Länkade produkter
Atomic Bent Chetler
10 recensioner, betyg 4
DPS Lotus 120 Pure
1 recensioner, betyg 5
DPS Wailer 112RP Hybrid
5 recensioner, betyg 4,2
DPS Wailer 112RP Pure
5 recensioner, betyg 4,8
Hendryx 917
11 recensioner, betyg 4,8
Hendryx Funkallistic
10 recensioner, betyg 4,8
Hendryx Idiosynaptic
1 recensioner, betyg 4
Hendryx Rhino Chaser
17 recensioner, betyg 4,8
Icelantic Keeper
3 recensioner, betyg 5
Icelantic Shaman
4 recensioner, betyg 4,5
Kästle FX94
Kästle MX108
Kästle MX128
1 recensioner, betyg 5
Kästle MX88
Kästle MX98
Line Prophet 115
Moment Belafonte
Moment Bibby Pro Model
2 recensioner, betyg 4
Moment Ruby
1 recensioner, betyg 5
Rossignol S7. 117 Freeride
Salomon CZAR
8 recensioner, betyg 4,4
Salomon Sentinel
4 recensioner, betyg 4,5
Scott Dozer
3 recensioner, betyg 4,3
Scott Mega Dozer
2 recensioner, betyg 5
Skadi Arnold Allround
Skadi Fat Fred
Skadi Mad Mike
Storm Strike
Storm Tempest
Storm Twisted Sista
3 recensioner, betyg 5

- MnO&Co:s Skidtest 2011 -

MnO
2225 inlägg
MnO 2225 inlägg 8 år sedan | Senast ändrad MnO (7 år sedan)

Då var det åter dags att lämna en rapport från årets skidtestarhelger. Jag, och några av mina skidåkarkompisar, har som tradition att testköra skidor under några helger på försäsongen och därefter presentera intrycken här på Freerides forum. 2011 är ett mycket intressant skidår. Marknaden är spretigare än någonsin för tillfället och det går hitta ett par skidor som verkligen höjer din åkning direkt till en nivå som man inte trodde var möjlig. Samtidigt kan det gå väldigt fel om man väljer en skida som inte alls passar den åkning man har tänkt. Tillverkarna experimenterar vilt med olika rockerlösningar, indragna skärningar och diverse underligheter i flexmönster. Lägg därtill de klassiska aspekterna med olika konstruktioner, dämpnivå, egenvikt, monteringspunkter och liknande, och vi har en marknad som verkligen gör skäl för benämningen skiddjungel.

Det blir även i år ett inlägg som växer rejält i längd, och det har därför tagit några veckor att sammanställa. Jag ser det som viktigare att göra ett väl genomarbetat test istället för att till varje pris publicera snabbt på forumet. Många har väl handlat skidor redan för säsongen, men jag hoppas att det kan bli en stunds underhållande och intressant läsning likaväl. Upplägget är likadant som tidigare år. Åkarna i testgruppen kör igenom så mycket skidor som möjligt i en helt ostrukturerad ordning. Därefter rapporteras intrycken till mig och jag sammanställer det hela efter bästa förmåga. I de fall där åsikterna går isär redovisas de respektive kommentarerna, och i andra fall skrivs omdömet ihop som en avvägning av vad gruppen tycker som helhet.

Nytt för i år är att testgruppen har utökats till fem personer. Basen i "teamet" är även i år jag själv, min tvillingbror MarkusO och pryloraklet Kryss-Jon, eller xJONx som han kallar sig på den här sidan. Till detta har vi handplockat två av forumets profiler när det gäller prylanalyser i form av PNyberg och Bud66. Dels för att dom två ständigt bidrar med bra inlägg på forumet, och dels för att de representerar en utökning i åkarprofiler. PNyberg med en yngre åkstil med aningen mer jibbinslag och Bud66 som en lite äldre och mer meriterad åkare. Totalt känns det som en mycket bra mix av personligheter och åkstilar. Närmare presentation följer nedan. Inlägget är skrivet helt utan hänsyn till relationer till något speciellt märke, annonsintäkter och allmänna kontakter i branschen. Det är det som är fördelen med att skriva i ett öppet forum istället för att publicera det hela som en artikel, eller i jämförelse med test som skrivs i tidningar som är beroende av annonsörernas vilja att betala för reklamplats. Här i forumets mörka vrå kan vi såga skidor precis hur mycket vi vill, om det är nödvändigt.

Liksom förra året har fokus legat helt på offpist- och allroundskidor med midja runt eller över 100mm. Utbudet på testhelgerna är gigantiskt och det finns ingen möjlighet att åka igenom hela produktspektrat. Friåkningsmarknaden är för de allra flesta på det här forumet det klart mest intressanta, och det är givet att vi lägger vårt krut där. Diskussionen om huruvida det är lämpligt att testa breda skidor avsedda för offpist i en försäsongspist eller ej dyker upp varje år. Anledningen att vi gör det är enkel. Det är den enda möjlighet som finns att testa ett så här stort utbud. Hade vi haft möjlighet att testa skidorna i halvmeterdjupt puder så hade vi gärna gjort det. Diskussionen är också i många fall utdaterad. Marknaden har mognat rejält och numera kan man kräva i princip full pistprestanda även i skidor upp mot, eller ibland tom över 120mm. I årets test finns det bara en handfull skidor, om ens det, som kan sägas vara rena puderskidor. I alla andra fall kan man, med tanke på hur många fruktansvärt bra skidor det finns idag, kräva acceptabla pistegenskaper. Även om underlaget mestadels är fast på försäsongen så finns det så gott som alltid mjuka partier där man kan ana hur skidorna kommer att kännas i lös eller djup snö. Men... jag saxar in nedanstående brasklapp från tidigare år, som är lika aktuell nu:

VIKTIGT!
Som alltid i inlägg av den här typen är det viktigt att förstå att kommentarerna om skidorna är baserade på ett begränsat antal teståk i en viss typ av förhållanden. Det är omöjligt att få en komplett bild av en skidas egenskaper med sådana förutsättningar. Vad som är beskrivet här är ett första intryck. Inlägget ska alltså inte ses som ett mångsidigt test och en allenarådande sanning utan som en vägledning. Texten är en beskrivning av hur skidan presterar fristående och i jämförelse med sina konkurrenter i de rådande förhållandena. Det är ofrånkomligt att en del av "testresultaten" för vissa skidor skiljer sig rejält från vad en del andra åkare tycker, och då speciellt åkare som äger skidorna i fråga och därmed har spenderat mycket tid på modellen. Jag lämnar helt öppet för läsare att bidra med egna beskrivningar av skidor för att bygga en mer komplett bild.



--- BESKRIVNING AV TESTFÖRHÅLLANDEN ---

Tandådalens Skidtestarhelg

Underlaget i Tandådalen var kanske den bästa snön på tio år på ett skidtest. Stora backen, Specialen och några rödingar skiers right om dessa två var öppna. Underlaget var fast, men inte isigt på förmiddagen, och lika fast, men med en antydan till is på eftermiddagarna. Till skillnad från tidigare år så höll pisten riktigt bra och det var inte speciellt stökigt ens framåt kvällstid. Det var gott om folk i pisterna, men det var inte så trångt att det störde åkningen. Det gick att ladda på helt fullt, både ur trängsel- och snöperspektiv. Söndagen var lite sämre med tendenser till rullsnö här och där. Temperaturen var normalt vinterväder med några minusgrader. Sikten var aningen varierande, men under större delen av helgen helt perfekt. Ingen offpiståkning var möjlig med testskidorna, förutom en och annan sväng under liften i utläckt kanonsnö.

Snö, test och fest, Åre

Luciahelgen i Åre bjöd på ett mer klassiskt skidtestarhelgsunderlag. Isfläckarna var stora, men mestadels var det hård, men bettbar välpistad konstsnö. Gästrappet var betydligt bättre preparerad än pisterna runt VM6:an. Även här var det gott om folk i backarna, men det var ändå inte så att det störde nämnvärt. VM6:an-pisterna var en salig blandning mellan mjuka pucklar och blänkade is och allt däremellan. Åkning i full fart var helt omöjligt, även om det var många som försökte.



--- TESTÅKARE ---

MARTIN OTTOSSON

http://lh5.ggpht.com/_8xXd5zFOkfE/TRsGOKTFgCI/AAAAAAAACDE/ZSsrA5mY6eM/s512/Martin.jpg
Freeridealias: MnO
Ålder: 32 år
Längd: 181cm
Vikt: 76 kg
Testat skidor i: Tandådalen och Åre
Åkarbeskrivning:
Författare till inlägget och "testledare" för gruppen. Jag är 32 år, 181cm lång och väger 77kg. Jag är en gammal säsongare som har tre alpvintrar i bagaget, men det är några år sen nu. Tekniken är medveten, men oskolad och jag åker med ganska lätta fötter. Efter en ordentlig knäskada för tre år sedan saknas fortfarande ett korsband i högerknät, vilket gör att jag helst åker behärskat och med kontroll. Dropp, hopp eller försök till jibbing är en svunnen tid. Det håller jag inte för längre helt enkelt. Däremot kan jag fortfarande stå på ordentligt när sikten och förhållandena tillåter. Jag föredrar överlag skidor med ganska mjukt flex, gärna med tendens till överstyrning och har generellt svårt för alltför centrerad montering.

Huvudskidor i år: Fatypus I-Rock 186cm och Fischer racestock-SL.


MARKUS OTTOSSON

http://lh5.ggpht.com/_8xXd5zFOkfE/TRsGOWJEpoI/AAAAAAAACDI/f8qxNBYZpGI/s512/Markus.jpg
Freeridealias: MarkusO
Ålder: 32 år
Längd: 179cm
Vikt: 73kg
Testat skidor i: Tandådalen
Åkarbeskrivning:
Tvillingbror till MnO och har i princip samma bakgrund och förutsättningar. Tre säsonger, plus en del månadsprojekt i alpmiljö på meritlistan. Numera också löneslav och begränsat med ledighet, men har lyckats få ihop ett ansenlig mängd åkdagar de senaste åren trots detta. Åker kompakt och kontrollerat, med en storslalominriktad åkposition. Gillar skogsåkning och tekniska linjer, men undviker även han hopp och dropp i alla former pga (ännu värre) knäproblem. Är överlag ärrad av åkningen efter frakturer, ligamentsskador och meniskproblem i båda knäna och är liksom sin bror tvungen att hela tiden behålla kontrollen i åkningen. En rejäl bakvikt en enda gång och säsongen är slut. Mycket pryltekniskt medveten, både inom skidåkning och i övriga livet.

Huvudskidor i år: Völkl Katana 183cm, Bluehouse Maestro 189cm, Salomon Czar 182 och 190cm och Blizzard racestock-GS.


JON RAMSTEDT

http://lh6.ggpht.com/_8xXd5zFOkfE/TRsGOGtKfpI/AAAAAAAACDA/2Y_XmPR68qA/s512/Jon.jpg
Freeridealias: xJONx
Ålder: 28 år
Längd: 178 cm
Vikt: 74 kg
Testat skidor i: Tandådalen
Åkarbeskrivning:
Mångårig säsongare som alltid har gott om projekt på gång när det gäller snöresor. Jon är relativt lätt, men synnerligen vältränad. Han åker samlat och mycket kraftfullt med en effektiv teknik. Linjevalen är ofta branta och tekniska och Jon är en riktigt vass åkare när humöret faller på. Han hittar alltid nåt att hoppa på och slänger iväg en och annan backflip ut från nån väl vald klippa. Jibbade en del i unga år, men nu är det inte ofta man ser Jon dra iväg några rotationer. Jon har tävlat i friåkningstävlingar i viss omfattning med god framgång. Jon åker alla skidor med kraft, från rena raceslalomcarvers till långa, hårda friåkningsskidor. Gillar bäst stabila, och inte överdrivet breda friåkningsskidor med moderat rocker.

Huvudskidor i år: Völkl Katana 190cm


PER NYBERG


http://lh4.ggpht.com/_8xXd5zFOkfE/TRsGOUabslI/AAAAAAAACDM/CUg4XFSMvsI/PNyberg.jpg
Freeridealias: PNyberg
Ålder: 24 år
Längd: 187 cm
Vikt: 85 kg
Testat skidor i: Tandådalen och Åre
Åkarbeskrivning:
Är en modern storabergsåkare som hanterar det mesta som har med snö och lutning att göra. Är ingen jibber, men kan dra några treor om det krävs för att impa på damerna. Han lägger helst 100% av sin skidtid på offpist, även om det är hårt och jävligt. Svårt före är utvecklande före och man lär sig alltid något. PNyberg är en av få som dock också tillägger... "och det är faktiskt dessutom jävligt roligt". Åkmässigt siktar han gärna på eländigheterna och försöker göra något kreativt. Ganska ståsäker men säger sig inte riktigt vara i klass med xJONx i det avseendet. Men... han jobbar på det. PNyberg gillar rockerskidor med relativt runt flex med låg till medel svingvikt som gärna får vara lagom dämpade och kvicka. Föredrar skidor som är lätta att få loss när det behövs istället för lagg som gräver diken i is.

Huvudskidor i år: Moment Bibby Pro 190cm


HENRIK HOLVID

http://lh3.ggpht.com/_8xXd5zFOkfE/TRsGN33IXTI/AAAAAAAACC8/tbpDv7irkCU/s512/Bud66.jpg
Freeridealias: Bud66
Ålder: 44 år
Längd: 173 cm
Vikt: 89 kg
Testat skidor i: Åre
Åkarbeskrivning:
Bud är gubbräsern i testgänget och är skolad på spikraka fullängdare. Han är en gammal multibummare som spenderat 7 säsonger i Alperna i yngre år. Gillar svängglada, stabila skidor med bra isgrepp. Har inget emot "lite jobbiga" skidor i offpisten. Har man yxat sig fram med 210 GS-plank på åttiotalet så känns det mesta smidigt. Bud66 är en tekniskt driven skidåkare och har tävlat på någorlunda hög nivå i Sverige, både i Alpint och puckel. Detta var dock länge sedan, men han vann ett GS race i bra konkurrens för några vintrar sedan. Eller som han själv uttrycker det: "Jag kör både på kraft och med teknik" med tillägget: "även social som få och är mycket glad i brännvin". En sann skibum av den gamla goda skolan alltså.

Huvudskidor i år: Hendryx 917-7 178cm och Hendryx Cash is King 181cm

Svar

MnO
2225 inlägg
MnO 2225 inlägg 8 år sedan | Senast ändrad MnO (8 år sedan)

--- TESTADE SKIDOR ---
(presenterade utan någon som helst logisk ordning)


Kästle MX98, 188cm, 126-98-116, r=27,5m.

https://www.freeride.se/img/review/original/7388_pic1c.jpg
Testad av: MarkusO, MnO, XJonX och Bud66
Testad i: Tandådalen och Åre

Kästle har snabbt återetablerat sig på marknaden och har en produktlinje som utstrålar kvalitet och prestanda rakt igenom. Skidorna är mycket välbyggda och grafiken är stram och unik. Man ser på långt håll att en åkare har ett par Kästle under fötterna. Priserna har gått ner lite sen förra årets extremt högt satta rekommendationer, men är fortfarande bland de högsta i branschen. Det känns ändå inte överdrivet med tanke på att finish och känsla av kvalitet överglänser det mesta. MX98 var förra året en underbart högpresterande skida och en av fjolårets absoluta favoriter i testteamet. Det var förvisso en för många svårflörtad best till skida, men den som lyckades tämja odjuret bjöds på en av tidernas mest avvägda konstruktioner och en prestanda som låg långt över det mesta annat på marknaden. Fokus låg på stabilitet och spårvilja och det var en pistkrossare av sällan skådade mått.

Till i år har dessvärre Kästle förändrat sitt tidigare mästerverk ordentligt och det är med en klump i halsen och en tydlig saknad som teståkarna konstaterar att skidan är tydligt nertrimmad och mer riktad mot den stora massan. Det är inte svårt att förstå att Kästle väljer att göra detta, för den här skidan kommer förmodligen att tilltala betydligt fler, men samtidigt är det trist att de inte vågar ligga kvar i den absoluta prestandatoppen. Det var nog snarare priset som gjorde att skidorna sålde dåligt i så fall förra året. MX98 årsmodell -11 är mjukare och har fått en lätt tiprocker och känns rappare i lägre fart, men också betydligt mesigare när man laddar på. Den där säregna stunsen är borta och skidan sticker inte längre ut från mängden. MEN, som Bud66 säger med sin bästa Tony Irwing-imitation, MX98 är fortfarande en mycket bra skida i relation till resten av marknaden. Det man tappar i stabilitet vinner man istället i en lätthanterlighet och ett kvickare beteende på mjukare underlag. Skidan går typiskt "tiprocker"-aktigt lätt in i sväng, och därefter är spårviljan är fortfarande i toppklass och bettet är kanonbra, och aningen lättare att hitta än förra året. Hade man inte jämfört den med förra årets version så hade den förmodligen fått toppbetyg.

Snökontakten och kommunikationen med underlaget var mästerligt utförd förra året, och en del av det finns kvar. Men det är ändå en stor förändring där Kästle har bytt en solid blandning av hårt pressat trä och metall mot en aning gummidämpning som ger en lätt diffus karaktär med bara små inslag av metall. Skidan är mycket välbalanserad och neutral och kommer som sagt att passa många åkare. Det är lätt att välja radie på svängarna genom att antingen släppa lite på trycket i slutet på svängen eller nypa till för att korta upp. Ett mycket bra val för en något konservativ åkare som söker en skida med kvalitetskänsla. Bara att ladda på och köra. Men om du har köpt den... testa för guds skull inte fjolårets modell, utan var nöjd med den du har...


Kästle FX94, 186cm, 128-94-117, r=22,5m

https://www.freeride.se/img/review/original/7398_pic1c.jpg
Testad av: MnO och XJonX
Testad i: Tandådalen

Kästles nästa aspirant bland testlaggen är Chris Davenports signaturmodell FX94. I Sverige är den här modellen något av en doldis och det har inte snackats alls lika mycket om FX-serien som om MX. FX-serien består av tre modeller och 94:an är den bredaste. Seriens grundpelare är skidor med bibehållen stabilitet, men med så lätt konstruktion som möjligt. Förra årets var det en tydlig skillnad mellan MX och FX iom att MX var riktigt tunga breddade racebyggen och FX var en serie backcountryfokuserade skidor med bantad vikt. I och med förändringen av MX98 har Kästle gjort två skidor som ligger mycket nära varandra i egenskaper. Skidorna skiljer sig dock när det gäller konstruktionen av kärnan och det märks på snön. Det är framförallt vikten som är skillnaden, och FX-seriens mer framträdande högfrekvensdämpning. FX94:an är nog testets tystaste skida på snön.

