En skida tappar normalt några få mm av sitt spann efter inåkning, sen står det mer eller mindre still, eller iaf påverkas väldigt långsamt. Även skidor som är flera decennier gamla har vanligen fortfarande kvar majoriteten av sitt originalspann. Vissa skumkärnor tappar betydligt mer och blir även trötta i returen efter kanske 100 åkdagar dock, men den Völkl-skidan är ju byggd i en klassisk stavlimmad träkonstruktion så det är inte fallet här.
Ett lägre spann innebär inte sämre prestanda. I tävlingssammanhang är det ju ibland äldre rejält inåkta par som har sin bästa och snabbaste tid precis innan kanterna och/eller belaget är helt nedslipade. Jag skulle påstå att det inte finns något som säger att den skidan skulle ha sämre isgrepp nu än när den var ny. Det har garanterat bara med slipen att göra. Egen kantskärpning kan bara användas till en viss gräns i form en viss nivå av slitage, sen måste skidan planslipas och nollställas i hängning för att ge full prestanda. Det gäller i alla fall när man som vanlig dödlig slipar kanterna för hand. Racefarsor och meriterade tekniker tenderar ju att kunna trolla fram bett ur det mesta... Men för oss vanliga åkare försvinner bettet förädiskt gradvis och sen är det en smärre chock efter en bra slip när man inser hur mycket sämre den hade blivit.
Jag har vid några tillfällen genom åren haft möjlighet att göra ett individuellt plock av pistpar till mig själv direkt i fabrik. Då letar jag alltid efter ett par med lågt centerspann en lång och låg tiprocker utan för mycket splay, men med tidig diskret start och en tail med ett släpp lite längre in än standard. Det brukar vara de paren jag gillar bäst. Jag använder samma filosofi om det finns flera par i en butik, men då är det ju betydligt färre skidor att välja mellan. Så även om det inte går att se hela spannkaraktären så är det ett tecken på att det är ett bra par snarare än tvärtom som jag ser det. Gör dig inte av med dom där innan du har testat att slipa!
