrons bigger badder brother helt enkelt och den helsvarta grafiken matchar perfekt med skidans attityd i övrigt. Det är ingen vild gissning att teamåkarna har sagt sitt i den här frågan. De gillade förmodligen shapen hos Patron, men tyckte att den inte riktigt pallade tryck när det väl gasas på. In med Helldorado.
Den hanterar fart och ger en kraftfull respons i både skär och kortsväng. Överlag visar skidan flera klasser mer tuffhet än vad lillebror mäktar med. Tyvärr fanns bara 193cm-längden att testa, och det är mycket skida att hålla ordning på om det stökar till sig, trots att den inte på något sätt är svåråkt. Framförallt är det skidans egenvikt som gör att den känns lite bångstyrig så fort man lämnar skäret, behöver ta ner farten eller bara trixa sig fram av någon anledning. För både Jon och MnO hade 185cm varit fullt tillräckligt. Helldorado 193 är dock trots storleken en mycket trevlig bekantskap och kombinationen av en lekfull shape med mycket skärning och ett raceinspirerat metallbygge är ganska unik på marknaden.
Snökontakten är utpräglat dämpad och tankarna förs tillbaka till mitten på -90-talet när Derbyflexplattorna var standard på racelagg. Det finns ingen krisp alls, utan det är en dov kommunikation nästa helt fri från högre frekvenser och finkänslighet. Det här är en skida för åkare som vill åka fort och kraftfullt och som inte störs av att man inte riktigt känner vad det är för snö man åker på för stunden. Patron kommer att ge en betydligt bättre närvaro i puder, det råder det ingen tvekan om.
Skidan är aningen instabil när den ligger plant, men så fort man kantar det minsta stabiliseras skidan och det är bara att ladda på över is, ojämnheter eller skräpsnö. Isgreppet är i toppklass och oavsett hårdhet i snön är spåret obevekligt och tryggt. Skäret känns också helt rent utan tecken på drift, vilket förvånar med tanke på hur pass mycket skida som inte är i kontakt med snön. Det är aldrig svårt att trycka ut skidan i sladd dock, vilket förmodligen är ett resultat av den väl tilltagna tailrockern. Helldorado har samma typ av direkta svänginitering som Patron och det gör att trots att det är en tung skida med mycket tryck i så hänger den ändå med i svängväxlingar och rappare kortsvängar, om än som sagt med en del tröghet i.o.m. den höga egenvikten.
Extrem Project 100 186cm, 136/100/128mm, r=19m
Testad i: Tandådalen, Åre
Testad av: MnO, PNyberg, MarkusO, xJonx
Extrem har under ett antal år byggt allt bättre skidor, men samtidigt har de levt en anonym tillvaro t.o.m. på sin hemmamarknad i Sverige. Det har kommit lite kul grepp då och då, men på något sätt har de ändå inte riktigt fått till skidorna, eller kanske framförallt shaperna bra nog för att locka de initierade åkarna. Det är i praktiken modellen Patriot och därefter efterföljaren PT som har dragit runt fabriken, tillsammans med en del för de flesta "osynliga" samarbeten med norska intressen. Trots att PT har varit en bra skida så har den aldrig varit något riktigt snack runt den. Men vi har sagt det förr och vi säger det igen. Extrem och Åre Skidfabrik har steg för steg tagit sig upp till det absoluta toppskiktet när det gäller konstruktioner och har samtidigt nu fått till ett antal modeller som är riktigt vettiga. Project 100 går i första led i den nya generationens Extremskidor och det är en stark härförare.
Efter ett antal mycket positiva tester i våras är P100 en av vinterns mest omtalade skidor och det är lätt att förstå varför. Det här är en mycket väl avvägd modern allroundskida i 100mm-klassen utan egentliga konstigheter, men med topprestanda i de flesta avseenden. Skidan har en lätt spannad mittdel som mjukt går över i tip- och tailrocker som avslutas både fram och bak med en rundad form som gör att den trots rockerkurvan ser väldigt traditionell ut på snön. Shapen är neutral med fullängdskontakt och påminner om tidigare PT, även om rockerkurvan är ny och mer progressiv, eller elliptisk som Extrem väljer att kalla den. Skidan har dubbla titanallager och en del, men inte överdrivet mycket gummi i konstruktionen. Topsheeten är av tidstypisk step down-typ, vilket förmodligen nästan helt eleminerar tidigare chippningsproblem. Radien är relativt kort med 18m i 186cm och det gillas inte av tex PNyberg som tycker att det svänger för mycket. MnO däremot tycker det är precis lagom för en pistorienterad allrounder och leker eurocarver utan att skämmas det minsta.
På snön är Project 100 en kraftfull racebetonad skida som ändå är relativt lättåkt och följsam. Kombinationen av prestanda och hanterbarhet är anledningen till att modellen har blivit så omtyckt. I pisten styr den perfekt balanserat i sväng, oavsett om man går in med sladd eller skär och spårar villigt med ett jämnt tryck över både mjuka och riktigt hårda partier. Skidan är ganska dämpad och eliminerar effektivt ojämnheter och småslag i underlaget, vilket tillsammans med det neutrala och förutsägbara beteendet gör att det är lätt att åka fort. Svängradien är lätt att variera och skidan kan åkas med låg storslalomposition eller med en mer upprätt drivande slalomstance. Balansen är något av en hybrid av modern stance och traditionell och sweetspoten är stor när det gäller viktfördelning, vilket gör att den kommer att passa många åkare.
Isgreppet är som förväntat bra, men skidan ger inte det där riktigt obevekliga greppet som t.ex. vissa av Hendryx modeller. Under helgen behövdes bitvis skridskoprestanda i Gästrappet och i delar av området kring VM6:an och där räcker inte P100 till fullt ut. Men i mer normala förhållanden utan riktig gulskimrande ren is så är greppet kanon. Kortsväng kräver en del kraft i jämförelse med 70mm:s pistracers, men i relation till bredare skidor som vi i testgruppen är mer vana vid så känns 100mm otroligt snabbt och smidigt i svängväxlingar. Jag ser faktiskt ingen anledning till att man någonsin skulle behöva gå smalare än det här. Pistbetyget blir nära högsta möjliga, men vi saknar den där sista udden av spår och grepp på ren is för att det den ska hamna högst upp på listan.
Jag åkte Project 100 en del i våras och testade den bland annat i 40cm 2-3 dagar gammal lite satt kallsnö i Sälen. I den typen av förhållanden klarar man sig utmärkt med den här skidan som enda skida, även om man i princip bara kör utanför pisten hela dagarna. Flytet är kanonbra med tanke på pistprestandan och skidan är lättkörd om än lite åt det tunga hållet i lös snö. Det går fullt ut att "bredlaggsåka" den, dvs att använda sig av planing och surfa sig ner genom terrängen. Det är bara att lägga ner svängarna och skidan följer med utan diskussion. Jag gillar däremot inte snökontakten i lösare snö. Den är lite för dämpad för min smak och här hade Extrem gärna fått ta bort en aning av dämpningen för att göra den lite roligare och finkänsligare. När jag åker lössnö vill jag uppleva snön på ett annat sätt än vad jag vill i pisten. Pistprestandan hade blivit en smula sämre i toppen på fartregistret, men samtidigt hade den blivit ännu lite rappare och poppigare i svängväxlingar och kortsväng. En avvägning såklart, men jag hade gärna sett en aning mer krisp i konstruktionen just för lössnöupplevelsen. MarkusO är inne på samma spår och saknar lite nerv och närvaro i snökontakten.
Sammantaget är Project 100 en mycket mångsidig skida som är en äkta allrounder för väldigt många åkare, och då framförallt de som i första hand åker i, eller vill optimera sin utrustning för Sverige. Den orsakar aldrig några överraskningar och den är smidig att sladda ut när det går för fort samtidigt som skäret är obevekligt spårande när det ska vara det. Det är en mycket het kandidat till titeln bästa allroundskida någonsin ur ett Sverigeperspektiv. För alpändamål, eller helt offpistbaserad åkning är den såklart lite för smal, men det är ju inte därför man köper en 100mm:are idag. Jag har också lite problem med offpistdelen av allroundprestandan ur en helt annan synvinkel: Den här skidan går så bra i pisten att jag blir för rädd om kanterna när jag åker utanför. Med en offpistskida drar jag utan vidare över det mesta i stenväg, bara genom att vara lite lätt på fötterna så att man inte trycker någon kant, eller flyger över styret när det är stenigt. Med P100 blir jag försiktig och tänker isgrepp och kantskärpa, vilket är lite i vägen när man åker offpist och behöver braka över sten och skräp. Då vill man ju inte må mentalt dåligt för att kanterna blir slöa.... Det har iofs inte med skidan att göra, men det är en aspekt som i alla fall jag funderar över när det gäller allroundbegreppet...
Extrem Project 110 185cm, 140/110/130mm, r=24m
Testad i: Åre, Tandådalen och Alperna
Testad av: MnO, xJonx, MarkusO, PNyberg
Project 110 är förra årets Project (då fanns det bara en och midjemåttet angavs ej i modellnamnet) i en ny skepnad. Fjolårsmodellen var otroligt hård i flexet och det var en skida som krävde en åkare på upp mot 100kg för att livas upp kändes det som. Årets 110:a har kvar en hel del av sin biffiga karaktär, men är ändå rejält mycket snällare och det är för de allra flesta en stor fördel. 110 är och känns som en storebror till 100:an. Den stora skillnaden är en än mer kraftfull känsla i pisten och ett bättre flyt i lössnön. Jag körde Project 110 som huvudskida under en tiodagarstripp i Alperna förra påsken och hann då testa skidan i en mängd olika förhållanden. Det ger ett mycket mer nyanserat utlåtande än enbart skidtestarhelgerna, så jag använder det som bas till recensionen istället i det här fallet.
Testförhållandena var som sagt blandat före i Alperna, vilket innebar allt från perfekt nyfallen superlätt kallsnö via några dagar gammal orörd snö, till brytig skarsnö och omfruset. Slask, is, nysnö och vindpack. Perfekt sol blandades med flatljus och temperaturen gick från 15 minus och högvinter till 15 plus och rena sommaråkningen. Jag tror nog aldrig jag har upplevt en så total blandning av förhållanden under en skidvecka. Åkningen hade som vanligt total fokus på offpist, men under någon dag var sikten för dålig och snön för kass, så vi tog också nån ren pistdag som alternativaktivitet.
P110:an går riktigt, riktigt bra i pisten och då framförallt i stora alppister. Den är kraftfull och inspirerande och jag kommer på mig själv hela tiden med att köra betydligt fortare än vad jag är van vid. Även Jon, som jag normalt sett har svårt att hänga på, kommenterade det hela med att han tyckte att jag överlag körde betydligt fortare och större än normalt.
P110:an är precis som förväntat en skida som är strax ovanför min nivå. Även om jag laddar på rejält, så är det hela tiden med en liten känsla av att jag tar mig lite vatten över huvudet med den här skidan. Efter några dagar blev det bättre, men det är ändå en skida som känns lite väl biffig för mig, trots att den känns mycket smidigare än tidigare års version. Men... I pisten är det en skida som verkligen uppmanar till stordåd och det gör att jag hela tiden vill klara av lite mer och lite mer. Så länge jag har kraften och motivationen så åker jag på ett sätt som jag knappt uppfattar som möjligt med mina ordinarie skidor (då Icelantic Keeper). Även om den känns lite stor så åker jag ändå runt med ett sammanbitet leende över hur jäkla bra skidan går.
Något som stör mig en aning i pisten dock är att den känns lite, lite hooky någonstans på vägen fram mellan tån och tippen och den hugger lite där i sladdsväng och i inledningen på skärande svängar i de fall där man hamnar lite snett i skärinitieringen. Här är det finkänsla vi pratar om, men jag känner det ändå tydligt då och då när jag tappar viktfördelningen eller det stökar till sig. Det gör att balansen i skidan inte är helt neutral, utan den blir lite framändesdominerad, speciellt i jämförelse med P100:an som är fullständigt neutral i det här avseendet. Jag testade att hänga skidan en aning framför bindningen för att se om det var en trimfråga som det ofta är, men det gjorde ingen nämnvärd skillnad och jag lyckades inte att trimma bort problemet. Den lilla obalansen kan också bero på att tailrockern är aningen för hög och jag har hört att Extrem har sänkt just tailrockern en aning från fjolårets förserie till huvudproduktionens skidor. Det låter som en bra idé och det tar förmodligen bort en hel del av den lilla strimma av obalans som fanns i den testade förserien genom att tillföra ett uns mer tail. I Åre körde jag P110:an några åk och kunde inte hitta samma känsla, så det kan tyda på att det redan är ordnat. Eller också har jag helt enkelt vant mig vid det. Fronthookiness kan också användas till att minska reaktionstiden vid svänginput i pist när man har åkt in sig på skidan efter några dagar.
Det sammantagna intrycket i pisten blir ändå liksom för P100 toppklass, men nu för större berg, längre pister och mer utrymme. Jag har aldrig testat något lämpligare verktyg för att på ett aktivt och inspirerande sätt i hög fart ta död på rejält med fallhöjdsmeter i en alppist. Jon testade skidan också såklart. Om jag kunde stå på med den så... saaatan i gatan vad Jon drog på. Jag blev nästan rädd i vissa lägen, men han reder ju ut det mesta. Han ger fullständigt toppbetyg till skidan i pisten. Han anar också ett visst mått av framändesdominans, men när man ligger på skär även i en mattsvart nerfart så märker man ju inte så mycket av det... "Extrem kan FAN bygga skidor!!" var den spontana reaktionen efter stoppsladden efter första åket.
I lätt och nyfallen, fluffig kallsnö, aka puder, av djup art räcker inte flytet till riktigt i jämförelse med bredare och/eller mjukare skidor, vilket iofs inte är speciellt förvånande. Det är trots allt en ganska hård skida med bara 110mm:s midjebredd. Det är framförallt ytterskidan som bromsar och i vissa lägen inte riktigt hänger med i snö som är lätt nog för att man inte ska ha spetsarna över snön. När snön sätter sig något dygn efter snöfall och blir lite tyngre däremot, då vaknar skidan till. Två kalldagar efter snöfall när man åker orörd, men lite fastare kallsnö är intrycket helt annorlunda. Nu räcker flytet till och skidan är suveränt bra balanserad och drar sig faktiskt lite åt det lekfulla hållet, trots den biffiga konstruktionen.
I svår snö överraskade skidan mig åt det positiva hållet och det med besked. Jag hade en föreställning av att den med sin utdragna skärning och sitt rätt bastanta flex skulle vara ganska svåråkt och hooky. Det är inte fallet. Visst är den inte lika lättåkt som en fullrockad bredare 5-point, men det är ändå inte långt ifrån och det är smått otroligt med tanke på kantnärvaron och den bastanta känslan på hårt underlag. En del snö hookar, oavsett vad man åker på, men jag känner ändå att jag i de allra flesta lägen kan attackera skitsnö med kraft och bestämdhet och på så sätt ta mig igenom med hedern i behåll. Jag upplever inte skidan som svår och hooky i något läge egentligen, utan snarare tvärtom. Det är ett mångsidigt verktyg som kan hantera väldigt många olika typer av snö helt enkelt. Jag förmodar att Extrem har tänkt mycket på deras hemmaberg Åreskutan när den här skidan har designats och det märkts. Skräpsnö måste hanteras, eftersom det nästan jämnt är det i Åre…
Jon testade också skidorna offpist, men kom inte riktigt överrens med den. Han åker normalt på Rocker2 (122) och är därmed inkörd på en skida som svängs på ett helt annat sätt än en mer traditionell fatski. R2 går inte att åka med plöstrycksinitiering. Istället är det kantning som gäller från första början av svängen och skidan drar nästan ingenting in i svängen. Jag har lite svårt för att ställa om till den egenskapen när jag kliver i R2 och på samma sätt har Jon svårigheter att ställa om till en mer svängdrivande skida som P110. Han konstaterar dock precis som jag att det är en skida som kombinerar smidighet med trygghet på ett förträffligt sätt.
PNyberg sammanfattar sina intryck enligt följande: "Det här är ett bygge jag gillar. Balansen är freeridig och fin, tyngen är helt okej. Jag ogillar inte tunga skidor, men jag ogillar skidor som känns tunga. Svingvikten bör alltså vara relativt låg och P110 har en ok svingvikt om du frågar mig, även om det såklart drar åt det tyngre hållet med dubbla titanallager. Jämfört med P100 kryper radien upp mot nivåer som jag gillar. Här är det bara att hitta en ledig yta och dra på. Nu var det tyvärr inte så det såg ut i Åre under mitt test. Det var tjockt i backen och det första intrycket blir att den här skidan inte kommer att vakna till liv med så begränsat med utrymme. Men till min förvåning så går det faktiskt att väcka skidan även i lägre fart och i tightare pister. Den liknar de gamla Head Monster liquidmetalskidorna i den aspekten, dvs de är lättåkta även i låga hastigheter, men samtidigt stabila i hög fart. Det här är en av de bättre köttarlaggen jag har testat genom åren, just tack vare att den är kul redan från botten och upp genom hela fartregistret. Kantgreppet är bra nog för att man aldrig behöver fundera på det och skidorna är väldämpade. De är på gränsen till överdämpade i vissa underlag och suddgummikänslan infinner sig, dock på ett positivt sätt."
Soul Svart (proto) 186cm, 147/108/134mm, r=23m
Testad av: MarkusO, xJonx, MnO
Testad i: Tandådalen
Det svenska lilla garagebyggarföretaget från Tranås, Soul Skis, är glädjande nog tillbaka i testsammanhangen efter några års frånvaro och de visar lika gott humör som alltid. Minnet från den mycket välpresterande Soul Black från ett par år tillbaka ligger fortfarande kvar och ger ett ljus över hela varumärket. Det var en skida som på sin tid verkligen inspirerade till hård åkning utan att vara svårhanterlig. Den svarta skidan finns fortfarande kvar i sortimentet och har fortfarande en i det närmaste oförändrad outline. Däremot har den såklart fått rocker och det tidigare ganska långa spannet är ersatt med en platt sektion i mitten som bara visar antydan till en gnutta spann och en jämnt formad tip och tailrocker fram och bak. Samtidigt har flexkurvan uppdaterats för att passa den nya rockerprofilen.
Den skida som vi testar i Tandådalen är prototyp ur vårens förserie. Det är enligt Soulgrabbarna den prototyp som sedan stod som mall för produktionsskidan, så även om den inte rent utseendemässigt ser ut som de serieproducerade Svart av i år, så är det på snön en mycket snarlik skida. Soul bygger ofta ganska lättåkta och mjuka skidor, men Black är ett undantag från den regeln och den är relativt rejält i flexet. Skärningen känns lagom med 23m och rockerkurvan är lång och harmonisk. Shapen är fullt ut traditionell och indrag eller ens uträtning av skärningen finns ej. Överlag är det en ganska neutralt formad skida i alla avseenden.
På snön hittar både MarkusO och MnO rätt direkt. Den där känslan som vi kommer ihåg från den första versionens Black finns kvar och skidan är en riktigt trevlig bekantskap. Skidan tar kommandot över åkningen på något lätt odefinierbart sätt och driver in i sväng med en resolut styrning. Skäret är stabilt och tryggt och isgreppet är riktigt bra, vilket är något vi verkligen gläds åt eftersom Souls modeller brukar vara mer fokuserade på att de ska vara lättkörda än att de ska betta i ren råis. På riktig stenhård is driftar Svart en aning dock, men utan att släppa okontrollerat. I svängväxlingar och kortsväng känns skidan rapp och kvick och precis som man kan förvänta sig av en tydligt tiprockad skida så kräver vare sig svänginitieringar eller kantväxlingar någon större kraft insats. Returen är lite svårstyrd ibland när den växlar mellan snäll och rejäl, vilket tillför en grad av utmaning i åkningen, som mestadels är kul, men ibland orsakar lite gränsfall till kontrollproblem. Stabiliteten är riktigt bra och det är lätt att åka fort och tryggheten infinner sig redan efter ett par åk. Det här är en skida som har ett stort fartregister där den går bra, iom att den vaknar tidigt och kliver av sent när farten drivs upp.
Snökontakten är direkt och nästan lite hård ibland och skidan känns lätt och styv på snön. Även om det säkerligen ligger någon form av gummi i skidan så är dämpningsgraden relativt låg. Istället kommer stabiliteten ur ett hårt flex och en bra dämpning av slag och allmänt låga frekvenser.
I mjukare partier driver fortfarande skidan tydligt in i sväng. Den är balanserat mycket traditionellt och man står på runt -10 i montering, vilket känns som väldigt långt bak med dagens mått. Det gör att framänden tar överhanden i balansen i jämförelse med skidor där monteringspunkten flyttas fram en del, men den är ändå inte framändesdominerad om man jämför med skidor med liknande monteringspunkt. Numera åker man dock så pass mycket på skidor som är monterade -4 till -6 på ett skidtest att -10 känns mycket långt bak. Jag som är mer konservativt lagd än de andra i gruppen har inga problem med det, men Jon och Markus som har många dagar på i det närmaste centerbalanserade skidor valde att ganska omedelbart flytta fram monteringen.
Soul har även denna gång lyckats bygga in en rejäl dos skidglädje i sina skidor och Svart är en skida som är riktigt kul att åka på. I prototypen hade vi önskat oss en aningen mjukare tail framförallt och det har redan Soul uppdaterat i produktionsmodellen enligt uppgift. En kanonskida från norra Småland och ett perfekt val för någon som vill ha skida med en unik prägel.
Soul Blå 186cm, 137-100-121mm, r=19m
Testad i: Åre
Testad av: MnO, MarkusO, xJonx
Nästa Soulskida att testas blir den knallblåa Blå (sällan har ett namn på en skida känts så självklart…) som är en 100mm bred allroundskida av modernt snitt. Det är en ny modell för året och den finns än så länge bara i 186cm. Shapen påminner mycket om den populära Project 100 från Extrem med ett tillägg av ett lätt indrag eller i alla fall uträtning fram. Rockern fram startar runt 30 cm in i skidan och tailrockern är låg, men tydlig ut i en lätt avkapad twintip. Radien är 19m, vilket känns precis lagom på den här typen av skida.
Konstruktionen är den som Soul numera helt har gått över till, vilket innebär en full capkonstruktion med ett topsheet som går hela vägen från kant till kant. Soul använder den här konstruktionen på alla skidor från och med den här säsongen och det innebär ett lite speciellt utseende. Förutom den säregna capprofilen har skidornas översida en ganska rå yta där ett glasfibermönster från laminatet syns genom topsheeten. Detta tillsammans med ett modellprogram som med undantag av den svarta och vita modellen är starkt kulörta gör att det är en samling skidor som helt klart har ett eget fack när det gäller utseende. Smaken är olika, men vänner av enkel design kan knappast göra annat än att gilla det här. Speciellt den blåa och den lila skidan är riktigt snygga i verkligheten med högblankt skinande färgkulörer som sticker ut från mängden. En enkel, men synnerligen i iögonfallande grafik. Om konstruktionen i sig är bra eller ej återstår att se, men enligt Soul själva så har reklamationsfrekvensen i princip gått ner till noll efter att de införde den, och det är ju i så fall ett mycket bra betyg.
Soul Blå är en mycket rolig lättsam liten skapelse med fokus på pop, lek och skoj. Den är otroligt snärtig och rapp i kortsväng och få skidor om ens någon av årets testflotta kan matcha Soulen när det stökar till sig och man behöver korta upp åkningen. Balansen är i det närmaste perfekt och skidan känns helt neutral oavsett om man tar ett par kortsvängar eller släpper iväg den i större åkning av storslalomkaraktär.
Skidan är utpräglat inriktad på mjukt underlag. Även om stabiliteten är helt ok så saknas bett nog för att den ska kunnas släppas iväg med bekvämlighet i Åres hårda pister. Ingen av oss tre lyckas få fast skidan i skär när det isar till sig. Skär som initieras i mjukare partier tappas när man kommer ut över hårdare fläckar, oavsett hur noga man är med att bygga upp tryck innan det blir tuffare underlag. Åkningen formas därefter och man letar sig ner längs kanter och åker och lattjar på pucklar och ojämnheter och man får se till att hålla sig i mjukare områden helt enkelt. Spårningen på hårt underlag är alltså inget som imponerar och i mjukt underlag är den också lite slarvigt lättsladdad. Det är kul när det är trixigt och trångt, eller när man helt enkelt är sugen på att åka med snabba fötter, men vi saknar spårvilja även i mjukt underlag när det går undan i lite större svängar.
Ska den här sitta på hårt underlag krävs ett betydligt aggressivare trim än referensparet. Nu var den så otroligt lättsam och lättåkt att man utan vidare hade kunnat trimma upp den mot mer bett ganska rejält utan att det hade blivit några som helst problem.
Sammanfattat är Soul Blå en riktigt rolig skida, men det krävs mer pondus och driv på hårt underlag för att det ska bli ett toppbetyg. En skida som passar bäst för den som åker mycket natursnö och som vill ha glädje och lättsamhet i sin åkning före rå prestanda. Den hade passat perfekt som turskida med sin låga vikt och fantastiskt underhållande egenskaper i både bra och dålig mjuk snö.
Senast ändrad:
MnO
Aktiv medlem
MnO&Co:s SKIDTEST 2013
Soul Lila 183 cm, 23 m, 140-124-134 mm, r=23m
Testad i: Åre
Testad av: MnO, MarkusO, xJONx
Sist ut i Soulflottan är Lila och här pratar vi verkligen lila. Den här skidan är lika lila som den blå är blå I tider när skidjackor och övrig utrustning skenar iväg med neonfärger och kraftiga kulörer passar Soul lila in som en fot i en formgjuten innersko. Det var många som kommenterade att den här skidan var riktigt snygg och jag är beredd att hålla med trots enkelheten i grafiken. Soul Lila är i sin udda kostym än mer iögonfallande än den blåa och Soul har med enka medel fått till en lineup som verkligen är egen ur grafiksynpunkt och som dessutom hålls ihop med ett simplistiskt, men tydligt grafikspråk.
Lila är Souls mest offpistinriktade modell. Den är med sina 124mm under foten inte jättebred, utan snarare lite lagom fet om man strävar efter att optimera utrustningen för planande åkning, men ändå inte vill gå riktigt ända upp till de fetaste modellerna. Skärningen är 23m, vilket känns precis lagom. Indraget är långt och tydligt och skidan är helt plan i mitten och går därefter ut i en lång, jämn och mjukt formad tiprocker och en lite kortare, men lika tydlig tailrocker. Den aktiva kantlängden är utpräglat kort och det märks också i åkningen.
En av skidans mest framträdande attribut är en rekommenderad monteringspunkt som sitter otroligt långt bak och det framstår som något av en gåta att försöka reda ut hur grabbarna Soul tänkte när de byggde skidan runt den rekommenderade linjen på -14. Redan den svartas -10 är långt bak, men här går vi alltså ytterligare nästan en halv decimeter bakåt. I tider när monteringspunkterna kryper framåt är Soul lilas rekommenderade montering en riktig bakåtsträvande (i bokstavlig mening) outsider som för tankarna till gamla goda Sanouk. Även för en åkare som MnO som ofta står lite längre bak än de mer moderna MarkusO och xJonx känns den här monteringen som ett ganska stort antal centimetrar bakom vad man är van vid. Skidan är dock byggd för att åkas på den punkten, vilket framförallt framgår av det massiva indraget fram. Jon pratar om att testa att flytta fram 10cm från linjen och MarkusO är också inne på att testa en slutposition på runt -5, vilket är 9cm framför rekommenderad punkt.
Snygg som få är den allt, Soul Lila, men trots att vi försöker gilla den får vi inte ordning på den i åkningen. Vi saknar inspirationen och stunsen från den svarta och lättsamheten från den blåa. I de bästa av världar hade dessa båda egenskaper förenats i ett lätthanterligt lila paket. Så är dock inte fallet utan den lila skidan är riktigt bångstyrig och svåråkt, vilket senare delvis visar sig bero på trimmet som den levereras i. Problemet är att framänden är totalt dominerande på alla underlag utom rent planande och det blir värre ju hårdare snön är. På fast snö är den riktigt svåråkt och den hookar oförutsägbart i det oförlåtande konstsnöunderlaget. Anledningen är lite oklar, men teorier om en för lite hängd skida, en kraftig bakmontering som gör att framänden tar över och en obalans i harmonin mellan indrag och rocker diskuteras i testgruppen. Oavsett anledning är skidan svår att läsa och ännu svårare att få med sig i svängväxlingar och kortsväng. I riktigt mjuk snö i kanterna på Lundsrappet går den kanonfint, men så fort det hårdnar till det minsta tar frontbettet över igen. Greppet är riktigt bra för bredden och det gör att obalansen träder fram och blir tydlig. Hade den varit slashig och lös så hade man förmodligen inte märkt det alls lika mycket. Jon konstaterar: "VM i svårkontrollerat grepp i fronten. Jag måste trimma om och flytta fram en decimeter. Nästan otestbar i nuvarande utförande".
Efter ett antal åk beslutar vi att totalt trimma om skidan och den hängs kraftigt från bindningen och framåt med handverktyg inställt på 2 grader mitt i pisten. Nu händer det grejor. Man känner fortfarande tendenser till hooking fram, men det är endast ett litet fragment av hur det var innan. Plötsligt känner vi idén med skidan och den är lätt och direkt i snökontakten med en krispig närvaro som förmedlar snökristallernas sammansättning direkt upp till åkaren utan störande filter. Jag gillar verkligen den här typen av snökontakt i puderskidor. I puder vill jag uppleva snön och det kan man göra med den här typen av konstruktion. I mjuk snö går nu skidan riktigt fint och är lekfull och rapp och låter sig pressar ur spåret med enkelhet. Precis som övriga Soulskidor handlar det om att vara ett med snön.
Upplevelsen med Soul Lila blir ändå att den med små justeringar hade kunnat bli en fantastisk skida, men i nuläget når den inte fram. Snökontakten är kanonfin och då och då blixtrar skidan till och blir riktigt rolig, men problemen på fast underlag och tom i uppkörd mjuk snö gör att vi inte riktigt litar på den. Litar man inte på hur en skida beter sig blir man passiv och det är det sista man vill vara som skidåkare. Det är framförallt två parametrar som Soul behöver ta sig en funderare på och det är monteringspunkten och leveranstrimmet. Den nuvarande bootcenterrekommendationen är ett något av ett statement i designväg som går ifrån det mesta annat på marknaden idag. Med tanke på de problem vi kände i skidan så är vi väldigt tveksamma till att Lila verkligen ska monteras på -14 som det är rekommenderat. -8 eller något sådant hade förmodligen gått betydligt bättre och då hade man fortfarande stått långt bak i relation till hur de flesta andra liknande shaper är monterade. Trimmet måste också ges en översyn. Det känns som om den nu är trimmad som en raceskida och det fungerar helt enkelt inte på en 124mm bred puderinriktad skida. Det är ytterst få som hade gillat den här skidan i orginaltrim, det står helt klart.