Även om det är två kompetenta skidor så är det en ganska underlig vändning av Kästle. Definitionen av serierna har i princip försvunnit och frågan är om inte FX94:an kunde har försetts med ett plattare spann och en lätt early-rise istället för den helt traditionella spannkurvan som den har nu. Då hade den helt kunnat ersätta MX98:an. Nu känns ändå MX:en motiverad iom att den är lite mer offpistbetonad med sitt platta spann och lätta tiprocker. För att fortsätta med beskrivningen av skidans egenskaper så är FX94 en kombination av en traditionell träsandwich med inslag av metalldämp och en lätt och spänstig fiberburen konstruktion. Totalvikten är påfallande låg och det är en mycket smidig skida, som ändå bjuder på imponerande prestanda i pisten. Jämför man med MX98 är FX94 klart mer svängvillig i skärande sväng, och samtidigt ger den mer svar i slutet på svängen. Isgreppet är aningen sämre än de allra bästa, men det är ändå fullt tillräckligt för att man ska våga trycka på för fullt i testpisterna. Stabiliteten känns betryggande i medelfart tack vare den tidigare nämnda tydliga dämpningen, men skidan tappar en aning när det blir riktigt slagigt, vilket förmodligen orsakas av den lätta egenvikten. FX94 är en neutral skida som gör det den ska utan att bjuda på vare sig konstigheter eller något speciellt som sticker ut. Om man tycker att det är en tråkig eller en trygg egenskap beror på åkaren. Vem som helst som är en driven åkare kan köpa den här skidan och inte bli besviken.


Kästle MX108, 187cm, 132-108-122, r=31m

https://www.freeride.se/img/review/original/7389_pic1c.jpg
Testad av: MnO, MarkusO och PNyberg
Testad i: Tandådalen

MX108 är nästa steg uppåt i bredd i Kästles sortiment. Grundkänslan är liknande den i 98:an, men hela uppenbarelsen är lite segare och trögare, trots att egenvikten upplevs som ganska låg. Skidan tar ytterligare ett steg från metallinblandning och här finns inget sådant alls i känslan, utan dämpningen kommer helt och hållet från gummi. PNyberg pratar initalt om en känsla av ihålig pappkartong, men ändrar sig sedan efter ett par svängar, och håller därefter med om att skidan är väldämpad när man väl sätter fart på den. Radien är ur Sälenpist-perspektiv tråkigt lång, och man får kanta upp rejält om det ska hända något. I inledningen av skäret driftar skidan och spåret är diffust. När man väl hittar trycket är dock skidan mycket trygg i skäret, även över isigare partier, och det här känns som en riktig fallhöjdsdödare. Tiprockern är ny för i år och livar upp den här skidan markant från förra årets ganska trista version, men samtidigt har skidan blivit aningen mesigare i beteendet. Det märks framförallt i kortsväng där skidan är mycket lätthanterlig och svängvillig, men den känns också lite fladdrig när den pressas hårt. MarkusO tycker att den känns lite smålurig i uppträdandet, men MnO och PNyberg hittar mer rätt på skidan. Liksom flera andra av Kästles modeller saknas dock lite av en egen karaktär och även den här är lite anonym. Men Mx108, och i princip alla övriga Kästle, är mycket säkra kort för den som letar efter välpresterande skidor utan större överraskningar.


Kästle MX128, 190cm, 146-128-134, r=40m

https://www.freeride.se/img/review/original/7390_pic1c.jpg
Testad av: MnO, MarkusO och PNyberg
Testad i: Tandådalen och Åre

Längst in i tältet står Hugo Harrisons promodel som med sina förförande blåa Hollowtech-ögon lockar till test. Trots personalens uttalanden om skidans totala olämplighet som verktyg för dagen tas den naturligtvis ut på en testrunda i alla fall, och tur är det, för det är en rätt kul skida trots sina mått, så länge underlaget är mjukt. Det här är en skida med mått som för bara tre-fyra år sedan hade klassats som totalt oåkbara. Hos den här typen av skidor som rocker enormt stor skillnad om det görs på rätt sätt, och det åt det positiva hållet. Skidan är naturligtvis fruktansvärt stabil. Det räcker att titta på måtten och den långa radien (och namnet på skidan) så kan man snabbt räkna ut att det här är ett par tanks i pisten. Men det är faktiskt ett par tanks med servostyrning i jämförelse med äldre skidor av den här typen. Skidan är inte det minsta svåråkt, utan svarar utan protester på input tom i kortsväng. Den går silkeslent in i svängen så länge det bara finns det minsta mjuk snö att jobba med. MarkusO kallar skidan "faktiskt ganska mänsklig" och har ett par trevliga åk med 128:an, i alla fall efter att ha ställt om tekniken till den långa radien.

På hårdare partier är saken en annan och PNyberg tar ett par åk på den i Åre där förhållandena är betydligt mer krävande. "Det här är som att köra långtradare på gocartbana", sammanfattar han träffsäkert. Kantas skidan på hårt, bitvis isigt underlag är det mycket svårt att hitta ett tryggt och långvarigt spår. Det händer helt enkelt nästan ingenting om inte farten är fruktansvärt hög. Man kantar upp och fortsätter att åka ungefär rakt fram. Alla tre är överrens om att den känns rejält bred. 128mm under foten trollar man inte bort. Den s.k. "Kuro-muskeln" i smalbenen får jobba ordentligt och det blir tröttsamt att åka den här skidan i pisten i längden. Men där ska den inte uppehålla sig egentligen. Den här skidan ska släppas lös på en stor alpsluttning med bra snö. 128:an sammanfattas med MarkusO:s snabba recension som levereras vid återlämning av laggen: "inte så badass som man kan tro".


Kästle MX88, 188cm, 128/88/113, r=22,5m

https://www.freeride.se/img/review/original/7385_pic1c.jpg
Testad av: Bud66
Testad i: Åre

MX88 känns som en lillebror till förra årets smiskare MX98. I motsats till sin storebror som har snällats upp rejält har 88:an behållt sin racekaraktär och den faller Bud66 rakt på läppen. Hans testrapport talar för sig själv:

"Nu snackar vi grejor, RIKTIGA grejor! Fan vad bra! Helt enkelt som en breddad GS RaceStock. Spårvilja, isgrepp och stabilitet är av absolut högsta klass. MYCKET skön känsla i denna skida, det känns att den är byggd av Heads racingavdelning. Tung, kraftig och uppför sig precis som man vill. Kör med modern teknik = yihaaa. Kör med gammal teknik = yihaa!"

För åkning i Sverige är en sån här skida egentligen optimal. Men som allroundskida i alperna är den för smal. Har det snöat 50cm är den förmodligen för hård och definitivt för smal för att hävda sig, även om man såklart tar sig ner. Det här får klassas som en mycket allsidig pistskida med viss offpistpotential. Och Kästle: Ge nu fasen i att snälla till den här till nästa år!


Icelantic Keeper 178 och 189cm, 150/119/138, r=16m (178) och 18m (189)

https://www.freeride.se/img/review/original/6172_pic1b.jpg
Testad av: MnO(178+189), XJonX(178) och PNyberg(189)
Testad i: Tandådalen och Åre

Icelantic är ett relativt nytt märke på den svenska marknaden, om man bortser från en del strö-import som gick ut till ett fåtal butiker för ett par år sedan. Numera är det FatBastards som står för agenturen och det är glädjande att se att de satsar stort på att presentera ett digert utbud av skidor på skidtestarhelgerna. Skidorna är blandning av en del ganska intetsägande twintips och några iögonfallande offpistskidor med en del egna ideer när det gäller skärning. Grafiken är ett kapitel för sig och det är inte utan att man undrar om det inte luktar lite söte-rök på designavdelningen på Icelantic. Från att ha haft troll, drakar och diverse underliga skapelser på skidorna förra året är det nu ett lika underligt musiktema med psykedeliska inslag som pryder laggen.

Keeper är en ny skida för säsongen och det är en 119mm bred skida med allroundambitioner och en lätt 5-point-inspirerad shape med indragen skärning fram och bak. "En annan sorts big mountain-pulverskida som kan blåsa igenom alla snö med lätthet!", lovar importören med sin Google-translate-översatta hemsida. Det låter ju kanon smile Upp till bevis... Skidan har tydlig, men ganska kort tip- och tailrocker i kombination med ett positivt spann i mittensektionen. Skärningen är tämligen massiv för kategorin och den mesta av skärningen ligger långt fram i skidan i klassisk Icelanticanda.

Jag och Jon inleder med ett par teståk i Tandådalen på den kortare av de två testexemplaren medan PNyberg norpar den långa. Alla tre är rörande överrens om att det här är en riktigt rolig skida oavsett val av längd, även om karaktären skiljer en hel del mellan 178 och 189. Det är en rejäl skillnad i hur stora skidorna upplevs. 189 är mycket större, både i känsla och uppförande, även om det är många parametrar som är gemensamma. Båda längderna av Keeper är fullproppade med åkglädje och är en ytterst väl avvägd kombination av livlighet och prestanda. Det är framförallt i kortsväng man märker att 178:an är mer poppig i lägen där 189:an snarare känns behärskad och trygg. Båda längderna drar dock perfekt in i sväng och är svängvilliga i kortsväng utan att bli nervösa. Keeper tar det bästa från Shamanen i form av blixtsnabba reaktioner i trånga lägen, men dras inte med den nervositet och hooky känsla som Shamanen ibland lider av med sin massiva tip. På mjukare underlag spårar Keeper klanderfritt och det går verkligen att carva rejält i pisten. Den svänger ordentligt på skär i pisten, men känns aldrig låst i svängen. Svängradien är lätt att variera tack vare pintailen och skidan är väldigt styrbar i beteendet. Allt från låg storslalomposition till mer upprätt modern slalomstance hanteras av skidan utan protester. Jon klassar den som testets roligaste skida och både PNyberg och MnO utnämner den till testvinnare i allroundkategorin i Tandådalen.

Men det finns även nackdelar som med allt annat och det är framförallt greppet på hårdare underlag som sviker. Liksom med Shaman så är det svårt att få fast skidorna när underlaget växlar från fast till en antydan till isigt. Då tappar skidan spåret och driftar i skäret. Blir det ytterligare lite hårdare så att det börjar bli ren is finns inget bett att hämta. Då släpper skidan även i bra tryck i skäret. Vad som talar för Keepern här är att den hela tiden kommunicerar med åkaren via en direkt snökontakt. Det gör det lätt att även när skidan släpper behålla kontrollen och man slipper överraskningar. Känslan i konstruktionen är typisk indie med metallfri glasfiberdominerad bastant träsandwich. Välbyggt, men knappast något speciellt rent konstruktionsmässigt. Istället lever Keepern på sin unika shape och den speciella känsla som den förmedlar. Längdvalet är ett svårt beslut när det gäller Keeper. 178 kan låta väldigt kort, men faktum är många som jag pratade med föredrog den kortare längden, trots att de normalt sätt åker längre skidor. Detsamma gäller för egen del. Jag hade valt 178cm i den här modellen. PNyberg däremot gillade den långa. Steget mellan de två längderna är ovanligt stort, och faktiskt för stort enligt min åsikt. Det skulle behövas en 183-184cm-version nästa säsong för att täppa till luckan mellan de befintliga alternativen. Hur som helst var Keeper en av testets roligaste skidor och kanske den största överraskningen i år.


Icelantic Shaman 184cm, 160/110/130, r=18m

https://www.freeride.se/img/review/original/6170_pic1b.jpg
Testad av: MnO
Testad i: Tandådalen

Shaman finns oförändrad kvar i sortimentet från förra året och den finns beskriven i detalj i förra årets test. Jag väljer därför att bara kort kommentera den. Shaman är en mycket speciell skida ur måttsynpunkt, men den är inte så extrem som den ser ut. På snön känns skidan precis som man kan förvänta sig av shapen, om än i ett betydligt snällare format än vad man kan tro. Shaman lyder minsta vink och drar in i sväng som få andra skidor. Framänden styr hela skidan och bakänden är helt frånvarande i balans och spårning. En stor styv framände och en smal mjuk bakände kan inte bete sig på något annat sätt. Spårningen är inte speciellt bra på fast underlag, utan det blir lätt en lite driftande känsla, speciellt i bakänden om man pressar den. En del gillar det, eftersom det känns tryggt och kontrollfrämjande att ha lite släp bak hela tiden. Driver man skidan med plöstryck och utan att överbelasta tailen så kommer man mer rätt i skäret. Shamanen är ren underhållning på mjukare snö, men Keeper är en bättre skida tycker jag, och de övriga i testteamet, framförallt för att svaret i tailen är bättre i pisten. Även här har importören lyckats bra med översättningen för övrigt. "Shaman är en skida som kommer att lämna skyttegravar på hårt underlag. Allvarliga diken!" är ren humor.


Hendryx Idiosynaptic, 185cm, 146-122-140, r=21m

https://www.freeride.se/img/review/original/7039_pic1b.jpg
Testad av: MnO och PNyberg.
Testad i: Tandådalen och Åre.

Idiosynaptic är en ny skida från Hendryx och här kan man verkligen prata om en nyhet från Stockholmaren. Den här liknar inget annat som har kommit från Hendryx tidigare. Den minimala tapern (6mm) är liknande som övriga modeller, men annars är stuket helt annorlunda. Med ett mjukt flex och indragen skärning, early taper, fram och bak är det en ganska snäll och lättåkt skapelse i jämförelse med Hendryx övriga pistsmiskare.

MnO och PNyberg ger sig in i den här leken med helt olika förutsättningar. Medan jag, MnO, har åkt igenom i princip hela Hendryx sortiment innan så jämför jag den naturligtvis främst med övriga modeller från märket. PNyberg däremot kliver direkt på Idiosynaptic och har inte kört några Hendryx på flera år. Kanske är det därför som intrycken spretar ganska ordentligt. Jag kommer inte alls överrens med den här skidan på fast underlag. Jag tycker den är för diffus in i sväng och den är alldeles för känslig för viktfördelning. Ibland hittar jag i alla fall lite pop, men nästa sväng är den helt död och skidan ligger bara kvar och måste dras igenom svängväxlingen. Spårningen är däremot helt ok, när man väl hittar spåret, vilket jag dessvärre inte gör speciellt ofta. I svängen är framänden nästan obefintlig, medan bakänden är mycket tydlig. Det förstärks av en bootcenterposition på skidan som i typisk Hendryxstil är långt fram. På mjukare partier livas skidan upp och det är lätt att förstå att den här skidan kommer att vara extremt lättåkt i puder. Fördelen med skidor som inte spårar in i sväng på hårt underlag är att dom inte heller hookar i lösare snö. Jag saknar dock liv i skidan. Den är för tråkig för mig.

PNyberg däremot är mer van vid centermonterade skidor och upplever skidan precis tvärtom mot mig som hooky i lösare fluff. Han prisar kantgreppet, men tycker att den är väl aggressiv i kantnärvaron. I motsats till undertecknad gillas känslan av styrbarhet i svänginitieringen och PNyberg tycker att den är lätt att driva in i sväng. Det här är ett typexempel på hur två personer kan uppleva en skida olika beroende på teknikdetaljer. Båda är däremot överrens om att skidan är mycket lätt att trycka ur skäret till sladdsväng när det börjar stöka till sig. Och dämpningen känns väldigt mycket Hendryx. Är det något han kan, Henrik, så är det att lägga in rätt mängd dämpning i sina skidor. Sammanfattningsvis en skida som vållar lite bryderier. Det är inte ofta som åsikterna går så pass brett isär om en skida. Testa innan köp blir rådet.


Hendryx Funkallistic, 182cm, 149-110-143m, r=18m

https://www.freeride.se/img/review/original/7054_pic1b.jpg
Testad av: MnO
Testad i: Tandådalen

I Hendryx sortiment är det ibland svårt att förstå vad som är skillnaden mellan de olika modellerna. Måtten är snarlika och formerna likaså. Alla skidor har full rocker och verkar ha ungefär samma användningsområde. Det krävs ett visst mått av detektivådra för att ur ett katalogperspektiv lista ut att Funkallistic är en 110mm allroundskida i det styvare segmentet. Väl på snön framgår det däremot med all önskvärd tydlighet och Funkallistic kräver sin åkare. Från första sväng känner man att det här är ett par riktigt högpresterande plank, men jag orkar inte riktigt med den. Då och då hamnar jag rätt på skidan och då känner jag mig helt oövervinnerlig för några sekunder, men plötsligt är det något som stör i balansen eller i skäret, och då orkar jag inte hålla styr på skidan. Det blir att släppa positionen och jag måste börja om för att hitta tillbaka in i skäret. I kortsväng är det likadant. Det går bra ett par svängar här och där, men mestadels känns skidan för stum och hård för att jag ska trivas. Det är bara att erkänna att jag är för klen eller för lätt för den här. Purple Haze har samma mått, men är mjukare i flexet utan att för den skull bli mesig. Den passar mig, och förmodligen de flesta åkare i min storlek betydligt bättre.

Värt att notera är att Henrik L, och de andra i Hendryxtältet är lika noga som vanligt med skicket på sina skidor. Innan någon får ge sig ut på testlaggen kontrolleras skicket på kanterna, och de handslipas noggrannt om det anses behövligt. Ett sant föredöme och det är kul att se att det flera märken börjar ta efter och förstå vikten av välpreparerade skidor. I år var det mycket mer snack om skicket på kanterna och om prepareringen bland tälten, och jag såg både en och annan stå och bättra på skärpan på skidorna under testdagarna. Det är något som är bra för alla. Man vill som åkare testa skidorna när de är i toppskick, och märkena vill presentera skidorna i ett så bra skick som möjligt. Alla vinner på bra preparering.


Hendryx 917 - 7, 178cm, 139-97-133, r=17m

https://www.freeride.se/img/review/original/7041_pic1b.jpg
Testad av: MnO
Testad i: Tandådalen

Det här var en av de skidor som jag såg fram emot mest att få testa. Bud66 i testteamet har prisat den till skyarna och äger dessutom ett par själv. Bud väger 10kg mer än vad jag gör och står på rejält, och har dessutom en historik som talar för sig själv. Mångövervintrande Antonbummare, racebakgrund, och dessutom, som om inte det vore nog, gift med en tidigare Anton-säsongande tjej. Alla som varit i Anton vet hur svårflörtade säsongardamerna är där, och dom har många hårdingar att välja mellan. Någon gång i karriären har alltså Bud varit hårdingarnas hårding i Aalrberg. Lägg därtill en skolning på 210-lagg i puder och vi har en åkare som kan pressa igenom det mesta. Frågan är om jag kan axla den manteln i ett antal teståk med 917.

Nej, blir det något molokna svaret. Jag får nästan precis samma känsla som med Funkallistic. Det är ett par enormt högpresterande lagg, men jag orkar inte riktigt med att hålla styr på monstren genom ett helt åk. Även här har jag perioder i åkningen där jag fullkomligt jublar över 917:s förträfflighet, men jag väcks gång på gång ur den euforiska sinnesstämningen och skidorna tar kommandot över åkningen. Isgreppet är fantastiskt bra så länge man håller trycket i skäret, men tappar man spåret så är det svårt att hitta tillbaka. Det hårda flexet är svårt att trycka igenom om man inte kommer helt rätt i början av svängen. Skidorna styr mig till två olika sorters åkning. Jag växlar från att vara aktiv och mycket aggressiv till att bli helt passiv och avvaktande flera gånger i varje åk. Något mellanting finns inte utrymme för i 917:s värld.

Måttmässigt har skidorna en rejäl bakände, men på snön framträder den inte lika mycket som man skulle kunna tro, även om kicken är rejäl ut ur svängen. För en kraftfull åkare i den övre viktklassen, eller för en åkare som verkligen gillar att trycka på i åkningen så finns få skidor som slår den här. Men för mig känns det lite väl tufft. Det är bara att erkänna. Man är inte hårding nog. Men så har jag aldrig haft någon större framgång bland säsongardamer i Anton heller. Mer benpress för MnO till nästa säsong.


