Skidrecensioner Från Skidtestarhelgen i Lindvallen
Har lite tid över här på måndags eftermiddagen. Så varför inte summer lite efter helgens skidtest i Lindvallen så jag tänkte försöka mig på att göra en lite mini rapport ala MnO. Dels för att jag som ovan nämnt har lite tid över och dels för att jag är lite tyngre åkare och kanske testar lite annorlunda skidor än vad MnO brukar testa. Hoppas någon får sig lite intressant läsning.
Så till att börja med är det här mina högst subjektiva åsikter efter 2-5åk per skida i de rådande förhållandena som va i Lindvallen i helgen.
Jag väger 95-97kg och är inte helt befriad från kroppsfett men en del av vikten är ändå muskler. Åkstil är så svårt att beskriva men nått i stil med fart-påskär-kraftfullt-medvridning-likatryckpåbådafötterna (Jaja jag vet att det kan diskuterars).
Åker till vardags på en duckad Hendryx Cash -14 som blivit min varje dag pistskida och för närvarande är det en 4frnt Hoji 195cm som gäller för turande och lössnö. Letar dock efter en bredare för dom där fina puderdagarna.
Rossignol Squad 7 190cm
Det här är nog lite av årets besvikelse då jag från förra året kom ihåg super 7an som en lätt lekfull skida som man bara kunde åka runt och hoppa mellan alla uppkörda vallar som bildats medan man fräste på nedför backen. Med det i minnet valde jag att gå på super 7ans storebror Squad 7. Som enligt Ross tältet inte enbart skulle vara uppskalad från resten av 7 serien utan även hårdare och biffigare. Lät som en perfekt kombo för min smak och direkt på foten känns den lätt och lekfull. Stakar på från liften och redan på den översta flacken där carvingföret va kanon känner man direkt att det där riktiga bettet inte finns i skidan. Fortsätter utför Gustaf backens branta parti där den höga tippen gör allt för hoppa vilt och förstöra det lilla kantgreppet skidan besitter. Skulle vilja gå så långt att som att kalla squad 7ans tip för överjävligt jobbig att ha att göra med hela vägen ner.
Den extra styvheten dom bröstade upp sig över nere i tältet märker jag heller ingenting utav då det blir dax att slänga upp skidan på tvärs och få stopp på den i det slagiga föret. Då känns bakändan helt plötsligt mjuk för mina kilon och ger inget vidare stöd.
Kalla den lätt och lekfull om ni vill. Men vart är kantgreppet, tryggheten och balansen en skida av den här rangen ska besitta? Ne den saknar i princip allt vad man önskar av värstingen i segmentet så här blir det tummen ner.
Scott Scrapper 190
Scrappern både käns rejäl och dämpad. Såfort man får den på foten för den tankarna till åkning utför stora stygga berg. Och visst levererar den därefter. Bettig och bitig men endå med ett förtroende ingivande lugn över det hela. Den långa radien på 30m gör det relativt svårt trycka ur den i den rätt så tätbefolkade Gustaf pisten men kantgreppet gör allt för att hjälpa mig på traven. Slänger man runt den och vill få stopp på sig själv vilket man gör relativt enkelt ändå. Så biter kanten i å det jävligaste och i det greppet känns balansens perfekt mellan fram och bak och gör att man kan kontrolla stopsladden enkelt trots den stora skidan. Men, tyvärr lider även denna lite av tip rockern som vill slå onödigt mycket. Även om det inte förstör hela känslan i skidan så drar det ner helhets intrycket på en annars väldigt gedigen storbergs skida. Kanske tillför tiprockern skidan en hel del där det är bara lite lösare än i Lindvallen så kanske är rockern mer logisk än vad den ger sken av. Helt klart är iaf att trotts lite irriterande guppande i fronten så pallar skidan mer fart och lutning än vad jag lyckas ge den i Lindvallen. Tummen upp!
