Ja, jag gjorde det – jag gick på hockey. För första gången på tio år. Mina minnen från denna förvridna och ruttna cirkus var små, nästan obefintliga. De få fragment från mitt senaste vittnesmål av en hockey-match var krympta och förpassade till avdelningen i min hjärna, där jag för närvarande förvarar lösryckta små bitter-sura karameller från min barndom. Av denna anledning hade jag ingen direkt ångest inför kvällen, drabbningen och det kringresande jävla tivoli som den svenska hockeyligan representerar. Någon var vänlig nog att köpa en biljett, så det var dags för mig att ta åkturen.
Platsen var Globen och tiden var galenskap. Bevittnandet av dessa tre gånger tjugo minuter fick mig att starkt börja undra vart vår civilisation är på väg. "Herregud", var det enda jag kunde tänka när jag närmade mig den vita bollen söder om stan. “Herregud, vår urballade planet har bestämt sig!" Människorna runt omkring mig var klädda i glada hattar, färgglada kläder och poliserna hade hästar.
Utanför arenan blev jag tagen på sängen, jag blev tagen som om jag vore en amerikansk hejarklacksdåre iklädd en kort klänning och stora bröst. Ordningsmaktens största misslyckanden red omkring på muterade rymdmonster, de färglada människorna skrek och pissade överallt. Allt jag kunde tänka var, om det är så här utanför cirkusen – hur kommer det då se ut där inne? Och varför skulle någon vilja vara först innanför grindarna? Hur kommer jag undan? Fanns det en taxi? Sålde de öl i den stora vita bollen? Det var tydligt att jag förbrukad all min tur i och med att jag slapp bli mördad när jag klev av vid personrånscentralen Gullmarsplan.
Det var mitt öde att dö en kall höstnatt utanför Globen. Jag var säker på det, den skräck jag kände just där och då var obeskrivlig. Jag skulle utan tvekan sålt min själ till Robert Aschberg eller någon annan av de satans medhjälpare som numera styr vårt land. Jag skulle givit bort min själ, mina minnen till de män jag föraktar mest på den här planeten för en chans att överleva. Hovarna klapprade, pisset skvalade och sångerna blev högre.
Det gick upp för mig att dessa människor menade allvar. Hockey var ingen lek, det var inte som förr. Precis som vår civilisation var hockeyn förändrad, så pass att jag inte kände igen någonting. Vilket möjligen kan bero på att världen förändras i takt med att ens ögon blir äldre. Kanske behövde jag nya glasögon? Jag var inte säker. Borde jag gå till en optiker och spendera mer av mina surt förvärvade och hårt beskattade pengar? Definitivt, men jag är inte övertygad om att det ändrar något, det är för sent för en ny giv.
Det såg ut som Moskva, det såg ut som skit. Det var barn där och ibland blir jag osäker runt omkring barn. De tar ofta dumma beslut, ogenomtänkta beslut utan att ens ägna en tanke åt konsekvenserna. Jag kunde inte stirra ner skräcken, jag såg mig omkring och drog upp axlarna till öronen. Livrädd för att bli kissad på, skriken på, nerriden eller bli uppeldad bakifrån av en aggressiv sju-åring från någon hård förort.
Jag väntade mig att närsomhelst få höra stridsropen från en liten armé galna cirkusdvärgar beväpnade med bensindunkar och Zippotändare. Jag hade inget val, jag kunde inte vända nu – åkturen var igång och den ägde mig fullt ut. Det var bara att hålla i och rida ut den, försöka att komma ut levande på andra sidan. Jag måste in i den stora vita globen. Jag bad till en frånvarande gud att det skulle vara ögat i stormen.
Det var det inte. Minuterna innan en hockey-match börjar måste vara som timmen innan stängningsdags på Ibiza, eller öppningsnumret på Cirkus Skott. Sågspånet var kastat och det fanns ingenting annat att göra. Jag köpte en bunke popcorn, en stor läsk och försökte smälta in. Jag hittade min plats, satte mig ner och sjönk långt ner i sätet.
Där i stolen innan matchen slår det mig, att det är så här det måste kännas att vara George W. Bush. Det är så här han måste uppfatta verkligheten, det blinkar, det låter och man äter. Som en lite för gammal dator som har svårt att hänga med. Troligtvis ser jag också ut som den forne presidenten där jag sitter, ett skrämt rådjur fångad i en lastbils strålkastare. Jag sitter där och mumsar på mina popcorn och dricker min läsk medan arenan runt omkring mig fylls med människor.
Det är mestadels barnfamiljer och fyllon som slår sig ner. Bakom mig sätter sig ett par som förefaller vara på dejt. Flickan i konstellationen gör allt för att imponera på sin tilltänkta partner, hon använder könsord när hon pratar om motståndarlaget, hon snusar och dricker folköl. Bakom de båda målen, sitter inte folk ner – där står man upp och skriker hotelser mot det andra laget.
Vilka är alla dessa människor? Det ser ut som ett dagis på steroider, tjockisar vräker i sig obscena mängder korv, stirriga herrar i slips som desperat försöker glömma problemen från kontoret, unga människor som ännu inte förstått att jakten på att försöka bli någon är förgäves. Vi som jobbat hela veckan är inte sugna på korv, inte på humör för läsk egentligen. Men det serveras ingenting i arenans barer som kommer underlätta de bubblande ryckningar som smyger sig in i varje logiskt sinne.
I taket sitter ljus som blinkar, i högtalarna pratar en frenetisk röst om vilka företag som varit snälla nog att vara med och betala kvällens match. Det fattas bara ballonger. Allt annat finns, där nere på isen börjar elden spruta och de gigantiska iskrigarna äntrar rinken.
Plötsligt känns det som om jag sitter på toaletten och äter, olustigt och onaturligt. Jag förväntar mig att närsomhelst få se Gunde Svan komma in på längdskidor, iklädd sin fångarna på fortet outfit och vråla "Utmanare redo! Gladiator redo!?"
Pucken släpps och hela arenan följer intensivt gladiatorernas kamp. Ingen verkar bry sig om att det inte finns någon logik i spelet överhuvudtaget, pöbeln på läktaren hurrar för varje tackling, hyllar varje pisksnärt med klubborna, passningar och finess hör inte hemma på Colosseum. Lagen turas om att slänga över pucken till motståndarnas planhalva och anfaller som om det vore de sista försöken i den stora hinderbanan.
Efter ett tag lugnade jag ner mig, vad mer kunde hända? Så länge jag satt här i min stol, åt mina popcorn och låtsades vara en av dem – så kanske ingen skulle märka något. Jag log en liten stund, tills det blev mål.
Ett mål i hockey borde i sig räknas som ett fenomen, eftersom målen är ungefär lika stora som de innebandymål vi använde på fritidsgården för så längesedan, plus att Optimus Prime står inklämd mellan stolparna. Vad i helvete är det frågan om? En stor robot utrustad med en håv och en pizzaspade och ändå blir det mål? Ändå missar han att stå ivägen för den svarta pucken? Ibland märker inte ens Optimus människornas taffliga försök att få pucken i mål, den träffar honom och studsar iväg utan någon reaktion från Autobotarnas ledare.
Men mål blir det och då är det precis som om hela arenan får ett epilepsianfall samtidigt. Det blinkar och tjuter tills man tror att popcornen är sockrade med LSD.
Efteråt satt jag hemma och lyssnade på soundtracket från Top Gun, medan jag funderade på varför de 80 matcherna i grundserien inte får sluta oavgjort.
