Det var bättre förr
Det var bättre förr. Busslaster med sportlovsfirare gick i karavan längs Autobahn med 90-procentig Strohrum som destination. Gravstenar vältes, hotell totalförstördes, illegala substanser inandades och lokala ungmöer skändades. Den svenska modellen gick att känna igen även sommartid på Magaluf och Ibiza där di Svenske betraktades med skräck till och med av brittiska fotbollshuliganer med tredje gradens brännskador. I Alperna bestod skidåkningen i att på bakfyllan och med bakvikt lägga en etta ned till lunchknödeln på en hyrd monoskida utan stålkanter. Efter några karaffer vin fick skiddagen betraktas som avslutad och man sladdade ner till Krazy Kanguruh för att fortsätta det helsvenska segertåget mot alkoholrusigt världsherravälde. Svenska polisen fick sätta sig på planet ner för att hämta värstingar ur Österrikiska fängelsehålor. Puckellandslaget satt i häktet, telemarkslandslaget satt i häktet och alpina landslaget mäktade åtminstone med att slå svenskt rekord i fortkörningsböter. Kvällstidnignarna frossade och svenskarna blev som nation portade från halva Österrike.
Men vad har hänt? Dagens ryggradslösa böcklingar till bummare åker till Chamonix i pappas SUV, med bakluckan fylld av nya prylar som ska impa på polarna. Det diskuteras säkerhet, freerideregler och sponsoravtal. Pannor läggs i djupa veck under överdimensionerade hjälmar och diskussionernas vågor svallar kring ämnen som PocketRockets eventuella duglighet i offpisten eller om transceivers skall vara av digital eller analog konstruktion. Sen ska det ut och harvas på varenda liten snöfläck i desperat hopp om att bli upptäckt av någon fotograf utsänd från Freeze, eller KamratPosten om det krisar. Ryggskydd, lavinlunga, spade, transceiver, recco, hjälm, fallskärm och 500 meter klätterrep är ett minimum för att gå på lättölsdoftande afterski där det diskuteras ännu mer regelverk för godkänd freeridesväng och Kaj och Sverres nya hemvirkade mössor. Inte ens brädåkarna kan låta skägget växa efter konverteringen till acroski utan marscherar upp och ned i pajpen på jakt efter den perfekta 1800 med Salomonbrädor och Bonfirekläder (som ägs av Salomon). Supa är det förstås inte tal om. Dels är det onyttigt, dels blir man bakfull och dels ska man ju göra en first decent i Toothcreekvalley Colouir tidigt nästa morgon.
Det var bättre förr helt enkelt.
(Quote unknown, previously posted somewhere around here)
Men vad har hänt? Dagens ryggradslösa böcklingar till bummare åker till Chamonix i pappas SUV, med bakluckan fylld av nya prylar som ska impa på polarna. Det diskuteras säkerhet, freerideregler och sponsoravtal. Pannor läggs i djupa veck under överdimensionerade hjälmar och diskussionernas vågor svallar kring ämnen som PocketRockets eventuella duglighet i offpisten eller om transceivers skall vara av digital eller analog konstruktion. Sen ska det ut och harvas på varenda liten snöfläck i desperat hopp om att bli upptäckt av någon fotograf utsänd från Freeze, eller KamratPosten om det krisar. Ryggskydd, lavinlunga, spade, transceiver, recco, hjälm, fallskärm och 500 meter klätterrep är ett minimum för att gå på lättölsdoftande afterski där det diskuteras ännu mer regelverk för godkänd freeridesväng och Kaj och Sverres nya hemvirkade mössor. Inte ens brädåkarna kan låta skägget växa efter konverteringen till acroski utan marscherar upp och ned i pajpen på jakt efter den perfekta 1800 med Salomonbrädor och Bonfirekläder (som ägs av Salomon). Supa är det förstås inte tal om. Dels är det onyttigt, dels blir man bakfull och dels ska man ju göra en first decent i Toothcreekvalley Colouir tidigt nästa morgon.
Det var bättre förr helt enkelt.
(Quote unknown, previously posted somewhere around here)