Majesty Detstroyer 182
Ny skida från Majesty i år och testets överaskning för min del. Skulle egentligen testat Lumberjacken men tog den här skidan "så länge" tills Lumberjacken kommit in igen. Och jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte förväntade mig särskilt mycket av den här lite lätta, högt tiprockade och för mig normalt sett förkorta skidan.
Gjorde som vanligt, spände pjäxorna i farten och började staka på direkt från liften för att hinna få upp lite fart och få några svängar på övre flacken. I den farten tänkte jag direkt på tiprockern som borde göra sig påmind och vart nästan rädd för vad branten skulle erbjuda mig på dessa skidor.
Men ack vad jag bedrog mig! Direkt jag får upp farten lite mer går det att lägga ner dom lekande lätt. Från kant till kant lika lekande lätt. Ut över branten med mer fart och allt vad tiprocker fladder försvinner och övergår i någon form av magi. Trots den korta längden upplever jag aldrig den som för kort. Finns alltid stöd både framtill och baktill. Man slänger runt den lekande lätt när som helst och i vilken fart som helst. Balansen är perfekt i alla lägen. Den reagerar på minsta input och styr precis dit man tänker. Den kanske inte plöjjer igenom allt men den studsar ovanpå allt och den studsar exakt där och dit man vill.
Andra åket laddar jag på lite för hårt på en liten vall ovanför branten som jag siktat in mig på. Flyger mycket längre än vad jag tänkt mig och landar naturligtvis rätt in i en annan vall längre ner. Blir ståendes på en skida ut i havet av vallar nedanför branten men kommer på något vis tillbaka i balans. Vid det här laget är jag kär! Skidan verkar klara allt. Hittar ingen övre fartgräns och till det så hör att den är löjligt lättåkt. Är det någon jag skulle vilja hålla i handen om jag någon gång skulle få chansen att titta utför Bec de Rosses så är det den här skidan. Den här skidan är allt som Squad sjuan vill vara men inte klarar av att leverera. Det är som om man knölatat ner den lite legendariska XXL 187an i ett lättare och lekfullare paket men behållt allt det goda. Majesty har fått in en fullträff i friåkningssegmentet och jag kan inte mer än sammanfatta hela skidan som ett stort WOW! Två stora tummar upp!
Völkl TWO 186
Alla lysande recentioner på forum och i media fick mig intresserad av denna skida. En snabb titt på skidan avslöjar en låg fullrocker skida med ganska jämn böjkurva. Något som borde ligga till grund för dom fina puderegenskaperna alla snackar om. Kanske inte det bästa för pisten i Lindvallen men här måste provas.
Första intryck på foten känns den direkt gedigen. Och väl ute i pisten är känslan densamma. Gediget med kanonfint kantgrepp. Fullrockern gör den väldigt lätt vänd utan att egentligen någon gång bli ostabil vilket verkligen förvånar. Det är bara att ösa på rakt ner eller trycka skiten ur den på kant. Stämmer rykterna om dom fina puder egenskaperna skulle detta kunna vara det närmaste en one quiver skida jag stått på. Två tummar upp!
Blizzard Spur 189
Denna skida är en av dom som måste flugit in under min radar då jag inte visste någonting om den innan jag fick syn på den i Blizzard tältet. Det va mycket tjafs om "flipcore" teknolog och riktigt kolfiber i spetarna. Men det krävs mer än en upp och nervänd träkärna för att impa på mig. Vad jag förstod skulle denna skida vara mer ämnad för lösare förhållanden vilket direkt dar ner förväntningarna på hur den ska uppträda i Lindvallen.
Men det visar sig direkt vara fel. Ojojoj va mycket skida det här är. Längden på 189cm känns snarare som 209cm, på gott och ont. Spår känslan är nästan som på Hendryx Rhino och den går som tåget hela vägen ner, rakt igenom allt. Den längre radien hjälper nog till att hålla den lugn och gör den lite halvsvår att riktigt få att vakna till. Inte för att den på något sätt känns död utan mer bara lugn och harmonisk. Kantgreppet känns löjligt bra vilket tyvärr leder till trassel när ekipaget ska bändas runt och ska stoppas fortast möjligt. Bakänden biter i och ger mina nästan hundra pannor ett helvete för att få spetsarna att inte vända neråt igen. Glömmer tyvärr bort att kolla monteringen men om inte annat går detta säkert att slipa bort. Förhoppningsvis utan att försämra det fenomenala kantgreppet.