För mig är det också efter ett antal års testande solklart att en true 5-point där rockerns start sammanfaller med skärningens avslut inte är en bra idé. Då får man en alltför kort längd av skidan som kan användas för kraftinlagring och skidan blir alldeles för känslig för viktfördelning och även monteringspunkt. Ju tydligare skärningen avslutas och rockern startas, desto tydligare blir problemen. Soul lila har en harmonisk start på rockern och därför är det inte så utpräglat "first 5-pointers"-aktigt, men tendenserna finns ändå där. Med en sådan geometri blir känsligheten för bootcenterplacering otroligt stor och när man hamnar fel så blir det ordentligt fel. Vi kunde dock inte ens med demobindning hitta rätt i bootcenter. Det första som behöver göras är att förse ett par Lila med en Jester eller Griffon demo, där man kan flytta bootcenter en massa centimetrar för att testa sig fram.
Som sagt hade några få åtgärder skulle kunna lyfta modellen till stora höjder, men som den är nu - nej. Tillbaks till ritbordet. Det går förstås att gömma sig bakom uttalanden om att det är en ren puderskida, men det håller inte. De åtgärder vi diskuterade under helgen skulle förmodligen göra skidan flera klasser bättre även i perfekt orörd snö.
Moment Deathwish, 184cm, 138-112-129, r=25m
Testad i: Tandådalen
Testad av: MnO, MarkusO
Moment presenterar i vanlig ordning en massiv lineup inför säsongen med närmare 20 modeller inom friåkningssektorn med en salig blandning av parkskidor, allroundfats och pudermonster. Deathwish är en udda fågel med vad Moment kallar "Dirty Mustasch Rocker", vilket innebär en slags dubbelrocker, eller vad man ska kalla det. Skidan har en spannprofil i en vågform med tre spannsektioner och därmed fyra tydliga kontaktpunkter. Tanken är att skidan ska få ett större tryck på ett antal punkter i kantningen och därmed få bättre isgrepp. Idén känns bla igen från sliptekniken Ultimate Grip och LibTechs skidor och brädor, men här är det första gången man ser någon implementera det i en spannprofil. I övrigt är skidan en relativt neutral skapelse med 112mm midja och 25 meters radie och ett medelhårt flex.
På snön beter sig skidan lite underligt. Det har en konstig känsla tidigt i svängen och på plana skidor. Det skrapar lite mot snön på något lite lätt odefinierbart sätt, som stör oss framförallt i lägre farter. När man glider fram mot liften känns det riktigt konstigt, även om det förmodligen är något som man vänjer sig vid efter ett tag. I de första svängarna blir skidan återigen lite underligt oren, och just namnet dirty rocker känns väldigt passande. När trycket i svängarna ökar känns den smutsiga mustaschen mindre, men skidan är hela tiden svårtolkad och svängarna varierar i tryck och form utan att det är meningen. Det är framförallt i sladdsväng som skidan beter sig konstigt med en markerad bettande framdel i balansen.
I mjuk snö märker man inte av tidigare noterade egenheter, utan skidan går riktigt bra. Den är rapp och reaktiv och på typiskt Momentsätt är snökontakten precis lagom balanserad mellan dämpning och direkthet. Men det totala intrycket blir ändå att den här skidan är svår att motivera. Vi ser ingen som helst anledning till att man ska välja Deathwish före den klart bättre Bibby.
Moment Bibby Pro, 190cm, 143/118/134, r=26,5m
Testad i: Tandådalen
Testad av: MarkusO
Bibby Pro har varit populär i många år både i testgruppen och bland många åkare och det är inte det minsta förvånande. Det är en skida som känns väldigt lagom på det mesta, både i mått och i egenskaper. Bibby är i år uppdaterad med en lite lättare konstruktion med en kolfiberstringer och en aningen mjukare, mer harmonisk rockerkurva.
Bibby är en kanonskida i alla aspekter med äkta jump-on-and-go-känsla. Från första sväng beter den sig precis som man förväntar sig utan några egenheter eller störande konstigheter. Det kan tolkas som lite tråkigt kanske, men så är det verkligen inte, utan Bibbyn är inspirerande och inbjuder till aktiv åkning. Skidan klarar både avslappnad åkning och kraftfull forcering och följer med i minsta vink. Balansen är perfekt och det är lätt att växla mellan kortsväng och skär, oavsett typ av underlag. I de mjuka och på morgonen orörda partierna, får vi en föraning om hur skidan kommer att kännas i planande åkning i puder. Det är knappast något pudermonster, men den flyter bra för att "bara" vara 116mm under foten och den kommer inte göra någon besviken i djup snö. Liksom Deathwish har Bibby en perfekt mix av direkthet och dämpning. Man upplever tydligt snön man har under fötterna, utan att skidan för den skull någonsin känns fladdrig.
Framåt eftermiddagen när pisten hårdnar till hittar vi den egentligen enda kritiken till skidan och det är att den saknar det där sista udden av isgrepp. Även om den inte är direkt dålig så hade lite mer bett varit önskvärt i just de förhållanden som råder. Testexemplaren är för en gångs skull inte i perfekt skick när det gäller kantskärpan, vilket vi annars har blivit bortskämda med när det gäller skidor från den gode Hasse som så gott som alltid har presenterat skidor i toppskick. En Hasse-prepp hade säkerligen kunnat lyfta fram de lilla extra greppet som vi saknar. Men nu valde Hasse att löga sig i Danmarks sol istället för att grovjobba uppe i Sälen J och då får han ju skylla sig själv.
Bibby Pro är återigen en suverän skida och ett säkert val för den som letar efter ett mångsidigt, neutralt och välpresterande verktyg.
Moment PB&J, 188cm, 129/101/121, r=23m
Testad i: Tandådalen
Testad av: MarkusO och MnO
PBJ&J är något av en mini-Bibby som har alla kvaliteterna från storebror, men i ett mindre format, viket gör att den hamnar i den populära 100mm-gruppen. Det här är skidor för de som antingen vill ha något litet och smidigt, eller också för de som inte riktigt fullt ut vågar ta steget upp på breda skidor. Och visst är det smidigt onekligen. PB&J är rapp och direkt i alla manövrar då speciellt i trixig åkning. Jämfört med bredare modeller fastnar yttern ibland när det är riktigt mjukt, men det har inte så mycket med modellen att göra utan bara det faktum att den är så pass smal.
PB:n har rejält med tiprocker, vilket förefaller ge ett acceptabelt flyt trots den relativt smala midjan. Konstruktionen är lätt och spänstig, vilket ger en skida som är kul att åka i trånga och trixiga lägen. Den sitter bra så länge det inte är stenhårt och spårar kanonbra även i mjukt underlag. När det rinner iväg och man behöver korta upp åkningen i sladdsvängar är den lite svår att trycka ur och det är en skida som har ett stort steg mellan skär och sladd. Känslan är on-off in och ut ur skäret när man blandar mellan sladd och skärande sväng.
Överlag är det en mångsidig kamrat på berget och många hade i praktiken klarat sig med att ha en PB&J som enda skida om man släpper prestigen och inser att det faktiskt inte behövs 120mm under foten speciellt många dagar om man åker några veckor om året. Även om den inte kan konkurrera med 115-125mm-skidor i löst eller pistspecifika modeller på hårt underlag, så är det ändå en skida som verkligen presterar godkänt i väldigt många snötyper och underlag. Kategorin 100mm rockerförsedda smala midfats tror jag kommer att bli mycket populära de närmaste åren.
Tilläggas bör för övrigt att det var ett rent ut sagt bedrövligt glid på testparet, vilket alltid gör att en skida känns lite segare än vad den egentligen är.
No Copy Jarlesome 184cm, 137/115/133mm, r=21.7m
Testad i: Tandådalen
Testad av: MnO, MarkusO, xJonx
NoCopy är ett företag med lite oklar profil, men med ett stort modellprogram. Grundidén är att ta fram moderna shaper i Sverige och sen låta en kinesisk fabrik tillverka dom till låga kostnader, d.v.s. i princip samma idé som flera av dom stora drakarna som också har flyttat stora delar av tillverkningen till Asien. Linjen är lite smått brokig med en mängd anonyma jibbskidor och ett antal mer intressanta friåkningsmodeller. Freerideprofilen Jarle står bakom flera av skapelser, vilket också kan utläsas av namnen på två av skidorna. Mest iögonfallande är Super Mega Jarlesome som minst sagt innehåller en hel del nytänkande. Om inte DPS redan hade claimat namnet Spoon, så hade det annars varit ett givet val när skidan skulle döpas. Det ser ut som en kort bred skida med en rejäl sked i varje ände. Tanken med detta är något oklar och tyvärr fanns den inte på test heller. Det var nog tur iofs, för den lär inte gå direkt episkt i pist med tanke på den förmodligen enormt hookiga tippen (och tailen också för den delen).
Tar vi bort SuperMega-tillägget så får vi enligt alla rebusregler istället Jarlesome. Det är skida som är betydligt mer användbar. Formen är symmetrisk och modern med indragna långa spetsar och inslag av tip- och tailrocker. Monteringsrekommendationen sitter nära center och skidan är balanserad därefter, även om vi inte gillar den på -2 där bindningen sitter först. Tailen blir för dominerande och överstyrningen är kraftig i svängens inledning. Vi flyttar bak bindningen till runt -5 och då känns skidan betydligt enklare att hantera och då beter den sig som man förväntar sig. Konstruktionen är medelhård, men relativt tjock och den ser biffigare ut än vad den känns på snön. Det är speciellt tipparna som är tjockare än man förväntar sig och det gör att skidan ser lite klubbig ut.
Åsikterna går isär en del om den här modellen. MnO kallar den för anonym, men ok, och saknar liv och nerv i en konstruktion som känns lite gammal. MarkusO gillar den verkligen och utnämner den till dagens smidigaste skida och trivs storligen under ett par åk i eftermiddagens stökiga pister i Tandådalen. Jon är mindre positiv och hittar inte vare sig balans eller närvaro i skidan, oavsett om det är kortsväng eller skär. Skidan är hur som helst relativt neutral, förutsatt att man är ute efter en skida med en symmetrisk balans. Alla tre är överrens om att skidan går bäst i relativt låg fart. Den är lätt att få igenom i svängen även med ganska lite tryck och den tar sig smidigt fram mellan pucklar och ojämnheter. När skidan pressas mer svarar den inte riktigt upp mot utmaningen. Stabiliteten försvinner och tryggheten saknas i högre fart och större svängar.
Sammanfattat är det en skida som gör det den ska fullt godkänt, men det finns inget som gör att den höjer sig från mängden. Shapen känns vettig, men konstruktionen är en smula trist och prestandan blir därför ok, men inte mer. Vi hade önskat oss både lite mer dämpning, mer pondus, en dos spänst och lite smäckrare och lättare tippar
DPS Wailer 99 Pure, 184 och 192cm, 126/99/110(184) och 127/99/111(192), r=19m
Testad av: MnO, MarkusO, xJonx
Testad i: Åre
Wailer 99 är en smalare och nertunad variant av den forna hypemaskinen RP112 som också finns kvar i sortimentet. Med lite längre skärning, mindre och lägre rocker och en smalare midja är det en mer pistorienterad allroundskida, men dock med samma grundkaraktär som den bredare föregångaren. Skidan är tänkt som en daily driver som det ofta kallas, vilket innebär en skida som ska fungera i alla tänkbara förhållanden. Med lite lagom rocker, en hel del skärning och mycket bra prestanda är Wailer 99 en skida som definitivt aspirerar till att vara en riktigt vass allroundskida. DPS har alltid byggt extremt vridstyva skidor med mycket krispighet och respons och Wailer 99 är inget undantag från den regeln, även om den är aningen mer sansad än 112:an. Det beror förmodligen främst på att 112:an har så kort skärning och därmed blir lite nervös. Liksom alla DPS i Purematerialet är Wailer 99 otroligt lätt. Det tillsammans med den bra prestandan gör att den är ett kanonval för en åkare som vill ha en skida som ger bra svar, men som ändå är lätt nog för att passa på toppturer.
Wailer 99 är helgens vinnare när det gäller kortsväng och snabba manövrar, trots att testparet är så pass långt som 192cm. Den är sanslöst rapp och svarar direkt på input, oavsett om det är i lättsam poppig åkning eller hårt pressad fartdämpande sväng. I skär är den också lättåkt och är trygg med ett mycket bra isgrepp, samtidigt som den har en kraftull retur och en svängväxling som är snabbare än det mesta i breddkategorin. Balansen är neutral och när man väl har vant sig vid de snabba reaktionerna känns skidan förutsägbar och den gör precis vad man förväntar sig så länge man söker skäret. I sladdsväng däremot är den lite orolig och slagig, precis som storebror RP112. Kolfiberkonstruktionen ger skidan ett aggressivt beteende mot snön, speciellt i greppig konstsnö. Det hackar en del när den pressas ur i sladd, men även det är en vanesak.
Rockerkurvan är förändrad i relation till 112:an med en lägre slutrocker och en lite kortare rocker överlag, både fram och bak. RP112:ans tiprocker är alldeles för hög, vilket gör att skidan flyter bra till en viss gräns i snödensitet, då den plötsligt blir väldigt plogig och svåråkt. Tyvärr har vi inte haft möjlighet att testa Wailer 99 i djup snö, men bara genom att titta på rockern kan man lätt inse att den här skidan kommer att bete sig bättre än 112:an i djup, lös snö, då i relation till respektive modells konkurrenter i dess egens breddklass såklart.
Speciellt Jon har en liten speciell relation till kolfiberbaserade skidor. Det har tagit många år för tekniken att mogna och DPS, eller dåvarande DB, ett antal Amplid, Bogner och liknande tidiga försök har alla dragits med samma problematik. Jon beskriver det som att de kan pressas och förefalla gå alldeles utmärkt för att sedan helt plötsligt balla ur totalt utan förvarning vid någon snabb manöver eller liknande. Jon körde en del tester av kolfiberskidor när de var som mest i ropet för mellan 5 och 8 år sedan. Samtliga testsessioner tenderade att sluta i oväntade krascher just på grund av ovan nämnda beteende. Jon förklaring till detta är:
"Det kan bero på att kolfibern ger en överspänstig skida som förr eller senare hittar sin egenfrekvens eller på annat sätt börjar oscilliera med tilltagande styrka tills allt havererar. Det blir lite som att åka runt på med ett instabilt system på fötterna för att prata reglerteknikspråk. Jag vill mycket hellre ha ett stabilt system på fötterna. Efter helgens tester tror jag att jag får revidera mina åsikter lite. Jag tror fortfarande att det är lite av ett instabilt system, men alla system kan ju göras stabila och jag tror snarare att det allmäna problemet är att kolfibern behöver mixas med material som har högre dämpning jämfört med om samma skida skulle byggts med glasfiber. Både Wailer99 och 112RPC är skidor som har utvecklats åt detta håll och för första gången någonsin skulle jag kunna tänka mig att åka på kolfiberskidor. Det är ett MYCKET bra betyg."
I fallet Wailer 99 ger kolfiberinblandningen en skida som är rapp och rolig snarare än nervös. Precis som förra året blir intrycket att DPS når höga prestanda genom att attackera problemet från en helt egen vinkel. Där de flesta stora firmorna satsar på beprövade kort som dubbla titanallager och bastanta träkärnor när det ska byggas prestanda så jobbar istället DPS med dyra kolfibervävar och lätta konstruktioner med mycket vridstyvhet. De har med detta hittat en unik nisch på marknaden. Wailer 99 är en kanonskida från DPS som återigen lyckas imponera stort på oss i testteamet. Det här var en av favoriterna.
Markus kommenterar:
"Oj, vad bra. Det är första gången jag åker på Wailern, och den föll mig verkligen i smaken. Skidan har en stor semi-sweetspot när det gäller position där den går bra, men få skidor premierar en perfekt balans så tydligt som Wailer 99 när man hamnar perfekt på den. Du får verkligen betalt när du står mitt på med ganska låg tyngdpunkt. Där går den fantastiskt bra. Den kräver lite tryck för att sitta, men väl där levererar den spår. Kortsvängar i lösdrivorna är även det ren underhållning. En av favoriterna i Åre!"
Jon sammanfattar sina åsikter:
"En av testets absolut bästa och roligaste skidor på skär ned mot fjällgården på söndagen, om inte den bästa. Känns stabil på skär och väldigt spänstig, rejält med retur i svängen. Konstruktionen är och upplevs inte helt oväntat lätt och med ganska lite dämp. Wailer 99 inbjuder till en väldigt aktiv åkning och är enkel att trivas på även utan tillvänjning. Det här är ett väldigt bra alternativ t.ex. i Sverige när det inte alltid finns kul terräng utan där man i första hand får roa sig i pisten. Skidan ger DPS-typiskt ett ganska kraftigt bredlaggs-hack när man trycker hårt i sladd eller när den pressar ur skäret. Det är hanterbart men inte jättelyckat och det är en av nackdelarna med kolfiber som fortfarande märks. Är man åt det lättfotade hållet i kortsväng dock går den enormt fint. Skidan känns lagom för det mesta, men den är lite liten när jag släpper iväg den i Gästrappet."
PNyberg fortsätter:
"Ett Swiss-armyknife-koncept för Skandinavien som kan vara svaret på den eviga frågan om en skida som klarar allt, från pist via liftburen offpist till toppturer. DPS har tagit ett grepp om marknaden i detta segment... eller borde iaf göra det med sina lätt och spänstiga konstruktioner som ändå fungerar ypperligt på hårt underlag!
Skidorna är och känns lätta på foten med både låg svingvikt och låg egenvikt. Det skulle lätt gå att snurra treor med de här. Men det är inte det de är gjorda för i första hand, utan det här är en lite mer mogen allrounder. De är lätta att få med sig i uppkört och hittar inte på några dumheter på vägen. Jag upplever ingen hookighet överhuvudtaget utan det är snarare en silky smooth känsla. Grundkänslan är dock rätt pappig och lätt. Det märks att skidan är konstruerad för att ha en låg egenvikt. Det som imponerar är dock att den inte på något sätt känns fladdrig och instabil, utan i det avseendet liknar den mer en tyngre skida. Kantgreppet är bra, om än inte klockrent perfekt. Den är lite trevande i ingången i spåret, och man får vara bestämd när kanten sätts an. Väl på skär så sitter den dock som klistrad i pisten... även i helgens stenhårda sådana. Den här skidan har faktiskt det mesta. Den gör det den lovar, och gör det riktigt bra."
DPS RP112 Hybrid 184cm, 141/112/127, r=18m
Testad i: Åre
Testad av: MarkusO och xJONx
Skidan testades förra året och det finns en mer ingående beskrivning i förra årets test. Här kommer ett par kompletterande kommentarer från Markus och Jon som testade skidan för första gången:
MarkusO:
"Nja. Inte min kopp te riktigt. Det här är för mycket sväng, för hög nos och ett allmänt lite för nervöst beteende. Skidan bjuder visserligen på många överraskningar i åken jag gör med den, men inte alla är angenäma. Det kastar dig lite hit och lite dit. Perfekta vulgärcarve-svängar blandas med drift och slalomretur. Jag blandar och ger i ett högt tempo. Det gäller att vara med dock, annars slår RP:n dig på fingrarna."
Jon:
"En lekfull skida som svänger mycket, men det är mycket fladder i tippen och jag känner mig aldrig riktigt trygg på skär. Känns som en leksak som kan vara kul en stund, men inget jag skulle vilja åka runt på jämnt. Tror dock det kan vara en bra och lättåkt skida för de som åker lugnare eller inte åkt så mycket puder innan eftersom spetsen ger ett bra lågfartsflyt. Skulle tro att det ändå finns bättre/billigare alternativ för dom allra flesta. Bredlaggshacket är mycket kraftigt precis som tidigare recensioner antyder. Kolfiber har ju alltid fördelen att det är lätt dock och det ger onekligen ett smidigt paket."
DPS RPC112 192cm, 144/115/127mm, r=23m
Testad i: Åre
Testad av: MarkusO, xJONx, PNyberg
RPC är DPS vidareutveckling av RP-konceptet och C-tillägget står för charger. Skärningen har rätats ut, rockern har sänkts och konstruktionen har styvats upp. Det ger en skida som precis som namnet antyder hämtar inspiration från RP112, men som är mer inriktad på fart och ladd i stora linjer. Det här är en skida som kan jämföras med tex Katana.
Markus tar en sväng på skidan och konstaterar att han gillar geometrin, men att 192cm känns lite för stort för honom. Det går lite småsegt och han kan inte hitta den kraft som krävs för att hitta inspiration. Ett snäpp ner i längd vore mer lagom, men vi fick inte tillfälle att testa någon kortare variant.
Jon noterar att RPC:n är enormt mycket mer dämpad än alla andra kolfiberskidor han har åkt på tidigare. Skidan är stabil och för första gången hos DPS märks inget störande bredlaggs-hack, inte ens i pressade kortsvängar. Den är trygg och stabil på skär till en mån som känns nästan tråkig. Närvaron är begränsad och mycket snökontakt är bortfiltrerad, på gott och ont.
Radien är tydligt längre än på 112RP och det krävs en del fart för att få upp tryck på kant. I större pister lär det vara en riktigt trevlig kamrat att hålla i handen när det ska dödas fallhöjdsmeter. I jämförelse med tidigare nämnda Katana är den lite mindre krävande och den passar en åkare som söker en riktig charger men som ändå vill ha kvar en del smidighet. Kolfiber och charge är en ny kombination för oss i testgruppen.
PNyberg hinner också med ett par åk och sammanfattar det hela med:
"En drake som fick många att köra Mastercardet i bott när den först presenterades i höstas. Den svängglada RP112ans yngre och biffigare bror i bitigt upplägg med förstärkt nos och ännu mer S.S (Special Sauce) än i deras andra skidor. Jag beställde faktiskt själv ett par, men sålde dom vidare (utan vinst...hooking a brother up!) pga köp av randoprylar (spandex+mockasiner+legobindning)."
RPC112 är ingen game changer i stil med föregångaren RP, men väl en mycket högpresterande laddarskida från DPS.
Salomon Rocker2 108 182cm och 190cm, 132/108/125(182) och 137/111/130, r=19 resp. 20m
Testad i: Trysil och Åre
Testad av: MarkusO, MnO, xJonx
Att Salomon skulle göra allt för att slå mynt av succén med fjolårets Rocker2 förvånande nog ingen. Men att de skulle gå så långt som att döpa om hela sin friåkningslinje till något med Rocker2 var nog inte många som räknade med. Rocker2 108 är en skida som kan sägas vara en det enda "riktiga" syskonet till orginal-122:an. 115 är betydligt mer charger och de smalare varianterna är dekaltrimmade modeller som tidigare hette något annat.
R2 108 är nästan en rakt av en nerskalad variant av förra årets Rocker2:a med allt vad det innebär. Konstruktionen är lite lättare än i den bredare skidan med en lite direktare snökontakt. Förmodligen är det någon gummistringer mindre på vägen som gör att graden av dämpning är något lägre. Vi känner igen den långa tiprockern, upplättningen med honeycomb i tip- och tail och shapen i stort. Tailen är mer full på 108:an och indraget är betydligt kortare, liksom tailrockern som är lägre. Förändringarna känns mycket väl genomtänkta och skidan hämtar det bästa från 122:an och samlar de omtyckta egenskaperna i ett mer allroundanpassat paket. Den minskade bredden gör också att Rocker2-konceptet blir nåbart för fler åkare. Ett smart drag av Salomon och vi kan redan nu konstatera att det här är en av säsongens storsäljare. Den är slut i de flesta butikshyllor redan när det här skrivs.
På snön känns det här väldigt mycket Rocker2. Det är samma grundbalans, dvs en skida med jibbig monteringspunkt med centrerad stance. Det gör att det inte är en skida som man bara kliver på och gillar direkt om man är van vid mer bakmonterade modeller. Svänginiteringen framförallt måste ske utan att man går in och laddar upp skidan med plöstryck. Här är det istället direkt kantning och utnyttjande av radien som gäller. Jon och MarkusO, som har kört en hel säsong på Rocker2 122 vid det här laget, klickar i bindningarna och hittar hem direkt och hyllar skidan för dess smidighet och lekfullhet. MnO däremot hamnar inte där han vill i balansen och får jobba konstant med att översätta tekniken till de moderna påhitten. Det går sådär i ärlighetens namn och det skulle behövas minst ett antal dagar för att vänja sig. Nu tycker MnO att den är lite väl lös i tailen och den överstyr rejält då och då när han hamnar långt fram i vikten.
Markus säger efter Trysiltestet:
"108:an är kvick och lättstyrd i 182 cm längd och spårar bra. Den har en lekfull följsamhet paketerad i ett litet kompakt format och ger ett kanonkul helhetsintryck. Den känns lite pluttig när jag kliver på den, men efter lite inåkning går det inte att komma ifrån att det är en så jädra rolig liten sak! Den är sprudlande, livlig och inspirerande. 182:an har ett relativt tydligt driv in i svängen framtill i skärningen i jämförelse med den tipdöda R2 122. Den är lättåkt, men pallar ändå en del kraft. För dagen i Trysil är det lite stökigt i Hestens brant, och där känns det lite som om man balanserar på gränsen för vad skidan klarar av. Å andra sidan balanserar jag också på gränsen till vad jag som åkare åkare klarar av, så det är svårt att avgöra om det beror på skidan eller mig. Skidan inspirerar dock helt klart till lekfull aktiv åkning snarare än tung chargeing. Jag testade för övrigt skidan med två olika bindningar, vilket var intressant. Guardian kändes väldigt vridstyv och direkt och den ger full prestanda utför utan minsta tvekan. Dag 2 testas samma skida med Z12 istället och Jon och jag byter tom halvvägs ner i åken för att få en direkt jämförels i samma förhållanden. Med Z12 blir skidan lite mer återhållsam. Den reagerar lite senare och intrycken på kant dämpas något. Det är svårt att säga att det är sämre, men skillnaden är tydlig.
190cm:aren är som förväntat klart lugnare än 182:an och har dessutom en lite annan balans i skärningen. Den svarar inte lika bra på frontdriv in i svängen som den kortare skidan och den blir då lite segare än 182:an, även om man räknar bort effekten av längden. 190:an har en Z12:a monterad, vilket gör att den reagerar lite senare på input överlag, precis som vi märkte vid bindningsbytet på 182:an och längden förstärker intrycket. Även den klart längre radien har samma effekt och lugnar ner hela upplevelsen. Lägg därtill 3mm extra midjebredd och det är ytterligare en parameter som lägger till ett uns långsammare reaktioner. Längdvalet är svårt i mitt fall när det gäller 108:an. Båda längderna hade garanterat både fungerat och bjudit på underhållning. Salomon har helt klart fått fram ytterligare en en väldigt trevlig skida som hade platsat fint i mitt skidkoger."
Jon kallar både 182:an och 190:an för testvinnare i Trysil. Han gillar kombon mellan en lek och jibbskida och en skida som samtidigt håller skäret väldigt bra och känns trygg när man drar på. Den fladdrar mininmalt trots den väl tilltagna indragna skärningen. Liksom Markus tycker han att den känns lite liten när det börjar gå undan och är brant, men det är till viss del en omställning till att vänja sig vid den låga vikten och den korta aktiva kanten. Jon gillar vidare den indragna skärningen som bidrar till att den släpper skäret lättare när det blir lite stökigt. Resultatet är en lättåkt skida som ändå spårar och sitter bra på hårt underlag.
Salomon Rocker2 115 188cm, 139/115/131, r=21m
Testad i: Trysil
Testad av: MarkusO, xJonx
R2 115 är den skida som det har snackats mest om i år, i alla fall om man med snack med menar Freeride, Teton och liknande ställen. Jon och Markus får några åk var på den i Trysil och jämför den framförallt med 108:an och 122:an i samma serie.
Skidan är mycket mer lugn och som väntat mer charge i känsla och balans i jämförelse med framförallt småsyskonen i linjen. 115 är dock fortfarande lättåkt och den har inte riktigt den stuns som en del rapporter hävdar att den har. Såklart är den lite långsammare i reaktionerna när man försöker forcera tempot i kortsvängen, men den är ändå långt ifrån de ganska nasty byggen som Salomons föregångare i kategorin. Xwing Lab och Dictator är skidor med samma målgrupp och de är betydligt större och mer krävande. I jämförelse med R2 122 och R2 108 har 115-versionen ett bastantare skär. I sväng är skidan bestämd, men det är ingen räls utan skidan har ett lättlossat spår som går att trycka ut när det behövs. 115 ger samma grundkänsla som övriga R2:or, men med lite dragning åt det mer traditionella med en aningen tillbakaflyttad montering.
Markus sammanfattar teståken med: "En skön skida och söndagens favorit i Trysil."
Jon håller med: "Det här är helt klart mer charge än den första R2(122), men den är ändå vädigt lättåkt för att kallas charger. Den är mycket lättare att få upp på kant och in i sväng än R2122 och håller skäret betydligt bättre. Det är mer sväng än R2122 och också mer dämp. Den balanserar på gränsen till att bli tråkig i lite snällare pister, men hanterar å andra sidan riktig hårdkörning när det brantar på. Jag tycker man står lite för långt bak och styr tippen istället för att stå mitt på och driva hela skidan som med 122:an. I löst går den inte lika bra som 122:an, som är grymt bra där. Istället är 115 lite mer åt en trappmaskin som kräver mer passning. Men en mycket bra skida."
Rocker2 115 är för åkare som vill ha en skida som kan åkas hårt och stort, men som ändå är relativt lätthanterad i botten.
Salomon Rocker2 90 185cm, 130/90/118, r=19,5m
Testad i: Åre
Testad av: MarkusO, xJonx
Rocker2-namnet har som tidigare nämnts tagit över hela Salomons friåkningsprogram. För 108:an och 115 känns det motiverat, men för den här smala 190cm:aren är det inte alls lika självklart. 90-varianten är enormt långt från ursprungstanken i Rocker2-konceptet. Här handlar det nog snarare om att det blev någon eller några skidor över som smögs in i serien för att produktlinjen skulle se mer unison ut. Det här är en smal pistorienterad skida med lite smått jibbinspirerad balans, men det är långt från en fullt ut centermonterad parkskida. Det är snarare en lätt trimmad Lord, vilket innebär en smal allroundskida för åkare som i första hand åker pist, men som ändå vill ta en tur ut i det mjuka lite då och då och som samtidigt vill kunna dra en snurr i parken när andan faller på.
Vare sig Jon eller Markus får riktigt kläm på den här skidan. Den är lite stökig i beteendet och känns lite allmänt skum i balans och reaktion. Spåret och isgreppet är kanonbra, men helhetsintrycket är att skidan är alltför orolig och nervös. Det skakar, skär iväg och känns allmänt bångstyrigt och fladdrigt. Jon håller med och kallar den för ok, men definitivt inte mer. Hans kommentar säger egentligen allt i ett fåtal ord:
"Tja. Jag tar mig ju ner."
Det finns ingen anledning för någon egentligen att välja den här skidan framför de bredare varianterna i Rocker2-serien.
Testad i: Åre
Testad av: MnO, MarkusO, xJONx
Sist ut i Soulflottan är Lila och här pratar vi verkligen lila. Den här skidan är lika lila som den blå är blå
I tider när skidjackor och övrig utrustning skenar iväg med neonfärger och kraftiga kulörer passar Soul lila in som en fot i en formgjuten innersko. Det var många som kommenterade att den här skidan var riktigt snygg och jag är beredd att hålla med trots enkelheten i grafiken. Soul Lila är i sin udda kostym än mer iögonfallande än den blåa och Soul har med enka medel fått till en lineup som verkligen är egen ur grafiksynpunkt och som dessutom hålls ihop med ett simplistiskt, men tydligt grafikspråk. Lila är Souls mest offpistinriktade modell. Den är med sina 124mm under foten inte jättebred, utan snarare lite lagom fet om man strävar efter att optimera utrustningen för planande åkning, men ändå inte vill gå riktigt ända upp till de fetaste modellerna. Skärningen är 23m, vilket känns precis lagom. Indraget är långt och tydligt och skidan är helt plan i mitten och går därefter ut i en lång, jämn och mjukt formad tiprocker och en lite kortare, men lika tydlig tailrocker. Den aktiva kantlängden är utpräglat kort och det märks också i åkningen.
