Hjärnskada och livet med skidåkning.

[coffelinho]

Vill diskutera lite hur man upprätthåller sitt aktiva liv efter en stor skada. Primärt i bedömning av risktagande kontra förtjänst.

Skidåkning är det roligast vi vet, och något som många kan tänka sig ha svårt att leva utan. Vad skidåkning är och var i från man får sin tillfredställelse varierar. För någon är det att försöka utför ett komplicerat trick utför en hög klippa, för andra räcker det att kontrollerat glida ner för pisten med ett kaffestopp i solen.

Min situation:
Jag drabbades av en nackskada 2009, efter en stor krash i parken. Skadan hittades aldrig och jag fick permanenta mindre neurologiska symptom (Hjärntrötthet, Koncentrationssvårigheter o.s.v.). Jag fick beskedet att lev som vanligt, fortsätt att göra vad du tycker om.
Jag kände att något inte stod rätt till, men ville väldigt gärna fortsätta att åka skidor, utveckla (och med det, ta risker).
2014 Ramlade jag igen. Ett mindre fall. Men som fick stora konsekvenser.
2017 Jag kommer till slut i kontakt med en specialist i U.S.A. Han hittar stora skador i min nacke (Som man i Sverige inte bedömer är skador, eller kan ge mig symptomen jag har).
Jag opererar mig i U.S.A.
2018 Operationen var en framgång och jag har fått mitt liv tillbaka. Jag återhämtar mig i långsam takt fortfarande.

Underlag för diskussion:
Diskuterar en min situation med en person som aldrig åkt skidor eller på något sätt fått tillfredställese i från fysisk aktivitet (eller i synnerhet risktagande sådan). Anser den personen att det är ett vansinne att åter igen utsätta sig för medvetna risker. En kan till viss del hålla med dom. Decimerar en sig själv till att ens liv bara är skidåkning, bör en nog utforska livet grundligare.
Men.
Om man befinner sig i en situation där man kan fysisk kan åka skidor. En vet inte vad som händer om en skulle slå i huvudet igen. Kanske inget. Kanske katastrof (men så är det ´till syvende och sist´ för alla). Doktorns bedömning är att man kan göra det.

När skidor är det roligaste man vet. När att lära sig nya saker, med skidorna är det roligaste man vet (låt oss även inkludera andra sorters risktagande aktiviteter, skateboard tex.).

Hur sätter en då upp gränser för sig själv? Gränser så att en har så roligt som möjligt utan att vara dum. Är det någon av er (personer med erfarenhet i från både skador och förståelse för glädjen, skidåkning kan ge) som har några tankar?

Mvh / Christofer

 

[xQubeZ]

Allt handlar väl om att bedöma riskerna och sen avgöra ifall du är villig att ta dem. Så istället för att bara satsa stort utan att tänka, stanna till några sekunder extra och fundera lite extra på riskerna du utsätter dig för och om du är villig att riskera möjliga konsekvenser. I ditt fall där du verkar älska parkåkning kanske borde fundera på att hoppa o liknande på naturliga features ute i off pisten istället där landningarna är klart mjukare än en isig pist kan vara. Det blir ju lite snällare påfrestningar på kroppen då. Andra försiktighetsåtgärder man kan ta är att vara vältränad. Inte bara teknikst utan fysiskt. Har du starka muskler och bra rörlighet kan de skydda dig emot skador. Liksom att kroppen orkar stå emot påfrestningarna man utsätter den för.

Tydligen är en av anledningarna till att många inte kan gå ned i frontsplit tex att kroppen anser att dina muskler är för svaga för det och du riskerar att skada dig. Vilket gör att för att träna upp möjligheten att gå ner i split bör du även styrketräna i det syftet. (Detta är vad jag har hört, är ingen läkare eller liknande) Hoppas du kan förstå kopplingen till ovan.

Förstår självklart nöjet av extremsporter och att man gärna vill utmana sig själv men tricket är väl att göra det smart så man undviker o utsätta sig för onödiga risker. Följer inte alltid det själv dock..klättrar mycket och man har ju vart i positioner när man riskerar 10-15m fall eller mer vilket inte låter speciellt hälsosamt.
Jag tycker du bör fortsätta men tänk liksom en gång extra innan du ska satsa lite extra och accepterar större risker.