Men lanseringen som en puderskida gör mig inte riktigt klok. Den här skidan inget jag skulle vilja vända runt några träd i pudret direkt. Men som charger däremot, där ser jag ett användningsområde.
Allt som allt kanske jag låter lite negativ i min bedömning. Men min övervägande känsla är nog ändå att trotts lite brister så är jag lite smygkär. Kan verkligen se hur den här kommer hitta sina ägare och hur dom kommer älska den in i graven. Tummen upp!
Moment Bibby 186
En skida som moment fått så stark kritik för på att dom ändrat på. Att dom måste förtydliga på sin egen hemsida att den faktiskt blivit bättre till i år. Tyvärr har jag inte kört på föregångaren så jag kan inte jämföra tyvärr. Det jag däremot vet är att detta är en pang skida rakt igenom. Väldigt liknande känsla som Völkl tvåan fast denna begåvats med lite spann under foten vilket kanske gör den ytterligare lite okänsligare för fart och pytte lite mindre vändbar. Annars sitter kanterna fint. Skitkul att hålla på skär och balansen känns perfekt genom hela registret. Ett lekfullt lokomotiv skulle man kunna säga som helt klart går in under kategorin "one quiver killer". Kul bekantskap och 2 Tummar upp!
Salomon Rocker 2 122 184
Även denna skida skulle vart testad i en längre längd men 184an va det som erbjöds för helgen.
Till att börja med trycker salomon hårt på sin "honeycomb" konstruktion i tip och tail som tillsammans med "borttagna" kanter ska ge en låg "swing weight". Nu vet jag inte vikten på den men direkt på foten känns den inte lätt direkt. Och ner för pisten känns den mer papp/plastig än något annat. Kantgreppet är obefentligt och baktill känns den nudligt mjuk. Däremot så fullkomlgt glänser den när man skiter i pistegenskaperna och börjar åka och slänga runt den och slasha sönder och hoppa på alla små lösa vallar som bildats. Och här kanske ändå konstruktionen i tip/tail märks av för balanserad och rolig är vad den är.
Spannet den begåvats med för att göra den "rolig ner för pisten" och mer fartstabil i stora berg kanske kan lura någon i butiken. Men med tanke på konkurrensen idag så blir det bara blötsnö av allt ihop.
Ne salomon, platta till spannet på den och lansera den som årets roligaste lössnöskida istället!
Reserverar mig för vilken tumme jag ska ge den och sopar istället lite snällt in den under puder segmentet och säger att det är där den hör hemma.
Hendryx Cash 180
Till i år rejält lättad genom urtunning och användning av kolfiber. Spetsarna har blivit mjukare för att ge bättre flyt i det lösa guldet. Då detta är min varjedag skida så det va med stor spänning jag klamrade mig fast i hendryx tältet tidigt på fredagsmorgonen.
Direkt när jag hoppar över i årets modell så känns verkligen lättnaden av. Dom känns som dom är gjorda av helium i jämförelse med mina fjolårs kalvar.
Vikten är dock ingenting jag känner skillnad på när jag väl fräser på ner för pisten som än så länge är slät och relativt obefolkad. Utan det första som slår mig är hur lättåkt den blivit. Nu kanske jag är lite skadad då jag just åker på den här modell till vardags. Men den liksom bara rullar över obemärkt från kant till kant och är så mycket lättare att gå in i sväng med. Och visst är det samma sjuka kantgrepp även på denna. Men här slutar tyvärr mina lov ord för denna gången. Väl inne i sväng så, ja vad ska jag säga, den liksom somnar. Inte för att den dör utan den bara mer bjuder på en bekväm resa igenom svängen och så bara följer den med. Inte som med mina 14on där man bara kan gå in med mer fart och gå ner djupare och bara få åka större och större raket ut ur svängen.