En av skidans mest framträdande attribut är en rekommenderad monteringspunkt som sitter otroligt långt bak och det framstår som något av en gåta att försöka reda ut hur grabbarna Soul tänkte när de byggde skidan runt den rekommenderade linjen på -14. Redan den svartas -10 är långt bak, men här går vi alltså ytterligare nästan en halv decimeter bakåt. I tider när monteringspunkterna kryper framåt är Soul lilas rekommenderade montering en riktig bakåtsträvande (i bokstavlig mening) outsider som för tankarna till gamla goda Sanouk. Även för en åkare som MnO som ofta står lite längre bak än de mer moderna MarkusO och xJonx känns den här monteringen som ett ganska stort antal centimetrar bakom vad man är van vid. Skidan är dock byggd för att åkas på den punkten, vilket framförallt framgår av det massiva indraget fram. Jon pratar om att testa att flytta fram 10cm från linjen och MarkusO är också inne på att testa en slutposition på runt -5, vilket är 9cm framför rekommenderad punkt.
Snygg som få är den allt, Soul Lila, men trots att vi försöker gilla den får vi inte ordning på den i åkningen. Vi saknar inspirationen och stunsen från den svarta och lättsamheten från den blåa. I de bästa av världar hade dessa båda egenskaper förenats i ett lätthanterligt lila paket. Så är dock inte fallet utan den lila skidan är riktigt bångstyrig och svåråkt, vilket senare delvis visar sig bero på trimmet som den levereras i. Problemet är att framänden är totalt dominerande på alla underlag utom rent planande och det blir värre ju hårdare snön är. På fast snö är den riktigt svåråkt och den hookar oförutsägbart i det oförlåtande konstsnöunderlaget. Anledningen är lite oklar, men teorier om en för lite hängd skida, en kraftig bakmontering som gör att framänden tar över och en obalans i harmonin mellan indrag och rocker diskuteras i testgruppen. Oavsett anledning är skidan svår att läsa och ännu svårare att få med sig i svängväxlingar och kortsväng. I riktigt mjuk snö i kanterna på Lundsrappet går den kanonfint, men så fort det hårdnar till det minsta tar frontbettet över igen. Greppet är riktigt bra för bredden och det gör att obalansen träder fram och blir tydlig. Hade den varit slashig och lös så hade man förmodligen inte märkt det alls lika mycket. Jon konstaterar: "VM i svårkontrollerat grepp i fronten. Jag måste trimma om och flytta fram en decimeter. Nästan otestbar i nuvarande utförande".
Efter ett antal åk beslutar vi att totalt trimma om skidan och den hängs kraftigt från bindningen och framåt med handverktyg inställt på 2 grader mitt i pisten. Nu händer det grejor. Man känner fortfarande tendenser till hooking fram, men det är endast ett litet fragment av hur det var innan. Plötsligt känner vi idén med skidan och den är lätt och direkt i snökontakten med en krispig närvaro som förmedlar snökristallernas sammansättning direkt upp till åkaren utan störande filter. Jag gillar verkligen den här typen av snökontakt i puderskidor. I puder vill jag uppleva snön och det kan man göra med den här typen av konstruktion. I mjuk snö går nu skidan riktigt fint och är lekfull och rapp och låter sig pressar ur spåret med enkelhet. Precis som övriga Soulskidor handlar det om att vara ett med snön.
Upplevelsen med Soul Lila blir ändå att den med små justeringar hade kunnat bli en fantastisk skida, men i nuläget når den inte fram. Snökontakten är kanonfin och då och då blixtrar skidan till och blir riktigt rolig, men problemen på fast underlag och tom i uppkörd mjuk snö gör att vi inte riktigt litar på den. Litar man inte på hur en skida beter sig blir man passiv och det är det sista man vill vara som skidåkare. Det är framförallt två parametrar som Soul behöver ta sig en funderare på och det är monteringspunkten och leveranstrimmet. Den nuvarande bootcenterrekommendationen är ett något av ett statement i designväg som går ifrån det mesta annat på marknaden idag. Med tanke på de problem vi kände i skidan så är vi väldigt tveksamma till att Lila verkligen ska monteras på -14 som det är rekommenderat. -8 eller något sådant hade förmodligen gått betydligt bättre och då hade man fortfarande stått långt bak i relation till hur de flesta andra liknande shaper är monterade. Trimmet måste också ges en översyn. Det känns som om den nu är trimmad som en raceskida och det fungerar helt enkelt inte på en 124mm bred puderinriktad skida. Det är ytterst få som hade gillat den här skidan i orginaltrim, det står helt klart.
För mig är det också efter ett antal års testande solklart att en true 5-point där rockerns start sammanfaller med skärningens avslut inte är en bra idé. Då får man en alltför kort längd av skidan som kan användas för kraftinlagring och skidan blir alldeles för känslig för viktfördelning och även monteringspunkt. Ju tydligare skärningen avslutas och rockern startas, desto tydligare blir problemen. Soul lila har en harmonisk start på rockern och därför är det inte så utpräglat "first 5-pointers"-aktigt, men tendenserna finns ändå där. Med en sådan geometri blir känsligheten för bootcenterplacering otroligt stor och när man hamnar fel så blir det ordentligt fel. Vi kunde dock inte ens med demobindning hitta rätt i bootcenter. Det första som behöver göras är att förse ett par Lila med en Jester eller Griffon demo, där man kan flytta bootcenter en massa centimetrar för att testa sig fram.
Som sagt hade några få åtgärder skulle kunna lyfta modellen till stora höjder, men som den är nu - nej. Tillbaks till ritbordet. Det går förstås att gömma sig bakom uttalanden om att det är en ren puderskida, men det håller inte. De åtgärder vi diskuterade under helgen skulle förmodligen göra skidan flera klasser bättre även i perfekt orörd snö.
Moment Deathwish, 184cm, 138-112-129, r=25m
Testad i: Tandådalen
Testad av: MnO, MarkusO
Moment presenterar i vanlig ordning en massiv lineup inför säsongen med närmare 20 modeller inom friåkningssektorn med en salig blandning av parkskidor, allroundfats och pudermonster. Deathwish är en udda fågel med vad Moment kallar "Dirty Mustasch Rocker", vilket innebär en slags dubbelrocker, eller vad man ska kalla det. Skidan har en spannprofil i en vågform med tre spannsektioner och därmed fyra tydliga kontaktpunkter. Tanken är att skidan ska få ett större tryck på ett antal punkter i kantningen och därmed få bättre isgrepp. Idén känns bla igen från sliptekniken Ultimate Grip och LibTechs skidor och brädor, men här är det första gången man ser någon implementera det i en spannprofil. I övrigt är skidan en relativt neutral skapelse med 112mm midja och 25 meters radie och ett medelhårt flex.
På snön beter sig skidan lite underligt. Det har en konstig känsla tidigt i svängen och på plana skidor. Det skrapar lite mot snön på något lite lätt odefinierbart sätt, som stör oss framförallt i lägre farter. När man glider fram mot liften känns det riktigt konstigt, även om det förmodligen är något som man vänjer sig vid efter ett tag. I de första svängarna blir skidan återigen lite underligt oren, och just namnet dirty rocker känns väldigt passande. När trycket i svängarna ökar känns den smutsiga mustaschen mindre, men skidan är hela tiden svårtolkad och svängarna varierar i tryck och form utan att det är meningen. Det är framförallt i sladdsväng som skidan beter sig konstigt med en markerad bettande framdel i balansen.
I mjuk snö märker man inte av tidigare noterade egenheter, utan skidan går riktigt bra. Den är rapp och reaktiv och på typiskt Momentsätt är snökontakten precis lagom balanserad mellan dämpning och direkthet. Men det totala intrycket blir ändå att den här skidan är svår att motivera. Vi ser ingen som helst anledning till att man ska välja Deathwish före den klart bättre Bibby.
Moment Bibby Pro, 190cm, 143/118/134, r=26,5m
Testad i: Tandådalen
Testad av: MarkusO
Bibby Pro har varit populär i många år både i testgruppen och bland många åkare och det är inte det minsta förvånande. Det är en skida som känns väldigt lagom på det mesta, både i mått och i egenskaper. Bibby är i år uppdaterad med en lite lättare konstruktion med en kolfiberstringer och en aningen mjukare, mer harmonisk rockerkurva.
Bibby är en kanonskida i alla aspekter med äkta jump-on-and-go-känsla. Från första sväng beter den sig precis som man förväntar sig utan några egenheter eller störande konstigheter. Det kan tolkas som lite tråkigt kanske, men så är det verkligen inte, utan Bibbyn är inspirerande och inbjuder till aktiv åkning. Skidan klarar både avslappnad åkning och kraftfull forcering och följer med i minsta vink. Balansen är perfekt och det är lätt att växla mellan kortsväng och skär, oavsett typ av underlag. I de mjuka och på morgonen orörda partierna, får vi en föraning om hur skidan kommer att kännas i planande åkning i puder. Det är knappast något pudermonster, men den flyter bra för att "bara" vara 116mm under foten och den kommer inte göra någon besviken i djup snö. Liksom Deathwish har Bibby en perfekt mix av direkthet och dämpning. Man upplever tydligt snön man har under fötterna, utan att skidan för den skull någonsin känns fladdrig.
Framåt eftermiddagen när pisten hårdnar till hittar vi den egentligen enda kritiken till skidan och det är att den saknar det där sista udden av isgrepp. Även om den inte är direkt dålig så hade lite mer bett varit önskvärt i just de förhållanden som råder. Testexemplaren är för en gångs skull inte i perfekt skick när det gäller kantskärpan, vilket vi annars har blivit bortskämda med när det gäller skidor från den gode Hasse som så gott som alltid har presenterat skidor i toppskick. En Hasse-prepp hade säkerligen kunnat lyfta fram de lilla extra greppet som vi saknar. Men nu valde Hasse att löga sig i Danmarks sol istället för att grovjobba uppe i Sälen J och då får han ju skylla sig själv.
Bibby Pro är återigen en suverän skida och ett säkert val för den som letar efter ett mångsidigt, neutralt och välpresterande verktyg.
Moment PB&J, 188cm, 129/101/121, r=23m
Testad i: Tandådalen
Testad av: MarkusO och MnO
PBJ&J är något av en mini-Bibby som har alla kvaliteterna från storebror, men i ett mindre format, viket gör att den hamnar i den populära 100mm-gruppen. Det här är skidor för de som antingen vill ha något litet och smidigt, eller också för de som inte riktigt fullt ut vågar ta steget upp på breda skidor. Och visst är det smidigt onekligen. PB&J är rapp och direkt i alla manövrar då speciellt i trixig åkning. Jämfört med bredare modeller fastnar yttern ibland när det är riktigt mjukt, men det har inte så mycket med modellen att göra utan bara det faktum att den är så pass smal.
PB:n har rejält med tiprocker, vilket förefaller ge ett acceptabelt flyt trots den relativt smala midjan. Konstruktionen är lätt och spänstig, vilket ger en skida som är kul att åka i trånga och trixiga lägen. Den sitter bra så länge det inte är stenhårt och spårar kanonbra även i mjukt underlag. När det rinner iväg och man behöver korta upp åkningen i sladdsvängar är den lite svår att trycka ur och det är en skida som har ett stort steg mellan skär och sladd. Känslan är on-off in och ut ur skäret när man blandar mellan sladd och skärande sväng.
Överlag är det en mångsidig kamrat på berget och många hade i praktiken klarat sig med att ha en PB&J som enda skida om man släpper prestigen och inser att det faktiskt inte behövs 120mm under foten speciellt många dagar om man åker några veckor om året. Även om den inte kan konkurrera med 115-125mm-skidor i löst eller pistspecifika modeller på hårt underlag, så är det ändå en skida som verkligen presterar godkänt i väldigt många snötyper och underlag. Kategorin 100mm rockerförsedda smala midfats tror jag kommer att bli mycket populära de närmaste åren.
Tilläggas bör för övrigt att det var ett rent ut sagt bedrövligt glid på testparet, vilket alltid gör att en skida känns lite segare än vad den egentligen är.
No Copy Jarlesome 184cm, 137/115/133mm, r=21.7m
Testad i: Tandådalen
Testad av: MnO, MarkusO, xJonx
NoCopy är ett företag med lite oklar profil, men med ett stort modellprogram. Grundidén är att ta fram moderna shaper i Sverige och sen låta en kinesisk fabrik tillverka dom till låga kostnader, d.v.s. i princip samma idé som flera av dom stora drakarna som också har flyttat stora delar av tillverkningen till Asien. Linjen är lite smått brokig med en mängd anonyma jibbskidor och ett antal mer intressanta friåkningsmodeller. Freerideprofilen Jarle står bakom flera av skapelser, vilket också kan utläsas av namnen på två av skidorna. Mest iögonfallande är Super Mega Jarlesome som minst sagt innehåller en hel del nytänkande. Om inte DPS redan hade claimat namnet Spoon, så hade det annars varit ett givet val när skidan skulle döpas. Det ser ut som en kort bred skida med en rejäl sked i varje ände. Tanken med detta är något oklar och tyvärr fanns den inte på test heller. Det var nog tur iofs, för den lär inte gå direkt episkt i pist med tanke på den förmodligen enormt hookiga tippen (och tailen också för den delen).
Tar vi bort SuperMega-tillägget så får vi enligt alla rebusregler istället Jarlesome. Det är skida som är betydligt mer användbar. Formen är symmetrisk och modern med indragna långa spetsar och inslag av tip- och tailrocker. Monteringsrekommendationen sitter nära center och skidan är balanserad därefter, även om vi inte gillar den på -2 där bindningen sitter först. Tailen blir för dominerande och överstyrningen är kraftig i svängens inledning. Vi flyttar bak bindningen till runt -5 och då känns skidan betydligt enklare att hantera och då beter den sig som man förväntar sig. Konstruktionen är medelhård, men relativt tjock och den ser biffigare ut än vad den känns på snön. Det är speciellt tipparna som är tjockare än man förväntar sig och det gör att skidan ser lite klubbig ut.
Åsikterna går isär en del om den här modellen. MnO kallar den för anonym, men ok, och saknar liv och nerv i en konstruktion som känns lite gammal. MarkusO gillar den verkligen och utnämner den till dagens smidigaste skida och trivs storligen under ett par åk i eftermiddagens stökiga pister i Tandådalen. Jon är mindre positiv och hittar inte vare sig balans eller närvaro i skidan, oavsett om det är kortsväng eller skär. Skidan är hur som helst relativt neutral, förutsatt att man är ute efter en skida med en symmetrisk balans. Alla tre är överrens om att skidan går bäst i relativt låg fart. Den är lätt att få igenom i svängen även med ganska lite tryck och den tar sig smidigt fram mellan pucklar och ojämnheter. När skidan pressas mer svarar den inte riktigt upp mot utmaningen. Stabiliteten försvinner och tryggheten saknas i högre fart och större svängar.
Sammanfattat är det en skida som gör det den ska fullt godkänt, men det finns inget som gör att den höjer sig från mängden. Shapen känns vettig, men konstruktionen är en smula trist och prestandan blir därför ok, men inte mer. Vi hade önskat oss både lite mer dämpning, mer pondus, en dos spänst och lite smäckrare och lättare tippar
DPS Wailer 99 Pure, 184 och 192cm, 126/99/110(184) och 127/99/111(192), r=19m
Testad av: MnO, MarkusO, xJonx
Testad i: Åre
Wailer 99 är en smalare och nertunad variant av den forna hypemaskinen RP112 som också finns kvar i sortimentet. Med lite längre skärning, mindre och lägre rocker och en smalare midja är det en mer pistorienterad allroundskida, men dock med samma grundkaraktär som den bredare föregångaren. Skidan är tänkt som en daily driver som det ofta kallas, vilket innebär en skida som ska fungera i alla tänkbara förhållanden. Med lite lagom rocker, en hel del skärning och mycket bra prestanda är Wailer 99 en skida som definitivt aspirerar till att vara en riktigt vass allroundskida. DPS har alltid byggt extremt vridstyva skidor med mycket krispighet och respons och Wailer 99 är inget undantag från den regeln, även om den är aningen mer sansad än 112:an. Det beror förmodligen främst på att 112:an har så kort skärning och därmed blir lite nervös. Liksom alla DPS i Purematerialet är Wailer 99 otroligt lätt. Det tillsammans med den bra prestandan gör att den är ett kanonval för en åkare som vill ha en skida som ger bra svar, men som ändå är lätt nog för att passa på toppturer.
Wailer 99 är helgens vinnare när det gäller kortsväng och snabba manövrar, trots att testparet är så pass långt som 192cm. Den är sanslöst rapp och svarar direkt på input, oavsett om det är i lättsam poppig åkning eller hårt pressad fartdämpande sväng. I skär är den också lättåkt och är trygg med ett mycket bra isgrepp, samtidigt som den har en kraftull retur och en svängväxling som är snabbare än det mesta i breddkategorin. Balansen är neutral och när man väl har vant sig vid de snabba reaktionerna känns skidan förutsägbar och den gör precis vad man förväntar sig så länge man söker skäret. I sladdsväng däremot är den lite orolig och slagig, precis som storebror RP112. Kolfiberkonstruktionen ger skidan ett aggressivt beteende mot snön, speciellt i greppig konstsnö. Det hackar en del när den pressas ur i sladd, men även det är en vanesak.
Rockerkurvan är förändrad i relation till 112:an med en lägre slutrocker och en lite kortare rocker överlag, både fram och bak. RP112:ans tiprocker är alldeles för hög, vilket gör att skidan flyter bra till en viss gräns i snödensitet, då den plötsligt blir väldigt plogig och svåråkt. Tyvärr har vi inte haft möjlighet att testa Wailer 99 i djup snö, men bara genom att titta på rockern kan man lätt inse att den här skidan kommer att bete sig bättre än 112:an i djup, lös snö, då i relation till respektive modells konkurrenter i dess egens breddklass såklart.
Speciellt Jon har en liten speciell relation till kolfiberbaserade skidor. Det har tagit många år för tekniken att mogna och DPS, eller dåvarande DB, ett antal Amplid, Bogner och liknande tidiga försök har alla dragits med samma problematik. Jon beskriver det som att de kan pressas och förefalla gå alldeles utmärkt för att sedan helt plötsligt balla ur totalt utan förvarning vid någon snabb manöver eller liknande. Jon körde en del tester av kolfiberskidor när de var som mest i ropet för mellan 5 och 8 år sedan. Samtliga testsessioner tenderade att sluta i oväntade krascher just på grund av ovan nämnda beteende. Jon förklaring till detta är:
"Det kan bero på att kolfibern ger en överspänstig skida som förr eller senare hittar sin egenfrekvens eller på annat sätt börjar oscilliera med tilltagande styrka tills allt havererar. Det blir lite som att åka runt på med ett instabilt system på fötterna för att prata reglerteknikspråk. Jag vill mycket hellre ha ett stabilt system på fötterna. Efter helgens tester tror jag att jag får revidera mina åsikter lite. Jag tror fortfarande att det är lite av ett instabilt system, men alla system kan ju göras stabila och jag tror snarare att det allmäna problemet är att kolfibern behöver mixas med material som har högre dämpning jämfört med om samma skida skulle byggts med glasfiber. Både Wailer99 och 112RPC är skidor som har utvecklats åt detta håll och för första gången någonsin skulle jag kunna tänka mig att åka på kolfiberskidor. Det är ett MYCKET bra betyg."
I fallet Wailer 99 ger kolfiberinblandningen en skida som är rapp och rolig snarare än nervös. Precis som förra året blir intrycket att DPS når höga prestanda genom att attackera problemet från en helt egen vinkel. Där de flesta stora firmorna satsar på beprövade kort som dubbla titanallager och bastanta träkärnor när det ska byggas prestanda så jobbar istället DPS med dyra kolfibervävar och lätta konstruktioner med mycket vridstyvhet. De har med detta hittat en unik nisch på marknaden. Wailer 99 är en kanonskida från DPS som återigen lyckas imponera stort på oss i testteamet. Det här var en av favoriterna.
Markus kommenterar:
"Oj, vad bra. Det är första gången jag åker på Wailern, och den föll mig verkligen i smaken. Skidan har en stor semi-sweetspot när det gäller position där den går bra, men få skidor premierar en perfekt balans så tydligt som Wailer 99 när man hamnar perfekt på den. Du får verkligen betalt när du står mitt på med ganska låg tyngdpunkt. Där går den fantastiskt bra. Den kräver lite tryck för att sitta, men väl där levererar den spår. Kortsvängar i lösdrivorna är även det ren underhållning. En av favoriterna i Åre!"
Jon sammanfattar sina åsikter:
"En av testets absolut bästa och roligaste skidor på skär ned mot fjällgården på söndagen, om inte den bästa. Känns stabil på skär och väldigt spänstig, rejält med retur i svängen. Konstruktionen är och upplevs inte helt oväntat lätt och med ganska lite dämp. Wailer 99 inbjuder till en väldigt aktiv åkning och är enkel att trivas på även utan tillvänjning. Det här är ett väldigt bra alternativ t.ex. i Sverige när det inte alltid finns kul terräng utan där man i första hand får roa sig i pisten. Skidan ger DPS-typiskt ett ganska kraftigt bredlaggs-hack när man trycker hårt i sladd eller när den pressar ur skäret. Det är hanterbart men inte jättelyckat och det är en av nackdelarna med kolfiber som fortfarande märks. Är man åt det lättfotade hållet i kortsväng dock går den enormt fint. Skidan känns lagom för det mesta, men den är lite liten när jag släpper iväg den i Gästrappet."
PNyberg fortsätter:
"Ett Swiss-armyknife-koncept för Skandinavien som kan vara svaret på den eviga frågan om en skida som klarar allt, från pist via liftburen offpist till toppturer. DPS har tagit ett grepp om marknaden i detta segment... eller borde iaf göra det med sina lätt och spänstiga konstruktioner som ändå fungerar ypperligt på hårt underlag!
Skidorna är och känns lätta på foten med både låg svingvikt och låg egenvikt. Det skulle lätt gå att snurra treor med de här. Men det är inte det de är gjorda för i första hand, utan det här är en lite mer mogen allrounder. De är lätta att få med sig i uppkört och hittar inte på några dumheter på vägen. Jag upplever ingen hookighet överhuvudtaget utan det är snarare en silky smooth känsla. Grundkänslan är dock rätt pappig och lätt. Det märks att skidan är konstruerad för att ha en låg egenvikt. Det som imponerar är dock att den inte på något sätt känns fladdrig och instabil, utan i det avseendet liknar den mer en tyngre skida. Kantgreppet är bra, om än inte klockrent perfekt. Den är lite trevande i ingången i spåret, och man får vara bestämd när kanten sätts an. Väl på skär så sitter den dock som klistrad i pisten... även i helgens stenhårda sådana. Den här skidan har faktiskt det mesta. Den gör det den lovar, och gör det riktigt bra."
DPS RP112 Hybrid 184cm, 141/112/127, r=18m
Testad i: Åre
Testad av: MarkusO och xJONx
Skidan testades förra året och det finns en mer ingående beskrivning i förra årets test. Här kommer ett par kompletterande kommentarer från Markus och Jon som testade skidan för första gången:
MarkusO:
"Nja. Inte min kopp te riktigt. Det här är för mycket sväng, för hög nos och ett allmänt lite för nervöst beteende. Skidan bjuder visserligen på många överraskningar i åken jag gör med den, men inte alla är angenäma. Det kastar dig lite hit och lite dit. Perfekta vulgärcarve-svängar blandas med drift och slalomretur. Jag blandar och ger i ett högt tempo. Det gäller att vara med dock, annars slår RP:n dig på fingrarna."
Jon:
"En lekfull skida som svänger mycket, men det är mycket fladder i tippen och jag känner mig aldrig riktigt trygg på skär. Känns som en leksak som kan vara kul en stund, men inget jag skulle vilja åka runt på jämnt. Tror dock det kan vara en bra och lättåkt skida för de som åker lugnare eller inte åkt så mycket puder innan eftersom spetsen ger ett bra lågfartsflyt. Skulle tro att det ändå finns bättre/billigare alternativ för dom allra flesta. Bredlaggshacket är mycket kraftigt precis som tidigare recensioner antyder. Kolfiber har ju alltid fördelen att det är lätt dock och det ger onekligen ett smidigt paket."
DPS RPC112 192cm, 144/115/127mm, r=23m
Testad i: Åre
Testad av: MarkusO, xJONx, PNyberg
RPC är DPS vidareutveckling av RP-konceptet och C-tillägget står för charger. Skärningen har rätats ut, rockern har sänkts och konstruktionen har styvats upp. Det ger en skida som precis som namnet antyder hämtar inspiration från RP112, men som är mer inriktad på fart och ladd i stora linjer. Det här är en skida som kan jämföras med tex Katana.
Markus tar en sväng på skidan och konstaterar att han gillar geometrin, men att 192cm känns lite för stort för honom. Det går lite småsegt och han kan inte hitta den kraft som krävs för att hitta inspiration. Ett snäpp ner i längd vore mer lagom, men vi fick inte tillfälle att testa någon kortare variant.
Jon noterar att RPC:n är enormt mycket mer dämpad än alla andra kolfiberskidor han har åkt på tidigare. Skidan är stabil och för första gången hos DPS märks inget störande bredlaggs-hack, inte ens i pressade kortsvängar. Den är trygg och stabil på skär till en mån som känns nästan tråkig. Närvaron är begränsad och mycket snökontakt är bortfiltrerad, på gott och ont.
Radien är tydligt längre än på 112RP och det krävs en del fart för att få upp tryck på kant. I större pister lär det vara en riktigt trevlig kamrat att hålla i handen när det ska dödas fallhöjdsmeter. I jämförelse med tidigare nämnda Katana är den lite mindre krävande och den passar en åkare som söker en riktig charger men som ändå vill ha kvar en del smidighet. Kolfiber och charge är en ny kombination för oss i testgruppen.
PNyberg hinner också med ett par åk och sammanfattar det hela med:
"En drake som fick många att köra Mastercardet i bott när den först presenterades i höstas. Den svängglada RP112ans yngre och biffigare bror i bitigt upplägg med förstärkt nos och ännu mer S.S (Special Sauce) än i deras andra skidor. Jag beställde faktiskt själv ett par, men sålde dom vidare (utan vinst...hooking a brother up!) pga köp av randoprylar (spandex+mockasiner+legobindning)."
RPC112 är ingen game changer i stil med föregångaren RP, men väl en mycket högpresterande laddarskida från DPS.
Salomon Rocker2 108 182cm och 190cm, 132/108/125(182) och 137/111/130, r=19 resp. 20m
Testad i: Trysil och Åre
Testad av: MarkusO, MnO, xJonx
Att Salomon skulle göra allt för att slå mynt av succén med fjolårets Rocker2 förvånande nog ingen. Men att de skulle gå så långt som att döpa om hela sin friåkningslinje till något med Rocker2 var nog inte många som räknade med. Rocker2 108 är en skida som kan sägas vara en det enda "riktiga" syskonet till orginal-122:an. 115 är betydligt mer charger och de smalare varianterna är dekaltrimmade modeller som tidigare hette något annat.
R2 108 är nästan en rakt av en nerskalad variant av förra årets Rocker2:a med allt vad det innebär. Konstruktionen är lite lättare än i den bredare skidan med en lite direktare snökontakt. Förmodligen är det någon gummistringer mindre på vägen som gör att graden av dämpning är något lägre. Vi känner igen den långa tiprockern, upplättningen med honeycomb i tip- och tail och shapen i stort. Tailen är mer full på 108:an och indraget är betydligt kortare, liksom tailrockern som är lägre. Förändringarna känns mycket väl genomtänkta och skidan hämtar det bästa från 122:an och samlar de omtyckta egenskaperna i ett mer allroundanpassat paket. Den minskade bredden gör också att Rocker2-konceptet blir nåbart för fler åkare. Ett smart drag av Salomon och vi kan redan nu konstatera att det här är en av säsongens storsäljare. Den är slut i de flesta butikshyllor redan när det här skrivs.
På snön känns det här väldigt mycket Rocker2. Det är samma grundbalans, dvs en skida med jibbig monteringspunkt med centrerad stance. Det gör att det inte är en skida som man bara kliver på och gillar direkt om man är van vid mer bakmonterade modeller. Svänginiteringen framförallt måste ske utan att man går in och laddar upp skidan med plöstryck. Här är det istället direkt kantning och utnyttjande av radien som gäller. Jon och MarkusO, som har kört en hel säsong på Rocker2 122 vid det här laget, klickar i bindningarna och hittar hem direkt och hyllar skidan för dess smidighet och lekfullhet. MnO däremot hamnar inte där han vill i balansen och får jobba konstant med att översätta tekniken till de moderna påhitten. Det går sådär i ärlighetens namn och det skulle behövas minst ett antal dagar för att vänja sig. Nu tycker MnO att den är lite väl lös i tailen och den överstyr rejält då och då när han hamnar långt fram i vikten.
Markus säger efter Trysiltestet:
"108:an är kvick och lättstyrd i 182 cm längd och spårar bra. Den har en lekfull följsamhet paketerad i ett litet kompakt format och ger ett kanonkul helhetsintryck. Den känns lite pluttig när jag kliver på den, men efter lite inåkning går det inte att komma ifrån att det är en så jädra rolig liten sak! Den är sprudlande, livlig och inspirerande. 182:an har ett relativt tydligt driv in i svängen framtill i skärningen i jämförelse med den tipdöda R2 122. Den är lättåkt, men pallar ändå en del kraft. För dagen i Trysil är det lite stökigt i Hestens brant, och där känns det lite som om man balanserar på gränsen för vad skidan klarar av. Å andra sidan balanserar jag också på gränsen till vad jag som åkare åkare klarar av, så det är svårt att avgöra om det beror på skidan eller mig. Skidan inspirerar dock helt klart till lekfull aktiv åkning snarare än tung chargeing. Jag testade för övrigt skidan med två olika bindningar, vilket var intressant. Guardian kändes väldigt vridstyv och direkt och den ger full prestanda utför utan minsta tvekan. Dag 2 testas samma skida med Z12 istället och Jon och jag byter tom halvvägs ner i åken för att få en direkt jämförels i samma förhållanden. Med Z12 blir skidan lite mer återhållsam. Den reagerar lite senare och intrycken på kant dämpas något. Det är svårt att säga att det är sämre, men skillnaden är tydlig.