Hendryx 917 - 20, 186cm, 132-96-126, r=21m

Testad av: MnO, xJONx och Bud66
Testad i: Tandådalen och Åre

En ny skida från Hendryx som på pappret verkar vara en breddad storslalomracer utformad efter de gamla FIS-reglerna. 21 meters radie, och snäppet längre än de andra pistorienterade modellerna. Jon, MarkusO och Mno har alla efterlyst en Hendryx som är lite längre i känslan, har lite längre radie och som inte är alltför hård i flexet. Det här är den skidan i ett format för pisten. 917 är alltså en skida som är inverterad när det gäller längdval. 178 är för tyngre och mer avancerade åkare än 186:an. Det får anses som ganska lurigt. Jon och jag är helt överrens om att det här är den bästa pistskidan vi någonsin åkt. Då inkluderar jag rena racestockskidor i både GS och SL. I Tandådalens lite slitna, men annars fasta och nästan perfekta testunderlag är åken med 917-20 det närmaste man kommer en religiös upplevelse innanför pistmarkeringarna. Den lite ofta lite väl krävande känslan från Hendryx skidor är som bortblåst. Skärningen som oftast känns aningen för kort hos Hendryx är aningen längre. Flexet, som annars upplevs som för styvt är lite snällare. Dessutom finns några extra centimeter som gör att känslan av för kort framände vid framflyttad montering försvinner. Kombinera detta med skidvärldens förmodligen bästa konstruktion, en perfekt rockerkurva och en mycket väl avvägd dämpning och balans och vi har ett mästerverk.

Prestandan i form av isgrepp och stabilitet är i toppklass, men det är inget som förvånar när det gäller Hendryx. Vad som gör att jag verkligen gillar den här skidan är att den är lite snällare i ingången på svängen och den är betydligt mer styrbar i åkningen. Från att dra långa kraftfulla GS-svängar till att korta upp med några snabba pressade sladdsvängar. Skidan hänger med i minsta vink. Den är smidig och rapp när det stökar till sig och inspirerar åkaren till att ta fram sin allra bästa sida. Den känsla av oövervinnerlighet som jag upplever fragment av med Funkallistic och 917-7, blir här en permanent sinnestämning och jag börjar redan efter ett åk se pisten på ett helt annat sätt. Jag letar utmaningar och svårigheter i pisten istället för att hitta den enklaste vägen ner. Jon är mindre känslosam och testar som vanligt skidorna extremt kritiskt. Han sammanfattning lyder "Den hackar lite när jag pressar den ur spåret. Inte helt perfekt. Men bra jävla nära. Utan tvekan den bästa skida jag någonsin testat för pist".

Bud66 är däremot inte lika övertygad. Han som åker på den vanliga 917 hittar inte helt rätt på den längre och mjukare varianten, men har svårt att definiera vad det beror på. För mig och Jon är det en fördel att den längre versionen är mindre krävande än "orginal-917". Bud tycker istället att det har försvunnit lite nerv i konstruktionen och gillar inte att ett uns av stabilitet har offrats till förmån för mer hanterlighet. Bud sätter fortfarande toppbetyg på spårvilja, isgrepp och stabilitet, men gillar inte vare sig den längre radien eller att skidan tar ett steg ner i styvhet.

Bud får säga vad han vill. Det här är en helt fenomenal skida och min absoluta favorit i pisten genom alla tider. Tack, Hendryx, för en fantastisk upplevelse.


Hendryx Rhino Chaser, 188cm, 150/120/145, r=21m

https://www.freeride.se/img/review/original/7046_pic1b.jpg
Testad av: Bud66
Testad i: Åre

Rhino Chaser är en hårdkörarskida från Hendryx. Iofs är de flesta Hendryx hårdkörarskidor, men det här är en skida som klassas som den bitigaste offpistorienterade skidan i Hendryx produktlinje. I vanlig ordning har den en continious låg rocker och ganska lite taper. Precis som vanligt med Hendryx av idag alltså. Skidorna är monterade duck, också precis som vanligt när det gäller Hendryx.

Bud66 är fullkomligt lyrisk efter test, och sätter den som solklar favorit i testet. Först kommer Rhinon, sen kommer inget, sen kommer inget, sen kommer 917-7, sen kommer inget på en RIKTIGT lång stund, sen kommer Kästle MX88, enligt Bud. Eftersom Bud skriver det så bra själv, så citerar jag hans testrapport rakt av istället för att formulera om den:

"Bättre än så här blir det inte är 2010! Kortsväng, långsväng, skärande eller sladdande, JÖSSES vad bra Rhinon är! Den är HÄPNADSVÄCKANDE enkel att åka på, med tanke på vad den levererar. 120 i midjan?? Den känns ju som en SL -arver i kortsväng! Vi ska inte ens prata om långsväng. Den släpper ju ALDRIG kanten, om man inte själv vill:) Carvar helt underbart på det hårda underlag som eftermiddagspisterna visade i Åre. Och gissa hur den funkade i en folktom, nypistad VM 8 kl 07:00 lördag morgon...
Denna skida borde komma med en seriös varningstext! Den lockar till en sådan brutal fart att det är skrämmande! Stabiliteten är från en annan planet så man kan köra precis hur fort som helst. Jag kände detta på den lilla kulle som är precis innan liften (VM 8:an..). Det blev en lång flygtur med platt landning.... Jag kräktes i åket efter... helt sant:) Jag vet inte om det var bakfyllan, det blev ju ett litet Absinthrace natten innan, eller om det var anspänningen som släppte från hoppet. Gamla gubbar SKA inte tro de fortfarande är 20 och fortfarande tror de begriper sig på skidåkning:)"

En talande beskrivning som knappast behöver vare sig summeras eller kommenteras. Men det bör noteras att Rhinon är en ganska krävande skida och att Bud66 vet hur man pressar ett par lagg i svängarna. MarkusO och XjonX testade den förra året och gillade den, men var också aningen skrämda av noshörningen, som bitvis skenade iväg med åkaren. Men kan man hantera ett par stora och krävande skidor och gillar mycket skärning, så finns det knappast bättre skidor än så här för hårdkörning i varierad terräng.


Storm Skis Strike, 191cm 143-111-131 r=26m
och Storm Tempest, 192cm 140-104-128 r=23,5m

http://lh5.ggpht.com/_8xXd5zFOkfE/TRsoGsCD9gI/AAAAAAAACDc/2P8eLNFHa7g/s640/Storm%20Tempest%20och%20Strike.JPG
Testade av: MnO och MarkusO
Testade i: Tandådalen

Storm Skis är ett nytt märke på den svenska marknaden. Märket är baserat i England och Schweiz och är helt fokuserat på friåkning och jibb. Skidorna förefaller vara välbyggda och har ganska neutrala shapes överlag, med undantag för Twisted Sista som leker rejält med rockertrenden. Tempest är en charger och Strike är bc-jibbern i produktlinjen och de bjuder inte på några som helst nymodigheter. Båda skidorna har ett lågt vanligt spann och en radie och taper som är helt ordinär. Det förefaller ganska underligt av ett ungt märke som Storm att lansera en linje med så lite nytänkande. Både Tempest och Strike känns som 3-4 år gamla shapemässigt, trots att märket bara har funnits sen 2008. Jag tror det blir tufft för Storm att ta marknadsandelar med nuvarande lineup. Det krävs något som sticker ut från den stora massan om skidorna ska skapa någon form av intresse. Jag hade gärna sett lite experimenterande med rockerinslag, nån form av indragen skärning, eller vad det nu må vara. Någonting bara så att man känner att tillverkaren är med på tåget. Trots den konservativa läggningen presterar skidorna klart godkänt på snön. Väl beprövade former har sina fördelar och de här två skidorna är båda neutrala och ganska förutsägbara i sitt beteende.

Först ut på test är Tempest. Det är, trots beskedliga mått, en riktigt bastant och rejäl skida. Den är krävande i den mån att tailen är hård och svårsladdad. I slutet av svängen ligger den kvar lite för länge och skenar iväg en aning och kontrollproblem uppstår lätt. Hela skidan är ganska tung och hård, både i hantering och snökontakt. Både Markus och jag upplever den som lite väl tungjobbad och ingen av oss orkar fullt ut med att driva skidan. Tempest kräver muskler och insats för att fungera, men kan säkerligen uträtta stordåd för en åkare som är beredd att lägga in det som behövs i åkningen. En tiprocker hade gjort skidan mer lättsvängd, allmänt rappare, men med bibehållen stabilitet. Det är inte någon vild gissning att Storm kommer att lägga till det nästa år.

Nästa testobjekt blir Strike som är en bc-jibber för den som inte vill gå fullt ut till en jibbskida. Faktum är att det inte alls känns som en jibber i åkningen, och hade inte tältpersonalen informerat om detta hade jag inte ens gissat på att den ska klassas som en freestyleskida. Visst, monteringen är framflyttad och det är en rejäl twintip på den, men det känns som balansen i kärnan fortfarande är ganska traditionell. Jämfört med Tempest så är framförallt tailen mjukare. För mig och MarkusO visar det sig att det är precis rätt medicin. Skidan har en ganska styv, men lång genomgående flexkurva som tillsammans med den moderat jibbiga monteringen gör den lätt att trycka igenom. Den mjukare tailen gör svängväxlingarna enklare och där Strike skenar iväg bibehåller Everest kontrollen.

Isgreppet är inte extremt bra, men klart över medel och stabiliteten får också höga betyg. I kortsväng är den lite seg i jämförelse med skidor som drar nytta av tiprocker, men i längre svängar och på skär känns den trygg och MarkusO utnämner den till en av testets skönaste skidor för åkning med mycket fart i sig. Dämpningen är också ok, men inget speciellt. Sammantaget är det en stabil, men ändå ganska lättåkt skida som uppmanar till fart och kraft i åkningen. Väl avvägd eller trist är frågan. För den konservative åkaren som gillar att kötta på i större svängar så är det ett ypperligt val.

Storm Skis är i grunden bra konstruktioner, men dom behöver uppdatera shapesen lite för att haka på dom bästa på marknaden. Twisted Sista som testas nedan är ett steg i rätt riktning.


Storm Skis Twisted Sista 187cm, 154 -131- 125, r=17,6m

http://lh4.ggpht.com/_8xXd5zFOkfE/TRsoGX4vC0I/AAAAAAAACDY/kkRGlRQf09w/s640/Storm%20Twisted%20Sista.JPG
Testad av: MnO
Testad i: Tandådalen

Storms riktiga feting är en 5-pointer med sedvanligt kort radie och kort effektiv kant. Den har ovanligt mycket taper och betydligt mer pintail än vad som är brukligt i genren. Rockern är mycket hög och skarp. Den ser i mina ögon för brant ut och frågan är om den inte kommer att näbba i riktigt puder om man driver skidan med tryck framåt i slutet på svängen. Samtidigt är tippen ganska mjuk och jag skulle ur ett rent teoretiskt perspektiv kunna tänka mig att risken att den drabbas av vad jag brukar kalla "tip bend overload" inte är helt obefintlig. Men jag ska låta det vara osagt eftersom jag inte har testat den i lösare snö. Den lär flyta i de allra flesta lägen, det står utom tvivel.

För mig är 5-points en tävling i att vara minst dålig. Visst kan man säga att det är helt fel att testa den i en försäsongspist och bla, bla, bla, men faktum är att själva idén med det här typen av skidor är att dom också ska fungera skapligt i pisten. Inte i jämförelse med smalare skidor, men ändock påstås det ofta att de ska carva ok på fast underlag. Just Twisted Sista är ursäktad i sammanhanget, för Storm har inte några sådana ambitioner. Den här är tänkt att vara en ren puderskida, med viss potential att ta sig hem helskinnad om man är tvungen att ta en tur i pisten. Puderegenskaperna kan vi av förklarliga skäl inte testa, men det finns lite ihopblåst lös snö i kanterna av pisten och längs de snöfångande staketen som gör att man i alla fall kan få en bild av hur skidan kommer att kännas. Den är väldigt framändesstyrd och enormt lätt att slasha ut i tailen. Skidan reagerar rappt i början av svängen, men segar lite strax efter detta. Det är ofrånkomligt med en midja på över 130mm. I mjukare snö kommer det problemet att elemineras totalt, och den kan nog vara ett riktigt kul verktyg. Men det kan man bara sia om. Det här är en av få skidor i årets test som inte går att testa med någon vettig behållning under helgen.


Atomic Bent Chetler, 183cm, 140-123-134, r=19m

https://www.freeride.se/img/review/original/6357_pic1b.jpg
Testad av: MnO och PNyberg
Testad i: Tandådalen

Atomics svar på Armada JJ, om än i ett något bredare format. Den här skidan sålde slut överallt förra säsongen och var allmänt en snackis på forum, precis som JJ. Som jag sa tidigare så är 5-points en tävling i om att vara minst dålig när det gäller åkning av den typ som Tandådalen bjuder på för helgen. Atomics bidrag klarar sig inte speciellt bra i den matchen, trots att det inte direkt är några tappra motståndare den kämpar emot. Det här är enormt plastigt och lättsamt och Stora Backen i Tandådalen blir plötsligt ett skidlekis. Precis som med JJ så saknas allt vad stabilitet och stuns heter och dessa två skidor hade format ett perfekt lag för att spela dubbel i pingpong på fritidsgården. PNyberg kallar den för pappig och bara allmänt dålig. "Jibbig, men jobbig" är också en väl formulerad beskrivning från samma testare. Bredden känns i kortsväng, men det är ändå just i kortare och mer trixiga svängar som den går bäst. Den är enormt lätt att få runt i trånga lägen och i lite stökig snö, så länge det går långsamt. I högre fart upplevs den som väl svängvillig och lite överstyrd, samtidigt som mer kraft i åkningen får tippen att vika ner sig för belastningen. Tailen är lika mjuk den och det gäller nog att stå rakt på den här skidan om man ska reda ut en landning med bakvikt efter ett dropp. Överlag är skidan mycket känslig för viktfördelning. Både bakvikt och framvikt straffar sig i att skidan antingen näbbar i överstyrning eller slashar ut i sladden.

Jag hittar lite spårning i lägre fart, och luras för en stund att tycka att det känns ok. Ökar jag fart och tryck så är det stört omöjligt att få till något stöd och tryck i carvingsvängarna. Isgreppet är helt obefintligt, och trots att jag försöker ge skidan både en och tre chanser till så är resultatet bedrövligt på fastare underlag. Både jag och PNyberg refererar till känslan av att ha ett par snowblades på fötterna. Ett par oslipade snowblades lägger jag till. Liksom JJ finns det dock fördelar med att den är så otroligt lättsam. För en ovan, eller extremt lekfull, åkare som vill trixa och svänga mycket i puder och slänga in lite butters här och där så är den här skidan ett mycket bra val. På jämnt, mjukt underlag eller i skog med bra snö kan det knappast bli mer lättåkt och skojfriskt än så här. För de flesta andra situationer finns det betydligt bättre val.

Sammanfattat: Lättsamt, plastigt, svängigt och hubbabubbakänsla. Roligast i lågstadieklassen för den som gillar sådant, eller för åkare som prioriterar lekfullhet i knixig åkning framför allt annat. Bedrövlig för alla andra.


Rossignol S7, 188cm, 140/110/118, r=14,8m@176

https://www.freeride.se/img/review/original/7200_pic1b.jpg
Testad av: MnO och MarkusO
Testad i: Tandådalen

Ross 5-point med kraftig och brant, men ganska kort tip- och tailrocker. En klassiker i rockersegmentet, men jag har inte testat den förut. Den projicerade shapen är ganska lik Bent Chetler, även om det är en kraftigare pintail. Snökontakt och allmän känsla däremot är fullständigt annorlunda. I jämförelse med Atomics skida så är S7 väldigt mycket mer dämpad och dov i frekvensbilden. Den känns som en Ross brukar göra, och är på gränsen till lite för diffus i kommunikationen med underlaget. Men den är den bästa av den 5-points som testas tycker både MarkusO och jag, dock med ett stort undantag för DPS RP 112 som testades senare i Åre (om man nu ska klassa den som en 5-point). Framförallt är den inte så extremt känslig för viktfördelning som andra liknande skidor, utan den spårar riktigt bra även om man missar lite i balansen. I pisten klarar den inte att hantera speciellt mycket fart och tryck med bibehållen stuns i skäret, men den går ändå skapligt. I lösare partier är den väldigt lättåkt och känns minst en decimeter kortare än vad måtten anger. Den känns inte heller det minsta bred, utan snarare ovanligt smidig för en 115mm:are. I kortsväng är den helt ok och känns ganska följsam. Bett är klart under medel ur ett större perspektiv, men ändå det bästa hittills inom kategorin. Lite lägre rocker, lite längre kontaktyta och lite mindre skärning, och det här hade kunnat bli en riktigt lyckad skida. Nu är det ett bra val för den som söker liknande egenskaper som JJ och BentChetler, men som ändå vill kunna åka en aning vettig åkning utanför det djupa pudret.

Det är för övrigt helt otroligt att det kan vara en rättslig fight om den här shapen. Den som ger upp först och släpper idén kommer förmodligen att bygga bättre skidor samma eftermiddag. Teorin bakom 5-points är intressant, men som allroundskidor är det fullständigt värdelöst i jämförelse med mer traditionella skidor, som tex Katana. Att jämföra Katanan och Bent Chetler är som att jämföra en trampbil med en Ferrari. Jibb och lek i puder eller löst funkar, men sen är det stopp.


Salomon Sentinel 184cm, 129/95/121, r=21,1m

https://www.freeride.se/img/review/original/7102_pic1b.jpg
Testad av: MnO
Testad i: Tandådalen

En helt ny skida från Salomon i klassisk sandwich med sidewalls. Det känns ovanligt att se en sån här skida från Salomon, och den upplevs inte alls som en skida från den franska jätten. Det är en moderniserad Mantra skulle man kunna säga och en riktig guldklimp i en numera nästan bortglömd kategori. Med en aning tiprocker och i övrigt ett traditionellt spann så drar den nytta av de senaste trenderna, utan att för den skull kliva utanför ramarna för en traditionell pistorienterad midfat.

Sentinel är en fantastiskt bra skida. Bettet är precis lagom bestämt och stabiliteten är i toppklass. Det här känns som en potent GS-räser som plockar hem fördelarna med en bredare midja, och då främst mer allsidighet i mjukare snö. Med smalare skidor, och speciellt raceskidor, tappar man ofta spåret totalt när man bränner över mjuka partier. Sentinel blåser istället rakt över mjuka pucklar, isfläckar och allt därimellan med en orubblig stabilitet och med ett knivskarpt skär. Samtidigt är den rapp och kul i kortsväng, även om det kräver en del insats från åkaren.

Konstruktionen är ganska bitig, men prestandan inte på något sätt svåråtkomlig. Salomon har fått till en krispighet och alerthet i kombination med ett vuxet beteende som slår allt dom har lanserat tidigare. På mjukare underlag hjälper tiprockern till att låta skidan gå snällt, men distinkt in i sväng och skidan känns inte det minsta hooky, trots enormt bra svar i skäret. Det här är en perfekt räser för de svenska fjällen, för dom som åker mest pist, men som vill kunna ta en sväng utanför pisterna då och då. Den slår tex Shogun rejält på fingrarna, och frågan är om Shoguns extra centimeter i bredd verkligen kan motivera att man ska ta den istället. De som har funderat på Shogun bör överväga den här som alternativ.

Jag skänker en tanke av hopp om att Salomon släpper en 110-115mm-version av den här skidan kommande år. Lite mer rocker och lite mer offpist, men med samma eminenta konstruktion. Sätt upp det på önskelistan, Solly.


Scott Mega Dozer 175 och 185cm, 141/119/133 (185), r=15m

http://lh5.ggpht.com/_8xXd5zFOkfE/TRsphpjzPxI/AAAAAAAACDo/0uH5YMWsb20/Scott%20MegaD.JPG
Testade av: MnO och Markus O
Testad i: Tandådalen

Jag tar av misstag 175cm:aren i trängseln vid tälten och märker det inte förrän påväg upp med liften. Den längden avstår jag helt från att kommentera. Den känns så fruktansvärt kort och är nästan oåkbar för mig. Som tur är finns 185:an i stället när jag kommer ner och jag byter snabbt till den.

Mega Dozer är ny 5-pointer från Scott som har fått bra kritik i bland annat Åka Skidors test. Jag kan till viss mån förstå det efter att ha fått några svängar i mjuk snö här och där, men allround kan man verkligen inte kalla den och det finns skidor som gör samma saker så mycket bättre. Och att den ska vara "sprängfylld med åkglädje" känns som ett riktigt underligt uttalande. Jag saknar pop och liv i konstruktionen och den returnerar svängarna mer via shapen än via spänst i bygget. Med JJ och BentChetler inser man att vissa typer av åkare uppskattar lättsamheten och att det är så extremt snälla skidor. Med Scott har jag inte samma förståelse för detta. Den dras med samma problem som de flesta 5-points och har alldeles för kort skärning och kort kontaktyta för att fungera i pist, men nu med tillägget att den är överdämpad och lite tung i konstruktionen. Den är rent ut sagt fruktansvärt tråkig i fast pist, med vissa korta stunder av undantag. Isgreppet är mycket svårfunnet i skär, även om sladdgreppet är helt ok. Skidan slår och hackar våldsamt om den pressas på fast underlag. Oftast blir försöken till skär mer ett sökande efter spår som gång på gång misslyckas. Inte heller i mjukare områden hamnar jag rätt på skidan, utan den känns för frammonterad och orolig och samtidigt bred och lite småtrög. Den gör väl inte bort sig direkt, men mer är det inte. MarkusO rundar av diskussionen: "Hade Scott lyckats bygga in lite liv i skidan hade det kunnat vara en vinnare. Synd då att Scott då är riktigt dåliga på just det". Inget för fasta pister alltså. Släpp iväg den på en slänt med lössnö, eller vårslask, och intrycket blir förmodligen annorlunda.


Scott Dozer 185cm, 133/100/129, r=18m

http://lh4.ggpht.com/_8xXd5zFOkfE/TRspM76N0MI/AAAAAAAACDk/UsUhe5XbegI/Scott%20Dozer.JPG
Testad av: MnO
Testad i: Tandådalen

Scott Dozer är Mega Dozers mindre syskon och grafiken känns igen från storebror. Där är det dock slut på likheterna. Det här är en riktigt kul skida som svänger ordentligt med en ganska kort radie. Stancen är modern och man står relativt långt fram. Skidan har en moderat tiprocker och styr in i svängen på ett sätt som man numera är van vid efter flera test av skidor med liknande spannprofil. Skidan liknar Salomon Sentinel i karaktären, men den är betydligt mjukare, mindre dämpad och passar bättre för en åkare som är lättare eller som inte kan eller vill lägga ner mycket kraft i åkningen. Dozer är lätt att betta med redan i låga farter, och inger därmed förtroende från första sväng. Skidan ligger stabilt och tryggt i skäret i upp till medelhöga hastigheter. Kortsväng går smidigt och rappt och med en trevlig ingång i svängen kan man stå upprätt och låta skidan jobba. Den här skidan ger verkligen åkglädje.

Men det finns en baksida på silvermyntet. När farten och kraften ökar når man ganska snart en punkt då Dozer tappar fotfästet en aning. Stabliteten i högfart är inte speciellt bra och skidan är heller inte speciellt väl dämpad, vilket gör att skäret börjar drifta en aning när man verkligen trycker på. Föret i Tandådalen medgav full fart, men jag kommer på mig själv med att hålla igen en aning med Dozer. Den är helt enkelt roligast när man tar det lite lugnare. Sammanfattat en skida med mycket trevliga prestanda som passar de flesta, utom tungviktare och alltför aggressiva åkare.


Fatypus I-Rock, 186cm, 158/126/148, r=23m

http://lh4.ggpht.com/_8xXd5zFOkfE/TRsqRqdqaFI/AAAAAAAACDw/JF3WwuD330g/Fatypus%20I-Rock.JPG
Testad av: MnO, MarkusO, Xjonx
Testad i: Tandådalen, Åre, Hemsedal

MnO:s egen skida och inte med i det officiella testet. Fatypus är ett litet amerikanskt märke som är mest känt för sin superfeta A-Lotta som var en av de första riktigt breda skidorna på marknaden. Efterhand har dock märket byggt upp en ganska intressant produktlinje där D-Sender och I-Rock är de mest intressanta skidorna. D-Sender är en charger/comp-ski med en aning rocker, och I-Rock är en bc-jibber med bigmountainådra med lång, men inte speciellt hög tip och tailrocker och ytterst lite spann i mitten. Flexet är mjukt i tip och tail, och mer styvt i mitten. Skärningen är inte indragen, utan följer med hela vägen ut till både tip och tail.

I-Rock presterar förvånande bra i en fast försäsongspist trots rejäla mått och full rocker. Så länge underlaget inte är för hårt känns I-Rock smidig i kortsväng och svarar bra i längre svängar på skär. Den är lätt att få in i sväng och flyter ovanpå det mesta när den ligger platt på snön. Vid kantning kommer kantnärvaron ganska sent, men utan konstigheter. Vid hög kantvinkel ligger hela kanten i snön, vilket gör att skidan känns som en traditionell fatski när man väl kantar upp den ordentligt. Därimellan är den förlåtande för varierande snö och rapp och kvick i kortsväng för bredden. Isgreppet är klart godkänt och stabiliteten är också väl avvägd. Skidan dras dock med ett typiskt bredlaggshackande som då och då blir väl aggressivt.

Konstruktionen förefaller vara välbyggd och känslan i skidan är typisk indie-sandwich utan metall, men med dämpning i form av gumminslag. Vid en första anblick tror man att skidan ska kännas malplacerad i en pist av Sälenstorlek, men efter något åks inåkning och invänjning vid bredden så åker man faktiskt testpisterna med full behållning. Det är inte annat än imponerande av en skida av den här storleken. Även om den är långt från optimal för dagen, så visar ändå testet att det är en skida som tveklöst kan hantera att vara en endaskida i alperna under en säsong.

Jag, MnO, har också testat skidan i våråkning i Hemsedal i en blandning mellan morgonfrusen betongsnö och eftermiddagsblött slask. I slask är den lättåkt, poppig och lekfull, men känslig för viktfördelning. Lättsamheten försvinner direkt om man hamnar för långt bak, och går man för långt fram blir skidan överstyrd och nervös. Efter någon dag lär man sig var man ska lägga vikten och då trivdes jag mycket bra på skidan. Jag upplevde den som en mycket potent kamrat på berget som inger förtroende om att man kan hantera allt som kan dyka upp i goggleslinsen. Den är precis som många andra rockerskidor mycket bra på att hantera svår snö. I skare och halvtinad vindpack eller annat lurigt underlag känns det som att skidorna har servostyrning och tipparna driver genom och över det mesta utan att kännas hooky.

Tyvärr är Fatypus svåra att få tag på i Sverige. Testparet är inhandlat i Norge, vilket inte orsakar några problem om man fysiskt plockar med sig skidorna hem från en skidvecka. Däremot innebär det strul med avgifter och tullregler om man skickar efter skidorna, vilket fördyrar skidan så pass mycket att priset blir orimtligt högt. Men trots detta... det här är en skida som verkligen kan rekommenderas. Mer allround än så här blir det knappt med en midja på 126mm.

Fatypus går för övrigt i frontlinjen när det gäller att beskriva sina rockerkurvor på hemsidan. Det här är något som alla andra märken borde ta efter.

MnO
2225 inlägg
MnO 2225 inlägg 8 år sedan | Senast ändrad MnO (8 år sedan)

Skadi Skis - Mad Mike 190cm, 138/110/131, r=23m

https://www.freeride.se/img/review/original/7429_pic1b.jpg
Testad av: MnO och PNyberg.
Testad i: Åre

Skadi är ett nytt svenskt skidmärke som har funnits i prototypstadiet i ett antal år, och som också har varit något av en snackis efter en liten notis i Åka Skidor tidigare i år. Vid den tidpunkten gjorde Skadi den pr-mässiga missen att inte ha en hemsida klar när ÅS var snälla nog att bjuda på gratisreklam. I testet i Åre gör Skadi nästa misstag, och den här gången är det ett riktigt grovt sådant.

Jag är en av dom första som plockar ett par Skadi på fredagens morgon och väljer den ganska stora skidan Mad Mike. Redan på väg till liften känner jag att trimmet är helt åt väggarna fel, och inte blir det bättre när jag ska försöka mig på att ta mig ner. Skadi har dagen till ära valt att planslipa alla sina skidor, vilket iofs får sägas vara ett bra initiativ. Problemet är att de därefter glömde nästa steg i prepareringen, i form av att hänga kanterna. Ett aggressivt trim kan löna sig i hårda testpister, vilket exempelvis Hendryx är mästare på att utnyttja. Men här handlar det inte om ett aggressivt trim, utan om en ofärdig preparering av skidorna. Mad Mike är så otroligt svåråkt och greppar våldsamt redan vid minsta antydan till sväng. I sladd är den än mer bångstyrig och jag är mest rädd för att något ska gå sönder i knän eller fotleder. Det är fullständigt omöjligt att åka med någon form av behållning med den här typen av trim. Jag lånar på vägen ner ut dom till en kompis med samma pjäxstorlek och han utbrister "skrääääp" innan han väldigt snart därefter övertalar mig att ta över skidorna igen.

Väl nere vid tältet försöker jag med så snäll ton som möjligt förklara för Skadi att de gör bäst i att packa ihop för dagen, eller i alla fall ta en tidig och lång lunchrast för att se över prepareringen på skidorna. Jag fortsätter med att säga att vad de än gör, så ska de inte låta någon mer åka på skidorna i detta skick. Jag noterar en viss orolig syn från Skadi-grabbarna, men dom väljer dock tyvärr att inte följa mitt råd. Strax därefter ser jag några riktiga tungviktare i form av herr Liljeroth, Sara Sandberg och Mårten Pettersson kliva fram till tältet. För de som inte känner till den trion är det stommen i Åka Skidors testtrupp och kanske Sveriges mest inflytelsefulla personer på prylsidan. Oje, oje, sämsta tänkbara gäng att bli besökt av i det läget. Jag hoppas innerligt att de inte tilläts åka iväg på några skidor. PNyberg tar sig också en tur på samma preparering och konstaterar samma sak. "Oåkbara".

Dagen efter kommer en av Skadikillarna fram och knackar mig på axeln. Han meddelar att de nu har trimmat om alla skidorna efter konsultation av Henrik på Hendryx. Bättre val av person att rådfråga får man leta efter och det visar sig snabbt att det nu är fråga om helt andra skidor. Nu kan både jag och PNyberg äntligen få känna på grejorna, och skidorna är inte alls pjåkiga för att vara en första serie som lanseras. Konstruktionen är lite garage-aktig, kanterna är lite ojämna i tjocklek och finishen är inte helt på topp. Det ger en charmig känsla av att man åker på handbyggda grejor med mycket arbete bakom.

Mad Mike är en skida som kräver fart och kraft för att livas upp. Väl där kan man lita på den till fullo och isgreppet känns obevekligt. På riktigt hårda partier släpper det en aning, men det gör alla skidor under dagen. Det intressanta är hur dom släpper och Mad Mike gör det på ett behärskat och förutsägbart sätt. Man slipper slängiga överraskningsmoment och kan behålla kontrollen även när det blir stökigt. Skidan är bestämd, men har ändå ett hanterbart genomgående flex med en jämn, rund böjkurva. I mjukare partier känns skidan fortfarande lite hooky, vilket förmodligen fortfarande beror på slipen. Efter några åk kommer mjölksyran krypande, men den galne Mike fortsätter att kräva insats och benstyrka, vilket säkert kan upplevas som jobbigt under en lång skiddag. Skidan känns också handhängd och den ena skidan är lite lösare än den andra bak, vilket stör en aning.

Konstruktionen är proppfull med uretangummi och det här är nog testets mest dämpade skida. Den blir därmed lite död och nästan inga högfrekventa vibrationer når åkaren. För mig är just den övre delen av frekvensspektrat viktigt när det gäller kommunikationen med underlaget, och här har Skadi gått några steg för långt för min smak. För den som gillar att bara åka utan att bry sig om underlaget är skidan en vinnare, men jag åker mer på ett sätt där jag har ett samspel med snön, och i detta fall når jag inte fram riktigt till min motspelare.


Skadi Skis - Fat Fred 185cm, 140-130-136, r=38m

https://www.freeride.se/img/review/original/7430_pic1b.jpg
Testad av: MnO
Testad i: Åre

Skadis 5-point är en rak skapelse i ett segment som annars brukar innebära mycket skärning. Rockerkurvan är ovanligt måttlig för skidtypen och ser riktigt lovande ut. När andra märken verkar "over-do it" väljer Skadi att lägga en mer Katana-lik moderat rocker. Den här skidan testas enbart med det aggressiva trimmet. För en skida med så kort kontaktpunkt spelar det dock mindre roll och här och där upplever jag faktiskt den extrema kantnärvaron som en fördel. Isgreppet är så bra det blir med den här modellen och det är bra att ha i Åre när det börjar isa på. Skidan är för stor och för seg i pisten, och skärningen känns spikrak, vilket den också är. I pistens fasta partier är det enbart sladdsväng som gäller. Här och där finns lite decimeterdjupt kanonsnösocker, och här kan man ana skidans karaktär i lösare snö. Den är ganska sävlig i sitt beteende, men väldigt slashig och soft i tailen. Den känns som en skida som man verkligen skulle kunna dra på med i puder, tack vare att man känner att den hela tiden går att dämpa ner i fart. Men det går såklart inte att testa den här helgen. Den lämnas in och det är bara att konstatera att Fat Fred är en av få skidor som kan klassas som rena puderskidor och därmed inte går att testa med någon rättvisa.


Skadi Skis - Arnold Allround 185cm 143-114-136, r=21m

https://www.freeride.se/img/review/original/7428_pic1a.jpg
Testad av: MnO
Testad i: Åre

Arnold Allround är en snällare skida än Mad Mike och den är också 5cm kortare. Bootpositionen ligger betydligt längre fram, och hela skidan andas bc-jibb. Skidan har ett helt platt spann. Den här skidan faller mig inte i smaken. Jag tycker att den känns ganska trist och seg och drar varken in i sväng eller ger någon kick ut. Flexkurvan upplevs som ganska mjuk under foten och sen stum ute i spetsarna. Det ger en underlig känsla av att den slår igenom ganska lätt, men ändå inte ger fördelarna av en mjuk skida. Även här är snökontakten mycket diffus och nästan helt bortdämpad, något som jag inte gillar. Spårvilja och isgrepp är inte heller speciellt bra. Fördelen med skidan är att den är väldigt snäll i varierande underlag. Oavsett hur underlaget skiftar så känns skidan likadan, vilket har med den enormt dämpade konstruktionen att göra. I vissa lägen kan det vara en fördel, men jag, och säkert många med mig föredrar en tydligare kontakt med underlaget. Nja, Skadi, det här räcker inte i dagens konkurrens. Den här skidan får ni sälja på attityd och till de som gillar grafiken och väljer skidor därefter. För övriga önskar jag lycka till nästa år.


Salomon Czar 190cm, 133/114/123, r=46m

https://www.freeride.se/img/review/original/7097_pic1b.jpg
Testad av: MarkusO och MnO
Testad i: Tandådalen och Åre

Czar är en något av en doldis i Salomons sortiment som ändå har lyckats bli en klassiker i vissa kretsar. Jag testade skidan i 182cm längd för tre år sedan när den var helt ny på marknaden, och det är fortfarande en av dom roligaste skidor jag har åkt på, speciellt i veckogammal kallsnö. Sedan dess har en längre version släppts och rockern har förlängts. Nu är det 190cm Czar som testas under ett par åk i Tandådalen och Åre. Skidan har fortfarande samma karaktärestik som sin föregångare i form av en påfallande rak skärning tillsammans med en spänstig och kvick konstruktion. Det här är ett typiskt Salomonbygge.

Förlängningen av rockerkurvan känns inte i pisten, men det är att förmoda att den ger ett ökat flyt utanför. Skidan är mycket följsam och förutsägbar. Det finns inte mycket skärning att jobba med, så man får ställa om åkningen till att sladda i lägre fart. Trycker man på finns det ett visst svar i långa skärande svängar, men det krävs stora ytor för att kunna känna på det. I Tandådalen finns det gott om plats och underlaget är bra, och där går Czar kanon även i pisten. Så pass bra att MarkusO väljer att köpa två par dagarna efter test. Han har svårt att bestämma sig för 182 eller 190 och löser det med att köpa båda två. En lösning värdig en prylbög.

I Åres betydligt svårare och stökigare underlag övertygar Czar inte lika mycket, men det är ändå en skida som är förvånande kul för att vara så rak. I kortsväng och trixande i mjuka partier är det en av testets bästa skidor.


Line Prophet 115, 153/115/142, r=19m

https://www.freeride.se/img/review/original/6742_pic1b.jpg
Testad av: xJONx, MarkusO och MnO
Testad i: Tandådalen och Åre

Line är ett märke som långsamt har tagit marknadsandelar i Sverige. Än så länge säljs det inte några drivor av skidor från den amerikanska tillverkaren, men de har en produktlinje som borde passa väldigt många åkare. Prophetserien består av ett antal olika modeller med olika midjemått och 115 är den näst bredaste. Det här är en skida med ambitioner att vara en allroundskida av modernt snitt för åkare som söker en skida för allt. Måttmässigt ligger den helt rätt när det gäller bredden. 115mm är en gyllene medelväg mellan smidighet och flyt. Personligen anser jag att den optimala bredden för ett par allroundskidor ligger just där, plus/minus några mm. Skärningen är förvånande kort med sina 19m@179, men skidan ser ändå välbalanserad ut i skärningen vid en första besiktning. Även konstruktionen ser mycket välgjord ut och hela skidan inger direkt någon form av känsla av grab-and-go, med sitt klassiska utseende. Tiprockern är tydlig, men inte speciellt stor.

Väl på snön fortsätter intrycket av en skida utan konstigheter. Både jag och Jon blir vän med skidan direkt och det är en rätt kul liten sak. Den reagerar snabbt på input och den kraftiga skärningen gör att den passar utmärkt i en kort pist av Sälenkaraktär så länge underlaget inte är alltför hårt. Tiprockern gör skidan lättdriven in i sväng, samtidigt som den inte på något sätt känns hooky när det stökar till sig, eller i svängväxlingar. En skida med samma shape, fast utan tiprocker hade med stor sannolikhet dragits med den typen av problem och här märker man rockertrendens fördelar. Kortsvängar går lätt och smidigt, men skidan känns lite mjuk och kraftlös när man trycker till. Lätta fötter är att föredra för att plocka fram det bästa ur P115.

