Köp & Sälj
Artiklar
Forum
Nya inlägg
Forumlista
Sök trådar
Medlemmar
Regler/Hjälp
Skidorter
Snödjup
Boende
Prylar
Video
Shop
Logga in
Bli medlem
Vad är nytt
Sök
Sök
Sök bara rubriker
Notera
Av:
Nya inlägg
Forumlista
Sök trådar
Medlemmar
Regler/Hjälp
Meny
Logga in
Bli medlem
Ladda ner Freeride som app
JavaScript är inaktiverat. För en bättre upplevelse, vänligen aktivera JavaScript i din webbläsare innan du fortsätter.
Du använder en gammal webbläsare. Den kanske inte visar den här eller andra webbplatser korrekt.
Du bör uppgradera eller använda en
alternativ webbläsare
.
Forum
Övrigt
Hälsa
Hjärnskada och livet med skidåkning.
Svara på tråd
Meddelande
<blockquote data-quote="coffelinho" data-source="post: 1138334" data-attributes="member: 130938"><p>Vill diskutera lite hur man upprätthåller sitt aktiva liv efter en stor skada. Primärt i bedömning av risktagande kontra förtjänst.</p><p></p><p>Skidåkning är det roligast vi vet, och något som många kan tänka sig ha svårt att leva utan. Vad skidåkning är och var i från man får sin tillfredställelse varierar. För någon är det att försöka utför ett komplicerat trick utför en hög klippa, för andra räcker det att kontrollerat glida ner för pisten med ett kaffestopp i solen.</p><p></p><p>Min situation:</p><p>Jag drabbades av en nackskada 2009, efter en stor krash i parken. Skadan hittades aldrig och jag fick permanenta mindre neurologiska symptom (Hjärntrötthet, Koncentrationssvårigheter o.s.v.). Jag fick beskedet att lev som vanligt, fortsätt att göra vad du tycker om. </p><p>Jag kände att något inte stod rätt till, men ville väldigt gärna fortsätta att åka skidor, utveckla (och med det, ta risker). </p><p>2014 Ramlade jag igen. Ett mindre fall. Men som fick stora konsekvenser. </p><p>2017 Jag kommer till slut i kontakt med en specialist i U.S.A. Han hittar stora skador i min nacke (Som man i Sverige inte bedömer är skador, eller kan ge mig symptomen jag har). </p><p>Jag opererar mig i U.S.A.</p><p>2018 Operationen var en framgång och jag har fått mitt liv tillbaka. Jag återhämtar mig i långsam takt fortfarande.</p><p></p><p>Underlag för diskussion:</p><p>Diskuterar en min situation med en person som aldrig åkt skidor eller på något sätt fått tillfredställese i från fysisk aktivitet (eller i synnerhet risktagande sådan). Anser den personen att det är ett vansinne att åter igen utsätta sig för medvetna risker. En kan till viss del hålla med dom. Decimerar en sig själv till att ens liv bara är skidåkning, bör en nog utforska livet grundligare.</p><p>Men.</p><p>Om man befinner sig i en situation där man kan fysisk kan åka skidor. En vet inte vad som händer om en skulle slå i huvudet igen. Kanske inget. Kanske katastrof (men så är det ´till syvende och sist´ för alla). Doktorns bedömning är att man kan göra det.</p><p></p><p>När skidor är det roligaste man vet. När att lära sig nya saker, med skidorna är det roligaste man vet (låt oss även inkludera andra sorters risktagande aktiviteter, skateboard tex.).</p><p></p><p>Hur sätter en då upp gränser för sig själv? Gränser så att en har så roligt som möjligt utan att vara dum. Är det någon av er (personer med erfarenhet i från både skador och förståelse för glädjen, skidåkning kan ge) som har några tankar?</p><p></p><p>Mvh / Christofer</p></blockquote><p></p>
[QUOTE="coffelinho, post: 1138334, member: 130938"] Vill diskutera lite hur man upprätthåller sitt aktiva liv efter en stor skada. Primärt i bedömning av risktagande kontra förtjänst. Skidåkning är det roligast vi vet, och något som många kan tänka sig ha svårt att leva utan. Vad skidåkning är och var i från man får sin tillfredställelse varierar. För någon är det att försöka utför ett komplicerat trick utför en hög klippa, för andra räcker det att kontrollerat glida ner för pisten med ett kaffestopp i solen. Min situation: Jag drabbades av en nackskada 2009, efter en stor krash i parken. Skadan hittades aldrig och jag fick permanenta mindre neurologiska symptom (Hjärntrötthet, Koncentrationssvårigheter o.s.v.). Jag fick beskedet att lev som vanligt, fortsätt att göra vad du tycker om. Jag kände att något inte stod rätt till, men ville väldigt gärna fortsätta att åka skidor, utveckla (och med det, ta risker). 2014 Ramlade jag igen. Ett mindre fall. Men som fick stora konsekvenser. 2017 Jag kommer till slut i kontakt med en specialist i U.S.A. Han hittar stora skador i min nacke (Som man i Sverige inte bedömer är skador, eller kan ge mig symptomen jag har). Jag opererar mig i U.S.A. 2018 Operationen var en framgång och jag har fått mitt liv tillbaka. Jag återhämtar mig i långsam takt fortfarande. Underlag för diskussion: Diskuterar en min situation med en person som aldrig åkt skidor eller på något sätt fått tillfredställese i från fysisk aktivitet (eller i synnerhet risktagande sådan). Anser den personen att det är ett vansinne att åter igen utsätta sig för medvetna risker. En kan till viss del hålla med dom. Decimerar en sig själv till att ens liv bara är skidåkning, bör en nog utforska livet grundligare. Men. Om man befinner sig i en situation där man kan fysisk kan åka skidor. En vet inte vad som händer om en skulle slå i huvudet igen. Kanske inget. Kanske katastrof (men så är det ´till syvende och sist´ för alla). Doktorns bedömning är att man kan göra det. När skidor är det roligaste man vet. När att lära sig nya saker, med skidorna är det roligaste man vet (låt oss även inkludera andra sorters risktagande aktiviteter, skateboard tex.). Hur sätter en då upp gränser för sig själv? Gränser så att en har så roligt som möjligt utan att vara dum. Är det någon av er (personer med erfarenhet i från både skador och förståelse för glädjen, skidåkning kan ge) som har några tankar? Mvh / Christofer [/QUOTE]
Verifiering
Skicka svar
Forum
Övrigt
Hälsa
Hjärnskada och livet med skidåkning.
Tillbaka
Topp