Så, kanske flyter den betydligt bättre i snön, och visst har den blivit lätt nog att tura med, och visst så kommer den bredare massan att gilla den då den helt plötsligt blivit åkbar. Men för min del så har allt det mina tidigare årsmodeller av Cash (Har ägt flera) stått för försvunnit i denna. Så ur mitt perspektiv och min högst subjektiva bedömning blir det här en tumme ner
Hendryx Rhino 190
Till att börja med vet jag inte om det va tårar av fartvind som letat sig in bakom skidglasögonen, eller om det va glädjetårar. Någonting rann iaf ur mina ögon efter att jag kommit ner efter första åket med dom här på tassarna. För så jävla fort går dom tydligen. Och jag skriver "tydligen" för att man märker inte av det. Skidan liksom följer underlaget fast flyter ändå ovanpå det. Den slätar av underlaget medans den slätar av dig helt enkelt...
Kantgreppet är klassiskt Hendryx, med andra ord sjukt! Spelar ingen roll om det är is eller löst uppkört. Radien känns perfekt för skidan i sig. Antingen så väljer man att bara kriga på i fantastisk carving där man bara behöver koncentrera sig på att stå rätt för att stå emot g krafterna. Eller så bara cruisar man rakt ner och låter skidorna svälja allt i lugn och ro.
Men trotts allt detta grepp så känner jag ändå att var jag än befinner mig i svängen kan övergå till sladd/stoppsladd. Och visst har även dessa blivit lite mer lättåkta till i år. Tycker dom går väldigt fint från kant till kant. Hela känslan över skidan är som en förväxt storslalomskida.
Två tummar upp!
Så det där va mina högst subjektiva tankar om några av skidorna jag testade i helgen. Testade även lite fler men det tog längre tid än väntat att skriva ihop dessa små rader så jag har valt ut godisbitarna och botten nappen.
Antar att det fullkomligt haglar av stavfel, meningsbyggnads fel, sär och ihop skrivningar. Bortse gärna från det då jag inte är kung på att skriva men attackera mig gärna på mina åsikter så ska jag försvara mig där iaf.
Så till att börja med är det här mina högst subjektiva åsikter efter 2-5åk per skida i de rådande förhållandena som va i Lindvallen i helgen.
Jag väger 95-97kg och är inte helt befriad från kroppsfett men en del av vikten är ändå muskler. Åkstil är så svårt att beskriva men nått i stil med fart-påskär-kraftfullt-medvridning-likatryckpåbådafötterna (Jaja jag vet att det kan diskuterars).
Åker till vardags på en duckad Hendryx Cash -14 som blivit min varje dag pistskida och för närvarande är det en 4frnt Hoji 195cm som gäller för turande och lössnö. Letar dock efter en bredare för dom där fina puderdagarna.
Rossignol Squad 7 190cm
Det här är nog lite av årets besvikelse då jag från förra året kom ihåg super 7an som en lätt lekfull skida som man bara kunde åka runt och hoppa mellan alla uppkörda vallar som bildats medan man fräste på nedför backen. Med det i minnet valde jag att gå på super 7ans storebror Squad 7. Som enligt Ross tältet inte enbart skulle vara uppskalad från resten av 7 serien utan även hårdare och biffigare. Lät som en perfekt kombo för min smak och direkt på foten känns den lätt och lekfull. Stakar på från liften och redan på den översta flacken där carvingföret va kanon känner man direkt att det där riktiga bettet inte finns i skidan. Fortsätter utför Gustaf backens branta parti där den höga tippen gör allt för hoppa vilt och förstöra det lilla kantgreppet skidan besitter. Skulle vilja gå så långt att som att kalla squad 7ans tip för överjävligt jobbig att ha att göra med hela vägen ner.