 

[unsuspected]

Kan rekommendera att se filmen The Crash Reel
https://www.imdb.com/title/tt2499076/?ref_=tt_mv

 

[Koppelman]

Nu vet jag inte om det är skador/frakturer mot nacken eller våld mot huvudet, eller en kombination av de två som är din primära skada, men upprepade hjärnskakningar och skador mot huvudet är känt att ge problem som t.ex. CTE. Problemet har varit känt inom boxningen länge men på senare år även kommit till ljuset inom andra kontaktsporter så som ishockeyn och den amerikanska fotbollen. Problemet är allvarligt och det finns åtaliga berättelser om spelare som har mindre glamorösa liv efter karriären. Googla och läs om Johan Franzen, Sanny Lindström, Sebastian Enterfeldt, Sebastian Lauritzen. Det är ingen som vet hur många eller hur allvarliga smällar mot huvudet som krävs för att få kroniska problem.
Det är alltså en god idé att reflektera över konsekvenserna precis som du nu gör, och vilka risker du är beredd att ta. Livet är till för att levas samtidigt som ingen vill dö "i onödan". Kanske du kan fortsätta åka park men nödvändigtvis inte alltid utmana gränserna och ändå ha glädje av åkningen.

 

[coffelinho]

Tack för svar!
Jag har haft dom här bekymren under en rätt lång tid, och har (så gott man kan) ganska bra översikt över skadorna i sig. Varit i kontakt med Sanny, och även Magnus Kahnberg (Som haft liknande mina symptom).
Crash reel är väldigt bra!

Tänkte mer att vi skulle kunna diskutera detta mer ur ett allmänt filosofiskt perspektiv. Att fortsätta utsätta sig för risker, trots vad man gått igenom, och trots osäkerheten i vad som kan hända.
Diskuterar man det med "gemene man" som inte upplevt skidåkningens glädje, blir slutsatsen självklar.
Åk inte.
Men den kanske blir annorlunda på detta forumet?

 

[pd]

Klart att du skall fortsätta om du själv vill det. För den som prioriterar att minimera risker framför att söka nya upplevelser eller utveckling så blir svaret givetvis ett nej - även innan en olycka men än mer efter en olycka. "Varför skall man göra sånt? Man kan ju slå sig. Usch!" Och för den som under en längre tid har hållit på med någon form av risksport är det lika naturligt att fortsätta. "Ja, det finns risker men de går att hantera."

Sen finns det två brasklappar.

Den första har
@Koppelman varit inne på. En olycka och skada kan få till följd att ekvationen förändras genom att följderna av en ny olycka blir värre som en följd av försvagningar eller liknande. Och det tycks du tillsammans med din läkare redan ha full koll på.

Det andra är att det tyvärr är många av de som börjar med risksporter som inte riktigt har förstått att de faktiskt tar risker och vad det innebär. En olycka där en själv eller någon i ens närhet är inblandad blir då en ögonöppnare för att det faktiskt finns risk för olyckor med allvarliga konsekvenser. Med en olycka i bagaget så är du förmodligen idag bättre mentalt rustad än innan olyckan att göra en realistisk bedömning av vilka risker du tar för att nå en viss upplevelse eller att utvecklas och hur de kan minimeras så som
@xQubeZ nämner.

 

[Pillard]

Det låter ju lite drygt när man säger det på det sättet men egentligen är ju inte frågan mer komplicerad än för någon som håller på med t.ex. Base Jump. Klantar man sig där är risken för att dö tämligen stor. Så den som argumenterar att du tar för stor risk när du åker skidor bör ju då samtidigt mena att t.ex. base jump är fel också. Risktagandet är ju på en kurva bara att du har förskjutit din kurva uppåt. Om du åker pist i godan ro är väl dock antagligen ett mindre risktagande än att någon utan tidigare skada åker Glacier Rond typ. Så allt handlar ju til syvende och sist om vilka risker man vill ta.