190cm:aren är som förväntat klart lugnare än 182:an och har dessutom en lite annan balans i skärningen. Den svarar inte lika bra på frontdriv in i svängen som den kortare skidan och den blir då lite segare än 182:an, även om man räknar bort effekten av längden. 190:an har en Z12:a monterad, vilket gör att den reagerar lite senare på input överlag, precis som vi märkte vid bindningsbytet på 182:an och längden förstärker intrycket. Även den klart längre radien har samma effekt och lugnar ner hela upplevelsen. Lägg därtill 3mm extra midjebredd och det är ytterligare en parameter som lägger till ett uns långsammare reaktioner. Längdvalet är svårt i mitt fall när det gäller 108:an. Båda längderna hade garanterat både fungerat och bjudit på underhållning. Salomon har helt klart fått fram ytterligare en en väldigt trevlig skida som hade platsat fint i mitt skidkoger."
Jon kallar både 182:an och 190:an för testvinnare i Trysil. Han gillar kombon mellan en lek och jibbskida och en skida som samtidigt håller skäret väldigt bra och känns trygg när man drar på. Den fladdrar mininmalt trots den väl tilltagna indragna skärningen. Liksom Markus tycker han att den känns lite liten när det börjar gå undan och är brant, men det är till viss del en omställning till att vänja sig vid den låga vikten och den korta aktiva kanten. Jon gillar vidare den indragna skärningen som bidrar till att den släpper skäret lättare när det blir lite stökigt. Resultatet är en lättåkt skida som ändå spårar och sitter bra på hårt underlag.
Salomon Rocker2 115 188cm, 139/115/131, r=21m
Testad i: Trysil
Testad av: MarkusO, xJonx
R2 115 är den skida som det har snackats mest om i år, i alla fall om man med snack med menar Freeride, Teton och liknande ställen. Jon och Markus får några åk var på den i Trysil och jämför den framförallt med 108:an och 122:an i samma serie.
Skidan är mycket mer lugn och som väntat mer charge i känsla och balans i jämförelse med framförallt småsyskonen i linjen. 115 är dock fortfarande lättåkt och den har inte riktigt den stuns som en del rapporter hävdar att den har. Såklart är den lite långsammare i reaktionerna när man försöker forcera tempot i kortsvängen, men den är ändå långt ifrån de ganska nasty byggen som Salomons föregångare i kategorin. Xwing Lab och Dictator är skidor med samma målgrupp och de är betydligt större och mer krävande. I jämförelse med R2 122 och R2 108 har 115-versionen ett bastantare skär. I sväng är skidan bestämd, men det är ingen räls utan skidan har ett lättlossat spår som går att trycka ut när det behövs. 115 ger samma grundkänsla som övriga R2:or, men med lite dragning åt det mer traditionella med en aningen tillbakaflyttad montering.
Markus sammanfattar teståken med: "En skön skida och söndagens favorit i Trysil."
Jon håller med: "Det här är helt klart mer charge än den första R2(122), men den är ändå vädigt lättåkt för att kallas charger. Den är mycket lättare att få upp på kant och in i sväng än R2122 och håller skäret betydligt bättre. Det är mer sväng än R2122 och också mer dämp. Den balanserar på gränsen till att bli tråkig i lite snällare pister, men hanterar å andra sidan riktig hårdkörning när det brantar på. Jag tycker man står lite för långt bak och styr tippen istället för att stå mitt på och driva hela skidan som med 122:an. I löst går den inte lika bra som 122:an, som är grymt bra där. Istället är 115 lite mer åt en trappmaskin som kräver mer passning. Men en mycket bra skida."
Rocker2 115 är för åkare som vill ha en skida som kan åkas hårt och stort, men som ändå är relativt lätthanterad i botten.
Salomon Rocker2 90 185cm, 130/90/118, r=19,5m
Testad i: Åre
Testad av: MarkusO, xJonx
Rocker2-namnet har som tidigare nämnts tagit över hela Salomons friåkningsprogram. För 108:an och 115 känns det motiverat, men för den här smala 190cm:aren är det inte alls lika självklart. 90-varianten är enormt långt från ursprungstanken i Rocker2-konceptet. Här handlar det nog snarare om att det blev någon eller några skidor över som smögs in i serien för att produktlinjen skulle se mer unison ut. Det här är en smal pistorienterad skida med lite smått jibbinspirerad balans, men det är långt från en fullt ut centermonterad parkskida. Det är snarare en lätt trimmad Lord, vilket innebär en smal allroundskida för åkare som i första hand åker pist, men som ändå vill ta en tur ut i det mjuka lite då och då och som samtidigt vill kunna dra en snurr i parken när andan faller på.
Vare sig Jon eller Markus får riktigt kläm på den här skidan. Den är lite stökig i beteendet och känns lite allmänt skum i balans och reaktion. Spåret och isgreppet är kanonbra, men helhetsintrycket är att skidan är alltför orolig och nervös. Det skakar, skär iväg och känns allmänt bångstyrigt och fladdrigt. Jon håller med och kallar den för ok, men definitivt inte mer. Hans kommentar säger egentligen allt i ett fåtal ord:
"Tja. Jag tar mig ju ner."
Det finns ingen anledning för någon egentligen att välja den här skidan framför de bredare varianterna i Rocker2-serien.
Senast ändrad:
MnO
Aktiv medlem
MnO&Co:s SKIDTEST 2013
Salomon BBR 10.0, 191cm, 147/97/113mm, r=22m
Testad i: Åre
Testad av: MnO
Salomon lyckas alltid ta ut svängarna med sin hypemaskin. När Rocker2:orna förra året blev en av de mest hypade modellerna i modern skidhistoria passade de samtidigt på att skapa en attityd kring BBR som gjorde den till av de mest nördstämplade skidorna genom samma historia. Sällan har en skida varit så fullständigt otänkbar att äga för en så stor grupp initerade åkare. BBR är djupt inrotad som en gubbräser efter bara ett år i butikshyllorna och konceptet kommer förmodligen aldrig nå någon framgång hos seriösa friåkare, trots att konstruktionen faktiskt är ganska raceinspirerad och biffig.
Friåkare av den medvetna skaran är knappast målgruppen förvisso, så det är nog ingen större förlust. De som köper en BBR är förmodligen mest skidåkare som har hyrt den en vecka och därför gillar den. Man ska inte förakta den försäljningskanalen dock. Den gamla grundregeln att man kan sälja vilken skida som helst till en omedveten kund om han eller hon får åka in sig på den ett par dagar stämmer lika väl som alltid. Det är ju alltid säkrare att köpa en skida som man känner till än att ta något annat oprövat. Och vips så säljer man ett par BBR till. Förmodligen har alla uthyrare av någon form av storlek minst ett par BBR i sin flotta.
Med tanke modellens rykte är det underligt att Salomon presenterar en BBR vid namn 10.0 som faktiskt riktar sig till en mer driven friåkare. Med 97mm under foten är den inte speciellt bred, men den känns som en mycket rejäl och stor skida på grund av eller tack vare titanalförstärkning och en rätt så massiv tip. Den är tung i egenvikt och rejält hård i flexet. Rockerkurvan är liknande som orginal-BBR:en med en begränsad, men tydlig tiprocker och resterande del av skidan är traditionellt spannad.
På snön är 10.0 dämpad och hela snökontakten andas racing och metall. Det är lätt att initera svängen och kortsvängar läggs som ett pärlband av rytmik och för en stund känner man sig som en solbränd österrikisk skidlärare som i spegelglasbrillor lägger perfekt rappa skärsökande kortsvängar ner mot en välfylld uteservering i nån rustik alphytta. En stoppsladd och ett leende senare inkasseras en öl på dricks från en imponerad aningen till åren kommen tysk dam med stor betalningskraft. Eller visst ja... det var ju mörk svensk försäsong det handlade om den här gången och damerna har gett upp framåt eftermiddagen, men ändock... BBR:en är helt rätt verktyg om man är van vid bredlagg, men ändå har tänkt att gå till final i en demotävling någonstans. Jag har nog aldrig testat en 100mm bred skida som är så lättkörd i kortsväng.
Men för bövelen… Kortsväng kan man ju inte syssla med 2013 och i synnerhet inte i Åre under en välbesökt testhelg! Risken är uppenbar att någon får syn på att man åker runt och BBR-wedlar och då vore den surt förvärvade friåkarimagen förlorad på ett kick. Det blir att göra vad det sociala trycket kräver och släppa iväg skidan i större svängar. Föga förvånande är skäret lite släpigt och det går inte att belasta tailen alltför mycket innan den börjar sladda. Jämfört med ur-BBR:en är 10.0 dock betydligt solidare i skäret och pintailbalansen är inte alls lika framträndande. Istället är BBR 10.0 en ganska mogen och behärskad skida med ett metalliskt lugn som baskaraktär, men som kompletteras med en lättkörd geometri med en snäll och lättsladdad bakände.
Mot min förmodan så gillar jag faktiskt skidan och jag får villigt erkänna att jag var inställd på att såga, men faktiskt tvingas konstatera att det är en kompetent skida med en säregen karaktär. Den går riktigt bra i vindpacket uppe på toppen och det är hela tiden lätt att låta skidan driva sig själv genom skitsnö och mjukare partier. Isgreppet är också riktigt bra, om än med en lätt orenhet i bakänden som sagt. För konservativa åkare som är vana vid att gå in i svängen med mycket plöstryck så är det här en riktigt bra allroundpresterare, om man nu kan stå ut med att den heter BBR... njaaa… det får nog bli en sprayburk med svart färg och lite dödskalleflamesklibbor från Biltema om jag ska åka runt på den här.
Movement Super Turbo 192cm, 144/115/129m, r=22m
Testad i: Åre
Testad av: MnO
Movement, som har varit ganska osynliga i testsammanhang, är glädjande nog på plats i Åre med ett digert modellutbud. De har också som enda aktör dessutom mässpriser med 15% rabatt på alla modeller om man beställer under helgen, vilket underligt nog känns som ett nytt grepp. Det är konstigt att inte fler märken kör någon motsvarande variant med kombinerad demo och försäljning. För oss i gruppen är det första gången som vi testar Movements skidor och därmed är det med helt öppet sinne man kliver i bindningen. Förutsättningarna är goda med långtgående schweiziska skidbyggartraditioner i bakgrunden, vilket borgar för hög kvalitet. Och nog är det välbyggt alltid. Schweizarna kan i vanlig ordning bygga absolut felfritt oavsett om det är klockor, multiknivar eller skidor.
Först ut blir den bastanta Super Turbo, som är en 115mm bred storabergsbombare som trots de ganska beskedliga måtten tar priset som årets känslomässigt största skida. Skidan har rejält med tiprocker i kombination med ett lågt spann och konstruktionen är riktigt tung och biffig. Iögonfallande är också monteringspunkten som sitter långt bak med dagens mått och mer påminner om en GS-räser än en friåkningsskida. Det här är en skida som inte passar åkare som är vana vid att stå närmare mitten, utan här är det en fullt ut traditionell balans. Skidan som finns för test är 192cm och är som sagt en i det närmaste skräckinjagande pjäs. Vid granskande av Movements modellprogram ser vi att den också finns i 202cm, vilket måste vara något av det mest överdjävliga som finns att få tag på idag. 120kg muskler och bra teknik? Kika på den besten.
Väl på snön visar det sig dock att efter några åks tillvänjning så är inte Superturbon så farlig som den först verkar. Det är otroligt vad rocker gör för så här biffiga skidor. För bara några år sedan hade den här varit i princip oåkbar för en åkare med min teknik och storlek, men nu är den istället fullt hanterbar, om än en smula kraftkrävande i manövrar. Movements pjäs släpps lös i ett ganska folktomt Gästrapp på fredagmorgonen i Åre och ojojojoj, vad bra det här är för att döda höjdmeter. Det går RIKTIGT fort och skidan bara uppmanar till mer och mer. Aldrig har den pisten känts mindre. Isgreppet är mycket imponerande och stabilitet finns i överflöd. Radien är kortare än vad man skulle kunna tro med 22m, vilket gör att skidan svänger en hel del och svängväxlingarna går lite segt, men retur och livlighet finns ändå någonstans där under den väldämpade kostymen.
Super Turbo kan sammanfattas som en bombare av rang för åkare som gillar att lägga ner en dos kraft som insats i åkningen. Movementlaggen ger god avkastning på insatt kapital i form av biffighet, stuns och en smula glädje på toppen. Toppbetyg för kategorin chargers!
Movement Trust 186cm, 141/108/129mm, r=21m
Testad i: Åre
Testad av: MnO, MarkusO, xJonx
Movements nästa kombatant är Super Turbos lillebror Trust 108. Shapen och balansen känns igen, även om tiprockern är betydligt lägre och mindre i den här skidan jämfört med Turbon. Det som är totalt annorlunda däremot är konstruktionen. Trust är i relation med storebror en rätt så nätt skida med en harmonisk flexkurva och en väl avvägd dämpning med en aning gummiinslag blandat med keramisk botten. Även Trust har en monteringspunkt som sitter långt bakom vad man är van vid numera och det ser nästan konstigt ut när man kliver i bindningen. Det är mycket framände helt enkelt rent optiskt, men det är i viss mån något som inte alls märks i åkningen.
Åsikterna gick isär rejält om den här skidan. MarkusO och MnO klassade den som en av vinnarna i 110mm-klassen. Jon och PNyberg kom inte alls överrens med monteringspunkt och balans. Men alla fyra är överrens om att det är en bra skida för rätt typ av teknik. För en åkare som är van vid bakmonterade skidor blir det inte mycket bättre än så här idag med 108mm under foten. Snökontakten är helt perfekt med en blandning av närkontakt och pondus. Skidan drar in i sväng när man vill det, men avvaktar ändå nästa manöver i lägen där man behöver extra tid. Kring tusenmetaren är det lite mjukt här och där blandat med greppig vindpåverkad snö. Trust 108 är otroligt lekfull här samtidigt som den känns stabil och trygg när den släpps iväg i större svängar. Framförallt är det ständigt parallella beteendet som imponerar. Med det menar jag att den aldrig någonsin visar ens tendenser till att yttern skär in eller att innern sticker iväg. Inte ens Åres svårbemästrade vindpack får Trusten att tappa humöret, utan den bara matar på i sväng efter sväng och känns hela tiden smidig och trygg på samma gång.
I pisten går den också kanonbra och har ett fullt godkänt grepp, om än inte fullt ut toppklass. Kortsväng, skärande stora svängar och allt däremellan hanteras utan konstigheter.
Markus fyller på med:
"Trevligt tuggmotstånd som är hanterbart och inspirerande. Den ser ut att vara rejält bakmonterad, en känns ändå balanserad i åkning. Förmodligen luras blicken av den raka bakänden som trollar bort lite bakände och därmed flyttar monteringen bakåt rent måttmässigt. Fenomenalt rolig både i forcerad kortsväng och på skär. Jag känner små tendenser att den blir lite tungjobbad när syran kommer fram, eller när jag slöåker, men så länge benen är skapligt pigga och sinnet är aktivt så har jag roligt på 108:an. Trusten imponerar storligen och blir en av helgens överraskningar."
Jon tycker:
"Väldigt flytig nos, men bedrövlig monteringspunkt som sitter alldeles för långt bak för mig. Men Trusten spårar bra och är kul i kortsväng. Det här är en kompetent skida i lite halvcharger-segmentet som passar den konservative. Kul sak, men monteringspunkten på -25cm, eller vad det nu var, gör dock att jag får tacka nej."
Faktum kvarstår. För den som föredrar traditionell montering och balans är Trust 108 en av säsongens absolut bästa skidor i 110mm-kategorin. Rekommenderas.
Elan 1010 183 cm, 140/110/130mm, r=23m
Testad i: Åre
Testad av: MnO
Elans 1010 är en friåkningsskida av klassiska mått. Den är tillbaka i år med nytt namn efter att ha kallats Olympus Mons förra året, men den skidan var inte lätt att få tag på i Sverige utan togs bara in i ett fåtal exemplar i landet och få har ens sett den. Det var ett mycket underligt beslut av Elans representanter i Sverige och man kan ju undra om de ens hade testat den skidan när det beslutet togs. Monsen är tillbaka i ny kostym och det här är en riktigt bra skida som definitivt har potential att bli populär bland svenska åkare.
1010 är en skida som liknar den första generations Völkl Katana med tillskott av metallförstärkning. Den har en ganska nätt och tunn konstruktion med ett relativt snällt flex. Spannet är lågt och det finns en ytterst liten, men ändå synlig spanniniterad tiprocker. Monteringspunkten sitter en bit bak, men inte fullt ut lika långt bak som hos sin tyska motpart Katana. När marknaden fullkomligt exploderar av otaliga rockeridéer och diverse fantasifyllda namn på shaper och spannprofiler är det befriande att Elan svarar genom att samla hela sin anrika slovenska skidbyggarkunskap och smäller ihop en skida som har en suverän konstruktion och sen lägger de ett uns tiprocker som enda krydda. Ibland behövs det inte mer. Ibland är i det här fallet Åre en försäsongshelg. Elans 1010 briljerar för dagen. Med sitt neutrala uppträdande, harmoniska flex och påkostade klassiska metallsandwichkonstruktion bjuder den på stabilitet, grepp och balans av toppklass. Jag gillar skidor där metallen står för dämpningen istället för att blanda in för mycket gummi. Det ger pondus utan att döda snökänslan. Jump on and go och Elanen känns som en livskamrat redan från första sväng.
Hur charmerande det än kan vara att slovenerna vägrar att peta in funshapeparametrar i 1010 så har det trots allt en baksida. Skidan blir lite anonym och trots att den presterar väl så är det ändå en skida som har svårt att höja sig över mängden. Man vet vad man får redan efter första åket på något sätt. Den här skidan väcker ingen upptäckarådra. Det är istället en skida för en åkare som vet vad han/hon vill ha och nöjer sig med det. Men prestanda finns sannerligen inkluderat i paketet.
1010:s största konkurrent i den egna produktlinjen är förmodligen långköraren Boomerang, som bara har blivit bättre och bättre genom åren efter en del uppdateringar. Även om Elan har kommit med nyheter de senaste åren med bla Chainsaw, så är det först nu med 1010 som Boomerang har fått konkurrens i den breda delen av modellprogrammet hos Elan. Boomerang är lite bredare än 1010, men är ändå en skida som är lättsam, kul och extremt mångsidig trots sina 119mm under foten. 1010 är en skida som känns mer mogen än Boomerang med en mer racebaserad konstruktion och ett mer traditionellt utseende, men det är inte helt självklart vilken olika typer av åkare föredrar. Helt klart står däremot att Elan med 1010 och Boomerang har två riktigt välpresterande skapelser att erbjuda en friåkare.
Dynastar Cham 127 189cm, 149/127/141mm, r=22m
Testad i: Trysil
Testad av: MarkusO och xJonx
Dynastars Chamserie har marknadsförts hårt som ersättare till långkörarna i Legendserien. Skidorna finns i bredder 87-97-107-127 och dessutom i tre extra lätta varianter som kallas HM, eller High Mountain, i de tre smalaste bredderna. Chamskidornas har en del säregna karaktärsdrag med en ovanligt spetsig tip och ett tailindrag med rakt avslut. Grafiken är också lite speciell och det är nog få som skulle klassa dom som de snyggaste skidorna genom tiderna... Alla skidor i linjen har vanligt spann som avslutas i en relativt liten tiprocker. Det är snarare en lång tip än en tiprocker egentligen, men det räcker för att skapa lite extra flyt och en modern hanterbarhet i svänginitieringen. Precis som väntat är graden av rocker ökande när bredden växer.
Cham 127 är den bredaste Cham-skidan och det är en skida som på pappret är intressant. Tipgeometrin sticker ut med vad som ser ut att vara ett långt indrag. Vid närmare besiktning ser man att det faktiskt inte riktigt är så. Skärningen rätas bara ut rejält, men det finns fortfarande en radie kvar, om än klart längre än i skidan i övrigt. Det verkliga indraget är därmed ganska kort, men någon form av grafisk synvilla lurar blicken och det ser ut som att den har ett långt indrag. Rätad skärning är en bättre term i det här fallet.
Hur går den då? Tja, Markus och Jon är inte alls positiva i sina kommentarer. Markus utbrister efter ett par åk:
"Rolig i mjukare partier och i kortsväng i uppkört. Men den går också helt värdelöst på all form av fast eller ens preparerat underlag så fort jag åker med, eller ens söker, skär. Bygget i sig andas kompetens och sedvanlig Dynastar-kvalitet. Men nosen. Nosen. Den fungerar riktigt dåligt. Något diametralt fel tar överhanden när man initierar svängen. Jag upplever det som att fronten helt enkelt går åt fel håll när jag sätter an skäret. Det har nämnts ibland att det kan hända med ett rejält indrag, men här är det nog snarare så att det gömmer sig en längre radie där framme efter att skärningen rätas och det kan vara den som tar över tidigt i svängen. Det är svårt att säga vad som egentligen händer, men jag får hålla i skidan - alltså aktivt dra den inåt för att den inte ska sticka iväg. Det händer i princip i varje sväng också. Enormt skumt och otryggt och det känns som att ytterskidan hela tiden vill sticka iväg. Känslan är ovanlig. Det är första gången på många år som en skida mer eller mindre totalt falerar för mig på ett skidtest. Bra bygge, men riktigt konstigt beteende på fast underlag."
Jon är inte lika hård, men har också stora problem i skär i pisten:
"Det här är en trevlig skida som är välbyggd med touch åt det raceiga hållet. Den har ett tydligt släktskap med gamla Prorider, men visar ett bättre isgrepp. Cham127 känns smidig i kortsväng trots att den är relativt stor och den är väldigt stabil också. Jag kunde känna lite på skidan i lösa partier i stängda pister och i några skogspartier och det känns initialt som den skulle kunna gå ganska bra i planande snö. Det är för lite rocker för att den ska kunna mäta sig med de bästa puderlaggen dock. 2013 räcker det inte med lite tipböj och 127 i midja för att gå in i topp i puderkategorin. MEN så var det här med att ligga på skär i pisten och det är ett stort men. Om skidan liksom börjar slå bara lite när man ligger på kant går en punkt framför svängradiens slut in och liksom rätar ut skärningen och ersätter den aktiva radien med en längre. Jag stannar upp och undrar vad fasen det är som händer egentligen när skidan kantas på fast underlag. Den driver snett på något konstigt sätt. Det kan inte klassas annorlunda än RIKTIGT störigt och det är helt ohållbart att åka runt med 127:an i testpisterna. Möjligen kan det gå att trimma bort med en rejäl rundning, eller tom 45 graders total eliminering av kanten, vilket i så fall skulle göra skidan till en trevlig charger. Med nuvarande skärning och trim i kombination med den konstiga skärningen blir svaret enkelt: Nej tack!"
Teståkarna är alltså inte nöjda med fastsnöegenskaperna på skär framförallt. Det går att göra det enkelt för sig och säga att 127:an är en puderskida som inte behöver fungera i hårda pister, men det håller inte riktigt. Det blir så gott som alltid en del åkning på fast underlag, även om man prickar in en pudervecka i Alperna. När man flyttar sig i systemet eller när man hamnar på en avblåst sida som ska passeras, då måste skidorna fungera skapligt. Med 127:an rekommenderas därför en rejäl översyn av kanttrimmet, framförallt i fronten. Testa innan köp blir rådet.
Dynastar Cham 107 184cm, 137/107/122mm, r=20m
Testad i: Åre
Testad av: PNyberg och MnO
Vi tar ett steg ner i bredd i Cham-serien och hamnar då något förvånande på 107mm istället för 117 som annars hade varit en lagom bredd för många offpisträvar som letar allroundlagg. 107:an är då med andra ord den skida som ska fungera som en varjedagskida för det stora flertalet offpistinriktade åkare när det inte har dumpat nog för 127:an.
Överlag är Cham 107 en skida som är svårläst. Den är neutral i balansen och väldigt tyst mot snön. Den förmedlar väldigt lite känsla och efter tre åk är jag nästan lite förvirrad. Jag brukar ha mycket att säga om en skida, men den här talar inte till mig överhuvudtaget. Den gör vad den ska, den har ett ok isgrepp, men den saknar helt och hållet karaktär och är lite småtrist att åka runt på, trots att den överlag är smidig både i svängväxlingar i skär och i trixig kortsväng. Så visst fungerar det, men det är snökontakten som är trist i kombination med en geometri som gör den snäll och ganska död i reaktionerna. Konstruktionsmässigt känns den som en klassisk Dynastar. Det är racingbas i konstruktionen och hela skidan andas kvalitet. Men åkglädjen, Dynastar... var är åkglädjen?
När MnO har svårt att läsa skidan får PNyberg ta över. Han luftar 107:an under ett par åk och håller med i det mesta. Han tycker inte att skidan bjuder in till lek alls, utan istället att den känns lite framtung och inriktad på fart i typisk Dynastaranda. Han känner också en lite konstig känsla tidigt i svängen där spetsen liksom växlar mellan två grepplägen, precis av samma typ som Markus och Jon beskrev rörande 127:an. Det krävs att man är medveten och trimmar fronten för att få ut max av den här skidan, alternativt vänjer sig efter någon vecka. Vidare kommenterar han:
"Ända sedan jag först såg de första bilderna på Cham-serien så har jag tänkt...wtf Dynastar?
Det är en märklig och lite smått semimodern shape där man blandat indrag och tiprocker med ett ganska aggressivt spann som förvånande nog går HELA vägen ut i tailen. Trimmet på skidorna var av det slöare slaget och de isiga partierna högst upp i Störtloppet blev mest balansträning. Istället för att halka omkring där tog jag med 107:an på ett par par varv i outpisten till höger om nämnda nedfart. Föret varierade mellan stenhård blomkål, puderliknande orörd snö och lätt bristande windfuck. Skidan var lätt att hantera och kändes smidiga. De är inte alls så tungrodda som jag annars förknippar med Dynastar. De krävde dock aktiv åkning och gärna konstant plöstryck mot den tyngre tippen för att den skulle lyda fullt ut. I slagig hård offpist, eller i pist märker man att det är en skida med metallinslag. Fartstabiliteten är mycket god även i den beskedliga 184cm-längden"
Sammantaget en skida som är smått anonym i snökontakt, men som däremot har en del udda drag i balans och skärning. MnO gillar inte, PNyberg ger godkänt. Återigen rekommenderas ett test före köp för alla utom inbitna Dynastarfantaster.
Blizzard Gunsmoke 186cm, 140/114/130mm, r=23m
Testad i: Åre
Testad av: MnO, PNyberg, xJONx, MarkusO
Blizzards modellprogram innehåller en hel del guldkorn och Gunsmoke är en av dessa. Det här är en skida som tillsammans med Salomon Rocker2, Nordica Patron och Black Crows Nocta går i frontlinjen för den nya generationens mångsidiga offpistskidor. De har alla gemensamt att de har en framflyttad bootcenterplacering med inspiration från tidigare generationers bc-jibbers. Det är skidor som har lyckats få åkare som tidigare bara tittade åt chargers att börja åka på mer lekfulla verktyg och många är de som har insett att de faktiskt åker bättre på skidor av den här typen jämfört med raka hårda plank med bindningen monterad på -12cm. Hur eller hur så är Gunsmoke en skida med mått som representerar trenden just nu, om än kanske med en dragning åt det traditionella hållet. 10mm taper, 114mm i midja och 23 meters radie. Konstruktionen är en välbyggd klassisk sandwich med lätt nerdragen topsheet, vilket också är helt i linje med vad som är mest populärt på marknaden för stunden. Gunsmoke är en skida som står med en fot i jibbsektorn och en fot i freerideditot. Många jibbers hade säkert önskat att Blizzard gjorde en skida som var en mer ren bc-jibber, men än så länge får de hålla tillgodo med Gunsmoke och det är inte fy skam det.
Gunsmoke är en relativt odämpad skida, i alla fall i jämförelse med flera av Blizzards övriga modeller. Den har ett uns av krispig kolfiber i botten, men den kan ändå klassas som en skida med en klassisk metallfri glasfiberkaraktär. De första åken känns skidan lite greppig i fronten och den överstyr en del, men när man har vant sig kan man snarare använda de egenskaperna till att snabba upp svängarna och liva upp åkningen. Gunsmoke drar tydligt in i sväng och den är rapp ur med en spänstig retur. Isgreppet är bra, men skäret är aningen diffust på hård snö. I mjukare snö hänger skidan med riktigt bra i kortsväng och spårar oklanderligt även i skär med rejält med tryck. Den blir lite flytig i grovkristallsnö, speciellt i jämförelse med metallförsedda skidor.
Markus:
"Klart folkligare framtoning än Cochisen och jag gillar den mer tack vare att den är så lättåkt. Den saknar lite av det obevekliga spåret, men å andra sidan är den lekfullare och lite vänligare. Den uppmanar fortfarande till att forcera och mata på i trycksatta svängar. Överlag är den förutsägbar och bjuder inte på några överraskningar, vilket snabbt inger förtroende. Jag behöver ingen inåkning alls, utan hoppar bara på och kör."
Jon:
"Jag tycker det är gött att stå mer centrerat än på t.ex. Blizzards Bodacious och jag hamnar mer rätt i balansen. Gunsmoke spårar extremt bra i vissa typer av underlag, men den är lite flytig i grov snö, speciellt där det finns lite rullklot. Den känns lätt och smidig överallt dock. Kan tycka att den är väl krispig i en del lägen och hade nog gärna sätt en liten liten bit gummi till. Skoj skida dock."
PNyberg:
"Förra året fick jag en förhandstitt och lite kläm tack vare Freerides egen Utter och nu får jag i Åre chans att åka en vända på Gunsmoken. Flexet är vad jag skulle kalla för medelmjukt, vilket känns ganska otypiskt för Blizzard. Det gäller i synnerhet deras lite äldre skidor med Titan Pro i spetsen som var hårdare än det mesta. Stabila som tåg och bombarpotential utöver det vanliga, men också för hårda för de allra flesta i praktiken.
Gunsmoke är, enligt mig, deras första riktigt lyckade försök att bygga en modern BC-jibb-skida. De har tidigare haft Big Akira som jag tror få känner till och än färre har åkt. Uppföljaren The Answer, som kom med Blizzards railsystem (IQ) som gjorde att du kunde relativt enkelt byta bindning utan att borra om, är väl något mer känd...men blev ingen direkt succé trots att det var en kanonskida.
Mitt första intryck av Gunsmoke är att den känns betydligt styvare än vad man skulle kunna tro efter en handflexning. Den beter sig också betydligt biffigare i alla parametrar jämfört med mina förväntningar. Greppet finns där och är, enligt mig, helt okej, även om det inte når upp till de allra bästa. Balansen i skidan är fin och den är lätt att få med sig överallt. Jag upplever ingen hookighet alls och känner att jag fort blev vän med Pistolrökarna.
Trots att de har prickat bra på det mesta så är det ingen skida som sticker ut för mig. Jag ser detta som en fin Åre-skida, och kanske alpskida för en åkare som varken ska jibba till tusen, eller åka machschnell över megapucklar. Den träffar brett i målgruppen, men den har heller ingen specialitet som gör att den lyfter från mängden. Sen om det är bra eller dåligt låter jag vara osagt. Ibland är det bra att hålla sig i mitten..."
Gunsmoke är ett typexempel på en riktigt bra skida av år 2013. Att åka Gunsmoke är hela tiden kul och inspirerande och det är ju så åkning ska vara. Den här är en kanonskida för en säsongare eller en åkare som vill ha en enda skida som i första hand är en offpistskida, men som ändå klarar det mesta. Rekommenderas varmt.
Blizzard Cochise 185cm, 135/108/123mm, r=28.5m
Testad i: Åre
Testad av: MnO och MarkusO
Cochise är Blizzards representant i 110mm-klassen och det här är ett par rejäla doningar i jämförelse med det mesta annat. Den spelar i samma klass som tex Project 110 från Extrem och Katana från Völkl, dvs det är skidor med tydlig metallinblandning och mycket stabila egenskaper. Cochise är byggd med Blizzards numera välkända flipcore-teknologi, vilket innebär att det är en svag continious rocker som är infräst i kärnan istället för att kärnan är böjd via pressning. Om det gör skillnad eller ej har diskuterats till döddagar, men Cochise är i alla fall ytterligare en riktigt fin skida från Blizzard.
Shapen är ovanligt rak med nästan 29 meters radie. Det känns därför lite ovant när man kliver på Cochise efter att ha åkt mängder med skidor med radier mellan 18 och 23 meter. Den långa radien tillsammans med ett hårt flex gör att Cochise inte svänger speciellt mycket. Här krävs det fart, utrymme och kraft för att det ska börja hända något. Fartstabiliteten är i absolut toppklass och skidan ligger lugnt och stabilt. Den bestämta Blizzen störs inte nämnvärt av vare sig isiga partier, ojämnheter eller andra oviktigheter som kan tänkas dyka upp framför spetsarna. Isgreppet är i det närmaste vulgärt bra. Under söndagen i Åre är Stjärnbackens högra kant otroligt isig och det är få skidor som kan klassas som kaxiga där. De flesta bettar inte alls, oavsett hur bra teknik man har. Med Cochise kan man konstatera att det förmodligen är lite hårt, men bettar det gör det. Så inihelvete. Det spårar helt felfritt och det känns nästan overkligt med tanke på hur svårt det just var med i princip alla andra skidor för dagen.
Bettet gör också att Cochise blir en smula svåråkt. Den är inte direkt lättsladdad och det hugger ibland ganska rejält när man hamnar lite fel. Skidan känns också tung och stor på snön, trots att den bara är 108mm bred och 185cm lång. Anledningen är enkel. Det här är ett bastant bygge med massor av metall, gummi och hårt trä. Det kommer aldrig att bli lätt och det är inte meningen heller. Snökontakten är därefter och påminner om en GS-racer bestyckad med en dämpande platta. Det är dovt och en smula dött. Det som livar upp skidan i viss mån är rockerkurvan. En lång full rocker gör som vanligt att skidan får en känsla av servo och den initierar svängarna enkelt och smidigt, men mycket tidigt i svängen är det därefter kraft och insats som gäller.
Cochise är en äkta högprestandaskida för åkare som gillar att ta i och som åker fort och hårt, eller för de som väger mer än genomsnittet. Kan man tämja den kommer de natt uträtta stordåd och nåde den som försöker hänga på en duktig åkare som har ett par Cochise under fötterna.
Markus sammanfattar: "Cochise ger ett riktigt kassaskåpsintryck med en välbyggd och solid känsla. Den går lätt in i sväng och är brutal på kant när du trycker på. Returen i svängväxlingarna är tydlig. Kantbettet innehåller mycket närvaro och är direkt. Ibland blir det dock lite för rejält för min smak. När jag kommer lite fel och sätter lite plötsligt tryck är det lätt att det blir lite hugg. Skidan belönar åkaren när man gör rätt, men straffar densamme när man gör fel... Trots det bastanta greppet känns dock skidan inte tung på något sätt, snarare lätt på snön. I lite lösare underlag är den rentav lättkörd. En av årets bästa för åkare som värderar pistprecision och hårdsnökompetens högt."
Hendryx Rhino Chaser 188cm, 150/120/145mm, r=21m
Testad i: Åre
Testad av: PNyberg, MnO
Hendryx fortsätter att utveckla sin produktlinje och behåller sina befintliga modeller ytterligare ett år, med vissa modifikationer. Rhino Chaser är nu inne på sitt sjunde modellår och inte så mycket har hänt de senaste två åren. Skidan har gått från fullt positivt spann, via fullrocker till den nuvarande varianten med ett lågt spann och en ganska lång, men låg tiprocker och en aning spannsläpp i tailen. Rockern har blivit en smula tydligare i år, vilket välkomnas, eftersom Rhino är en skida som blir lite väl svåråkt om spannet tar över. Konstruktionen är klassiskt Hendryx med en full on racesandwich med dubbla titanallager och mycket dämpning. Flexet är definitivt åt det hårda hållet och fokus ligger som vanligt på bett och spårvilja framförallt på fast underlag.
Rhinon har tagit MnO på ett antal åkturer genom åren och det blir inget undantag den här gången. Man lär sig aldrig Det här är ett stort och elakt stycke skida att försöka hålla ordning på. Bitvis går det riktigt bra och det är enkelt att inse varför en del åkare hissar den här modellen till skyarna. Bettet är orubbligt och skidan hanterar verkligen obegränsat med kraft. Problemet är att den också med mina mått kräver obegränsat med kraft. Tyvärr har den gode MnO inte begåvats med sådana resurser i år heller. Rhinon är dock aningen mer lättkörd i år, vilket förmodligen beror på att testparet har betydligt mer rocker än det par som vi testade i Tandådalen förra året. När jag hamnar rätt och får ner kraften i skidan så bombar man igenom vad som helst och isfläckar, rullsnö eller vad det nu kan vara har ingen som helst inverkan på skidans beteende. Men... så fort jag gör det minsta misstag så slår Rhinon mig på fingrarna. Det vrider till i fötter och knän och man blir smärtsamt påmind om att det här är en skida för åkare som är ett antal snäpp tyngre och/eller starkare än mig.
På sladd är isgreppet ganska dåligt om man inte pressar den ordentligt. Med ett så hårt flex är det svårt får tryck på kanten om man inte får ner kraft i snön. Om man däremot pressar kortsvängen eller gör som herr Luthman vill att man ska göra, dvs sätter ett stadigt skär direkt i svänginiteringen och sen ligger kvar där, ja då sitter skidan som ett skruvstäd i underlaget, eller som PNyberg uttrycker det: "Sikta på isen och tryck till... i pisten sitter den precis som jag trodde... som en våffla!"
PNyberg tar med Rhinon på en sväng uppe vid Tusenmetaren när högzon öppnar upp. Han har länge varit lite skeptisk till Hendryxkonceptet framförallt pga den korta radien och det överdjävliga greppet. För en åkare som Nyberg som gärna slarvar mer än råcarvar är inte spår och grepp prioriterat. Det gäller i synnerhet utanför pisten. För dagen körs ett varierat underlag med mjuka partier uppblandat med fastare snö och en del vindpack ovanpå en stadig grund. Nyberg testar att droppa lite smågrejor i höjd upp mot 3-4m och lattjar runt i största allmänhet med Rhinon. Han uttrycker förvåning över att skidan faktiskt är lätt att slarva ut när det behövs och att den uppmanar till en del lek, vilket han inte alls förväntade sig.
Även om Nyberg lockar fram en del lekfullhet ur Rhinon är de i grunden väldigt dämpade, styva och sväljer allt i sin väg utan nåd, vilket passar utmärkt för dagen. Någon i Hendryxtältet kallar den för linjens "tank", men det är en lite tunn beskrivning. Även om den mosar allt som kommer i vägen så finns det ändå betydligt mer kvaliteter i Rhinon. Under den biffiga ytan hittas en hel del finess, precision och reaktivitet. Det krävs som sagt kraft och fart för att hitta det, men för en stor och tung åkare så är det här en skida som kan göra betydligt mer än att bara kötta igenom ojämnheter. Ännu en imponerande skida i Rhino-serien för precis samma åkare som förut, men i ett aningen uppgraderat format.
Testad i: Åre
Testad av: MnO
Salomon lyckas alltid ta ut svängarna med sin hypemaskin. När Rocker2:orna förra året blev en av de mest hypade modellerna i modern skidhistoria passade de samtidigt på att skapa en attityd kring BBR som gjorde den till av de mest nördstämplade skidorna genom samma historia. Sällan har en skida varit så fullständigt otänkbar att äga för en så stor grupp initerade åkare. BBR är djupt inrotad som en gubbräser efter bara ett år i butikshyllorna och konceptet kommer förmodligen aldrig nå någon framgång hos seriösa friåkare, trots att konstruktionen faktiskt är ganska raceinspirerad och biffig.
Friåkare av den medvetna skaran är knappast målgruppen förvisso, så det är nog ingen större förlust. De som köper en BBR är förmodligen mest skidåkare som har hyrt den en vecka och därför gillar den. Man ska inte förakta den försäljningskanalen dock. Den gamla grundregeln att man kan sälja vilken skida som helst till en omedveten kund om han eller hon får åka in sig på den ett par dagar stämmer lika väl som alltid. Det är ju alltid säkrare att köpa en skida som man känner till än att ta något annat oprövat. Och vips så säljer man ett par BBR till. Förmodligen har alla uthyrare av någon form av storlek minst ett par BBR i sin flotta.
Med tanke modellens rykte är det underligt att Salomon presenterar en BBR vid namn 10.0 som faktiskt riktar sig till en mer driven friåkare. Med 97mm under foten är den inte speciellt bred, men den känns som en mycket rejäl och stor skida på grund av eller tack vare titanalförstärkning och en rätt så massiv tip. Den är tung i egenvikt och rejält hård i flexet. Rockerkurvan är liknande som orginal-BBR:en med en begränsad, men tydlig tiprocker och resterande del av skidan är traditionellt spannad.
På snön är 10.0 dämpad och hela snökontakten andas racing och metall. Det är lätt att initera svängen och kortsvängar läggs som ett pärlband av rytmik och för en stund känner man sig som en solbränd österrikisk skidlärare som i spegelglasbrillor lägger perfekt rappa skärsökande kortsvängar ner mot en välfylld uteservering i nån rustik alphytta. En stoppsladd och ett leende senare inkasseras en öl på dricks från en imponerad aningen till åren kommen tysk dam med stor betalningskraft. Eller visst ja... det var ju mörk svensk försäsong det handlade om den här gången och damerna har gett upp framåt eftermiddagen, men ändock... BBR:en är helt rätt verktyg om man är van vid bredlagg, men ändå har tänkt att gå till final i en demotävling någonstans. Jag har nog aldrig testat en 100mm bred skida som är så lättkörd i kortsväng.
Men för bövelen… Kortsväng kan man ju inte syssla med 2013 och i synnerhet inte i Åre under en välbesökt testhelg! Risken är uppenbar att någon får syn på att man åker runt och BBR-wedlar och då vore den surt förvärvade friåkarimagen förlorad på ett kick. Det blir att göra vad det sociala trycket kräver och släppa iväg skidan i större svängar. Föga förvånande är skäret lite släpigt och det går inte att belasta tailen alltför mycket innan den börjar sladda. Jämfört med ur-BBR:en är 10.0 dock betydligt solidare i skäret och pintailbalansen är inte alls lika framträndande. Istället är BBR 10.0 en ganska mogen och behärskad skida med ett metalliskt lugn som baskaraktär, men som kompletteras med en lättkörd geometri med en snäll och lättsladdad bakände.
Mot min förmodan så gillar jag faktiskt skidan och jag får villigt erkänna att jag var inställd på att såga, men faktiskt tvingas konstatera att det är en kompetent skida med en säregen karaktär. Den går riktigt bra i vindpacket uppe på toppen och det är hela tiden lätt att låta skidan driva sig själv genom skitsnö och mjukare partier. Isgreppet är också riktigt bra, om än med en lätt orenhet i bakänden som sagt. För konservativa åkare som är vana vid att gå in i svängen med mycket plöstryck så är det här en riktigt bra allroundpresterare, om man nu kan stå ut med att den heter BBR... njaaa… det får nog bli en sprayburk med svart färg och lite dödskalleflamesklibbor från Biltema om jag ska åka runt på den här.
Movement Super Turbo 192cm, 144/115/129m, r=22m
Testad i: Åre
Testad av: MnO
Movement, som har varit ganska osynliga i testsammanhang, är glädjande nog på plats i Åre med ett digert modellutbud. De har också som enda aktör dessutom mässpriser med 15% rabatt på alla modeller om man beställer under helgen, vilket underligt nog känns som ett nytt grepp. Det är konstigt att inte fler märken kör någon motsvarande variant med kombinerad demo och försäljning. För oss i gruppen är det första gången som vi testar Movements skidor och därmed är det med helt öppet sinne man kliver i bindningen. Förutsättningarna är goda med långtgående schweiziska skidbyggartraditioner i bakgrunden, vilket borgar för hög kvalitet. Och nog är det välbyggt alltid. Schweizarna kan i vanlig ordning bygga absolut felfritt oavsett om det är klockor, multiknivar eller skidor.
Först ut blir den bastanta Super Turbo, som är en 115mm bred storabergsbombare som trots de ganska beskedliga måtten tar priset som årets känslomässigt största skida. Skidan har rejält med tiprocker i kombination med ett lågt spann och konstruktionen är riktigt tung och biffig. Iögonfallande är också monteringspunkten som sitter långt bak med dagens mått och mer påminner om en GS-räser än en friåkningsskida. Det här är en skida som inte passar åkare som är vana vid att stå närmare mitten, utan här är det en fullt ut traditionell balans. Skidan som finns för test är 192cm och är som sagt en i det närmaste skräckinjagande pjäs. Vid granskande av Movements modellprogram ser vi att den också finns i 202cm, vilket måste vara något av det mest överdjävliga som finns att få tag på idag. 120kg muskler och bra teknik? Kika på den besten.
Väl på snön visar det sig dock att efter några åks tillvänjning så är inte Superturbon så farlig som den först verkar. Det är otroligt vad rocker gör för så här biffiga skidor. För bara några år sedan hade den här varit i princip oåkbar för en åkare med min teknik och storlek, men nu är den istället fullt hanterbar, om än en smula kraftkrävande i manövrar. Movements pjäs släpps lös i ett ganska folktomt Gästrapp på fredagmorgonen i Åre och ojojojoj, vad bra det här är för att döda höjdmeter. Det går RIKTIGT fort och skidan bara uppmanar till mer och mer. Aldrig har den pisten känts mindre. Isgreppet är mycket imponerande och stabilitet finns i överflöd. Radien är kortare än vad man skulle kunna tro med 22m, vilket gör att skidan svänger en hel del och svängväxlingarna går lite segt, men retur och livlighet finns ändå någonstans där under den väldämpade kostymen.
Super Turbo kan sammanfattas som en bombare av rang för åkare som gillar att lägga ner en dos kraft som insats i åkningen. Movementlaggen ger god avkastning på insatt kapital i form av biffighet, stuns och en smula glädje på toppen. Toppbetyg för kategorin chargers!
Movement Trust 186cm, 141/108/129mm, r=21m
Testad i: Åre
Testad av: MnO, MarkusO, xJonx
Movements nästa kombatant är Super Turbos lillebror Trust 108. Shapen och balansen känns igen, även om tiprockern är betydligt lägre och mindre i den här skidan jämfört med Turbon. Det som är totalt annorlunda däremot är konstruktionen. Trust är i relation med storebror en rätt så nätt skida med en harmonisk flexkurva och en väl avvägd dämpning med en aning gummiinslag blandat med keramisk botten. Även Trust har en monteringspunkt som sitter långt bakom vad man är van vid numera och det ser nästan konstigt ut när man kliver i bindningen. Det är mycket framände helt enkelt rent optiskt, men det är i viss mån något som inte alls märks i åkningen.
Åsikterna gick isär rejält om den här skidan. MarkusO och MnO klassade den som en av vinnarna i 110mm-klassen. Jon och PNyberg kom inte alls överrens med monteringspunkt och balans. Men alla fyra är överrens om att det är en bra skida för rätt typ av teknik. För en åkare som är van vid bakmonterade skidor blir det inte mycket bättre än så här idag med 108mm under foten. Snökontakten är helt perfekt med en blandning av närkontakt och pondus. Skidan drar in i sväng när man vill det, men avvaktar ändå nästa manöver i lägen där man behöver extra tid. Kring tusenmetaren är det lite mjukt här och där blandat med greppig vindpåverkad snö. Trust 108 är otroligt lekfull här samtidigt som den känns stabil och trygg när den släpps iväg i större svängar. Framförallt är det ständigt parallella beteendet som imponerar. Med det menar jag att den aldrig någonsin visar ens tendenser till att yttern skär in eller att innern sticker iväg. Inte ens Åres svårbemästrade vindpack får Trusten att tappa humöret, utan den bara matar på i sväng efter sväng och känns hela tiden smidig och trygg på samma gång.
I pisten går den också kanonbra och har ett fullt godkänt grepp, om än inte fullt ut toppklass. Kortsväng, skärande stora svängar och allt däremellan hanteras utan konstigheter.
Markus fyller på med:
"Trevligt tuggmotstånd som är hanterbart och inspirerande. Den ser ut att vara rejält bakmonterad, en känns ändå balanserad i åkning. Förmodligen luras blicken av den raka bakänden som trollar bort lite bakände och därmed flyttar monteringen bakåt rent måttmässigt. Fenomenalt rolig både i forcerad kortsväng och på skär. Jag känner små tendenser att den blir lite tungjobbad när syran kommer fram, eller när jag slöåker, men så länge benen är skapligt pigga och sinnet är aktivt så har jag roligt på 108:an. Trusten imponerar storligen och blir en av helgens överraskningar."
Jon tycker:
"Väldigt flytig nos, men bedrövlig monteringspunkt som sitter alldeles för långt bak för mig. Men Trusten spårar bra och är kul i kortsväng. Det här är en kompetent skida i lite halvcharger-segmentet som passar den konservative. Kul sak, men monteringspunkten på -25cm, eller vad det nu var, gör dock att jag får tacka nej."
Faktum kvarstår. För den som föredrar traditionell montering och balans är Trust 108 en av säsongens absolut bästa skidor i 110mm-kategorin. Rekommenderas.
Elan 1010 183 cm, 140/110/130mm, r=23m
Testad i: Åre
Testad av: MnO
Elans 1010 är en friåkningsskida av klassiska mått. Den är tillbaka i år med nytt namn efter att ha kallats Olympus Mons förra året, men den skidan var inte lätt att få tag på i Sverige utan togs bara in i ett fåtal exemplar i landet och få har ens sett den. Det var ett mycket underligt beslut av Elans representanter i Sverige och man kan ju undra om de ens hade testat den skidan när det beslutet togs. Monsen är tillbaka i ny kostym och det här är en riktigt bra skida som definitivt har potential att bli populär bland svenska åkare.
1010 är en skida som liknar den första generations Völkl Katana med tillskott av metallförstärkning. Den har en ganska nätt och tunn konstruktion med ett relativt snällt flex. Spannet är lågt och det finns en ytterst liten, men ändå synlig spanniniterad tiprocker. Monteringspunkten sitter en bit bak, men inte fullt ut lika långt bak som hos sin tyska motpart Katana. När marknaden fullkomligt exploderar av otaliga rockeridéer och diverse fantasifyllda namn på shaper och spannprofiler är det befriande att Elan svarar genom att samla hela sin anrika slovenska skidbyggarkunskap och smäller ihop en skida som har en suverän konstruktion och sen lägger de ett uns tiprocker som enda krydda. Ibland behövs det inte mer. Ibland är i det här fallet Åre en försäsongshelg. Elans 1010 briljerar för dagen. Med sitt neutrala uppträdande, harmoniska flex och påkostade klassiska metallsandwichkonstruktion bjuder den på stabilitet, grepp och balans av toppklass. Jag gillar skidor där metallen står för dämpningen istället för att blanda in för mycket gummi. Det ger pondus utan att döda snökänslan. Jump on and go och Elanen känns som en livskamrat redan från första sväng.
Hur charmerande det än kan vara att slovenerna vägrar att peta in funshapeparametrar i 1010 så har det trots allt en baksida. Skidan blir lite anonym och trots att den presterar väl så är det ändå en skida som har svårt att höja sig över mängden. Man vet vad man får redan efter första åket på något sätt. Den här skidan väcker ingen upptäckarådra. Det är istället en skida för en åkare som vet vad han/hon vill ha och nöjer sig med det. Men prestanda finns sannerligen inkluderat i paketet.
1010:s största konkurrent i den egna produktlinjen är förmodligen långköraren Boomerang, som bara har blivit bättre och bättre genom åren efter en del uppdateringar. Även om Elan har kommit med nyheter de senaste åren med bla Chainsaw, så är det först nu med 1010 som Boomerang har fått konkurrens i den breda delen av modellprogrammet hos Elan. Boomerang är lite bredare än 1010, men är ändå en skida som är lättsam, kul och extremt mångsidig trots sina 119mm under foten. 1010 är en skida som känns mer mogen än Boomerang med en mer racebaserad konstruktion och ett mer traditionellt utseende, men det är inte helt självklart vilken olika typer av åkare föredrar. Helt klart står däremot att Elan med 1010 och Boomerang har två riktigt välpresterande skapelser att erbjuda en friåkare.
Dynastar Cham 127 189cm, 149/127/141mm, r=22m
Testad i: Trysil
Testad av: MarkusO och xJonx
Dynastars Chamserie har marknadsförts hårt som ersättare till långkörarna i Legendserien. Skidorna finns i bredder 87-97-107-127 och dessutom i tre extra lätta varianter som kallas HM, eller High Mountain, i de tre smalaste bredderna. Chamskidornas har en del säregna karaktärsdrag med en ovanligt spetsig tip och ett tailindrag med rakt avslut. Grafiken är också lite speciell och det är nog få som skulle klassa dom som de snyggaste skidorna genom tiderna... Alla skidor i linjen har vanligt spann som avslutas i en relativt liten tiprocker. Det är snarare en lång tip än en tiprocker egentligen, men det räcker för att skapa lite extra flyt och en modern hanterbarhet i svänginitieringen. Precis som väntat är graden av rocker ökande när bredden växer.
Cham 127 är den bredaste Cham-skidan och det är en skida som på pappret är intressant. Tipgeometrin sticker ut med vad som ser ut att vara ett långt indrag. Vid närmare besiktning ser man att det faktiskt inte riktigt är så. Skärningen rätas bara ut rejält, men det finns fortfarande en radie kvar, om än klart längre än i skidan i övrigt. Det verkliga indraget är därmed ganska kort, men någon form av grafisk synvilla lurar blicken och det ser ut som att den har ett långt indrag. Rätad skärning är en bättre term i det här fallet.
Hur går den då? Tja, Markus och Jon är inte alls positiva i sina kommentarer. Markus utbrister efter ett par åk:
"Rolig i mjukare partier och i kortsväng i uppkört. Men den går också helt värdelöst på all form av fast eller ens preparerat underlag så fort jag åker med, eller ens söker, skär. Bygget i sig andas kompetens och sedvanlig Dynastar-kvalitet. Men nosen. Nosen. Den fungerar riktigt dåligt. Något diametralt fel tar överhanden när man initierar svängen. Jag upplever det som att fronten helt enkelt går åt fel håll när jag sätter an skäret. Det har nämnts ibland att det kan hända med ett rejält indrag, men här är det nog snarare så att det gömmer sig en längre radie där framme efter att skärningen rätas och det kan vara den som tar över tidigt i svängen. Det är svårt att säga vad som egentligen händer, men jag får hålla i skidan - alltså aktivt dra den inåt för att den inte ska sticka iväg. Det händer i princip i varje sväng också. Enormt skumt och otryggt och det känns som att ytterskidan hela tiden vill sticka iväg. Känslan är ovanlig. Det är första gången på många år som en skida mer eller mindre totalt falerar för mig på ett skidtest. Bra bygge, men riktigt konstigt beteende på fast underlag."
Jon är inte lika hård, men har också stora problem i skär i pisten:
"Det här är en trevlig skida som är välbyggd med touch åt det raceiga hållet. Den har ett tydligt släktskap med gamla Prorider, men visar ett bättre isgrepp. Cham127 känns smidig i kortsväng trots att den är relativt stor och den är väldigt stabil också. Jag kunde känna lite på skidan i lösa partier i stängda pister och i några skogspartier och det känns initialt som den skulle kunna gå ganska bra i planande snö. Det är för lite rocker för att den ska kunna mäta sig med de bästa puderlaggen dock. 2013 räcker det inte med lite tipböj och 127 i midja för att gå in i topp i puderkategorin. MEN så var det här med att ligga på skär i pisten och det är ett stort men. Om skidan liksom börjar slå bara lite när man ligger på kant går en punkt framför svängradiens slut in och liksom rätar ut skärningen och ersätter den aktiva radien med en längre. Jag stannar upp och undrar vad fasen det är som händer egentligen när skidan kantas på fast underlag. Den driver snett på något konstigt sätt. Det kan inte klassas annorlunda än RIKTIGT störigt och det är helt ohållbart att åka runt med 127:an i testpisterna. Möjligen kan det gå att trimma bort med en rejäl rundning, eller tom 45 graders total eliminering av kanten, vilket i så fall skulle göra skidan till en trevlig charger. Med nuvarande skärning och trim i kombination med den konstiga skärningen blir svaret enkelt: Nej tack!"
Teståkarna är alltså inte nöjda med fastsnöegenskaperna på skär framförallt. Det går att göra det enkelt för sig och säga att 127:an är en puderskida som inte behöver fungera i hårda pister, men det håller inte riktigt. Det blir så gott som alltid en del åkning på fast underlag, även om man prickar in en pudervecka i Alperna. När man flyttar sig i systemet eller när man hamnar på en avblåst sida som ska passeras, då måste skidorna fungera skapligt. Med 127:an rekommenderas därför en rejäl översyn av kanttrimmet, framförallt i fronten. Testa innan köp blir rådet.
Dynastar Cham 107 184cm, 137/107/122mm, r=20m
Testad i: Åre
Testad av: PNyberg och MnO
Vi tar ett steg ner i bredd i Cham-serien och hamnar då något förvånande på 107mm istället för 117 som annars hade varit en lagom bredd för många offpisträvar som letar allroundlagg. 107:an är då med andra ord den skida som ska fungera som en varjedagskida för det stora flertalet offpistinriktade åkare när det inte har dumpat nog för 127:an.
Överlag är Cham 107 en skida som är svårläst. Den är neutral i balansen och väldigt tyst mot snön. Den förmedlar väldigt lite känsla och efter tre åk är jag nästan lite förvirrad. Jag brukar ha mycket att säga om en skida, men den här talar inte till mig överhuvudtaget. Den gör vad den ska, den har ett ok isgrepp, men den saknar helt och hållet karaktär och är lite småtrist att åka runt på, trots att den överlag är smidig både i svängväxlingar i skär och i trixig kortsväng. Så visst fungerar det, men det är snökontakten som är trist i kombination med en geometri som gör den snäll och ganska död i reaktionerna. Konstruktionsmässigt känns den som en klassisk Dynastar. Det är racingbas i konstruktionen och hela skidan andas kvalitet. Men åkglädjen, Dynastar... var är åkglädjen?
När MnO har svårt att läsa skidan får PNyberg ta över. Han luftar 107:an under ett par åk och håller med i det mesta. Han tycker inte att skidan bjuder in till lek alls, utan istället att den känns lite framtung och inriktad på fart i typisk Dynastaranda. Han känner också en lite konstig känsla tidigt i svängen där spetsen liksom växlar mellan två grepplägen, precis av samma typ som Markus och Jon beskrev rörande 127:an. Det krävs att man är medveten och trimmar fronten för att få ut max av den här skidan, alternativt vänjer sig efter någon vecka. Vidare kommenterar han:
"Ända sedan jag först såg de första bilderna på Cham-serien så har jag tänkt...wtf Dynastar?
Det är en märklig och lite smått semimodern shape där man blandat indrag och tiprocker med ett ganska aggressivt spann som förvånande nog går HELA vägen ut i tailen. Trimmet på skidorna var av det slöare slaget och de isiga partierna högst upp i Störtloppet blev mest balansträning. Istället för att halka omkring där tog jag med 107:an på ett par par varv i outpisten till höger om nämnda nedfart. Föret varierade mellan stenhård blomkål, puderliknande orörd snö och lätt bristande windfuck. Skidan var lätt att hantera och kändes smidiga. De är inte alls så tungrodda som jag annars förknippar med Dynastar. De krävde dock aktiv åkning och gärna konstant plöstryck mot den tyngre tippen för att den skulle lyda fullt ut. I slagig hård offpist, eller i pist märker man att det är en skida med metallinslag. Fartstabiliteten är mycket god även i den beskedliga 184cm-längden"
Sammantaget en skida som är smått anonym i snökontakt, men som däremot har en del udda drag i balans och skärning. MnO gillar inte, PNyberg ger godkänt. Återigen rekommenderas ett test före köp för alla utom inbitna Dynastarfantaster.
Blizzard Gunsmoke 186cm, 140/114/130mm, r=23m
Testad i: Åre
Testad av: MnO, PNyberg, xJONx, MarkusO
Blizzards modellprogram innehåller en hel del guldkorn och Gunsmoke är en av dessa. Det här är en skida som tillsammans med Salomon Rocker2, Nordica Patron och Black Crows Nocta går i frontlinjen för den nya generationens mångsidiga offpistskidor. De har alla gemensamt att de har en framflyttad bootcenterplacering med inspiration från tidigare generationers bc-jibbers. Det är skidor som har lyckats få åkare som tidigare bara tittade åt chargers att börja åka på mer lekfulla verktyg och många är de som har insett att de faktiskt åker bättre på skidor av den här typen jämfört med raka hårda plank med bindningen monterad på -12cm. Hur eller hur så är Gunsmoke en skida med mått som representerar trenden just nu, om än kanske med en dragning åt det traditionella hållet. 10mm taper, 114mm i midja och 23 meters radie. Konstruktionen är en välbyggd klassisk sandwich med lätt nerdragen topsheet, vilket också är helt i linje med vad som är mest populärt på marknaden för stunden. Gunsmoke är en skida som står med en fot i jibbsektorn och en fot i freerideditot. Många jibbers hade säkert önskat att Blizzard gjorde en skida som var en mer ren bc-jibber, men än så länge får de hålla tillgodo med Gunsmoke och det är inte fy skam det.
Gunsmoke är en relativt odämpad skida, i alla fall i jämförelse med flera av Blizzards övriga modeller. Den har ett uns av krispig kolfiber i botten, men den kan ändå klassas som en skida med en klassisk metallfri glasfiberkaraktär. De första åken känns skidan lite greppig i fronten och den överstyr en del, men när man har vant sig kan man snarare använda de egenskaperna till att snabba upp svängarna och liva upp åkningen. Gunsmoke drar tydligt in i sväng och den är rapp ur med en spänstig retur. Isgreppet är bra, men skäret är aningen diffust på hård snö. I mjukare snö hänger skidan med riktigt bra i kortsväng och spårar oklanderligt även i skär med rejält med tryck. Den blir lite flytig i grovkristallsnö, speciellt i jämförelse med metallförsedda skidor.
Markus:
"Klart folkligare framtoning än Cochisen och jag gillar den mer tack vare att den är så lättåkt. Den saknar lite av det obevekliga spåret, men å andra sidan är den lekfullare och lite vänligare. Den uppmanar fortfarande till att forcera och mata på i trycksatta svängar. Överlag är den förutsägbar och bjuder inte på några överraskningar, vilket snabbt inger förtroende. Jag behöver ingen inåkning alls, utan hoppar bara på och kör."
Jon:
"Jag tycker det är gött att stå mer centrerat än på t.ex. Blizzards Bodacious och jag hamnar mer rätt i balansen. Gunsmoke spårar extremt bra i vissa typer av underlag, men den är lite flytig i grov snö, speciellt där det finns lite rullklot. Den känns lätt och smidig överallt dock. Kan tycka att den är väl krispig i en del lägen och hade nog gärna sätt en liten liten bit gummi till. Skoj skida dock."
PNyberg:
"Förra året fick jag en förhandstitt och lite kläm tack vare Freerides egen Utter och nu får jag i Åre chans att åka en vända på Gunsmoken. Flexet är vad jag skulle kalla för medelmjukt, vilket känns ganska otypiskt för Blizzard. Det gäller i synnerhet deras lite äldre skidor med Titan Pro i spetsen som var hårdare än det mesta. Stabila som tåg och bombarpotential utöver det vanliga, men också för hårda för de allra flesta i praktiken.
Gunsmoke är, enligt mig, deras första riktigt lyckade försök att bygga en modern BC-jibb-skida. De har tidigare haft Big Akira som jag tror få känner till och än färre har åkt. Uppföljaren The Answer, som kom med Blizzards railsystem (IQ) som gjorde att du kunde relativt enkelt byta bindning utan att borra om, är väl något mer känd...men blev ingen direkt succé trots att det var en kanonskida.
Mitt första intryck av Gunsmoke är att den känns betydligt styvare än vad man skulle kunna tro efter en handflexning. Den beter sig också betydligt biffigare i alla parametrar jämfört med mina förväntningar. Greppet finns där och är, enligt mig, helt okej, även om det inte når upp till de allra bästa. Balansen i skidan är fin och den är lätt att få med sig överallt. Jag upplever ingen hookighet alls och känner att jag fort blev vän med Pistolrökarna.
Trots att de har prickat bra på det mesta så är det ingen skida som sticker ut för mig. Jag ser detta som en fin Åre-skida, och kanske alpskida för en åkare som varken ska jibba till tusen, eller åka machschnell över megapucklar. Den träffar brett i målgruppen, men den har heller ingen specialitet som gör att den lyfter från mängden. Sen om det är bra eller dåligt låter jag vara osagt. Ibland är det bra att hålla sig i mitten..."
Gunsmoke är ett typexempel på en riktigt bra skida av år 2013. Att åka Gunsmoke är hela tiden kul och inspirerande och det är ju så åkning ska vara. Den här är en kanonskida för en säsongare eller en åkare som vill ha en enda skida som i första hand är en offpistskida, men som ändå klarar det mesta. Rekommenderas varmt.
Blizzard Cochise 185cm, 135/108/123mm, r=28.5m
Testad i: Åre
Testad av: MnO och MarkusO
Cochise är Blizzards representant i 110mm-klassen och det här är ett par rejäla doningar i jämförelse med det mesta annat. Den spelar i samma klass som tex Project 110 från Extrem och Katana från Völkl, dvs det är skidor med tydlig metallinblandning och mycket stabila egenskaper. Cochise är byggd med Blizzards numera välkända flipcore-teknologi, vilket innebär att det är en svag continious rocker som är infräst i kärnan istället för att kärnan är böjd via pressning. Om det gör skillnad eller ej har diskuterats till döddagar, men Cochise är i alla fall ytterligare en riktigt fin skida från Blizzard.
Shapen är ovanligt rak med nästan 29 meters radie. Det känns därför lite ovant när man kliver på Cochise efter att ha åkt mängder med skidor med radier mellan 18 och 23 meter. Den långa radien tillsammans med ett hårt flex gör att Cochise inte svänger speciellt mycket. Här krävs det fart, utrymme och kraft för att det ska börja hända något. Fartstabiliteten är i absolut toppklass och skidan ligger lugnt och stabilt. Den bestämta Blizzen störs inte nämnvärt av vare sig isiga partier, ojämnheter eller andra oviktigheter som kan tänkas dyka upp framför spetsarna. Isgreppet är i det närmaste vulgärt bra. Under söndagen i Åre är Stjärnbackens högra kant otroligt isig och det är få skidor som kan klassas som kaxiga där. De flesta bettar inte alls, oavsett hur bra teknik man har. Med Cochise kan man konstatera att det förmodligen är lite hårt, men bettar det gör det. Så inihelvete. Det spårar helt felfritt och det känns nästan overkligt med tanke på hur svårt det just var med i princip alla andra skidor för dagen.
Bettet gör också att Cochise blir en smula svåråkt. Den är inte direkt lättsladdad och det hugger ibland ganska rejält när man hamnar lite fel. Skidan känns också tung och stor på snön, trots att den bara är 108mm bred och 185cm lång. Anledningen är enkel. Det här är ett bastant bygge med massor av metall, gummi och hårt trä. Det kommer aldrig att bli lätt och det är inte meningen heller. Snökontakten är därefter och påminner om en GS-racer bestyckad med en dämpande platta. Det är dovt och en smula dött. Det som livar upp skidan i viss mån är rockerkurvan. En lång full rocker gör som vanligt att skidan får en känsla av servo och den initierar svängarna enkelt och smidigt, men mycket tidigt i svängen är det därefter kraft och insats som gäller.
Cochise är en äkta högprestandaskida för åkare som gillar att ta i och som åker fort och hårt, eller för de som väger mer än genomsnittet. Kan man tämja den kommer de natt uträtta stordåd och nåde den som försöker hänga på en duktig åkare som har ett par Cochise under fötterna.
Markus sammanfattar: "Cochise ger ett riktigt kassaskåpsintryck med en välbyggd och solid känsla. Den går lätt in i sväng och är brutal på kant när du trycker på. Returen i svängväxlingarna är tydlig. Kantbettet innehåller mycket närvaro och är direkt. Ibland blir det dock lite för rejält för min smak. När jag kommer lite fel och sätter lite plötsligt tryck är det lätt att det blir lite hugg. Skidan belönar åkaren när man gör rätt, men straffar densamme när man gör fel... Trots det bastanta greppet känns dock skidan inte tung på något sätt, snarare lätt på snön. I lite lösare underlag är den rentav lättkörd. En av årets bästa för åkare som värderar pistprecision och hårdsnökompetens högt."
Hendryx Rhino Chaser 188cm, 150/120/145mm, r=21m
Testad i: Åre
Testad av: PNyberg, MnO
Hendryx fortsätter att utveckla sin produktlinje och behåller sina befintliga modeller ytterligare ett år, med vissa modifikationer. Rhino Chaser är nu inne på sitt sjunde modellår och inte så mycket har hänt de senaste två åren. Skidan har gått från fullt positivt spann, via fullrocker till den nuvarande varianten med ett lågt spann och en ganska lång, men låg tiprocker och en aning spannsläpp i tailen. Rockern har blivit en smula tydligare i år, vilket välkomnas, eftersom Rhino är en skida som blir lite väl svåråkt om spannet tar över. Konstruktionen är klassiskt Hendryx med en full on racesandwich med dubbla titanallager och mycket dämpning. Flexet är definitivt åt det hårda hållet och fokus ligger som vanligt på bett och spårvilja framförallt på fast underlag.
Rhinon har tagit MnO på ett antal åkturer genom åren och det blir inget undantag den här gången. Man lär sig aldrig
Det här är ett stort och elakt stycke skida att försöka hålla ordning på. Bitvis går det riktigt bra och det är enkelt att inse varför en del åkare hissar den här modellen till skyarna. Bettet är orubbligt och skidan hanterar verkligen obegränsat med kraft. Problemet är att den också med mina mått kräver obegränsat med kraft. Tyvärr har den gode MnO inte begåvats med sådana resurser i år heller. Rhinon är dock aningen mer lättkörd i år, vilket förmodligen beror på att testparet har betydligt mer rocker än det par som vi testade i Tandådalen förra året. När jag hamnar rätt och får ner kraften i skidan så bombar man igenom vad som helst och isfläckar, rullsnö eller vad det nu kan vara har ingen som helst inverkan på skidans beteende. Men... så fort jag gör det minsta misstag så slår Rhinon mig på fingrarna. Det vrider till i fötter och knän och man blir smärtsamt påmind om att det här är en skida för åkare som är ett antal snäpp tyngre och/eller starkare än mig. På sladd är isgreppet ganska dåligt om man inte pressar den ordentligt. Med ett så hårt flex är det svårt får tryck på kanten om man inte får ner kraft i snön. Om man däremot pressar kortsvängen eller gör som herr Luthman vill att man ska göra, dvs sätter ett stadigt skär direkt i svänginiteringen och sen ligger kvar där, ja då sitter skidan som ett skruvstäd i underlaget, eller som PNyberg uttrycker det: "Sikta på isen och tryck till... i pisten sitter den precis som jag trodde... som en våffla!"
PNyberg tar med Rhinon på en sväng uppe vid Tusenmetaren när högzon öppnar upp. Han har länge varit lite skeptisk till Hendryxkonceptet framförallt pga den korta radien och det överdjävliga greppet. För en åkare som Nyberg som gärna slarvar mer än råcarvar är inte spår och grepp prioriterat. Det gäller i synnerhet utanför pisten. För dagen körs ett varierat underlag med mjuka partier uppblandat med fastare snö och en del vindpack ovanpå en stadig grund. Nyberg testar att droppa lite smågrejor i höjd upp mot 3-4m och lattjar runt i största allmänhet med Rhinon. Han uttrycker förvåning över att skidan faktiskt är lätt att slarva ut när det behövs och att den uppmanar till en del lek, vilket han inte alls förväntade sig.
Även om Nyberg lockar fram en del lekfullhet ur Rhinon är de i grunden väldigt dämpade, styva och sväljer allt i sin väg utan nåd, vilket passar utmärkt för dagen. Någon i Hendryxtältet kallar den för linjens "tank", men det är en lite tunn beskrivning. Även om den mosar allt som kommer i vägen så finns det ändå betydligt mer kvaliteter i Rhinon. Under den biffiga ytan hittas en hel del finess, precision och reaktivitet. Det krävs som sagt kraft och fart för att hitta det, men för en stor och tung åkare så är det här en skida som kan göra betydligt mer än att bara kötta igenom ojämnheter. Ännu en imponerande skida i Rhino-serien för precis samma åkare som förut, men i ett aningen uppgraderat format.
Senast ändrad:
MnO
Aktiv medlem
MnO&Co:s SKIDTEST 2013
Hendryx 917 180cm, 132/95/126mm, r=19m
Testad i: Åre
Testad av: MnO, MarkusO, xJONx, PNyberg
Även 917 är tillbaka i ett aningen uppdaterat format. Den här modellen har alltid stått för prestanda. Man kan prata om andra skidor och man kan prata om topprestanda. Och sen kan man prata om 917. Man kan prata om isgrepp och om sanslöst sådant. Och sen kan man prata om 917. Och man kan prata om spårvilja och om obeveklighet. Och sen kan man prata om 917. Det Porscheklingade namnet har sen det introducerades innefattat några av de råaste och mest högpresterande skidor som någonsin byggts. Problemet har bitvis varit att prestandan har varit en smula svårbemästrad. Det är egentligen få åkare som verkligen kan få ut max av flertalet av de modeller som har inkluderats i serien genom åren. Undantag har funnits, som tex den första årsmodellen av 186cm:aren som var aningen snällare än övriga 917. Den hade en prestanda som var mer hanterbar för vanliga dödliga åkare. Den klassas av många, inklusive mig själv, fortfarande som den bästa pistskidan genom alla tider, i alla fall för en åkare som kommer från bredlaggssidan.
Årets 180cm-version tar ett steg mot hanterbarhet till vår stora glädje. Framförallt har tippen har mjukats upp en aning och även tailen har förmodligen tunnats ut, men det framgår inte lika tydligt. Mittsektionen är dock fortsatt mycket hård och kanske tom ännu hårdare än tidigare. Det är egentligen fel att tala om en mjuk tip, för den är fortfarande hård om man jämför med mycket annat, men flexkurvan är annorlunda mot tidigare versioner. Det gör att skidan är tydligt enklare att åka och även om man har tappat lite av den där totala renheten i skäret som har varit något av 917:s signum så är det till en klar fördel för de allra flesta. The magic 186 är tillbaka i viss mån, om än på ett annat sätt. Den första 186:an hade en lång, mycket låg continousrocker och lite lyft i tippen, vilket gjorde att den kunde avvakta input på ett sätt som ingen annan 917 har gjort vare sig för eller efter. Men 180 av år 2013 är nära, men då genom att tippen dels är lite rockad och dels genom att flexet är snällare. Det ger ett rappt och kvickt beteende i svängväxlingar, en större möjlighet att trycka ur skidan ur skäret när det behövs och bara allmänt överlag en lätthanterlig känsla. Det är framförallt egenskapen att den kan tryckas ur skäret för att invänta nästa sväng och sen när skäret sätts igen så bettar det omedelbart och betongfast. Suveränt.
Om det är rätt att ersätta rocker med mjukare flex eller ej är oklart, men fungerar bra det gör det i alla fall. Den lätthanterliga känslan kompletteras på ett mästerligt sätt med ett inspirerande sätt att ta hand om den kraft som läggs ner i skidan. Ju mer den pressas, desto mer ger den tillbaka. Snökontakten är i det närmaste identisk med tidigare år, vilket innebär en väldämpad och en smula hård kontakt med mycket metall i botten. Det smakar race och skidan beter sig som en raceskida. En suverän sådan. En klar favorit i år. Återigen är Hendryx kung på banan under en försäsongshelg.
PNyberg kommenterar efter Åre:
"Efter att ha blivit nertjatad av Alexis "Slalom" Lundmark så kände jag att det var dags att testa 917. Efter ett snabbt snack med Dr. Luthman framgår det att 180cm varianten är den styvaste och den mest "rälsiga". Och nog kan man prata om räls. Redan när jag åker från liften känner jag hur aggressivt greppet är, vinkla=grepp redan från låg fart. Jag skickar upp skidan på kant och sätter skäret och sen är det bara att hålla emot... det verkar som inget kan hända med skäret när det väl sitter. Jag har bara testat ett fåtal pistorienterade skidor de senaste åren, mest pga att det finns så mycket att testa i friåkningssegmentet att det sällan går att prioritera. Det har helt enkelt inte varit intressant nog för att riskera att inte få testa alla offpistskidor man vill till fördel för en pistmissil och det är samma situation för resten av gruppen. Man hinner inte allt helt enkelt.
Flexet är styvt som bara den och tillsammans med tyngden skvallrar det om en skida som nog hade stått överst på pallen i det gamla Whistler-testet (dvs låt en skida falla från stående till platt på belaget. Om skidan inte skakar eller vibrerar är det en bra skida...).
Jag körde ett antal teståk och hade hela tiden ett leende på läpparna. Skidan vill åkas fort och aggressivt och den vill svänga massor. Ge den lite utrymme (vilket tyvärr inte fanns i överflöd den dagen), kanta tills du spyr och känn hur du eurocarvar dig fram. Detta är någon slags gay-carve-eufori man befinner sig i, och jag blir nästan blek i ansiktet av bara tanken att jag har åkt och svängt så förbannat mycket...OCH haft kul medan jag har gjort det?!
Skidan låser verkligen in i sväng den bestämmer radien själv. Jag har svårt att variera radien i någon större utsträckning, utan det blir jämna, runda likformade svängar. När jag försöker pressa pressa 917 för att svänga mer orkar jag inte riktigt. Den är helt enkelt för rå för mina ben och min teknik. Det hade varit riktigt kul att se vad en åkare med RIKTIGT bra tryck och teknik skulle kunna göra med den här skidan. Någon som kan ringa Ligety?
En mycket imponerande detalj är något som MnO har nämnt tidigare och det är man kan ligga på gränsen till skär och invänta sväng. Ställ dig i sväng, släpp ut skidan på sladd en aning och sen när man trycker till i kantningen så drar skidan dig in i skäret med en i det närmast löjlig kraft."
Sammanfattat är det en skida som återigen imponerar storligen på oss testare. Vi säger som vi brukar när det gäller 917: Kommer du från bredlaggssidan och vill ha en pistskida med en biffig känsla, då blir det inte mycket bättre än så här.
Hendryx 917 172cm, 130/92/124, r=17m
Testad i: Trysil, Åre
Testad av: MarkusO, xJonx, PNyberg
Vi tar ett steg ner i längd i 917-serien och hamnar då i bindningen på den 172cm långa varianten. 172 må låta kort, men det är trots allt en pistskida som kan åkas kortare. Alla tre teståkarna gillar skidan, även om PNyberg saknar den där riktiga bettskenekänslan från 180cm-varianten. Hur man än vänder och vrider på det så är 172:an en i det närmaste oöverträffad carvingmaskin i sitt segment.
172cm 917 räcker alldeles utmärkt för de allra flesta om ärligheten ska fram och den har alla kvaliteter från storebror, fast i ett mer lätthanterligt format och med ett mjukare flex. Den är pigg i bygget och är lite mindre dämpad än vad man förväntar sig, även om den i relation till det mesta annat är mycket stabil och trygg. Jon nämner tom att han känner lite krisp i botten och det är inte vanligt med Hendryx annars. Den sitter något helt oerhört i skäret och spåret är obevekligt även över de mest isiga partierna. Den är nästan overkligt bra på hårt underlag. Den korta längden gör att radien är kort och det gör att skidan blir ganska on-off i skäret. 180-skidan har en större dynamik och kan mer avslappnat skiftas mellan sladd och skär och allt däremellan. Den kortare skidan låser sig lite mer in i skäret och blir mer binär när den ska pressas ur spåret. Det märks framförallt när man behöver ta ner farten och inte har kraft/mod/utrymme att göra det genom att runda upp de skärande svängarna.
Skidan har blivit markant snällare in i sväng än tidigare år som vi upplever det. Kanske är det på grund av en ny form på tippen. Det är återigen mer tydligt i 180cm-varianten, men det märks även i de kortare längderna. Just ingången på svängen är det som gör att Hendryx har tagit ett steg framåt med den här skidan. Den ger lite extra tid innan svängen och man får någon liten tiondel extra på sig att ladda upp inför kommande sväng. Det ger en trygghet och kontroll som tidigare inte fanns. Speciellt tidiga 917 i 178cm längd var verkligen pang på in i sväng från första kantningsmillimetern, men den egenskapen är i.o.m. årets skida nertonad. Jon saknar fortfarande en lätt fullrocker, eftersom han har tyckt att det är det som gav Hendryx skidor deras unika karaktär. MnO är beredd att hålla med där. Ett lite lägre spann hade uppskattats, även om det är extremt fina detaljer vi pratar om i det fallet.
Hendryx Cash Is King 180cm, 155/127/150mm, r=19m
Testad i: Trysil
Testad av: MarkusO
Cash är Hendryx bredaste skida och den tas med på ett par åk av Markus i Trysil. 127mm är brett och fronten på 155mm är inget annat än rejäl. Men bredden maskeras med hjälp av en väl tilltagen rocker och duckmontering. Jag förstår inte riktigt idén med att ha så mycket skärning i ett så brett paket, men visst - det funkar ju riktigt hyggligt. På snällt underlag, som det handlar om när jag luftar Cashen, klarar jag att driva skidan. Frågan är om det blir lite stökigare bara... Det är ytterst tveksamt om jag med min vikt och teknik pallar all bredd som ska hanteras. Bakänden är väldigt väl avvägd när det gäller närvaro och tryck och den blir aldrig hooky eller bångstyrig, utan beter sig följsamt och förutsägbart. Det är i, i rak kontrast till med 917, lätt att driva ur den ur skäret och variera med kortsväng, skär och varianter däremellan. Det blir trots allt några väldigt trevliga åk, men jag får med mig känslan att jag med den mängden sväng skulle vilja haft något smalare, alternativt rätat ut den en del. Med 127mm bredd förväntar man sig full puderprestanda och det kommer man aldrig att få med en så här hård skida med så mycket skärning, hur man än lägger rockern.
Amplid Lexington 188cm, 155-130-151mm, r=21,5m
Testad i: Trysil
Testad av: MarkusO
Amplid är en doldis i Sverige och har inte gjort mycket väsen av sig. Skidorna är populära i vissa kretsar, men har aldrig lyckats nå ut till någon större publik, trots en del intressanta shaper genom åren. Lexington är en 130mm mjuk mittmonterad bc-jibber med rejält med rocker och fullt puderfokus. Tursamt nog har det fallit åtminstone en del nysnö och Lexen går riktigt skapligt i de 15cm nytt som har kommit i Trysil under natten. Med 130mm midja och mycket rocker behövs det inte så mycket för att det här och där ska kännas bottenlöst. I den mjuka snön är skidan kvick och kul, men den är samtidigt väl nervös för input. Det en skida som hela tiden måste styras och den gillar inte att åkaren avvaktar mellan manövrar. Redan i medelfart känns det som att skidan vinglar en aning och det finns tendenser till att den drabbas av s.k. gungbrädeeffekt, dvs att den blir mycket känslig för viktplacering och blir instabil i längsled i mjuk snö. För dagen är det rejält med dimma och en hel del folk i backen, så några högre farter kan inte testas. Längre ner i systemet ligger ny, men smått blöt kramsnö och där är Lexington ingen höjdare. Bredden gör sig direkt påmind och skidan blir jobbig att kanta och ostadig och lite vridig på skär. Den här passar bäst som en komplementskida för snöiga dagar för en lekfull säsongare eller för någon som vill ha en mycket reaktiv pudersurfare.
Amplid Hill Bill 180cm, 141-112-129mm, r=23m
Testad i: Trysil
Testad av: MarkusO
En mer allroundinriktad skida med liknande shape som Lexington, men med mindre tailrocker och en betydligt smalare midja på 112mm. Skidan ser utpräglat välbyggd ut och andas kvalitet. Det gör för övrigt även Lexington, men det är förmodligen tack vare grafiken på HillBillen som den upplevs som ett snäpp snyggare i finishen.
Hill Bill känns trots en rejäl twintip och en bc-jibbinriktning ganska traditionell i balans och beteende. Tip och tailrocker finns där, liksom ett lätt spann på mitten, helt enligt standardformulär 2013-A. Skidan ser välbyggd ut och andas på något sätt kompetens och väl på snön fortsätter den att imponera. MarkusO konstaterar att skidan passar honom perfekt med en mix mellan modern montering och traditionell balans. Det här är ytterligare en i raden av mycket lyckade skidor i kategorin jibinfluerade freerideskidor med hybridspann. Markus tycker att monteringen sitter lite långt bak på testparet och hade förmodligen valt att montera fram den en aning, men stortrivs ändå under ett antal åk. Den är mycket smidig för breddklassen och den är rapp, förutsägbar och allmänt kvick och rolig. Allt är paketerat i ett välbalanserat chassi som dessutom är mer än nog stabilt när det går undan över ojämnheter. Ännu ett alternativ för den något konservative åkaren som vill flörta med moderna attribut, men ändå behålla tryggheten av en traditionell balans.
Hill Bill är ett stycke neutral briljans. Hoppa på, åk och njut.
Völkl Shiro 183cm, 151/119/135mm, r=26m
Testad i: Trysil
Testad av: xJonx
Jon besöker Völkltältet i Trysil och tar med förra årets populäraste Völklskida, Shiro, med ut på en sväng. Jon är numera helt inåkt på modern balans och har sina Rocker2:or monterade på -3cm. Han trivs inte alls på Shiron, även om han kan konstatera att det förmodligen finns en hel del åkare som förmodligen gör det. Jon förklarar läget:
"Det känns som man står typ 20cm bakom TC och har väldigt mycket skida framför sig trots den beskedliga längden 183cm. Shiro har en EXTREMT tydlig framände i pisten. Det känns som det bara är framför bindningen det svänger och sen hänger resten av skidan på. Väl på skär ligger den dock fint med en lugn och stilla karaktär och inger nog självförtroende för de flesta. I det lilla lösa är den lätt att vika in med den stora framänden och går ganska trevligt. Frontbredden kräver inte mycket kraft, men den går ändå lite sävligt tillväga när den byter riktning. Bygget känns som en upplättad Katana som inte är inte är lika styv och metallig, men Shiro är fortfarande ganska dämpad. Den här skidan påminner mig faktiskt om Salomon BBR fast i ett bredare (och inte minst i ett mer socialt accepterat) format. Liksom Amplidskidorna testas Shiron under dimmiga förhållanden och det gick inte att åka speciellt fort. Därför kunde inte stabiliteten testas med någon trovärdighet.
Shiro är definitivt en bra skida, men den har gått åt helt motsatt håll mot vad tex R2 och andra skidor i den kategorin har gått idag. Tror dock det är många bakåtsträvare som gillar att stå långt bak och folk med i viss mån en smått taskig teknik som tycker att den är trygg “när det går fort" som kommer gilla den. Jag känner att jag skulle vilja ha en halv dm mindre taper och flytta fram bindningen ett par dm..."
För test från fler åkare, se förra årets test.
Faction 3.Zero 183cm, 142/112/132mm, r=25m
Testad i: Åre
Testad av: MnO
Faction är ett märke som har levt en anonym tillvaro i de flesta kretsar, men de har fått ett rejält uppsving det senaste året efter att de signade legenden Candide Thovex förra vintern. Ett genidrag rent marknadsföringsmässigt som sammanföll med att Candides tidigare projekt CoreUpt drabbades av ekonomiska problem. 3.Zero är en skida som har funnits i många år och den var tidigt ute med hybridspann, vilket har blivit i princip standard på marknaden idag. Shapen är neutral med 25 meters radie fördelade med 10mm:s taper. Indrag saknas och skidan ser väldigt traditionellt bc-jibbig ut med fulla rundade tips och en relativt centrerad monteringspunkt.
En del skidor kan man med ganska god precision gissa sig till i förväg hur de ska kännas på snön. En stenhård metallbiffig skida känns på ett visst sätt och en keramisk Völkl känns på ett annat, men lika karaktäristiskt vis. 3.Zero däremot förvånar mig rejält när jag väl börjar åka. Istället för en lite nervös sprallig bc-jibber som den ser ut att vara bjuder 3.Zero på massor av grepp, spår och pondus. Det känns nästan som det har smugits in lite metall på vägen någonstans, även om det känns lite osannolikt rent logiskt. Dämpningen är kanonfin med mycket närvaro, men ändå bra filtrering av slag och ojämnheter. Isgreppet är också suveränt bra och Factionlaggen spårar tryggt och säkert med fullt tryck även över de hårdaste partierna. Mycket imponerande för en skida i den här kategorin och återigen en stor, stor överraskning. Man ska som vanligt inte döma katten efter pälsen.
Vad som stör i upplevelsen är tailen som är bred i uppböjningen, vilket medför att den kastar upp otroligt mycket snö. Det är en riktigt gammal god twintipkvast med snö som sprutar upp bakom en så fort man åker i snö som är det minsta mjuk. Det kan ju tyckas vara coolt, men den kraft som åtgår för att skicka upp snön halvvägs till månen hämtas från åkriktningen och ingen annan stans. I grovkristalligt pärlsocker som det är gott om för stunden bromsar det så mycket i ytterskidan att jag har svårt att få med mig den. I vårsnö hade det varit än värre förmodligen och i lite satt 3-4 dagar gammal kallsnö kan det inte vara annat än ett tydligt problem. En liten störig detalj hos en i övrigt riktigt, riktigt bra skida.
Black Crows Nocta 188cm, 146/125/140mm, r=18m
Testad i: Åre
Testad av: MnO, xJONx, MarkusO
Nocta är en hyllad skida som kom förra året och som är tillbaka oförändrad i år, förutom det obligatoriska dekaltrimmet i form av ny grafik. Same shit different colour, helt enkelt som så många gånger förr. I det här fallet skulle man snarare kunna säga "same gold, different colour" dock och det är nog många som är tacksamma för att Black Crows inte har gått in och petat i något som bevisligen är bra som det är. Nocta är en rejält bred skida med en modern balans och kort radie på 18m. Tapern är begränsad med endast 6mm skillnad mellan fram- och bakände och hela skidan andas symmetri. Rockern är liksom shapen ganska unison fram och bak och den är ganska kort, men tydlig och har lite lowrisetendens, även om sluthöjden är ganska hög. Konstruktionen är åt det dämpade hållet med ganska mycket gummi. Flexet däremot är till skillnad från de flesta andra Black Crows-skidor genom åren ganska snällt. Det här är en skida som blandar den vuxna känslan hos de svarta korparna med den lekfullhet och lättsamhet som man förväntar sig av en skida i den här kategorin.
För testgruppen var det här en skida där åsikterna gick isär en aning. Jag, MnO, gillade den inte riktigt fullt ut. Jag upplever den som lite småseg och inte alls så poppig och rolig som många recensioner säger. För mig kunde den definitivt ha bantat ner sig 5-6mm. Då hade den blivit rappare och roligare, utan att förlora speciellt mycket av flytet i bra snö. Jon däremot hissar den stort och kallar den för en av sina favoriter. Det förklaras förmodligen med att han åker hårdare och därmed får ner mer kraft i skidorna.
Markus:
"Njae. Jag hade stora förhoppningar på Nocta, men jag är besviken efter test. Jag tycker den är för lös bak och den är också allmänt tunggungig i manövrar och när det är stökigt. Jag tycker den är för mjuk och hittar inte alls lika rätt som med Sevun (se nedan). Den är snäppet för stor för sitt eget bästa på mina fötter. 115 istället för 125 i det där bygget hade passat mig bättre. Eller också behålla måtten, men liva upp skidan en aning med mer krisp och spänst"
Jon:
"Jag tycker det här var en väldigt väl avvägd skida och jag trivdes verkligen på den. En av årets bästa skidor för mig och en av testvinnarna i kategorin. Den beter sig lugnt och sansat med lagom mycket närvaro och finkänsla i snökontakten. Jag upplever Nocta som lekfull, men ändå relativt stabil. Shapen går förmodligen väldigt bra offpist också, samtidigt som den är fullt godkänd och oftast rent underhållande i pisten. Jag skulle definitivt kunna åka runt med den här som huvudskida för Alperna. Gruppen åsikter går isär en hel del när det gäller Noctan, vilket annars inte är så vanligt och det förvånar mig. Det kan eventuellt vara en kanttrimsfråga, eller också kan det vara små skillnader mellan årsmodellerna. MnO och Markus åkte på fjolårsskidor och jag åkte på årets. Enligt tältpersonalen skulle det bara vara en grafikuppdatering, men det kan också skilja i trim, kantskick eller liknande och det påverkar säkerligen intrycken."
Testresultatet känns något osäkert, eftersom vi upplevde skidorna så olika. Som Jon säger ovan så var det två olika årsmodeller som testades och Markus och MnO gillade inte fjolårsskidan som fanns på test i Åre, medans Jon hyllade 2013-modellen som testades i Trysil. Vi låter det vara osagt om det påverkade testintrycken eller ej, men det är troligt med tanke på hur rapporterna ser ut. Det är sällan som det skiljer så mycket i intryck.
Black Crows Sevun II 191cm, 146/117/136mm, r=25m
Testad i: Åre
Testad av: MnO, MarkusO
Långköraren Sevun har i år fått tillägget II i namnet och det är sannerligen en uppgradering det handlar om. Sevun har alltid varit en bra skida, men den har känts omsprungen av modernare shaper i sin brist på vettig rockerlösning. I takt med att man vänjer sig vid rockerskidor märker man vilken skillnad det gör i hanterbarheten på alla underlag, oavsett om det är lössnö, uppkört, mjukt, eller som i helgens fall fast pistunderlag med mjuka partier. De tidigare versionerna av Sevun har känts stora och lite otympliga, om än med fina prestanda för de som har kunnat hantera dom. Den nya rockade varianten är så otroligt mycket mer lättåkt att man häpnar över hur stor skillnad det kan göra med att justera flexkurvan och lägga till en rejält tiprocker. Det är fortfarande en skida som kräver en hel del kraft och den kan säkerligen även i den här versionen hantera tunga åkare som står på ordentligt, men den stora skillnaden är att skidan nu är åkbar med full behållning även för en åkare i 70-75kg:s-klassen.
Sevun är ett bastant bygge med mycket fiber och en ganska tjock träkärna och det är en äkta charger, även om den har gjorts tillgänglig för fler i år. Den är också ganska tung och känns allmänt stor direkt när man plockar den i skidstället. På snön beter sig skidan därefter och är lugn och trygg i alla rörelse, men samtidigt är den inte alls svåråkt. Den hänger med direkt när man sätter skäret och plockar villigt in kortsväng efter kortsväng. När det stökar till sig får man lägga ner lite mer kraft, men den svarar och styr relativt rappt ner mellan ojämnheterna. Släpper man ut den i större åkning sitter den kanonbra på underlaget och stabiliteten som alltid har kännetecknat Sevun finns kvar och skidan brakar igenom eller över det mesta utan att klaga.
Markus fyller i:
"Stor, chargig och tung. Det känns redan på väg mot liften att det är rejäla grejer under fötterna. I år har den fått tiprocker, vilket verkligen har gjort modeller mer tillgänglig. Jag har inga problem att driva skidan, även om det kräver mer motivation och kraft än med något annat jag testar under helgen. Så länge benen är pigga och humöret på topp är det inga problem alls. Sevun går riktigt bra. Jag gillar den verkligen. För stor för mig som endaskida, men som charger när andan faller på skulle den utan tvekan leverera."
Sevun av år 2013 är med bred marginal den bästa versionen hittills. Gillar du Black Crows större skidor från tidigare år kommer du att älska den nya Sevun.
Head GTO 200 190cm, 117/62/99mm, r=15.8m
Testad i: Åre
Testad av: MnO
Head GTO är en udda fågel i den här samlingen skidor. Det blir den enda pistskidan som testas i år, men eftersom den är en så speciell skida känner jag mig tvungen att ta den på en sväng i backen. Det är egentligen ointressant att testa skidor som står så fullständigt ensam i sin kategori, men eftersom den kördes ett antal åk, så tänkte jag i alla fall lämna en kort rapport. För den som inte känner till projektet är det i princip en replik från Head tillsammans med Ted Ligety på FIS beslut att ändra reglerna för radier på storslalomskidor. GTO:n är en skida i riktig fullängd med racinginspirerad konstruktion och mycket skärning. Förmodligen en sådan skida som Ligety gärna hade sett som tillåten på tävlingsbanorna... (sen att just Ligety har varit mycket framgångsrik i världscupen efter införandet av de nya reglerna är ju en annan femma...).
GTO finns i 180, 190 och 200(!)cm. Den vi testar är 190cm-varianten, trots det något förvirrande 200-tillägget i namnet. Det är en skida som för tankarna till de tidiga timglasskidorna som var långa och hade mycket skärning. Den är så smal som 62mm under foten, vilket ändå borgar för att den inte behöver göras så vulgärt bred fram för att skärningen ska bli tillräckligt kort. 15,8m i 190cm är ändå en ny erfarenhet och något som man inte har sett på länge. Hur går den då? Jo, det går kanon, rent ut sagt. Stabiliteten är suveränt bra, även om man som bredlaggsvan åkare får passa sig lite med den smala midjan. Den skär fast på ett sätt som jag nästan hade glömt bort att skidor kan göra, men den gör också, såklart, att bettet på hårt underlag är bastant och framförallt direkt och aggressivt. Skärande svängar läggs utan ansträngning och det är ren nöjescarving i hög fart det handlar om, trots att testpisten börjar bli sliten. Vad som förvånar är att även sladdsväng och korta rappa svängar går alldeles utmärkt utan det minsta tendens till vobbling eller sladdovilja. Den är helt enkelt mycket välbalanserad och kul hur jag än forcerar.
Om den är bättre eller sämre än andra pistskidor av idag låter jag vara osagt, eftersom vi inte testade några andra, men det är en mycket trevlig skida för åkare som uppskattar den extra stabilitet och trygghet som en lång skida ger. Friskt vågat och allt vunnet, Head. En kul fläkt i det annars likformiga pistsegmentet.
Head Hammered 115 SW, 181cm, 148/113/131mm, r=19m
Testad i: Åre
Testad av: MnO och PNyberg
När vi ändå snackar om udda fåglar från Head är det lika bra att ta upp Hammered 115. Den stora frågan som vi alla ställer oss är: "Hur tänkte ni nu, Head?". Det här är en bc-jibber som vid första anblicken framstår som relativt standard. 113mm med 19m radie och lite rockerinslag är ju knappast något som får ögonbrynen att höja sig. Men när vi lägger till 17mm taper börjar vi ana oråd. Monteringspunkten som sitter enormt långt bak är nästa stora frågetecken. Har Rax skis varit inblandade? Vi provflexar skidan och konstaterar att framförallt tailen är mjuk som ett läskpapper i regnskog och dessutom är tailrockern både lång och sluthöjden är i det närmaste extremt hög. Alltså: Smal tail. Supermjukt tailflex. Massor av tailrocker. Sjukt hög tail. Extremt bakmonterad. Kan det gå att åka på?
Nej, säger PNyberg och åker skrattande ner för Gästrappet och det ser ut som att han har två clownskor på fötterna. Sällan har denne man sett så passiv ut på ett berg. Han kommer inte rätt på skidorna hur han än försöker och det är inte svårt att förstå varför när jag senare kliver i samma par. Det finns INGEN tail att jobba med. Noll. Nada. Och det finns inget grepp att jobba med heller. Lika noll och nada där, vilket gör det för dagen hårda Gästrappet till en mycket stor utmaning. Efter att vi flyttar fram bindningen 5cm börjar det ändå bli ok och skidan är inte fullt ut så oåkbar som PNyberg strax innan skanderade ut. I riktigt mjuka partier framkommer ändå idén med modellen. Den är sjukt snabbsvängd, flytig och frågan är om det går att göra en mer lättsam skida än så här som ändå sitter ihop. Det som är mest oklart är hur man kan kalla en sån här skida för Hammered? Visst, man kanske menar att man har bankat biffen mjuk med en mörhammare, men ett hammartema borde innebära något tungt och stabilt, speciellt kombination med hårdrocksgrafiken och Motörheadloggan. Hammered 115 är raka motsatsen till tungt och stabilt. Den är snarare lätt och silkesmjuk och kommer inte ens ge en bananfluga en blåtira. En grafik med rosa moln och små ponnys hade passat betydligt bättre.
Förmodligen hade den här skidan kunnat bli riktigt skön med en mer vettig monteringspunkt i vissa typer av snö, där det inte bromsar för mycket och man inte drabbas av den uppenbara risken för tip bend overload med den höga och mjuka tippen. I skog och trixig åkning kan man antagligen dra nytta av de reptilsnabba reflexerna och den otroligt lättsamma auran. Men... vi förstår er ändå inte Head. Man måste ju ändå ta sig fram till skogen och förr eller senare kommer man att behöva lägga en sväng i uppkörd snö. Lite mer styvhet hade gjort underverk utan att den hade blivit märkbart svårare att åka på. Och hur kunde den rekommenderade linjen hamna så långt bak? Oklart. Väldigt oklart.
PNyberg är som sagt inne på samma spår:
"Head har ända sedan de tidiga fetingarna haft någon form av bas till sitt märkes-DNA i form av hårda skidor mer åt det raceiga hållet. Monster 103 och de efterföljande SuperMojo är väl de mest typiska exemplena på det. Med Hammered tar Head ett ENORMT steg från dessa två klassiker.
Exemplaret som fanns på testet hade dock ändå hämtat en del inspiration från nämnda Monster 103, och det i form av monteringspunkten. Med ett traditionellt brett racebygge som M103 fungerar det. På en bc-jibber med mycket rocker är det snarare katastrofalt långt bak. Tailen är därmed extremt kort och dessutom mycket mjuk. Det finns inget stöd eller svar överhuvudtaget bakom foten. Samtidigt är nosen lång och mjuk och man fick mer eller mindre nosen på läppen när det började att bli uppkört. Jag hann inte ändra monteringen (dock gjorde MnO det och fick lite mer ordning på skidan) och det är av den anledningen svårt att i detalj recensera den här skidan.
Jag upplevde Hammered som orolig och med en total brist på pondus. Nosen ger vare sig feedback eller kontroll och tailen är för vek. Det känns som att åka på ett par snowblades. Det är framförallt monteringens fel, även om skidan är supermjuk i övrigt. Den hade kanske haft en chans om jag hade monterat fram den en rejäl bit, men den satt trots allt på rekommenderad montering, så tältpersonalen gjorde inte fel i sak egentligen. En mjuk jibbskida monterad som ett par Explosiv från början på -90-talet? Hur kan man göra ett så fatalt misstag?"
Hammered är en skida för lättviktare, damer eller för åkare som vet att dom föredrar mjuka och/eller extremt bakmonterade skidor. Flyttas bootcenter fram rejält vaknar skidan till och många som gillar mjukisar utanför pisten kan säkert trivas. Pisten däremot blir aldrig någon hemmahamn för Hammered.
No Copy True Orange 188cm, 155/120/145mm, r=?
Testad i: Åre
Testad av: MarkusO
True är något som ser ut som en serie skidor från No Copy som innehåller tre skidor med namn från citrusfrukter. Det visar sig vid en närmare granskning att det faktiskt är en och samma skida det handlar om, men den finns i tre olika grafikversioner. Skidan som testas i Åre har apelsinfärg och heter helt logiskt True Orange.
True är NoCopys charger. Det är en stor och väldigt tung skida med mycket material inpressat. Den känns tjock och är tjock i ett klassiskt sidewallbygge. Bootcenter är placerat i princip i mitten, vilket känns lite underligt med tanke på den bastanta bakänden. I åkning tar bakänden över balansen nästan totalt och den är svår att trycka ur med kontroll. Det känns konstigt att göra en nästan helt traditionellt shapad charger och sen montera den i mitten. Det är inte utan att man undrar om konstruktören bara har ritat en linje en bit fram på skidan eftersom det är trenden på marknaden just nu. Vad som inte riktigt hängde med i den streckdragningen är anpassningen av shape och konstruktion som inte alls passar med en centermonterad stance. MarkusO får inte ordning på den här besten och ställer sig frågan om vem som egentligen ska åka den här och tycka om den.
Nja, det här blir ingen fullpoängare. Långt ifrån. Skidan känns inte riktigt genomarbetat och hade definitivt mått bra av att ta en vända på ritbordet efter prototyptesterna. Den är väl styv även om man är stor och stark och den är stum, trög och allmänt bångstyrig. Den är stabil som en betongvägg, men stabilitet går att bygga in i vad som helst. Det luriga är att bygga stabila skidor som ändå är roliga att åka och där falerar NoCopy den här gången.
Fischer Bigstix 110 186cm, 139/110/124mm, r=24m
Testad i: Åre
Testad av: xJonx
Bigstix är en långlivad serie i Fischers sortiment. Fischer har legat rejält efter på friåkningssidan ett tag samtidigt som de har fortsatt sälja raceklingande wc-lookalikes till mängder av tyska alpbesökare. Det klarar man sig säkerligen bra på och då är det inte intressant att lägga ner alltför mycket insats på friåkningslaggen. Nu har det dock dykt upp nya varianter av Big Stix och de har äntligen försetts med rocker, om än väldigt lite sådan. 110:an har en knappt synlig spanniniterad rocker som ändå ger modellen ett uns av den typiska ingångsservot av tiprocker på fast underlag.
Flexet är mjukt och runt och skidan är lätt att böja igenom i åkningen. BigStix 110 är inget för den kraftfulla åkaren, utan det är snarare en mycket lättåkt, trygg och smidig skida för åkare som har lätta fötter, eller som inte lägger ner mycket kraft i åkningen. Den klarar förvånande nog hög fart ganska bra, men när den sätts under tryck i fart klarar den inte av situationen. Det fladdrar och viker sig och blir allmänt svårhanterat tills man saktar ner igen, eller släpper på trycket.
Skidan känns lätt på foten och på snön och den är ganska dämpad och lugn så länge farten hålls måttlig. På vägen mellan fot och snö finns en del gummi, men ingen metall. Träkärnan är förmodligen byggd i ett lite lugnare träslag. Snökänslan är aningen indirekt och krisp saknas nästan helt, men det är i det här sammanhanget en fördel. En skida som är så här mjuk och som dessutom är odämpad i kommunikationen med snön skulle uppfattas som väldigt fladdrig och opålitlig. Istället finns det en dov ton som filtrerar feedbacken och som ger ett visst mått av distans till underlaget.
110:an ger ingen direkt retur ur sväng eller liknande utan det är snarare en skida som ligger lugnt och sansat på snön och väntar på input. När input väl ges gör den som den blir tillsagd utan att kräva speciellt mycket insats som sagt. Det här är inget för en åkare som vill ha en skida som inspirerar till aktiv åkning, utan snarare för åkare som bara vill kliva på en neutral och lättåkt skida som tyst gör det den ska.
***
Det var allt för i år. Hoppas ni har haft en stunds givande läsning!
/Martin Ottosson
MnO
Testad i: Åre
Testad av: MnO, MarkusO, xJONx, PNyberg
Även 917 är tillbaka i ett aningen uppdaterat format. Den här modellen har alltid stått för prestanda. Man kan prata om andra skidor och man kan prata om topprestanda. Och sen kan man prata om 917. Man kan prata om isgrepp och om sanslöst sådant. Och sen kan man prata om 917. Och man kan prata om spårvilja och om obeveklighet. Och sen kan man prata om 917. Det Porscheklingade namnet har sen det introducerades innefattat några av de råaste och mest högpresterande skidor som någonsin byggts. Problemet har bitvis varit att prestandan har varit en smula svårbemästrad. Det är egentligen få åkare som verkligen kan få ut max av flertalet av de modeller som har inkluderats i serien genom åren. Undantag har funnits, som tex den första årsmodellen av 186cm:aren som var aningen snällare än övriga 917. Den hade en prestanda som var mer hanterbar för vanliga dödliga åkare. Den klassas av många, inklusive mig själv, fortfarande som den bästa pistskidan genom alla tider, i alla fall för en åkare som kommer från bredlaggssidan.
Årets 180cm-version tar ett steg mot hanterbarhet till vår stora glädje. Framförallt har tippen har mjukats upp en aning och även tailen har förmodligen tunnats ut, men det framgår inte lika tydligt. Mittsektionen är dock fortsatt mycket hård och kanske tom ännu hårdare än tidigare. Det är egentligen fel att tala om en mjuk tip, för den är fortfarande hård om man jämför med mycket annat, men flexkurvan är annorlunda mot tidigare versioner. Det gör att skidan är tydligt enklare att åka och även om man har tappat lite av den där totala renheten i skäret som har varit något av 917:s signum så är det till en klar fördel för de allra flesta. The magic 186 är tillbaka i viss mån, om än på ett annat sätt. Den första 186:an hade en lång, mycket låg continousrocker och lite lyft i tippen, vilket gjorde att den kunde avvakta input på ett sätt som ingen annan 917 har gjort vare sig för eller efter. Men 180 av år 2013 är nära, men då genom att tippen dels är lite rockad och dels genom att flexet är snällare. Det ger ett rappt och kvickt beteende i svängväxlingar, en större möjlighet att trycka ur skidan ur skäret när det behövs och bara allmänt överlag en lätthanterlig känsla. Det är framförallt egenskapen att den kan tryckas ur skäret för att invänta nästa sväng och sen när skäret sätts igen så bettar det omedelbart och betongfast. Suveränt.
Om det är rätt att ersätta rocker med mjukare flex eller ej är oklart, men fungerar bra det gör det i alla fall. Den lätthanterliga känslan kompletteras på ett mästerligt sätt med ett inspirerande sätt att ta hand om den kraft som läggs ner i skidan. Ju mer den pressas, desto mer ger den tillbaka. Snökontakten är i det närmaste identisk med tidigare år, vilket innebär en väldämpad och en smula hård kontakt med mycket metall i botten. Det smakar race och skidan beter sig som en raceskida. En suverän sådan. En klar favorit i år. Återigen är Hendryx kung på banan under en försäsongshelg.
PNyberg kommenterar efter Åre:
"Efter att ha blivit nertjatad av Alexis "Slalom" Lundmark så kände jag att det var dags att testa 917. Efter ett snabbt snack med Dr. Luthman framgår det att 180cm varianten är den styvaste och den mest "rälsiga". Och nog kan man prata om räls. Redan när jag åker från liften känner jag hur aggressivt greppet är, vinkla=grepp redan från låg fart. Jag skickar upp skidan på kant och sätter skäret och sen är det bara att hålla emot... det verkar som inget kan hända med skäret när det väl sitter. Jag har bara testat ett fåtal pistorienterade skidor de senaste åren, mest pga att det finns så mycket att testa i friåkningssegmentet att det sällan går att prioritera. Det har helt enkelt inte varit intressant nog för att riskera att inte få testa alla offpistskidor man vill till fördel för en pistmissil och det är samma situation för resten av gruppen. Man hinner inte allt helt enkelt.
Flexet är styvt som bara den och tillsammans med tyngden skvallrar det om en skida som nog hade stått överst på pallen i det gamla Whistler-testet (dvs låt en skida falla från stående till platt på belaget. Om skidan inte skakar eller vibrerar är det en bra skida...).
Jag körde ett antal teståk och hade hela tiden ett leende på läpparna. Skidan vill åkas fort och aggressivt och den vill svänga massor. Ge den lite utrymme (vilket tyvärr inte fanns i överflöd den dagen), kanta tills du spyr och känn hur du eurocarvar dig fram. Detta är någon slags gay-carve-eufori man befinner sig i, och jag blir nästan blek i ansiktet av bara tanken att jag har åkt och svängt så förbannat mycket...OCH haft kul medan jag har gjort det?!
Skidan låser verkligen in i sväng den bestämmer radien själv. Jag har svårt att variera radien i någon större utsträckning, utan det blir jämna, runda likformade svängar. När jag försöker pressa pressa 917 för att svänga mer orkar jag inte riktigt. Den är helt enkelt för rå för mina ben och min teknik. Det hade varit riktigt kul att se vad en åkare med RIKTIGT bra tryck och teknik skulle kunna göra med den här skidan. Någon som kan ringa Ligety?
En mycket imponerande detalj är något som MnO har nämnt tidigare och det är man kan ligga på gränsen till skär och invänta sväng. Ställ dig i sväng, släpp ut skidan på sladd en aning och sen när man trycker till i kantningen så drar skidan dig in i skäret med en i det närmast löjlig kraft."
Sammanfattat är det en skida som återigen imponerar storligen på oss testare. Vi säger som vi brukar när det gäller 917: Kommer du från bredlaggssidan och vill ha en pistskida med en biffig känsla, då blir det inte mycket bättre än så här.
Hendryx 917 172cm, 130/92/124, r=17m
Testad i: Trysil, Åre
Testad av: MarkusO, xJonx, PNyberg
Vi tar ett steg ner i längd i 917-serien och hamnar då i bindningen på den 172cm långa varianten. 172 må låta kort, men det är trots allt en pistskida som kan åkas kortare. Alla tre teståkarna gillar skidan, även om PNyberg saknar den där riktiga bettskenekänslan från 180cm-varianten. Hur man än vänder och vrider på det så är 172:an en i det närmaste oöverträffad carvingmaskin i sitt segment.
172cm 917 räcker alldeles utmärkt för de allra flesta om ärligheten ska fram och den har alla kvaliteter från storebror, fast i ett mer lätthanterligt format och med ett mjukare flex. Den är pigg i bygget och är lite mindre dämpad än vad man förväntar sig, även om den i relation till det mesta annat är mycket stabil och trygg. Jon nämner tom att han känner lite krisp i botten och det är inte vanligt med Hendryx annars. Den sitter något helt oerhört i skäret och spåret är obevekligt även över de mest isiga partierna. Den är nästan overkligt bra på hårt underlag. Den korta längden gör att radien är kort och det gör att skidan blir ganska on-off i skäret. 180-skidan har en större dynamik och kan mer avslappnat skiftas mellan sladd och skär och allt däremellan. Den kortare skidan låser sig lite mer in i skäret och blir mer binär när den ska pressas ur spåret. Det märks framförallt när man behöver ta ner farten och inte har kraft/mod/utrymme att göra det genom att runda upp de skärande svängarna.
Skidan har blivit markant snällare in i sväng än tidigare år som vi upplever det. Kanske är det på grund av en ny form på tippen. Det är återigen mer tydligt i 180cm-varianten, men det märks även i de kortare längderna. Just ingången på svängen är det som gör att Hendryx har tagit ett steg framåt med den här skidan. Den ger lite extra tid innan svängen och man får någon liten tiondel extra på sig att ladda upp inför kommande sväng. Det ger en trygghet och kontroll som tidigare inte fanns. Speciellt tidiga 917 i 178cm längd var verkligen pang på in i sväng från första kantningsmillimetern, men den egenskapen är i.o.m. årets skida nertonad. Jon saknar fortfarande en lätt fullrocker, eftersom han har tyckt att det är det som gav Hendryx skidor deras unika karaktär. MnO är beredd att hålla med där. Ett lite lägre spann hade uppskattats, även om det är extremt fina detaljer vi pratar om i det fallet.
Hendryx Cash Is King 180cm, 155/127/150mm, r=19m
Testad i: Trysil
Testad av: MarkusO
Cash är Hendryx bredaste skida och den tas med på ett par åk av Markus i Trysil. 127mm är brett och fronten på 155mm är inget annat än rejäl. Men bredden maskeras med hjälp av en väl tilltagen rocker och duckmontering. Jag förstår inte riktigt idén med att ha så mycket skärning i ett så brett paket, men visst - det funkar ju riktigt hyggligt. På snällt underlag, som det handlar om när jag luftar Cashen, klarar jag att driva skidan. Frågan är om det blir lite stökigare bara... Det är ytterst tveksamt om jag med min vikt och teknik pallar all bredd som ska hanteras. Bakänden är väldigt väl avvägd när det gäller närvaro och tryck och den blir aldrig hooky eller bångstyrig, utan beter sig följsamt och förutsägbart. Det är i, i rak kontrast till med 917, lätt att driva ur den ur skäret och variera med kortsväng, skär och varianter däremellan. Det blir trots allt några väldigt trevliga åk, men jag får med mig känslan att jag med den mängden sväng skulle vilja haft något smalare, alternativt rätat ut den en del. Med 127mm bredd förväntar man sig full puderprestanda och det kommer man aldrig att få med en så här hård skida med så mycket skärning, hur man än lägger rockern.
Amplid Lexington 188cm, 155-130-151mm, r=21,5m
Testad i: Trysil
Testad av: MarkusO
Amplid är en doldis i Sverige och har inte gjort mycket väsen av sig. Skidorna är populära i vissa kretsar, men har aldrig lyckats nå ut till någon större publik, trots en del intressanta shaper genom åren. Lexington är en 130mm mjuk mittmonterad bc-jibber med rejält med rocker och fullt puderfokus. Tursamt nog har det fallit åtminstone en del nysnö och Lexen går riktigt skapligt i de 15cm nytt som har kommit i Trysil under natten. Med 130mm midja och mycket rocker behövs det inte så mycket för att det här och där ska kännas bottenlöst. I den mjuka snön är skidan kvick och kul, men den är samtidigt väl nervös för input. Det en skida som hela tiden måste styras och den gillar inte att åkaren avvaktar mellan manövrar. Redan i medelfart känns det som att skidan vinglar en aning och det finns tendenser till att den drabbas av s.k. gungbrädeeffekt, dvs att den blir mycket känslig för viktplacering och blir instabil i längsled i mjuk snö. För dagen är det rejält med dimma och en hel del folk i backen, så några högre farter kan inte testas. Längre ner i systemet ligger ny, men smått blöt kramsnö och där är Lexington ingen höjdare. Bredden gör sig direkt påmind och skidan blir jobbig att kanta och ostadig och lite vridig på skär. Den här passar bäst som en komplementskida för snöiga dagar för en lekfull säsongare eller för någon som vill ha en mycket reaktiv pudersurfare.
Amplid Hill Bill 180cm, 141-112-129mm, r=23m
Testad i: Trysil
Testad av: MarkusO
En mer allroundinriktad skida med liknande shape som Lexington, men med mindre tailrocker och en betydligt smalare midja på 112mm. Skidan ser utpräglat välbyggd ut och andas kvalitet. Det gör för övrigt även Lexington, men det är förmodligen tack vare grafiken på HillBillen som den upplevs som ett snäpp snyggare i finishen.
Hill Bill känns trots en rejäl twintip och en bc-jibbinriktning ganska traditionell i balans och beteende. Tip och tailrocker finns där, liksom ett lätt spann på mitten, helt enligt standardformulär 2013-A. Skidan ser välbyggd ut och andas på något sätt kompetens och väl på snön fortsätter den att imponera. MarkusO konstaterar att skidan passar honom perfekt med en mix mellan modern montering och traditionell balans. Det här är ytterligare en i raden av mycket lyckade skidor i kategorin jibinfluerade freerideskidor med hybridspann. Markus tycker att monteringen sitter lite långt bak på testparet och hade förmodligen valt att montera fram den en aning, men stortrivs ändå under ett antal åk. Den är mycket smidig för breddklassen och den är rapp, förutsägbar och allmänt kvick och rolig. Allt är paketerat i ett välbalanserat chassi som dessutom är mer än nog stabilt när det går undan över ojämnheter. Ännu ett alternativ för den något konservative åkaren som vill flörta med moderna attribut, men ändå behålla tryggheten av en traditionell balans.
Hill Bill är ett stycke neutral briljans. Hoppa på, åk och njut.
Völkl Shiro 183cm, 151/119/135mm, r=26m
Testad i: Trysil
Testad av: xJonx
Jon besöker Völkltältet i Trysil och tar med förra årets populäraste Völklskida, Shiro, med ut på en sväng. Jon är numera helt inåkt på modern balans och har sina Rocker2:or monterade på -3cm. Han trivs inte alls på Shiron, även om han kan konstatera att det förmodligen finns en hel del åkare som förmodligen gör det. Jon förklarar läget:
"Det känns som man står typ 20cm bakom TC och har väldigt mycket skida framför sig trots den beskedliga längden 183cm. Shiro har en EXTREMT tydlig framände i pisten. Det känns som det bara är framför bindningen det svänger och sen hänger resten av skidan på. Väl på skär ligger den dock fint med en lugn och stilla karaktär och inger nog självförtroende för de flesta. I det lilla lösa är den lätt att vika in med den stora framänden och går ganska trevligt. Frontbredden kräver inte mycket kraft, men den går ändå lite sävligt tillväga när den byter riktning. Bygget känns som en upplättad Katana som inte är inte är lika styv och metallig, men Shiro är fortfarande ganska dämpad. Den här skidan påminner mig faktiskt om Salomon BBR fast i ett bredare (och inte minst i ett mer socialt accepterat) format. Liksom Amplidskidorna testas Shiron under dimmiga förhållanden och det gick inte att åka speciellt fort. Därför kunde inte stabiliteten testas med någon trovärdighet.
Shiro är definitivt en bra skida, men den har gått åt helt motsatt håll mot vad tex R2 och andra skidor i den kategorin har gått idag. Tror dock det är många bakåtsträvare som gillar att stå långt bak och folk med i viss mån en smått taskig teknik som tycker att den är trygg “när det går fort" som kommer gilla den. Jag känner att jag skulle vilja ha en halv dm mindre taper och flytta fram bindningen ett par dm..."
För test från fler åkare, se förra årets test.
Faction 3.Zero 183cm, 142/112/132mm, r=25m
Testad i: Åre
Testad av: MnO
Faction är ett märke som har levt en anonym tillvaro i de flesta kretsar, men de har fått ett rejält uppsving det senaste året efter att de signade legenden Candide Thovex förra vintern. Ett genidrag rent marknadsföringsmässigt som sammanföll med att Candides tidigare projekt CoreUpt drabbades av ekonomiska problem. 3.Zero är en skida som har funnits i många år och den var tidigt ute med hybridspann, vilket har blivit i princip standard på marknaden idag. Shapen är neutral med 25 meters radie fördelade med 10mm:s taper. Indrag saknas och skidan ser väldigt traditionellt bc-jibbig ut med fulla rundade tips och en relativt centrerad monteringspunkt.
En del skidor kan man med ganska god precision gissa sig till i förväg hur de ska kännas på snön. En stenhård metallbiffig skida känns på ett visst sätt och en keramisk Völkl känns på ett annat, men lika karaktäristiskt vis. 3.Zero däremot förvånar mig rejält när jag väl börjar åka. Istället för en lite nervös sprallig bc-jibber som den ser ut att vara bjuder 3.Zero på massor av grepp, spår och pondus. Det känns nästan som det har smugits in lite metall på vägen någonstans, även om det känns lite osannolikt rent logiskt. Dämpningen är kanonfin med mycket närvaro, men ändå bra filtrering av slag och ojämnheter. Isgreppet är också suveränt bra och Factionlaggen spårar tryggt och säkert med fullt tryck även över de hårdaste partierna. Mycket imponerande för en skida i den här kategorin och återigen en stor, stor överraskning. Man ska som vanligt inte döma katten efter pälsen.
Vad som stör i upplevelsen är tailen som är bred i uppböjningen, vilket medför att den kastar upp otroligt mycket snö. Det är en riktigt gammal god twintipkvast med snö som sprutar upp bakom en så fort man åker i snö som är det minsta mjuk. Det kan ju tyckas vara coolt, men den kraft som åtgår för att skicka upp snön halvvägs till månen hämtas från åkriktningen och ingen annan stans. I grovkristalligt pärlsocker som det är gott om för stunden bromsar det så mycket i ytterskidan att jag har svårt att få med mig den. I vårsnö hade det varit än värre förmodligen och i lite satt 3-4 dagar gammal kallsnö kan det inte vara annat än ett tydligt problem. En liten störig detalj hos en i övrigt riktigt, riktigt bra skida.
Black Crows Nocta 188cm, 146/125/140mm, r=18m
Testad i: Åre
Testad av: MnO, xJONx, MarkusO
Nocta är en hyllad skida som kom förra året och som är tillbaka oförändrad i år, förutom det obligatoriska dekaltrimmet i form av ny grafik. Same shit different colour, helt enkelt som så många gånger förr. I det här fallet skulle man snarare kunna säga "same gold, different colour" dock och det är nog många som är tacksamma för att Black Crows inte har gått in och petat i något som bevisligen är bra som det är. Nocta är en rejält bred skida med en modern balans och kort radie på 18m. Tapern är begränsad med endast 6mm skillnad mellan fram- och bakände och hela skidan andas symmetri. Rockern är liksom shapen ganska unison fram och bak och den är ganska kort, men tydlig och har lite lowrisetendens, även om sluthöjden är ganska hög. Konstruktionen är åt det dämpade hållet med ganska mycket gummi. Flexet däremot är till skillnad från de flesta andra Black Crows-skidor genom åren ganska snällt. Det här är en skida som blandar den vuxna känslan hos de svarta korparna med den lekfullhet och lättsamhet som man förväntar sig av en skida i den här kategorin.
För testgruppen var det här en skida där åsikterna gick isär en aning. Jag, MnO, gillade den inte riktigt fullt ut. Jag upplever den som lite småseg och inte alls så poppig och rolig som många recensioner säger. För mig kunde den definitivt ha bantat ner sig 5-6mm. Då hade den blivit rappare och roligare, utan att förlora speciellt mycket av flytet i bra snö. Jon däremot hissar den stort och kallar den för en av sina favoriter. Det förklaras förmodligen med att han åker hårdare och därmed får ner mer kraft i skidorna.
Markus:
"Njae. Jag hade stora förhoppningar på Nocta, men jag är besviken efter test. Jag tycker den är för lös bak och den är också allmänt tunggungig i manövrar och när det är stökigt. Jag tycker den är för mjuk och hittar inte alls lika rätt som med Sevun (se nedan). Den är snäppet för stor för sitt eget bästa på mina fötter. 115 istället för 125 i det där bygget hade passat mig bättre. Eller också behålla måtten, men liva upp skidan en aning med mer krisp och spänst"
Jon:
"Jag tycker det här var en väldigt väl avvägd skida och jag trivdes verkligen på den. En av årets bästa skidor för mig och en av testvinnarna i kategorin. Den beter sig lugnt och sansat med lagom mycket närvaro och finkänsla i snökontakten. Jag upplever Nocta som lekfull, men ändå relativt stabil. Shapen går förmodligen väldigt bra offpist också, samtidigt som den är fullt godkänd och oftast rent underhållande i pisten. Jag skulle definitivt kunna åka runt med den här som huvudskida för Alperna. Gruppen åsikter går isär en hel del när det gäller Noctan, vilket annars inte är så vanligt och det förvånar mig. Det kan eventuellt vara en kanttrimsfråga, eller också kan det vara små skillnader mellan årsmodellerna. MnO och Markus åkte på fjolårsskidor och jag åkte på årets. Enligt tältpersonalen skulle det bara vara en grafikuppdatering, men det kan också skilja i trim, kantskick eller liknande och det påverkar säkerligen intrycken."
Testresultatet känns något osäkert, eftersom vi upplevde skidorna så olika. Som Jon säger ovan så var det två olika årsmodeller som testades och Markus och MnO gillade inte fjolårsskidan som fanns på test i Åre, medans Jon hyllade 2013-modellen som testades i Trysil. Vi låter det vara osagt om det påverkade testintrycken eller ej, men det är troligt med tanke på hur rapporterna ser ut. Det är sällan som det skiljer så mycket i intryck.
Black Crows Sevun II 191cm, 146/117/136mm, r=25m
Testad i: Åre
Testad av: MnO, MarkusO
Långköraren Sevun har i år fått tillägget II i namnet och det är sannerligen en uppgradering det handlar om. Sevun har alltid varit en bra skida, men den har känts omsprungen av modernare shaper i sin brist på vettig rockerlösning. I takt med att man vänjer sig vid rockerskidor märker man vilken skillnad det gör i hanterbarheten på alla underlag, oavsett om det är lössnö, uppkört, mjukt, eller som i helgens fall fast pistunderlag med mjuka partier. De tidigare versionerna av Sevun har känts stora och lite otympliga, om än med fina prestanda för de som har kunnat hantera dom. Den nya rockade varianten är så otroligt mycket mer lättåkt att man häpnar över hur stor skillnad det kan göra med att justera flexkurvan och lägga till en rejält tiprocker. Det är fortfarande en skida som kräver en hel del kraft och den kan säkerligen även i den här versionen hantera tunga åkare som står på ordentligt, men den stora skillnaden är att skidan nu är åkbar med full behållning även för en åkare i 70-75kg:s-klassen.
Sevun är ett bastant bygge med mycket fiber och en ganska tjock träkärna och det är en äkta charger, även om den har gjorts tillgänglig för fler i år. Den är också ganska tung och känns allmänt stor direkt när man plockar den i skidstället. På snön beter sig skidan därefter och är lugn och trygg i alla rörelse, men samtidigt är den inte alls svåråkt. Den hänger med direkt när man sätter skäret och plockar villigt in kortsväng efter kortsväng. När det stökar till sig får man lägga ner lite mer kraft, men den svarar och styr relativt rappt ner mellan ojämnheterna. Släpper man ut den i större åkning sitter den kanonbra på underlaget och stabiliteten som alltid har kännetecknat Sevun finns kvar och skidan brakar igenom eller över det mesta utan att klaga.
Markus fyller i:
"Stor, chargig och tung. Det känns redan på väg mot liften att det är rejäla grejer under fötterna. I år har den fått tiprocker, vilket verkligen har gjort modeller mer tillgänglig. Jag har inga problem att driva skidan, även om det kräver mer motivation och kraft än med något annat jag testar under helgen. Så länge benen är pigga och humöret på topp är det inga problem alls. Sevun går riktigt bra. Jag gillar den verkligen. För stor för mig som endaskida, men som charger när andan faller på skulle den utan tvekan leverera."
Sevun av år 2013 är med bred marginal den bästa versionen hittills. Gillar du Black Crows större skidor från tidigare år kommer du att älska den nya Sevun.
Head GTO 200 190cm, 117/62/99mm, r=15.8m
Testad i: Åre
Testad av: MnO
Head GTO är en udda fågel i den här samlingen skidor. Det blir den enda pistskidan som testas i år, men eftersom den är en så speciell skida känner jag mig tvungen att ta den på en sväng i backen. Det är egentligen ointressant att testa skidor som står så fullständigt ensam i sin kategori, men eftersom den kördes ett antal åk, så tänkte jag i alla fall lämna en kort rapport. För den som inte känner till projektet är det i princip en replik från Head tillsammans med Ted Ligety på FIS beslut att ändra reglerna för radier på storslalomskidor. GTO:n är en skida i riktig fullängd med racinginspirerad konstruktion och mycket skärning. Förmodligen en sådan skida som Ligety gärna hade sett som tillåten på tävlingsbanorna... (sen att just Ligety har varit mycket framgångsrik i världscupen efter införandet av de nya reglerna är ju en annan femma...).
GTO finns i 180, 190 och 200(!)cm. Den vi testar är 190cm-varianten, trots det något förvirrande 200-tillägget i namnet. Det är en skida som för tankarna till de tidiga timglasskidorna som var långa och hade mycket skärning. Den är så smal som 62mm under foten, vilket ändå borgar för att den inte behöver göras så vulgärt bred fram för att skärningen ska bli tillräckligt kort. 15,8m i 190cm är ändå en ny erfarenhet och något som man inte har sett på länge. Hur går den då? Jo, det går kanon, rent ut sagt. Stabiliteten är suveränt bra, även om man som bredlaggsvan åkare får passa sig lite med den smala midjan. Den skär fast på ett sätt som jag nästan hade glömt bort att skidor kan göra, men den gör också, såklart, att bettet på hårt underlag är bastant och framförallt direkt och aggressivt. Skärande svängar läggs utan ansträngning och det är ren nöjescarving i hög fart det handlar om, trots att testpisten börjar bli sliten. Vad som förvånar är att även sladdsväng och korta rappa svängar går alldeles utmärkt utan det minsta tendens till vobbling eller sladdovilja. Den är helt enkelt mycket välbalanserad och kul hur jag än forcerar.
Om den är bättre eller sämre än andra pistskidor av idag låter jag vara osagt, eftersom vi inte testade några andra, men det är en mycket trevlig skida för åkare som uppskattar den extra stabilitet och trygghet som en lång skida ger. Friskt vågat och allt vunnet, Head. En kul fläkt i det annars likformiga pistsegmentet.
Head Hammered 115 SW, 181cm, 148/113/131mm, r=19m
Testad i: Åre
Testad av: MnO och PNyberg
När vi ändå snackar om udda fåglar från Head är det lika bra att ta upp Hammered 115. Den stora frågan som vi alla ställer oss är: "Hur tänkte ni nu, Head?". Det här är en bc-jibber som vid första anblicken framstår som relativt standard. 113mm med 19m radie och lite rockerinslag är ju knappast något som får ögonbrynen att höja sig. Men när vi lägger till 17mm taper börjar vi ana oråd. Monteringspunkten som sitter enormt långt bak är nästa stora frågetecken. Har Rax skis varit inblandade? Vi provflexar skidan och konstaterar att framförallt tailen är mjuk som ett läskpapper i regnskog och dessutom är tailrockern både lång och sluthöjden är i det närmaste extremt hög. Alltså: Smal tail. Supermjukt tailflex. Massor av tailrocker. Sjukt hög tail. Extremt bakmonterad. Kan det gå att åka på?
Nej, säger PNyberg och åker skrattande ner för Gästrappet och det ser ut som att han har två clownskor på fötterna. Sällan har denne man sett så passiv ut på ett berg. Han kommer inte rätt på skidorna hur han än försöker och det är inte svårt att förstå varför när jag senare kliver i samma par. Det finns INGEN tail att jobba med. Noll. Nada. Och det finns inget grepp att jobba med heller. Lika noll och nada där, vilket gör det för dagen hårda Gästrappet till en mycket stor utmaning. Efter att vi flyttar fram bindningen 5cm börjar det ändå bli ok och skidan är inte fullt ut så oåkbar som PNyberg strax innan skanderade ut. I riktigt mjuka partier framkommer ändå idén med modellen. Den är sjukt snabbsvängd, flytig och frågan är om det går att göra en mer lättsam skida än så här som ändå sitter ihop. Det som är mest oklart är hur man kan kalla en sån här skida för Hammered? Visst, man kanske menar att man har bankat biffen mjuk med en mörhammare, men ett hammartema borde innebära något tungt och stabilt, speciellt kombination med hårdrocksgrafiken och Motörheadloggan. Hammered 115 är raka motsatsen till tungt och stabilt. Den är snarare lätt och silkesmjuk och kommer inte ens ge en bananfluga en blåtira. En grafik med rosa moln och små ponnys hade passat betydligt bättre.
Förmodligen hade den här skidan kunnat bli riktigt skön med en mer vettig monteringspunkt i vissa typer av snö, där det inte bromsar för mycket och man inte drabbas av den uppenbara risken för tip bend overload med den höga och mjuka tippen. I skog och trixig åkning kan man antagligen dra nytta av de reptilsnabba reflexerna och den otroligt lättsamma auran. Men... vi förstår er ändå inte Head. Man måste ju ändå ta sig fram till skogen och förr eller senare kommer man att behöva lägga en sväng i uppkörd snö. Lite mer styvhet hade gjort underverk utan att den hade blivit märkbart svårare att åka på. Och hur kunde den rekommenderade linjen hamna så långt bak? Oklart. Väldigt oklart.
PNyberg är som sagt inne på samma spår:
"Head har ända sedan de tidiga fetingarna haft någon form av bas till sitt märkes-DNA i form av hårda skidor mer åt det raceiga hållet. Monster 103 och de efterföljande SuperMojo är väl de mest typiska exemplena på det. Med Hammered tar Head ett ENORMT steg från dessa två klassiker.
Exemplaret som fanns på testet hade dock ändå hämtat en del inspiration från nämnda Monster 103, och det i form av monteringspunkten. Med ett traditionellt brett racebygge som M103 fungerar det. På en bc-jibber med mycket rocker är det snarare katastrofalt långt bak. Tailen är därmed extremt kort och dessutom mycket mjuk. Det finns inget stöd eller svar överhuvudtaget bakom foten. Samtidigt är nosen lång och mjuk och man fick mer eller mindre nosen på läppen när det började att bli uppkört. Jag hann inte ändra monteringen (dock gjorde MnO det och fick lite mer ordning på skidan) och det är av den anledningen svårt att i detalj recensera den här skidan.
Jag upplevde Hammered som orolig och med en total brist på pondus. Nosen ger vare sig feedback eller kontroll och tailen är för vek. Det känns som att åka på ett par snowblades. Det är framförallt monteringens fel, även om skidan är supermjuk i övrigt. Den hade kanske haft en chans om jag hade monterat fram den en rejäl bit, men den satt trots allt på rekommenderad montering, så tältpersonalen gjorde inte fel i sak egentligen. En mjuk jibbskida monterad som ett par Explosiv från början på -90-talet? Hur kan man göra ett så fatalt misstag?"
Hammered är en skida för lättviktare, damer eller för åkare som vet att dom föredrar mjuka och/eller extremt bakmonterade skidor. Flyttas bootcenter fram rejält vaknar skidan till och många som gillar mjukisar utanför pisten kan säkert trivas. Pisten däremot blir aldrig någon hemmahamn för Hammered.
No Copy True Orange 188cm, 155/120/145mm, r=?
Testad i: Åre
Testad av: MarkusO
True är något som ser ut som en serie skidor från No Copy som innehåller tre skidor med namn från citrusfrukter. Det visar sig vid en närmare granskning att det faktiskt är en och samma skida det handlar om, men den finns i tre olika grafikversioner. Skidan som testas i Åre har apelsinfärg och heter helt logiskt True Orange.
True är NoCopys charger. Det är en stor och väldigt tung skida med mycket material inpressat. Den känns tjock och är tjock i ett klassiskt sidewallbygge. Bootcenter är placerat i princip i mitten, vilket känns lite underligt med tanke på den bastanta bakänden. I åkning tar bakänden över balansen nästan totalt och den är svår att trycka ur med kontroll. Det känns konstigt att göra en nästan helt traditionellt shapad charger och sen montera den i mitten. Det är inte utan att man undrar om konstruktören bara har ritat en linje en bit fram på skidan eftersom det är trenden på marknaden just nu. Vad som inte riktigt hängde med i den streckdragningen är anpassningen av shape och konstruktion som inte alls passar med en centermonterad stance. MarkusO får inte ordning på den här besten och ställer sig frågan om vem som egentligen ska åka den här och tycka om den.
Nja, det här blir ingen fullpoängare. Långt ifrån. Skidan känns inte riktigt genomarbetat och hade definitivt mått bra av att ta en vända på ritbordet efter prototyptesterna. Den är väl styv även om man är stor och stark och den är stum, trög och allmänt bångstyrig. Den är stabil som en betongvägg, men stabilitet går att bygga in i vad som helst. Det luriga är att bygga stabila skidor som ändå är roliga att åka och där falerar NoCopy den här gången.
Fischer Bigstix 110 186cm, 139/110/124mm, r=24m
Testad i: Åre
Testad av: xJonx
Bigstix är en långlivad serie i Fischers sortiment. Fischer har legat rejält efter på friåkningssidan ett tag samtidigt som de har fortsatt sälja raceklingande wc-lookalikes till mängder av tyska alpbesökare. Det klarar man sig säkerligen bra på och då är det inte intressant att lägga ner alltför mycket insats på friåkningslaggen. Nu har det dock dykt upp nya varianter av Big Stix och de har äntligen försetts med rocker, om än väldigt lite sådan. 110:an har en knappt synlig spanniniterad rocker som ändå ger modellen ett uns av den typiska ingångsservot av tiprocker på fast underlag.
Flexet är mjukt och runt och skidan är lätt att böja igenom i åkningen. BigStix 110 är inget för den kraftfulla åkaren, utan det är snarare en mycket lättåkt, trygg och smidig skida för åkare som har lätta fötter, eller som inte lägger ner mycket kraft i åkningen. Den klarar förvånande nog hög fart ganska bra, men när den sätts under tryck i fart klarar den inte av situationen. Det fladdrar och viker sig och blir allmänt svårhanterat tills man saktar ner igen, eller släpper på trycket.
Skidan känns lätt på foten och på snön och den är ganska dämpad och lugn så länge farten hålls måttlig. På vägen mellan fot och snö finns en del gummi, men ingen metall. Träkärnan är förmodligen byggd i ett lite lugnare träslag. Snökänslan är aningen indirekt och krisp saknas nästan helt, men det är i det här sammanhanget en fördel. En skida som är så här mjuk och som dessutom är odämpad i kommunikationen med snön skulle uppfattas som väldigt fladdrig och opålitlig. Istället finns det en dov ton som filtrerar feedbacken och som ger ett visst mått av distans till underlaget.
110:an ger ingen direkt retur ur sväng eller liknande utan det är snarare en skida som ligger lugnt och sansat på snön och väntar på input. När input väl ges gör den som den blir tillsagd utan att kräva speciellt mycket insats som sagt. Det här är inget för en åkare som vill ha en skida som inspirerar till aktiv åkning, utan snarare för åkare som bara vill kliva på en neutral och lättåkt skida som tyst gör det den ska.
***
Det var allt för i år. Hoppas ni har haft en stunds givande läsning!
/Martin Ottosson
MnO
Senast ändrad:
Hasse_Lindborg
Aktiv medlem
MnO&Co:s SKIDTEST 2013
Perfekt läsning på tåget ner till Munchen och Innsbruck imorgon 
Hasse_Lindborg
Aktiv medlem
MnO&Co:s SKIDTEST 2013
För övrigt så är det ett fakta fel här på Bibby. Den är: 190 cm med måtten 143/118/134 och radien 26.50.
Och så ber ja om ursäkt för att jag var i Alperna och åkte skidor och surfade i Danmark i stället. Skall aldrig inträffa igen med dåligt glid och dåliga kanter....
Och så ber ja om ursäkt för att jag var i Alperna och åkte skidor och surfade i Danmark i stället. Skall aldrig inträffa igen med dåligt glid och dåliga kanter....
Senast ändrad:
waxoff
Aktiv medlem
MnO&Co:s SKIDTEST 2013
Tack för årets bidrag, förvisso mer prosa och fler(?) lagg än tidigare, självklart träffsäkert och förtroendeingivande!
Ett speciellt honorar går till en av historiens mest poetiska skidsågning ("lätt och silkesmjuk och kommer inte ens ge en bananfluga ett blåtira") den stoppar jag i ryggsäcken, bär med mig, och kommer garanterat att plocka upp och recitera.
Tack igen!
Ett speciellt honorar går till en av historiens mest poetiska skidsågning ("lätt och silkesmjuk och kommer inte ens ge en bananfluga ett blåtira") den stoppar jag i ryggsäcken, bär med mig, och kommer garanterat att plocka upp och recitera.
Tack igen!
Senast ändrad:
blomman67
Medlem
MnO&Co:s SKIDTEST 2013
Fan vad najs, nu ska här läsas : )
Kul att Nordicas skidor testades, konstigt att Patronen inte uppmärksammats mer här på Freeride. En blandning utav Patronen och Helldon vad gäller snökontakt och biffighet hade varit min drömskida. Åter igen tack för erat gedigna arbete : ) Tillbaka till läsningen.
Kul att Nordicas skidor testades, konstigt att Patronen inte uppmärksammats mer här på Freeride. En blandning utav Patronen och Helldon vad gäller snökontakt och biffighet hade varit min drömskida. Åter igen tack för erat gedigna arbete : ) Tillbaka till läsningen.
Senast ändrad:
Mountain_Man
Aktiv medlem
MnO&Co:s SKIDTEST 2013
/mm
Steffo
Ny medlem
MnO&Co:s SKIDTEST 2013
Riktigt bra läsning. Undrar bara angående Hendryx-skidorna, om bindningen var duck-monterad och i såfall hur ni upplevde åkningen med tanke på detta. Är ENORMT sugen (inte minst utifrån ovan skrivna) på att skaffa mig ett par 917 i 180cm till nästa säsong.
. Undrar bara angående Hendryx-skidorna, om bindningen var duck-monterad och i såfall hur ni upplevde åkningen med tanke på detta. Är ENORMT sugen (inte minst utifrån ovan skrivna) på att skaffa mig ett par 917 i 180cm till nästa säsong.
PNyberg
Aktiv medlem
MnO&Co:s SKIDTEST 2013
Alla deras skidor är duckade. Jag har iofs aldrig testat ett par utan duck..och kan inte uttala mig om hur stor skillnad det egentligen, EGENTLIGEN är. Det enda jag vet är att 180 längden var det roligaste jag har kört i pisten....ever.Steffo sa:Riktigt bra läsning
PNyberg
Aktiv medlem
MnO&Co:s SKIDTEST 2013
Varje år får vi samma kritik. Jag antar att det inte är så märkligt eftersom vi aldrig har haft någon kvinnlig teståkare. Vi försöker dock så gott vi kan. I år så hade jag 2 tjejer på G, en ex-rejser och en skidlärare med halfpipebakgrund. Båda var pepp, men stötte på hinder bara några dagar innan... :/MissPow sa:
Men för all del så hade det vart ett nödvändigt tillskott i gruppen, så bara att skicka förslag på tjejer med känsla för detalj så ska vi se till att det blir ett ännu bättre test nästa år
Steffo
Ny medlem
MnO&Co:s SKIDTEST 2013
Ja jag misstänkte att de var så (ang. duck). Får väl ta och slå en signal till Hendryx-ski när det blir aktuellt. Återigen tack för bra test! Alternativet skulle kanske var Kobran i 182 men är ngt skeptisk till 23,5 svängradie, säger iofs inte allt om hur en skida uppför sig men...tja... undrar om det är ngn form av rocker på Kobran? Framgår inte på deras hemsida...PNyberg sa:Alla deras skidor är duckade. Jag har iofs aldrig testat ett par utan duck..och kan inte uttala mig om hur stor skillnad det egentligen, EGENTLIGEN är. Det enda jag vet är att 180 längden var det roligaste jag har kört i pisten....ever.Steffo sa:Riktigt bra läsning
Senast ändrad:
Mountain_Man
Aktiv medlem
MnO&Co:s SKIDTEST 2013
Det här är återigen bara så jä##a bra! Och då är det här ändå bara baserat på några enstaka åk under skidtestardagarna (med vissa undantag). Så imponerande!
Jag skulle vilja se er (kompletterat med lämplig kvinnlig artist) försedda med de här skidorna under en vecka i någon lämplig alpby (Åre eller Trysil skulle säkert funka oxå). Hur bra skulle det inte kunna bli då?
Borde ju kunna sponsras av Freeride! Tänk vilket reklamvärde i att kunna leverara världens överlägset bästa test av skidor!
/MM
Jag skulle vilja se er (kompletterat med lämplig kvinnlig artist) försedda med de här skidorna under en vecka i någon lämplig alpby (Åre eller Trysil skulle säkert funka oxå). Hur bra skulle det inte kunna bli då?
Borde ju kunna sponsras av Freeride!
Tänk vilket reklamvärde i att kunna leverara världens överlägset bästa test av skidor!/MM
MnO&Co:s SKIDTEST 2013
Jag håller med MM, det här är världsklass. Tack, tack som fan.
Tänk att få läsa en sån här recension av alla modeller, testade i alpmiljö. Det är såklart både ekonomiskt och praktiskt svårt att genomföra, men klart att Freeride ihop med något resebolag och några tillverkare kan samordna en resa/test nere i alperna om tillräckligt intresse finns. Jag åker iaf hellre till alperna än sälen för att testa lite lagg Samarbetar man sedan med ett hotell med egen skiduthyrning så kan ju den butiken köpa in laggen efter testet, snacka om win-win situation.
Tänk att få läsa en sån här recension av alla modeller, testade i alpmiljö. Det är såklart både ekonomiskt och praktiskt svårt att genomföra, men klart att Freeride ihop med något resebolag och några tillverkare kan samordna en resa/test nere i alperna om tillräckligt intresse finns. Jag åker iaf hellre till alperna än sälen för att testa lite lagg
Samarbetar man sedan med ett hotell med egen skiduthyrning så kan ju den butiken köpa in laggen efter testet, snacka om win-win situation.
MnO
Aktiv medlem
MnO&Co:s SKIDTEST 2013
Precis som PNyberg säger så hade vi det på gång i år, men det föll på målsnöret. Det är inte lätt att hitta tjejer som är nog prylanalyserande nog för att det ska fungera, men PNyberg hade två lovande åkare på gång. Det var riktigt synd att de inte kunde komma med till slut.PNyberg sa:Varje år får vi samma kritik. Jag antar att det inte är så märkligt eftersom vi aldrig har haft någon kvinnlig teståkare. Vi försöker dock så gott vi kan. I år så hade jag 2 tjejer på G, en ex-rejser och en skidlärare med halfpipebakgrund. Båda var pepp, men stötte på hinder bara några dagar innan... :/MissPow sa:
Men för all del så hade det vart ett nödvändigt tillskott i gruppen, så bara att skicka förslag på tjejer med känsla för detalj så ska vi se till att det blir ett ännu bättre test nästa år
Iom att de ordinarie i gruppen inte kan testa skidor gjorda för tjejer med någon rättvisa så är vi ju helt beroende av att få träffsäkra rapporter från de som åker på skidorna. Jag är också övertygad om att det är mycket svårare att skriva bra tester på skidor som inte tillhör en kategori skidor som jag själv åker på. Det hindrar mig dock inte från att försöka. Så precis som PNyberg säger, så tar vi gärna emot förslag på tjejer som kan passa för uppdraget och som har tid att vara med på minst en testhelg nästa år. MissPow låter ju onekligen som ett passande namn på en offpistskidtestare, så om du känner dig träffad på ovanstående beskrivning, så hör gärna av dig.
MnO
Aktiv medlem
MnO&Co:s SKIDTEST 2013
Jag har länge väntat på att Hendryx ska komma med någon form av ducktestapparat där man kan rotera bindningen, alternativt med någon slags inserts eller liknande så att man kan testa samma skida med duck och utan. Det vore jäkligt intressant.PNyberg sa:Alla deras skidor är duckade. Jag har iofs aldrig testat ett par utan duck..och kan inte uttala mig om hur stor skillnad det egentligen, EGENTLIGEN är. Det enda jag vet är att 180 längden var det roligaste jag har kört i pisten....ever.Steffo sa:Riktigt bra läsning
Skidorna går bra som fasen när de är monterade duck, det är ju tveklöst. Men frågan är ju om man hade märkt stor skillnad om bindningarna satt rakt istället. Man känner ju i princip ingen skillnad när man kliver i skidorna, förutom att det ser lite duckat ut när man tittar ner.
Mountain_Man
Aktiv medlem
free_fall
Aktiv medlem
MnO&Co:s SKIDTEST 2013
Jag har kört på Purple Haze och en äldre modell av Rhino Chaser med normal stance, sen har jag kört mina nuvarande Cash duckade 7 grader. Det jag kan säga om skillnaderna är att när man kör "oduckat" är att skidan verkligen känns så bred som den faktiskt är. Man måste anstränga sig mer för att komma ner så djupt i svängen som man vill. Jag kände ingen skillnad när jag växlade till duckstance och det gjorde inte min polare heller. Jag växlar skidor mellan Cash & Salomon Rocker 2 under säsongen och det känns inte konstigt att ett par är "duckade" och ett par inte är det.MnO sa:Jag har länge väntat på att Hendryx ska komma med någon form av ducktestapparat där man kan rotera bindningen, alternativt med någon slags inserts eller liknande så att man kan testa samma skida med duck och utan. Det vore jäkligt intressant.PNyberg sa:Alla deras skidor är duckade. Jag har iofs aldrig testat ett par utan duck..och kan inte uttala mig om hur stor skillnad det egentligen, EGENTLIGEN är. Det enda jag vet är att 180 längden var det roligaste jag har kört i pisten....ever.Steffo sa:Riktigt bra läsning
Skidorna går bra som fasen när de är monterade duck, det är ju tveklöst. Men frågan är ju om man hade märkt stor skillnad om bindningarna satt rakt istället. Man känner ju i princip ingen skillnad när man kliver i skidorna, förutom att det ser lite duckat ut när man tittar ner.
Jag tycker det är lättare och roligare att köra duckade Cash (127mm midja) än att köra oduckade Purple Haze (110mm midja) & Rhino (118mm midja).
"Att köpa Hendryx och inte ducka är som att köpa 18-årig whiskey och blanda den med cola"
MarkusO
Aktiv medlem
MnO&Co:s SKIDTEST 2013
Du menar inte egentligen:free_fall sa:
"Att köpa Hendryx och ducka är som att köpa 18-årig Whiskas och blanda den med cola" ?
Jag tycker personligen att det känns lite otryggt med duck. Grejen att ha en smal känsla på kant åt ena hållet och sen emellanåt få reaktioner som av en apbred skida är lätt otrevlig. Speciellt när det är på väg att skita sig och man med bakvikt tvingas stötta rejält med innern. Då blir det det breeeett.
MnO
Aktiv medlem
MnO&Co:s SKIDTEST 2013
Jag antar att du menar alptestande...Mountain_Man sa:@MnO
Jag vet varför du duckar (alltså typ huka inte skruva bindning snett) ...
/MM
Jo, det hade varit riktigt kul, det måste erkännas. Och jag är övertygad om att det hade blivit ett riktigt bra skidtest. Men du är också inne på rätt spår när det gäller krav och förpliktelser. Som jag skrev i inledningen till det här testet känner jag att jag har nått gränsen nu till vad som är rimligt när det gäller textmassa och insats för ett fullt ut ideellt projekt. I år testade vi 51 par skidor varav 48 fick plats i testet. Det är det mesta vi någonsin gjort. I skriftlig form motsvarar det 50 A4-sidor i Word i storlek 10, exkl bilder, för ett ge en referens på hur mycket text det egentligen rör sig om. Även om jag får bra rapporter från testgruppen, som jag i vissa avsnitt endast gjort språkmässiga redigeringar i, så blir det ändå ett mycket omfattande skriv- och sammanställningsarbete för min egen del. Att utöka det hela är omöjligt i nuvarande arbetsform, i alla fall om det ska kunna presenteras på forumet i någon form av rimlig tid efter avslutad åkning. Inte desto mindre tycker jag även i år att det har varit jäkligt roligt att gå igenom marknaden, teståka skidorn, diskutera sig fram till gemensamma omdömen och att knappra ihop det hela i ett läsbart format. Det är tidsåtgången som är betungande, inte själva skrivandet i sig.
Ett test i Alpmiljö hade tillfört beskrivningar om egenskaper i en hel mängd olika underlag (men iofs förhoppningsvis tagit bort egenskaperna på hård konstsnö...) och ska man se det rent praktiskt så hade det blivit ett råmaterial som hade krävt väldigt mycket efterarbete. Likaså tar testning mycket längre tid i Alperna, eftersom det tar längre tid att byta mellan skidpar osv. Med samma antal skidor hade det varit i princip omöjligt. Men det hade varit ett intressant projekt att tex välja ut 10-15 modeller och köra ett ingående test på dessa under en vecka i Alperna. Det hade med andra ord blivit ett liknande upplägg och urval som i Åka Skidors årliga tester, fast i ett friare forumformat. Inte alls nån dum idé.
Senast ändrad:
Corin
Aktiv medlem
MnO&Co:s SKIDTEST 2013
@MM och MnO
Det pågår faktiskt en liknande grej i Gressoney, Italien i skrivande stund. Om jag minns rätt var det K2, Nordica, Völkl och Blizzard som ställde upp med nästa års lagg, och Bergans med nästa års kläder. Till slut blev det 18 personer som köpte en plats tror jag. Nu är det ju någon slags kommersiell resa, med rätt begränsat utbud av testskidor. Men det är ju ändå ett helt klart intressant koncept.
Liknande trådar
Senaste inläggen
-
-
[Artikel] Sverige får nya nattåg till Norrland med leverans från 2030- Senaste: NyslipadeKanter
-
-