Den extra styvheten dom bröstade upp sig över nere i tältet märker jag heller ingenting utav då det blir dax att slänga upp skidan på tvärs och få stopp på den i det slagiga föret. Då känns bakändan helt plötsligt mjuk för mina kilon och ger inget vidare stöd.
Kalla den lätt och lekfull om ni vill. Men vart är kantgreppet, tryggheten och balansen en skida av den här rangen ska besitta? Ne den saknar i princip allt vad man önskar av värstingen i segmentet så här blir det tummen ner.
Scott Scrapper 190
Scrappern både käns rejäl och dämpad. Såfort man får den på foten för den tankarna till åkning utför stora stygga berg. Och visst levererar den därefter. Bettig och bitig men endå med ett förtroende ingivande lugn över det hela. Den långa radien på 30m gör det relativt svårt trycka ur den i den rätt så tätbefolkade Gustaf pisten men kantgreppet gör allt för att hjälpa mig på traven. Slänger man runt den och vill få stopp på sig själv vilket man gör relativt enkelt ändå. Så biter kanten i å det jävligaste och i det greppet känns balansens perfekt mellan fram och bak och gör att man kan kontrolla stopsladden enkelt trots den stora skidan. Men, tyvärr lider även denna lite av tip rockern som vill slå onödigt mycket. Även om det inte förstör hela känslan i skidan så drar det ner helhets intrycket på en annars väldigt gedigen storbergs skida. Kanske tillför tiprockern skidan en hel del där det är bara lite lösare än i Lindvallen så kanske är rockern mer logisk än vad den ger sken av. Helt klart är iaf att trotts lite irriterande guppande i fronten så pallar skidan mer fart och lutning än vad jag lyckas ge den i Lindvallen. Tummen upp!
Majesty Detstroyer 182
Ny skida från Majesty i år och testets överaskning för min del. Skulle egentligen testat Lumberjacken men tog den här skidan "så länge" tills Lumberjacken kommit in igen. Och jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte förväntade mig särskilt mycket av den här lite lätta, högt tiprockade och för mig normalt sett förkorta skidan.
Gjorde som vanligt, spände pjäxorna i farten och började staka på direkt från liften för att hinna få upp lite fart och få några svängar på övre flacken. I den farten tänkte jag direkt på tiprockern som borde göra sig påmind och vart nästan rädd för vad branten skulle erbjuda mig på dessa skidor.
Men ack vad jag bedrog mig! Direkt jag får upp farten lite mer går det att lägga ner dom lekande lätt. Från kant till kant lika lekande lätt. Ut över branten med mer fart och allt vad tiprocker fladder försvinner och övergår i någon form av magi. Trots den korta längden upplever jag aldrig den som för kort. Finns alltid stöd både framtill och baktill. Man slänger runt den lekande lätt när som helst och i vilken fart som helst. Balansen är perfekt i alla lägen. Den reagerar på minsta input och styr precis dit man tänker. Den kanske inte plöjjer igenom allt men den studsar ovanpå allt och den studsar exakt där och dit man vill.
Andra åket laddar jag på lite för hårt på en liten vall ovanför branten som jag siktat in mig på. Flyger mycket längre än vad jag tänkt mig och landar naturligtvis rätt in i en annan vall längre ner. Blir ståendes på en skida ut i havet av vallar nedanför branten men kommer på något vis tillbaka i balans. Vid det här laget är jag kär! Skidan verkar klara allt. Hittar ingen övre fartgräns och till det så hör att den är löjligt lättåkt. Är det någon jag skulle vilja hålla i handen om jag någon gång skulle få chansen att titta utför Bec de Rosses så är det den här skidan. Den här skidan är allt som Squad sjuan vill vara men inte klarar av att leverera. Det är som om man knölatat ner den lite legendariska XXL 187an i ett lättare och lekfullare paket men behållt allt det goda. Majesty har fått in en fullträff i friåkningssegmentet och jag kan inte mer än sammanfatta hela skidan som ett stort WOW! Två stora tummar upp!