Formmässigt är skidan kul, men det som förvånar något är graden av dämpning i det övre frekvensregistret, där profeterna filtrerar bort lite väl mycket. Skidan ser tunn och smäcker ut i bygget, men i känslan är man ganska distanserad från underlaget, vilket inte riktigt harmoniserar med skärningens lekfullhet. Tanken från Line är naturligtvis att dämpningen ska göra skidan mer mångsidig genom stabilitet i pisten, men jag tycker att Line skulle ha behållt lite mer finkänslighet och krisp i snökontakten. Responsen i svängväxlingar är trots den diffusa kommmunikationen alert och poppig, vilket ytterligare förstärker intrycket av en viss obalans mellan rapphet och en alltför hög grad av högfrekvent dämpning.

Skidan är en ok kombination mellan stabilitet och hanterbarhet, och även om det inte på något sätt är en stabil skida så presterar den helt efter vad man förväntar sig av den här typen av skida. Det är ingen charger, och då ska den inte heller kännas som en sådan. Ok så långt, alltså. Vad som däremot inte imponerar är isbettet och känslan av säkerhet i skär. Alla tre teståkare upplever skidan som väldigt otrygg i skäret när underlaget växlar. På mjukare underlag driftar den en aning och på isiga partier släpper det ibland utan förvarning. Den korta radien gör att man hela tiden strävar efter skär och när spårningen inte riktigt fungerar är det lätt att man hamnar i ett passivt läge. I Åre fungerar det bara inte med en skida som inte bettar på hårt underlag, eftersom underlaget bitvis är stenhårt. I Tandådalen är underlaget snällare och där går skidan riktigt bra bitvis, men även här falerar profeterna här och där greppmässigt. I översta branten i Stora backen tex är det rejält isigt, och där orkar inte P115 med alls.

Men det sammanfattade betyget blir ändå att det här är en rätt kul skida. Den passar bäst för den som vill optimera skidan för mjuka natursnöpister och vill kombinera känslan av en skida med kraftig skärning, en klassisk fatski som klarar allt och lite tiprocker som ökar flyt och ger lätt ingång i sväng. Söker du bombaregenskaper och bastant grepp bör du leta vidare.


Moment Ruby 188cm, 141-111-129, r=25m

https://www.freeride.se/img/review/original/7162_pic1b.jpg
Testad av: MnO och PNyberg
Testad i: Tandådalen och Åre

Moment är ett nytt märke för Sverige, men alla som är frekventa besökare av Tetons Tech-Talk känner igen modellbeteckningarna. Moment har ett stort utbud av olika modeller och den svenska importören (Hasse här på Fr om någon nu har missat det) har tagit in ett flertal av dem. I testet i Åre hinner PNyberg och MnO att ta en sväng på fyra olika modeller i det mest intressanta breddsegmentet. Linjen går från bc-jibbern Night Train via trad-bc-hybriden Bibby till semi-chargern Ruby och avslutas med competition-skin Belafonte.

Först ut är Ruby, som är traditionellt utformad fatski av gammalt gott snitt med positivt spann och en skärning som varken är lång eller kort. Flexet är också det av medelkaraktär och konstruktionen ser, liksom övriga Momentskidor, mycket välgjord ut. Det enda som sticker ut en aning är Moments karaktäristiska platta nos och tail, vilket gör att man känner igen märket. Det finns även en aning av early taper, indragen skärning. På snön kvarstår intrycket att det här är en väl avvägd skida utan konstigheter. Flexkurvan är lång och genomgående och skidan är lätt att arbeta igenom i svängen och ger en tydlig energi tillbaka till åkaren.

Snökontakten är en perfekt mix av dämpning och direkthet. Det är precis så här ett par skidor ska byggas när det gäller grad av dämpning. Den känns varken dämpad eller för livlig, utan man känner skiftningar i snön hela tiden, utan att den för den skull blir sprättig eller nervös. Mycket av snökontakten sitter i kantnärvaron, och även där känns Rubyn precis lagom direkt och full av liv. Greppet på hårdare underlag är bra, men inget speciellt för kategorin.

I högre fart beter sig skidan neutralt och tryggt och hittar inte på några konstigheter, vilket gör det lätt att våga stå på. Ska man leta efter nackdelar så känns ingången i svängen på mjukt underlag ett uns omodern. I tider när man har vant sig vid tiprockade skidor som reagerar snabbare på input i mjuk snö, hade man önskat att man hade fått testa en version med plattare spann och lite tiprocker. Även i lössnö hade det förmodligen inneburit en fördel, även om det än så länge endast är en teoretiskt välgrundad hypotes.

Ska skidan sammanfattas så är det här lite av en prylbögs mardröm. Det är en skida utan egentliga "roliga" moderna attribut, som ändå slår det mesta. Det var många som testade skidor som hade den här som favorit, bland annat två i vår grupp som står utanför det här testet. Det här är en mycket potent konkurrent till exempelvis just nämnda Line Prophet 115.


Moment Bibby 190cm

https://www.freeride.se/img/review/original/7160_pic1b.jpg
Testad av: MnO, PNyberg och MarkusO
Testad i: Tandådalen och Åre

Nästa steg i Moments linje blir Bibby Pro i 190cm. Det här är en skida som kombinerar en modern stance med en framflyttad montering med en traditionell känsla. Den hamnar mitt mellan Ruby och Night Train i balans och egenskaper. Bibby har tydlig tip och tailrocker och ett ganska rejält spann under foten plus tydlig early-taper både fram och bak. Konstruktionsmässigt liknar Bibby Ruby och även Bibby ligger helt rätt när det gäller grad av dämpning. Den är lite styvare i tippen än Ruby, men kompenserar det hela med en rocker som gör inledningen av svängen ganska annorlunda eftersom kanten initieras betydligt senare. Skidan känns lätt på snön och den är väldigt poppig i bygget. Kortsväng på mjukare partier är en ren fröjd, och samtidigt svarar den bra i längre svängar, speciellt om man laddar den med kraft precis innan svängväxlingen och på så sätt utnyttjar spänsten till att skifta sväng.

Trimmet på skidan är ganska annorlunda i Åre jämfört med hur den var i Tandådalen, vilket förvånar en aning. Hasse är annars en av dom som är mest noggrann (exkl Hendryx...) med prepareringen av sina skidor. Har man jobbat i verkstad i många år och testar skidor för jämnan så vet man vad olika prepp gör för skidornas egenskaper. Hur eller hur så var skidan i Tandådalen lite väl aggressiv i främre delen och den kändes obalanserad speciellt i pressad kortsväng och sladd. Trycket i skärningen låg då strax framför bindningen och inte under foten som de flesta föredrar. Bakdelen var på tok för lös och MarkusO som körde skidan där sågar den rejält. En av helgens bottennoteringar enligt honom, men han lägger till att det känns som en trimfråga snarare än skidans konstruktion.

I Åre känns skidan mycket mer neutral och det blir en av favoriterna under helgen för mig (MnO). Jag gillar verkligen kombinationen av moderna attribut i form av tip- och tailrocker och en aningen mer centerbalanserad montering och känslan av en vanlig gammal hederlig do-it-all. Samtidigt finns spänst och kommunikation med underlaget och hela skidan ger en direkt och alert grund i åkningen som inspirerar till att köra på lite hårdare hela tiden. Inspirerande skidor är bra skidor i min värld.

Bakänden är ganska lös, vilket gör att den är lätt att trycka loss när det börjar stöka till sig, men jag har inga problem att få fast baken när jag vill att den ska sitta. PNyberg har en mer jibbig bakgrund och gillar förvisso skidan, men är inte lika lyrisk. Han noterar att tippen är relativt styv och tycker att nosebutters är snudd på omöjligt att få till. Han kommenterar vidare att monteringen är välbalanserad och skidan har låg swing-weight, vilket gör den lättsnurrad. Tailen, som jag själv gillar, får kritik för att den är för lös och sätter man för mycket tryck på den så släpper det. PNyberg relaterar till att den känns väldigt lik en av hans tidigare skidor, 4frnt CRJ, fast bättre och med mer dämpning.

Bibby framstår som ett av säsongens bästa val för en lite äldre åkare med vårdad teknik som är van vid traditionell känsla i laggen, men som vill flörta lite med jibbsidan och gå fram lite i montering och balans. För den mer freestyleinriktade åkare som söker lite mer lekfullhet i manövrar är Night Train ett bättre val. Till nästa år hoppas vi få se Bibbyn med lägre, eller helt utelämnat spann, vilket hade gjort skidan än mer rapp i reaktionerna på mjukt underlag.


Moment Night Train 186cm, 140/123/135, r=27,5m

https://www.freeride.se/img/review/original/7072_pic1b.jpg
Testad av: MnO och PNyberg
Testad i: Åre

Nu tar vi ytterligare ett steg mot jibb-hållet i Momenttältet och greppar Night Train. I år är grafiken lite grå och osynlig, men skidan är istället full av färg i karaktären. Skidan liknar vid en första anblick Bibby i shapen, men är vid en närmare granskning betydligt mer centerad i både kärna och skärning. Spannet är platt under foten och skidan har tydlig tip- och tailrocker och indragen skärning. Jämfört med förra årsmodellen har skidan fått en längre tip rocker och en lägre tip, vilket uppskattas av PNyberg som körde en del på fjolårets NT.

Känslan från övriga moment känns igen, men NT är lite mjukare, kvickare och betydligt mer jibbig i stancen med en fullt ut modern monteringspunkt. Skidan känns iom monteringen som kortare än vad måtten anger och den går mycket lätt in i sväng och är allmänt rapp i riktningsförändringar. Flexkurvan är lång och jämn och skidan är lätt att böja igenom redan i måttlig fart. Trots detta är skidan förvånande bra när det gäller stabilitet och spårvilja och den carvar på riktigt bra i Åres krävande testpister. PNyberg beskriver känslan i skidan som en breddad parkskida med poppig, men solid karaktär. Det finns mer bakände att jobba med och det uppskattas. Jämfört med Bibbyn så är den mindre lös i tailen. Ruby-Bibby-NT är en stark serie skidor från Moment och den täcker in väldigt många åkartyper.


Moment Belafonte, 192cm, 135/106/124, r=29,2m

https://www.freeride.se/img/review/original/7163_pic1b.jpg
Testad av: MnO
Testad i: Åre

Belafonte är ytterligare en skida från Moment, men i jämförelse med ovan nämnda tre så är det en udda fågel. Den är betydligt mer dämpad och stum i beteendet och är allmänt sävlig i rörelserna. Dämpningen är lätt att förstå, iom att skidan ska fungera bäst i stökig och uppkörd snö. Däremot är balansen i skidan mycket underlig och den hittar jag ingen förklaring till. I skär är den riktigt svår att få fast främst för att tailen släpper direkt om man bara lägger lite tryck på den. Balanspunkten i skäret ligger för långt fram, vilket gör skidan till en aning överstyrd, trots att den är ganska trög att ha att göra med. Kanske är tanken att det ska gå att slasha loss tailen lätt i lägen där farten måste tas ner snabbt, men intrycket är ändå att det är något som inte är helt hundra med Belafonte. Det kan bero på att flexet inte är helt harmoniskt så att man får ett brott i flexkurvan, eller kanske något annat. Det är svårt att säga varför. Men ingen som jag pratade med gillade den här skidan.

Nja, Moment... den här får ni ta en rejäl översyn på till nästa år. Den är inte ens i närheten av de övriga tre Momentplanken.


Ninthward THA 190cm, 145-115-132, r=28,5m

http://lh3.ggpht.com/_8xXd5zFOkfE/TRstEcNmT2I/AAAAAAAACD4/4NVFvl8IWgo/Ninthward%20THP.JPG
Testad av: MnO
Testad i: Åre

Ninthward är ett märke som andas jibb. Innan ens hemsidan har laddat klart är det gott om snusnäsdukstäckta ansikten och tall-T:sen står som spön i backen bland teamåkarna. Man skulle inte bli det minsta förvånad om Henrik H skulle dyka upp viftandes med en Glock i tältet.

THA 190 är dock så långt från gangstajibb man kan komma. Det är en riktigt hårdrockande big-mountain-charger som förmodligen aldrig kommer att få se en park på nära håll. Konstruktionen är en klassisk lagom stenhård sandwich med metallinslag. Flexet är hårt, men flexkurvan är lång och harmonisk, vilket gör att prestandan ändå är relativt lättåtkomlig för en mänsklig åkare. Monteringen är fullt ut traditionell, och även om det är en twintip rent tekniskt så känns det inte alls i balansen.

När jag släpper iväg den här skidan i testpisten så framgår det direkt att det här är en av årets mest stabila skidor. Den är underbart lugn och trygg i alla lägen. Även om den inte kan sägas vara speciellt svåråkt, så jag vissa problem med att väcka skidan ur dess sömn. Ojämnheter och slag som under dagen har fått många andra skidor att haverera stabilitetsmässigt, tas emot med en stilla gäspning av THA. Jag är inte ens nära att hitta någon övre gräns för vad skidan klarar av.

I Gästrappet låter jag den löpa på större ytor och då händer det grejor. Borta är sömnigheten och den aningen sega responsen och skidan blir alert och beslutssam och börjar kicka ur mig ur svängen för att skicka in mig i nästa. Kul, men det är ändå lite för tufft i längden för min smak. Jag tappar gång på gång balans och tryck i åkningen när det stökar till sig och jag förmår inte att hålla kommandot riktigt över THA. Jag önskar att jag hade några kilo till i form av lårmuskler så att jag kunde tämja den här vilda besten. Då hade jag kunnat uträtta stordåd. Nu blir det istället något av en påminnelse om att man har lite kvar att jobba på innan man kör om allt och alla i Gästrappet. Men ändock... Väl utfört, Ninthward. En av årets bästa laddar-lagg.


Ninthward CVP 188cm, 141-121-131, r=27,5m

http://lh4.ggpht.com/_8xXd5zFOkfE/TRstEnraEsI/AAAAAAAACD8/etDTwE4bMic/Ninthward%20CVP.JPG
Testad av: MnO och PNyberg
Testad i: Åre

I Ninthwardtältet får jag syn på en skida med platt spann och ganska kort tip- och tailrocker av Lhasa Pow-stuk. En klart intressant shape. Jag hör mig för om skidan och får förklaringen från personalen att den skidan inte är något bra val för dagen. "Radien är nog 100 meter på den" sägs det och den ser onekligen rätt rak ut. Ett snabbt provflex visar att skidan är ganska mjuk. I jämförelse med just testade THA är CVP en riktig mjukis. Men det är ändå en välbyggd skida och den ser ut att sitta ihop bra. Kanterna är nästan dubbelt så tjocka som hos de flesta andra märken, och det innebär vanligtvis även att belaget är tjockt. Den här skidan kommer att palla en hel del smällar, det står utom tvivel.

Med tältpersonalens utdömande ord i minnet stakar jag iväg mot liften med en klart skeptisk förutfattad mening. Den här kan väl ändå inte prestera i en pist av den här typen? Men... det tar bara några svängar innan jag ändrar mig rejält. Skidan bettar klart godkänt, och svänger framförallt ganska mycket på skär. Kortsvängar i mjukare snö är poppigt och kul och skidan är riktigt lekfull, men utan att bli nervös eller överstyrd. Tailen går att styra och den slashar ut när den ska göra det, men ligger stabilt kvar när jag vill att den ska göra det. Jag hinner bara två åk på skidan dessvärre, eftersom det är framåt eftermiddagen på söndagen, men det här är ändå en av testets stora överraskningar för mig. Några 100 meter är det definitivt inte, och det visar sig senare vid katalogstudier att det inte är ens nära det, utan snarare 27,5m radie och det känns precis lagom. Isbettet är inte direkt bra, men den gör inte bort sig på något sätt. Skidan är mer lättsam än stabil, men i de farter som är aktuella visas inga tendenser på fladder, med visst undantag för tippen naturligtvis. Ytterligare en skida i "puder"-klassen som visar att man kan köra på en riktigt bred skida med rockerinslag och ändå ha riktigt roligt i en försäsongspist i Sälen eller Åre. PNyberg tar över skidan och kör ett par åk. Han upplever den som mjuk på snön, men saknar lite lekfullhet. Även han är förvånad över hur mycket skidan svänger, trots att den ser ganska rak ut. Svingvikten är ganska låg och skidan känns smidig. PNyberg är dock inte riktigt nöjd med formen i tippen, utan önskar lite högre och mjukare rocker i fronten. Här märks att vi två har olika referenser. PNyberg som är mer van vid jibbiga skidor klassar den här som en lekfull allmountainskida, snarare än en lekfull jibber. Jag/MnO, som alltid har lite svårt att ställa om till full-on jibbstance, uppskattar att den hämtar lekfullhet från en bc-jibber, men behåller den känslan av en traditionellt balanserad allmountainfeting. Betygen blir därefter. PNyberg säger godkänt. MnO ger toppbetyg.


Extrem PT, 183cm, 138-92-124, r=17m

http://lh6.ggpht.com/_8xXd5zFOkfE/TRst8U0RcMI/AAAAAAAACEA/jDZwtEO-Hm4/Extrem%20PT.JPG
Testad av: MnO
Testad i: Åre

Extrem PT är en halvny skida från Åre-fabriken. Den liknar Patriot en hel del rent optiskt, men har fått tip och tailrocker och ett rejält lager titanal. Extrem bygger som bekant skidor även åt Hendryx och de närmar sig hans skidor mer och mer. PT är ett tydligt steg i den riktningen och skidan andas verkligen Hendryx både i stuk och egenskaper.

På snön har PT hämtat svänginitiering och balans från Patriot, men annars är det inte mycket som är lika. Snökontakten är dov, men ändå exakt och den påminner om ett par racelagg i känslan. Det är trä, fiber och metall i en hårt pressad blandning. Rockern gör skidan att skidan, trots den biffiga konstruktionen, är mycket lättsvängd och snabb från kant till kant. I lösare partier är skidan lättdriven och när det hårdnar på spårar den prickfritt och det är lätt att bygga upp trycket i skäret tack vare den korta radien. Stabiliteten är riktigt bra och skidan känns väl dämpad, men inte överdrivet nerfiltrerad.

Eftersom känslan är Hendryx är det svårt att inte jämföra med de skidorna. Det som jag saknar från Hendryxlaggen är den där sista udden av bett på isigare underlag, men att relatera till marknadens kanske bästa isgrepp är ingen helt snäll jämförelse. I relation till det mesta annat så har PT ett riktigt bra bett, men det krävs insats för att få fram det. I övrigt är dock inte skidan det minsta svåråkt, trots ett mycket bastant flex. Efter teståk provflexar jag skidan och just bastant är nog det minsta man kan säga om den här skidan. Den är helt enkelt stenhård i flexet, och det är helt otroligt att den inte känns stummare att åka på. En skida med den här typen av flex visar hur mycket rocker gör för pistegenskaper. Den här skidan hade förmodligen varit i nästan oåkbar om den hade haft ett kraftigt traditionellt spann. Nu får man istället en skida som är lätthanterlig i kortsväng och svängväxlingar, men som har en stabilitet som påminner om en stenhård storslalomskida av wc-klass.


Extrem PT Prototyp, 188cm, oklara mått och radie.

Testad av: MnO
Testad i: Åre

Den längre PT:n kallas för prototyp och har "Factory Test"-topsheet, men känns snarare som en färdig produkt i form av en uppskalad 183:a. Det här är ytterligare ett steg upp i stabilitet och stuns, vilket innebär synnerligen rejäla doningar. Flexet som redan i 183:an är hårt är här ännu stummare. Bara att lyfta skidan och lägga ner den på snön inger respekt och skidan liksom säger att den kommer inte att vika sig i första taget. Och det gör den inte heller. Den har samma grundbeteende som 183:an, men allt är lite större, kraftfullare och med lite mer seghet inblandat. Men det är fortfarande full rocker och kraftig skärning, vilket gör att skidan känns förvånandsvärt lättmanövrerad trots den biffiga konstruktionen. Jag har lite svårt att få fast den i lägre farter, men när jag väl får tryck på skidan inger den en härlig pondus och jag blir sugen på att fullkomligt krossa allt som kommer i min väg. Även om jag normalt sett inte gillar så här pass stumma skidor, så lyckas ändå PT-protosen charma mig fullständigt. Visst känns den lite stor och svår i vissa lägen, det ska erkännas, men jag får tillräckligt många stunder av lycka på vägen ner för att verkligen imponeras över Extrems nya bygge. För en åkare som väger aningen mer än mig och som gillar att pressa sina skidor så är det här ett mycket bra alternativ. Jag undrar hur den här kommer att gå utanför pisten, men förmodligen reder den ut det rätt skapligt tack vare rockerkurvan. Skidan känns i alla fall ganska smidig i det decimeterdjupa pärlsocker som finns i kanten av pisten vid testtillfället. Men det här är i första hand en pistskida med viss offpistpotential. Jag känner inte till hur Extrems prisläge är, men dom ligger förmodligen lägre än Hendryx (vilket iofs det mesta gör...) och det är också ett tänkbart val för den som gillar balans och stuns i Hendryx, men som inte har råd att hosta upp närmare 10 papp för ett par skidor.


Extrem Big Pen, 178 och 187cm, 157/122/150, r=21m

https://www.freeride.se/img/review/original/7368_pic1b.jpg
Testad av: MnO och MarkusO
Testad i: Tandådalen och Åre

Big Pen är förutom grafiken oförändrad sen förra året och jag avstår därför att skriva någon längre recension när det gäller den här. För mer detaljerad info, se förra årets recension. Intrycket från förra året kvarstår. Big Pen är en välbyggd och riktigt rolig skida för segmentet. Den känns aningen stor i vändningarna, men så länge man använder skärningen och inte sladdar så är den smidig och relativt lätthanterad. Rockern är lång, men inte speciellt kraftig, vilket gör att skidan känns som en rockad skida ganska kort i svängen. När man väl kantar upp tar hela kanten i och det svänger rejält. Isgrepp och spårvilja är helt ok, men skidan är mer följsam än chargig. Det gäller 187cm:aren. 178cm är en helt annan skida och den är inte speciellt lyckad. I den kortare längden hittar varken jag eller brorsan rätt. Skidan känns stel och plankig och imponerar inte. Det saknas längsgående stabilitet och skidan känns verkligen oerhört kort. Nja, 187cm är sweetspoten för Big Pen. 178 känns som en nerskalad version som inte riktigt har fått den omsorg den behöver vid utvecklingsbordet.


DPS Lotus 120, 190cm, 139/120/125, r=46m

https://www.freeride.se/img/review/original/6184_pic1b.jpg
Testad av: MnO
Testad i: Åre

Det är glädjande att se att DPS finns på plats i Åre. I Tandådalen fanns förhoppningar om att få testa de amerikanskdesignade omtalade kinaproducerade högprisskidorna, men enligt ryktet så var Nojlas sjuk och kunde därför inte dyka upp. Hursomhelst, i Åre finns DPS på plats med ett ganska digert sortiment skidor. Jag tar ett par åk på Lotus 120 till att börja med, även om den känns långt från optimerad för förhållandena. Tiprockern är massiv och skärningen obefintlig. Det här är en Black Diamond Megawatt på steroider. Skidan är välbyggd och dämpad, men ger inte mycket tillbaka i Åre i rådande förhållanden. Undantaget är i mjukare partier där man kan få en viss förnimmelse av hur skidan kommer att kännas i lösare snö och på större berg. Där svänger skidan en del via böjning snarare än skärning och här och där får jag några roliga svängar. Skidan är ganska stor i känslan och när det börjar gå undan fladdrar det ordenligt i tippen precis som förväntat. Men det är ingen idé att ge sig in och beskriva den här skidan ytterligare. Den är helt malplacerad för dagen och det blir bara ett åk på Lotus 120.


DPS Wailer 112RP Pure, 178cm, 141/112/128, r=16m

https://www.freeride.se/img/review/original/6194_pic1b.jpg
Testad av: MnO
Testad i: Åre

Glädjande nog finns 112RP Pure i stället när jag kommer ner efter en test. Dock bara i 178cm, men jag testar hellre en kort skida än ingen alls. DPS RP112 är kanske vinterns mest omtalade skida. Hypen har byggts under lång tid och nästan förstärkts av att DPS har haft stora leveransproblem. "Den som väntar på något gott..." osv. Forumvärldens hypemaskin går för högtryck och skidan är så uppsnackad att det utlovas prestanda som knappt är möjliga att leva upp till. Det är med andra ord en mycket stor risk att det kommer att bli ett platt fall när skidan når ut till de skidåkare som har skapat hypen. Det blir det inte. Det här är rakt ut sagt ett par helt fantastiska skidor som flyttar fram gränsen för vad som är möjligt att förvänta sig i prestanda inte bara ett snäpp, utan en hel säck med snäpp. Isgrepp och spårning är fullständigt lysande och kan bara jämföras med Hendryx skidor. Dock på ett helt annat sätt än den svenska högprestandatillverkaren. När Hendryx lägger in ett stumt flex, mycket dämpning och en allmänt raceig konstruktion kommer DPS istället in via en lätt, spröd och mycket vridstyv kolfiberkonstruktion. Hendryx och DPS är fruktansvärt olika, men det är ändå de två klart bästa skidorna under testet när det gäller hantering av hårt och isigt underlag. DPS-skidorna i Pure är extremt lätta, och då speciellt 178cm:aren naturligtvis. Det känns nästan konstigt att lyfta på dom och jag kan bara fantisera om hur pass lätta ett par Pure blir om man väljer en Dynafitbindning som fasthållningsverktyg.

RP112 bettar som sagt nåt helt överdjävligt på hårt underlag, utan att för den skull vara svåråkt. Spåret är obevekligt även över blåis som de flesta andra skidor är ens i närheten av att betta på. Det är en på gränsen till overklig upplevelse iom att man faktiskt åker på en skida med enorm tiprocker och en tydlig tailrocker. Hade jag gjort en blindtest hade jag gissat på att jag åkte på ett par riktigt bra racestock-slalom, även om bredden såklart märks. Faktum är att just bettmässigt på isigt underlag har jag aldrig testat någon skida som kan matcha den här, och då inkluderar jag racestockskidor från 6-7 olika märken som jag har åkt på genom åren. RP:n är så enormt lättbettad och liknelsen med ett par skridskor har aldrig känts mer träffande.

Men det finns en baksida också och det märker man när man när man pressar ur skidan i sladd på fast underlag. Skidans sprödhet övergår i nervositet och det hos många andra skidor vanligt förekommande bredlaggshacket dyker upp med en aldrig tidigare upplevd intensitet. RP112 Pure havererar fullständigt i stabilitet och hackar med en frekvens som är ovanligt hög. Vibrationerna sprider sig upp i tippen och förstärks. Reaktionen är så pass kraftig att man som åkare måste lägga om tekniken en aning. Förmodligen går det att vänja sig vid beteendet och helt enkelt undvika att pressa skidan på ett sätt som orsakar slagen och redan efter något åk märker jag att jag börjar känna in hur skidan ska åkas för att hackandet ska bli hanterbart. I en så här bettig skida, som dessutom är så pass lätt och spröd, är den här typen av problem något som man nog dessvärre får acceptera. Det här ska dock inte tolkas alltför negativt. RP112 Pure är en ren fröjd att testa, trots den nervösa läggningen i pressad sladdsväng. Även om den inte är helt optimal för dagen så är det förbenat underhållande. Det är som att spela innebandy med zorro-blad. Fusk, men rätt kul. RP112 Pure rekommenderas verkligen till den som gillar lätta och spänstiga skidor.


DPS Wailer 112RP Hybrid, 190cm, 141/112/128, r=18m

Testad av: MnO
Testad i: Åre

Nästa RP i ledet är 12cm längre och byggd i den enklare konstruktionen Hybrid. Det är en mer traditionell sandwich, men med en del exotiska inslag i form av kolfiber och bambu. Den här skidan är inte lika extremt lätt som Pure, men den är fortfarande lättare än det mesta annat på marknaden. Egenskaperna liknar Pure, men här sker allt med ett smula mer behärskat temperament. Den extremt lätta Pure-konstruktionen ger ett ettrigt och ibland nervöst beteende och passar inte riktigt in i en sliten försäsongspist. Hybrid-skidan har nästan samma isgrepp och känns betydligt mer lämpad för dagen med det lugn som lite mer vikt ger. Hybriden har samma helt unika karaktär som 178 Pure, men konstruktionen känns annorlunda mot snön. Snökontakten är fortfarande direkt, men inte så extremt krispig som hos Pure. Här är det mer en välbyggd vanlig spänstig sandwich i känslan. Men bettet. Bettet. Det övergår mitt förstånd hur det är möjligt för DPS att bygga in ett så jäkla bra isgrepp i en skida med den här shapen. Även om Hybriden möjligen i vissa lägen känns en aning, aning driftig, så är isgreppet helt i en klass för sig för dagen om man jämför med i princip alla skidor (Hendryx undantaget). RP112 i den längre längden känns som ett helt optimalt verktyg i rådande förhållanden, och det känns nästan löjligt att skriva. Men så är det. Jag byter faktiskt direkt efteråt till mina nyslipade Fischer WC SL Racestock, dvs en ren tävlinggskida för slalom. Det är en skida som jag normalt anser vara i det närmaste oslagbar på hårt underlag. I en match med RP112 i både Pure och Hybrid har de inte en chans för dagen. Visst bettar det, men det är inte med samma renhet och fantastiska spår som RP. Och då jämför jag alltså en 112mm bred fullrockad skida med en full-on SL raceskida som kommer direkt från slipbordet. Helt otroligt.

Även om det är kul att skära is i strimlor så är det mer intressant att se hur skidan reagerar i lite mjukare underlag och i lite större åkning, i den mån som det går att testa i Åre under helgen. Skidan är mycket alert och svängvillig i mjukare snö, men tack vare tiprockern känns den inte det minsta hooky. Den känns inte alls flytig, utan spårar ganska tydligt även i pärlsocker, så min gissning är att den är snarare lite av en carver i känslan i lössnö, än en fullplanade slashig fullrocker. Släpper man iväg RP112:an i lite större åkning så upplever jag radien som lite väl kort. Några meter till i radie hade varit klart bättre enligt mig. Jag förstår inte riktigt varför DPS drar till med en så extremt kort radie, men visst... Ska det vara speciellt så ska det antar jag, och det är bara att erkänna att man har fantastiskt kul på skidan. Det svänger ordentligt, och skidan söker skär hela tiden. 112:an beter sig som en slalomcarver och returen i svängen kommer ibland lite för tidigt, i alla fall innan man har åkt in sig. Den känns som en kortsvängsskida, och då menar jag inte radien i första hand, utan returen och poppigheten i svängen. Det är inga problem att låta den ligga kvar i svängen för att få till upprundade hårt pressade carvingsvängar i låg position, men den glänser mest i en upprätt och aktiv åkning med en snabb svängfrekvens. Sladdsvängar och allmänt fartdämpande utpress ur skäret är inga problem, och det är också enkelt att hitta tillbaka i till skäret när man vill det. Fenomenalt bra. Tippen fladdrar en del om man tittar ner, men förvånande nog känns det inte speciellt mycket i åkningen. Hackandet som upplevdes som ett tydligt problem med 178 i Pure finns där även nu, men i ett betydligt mer beskedligt format.

RP112 är något helt nytt och i nuläget helt unikt på marknaden. För den som söker en extremt lekfull, svängvillig, men ändå ytterst potent och högpresterande skida finns inget som matchar den här. Den som söker högfartsstabilitet i långa svängar och gillar straightlining behöver inte ens titta åt det här hållet. Men... alla borde testa den här fullständigt fantastiska skidan. Leveransproblem och annat världsligt känns som petitesser och är förlåtet och glömt från första sväng. Testa och njut om du får chansen.


Blizzard Bodacious
Prototyp, 192cm(?), ca 120 under foten. Okänt namn.

Testad av: MnO
Testad i: Åre

Någon från Blizzardtältet kommer fram till mig och vill att jag ska testa en prototyp som dom har tagit med sig. Det är jag naturligtvis inte svår på. Det visar sig vara en skida utvecklad av Ingrid Backstroms bror Arne, som dessvärre omkom i en fallolycka i Sydamerika i somras. Ännu en tragisk dödsolycka i vår sport, och det är med ett visst mått av vemod jag klickar i skidan med Arne Backstroms signatur inskrivet i grafiken. Skidan är en riktigt bastant sak, om än utan något orimligt hårt flex. Tippen har en lång, men moderat tiprocker och resten av skidan har en lätt continious rocker. Så här ska en rocker göras! Det här är nog den mest tilltalande rockerkurva jag sett.

Skidan är byggd med en upp- och nervänd kärna, s.k. FlipCore. Vad som först känns som en meningslös marketing-gimmick är faktiskt inte så dumt när man tänker efter. En kärna till ett par skidor fräses normalt sett ovanifrån, vilket innebär att den är rak på undersidan och formad på översidan. När den kärnan pressas i en form så att den får rocker, går man alltså emot den naturliga formen, vilket gör att skidan går tillbaka en aning efter pressning. Tex Völkl hade ju stora problem med detta i de två första årsmodellerna av Katana. Om man istället vänder på kärnan så är undersidan av skidan redan från början lätt rockad, och det finns ingen risk att den sätter sig efter härdning och tappar rockern. Ett rätt vettigt resonemang faktiskt.

Väl på snön så känns Blizzarden precis som förväntat ganska stor och kraftfull. Det är en rejäl skida för den som gillar att ta i och att stå på. Men rockern gör ändå skidan relativt lätthanterad, speciellt i mjukare snö. Isgreppet är mycket bra för kategorin, och dämpningen känns metalliskt dov. Skidan är rejält tung och är seg i svängväxlingar om man inte tar i ordentligt. Skärningen är relativt rak, men det går ändå att runda upp de skärande svängarna om man kantar ordentligt. Men det krävs fart och insats. Det här är långt från en lekfull skida och den påminner en del om MX128 från Kästle i karaktären. Däremot gissar jag att skidan kommer att livas upp rejält när den släpps ut för en större slänt i alperna i bra snö. Det här är en skida som stabilt inväntar kommando och sedan utför din order med kraft och stuns. En riktig högfartsräser. Rekommenderas varmt till en lite större åkare, eller för den som gillar välbyggda och stabila skidor. Det lovar gott för Blizzard till nästa säsong.


Lokomitive Skis Rockabilly 190cm, 156-131-138, r=23m

http://lh3.ggpht.com/_8xXd5zFOkfE/TRsuzokN2WI/AAAAAAAACEI/57wzy_wLByY/s640/Lokomotiv%20Rockabilly.JPG
Testad av: PNyberg
Testad i: Åre

Lokomotiv Skis är ännu ett nytt intressant svenskt märke och en av delägarna har sina rötter i Mariestad, dvs PNybergs hemmatrakter, vilket gör att han är lite extra peppad på att testa de här skidorna. Tyvärr hinner vi övriga inte med några provåk, trots att planen var att beta av Lokomotivs grejor på söndagen. De plockar ihop tidigt och när jag väl tittar in i deras tält är skidorna redan staplade i släpvagnen. En miss av mig, men som tur är så får PNyberg till ett test och vi kan ha med åtminstone en Lokomotiv i den här testrapporten. Skidorna ser rätt så custom ut med en kärna som går hela vägen ut i sidewallen. Det sitter ingen abs längs ut som på i princip alla andra skidor. De har med andra ord plockat idéer från den välkände norska skidbyggaren Endre Hals och Prog Custom Skis (dock för tillfället mest omtalad för arbetet med 4frnt EHP Renegade). Tanken är att det ska bli hållbarare iom att man inte bryter konstruktionen nära kanten. Om det fungerar låter jag vara osagt, men jag förstår tanken med det hela. Skidorna ser i alla fall snygga ut i verkligheten med en iögonfallande grafik och i Rockabillys fall en klart intressant shape. Den har hämtat inspiration från S7 och JJ och dess gelikar och Rockabilly är alltså ännu en 5-pointer. Det börjar bli dyrt för Armada och Ross att stämma alla som bryter patenten... Radien är något längre än vad som är vanligt i kategorin. Rockern är rejäl i tippen och mer moderat i tailen. Rockabilly är en stabil skida och kräver en god förare för att komma till sin rätt. Den sitter bra i pisten när man gör rätt, men det krävs att man kantar upp rejält och står rätt i viktfördelningen. Är man passiv blir skidan rätt tråkig på fast underlag och lite nervös i skäret, men när man hamnar rätt i balansen på den så livas den upp och blir riktigt rolig. Den är inte så poppig i känslan utan lite lätt överdämpat död i karaktären. Den passar bättre för att kötta på hårt än som ett verktyg för finess. PNyberg tycker vidare att den är aningen för tung i svingvikten för hans smak, men så blir det ju i regel med dryga 130mm i midjan. Pluspoäng ges för ovanligt lite tipfladder och bra svar i tailen i slutet på svängen. Lokomotiv gör rätt kul grejor, men frågan är om de är tillräckligt bra för att klara sig på en marknad som börjar bli överfull av små indie-märken.


Dynastar Legend Pro 115, 184cm, 137/115/127, r=32m

https://www.freeride.se/img/review/original/6774_pic1b.jpg
Testad av: MnO, PNyberg och Bud66
Testad i: Tandådalen och Åre

Prorider är helt omgjord i år, och mil från den initiala hårdkörarskidan som på sin tid byggdes av Dynastars racingavdelning. Nu är det massproducerade skidor det handlar om och konstruktionen är förvisso välbyggd, men den inger inte alls samma respekt som orginal-LP:n. Det här är helt enkelt mer Rider än Pro och skidan är mjuk, snäll och lättkörd. Även om flexet faktiskt vid en böjinspektion visar sig svara ganska bra, speciellt under foten, så känns skidan på grund av en lång och mjuk tip väldigt mjuk på snön. Skidan är monterad långt fram för kategorin och den känns kort i åkningen. Konstigt nog är 184cm längsta längden och det känns som den är aningen för liten för en åkare av normalstorlek. Ett mycket underligt val av Dynastar som nu inte har något givet val för en åkare i 70-80kg-klassen som söker en varjedag-skida. Big Dump är för seg i pisten och allmänt stor för de flesta och den här skidan kommer många att uppleva som för liten, även om såklart tiprockern hjälper till en del med flytet.

När det gäller känslan i skidan går åsikterna isär rejält. PNyberg tycker att skidan är lagom dämpad och att den har ett bra pop. MnO och Bud66 däremot kallar den trist och död och utan liv. Den faller hur som helst inte gruppen speciellt väl i smaken. Det är en skida som inte kommunicerar speciellt mycket med åkaren, utan den gör vad den ska utan att varken överraska eller, för den delen, inspirera eller skapa glädje i åkningen. Isgreppet är medel, spårviljan kan man inte direkt klaga på och den kickar ok ut ur svängen när man hamnar rätt på skidan. Men den är för död i dämpningen när det gäller höga frekvenser, trots att den fladdrar ordentligt i det lägre spektrat. Bud66 avrundar det hela med att säga "Den talar inte till mig. Den är som fransoser är i allmänhet: kaxiga och i tro att de kommer från universums medelpunkt". Jag håller med. Den här skidan hade behövt några cm till, lite mer stuns och mer liv. Börja där. Fortsätt sedan med att lägga ett platt spann och ett uns av tailrocker, och återkom, Dynastar.


No Copy Black Ztripes, 188cm, 131/104/122, r=26m

https://www.freeride.se/img/review/original/6488_pic1b.jpg
Testad av: PNyberg
Testad i: Åre

NoCopy är ett udda märke med en något oklar märkesfilosofi. Det handlar om fri kreativitet och ett kollektiv som ska driva sporten och den initerade kretsen framåt, eller något i den stilen. En klart mumbojumboklassad vision med andra ord, men skidorna kan ju vara bra ändå. Black Ztripes är en modernt monterad bc-jibber med allmountaininslag. Skidan har fullt traditionellt spann och känns allmänt utdaterad. För fem år sedan fanns det drösvis med skidor i Gotama-klon-klassen, men de har försvunnit ut i det eviga mörkret, eller i alla fall hamnat några sidor längre bak i katalogen. Men det är fortfarande en kategori som kan leverera om skidan görs på rätt sätt. NoCopy verkar lovande med ett lagom svar i flexet vid en första initialkoll. Men på snön känns den stum och lite trött. Skidan är jobbig att få i sväng, även om den sitter fast ganska bra i underlaget när man väl får tryck på den. Den går som tåget (exkl SJ) i skär, men det är lite för mycket av just tåg över det hela. Jämfört med modernare shapes med tiprocker och lite mer harmoniska flexkurvor så är det här för trist. Den här skidan behöver en rejäl makeover i form av lite sänkt spann, lite earlyrise eller i alla fall lite mjukare tip, plus en bakmontering på ett par cm. Konstruktionen känns ok, men designen är inte fullt ut lyckad. Det hade varit mer intressant att testa NoCopys 120mm:are True istället, men den syntes inte till i tältet, alternativt var så populär att den var ute hela tiden.


Black Crows Corvus, 196cm, 133/103/124, r=25m

https://www.freeride.se/img/review/original/6848_pic1b.jpg
Testad av: Bud66
Testad i: Åre

Black Crows numera klassiska Corvus i den respektingivande längden 196cm finns kvar som största skida i Black Crows linje. Det här är rejält med skida. Bud66 klassar den som en mycket trevlig bekantskap och hittar en skön känsla i skidan. Den är lätt att få in i sväng och överlag så är den betydligt lättare att hantera än vad den ser ut att vara. I kortsväng fungerar en gammal hederlig "tå häl"-teknik (som MnO inte har en aning om vad det är) utmärkt och då reagerar skidan helt ok. Men med en modernare teknik känns skidan lite tungjobbad i kortare svängar, precis som förväntat med en skida av den här storleken. I längre svängar däremot går skidan betydligt bättre och isgrepp och stabilitet är mycket bra för denna typ av skida. Bud66 tycker dock att radien är lite väl kort när det rör sig om en sådan i övrigt charger-mässig skida. Ska man släppa lös de här planken på en stor sluttning i alperna så hade radien gärna fått förlängas upp mot 28-32m, speciellt i uppkörd offpist (Uppkört? Vad menar du Bud?? Jag kör alltid bredvid spåren om det är någon som har åkt ner före mig smile ...)


Fischer Watea 101, 192cm, 134/101/124, r=23m@182cm

https://www.freeride.se/img/review/original/6993_pic1b.jpg
Testad av: Bud66
Testad i: Åre

Fischer har legat hopplöst efter på friåkningssidan de senaste åren. Inget har egentligen hänt sedan introduktionen av Watea och det var väl... 5-6 år sen? När Watean kom var den helt ok som allroundskida och faktiskt riktigt trevlig i jämförelse med vad som fanns då. Men friåkningsmarknaden har gått framåt något enormt sedan dess och med tiden har Watea 101 halkat ner ett par pinnhål i ranking för varje vinter. Watea 114 kom förra året, men det var väl inte någon som gillade den. I år har Fischer i alla fall tänt till lite och har tagit sin gamla Watea och bänt till den lite i hyvelbänken så att den får en lätt early rise. Men nej, Fischer. Det går inte att böja till en redan innan medioker skida och tro att man har fått till något bra. Watea var redan tidigare väl mjuk i tippen och med early rise blir den tidigare tendensen ett allvarligt problem. Brättet släpper på ett mycket obehagligt sätt om skidan pressas in i sväng.

Bud66 är inte nådig i sin recension, utan sågar Watean skoningslöst. Han kallar den fullständig omodern och får inget som helst förtroende för skidan. Något isgrepp går inte att hitta, utan det blir att sladda bort fallhöjdsmeter tills man hittar mjukare snö. Stabiliteten är urusel och spårvilja är ett ord som Fischer inte ens behöver lära sig stava till när de ska formulera katalogtexten för den här skidan. Fischer, som ändå är ett av de stora märkena, är gravt akterseglade när det gäller friåkningsskidor. Det här duger inte 2011. Nej, skärpning Fischer, det är dags att bli moderna, släppa sargen och komma in i matchen. Ni behöver skrota hela friåkningslinjen och sätta er vid ritbordet och börja om. Ska vi vara seriösa så handlar det förmodligen om resursprioriteringar. Fischer har underbara racelagg och vet alltså hur man bygger skidor. Bud66 föreslår att de breddar en GS-Racestock och knåpar ihop en skida för "de som bummat på 80-talet". Behöver ni stöd, så ring valfri åkare i den här testgruppen. För en låda blandade protos och ett knippe Skistar guldkort så ska vi gladeligen förmedla lite tips om hur skidor ska byggas smile


Völkl Katana, 183cm, 114/111/131, r=25m

https://www.freeride.se/img/review/original/7336_pic1b.jpg
Testad av: Bud66 och xJONx
Testad i: Åre

Katana är oförändrad sen i fjol, och tur är det. Skidan har en lång, låg rocker och i övrigt en klassisk form utan konstigheter. Det här är en fantastisk skida. Bud66, som tidigare ägde den första versionen, klassar den nya shapen som bättre än den gamla. Konstruktionen är uppbiffad och skidan har mer pondus än sin föregångaren. Rockern gör dock att den inte känns mer svåråkt trots detta. Katana av modell -11 har riktigt bra isgrepp och spårvilja, och slår föregångaren i det avseendet. Stabiliteten fanns redan tidigare, men har även den blivit ett snäpp bättre. Katana är ett mycket säkert val när det gäller egenskaperna. Den passar väldigt många åkare, från förstaårssäsongaren till riktigt erfarna åkare. Katana har alltid varit bra skidor åkmässigt, men det har varit sämre med hållbarheten. Det finns fortfarande vissa oklarheter när det gäller kvaliteten. Efter ett par års grova missar av Völkl har förtroendet för märket försvunnit helt. Det känns nästan otroligt att Völkl bara för fem år sedan var ett märke med branschens kanske bästa kvalitetsrykte. Lika otroligt är hur fort det går att rasera ett sådant anseende. Völkl har en lång väg att gå för att bygga upp sitt varumärke igen. Representanterna i tältet påstår att kvaliteten har blivit mycket bättre from förra året, och skidorna ser onekligen mycket välbyggda ut. Borta är tveksamma konstruktioner som plast-fishtail, motivstansade stålkanter och genomskinliga sidewalls. Upp till bevis, Völkl. Men det är nog fortfarande många som är tveksamma till att våga investera i ett par Völkl innan man vet säkert att de har fått ordning på problemen. Tyvärr... för det här är förmodligen marknadens bästa allroundskida i år. Igen.


Bluehouse Maestro, 189cm, 134-118-131, r=21m

http://lh4.ggpht.com/_8xXd5zFOkfE/TRsv_pua3rI/AAAAAAAACEQ/u8X86EB2Slg/s640/Bluehouse%20Maestro.JPG
Testad av: MarkusO, MnO
Testad i: Tandådalen

En 5-pointer från det intressanta amerikanska märket Bluehouse. Det är en okonventionell tillverkare som har en extremt låg prissättning på sina skidor. Med nuvarande dollarkurs kostar ett par kartongnya Maestro 2700kr inkl frakt inom USA. Då pratar vi ordinarie pris. Beställs det flera par så utgår en standardrabatt på 10% utöver detta. Osannolikt billigt. Förmodligen är det några stackars kineser som utnyttjas för att stå och pressa fram billiga skidor hela dagarna, men i sanningens namn så är det nog mycket i våra hem och skidgarderober som produceras på detta sätt. Bluehouse består inte av dekaltrimmade pre-shapes, som annars är vanligt bland budgetmärken. De har en helt egen linje skidor och verkar inte vara ett dugg rädda för att testa nya former och idéer. Finishen är helt ok, men inte på topp. Det syns att de har valt lite billigare sidewalls och belag, men what the hell. Den ser ut att sitta ihop bra och kostar ju en spottstyver. Fabriksslipen, med defaultvinklar 0/90, är i princip oåkbar och finishen på belaget är nog det sämsta som skådats sen Hasse Hedenhös lade sina rockskis på hyllan. Limrester, allmänt konstig struktur och repor från tillverkningen är inget man är van vid på ett par nya skidor. Det läggs helt enkelt inte en extra minut på preparering i Kinafabriken, utan här ska det vara så billigt som möjligt. Den som köper skidorna får alltså en produkt som är i ett ganska rått skick, och förväntas fixa till slutfinishen själv. Det är ingen ide att testa skidan med fabriksslipen. Ett varv i Tandådalens skidshops eminenta masking fixar till det hela på fem röda och det läggs standardvinklar 1/89. Nu ser belaget ut som man förväntar sig av en ny skida. Hur funkar den då?

I kortsväng uppe i branten briljerar den närmast faktiskt, iaf sett till att den är en 5-point. “Helsike, den är ju bra!", utropar MarkusO efter ett par svängar, och jag är beredd att hålla med när jag testar den lite senare. I lite högre fart och större svängar spårar den inte riktigt, vilket iofs inte är helt oväntat med tanke på geometrin. Det är en kort kant i sedvanlig 5-pointstil och den typen av skidor verkar vara mycket svåra att få att gå distinkt in i sväng. Det gör inte Maestro heller, men den presterar inte sämre än många av de stora namnen i kategorin, utan snarare snäppet bättre. I det stora hela får Maestro klart godkänt, även i en försäsongspist. Inte alls illa och ett klart tecken på att Bluehouse kan bygga skidor. MarkusO är i skrivande stund påväg ner till alperna och ska bland annat testa Maestro i lite större åkning. Rapport inväntas.


--------------------------------------------------------------------------

Tack för ordet!
Och tack till testgruppen för ett väl utfört arbete!

/Martin Ottosson
MnO

Heinz_p
999 inlägg
Heinz_p 999 inlägg 8 år sedan | Senast ändrad Heinz_p (8 år sedan)

Sådär ja, nu är hela testet genomläst. Jag måste inleda med att buga och bocka, hurra och applådera. Det jobbet ni gör är helt obeskrivligt bra! Snyggt jobbat boys! Dessutom kul att PNyberg (Som står för Pryl, inte Per) fått hjälpa till med jobbet!

Var inne o flexade i några timmar på Skistore idag (var inte där endast för skidflex, tjejen köpte pjäxor) och där fanns en hel del av det testade utbudet. Jäklar va sugen man blev! Speciellt gäller det för Hendryx 917 i 186 och Rhino Chasern i 188. Får nog ta o testa dessa under året.

Dessutom kul att det DPS112:orna skrevs "Det är som att spela innebandy med zorro-blad. Fusk, men rätt kul.". Klockrent! Ser fram emot att få testa mina i Åre nu under helgen, i förhoppningsvis något annat än pist.

Återigen, grymt bra jobb!

Utter for president! Citera
MnO
2225 inlägg
MnO 2225 inlägg 8 år sedan | Senast ändrad MnO (8 år sedan)

Heiz_P :

Wopwop! This is gonna be legen...wait for it...wait for it...dary!

Edit: Kan någon moderator ta bort mitt inlägg, för att slippa hack i den stundande eminenta utvärderingen.

Behövs ej. Jag fick plats. Däremot kan han/hon rensa lite i mina tominlägg ovan.

assr
462 inlägg
assr 462 inlägg 8 år sedan

det här har man väntat på! smile

Hans Citera
Glisseur
946 inlägg
Glisseur 946 inlägg 8 år sedan

MnO :

Strax därefter ser jag några riktiga tungviktare i form av herr Liljeroth, Sara Sandberg och Mårten Pettersson kliva fram till tältet. För de som inte känner till den trion är det stommen i Åka Skidors testtrupp och kanske Sveriges mest inflytelsefulla personer på prylsidan. Oje, oje, sämsta tänkbara gäng att bli besökt av i det läget.

MnO, you made my day! Jag sitter här på jobbet och nästan kiknar av skratt, får hålla tillbaka hulkningarna i maggropen smile Man tackar för den presentationen, du får oss att framstå som drakarna i Draknästet förklädda i skidkostym. Hehe. Hann inte ut på Skadi dagen efter pga ... eh, låt oss kalla det yttre omständigheter ... men hoppas jag kan testa ett par senare i vår.

MnO :

Mega Dozer är ny 5-pointer från Scott som har fått bra kritik i bland annat Åka Skidors test. Jag kan till viss mån förstå det efter att ha fått några svängar i mjuk snö här och där, men allround kan man verkligen inte kalla den och det finns skidor som gör samma saker så mycket bättre. Och att den ska vara "sprängfylld med åkglädje" känns som ett riktigt underligt uttalande. Jag saknar pop och liv i konstruktionen och den returnerar svängarna mer via shapen än via spänst i bygget.

Intressant reflektion, och kul att vi har helt olika upplevelse av skidan. Jag körde Mega Dozer i tre dagar i Kittelfjäll och hade en helt annan upplevelse. Personligen har jag inga problem med "döda" konstruktioner, på offpistskidor föredrar jag att skidan inte kommer med några större överraskningar. Så om det är shapen som levererar åkkänslan så är det helt ok för min del. Själv åker jag inte och trycker speciellt hårt i svängarna, speciellt inte offpist eftersom jag vill få till ett jämnt flyt. Antar att upplevelsen blir annorlunda än om man köttar på med tysk pistprecision i svängarna, för min åkstil upplevde jag skidan som lekfull och kul. Samtidigt funkar inte jag på skidor som Bent Chetler och JJ, på grund av flex och andra faktorer (min vikt typ) även om jag såklart upplever dom som sjukt lekfulla och poppiga. It's all about preferences.

Grym tråd! Alla tummar upp.

I like big dumps and I cannot lie Citera
Utter
3104 inlägg
Utter 3104 inlägg 8 år sedan

Lite snabbt bara (på jobbet). Blizzardlaggen hette Bodacious och referar faktiskt till det här (googlade fram det nu smile ) http://en.wikipedia.org/wiki/Bodacious_the_Bull. Därav grafiken.
Längden var 192 har jag för mig.

Återkommer med mina tankar om testet.

MnO
2225 inlägg
MnO 2225 inlägg 8 år sedan

Utter :

Lite snabbt bara (på jobbet). Blizzardlaggen hette Bodacious och referar faktiskt till det här (googlade fram det nu smile ) http://en.wikipedia.org/wiki/Bodacious_the_Bull. Därav grafiken.
Längden var 192 har jag för mig.

Återkommer med mina tankar om testet.

Tackar! Jag ändrar.
Och jag förmodar att den skidan föll herrn ganska väl i smaken.

MnO
2225 inlägg
MnO 2225 inlägg 8 år sedan | Senast ändrad MnO (8 år sedan)

Moderatorn: Var tog mitt svar till Glisseur vägen?

Grilljanne
2191 inlägg
Grilljanne 2191 inlägg 8 år sedan

Personligen tycker jag att Bent Chetlern är den roligaste bc-jibb skidan jag kört. Väger dock inte lika mycket som åkarna i testet, men är inte heller någon fjäderviktare. Absolut inte den mest stabila skidan i höga farter eller isig pist men GRYM till just tät skog/mycket snö och gärna lite kickers. Förutsätter dock att man kör den skapligt mittmonterad..

snowblades Citera
Utter
3104 inlägg
Utter 3104 inlägg 8 år sedan

MnO :

Utter :

Lite snabbt bara (på jobbet). Blizzardlaggen hette Bodacious och referar faktiskt till det här (googlade fram det nu smile ) http://en.wikipedia.org/wiki/Bodacious_the_Bull. Därav grafiken.
Längden var 192 har jag för mig.

Återkommer med mina tankar om testet.

Tackar! Jag ändrar.
Och jag förmodar att den skidan föll herrn ganska väl i smaken.

Nja faktiskt. Lite för tråkig och intetsägande för mig faktiskt. Men det ska sägas att båda jag och Frenkel var överens att den förmodligen kommer fungera underbart i större lössnölinjer. Det kändes direkt att dom livades upp bara det blev lite mjukare underlag, uppkörd skitsnö kommer inte vara några problem med dom heller.

Favoriter den helgen var helt klart Moment Bibby, bra grepp, svängde på fint och funkade utmärkt i parken. Enda jag kan klaga på var att den var lite nervös när man planade dom och lät dom "simma"
Som jag sa då så håller jag helt med ang Ruby och Belafonte.

Hade THA samma format som tidigare? Normalt spann och lite twin? Det var samma som Goodha 114 förut iaf.

Hasse_Lindborg
2923 inlägg
Hasse_Lindborg 2923 inlägg 8 år sedan | Senast ändrad Hasse_Lindborg (8 år sedan)

MnO: Lite kommentarer wink

Bibby:
Angående Bibby så var den omslipad till Åre. Framför allt på grund av att det hade blivit stenkänning i Tandådalen. De fick min egen favoritslipning efter den omgående i verkstaden. Så jag kan tänka mig att den blev lite annorlunda efter det. I Tandådalen var slipningen från fabriken i USA. Alla skidorna var omslipade till Åre. Till nästa år så blir det "min" slipning från första helgen.

Belafonte: Den suger faktiskt just nu. Nej jag har fått förklaring men skall undersöka närmaste veckan om det stämmer. De skidorna jag hade på testen var tydligen "före säsongs"/"prototyper" enligt jänkarna. Har monterat upp en helt ny från nästa serien nu som jag skall testa efter nyår är det tänkte. Annars så kommer den tydligen i en ny tappning till nästa år eventuellt(beroende på vad testpersonerna säger efter nästa vecka). Och som du säger så var det ingen som jag känner som gillade denna skidan. Den ser ju nice ut i shapen men den funkar inte. De som testade den i Sälen sade att kanterna var dåligt slipade så jag slipade om de men det hjälpte inte alls tyvärr.

Rubyn: Den är verkligen en prylbögsmardröm som du säger. En helt vanlig skida utan lull....... Hur fan gick det till?

Fick för övrigt mycket beröm att skidorna var i toppskick på preparationen av skidorna men som du skriver vad skall man förvänta sig av en gammal verkstads räv? wink

Glisseur
946 inlägg
Glisseur 946 inlägg 8 år sedan

Utter :

MnO :

Utter :

Lite snabbt bara (på jobbet). Blizzardlaggen hette Bodacious och referar faktiskt till det här (googlade fram det nu smile ) http://en.wikipedia.org/wiki/Bodacious_the_Bull. Därav grafiken.
Längden var 192 har jag för mig.

Återkommer med mina tankar om testet.

Tackar! Jag ändrar.
Och jag förmodar att den skidan föll herrn ganska väl i smaken.

Nja faktiskt. Lite för tråkig och intetsägande för mig faktiskt. Men det ska sägas att båda jag och Frenkel var överens att den förmodligen kommer fungera underbart i större lössnölinjer. Det kändes direkt att dom livades upp bara det blev lite mjukare underlag, uppkörd skitsnö kommer inte vara några problem med dom heller.

Kan bara hålla med där. Skidan kändes lite väl jämnstyv genom hela längden, och dessutom lite väl metallisk på något (högst ovetenskapligt) sätt. Hade inte känts fel med en lite mjukare tail för att bli lite livligare, få mer åkkänsla och bli bättre i lägre farter. Nu kom den bara till liv när man brallade på så mycket man tordes, men den var absolut inte dålig på något sätt.

I like big dumps and I cannot lie Citera
Glisseur
946 inlägg
Glisseur 946 inlägg 8 år sedan

MnO :

Moderatorn: Var tog mitt svar till Glisseur vägen?

Det undrar jag med, come on.

I like big dumps and I cannot lie Citera
Hasse_Lindborg
2923 inlägg
Hasse_Lindborg 2923 inlägg 8 år sedan

Kan upplysa herrskapet att Völkl flyttar hem tillverkning till Tyskland på nästan alla skidor till nästa år så då kanske de får tillbaka sitt rykte?

Korsbandet
54 inlägg
Korsbandet 54 inlägg 8 år sedan

Så jävla grymt! Klart bästa skidtestet jag läst sedan ditt förra, det är som en sen julklapp till alla oss skidnördar! Tack så hemskt mycket MnO, vad önskar du dig?

Många skidor blev det, men saknar ändå några skidor... antagligen för att de inte fanns på plats dessa dagar, men kanske har någon av er eller andra kompetenta gubbar något att säga om Line SFB och Hendryx Cash is King

/Kalle

Hasse_Lindborg
2923 inlägg
Hasse_Lindborg 2923 inlägg 8 år sedan

PNyberg testade Cash Is King om jag inte missminner mig...

Carled
3588 inlägg
Carled 3588 inlägg 8 år sedan | Senast ändrad Carled (8 år sedan)

Herregud vad bra, älskar att det blir både mer humor och mer bredd i analyserna...

Jag ska se till att ställa Henrik (Bud) på mina 112RP Pure och ta några åk med hans 917 så får vi se om vi kan kora en ultimat dräpare... Hursom känns det skönt att ha köpt "rätt" skidor för säsongen! wink

Cause my life is dope and I do dope shit. Citera
PNyberg
4251 inlägg
PNyberg 4251 inlägg 8 år sedan

Korsbandet :

Så jävla grymt! Klart bästa skidtestet jag läst sedan ditt förra, det är som en sen julklapp till alla oss skidnördar! Tack så hemskt mycket MnO, vad önskar du dig?

Många skidor blev det, men saknar ändå några skidor... antagligen för att de inte fanns på plats dessa dagar, men kanske har någon av er eller andra kompetenta gubbar något att säga om Line SFB och Hendryx Cash is King

/Kalle

Cashen testade jag direkt efter att jag hade haft två åk på Idiosynaptic. För att skriva som Henrik själv. wink

Cashen....sikta på isen släpper aldrig.....bara att köra på så hårt det går... går som tåget smidiga som attan.
Men att gå från Idiosynaptic till cashen så tycker man att den känns tyngre och inte kul som Is. Men jag har aldrig upplevt ett så bra bett i en bred skida ever! Ner med höften i backen och tryck till! Sjukt kul!

Generiskt citat som alla gillar! Citera
jeffa
985 inlägg
jeffa 985 inlägg 8 år sedan

Stort tack till MnO och gänget!

Lika kul och intressant varje år. Keep it up!

Senast redigerat av HasseMyt Citera
JL76
1160 inlägg
JL76 1160 inlägg 8 år sedan | Senast ändrad JL76 (8 år sedan)

"Bibby framstår som ett av säsongens bästa val för en lite äldre åkare med vårdad teknik som är van vid traditionell känsla i laggen, men som vill flörta lite med jibbsidan och gå fram lite i montering och balans." låter ju som en träffande beskrivning, äldre hmmm...

Minns att du verkligen såg att att vantrivas på Bent C det lilla jag såg dig på dem men jag gillade dem ändå konstigt nog mer än S7. Kan ha varit att det var det första jag åkte på lördagsmorgonen och pisterna var finare eller så var det att S7 fick mig på dåligt humör redan från början bara genom sin tunga klumpiga känsla på fötterna och att det knappt gick att skejta på dem utan att bakändarna krokade i. Bent C är som en småbil, den är gladast om man bara puttrar runt i stan och uppmuntrar inte till några höghastighetsäventyr, men S7, tung och dämpad, var som den ville bli pressad men då är radien för kort och det fanns inget förtroendeingivande i svaret.

kunskap är så tråkigt ospontant Citera
gzon68
83 inlägg
gzon68 83 inlägg 8 år sedan

Tack för mycket intressant läsning.
Jag konstaterar att jag, som 80-tals race-gubbe, kanske har lite av samma åsikter som Bud66. Den skida som uppförde sig bäst, i de förhållanden som rådde i Åre (vilket inte kan poängteras nog), tycker jag var Kästle MX88. I det lite bredare segmentet, Katana 190. Jag kör fö. själv på 2011 Nordica Girish 193, i år vilka jag stortrivs med hittils och upplever lite som en mix av dessa två skidor. Eller skall jag säga kanske som ett par Sentinel med 110mm under foten?

Mycket träffsäkert omdöme på S7 och BC också wink
Och lite icke PK på skidnördsforum så kom jag inte riktigt överens med Bibby Pro utan för mig faller de in i samma segment som de två ovan. Fick bara testa 184 dock, kanske är 190 modellen lite mindre slashig.

DPS, Hendryx, Extrem PT och mycket annat jag testade upplevdes i stort sett som ni återgivit vilket ytterligare förstärker mitt intryck av er som mycket träffsäkra, icke jäviga, kunniga med självdistans och med en bra mix av olika åkare också.

Rock On Citera
PhatFred
302 inlägg
PhatFred 302 inlägg 8 år sedan

Fan, nu blev det så där sent igen! Tog ett tag att läsa, men det gjordes med glädje.

Tror minsann att MnO har utvecklat sitt skrivande till nära nog samma nivå som analysförmågan.

Stort tack för ert arbete!

Claar
337 inlägg
Claar 337 inlägg 8 år sedan

Tack för trevlig läsning! bra jobbat!

www.jonathanclaar.com Citera
MnO
2225 inlägg
MnO 2225 inlägg 8 år sedan

Korsbandet :

Så jävla grymt! Klart bästa skidtestet jag läst sedan ditt förra, det är som en sen julklapp till alla oss skidnördar! Tack så hemskt mycket MnO, vad önskar du dig?

Många skidor blev det, men saknar ändå några skidor... antagligen för att de inte fanns på plats dessa dagar, men kanske har någon av er eller andra kompetenta gubbar något att säga om Line SFB och Hendryx Cash is King

/Kalle

Tackar för omdömet! Just nu önskar jag mig mest snöfall och efterföljande solsken from i morgon när jag ska husera i Österrike i ett tiotal dagar. Hör av dig om du kan ordna saken...

Visst saknar man skidor. Det finns en massa mer som jag gärna hade testat. Line var glest representerade och syntes inte direkt, iom att dom fanns i K2-tältet. SFB:n var inte med, vilket jag tycker är riktigt konstigt, eftersom det är en mycket omtalad skida i år. Cash is King testades av PNyberg i Tandådalen, och Bud66 äger ett par, så vi borde ha fått till ett omdöme där. Men Bud66 hade inte med dom tror jag, eller han skrev iaf inget om just Cash, och PNybergs testrapport på just den var väl tunt för att jag skulle kunna få ihop något. Men Bud kanske kan assistera och slänga in några rader på egen hand i efterhand. Annars har jag nog faktiskt lite tidigare testrapporter från herr Holvid på min FR-mail om jag tänker efter. Både Bud och en del andra brukar skicka rapporter till mig när de testar nya grejor.

Mountain_Man
4119 inlägg
Mountain_Man 4119 inlägg 8 år sedan

Bumpelibump!

:-) / MM

Går det att missförstå ... så är jag på! Citera
Bud66
144 inlägg
Bud66 144 inlägg 8 år sedan

Hallå alla!

Jag såg att ni ville ha lite feedback på Hendryx Cash.

Nu har jag åkt denna skida lite mer och kan bara konstatera att detta är en FANTASTISKT bra allroundskida!

Här kommer vad jag skrev till MnO efter mina första 2 dagar på Cashen:

Kortsväng: Jösses i havet vad dessa funkar bra till detta!
I det "första lilla hanget" i Tandådalen är det inga problem att få till en riktigt bra kortsväng på dessa lagg. Jag upplever snabbheten "från kant till kant" som EXTREMT kvick för en skida som är 127mm i midjan!
Dock ska sägas att det gäller att anpassa tekniken till bredden i skidan.
Här tycker jag att det gäller att sätta kanten innan fallinjen, ej med för mycket kant från början och därefter trycka igenom skidan ganska brutalt och hårt med MYCKET kant och lite hälpress/hälkick... (tänk äldre slalomteknik med mer bankning.. ej som modern "pendlingsteknik" som åks på moderna SL skidor...)

Långsvängar:
Tadaa!! Här är skidan i sitt rätta element och det känns verkligen!
Inga problem att variera svängradien, igreppet är fantastiskt (för denna storlek på skida..) och jag upplever aldrig skidan som "fladdrig" i de farter man kan få upp i denna backe. Här kommer dock en fundering, jag tror, att om man ska åka RIKTIGT, RIKTIGT fort på stora öppna ytor i Alperna så är det Rhinon man ska ha.

Jag upplevde nämligen, att kör du "stora backen" rakt ner i 2/3- delar och därefter börjar svänga, att skidan kräver en "viss" övervakning för att inte bli lite överstyrd.
Iofs. så är det väl skärningen som "spökar" lite när det börjar gå undan lite i pisten..

Sen kan det också konstateras att skidan kräver mycket kant för att komma riktigt till sin rätt. Dvs. tekniken spelar stor roll på hur skidan kommer att upplevas i stora svängar. Det gäller att få ut ytterbenet, innerskidan SKA gå parallellt med ytterskidan för det ska bli bra "på riktigt"...
Men fixar man detta är detta "en riktigt trevlig bekantskap" på berget.
Tom. så bra att Cashen fortstättningsvis kommer vara mitt val som "endaskida" på tripper till Alperna!

Har ni några mer frågor gällande Cashen är det bara att kontakta mig!
Jag lovar att även vara behjälplig om ni har frågor om 917, världens överlägset bästa pistskida!!!smile
(Hej hej Carled..smile)))

Ha det toppen, ett gott slut samt gott nytt år på er alla!

100% Ateist Citera
Korsbandet
54 inlägg
Korsbandet 54 inlägg 8 år sedan

Stort tack för era svar! och Martin, tyvärr... jag må ha flera talanger o förmågor som iofs sägs gå utanpå det mesta javascript:; ...men vädrets makter kan jag ännu tyvärr inte styra. Hör med han där uppe om du har den tron. Du gör nog säkrast att önska dig nåt annat.

Over and out - for tonight

...o Gott Nytt År!

Jarle
3975 inlägg
Jarle 3975 inlägg 8 år sedan

Åkte du något på mina NT förra året Päron, eller åkte du på några andra?

skistore.se/mtbstore.se Citera
Mountain_Man
4119 inlägg
Mountain_Man 4119 inlägg 8 år sedan

@MnO & Co
Jag hade högt ställda förväntningar på årets test ... och de är inte bara tillfredställda, de är överträffade på ett helt fantastiskt sätt. Det här är den bästa skidtest jag någonsin läst! Tre tummar upp! Komplettera gärna med länkar till pryldatabasen för varje modell, det skulle höja värdet ytterligare ett snäpp.

Enormt bra att ni tagit upp vilken avgörande roll kanterna slipning och skidans trimm i övrigt har för åkupplevelsen. Jag har lite funderingar i ämnet och startar uppen ny ny tråd om detta!

:-)
MM

Går det att missförstå ... så är jag på! Citera
Dr_Snow
1669 inlägg
Dr_Snow 1669 inlägg 8 år sedan

Det behövdes en stadig kopp kaffe som sällskap för att ta mig igenom det här matiga testet!
Som vanligt, briljant utfört - skidåkarens guide i prylgalaxen.

En fråga; om ni ser tillbaka på föregående års test, hur många av de skidorna har ni haft möjlighet att prova i dess rätta element? Precis som ni själva säger finns det ju ett väldigt stort "men" skrivet över hela testet då få åkare köper t ex ett par Hendryx för att åka i Sälen..

Nåväl, nu vet jag lite mer om årets utbud. Tack!

Your localhost. Citera
LawndartGustav
1096 inlägg
LawndartGustav 1096 inlägg 8 år sedan

grymt test som vanligt!! sjukt kul att läsa.
otroligt kul att läsa recensioner av skidor från mindre märken!

med tanke på att ni gillar s7an bäst av 5-point skidorna saknar jag reflektioner angående att S7 är smalare än de flesta andra 5-pointers... överlag är ju ändå en skida med en midja på 110mm bättre i pist än en med 120mm (ja jag vet att hendryxskidorna absolut inte stämmer in på den generaliseringen smile )

Åk mer jobba mindre! Citera
Hasse_Lindborg
2923 inlägg
Hasse_Lindborg 2923 inlägg 8 år sedan | Senast ändrad Hasse_Lindborg (8 år sedan)

Dr_Snow :

Det behövdes en stadig kopp kaffe som sällskap för att ta mig igenom det här matiga testet!
Som vanligt, briljant utfört - skidåkarens guide i prylgalaxen.

En fråga; om ni ser tillbaka på föregående års test, hur många av de skidorna har ni haft möjlighet att prova i dess rätta element? Precis som ni själva säger finns det ju ett väldigt stort "men" skrivet över hela testet då få åkare köper t ex ett par Hendryx för att åka i Sälen..

Nåväl, nu vet jag lite mer om årets utbud. Tack!

Vad menar du med "rätt" element?

Och Hendryx skidor är väl i första hand byggda för pisten om jag inte tar helt fel? Eller merparten i alla fall? I alla fall det jag har hört från vissa som var inbjudna på skidtest i Åre förra året då de inte fick köra offpist för de skulle testa pist egenskaperna fast det låg ca 30 cm puder utanför.

Och om skidorna funkar i Sälen/Åre på is så funkar de väl överallt? En skida med tex 120 i midja med rocker har jag svårt att se att den inte funkar i puder.

Dr_Snow
1669 inlägg
Dr_Snow 1669 inlägg 8 år sedan

"Rätt" element är, i min värld, inte en isig VM-backe i Åre för skidor som har +120 mm i midjan. Snarare en hyfsat brant nordsluttning med en ordentlig portion (> 20 cm) lösnö på.

Min gamla pistskidor funkar lysande på isen i Åre men jag skulle inte drömma om att ta ut dem utanför pisterna. Det jag menar är inte att jag inte tror att skidorna kommer att funka i bc-terräng, det är snarare HUR de faktiskt beter sig. I testerna görs ju uppskattningar/antaganden om deras egenskaper där så jag tänkte kolla om det har följts upp för några av testskidorna.

Your localhost. Citera
Ace_DG
900 inlägg
Ace_DG 900 inlägg 8 år sedan

Mycket bra, kort och gott!
Tack igen bojs!
Kul att se Bud66 i teamet!
/A

...mach 2 ...2.1 sorry Scotty Citera
Revolutionrock1
52 inlägg
Revolutionrock1 52 inlägg 8 år sedan

Säger det samma! Mycket bra smile

MarkusO
1016 inlägg
MarkusO 1016 inlägg 8 år sedan

Jag har nu luftat Bluehouse Maestro i alpmiljö i diverse förhållanden. 189:an.

Det sitter en Griffon på för tillfället och jag kan börja med att konstatera att det är ett väldigt lätt paket.

I pist: Hjälpligt. Inte sämre än nån annan 5-pointer jag provat, men det är den klassiska känslan av apakort kant som dominerar. Minsta lilla miss i viktfördelningen, eller för den delen bara variationer i underlag under färden, och man är lite ute och simmar i skäret.

I puder: Mycket bra faktiskt. Jag trodde den begränsade tip-to-tail-tapern (3mm) skulle göra uppträdandet nervöst, men det upplever jag inte alls IRL. Skidan är mycket svängvillig och lekfull, men väntar snällt på input innan den rör sig. Tills dess är den förvånansvärt lugn och fin. Det krävs dock några åk av tillvänjning innan man inser hur lite input den behöver. (Inåkt på Katana vid byte till Maestron.). Jag upplever några stunder av kanonbalans som jag faktiskt inte känt med några andra skidor. Jag kan utan problem lägga spetsarna _precis_ under ytan och hålla dem där, även i hygglig fart. Det ger en skön känsla av kontroll.

Blandunderlag utanför pist: Lite nervös, förmodligen pga geometrin. Snäll och lättdriven i vindpack, skare och kartong, men samtidigt något oförutsägbar.

Summerat en trevlig kamrat på berget, speciellt efter snöfall.

- Hel och ren? - Citera
josh
444 inlägg
josh 444 inlägg 8 år sedan

Da har man nagot att läsa i kväll. Stralande!
DPS Wailer 112RP Hybrid
"Den som söker högfartsstabilitet i långa svängar och gillar straightlining behöver inte ens titta åt det här hållet."

Men va i h-e. Hade ju tänkt att införskaffa dessa till nästa säsong och om det här är sanningen är jag ju helt fel ute..

Frankfurt Citera
Nojlas
3047 inlägg
Nojlas 3047 inlägg 8 år sedan

josh :

Da har man nagot att läsa i kväll. Stralande!
DPS Wailer 112RP Hybrid
"Den som söker högfartsstabilitet i långa svängar och gillar straightlining behöver inte ens titta åt det här hållet."

Men va i h-e. Hade ju tänkt att införskaffa dessa till nästa säsong och om det här är sanningen är jag ju helt fel ute..

Tanken med 112RP är ju typ en "super-turny lotus 120"
Kötta? Lotus 120! Carva pist och lattja? 112RP!

Finns en 200cm lotus 120 också, den har alldeles utmärkta köttaregenskaper kan jag lova. Min personliga favvis faktiskt.

Imponerande jobb av MnO och grabbarna. Mkt välgjorda recensioner, IMO det mest läsvärda skidtestet.

www.dpsskis.com Citera
Mountain_Man
4119 inlägg
Mountain_Man 4119 inlägg 8 år sedan

Jag tycket det var läge att "koppla produkter" och började överst på listan med Kästle ... undrar vem som tog över och länkade DPS? :-) Är Moment på G?

/MM

Går det att missförstå ... så är jag på! Citera

Logga in för att skriva i forumet
Bli medlem Logga in Logga in med Facebook