Völkl TWO 186
Alla lysande recentioner på forum och i media fick mig intresserad av denna skida. En snabb titt på skidan avslöjar en låg fullrocker skida med ganska jämn böjkurva. Något som borde ligga till grund för dom fina puderegenskaperna alla snackar om. Kanske inte det bästa för pisten i Lindvallen men här måste provas.
Första intryck på foten känns den direkt gedigen. Och väl ute i pisten är känslan densamma. Gediget med kanonfint kantgrepp. Fullrockern gör den väldigt lätt vänd utan att egentligen någon gång bli ostabil vilket verkligen förvånar. Det är bara att ösa på rakt ner eller trycka skiten ur den på kant. Stämmer rykterna om dom fina puder egenskaperna skulle detta kunna vara det närmaste en one quiver skida jag stått på. Två tummar upp!
Blizzard Spur 189
Denna skida är en av dom som måste flugit in under min radar då jag inte visste någonting om den innan jag fick syn på den i Blizzard tältet. Det va mycket tjafs om "flipcore" teknolog och riktigt kolfiber i spetarna. Men det krävs mer än en upp och nervänd träkärna för att impa på mig. Vad jag förstod skulle denna skida vara mer ämnad för lösare förhållanden vilket direkt dar ner förväntningarna på hur den ska uppträda i Lindvallen.
Men det visar sig direkt vara fel. Ojojoj va mycket skida det här är. Längden på 189cm känns snarare som 209cm, på gott och ont. Spår känslan är nästan som på Hendryx Rhino och den går som tåget hela vägen ner, rakt igenom allt. Den längre radien hjälper nog till att hålla den lugn och gör den lite halvsvår att riktigt få att vakna till. Inte för att den på något sätt känns död utan mer bara lugn och harmonisk. Kantgreppet känns löjligt bra vilket tyvärr leder till trassel när ekipaget ska bändas runt och ska stoppas fortast möjligt. Bakänden biter i och ger mina nästan hundra pannor ett helvete för att få spetsarna att inte vända neråt igen. Glömmer tyvärr bort att kolla monteringen men om inte annat går detta säkert att slipa bort. Förhoppningsvis utan att försämra det fenomenala kantgreppet.
Men lanseringen som en puderskida gör mig inte riktigt klok. Den här skidan inget jag skulle vilja vända runt några träd i pudret direkt. Men som charger däremot, där ser jag ett användningsområde.
Allt som allt kanske jag låter lite negativ i min bedömning. Men min övervägande känsla är nog ändå att trotts lite brister så är jag lite smygkär. Kan verkligen se hur den här kommer hitta sina ägare och hur dom kommer älska den in i graven. Tummen upp!
Moment Bibby 186
En skida som moment fått så stark kritik för på att dom ändrat på. Att dom måste förtydliga på sin egen hemsida att den faktiskt blivit bättre till i år. Tyvärr har jag inte kört på föregångaren så jag kan inte jämföra tyvärr. Det jag däremot vet är att detta är en pang skida rakt igenom. Väldigt liknande känsla som Völkl tvåan fast denna begåvats med lite spann under foten vilket kanske gör den ytterligare lite okänsligare för fart och pytte lite mindre vändbar. Annars sitter kanterna fint. Skitkul att hålla på skär och balansen känns perfekt genom hela registret. Ett lekfullt lokomotiv skulle man kunna säga som helt klart går in under kategorin "one quiver killer". Kul bekantskap och 2 Tummar upp!
Salomon Rocker 2 122 184
Även denna skida skulle vart testad i en längre längd men 184an va det som erbjöds för helgen.
Till att börja med trycker salomon hårt på sin "honeycomb" konstruktion i tip och tail som tillsammans med "borttagna" kanter ska ge en låg "swing weight". Nu vet jag inte vikten på den men direkt på foten känns den inte lätt direkt. Och ner för pisten känns den mer papp/plastig än något annat. Kantgreppet är obefentligt och baktill känns den nudligt mjuk. Däremot så fullkomlgt glänser den när man skiter i pistegenskaperna och börjar åka och slänga runt den och slasha sönder och hoppa på alla små lösa vallar som bildats. Och här kanske ändå konstruktionen i tip/tail märks av för balanserad och rolig är vad den är.
Spannet den begåvats med för att göra den "rolig ner för pisten" och mer fartstabil i stora berg kanske kan lura någon i butiken. Men med tanke på konkurrensen idag så blir det bara blötsnö av allt ihop.
Ne salomon, platta till spannet på den och lansera den som årets roligaste lössnöskida istället!
Reserverar mig för vilken tumme jag ska ge den och sopar istället lite snällt in den under puder segmentet och säger att det är där den hör hemma.
Hendryx Cash 180
Till i år rejält lättad genom urtunning och användning av kolfiber. Spetsarna har blivit mjukare för att ge bättre flyt i det lösa guldet. Då detta är min varjedag skida så det va med stor spänning jag klamrade mig fast i hendryx tältet tidigt på fredagsmorgonen.
Direkt när jag hoppar över i årets modell så känns verkligen lättnaden av. Dom känns som dom är gjorda av helium i jämförelse med mina fjolårs kalvar.
Vikten är dock ingenting jag känner skillnad på när jag väl fräser på ner för pisten som än så länge är slät och relativt obefolkad. Utan det första som slår mig är hur lättåkt den blivit. Nu kanske jag är lite skadad då jag just åker på den här modell till vardags. Men den liksom bara rullar över obemärkt från kant till kant och är så mycket lättare att gå in i sväng med. Och visst är det samma sjuka kantgrepp även på denna. Men här slutar tyvärr mina lov ord för denna gången. Väl inne i sväng så, ja vad ska jag säga, den liksom somnar. Inte för att den dör utan den bara mer bjuder på en bekväm resa igenom svängen och så bara följer den med. Inte som med mina 14on där man bara kan gå in med mer fart och gå ner djupare och bara få åka större och större raket ut ur svängen.
Så, kanske flyter den betydligt bättre i snön, och visst har den blivit lätt nog att tura med, och visst så kommer den bredare massan att gilla den då den helt plötsligt blivit åkbar. Men för min del så har allt det mina tidigare årsmodeller av Cash (Har ägt flera) stått för försvunnit i denna. Så ur mitt perspektiv och min högst subjektiva bedömning blir det här en tumme ner
Hendryx Rhino 190
Till att börja med vet jag inte om det va tårar av fartvind som letat sig in bakom skidglasögonen, eller om det va glädjetårar. Någonting rann iaf ur mina ögon efter att jag kommit ner efter första åket med dom här på tassarna. För så jävla fort går dom tydligen. Och jag skriver "tydligen" för att man märker inte av det. Skidan liksom följer underlaget fast flyter ändå ovanpå det. Den slätar av underlaget medans den slätar av dig helt enkelt...
Kantgreppet är klassiskt Hendryx, med andra ord sjukt! Spelar ingen roll om det är is eller löst uppkört. Radien känns perfekt för skidan i sig. Antingen så väljer man att bara kriga på i fantastisk carving där man bara behöver koncentrera sig på att stå rätt för att stå emot g krafterna. Eller så bara cruisar man rakt ner och låter skidorna svälja allt i lugn och ro.
Men trotts allt detta grepp så känner jag ändå att var jag än befinner mig i svängen kan övergå till sladd/stoppsladd. Och visst har även dessa blivit lite mer lättåkta till i år. Tycker dom går väldigt fint från kant till kant. Hela känslan över skidan är som en förväxt storslalomskida.
Två tummar upp!
Så det där va mina högst subjektiva tankar om några av skidorna jag testade i helgen. Testade även lite fler men det tog längre tid än väntat att skriva ihop dessa små rader så jag har valt ut godisbitarna och botten nappen.
Antar att det fullkomligt haglar av stavfel, meningsbyggnads fel, sär och ihop skrivningar. Bortse gärna från det då jag inte är kung på att skriva men attackera mig gärna på mina åsikter så ska jag försvara mig där iaf.
Senast ändrad:
