JavaScript är inaktiverat. För en bättre upplevelse, vänligen aktivera JavaScript i din webbläsare innan du fortsätter.

Svara på tråd

Meddelande: <blockquote data-quote="MnO" data-source="post: 841208" data-attributes="member: 12152">--- TESTADE SKIDOR ---(presenterade utan någon som helst logisk ordning)Kästle MX98, 188cm, 126-98-116, r=27,5m.<img src="https://www.freeride.se/img/review/original/7388_pic1c.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" />Testad av: MarkusO, MnO, XJonX och Bud66Testad i: Tandådalen och ÅreKästle har snabbt återetablerat sig på marknaden och har en produktlinje som utstrålar kvalitet och prestanda rakt igenom. Skidorna är mycket välbyggda och grafiken är stram och unik. Man ser på långt håll att en åkare har ett par Kästle under fötterna. Priserna har gått ner lite sen förra årets extremt högt satta rekommendationer, men är fortfarande bland de högsta i branschen. Det känns ändå inte överdrivet med tanke på att finish och känsla av kvalitet överglänser det mesta. MX98 var förra året en underbart högpresterande skida och en av fjolårets absoluta favoriter i testteamet. Det var förvisso en för många svårflörtad best till skida, men den som lyckades tämja odjuret bjöds på en av tidernas mest avvägda konstruktioner och en prestanda som låg långt över det mesta annat på marknaden. Fokus låg på stabilitet och spårvilja och det var en pistkrossare av sällan skådade mått. Till i år har dessvärre Kästle förändrat sitt tidigare mästerverk ordentligt och det är med en klump i halsen och en tydlig saknad som teståkarna konstaterar att skidan är tydligt nertrimmad och mer riktad mot den stora massan. Det är inte svårt att förstå att Kästle väljer att göra detta, för den här skidan kommer förmodligen att tilltala betydligt fler, men samtidigt är det trist att de inte vågar ligga kvar i den absoluta prestandatoppen. Det var nog snarare priset som gjorde att skidorna sålde dåligt i så fall förra året. MX98 årsmodell -11 är mjukare och har fått en lätt tiprocker och känns rappare i lägre fart, men också betydligt mesigare när man laddar på. Den där säregna stunsen är borta och skidan sticker inte längre ut från mängden. MEN, som Bud66 säger med sin bästa Tony Irwing-imitation, MX98 är fortfarande en mycket bra skida i relation till resten av marknaden. Det man tappar i stabilitet vinner man istället i en lätthanterlighet och ett kvickare beteende på mjukare underlag. Skidan går typiskt "tiprocker"-aktigt lätt in i sväng, och därefter är spårviljan är fortfarande i toppklass och bettet är kanonbra, och aningen lättare att hitta än förra året. Hade man inte jämfört den med förra årets version så hade den förmodligen fått toppbetyg. Snökontakten och kommunikationen med underlaget var mästerligt utförd förra året, och en del av det finns kvar. Men det är ändå en stor förändring där Kästle har bytt en solid blandning av hårt pressat trä och metall mot en aning gummidämpning som ger en lätt diffus karaktär med bara små inslag av metall. Skidan är mycket välbalanserad och neutral och kommer som sagt att passa många åkare. Det är lätt att välja radie på svängarna genom att antingen släppa lite på trycket i slutet på svängen eller nypa till för att korta upp. Ett mycket bra val för en något konservativ åkare som söker en skida med kvalitetskänsla. Bara att ladda på och köra. Men om du har köpt den... testa för guds skull inte fjolårets modell, utan var nöjd med den du har...Kästle FX94, 186cm, 128-94-117, r=22,5m<img src="https://www.freeride.se/img/review/original/7398_pic1c.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" />Testad av: MnO och XJonXTestad i: TandådalenKästles nästa aspirant bland testlaggen är Chris Davenports signaturmodell FX94. I Sverige är den här modellen något av en doldis och det har inte snackats alls lika mycket om FX-serien som om MX. FX-serien består av tre modeller och 94:an är den bredaste. Seriens grundpelare är skidor med bibehållen stabilitet, men med så lätt konstruktion som möjligt. Förra årets var det en tydlig skillnad mellan MX och FX iom att MX var riktigt tunga breddade racebyggen och FX var en serie backcountryfokuserade skidor med bantad vikt. I och med förändringen av MX98 har Kästle gjort två skidor som ligger mycket nära varandra i egenskaper. Skidorna skiljer sig dock när det gäller konstruktionen av kärnan och det märks på snön. Det är framförallt vikten som är skillnaden, och FX-seriens mer framträdande högfrekvensdämpning. FX94:an är nog testets tystaste skida på snön. Även om det är två kompetenta skidor så är det en ganska underlig vändning av Kästle. Definitionen av serierna har i princip försvunnit och frågan är om inte FX94:an kunde har försetts med ett plattare spann och en lätt early-rise istället för den helt traditionella spannkurvan som den har nu. Då hade den helt kunnat ersätta MX98:an. Nu känns ändå MX:en motiverad iom att den är lite mer offpistbetonad med sitt platta spann och lätta tiprocker. För att fortsätta med beskrivningen av skidans egenskaper så är FX94 en kombination av en traditionell träsandwich med inslag av metalldämp och en lätt och spänstig fiberburen konstruktion. Totalvikten är påfallande låg och det är en mycket smidig skida, som ändå bjuder på imponerande prestanda i pisten. Jämför man med MX98 är FX94 klart mer svängvillig i skärande sväng, och samtidigt ger den mer svar i slutet på svängen. Isgreppet är aningen sämre än de allra bästa, men det är ändå fullt tillräckligt för att man ska våga trycka på för fullt i testpisterna. Stabiliteten känns betryggande i medelfart tack vare den tidigare nämnda tydliga dämpningen, men skidan tappar en aning när det blir riktigt slagigt, vilket förmodligen orsakas av den lätta egenvikten. FX94 är en neutral skida som gör det den ska utan att bjuda på vare sig konstigheter eller något speciellt som sticker ut. Om man tycker att det är en tråkig eller en trygg egenskap beror på åkaren. Vem som helst som är en driven åkare kan köpa den här skidan och inte bli besviken. Kästle MX108, 187cm, 132-108-122, r=31m <img src="https://www.freeride.se/img/review/original/7389_pic1c.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" />Testad av: MnO, MarkusO och PNybergTestad i: TandådalenMX108 är nästa steg uppåt i bredd i Kästles sortiment. Grundkänslan är liknande den i 98:an, men hela uppenbarelsen är lite segare och trögare, trots att egenvikten upplevs som ganska låg. Skidan tar ytterligare ett steg från metallinblandning och här finns inget sådant alls i känslan, utan dämpningen kommer helt och hållet från gummi. PNyberg pratar initalt om en känsla av ihålig pappkartong, men ändrar sig sedan efter ett par svängar, och håller därefter med om att skidan är väldämpad när man väl sätter fart på den. Radien är ur Sälenpist-perspektiv tråkigt lång, och man får kanta upp rejält om det ska hända något. I inledningen av skäret driftar skidan och spåret är diffust. När man väl hittar trycket är dock skidan mycket trygg i skäret, även över isigare partier, och det här känns som en riktig fallhöjdsdödare. Tiprockern är ny för i år och livar upp den här skidan markant från förra årets ganska trista version, men samtidigt har skidan blivit aningen mesigare i beteendet. Det märks framförallt i kortsväng där skidan är mycket lätthanterlig och svängvillig, men den känns också lite fladdrig när den pressas hårt. MarkusO tycker att den känns lite smålurig i uppträdandet, men MnO och PNyberg hittar mer rätt på skidan. Liksom flera andra av Kästles modeller saknas dock lite av en egen karaktär och även den här är lite anonym. Men Mx108, och i princip alla övriga Kästle, är mycket säkra kort för den som letar efter välpresterande skidor utan större överraskningar.Kästle MX128, 190cm, 146-128-134, r=40m<img src="https://www.freeride.se/img/review/original/7390_pic1c.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" />Testad av: MnO, MarkusO och PNybergTestad i: Tandådalen och ÅreLängst in i tältet står Hugo Harrisons promodel som med sina förförande blåa Hollowtech-ögon lockar till test. Trots personalens uttalanden om skidans totala olämplighet som verktyg för dagen tas den naturligtvis ut på en testrunda i alla fall, och tur är det, för det är en rätt kul skida trots sina mått, så länge underlaget är mjukt. Det här är en skida med mått som för bara tre-fyra år sedan hade klassats som totalt oåkbara. Hos den här typen av skidor som rocker enormt stor skillnad om det görs på rätt sätt, och det åt det positiva hållet. Skidan är naturligtvis fruktansvärt stabil. Det räcker att titta på måtten och den långa radien (och namnet på skidan) så kan man snabbt räkna ut att det här är ett par tanks i pisten. Men det är faktiskt ett par tanks med servostyrning i jämförelse med äldre skidor av den här typen. Skidan är inte det minsta svåråkt, utan svarar utan protester på input tom i kortsväng. Den går silkeslent in i svängen så länge det bara finns det minsta mjuk snö att jobba med. MarkusO kallar skidan "faktiskt ganska mänsklig" och har ett par trevliga åk med 128:an, i alla fall efter att ha ställt om tekniken till den långa radien. På hårdare partier är saken en annan och PNyberg tar ett par åk på den i Åre där förhållandena är betydligt mer krävande. "Det här är som att köra långtradare på gocartbana", sammanfattar han träffsäkert. Kantas skidan på hårt, bitvis isigt underlag är det mycket svårt att hitta ett tryggt och långvarigt spår. Det händer helt enkelt nästan ingenting om inte farten är fruktansvärt hög. Man kantar upp och fortsätter att åka ungefär rakt fram. Alla tre är överrens om att den känns rejält bred. 128mm under foten trollar man inte bort. Den s.k. "Kuro-muskeln" i smalbenen får jobba ordentligt och det blir tröttsamt att åka den här skidan i pisten i längden. Men där ska den inte uppehålla sig egentligen. Den här skidan ska släppas lös på en stor alpsluttning med bra snö. 128:an sammanfattas med MarkusO:s snabba recension som levereras vid återlämning av laggen: "inte så badass som man kan tro". Kästle MX88, 188cm, 128/88/113, r=22,5m<img src="https://www.freeride.se/img/review/original/7385_pic1c.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" />Testad av: Bud66Testad i: ÅreMX88 känns som en lillebror till förra årets smiskare MX98. I motsats till sin storebror som har snällats upp rejält har 88:an behållt sin racekaraktär och den faller Bud66 rakt på läppen. Hans testrapport talar för sig själv: "Nu snackar vi grejor, RIKTIGA grejor! Fan vad bra! Helt enkelt som en breddad GS RaceStock. Spårvilja, isgrepp och stabilitet är av absolut högsta klass. MYCKET skön känsla i denna skida, det känns att den är byggd av Heads racingavdelning. Tung, kraftig och uppför sig precis som man vill. Kör med modern teknik = yihaaa. Kör med gammal teknik = yihaa!"För åkning i Sverige är en sån här skida egentligen optimal. Men som allroundskida i alperna är den för smal. Har det snöat 50cm är den förmodligen för hård och definitivt för smal för att hävda sig, även om man såklart tar sig ner. Det här får klassas som en mycket allsidig pistskida med viss offpistpotential. Och Kästle: Ge nu fasen i att snälla till den här till nästa år!Icelantic Keeper 178 och 189cm, 150/119/138, r=16m (178) och 18m (189)<img src="https://www.freeride.se/img/review/original/6172_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" />Testad av: MnO(178+189), XJonX(178) och PNyberg(189)Testad i: Tandådalen och ÅreIcelantic är ett relativt nytt märke på den svenska marknaden, om man bortser från en del strö-import som gick ut till ett fåtal butiker för ett par år sedan. Numera är det FatBastards som står för agenturen och det är glädjande att se att de satsar stort på att presentera ett digert utbud av skidor på skidtestarhelgerna. Skidorna är blandning av en del ganska intetsägande twintips och några iögonfallande offpistskidor med en del egna ideer när det gäller skärning. Grafiken är ett kapitel för sig och det är inte utan att man undrar om det inte luktar lite söte-rök på designavdelningen på Icelantic. Från att ha haft troll, drakar och diverse underliga skapelser på skidorna förra året är det nu ett lika underligt musiktema med psykedeliska inslag som pryder laggen. Keeper är en ny skida för säsongen och det är en 119mm bred skida med allroundambitioner och en lätt 5-point-inspirerad shape med indragen skärning fram och bak. "En annan sorts big mountain-pulverskida som kan blåsa igenom alla snö med lätthet!", lovar importören med sin Google-translate-översatta hemsida. Det låter ju kanon <img src="https://cdn.jsdelivr.net/joypixels/assets/8.0/png/unicode/64/1f642.png" class="smilie smilie--emoji" loading="lazy" width="64" height="64" alt=":)" title="Smile    :)"  data-smilie="1"data-shortname=":)" /> Upp till bevis... Skidan har tydlig, men ganska kort tip- och tailrocker i kombination med ett positivt spann i mittensektionen. Skärningen är tämligen massiv för kategorin och den mesta av skärningen ligger långt fram i skidan i klassisk Icelanticanda. Jag och Jon inleder med ett par teståk i Tandådalen på den kortare av de två testexemplaren medan PNyberg norpar den långa. Alla tre är rörande överrens om att det här är en riktigt rolig skida oavsett val av längd, även om karaktären skiljer en hel del mellan 178 och 189. Det är en rejäl skillnad i hur stora skidorna upplevs. 189 är mycket större, både i känsla och uppförande, även om det är många parametrar som är gemensamma. Båda längderna av Keeper är fullproppade med åkglädje och är en ytterst väl avvägd kombination av livlighet och prestanda. Det är framförallt i kortsväng man märker att 178:an är mer poppig i lägen där 189:an snarare känns behärskad och trygg. Båda längderna drar dock perfekt in i sväng och är svängvilliga i kortsväng utan att bli nervösa. Keeper tar det bästa från Shamanen i form av blixtsnabba reaktioner i trånga lägen, men dras inte med den nervositet och hooky känsla som Shamanen ibland lider av med sin massiva tip. På mjukare underlag spårar Keeper klanderfritt och det går verkligen att carva rejält i pisten. Den svänger ordentligt på skär i pisten, men känns aldrig låst i svängen. Svängradien är lätt att variera tack vare pintailen och skidan är väldigt styrbar i beteendet. Allt från låg storslalomposition till mer upprätt modern slalomstance hanteras av skidan utan protester. Jon klassar den som testets roligaste skida och både PNyberg och MnO utnämner den till testvinnare i allroundkategorin i Tandådalen. Men det finns även nackdelar som med allt annat och det är framförallt greppet på hårdare underlag som sviker. Liksom med Shaman så är det svårt att få fast skidorna när underlaget växlar från fast till en antydan till isigt. Då tappar skidan spåret och driftar i skäret. Blir det ytterligare lite hårdare så att det börjar bli ren is finns inget bett att hämta. Då släpper skidan även i bra tryck i skäret. Vad som talar för Keepern här är att den hela tiden kommunicerar med åkaren via en direkt snökontakt. Det gör det lätt att även när skidan släpper behålla kontrollen och man slipper överraskningar. Känslan i konstruktionen är typisk indie med metallfri glasfiberdominerad bastant träsandwich. Välbyggt, men knappast något speciellt rent konstruktionsmässigt. Istället lever Keepern på sin unika shape och den speciella känsla som den förmedlar. Längdvalet är ett svårt beslut när det gäller Keeper. 178 kan låta väldigt kort, men faktum är många som jag pratade med föredrog den kortare längden, trots att de normalt sätt åker längre skidor. Detsamma gäller för egen del. Jag hade valt 178cm i den här modellen. PNyberg däremot gillade den långa. Steget mellan de två längderna är ovanligt stort, och faktiskt för stort enligt min åsikt. Det skulle behövas en 183-184cm-version nästa säsong för att täppa till luckan mellan de befintliga alternativen. Hur som helst var Keeper en av testets roligaste skidor och kanske den största överraskningen i år.Icelantic Shaman 184cm, 160/110/130, r=18m<img src="https://www.freeride.se/img/review/original/6170_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" />Testad av: MnOTestad i: TandådalenShaman finns oförändrad kvar i sortimentet från förra året och den finns beskriven i detalj i förra årets test. Jag väljer därför att bara kort kommentera den. Shaman är en mycket speciell skida ur måttsynpunkt, men den är inte så extrem som den ser ut. På snön känns skidan precis som man kan förvänta sig av shapen, om än i ett betydligt snällare format än vad man kan tro. Shaman lyder minsta vink och drar in i sväng som få andra skidor. Framänden styr hela skidan och bakänden är helt frånvarande i balans och spårning. En stor styv framände och en smal mjuk bakände kan inte bete sig på något annat sätt. Spårningen är inte speciellt bra på fast underlag, utan det blir lätt en lite driftande känsla, speciellt i bakänden om man pressar den. En del gillar det, eftersom det känns tryggt och kontrollfrämjande att ha lite släp bak hela tiden. Driver man skidan med plöstryck och utan att överbelasta tailen så kommer man mer rätt i skäret. Shamanen är ren underhållning på mjukare snö, men Keeper är en bättre skida tycker jag, och de övriga i testteamet, framförallt för att svaret i tailen är bättre i pisten. Även här har importören lyckats bra med översättningen för övrigt. "Shaman är en skida som kommer att lämna skyttegravar på hårt underlag. Allvarliga diken!" är ren humor.  Hendryx Idiosynaptic, 185cm, 146-122-140, r=21m <img src="https://www.freeride.se/img/review/original/7039_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" />Testad av: MnO och PNyberg.Testad i: Tandådalen och Åre.Idiosynaptic är en ny skida från Hendryx och här kan man verkligen prata om en nyhet från Stockholmaren. Den här liknar inget annat som har kommit från Hendryx tidigare. Den minimala tapern (6mm) är liknande som övriga modeller, men annars är stuket helt annorlunda. Med ett mjukt flex och indragen skärning, early taper, fram och bak är det en ganska snäll och lättåkt skapelse i jämförelse med Hendryx övriga pistsmiskare. MnO och PNyberg ger sig in i den här leken med helt olika förutsättningar. Medan jag, MnO, har åkt igenom i princip hela Hendryx sortiment innan så jämför jag den naturligtvis främst med övriga modeller från märket. PNyberg däremot kliver direkt på Idiosynaptic och har inte kört några Hendryx på flera år. Kanske är det därför som intrycken spretar ganska ordentligt. Jag kommer inte alls överrens med den här skidan på fast underlag. Jag tycker den är för diffus in i sväng och den är alldeles för känslig för viktfördelning. Ibland hittar jag i alla fall lite pop, men nästa sväng är den helt död och skidan ligger bara kvar och måste dras igenom svängväxlingen. Spårningen är däremot helt ok, när man väl hittar spåret, vilket jag dessvärre inte gör speciellt ofta. I svängen är framänden nästan obefintlig, medan bakänden är mycket tydlig. Det förstärks av en bootcenterposition på skidan som i typisk Hendryxstil är långt fram. På mjukare partier livas skidan upp och det är lätt att förstå att den här skidan kommer att vara extremt lättåkt i puder. Fördelen med skidor som inte spårar in i sväng på hårt underlag är att dom inte heller hookar i lösare snö. Jag saknar dock liv i skidan. Den är för tråkig för mig. PNyberg däremot är mer van vid centermonterade skidor och upplever skidan precis tvärtom mot mig som hooky i lösare fluff. Han prisar kantgreppet, men tycker att den är väl aggressiv i kantnärvaron. I motsats till undertecknad gillas känslan av styrbarhet i svänginitieringen och PNyberg tycker att den är lätt att driva in i sväng. Det här är ett typexempel på hur två personer kan uppleva en skida olika beroende på teknikdetaljer. Båda är däremot överrens om att skidan är mycket lätt att trycka ur skäret till sladdsväng när det börjar stöka till sig. Och dämpningen känns väldigt mycket Hendryx. Är det något han kan, Henrik, så är det att lägga in rätt mängd dämpning i sina skidor. Sammanfattningsvis en skida som vållar lite bryderier. Det är inte ofta som åsikterna går så pass brett isär om en skida. Testa innan köp blir rådet. Hendryx Funkallistic, 182cm, 149-110-143m, r=18m<img src="https://www.freeride.se/img/review/original/7054_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" />Testad av: MnOTestad i: TandådalenI Hendryx sortiment är det ibland svårt att förstå vad som är skillnaden mellan de olika modellerna. Måtten är snarlika och formerna likaså. Alla skidor har full rocker och verkar ha ungefär samma användningsområde. Det krävs ett visst mått av detektivådra för att ur ett katalogperspektiv lista ut att Funkallistic är en 110mm allroundskida i det styvare segmentet. Väl på snön framgår det däremot med all önskvärd tydlighet och Funkallistic kräver sin åkare. Från första sväng känner man att det här är ett par riktigt högpresterande plank, men jag orkar inte riktigt med den. Då och då hamnar jag rätt på skidan och då känner jag mig helt oövervinnerlig för några sekunder, men plötsligt är det något som stör i balansen eller i skäret, och då orkar jag inte hålla styr på skidan. Det blir att släppa positionen och jag måste börja om för att hitta tillbaka in i skäret. I kortsväng är det likadant. Det går bra ett par svängar här och där, men mestadels känns skidan för stum och hård för att jag ska trivas. Det är bara att erkänna att jag är för klen eller för lätt för den här. Purple Haze har samma mått, men är mjukare i flexet utan att för den skull bli mesig. Den passar mig, och förmodligen de flesta åkare i min storlek betydligt bättre. Värt att notera är att Henrik L, och de andra i Hendryxtältet är lika noga som vanligt med skicket på sina skidor. Innan någon får ge sig ut på testlaggen kontrolleras skicket på kanterna, och de handslipas noggrannt om det anses behövligt. Ett sant föredöme och det är kul att se att det flera märken börjar ta efter och förstå vikten av välpreparerade skidor. I år var det mycket mer snack om skicket på kanterna och om prepareringen bland tälten, och jag såg både en och annan stå och bättra på skärpan på skidorna under testdagarna. Det är något som är bra för alla. Man vill som åkare testa skidorna när de är i toppskick, och märkena vill presentera skidorna i ett så bra skick som möjligt. Alla vinner på bra preparering. Hendryx 917 - 7, 178cm, 139-97-133, r=17m<img src="https://www.freeride.se/img/review/original/7041_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" />Testad av: MnOTestad i: TandådalenDet här var en av de skidor som jag såg fram emot mest att få testa. Bud66 i testteamet har prisat den till skyarna och äger dessutom ett par själv. Bud väger 10kg mer än vad jag gör och står på rejält, och har dessutom en historik som talar för sig själv. Mångövervintrande Antonbummare, racebakgrund, och dessutom, som om inte det vore nog, gift med en tidigare Anton-säsongande tjej. Alla som varit i Anton vet hur svårflörtade säsongardamerna är där, och dom har många hårdingar att välja mellan. Någon gång i karriären har alltså Bud varit hårdingarnas hårding i Aalrberg. Lägg därtill en skolning på 210-lagg i puder och vi har en åkare som kan pressa igenom det mesta. Frågan är om jag kan axla den manteln i ett antal teståk med 917. Nej, blir det något molokna svaret. Jag får nästan precis samma känsla som med Funkallistic. Det är ett par enormt högpresterande lagg, men jag orkar inte riktigt med att hålla styr på monstren genom ett helt åk. Även här har jag perioder i åkningen där jag fullkomligt jublar över 917:s förträfflighet, men jag väcks gång på gång ur den euforiska sinnesstämningen och skidorna tar kommandot över åkningen. Isgreppet är fantastiskt bra så länge man håller trycket i skäret, men tappar man spåret så är det svårt att hitta tillbaka. Det hårda flexet är svårt att trycka igenom om man inte kommer helt rätt i början av svängen. Skidorna styr mig till två olika sorters åkning. Jag växlar från att vara aktiv och  mycket aggressiv  till att bli helt passiv och avvaktande flera gånger i varje åk. Något mellanting finns inte utrymme för i 917:s värld. Måttmässigt har skidorna en rejäl bakände, men på snön framträder den inte lika mycket som man skulle kunna tro, även om kicken är rejäl ut ur svängen. För en kraftfull åkare i den övre viktklassen, eller för en åkare som verkligen gillar att trycka på i åkningen så finns få skidor som slår den här. Men för mig känns det lite väl tufft. Det är bara att erkänna. Man är inte hårding nog. Men så har jag aldrig haft någon större framgång bland säsongardamer i Anton heller. Mer benpress för MnO till nästa säsong. Hendryx 917 - 20, 186cm, 132-96-126, r=21mTestad av: MnO, xJONx och Bud66Testad i: Tandådalen och ÅreEn ny skida från Hendryx som på pappret verkar vara en breddad storslalomracer utformad efter de gamla FIS-reglerna. 21 meters radie, och snäppet längre än de andra pistorienterade modellerna. Jon, MarkusO och Mno har alla efterlyst en Hendryx som är lite längre i känslan, har lite längre radie och som inte är alltför hård i flexet. Det här är den skidan i ett format för pisten. 917 är alltså en skida som är inverterad när det gäller längdval. 178 är för tyngre och mer avancerade åkare än 186:an. Det får anses som ganska lurigt. Jon och jag är helt överrens om att det här är den bästa pistskidan vi någonsin åkt. Då inkluderar jag rena racestockskidor i både GS och SL. I Tandådalens lite slitna, men annars fasta och nästan perfekta testunderlag är åken med 917-20 det närmaste man kommer en religiös upplevelse innanför pistmarkeringarna. Den lite ofta lite väl krävande känslan från Hendryx skidor är som bortblåst. Skärningen som oftast känns aningen för kort hos Hendryx är aningen längre. Flexet, som annars upplevs som för styvt är lite snällare. Dessutom finns några extra centimeter som gör att känslan av för kort framände vid framflyttad montering försvinner. Kombinera detta med skidvärldens förmodligen bästa konstruktion, en perfekt rockerkurva och en mycket väl avvägd dämpning och balans och vi har ett mästerverk. Prestandan i form av isgrepp och stabilitet är i toppklass, men det är inget som förvånar när det gäller Hendryx. Vad som gör att jag verkligen gillar den här skidan är att den är lite snällare i ingången på svängen och den är betydligt mer styrbar i åkningen. Från att dra långa kraftfulla GS-svängar till att korta upp med några snabba pressade sladdsvängar. Skidan hänger med i minsta vink. Den är smidig och rapp när det stökar till sig och inspirerar åkaren till att ta fram sin allra bästa sida. Den känsla av oövervinnerlighet som jag upplever fragment av med Funkallistic och 917-7, blir här en permanent sinnestämning och jag börjar redan efter ett åk se pisten på ett helt annat sätt. Jag letar utmaningar och svårigheter i pisten istället för att hitta den enklaste vägen ner. Jon är mindre känslosam och testar som vanligt skidorna extremt kritiskt. Han sammanfattning lyder "Den hackar lite när jag pressar den ur spåret. Inte helt perfekt. Men bra jävla nära. Utan tvekan den bästa skida jag någonsin testat för pist". Bud66 är däremot inte lika övertygad. Han som åker på den vanliga 917 hittar inte helt rätt på den längre och mjukare varianten, men har svårt att definiera vad det beror på. För mig och Jon är det en fördel att den längre versionen är mindre krävande än "orginal-917".  Bud tycker istället att det har försvunnit lite nerv i konstruktionen och gillar inte att ett uns av stabilitet har offrats till förmån för mer hanterlighet. Bud sätter fortfarande toppbetyg på spårvilja, isgrepp och stabilitet, men gillar inte vare sig den längre radien eller att skidan tar ett steg ner i styvhet. Bud får säga vad han vill. Det här är en helt fenomenal skida och min absoluta favorit i pisten genom alla tider. Tack, Hendryx, för en fantastisk upplevelse. Hendryx Rhino Chaser, 188cm, 150/120/145, r=21m<img src="https://www.freeride.se/img/review/original/7046_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" />Testad av: Bud66Testad i: ÅreRhino Chaser är en hårdkörarskida från Hendryx. Iofs är de flesta Hendryx hårdkörarskidor, men det här är en skida som klassas som den bitigaste offpistorienterade skidan i Hendryx produktlinje. I vanlig ordning har den en continious låg rocker och ganska lite taper. Precis som vanligt med Hendryx av idag alltså. Skidorna är monterade duck, också precis som vanligt när det gäller Hendryx. Bud66 är fullkomligt lyrisk efter test, och sätter den som solklar favorit i testet. Först kommer Rhinon, sen kommer inget, sen kommer inget, sen kommer 917-7, sen kommer inget på en RIKTIGT lång stund, sen kommer Kästle MX88, enligt Bud. Eftersom Bud skriver det så bra själv, så citerar jag hans testrapport rakt av istället för att formulera om den: "Bättre än så här blir det inte är 2010! Kortsväng, långsväng, skärande eller sladdande, JÖSSES vad bra Rhinon är! Den är HÄPNADSVÄCKANDE enkel att åka på, med tanke på vad den levererar. 120 i midjan?? Den känns ju som en SL -arver i kortsväng! Vi ska inte ens prata om långsväng. Den släpper ju ALDRIG kanten, om man inte själv vill<img src="https://cdn.jsdelivr.net/joypixels/assets/8.0/png/unicode/64/1f642.png" class="smilie smilie--emoji" loading="lazy" width="64" height="64" alt=":)" title="Smile    :)"  data-smilie="1"data-shortname=":)" /> Carvar helt underbart på det hårda underlag som eftermiddagspisterna visade i Åre. Och gissa hur den funkade i en folktom, nypistad VM 8 kl 07:00 lördag morgon... Denna skida borde komma med en seriös varningstext! Den lockar till en sådan brutal fart att det är skrämmande! Stabiliteten är från en annan planet så man kan köra precis hur fort som helst. Jag kände detta på den lilla kulle som är precis innan liften (VM 8:an..). Det blev en lång flygtur med platt landning.... Jag kräktes i åket efter... helt sant<img src="https://cdn.jsdelivr.net/joypixels/assets/8.0/png/unicode/64/1f642.png" class="smilie smilie--emoji" loading="lazy" width="64" height="64" alt=":)" title="Smile    :)"  data-smilie="1"data-shortname=":)" /> Jag vet inte om det var bakfyllan, det blev ju ett litet Absinthrace natten innan, eller om det var anspänningen som släppte från hoppet. Gamla gubbar SKA inte tro de fortfarande är 20 och fortfarande tror de begriper sig på skidåkning<img src="https://cdn.jsdelivr.net/joypixels/assets/8.0/png/unicode/64/1f642.png" class="smilie smilie--emoji" loading="lazy" width="64" height="64" alt=":)" title="Smile    :)"  data-smilie="1"data-shortname=":)" />"En talande beskrivning som knappast behöver vare sig summeras eller kommenteras. Men det bör noteras att Rhinon är en ganska krävande skida och att Bud66 vet hur man pressar ett par lagg i svängarna. MarkusO och XjonX testade den förra året och gillade den, men var också aningen skrämda av noshörningen, som bitvis skenade iväg med åkaren. Men kan man hantera ett par stora och krävande skidor och gillar mycket skärning, så finns det knappast bättre skidor än så här för hårdkörning i varierad terräng.  Storm Skis Strike, 191cm 143-111-131 r=26moch Storm Tempest, 192cm 140-104-128 r=23,5m<img src="http://lh5.ggpht.com/_8xXd5zFOkfE/TRsoGsCD9gI/AAAAAAAACDc/2P8eLNFHa7g/s640/Storm%20Tempest%20och%20Strike.JPG" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" />Testade av: MnO och MarkusOTestade i: TandådalenStorm Skis är ett nytt märke på den svenska marknaden. Märket är baserat i England och Schweiz och är helt fokuserat på friåkning och jibb. Skidorna förefaller vara välbyggda och har ganska neutrala shapes överlag, med undantag för Twisted Sista som leker rejält med rockertrenden. Tempest är en charger och Strike är bc-jibbern i produktlinjen och de bjuder inte på några som helst nymodigheter. Båda skidorna har ett lågt vanligt spann och en radie och taper som är helt ordinär. Det förefaller ganska underligt av ett ungt märke som Storm att lansera en linje med så lite nytänkande. Både Tempest och Strike känns som 3-4 år gamla shapemässigt, trots att märket bara har funnits sen 2008. Jag tror det blir tufft för Storm att ta marknadsandelar med nuvarande lineup. Det krävs något som sticker ut från den stora massan om skidorna ska skapa någon form av intresse. Jag hade gärna sett lite experimenterande med rockerinslag, nån form av indragen skärning, eller vad det nu må vara. Någonting bara så att man känner att tillverkaren är med på tåget. Trots den konservativa läggningen presterar skidorna klart godkänt på snön. Väl beprövade former har sina fördelar och de här två skidorna är båda neutrala och ganska förutsägbara i sitt beteende. Först ut på test är Tempest. Det är, trots beskedliga mått, en riktigt bastant och rejäl skida. Den är krävande i den mån att tailen är hård och svårsladdad. I slutet av svängen ligger den kvar lite för länge och skenar iväg en aning och kontrollproblem uppstår lätt. Hela skidan är ganska tung och hård, både i hantering och snökontakt. Både Markus och jag upplever den som lite väl tungjobbad och ingen av oss orkar fullt ut med att driva skidan. Tempest kräver muskler och insats för att fungera, men kan säkerligen uträtta stordåd för en åkare som är beredd att lägga in det som behövs i åkningen. En tiprocker hade gjort skidan mer lättsvängd, allmänt rappare, men med bibehållen stabilitet. Det är inte någon vild gissning att Storm kommer att lägga till det nästa år.  Nästa testobjekt blir Strike som är en bc-jibber för den som inte vill gå fullt ut till en jibbskida. Faktum är att det inte alls känns som en jibber i åkningen, och hade inte tältpersonalen informerat om detta hade jag inte ens gissat på att den ska klassas som en freestyleskida. Visst, monteringen är framflyttad och det är en rejäl twintip på den, men det känns som balansen i kärnan fortfarande är ganska traditionell. Jämfört med Tempest så är framförallt tailen mjukare. För mig och MarkusO visar det sig att det är precis rätt medicin. Skidan har en ganska styv, men lång genomgående flexkurva som tillsammans med den moderat jibbiga monteringen gör den lätt att trycka igenom. Den mjukare tailen gör svängväxlingarna enklare och där Strike skenar iväg bibehåller Everest kontrollen. Isgreppet är inte extremt bra, men klart över medel och stabiliteten får också höga betyg. I kortsväng är den lite seg i jämförelse med skidor som drar nytta av tiprocker, men i längre svängar och på skär känns den trygg och MarkusO utnämner den till en av testets skönaste skidor för åkning med mycket fart i sig. Dämpningen är också ok, men inget speciellt. Sammantaget är det en stabil, men ändå ganska lättåkt skida som uppmanar till fart och kraft i åkningen. Väl avvägd eller trist är frågan. För den konservative åkaren som gillar att kötta på i större svängar så är det ett ypperligt val.Storm Skis är i grunden bra konstruktioner, men dom behöver uppdatera shapesen lite för att haka på dom bästa på marknaden. Twisted Sista som testas nedan är ett steg i rätt riktning.Storm Skis Twisted Sista 187cm, 154 -131- 125, r=17,6m<img src="http://lh4.ggpht.com/_8xXd5zFOkfE/TRsoGX4vC0I/AAAAAAAACDY/kkRGlRQf09w/s640/Storm%20Twisted%20Sista.JPG" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" />Testad av: MnOTestad i: TandådalenStorms riktiga feting är en 5-pointer med sedvanligt kort radie och kort effektiv kant. Den har ovanligt mycket taper och betydligt mer pintail än vad som är brukligt i genren. Rockern är mycket hög och skarp. Den ser i mina ögon för brant ut och frågan är om den inte kommer att näbba i riktigt puder om man driver skidan med tryck framåt i slutet på svängen. Samtidigt är tippen ganska mjuk och jag skulle ur ett rent teoretiskt perspektiv kunna tänka mig att risken att den drabbas av vad jag brukar kalla "tip bend overload" inte är helt obefintlig. Men jag ska låta det vara osagt eftersom jag inte har testat den i lösare snö. Den lär flyta i de allra flesta lägen, det står utom tvivel. För mig är 5-points en tävling i att vara minst dålig. Visst kan man säga att det är helt fel att testa den i en försäsongspist och bla, bla, bla, men faktum är att själva idén med det här typen av skidor är att dom också ska fungera skapligt i pisten. Inte i jämförelse med smalare skidor, men ändock påstås det ofta att de ska carva ok på fast underlag. Just Twisted Sista är ursäktad i sammanhanget, för Storm har inte några sådana ambitioner. Den här är tänkt att vara en ren puderskida, med viss potential att ta sig hem helskinnad om man är tvungen att ta en tur i pisten. Puderegenskaperna kan vi av förklarliga skäl inte testa, men det finns lite ihopblåst lös snö i kanterna av pisten och längs de snöfångande staketen som gör att man i alla fall kan få en bild av hur skidan kommer att kännas. Den är väldigt framändesstyrd och enormt lätt att slasha ut i tailen. Skidan reagerar rappt i början av svängen, men segar lite strax efter detta. Det är ofrånkomligt med en midja på över 130mm. I mjukare snö kommer det problemet att elemineras totalt, och den kan nog vara ett riktigt kul verktyg. Men det kan man bara sia om. Det här är en av få skidor i årets test som inte går att testa med någon vettig behållning under helgen. Atomic Bent Chetler, 183cm, 140-123-134, r=19m<img src="https://www.freeride.se/img/review/original/6357_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" />Testad av: MnO och PNybergTestad i: TandådalenAtomics svar på Armada JJ, om än i ett något bredare format. Den här skidan sålde slut överallt förra säsongen och var allmänt en snackis på forum, precis som JJ. Som jag sa tidigare så är 5-points en tävling i om att vara minst dålig när det gäller åkning av den typ som Tandådalen bjuder på för helgen. Atomics bidrag klarar sig inte speciellt bra i den matchen, trots att det inte direkt är några tappra motståndare den kämpar emot. Det här är enormt plastigt och lättsamt och Stora Backen i Tandådalen blir plötsligt ett skidlekis. Precis som med JJ så saknas allt vad stabilitet och stuns heter och dessa två skidor hade format ett perfekt lag för att spela dubbel i pingpong på fritidsgården. PNyberg kallar den för pappig och bara allmänt dålig. "Jibbig, men jobbig" är också en väl formulerad beskrivning från samma testare. Bredden känns i kortsväng, men det är ändå just i kortare och mer trixiga svängar som den går bäst. Den är enormt lätt att få runt i trånga lägen och i lite stökig snö, så länge det går långsamt. I högre fart upplevs den som väl svängvillig och lite överstyrd, samtidigt som mer kraft i åkningen får tippen att vika ner sig för belastningen. Tailen är lika mjuk den och det gäller nog att stå rakt på den här skidan om man ska reda ut en landning med bakvikt efter ett dropp. Överlag är skidan mycket känslig för viktfördelning. Både bakvikt och framvikt straffar sig i att skidan antingen näbbar i överstyrning eller slashar ut i sladden. Jag hittar lite spårning i lägre fart, och luras för en stund att tycka att det känns ok. Ökar jag fart och tryck så är det stört omöjligt att få till något stöd och tryck i carvingsvängarna. Isgreppet är helt obefintligt, och trots att jag försöker ge skidan både en och tre chanser till så är resultatet bedrövligt på fastare underlag. Både jag och PNyberg refererar till känslan av att ha ett par snowblades på fötterna. Ett par oslipade snowblades lägger jag till. Liksom JJ finns det dock fördelar med att den är så otroligt lättsam. För en ovan, eller extremt lekfull, åkare som vill trixa och svänga mycket i puder och slänga in lite butters här och där så är den här skidan ett mycket bra val. På jämnt, mjukt underlag eller i skog med bra snö kan det knappast bli mer lättåkt och skojfriskt än så här. För de flesta andra situationer finns det betydligt bättre val. Sammanfattat: Lättsamt, plastigt, svängigt och hubbabubbakänsla. Roligast i lågstadieklassen för den som gillar sådant, eller för åkare som prioriterar lekfullhet i knixig åkning framför allt annat. Bedrövlig för alla andra. Rossignol S7, 188cm, 140/110/118, r=14,8m@176<img src="https://www.freeride.se/img/review/original/7200_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" />Testad av: MnO och MarkusOTestad i: TandådalenRoss 5-point med kraftig och brant, men ganska kort tip- och tailrocker. En klassiker i rockersegmentet, men jag har inte testat den förut. Den projicerade shapen är ganska lik Bent Chetler, även om det är en kraftigare pintail. Snökontakt och allmän känsla däremot är fullständigt annorlunda. I jämförelse med Atomics skida så är S7 väldigt mycket mer dämpad och dov i frekvensbilden. Den känns som en Ross brukar göra, och är på gränsen till lite för diffus i kommunikationen med underlaget. Men den är den bästa av den 5-points som testas tycker både MarkusO och jag, dock med ett stort undantag för DPS RP 112 som testades senare i Åre (om man nu ska klassa den som en 5-point). Framförallt är den inte så extremt känslig för viktfördelning som andra liknande skidor, utan den spårar riktigt bra även om man missar lite i balansen. I pisten klarar den inte att hantera speciellt mycket fart och tryck med bibehållen stuns i skäret, men den går ändå skapligt. I lösare partier är den väldigt lättåkt och känns minst en decimeter kortare än vad måtten anger. Den känns inte heller det minsta bred, utan snarare ovanligt smidig för en 115mm:are. I kortsväng är den helt ok och känns ganska följsam. Bett är klart under medel ur ett större perspektiv, men ändå det bästa hittills inom kategorin. Lite lägre rocker, lite längre kontaktyta och lite mindre skärning, och det här hade kunnat bli en riktigt lyckad skida. Nu är det ett bra val för den som söker liknande egenskaper som JJ och BentChetler, men som ändå vill kunna åka en aning vettig åkning utanför det djupa pudret. Det är för övrigt helt otroligt att det kan vara en rättslig fight om den här shapen. Den som ger upp först och släpper idén kommer förmodligen att bygga bättre skidor samma eftermiddag. Teorin bakom 5-points är intressant, men som allroundskidor är det fullständigt värdelöst i jämförelse med mer traditionella skidor, som tex Katana. Att jämföra Katanan och Bent Chetler är som att jämföra en trampbil med en Ferrari. Jibb och lek i puder eller löst funkar, men sen är det stopp. Salomon Sentinel 184cm, 129/95/121, r=21,1m<img src="https://www.freeride.se/img/review/original/7102_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" />Testad av: MnOTestad i: TandådalenEn helt ny skida från Salomon i klassisk sandwich med sidewalls. Det känns ovanligt att se en sån här skida från Salomon, och den upplevs inte alls som en skida från den franska jätten. Det är en moderniserad Mantra skulle man kunna säga och en riktig guldklimp i en numera nästan bortglömd kategori. Med en aning tiprocker och i övrigt ett traditionellt spann så drar den nytta av de senaste trenderna, utan att för den skull kliva utanför ramarna för en traditionell pistorienterad midfat. Sentinel är en fantastiskt bra skida. Bettet är precis lagom bestämt och stabiliteten är i toppklass. Det här känns som en potent GS-räser som plockar hem fördelarna med en bredare midja, och då främst mer allsidighet i mjukare snö. Med smalare skidor, och speciellt raceskidor, tappar man ofta spåret totalt när man bränner över mjuka partier. Sentinel blåser istället rakt över mjuka pucklar, isfläckar och allt därimellan med en orubblig stabilitet och med ett knivskarpt skär. Samtidigt är den rapp och kul i kortsväng, även om det kräver en del insats från åkaren. Konstruktionen är ganska bitig, men prestandan inte på något sätt svåråtkomlig. Salomon har fått till en krispighet och alerthet i kombination med ett vuxet beteende som slår allt dom har lanserat tidigare. På mjukare underlag hjälper tiprockern till att låta skidan gå snällt, men distinkt in i sväng och skidan känns inte det minsta hooky, trots enormt bra svar i skäret. Det här är en perfekt räser för de svenska fjällen, för dom som åker mest pist, men som vill kunna ta en sväng utanför pisterna då och då. Den slår tex Shogun rejält på fingrarna, och frågan är om Shoguns extra centimeter i bredd verkligen kan motivera att man ska ta den istället. De som har funderat på Shogun bör överväga den här som alternativ. Jag skänker en tanke av hopp om att Salomon släpper en 110-115mm-version av den här skidan kommande år. Lite mer rocker och lite mer offpist, men med samma eminenta konstruktion. Sätt upp det på önskelistan, Solly. Scott Mega Dozer 175 och 185cm, 141/119/133 (185), r=15m <img src="http://lh5.ggpht.com/_8xXd5zFOkfE/TRsphpjzPxI/AAAAAAAACDo/0uH5YMWsb20/Scott%20MegaD.JPG" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" />Testade av: MnO och Markus OTestad i: TandådalenJag tar av misstag 175cm:aren i trängseln vid tälten och märker det inte förrän påväg upp med liften. Den längden avstår jag helt från att kommentera. Den känns så fruktansvärt kort och är nästan oåkbar för mig. Som tur är finns 185:an i stället när jag kommer ner och jag byter snabbt till den. Mega Dozer är ny 5-pointer från Scott som har fått bra kritik i bland annat Åka Skidors test. Jag kan till viss mån förstå det efter att ha fått några svängar i mjuk snö här och där, men allround kan man verkligen inte kalla den och det finns skidor som gör samma saker så mycket bättre. Och att den ska vara "sprängfylld med åkglädje" känns som ett riktigt underligt uttalande. Jag saknar pop och liv i konstruktionen och den returnerar svängarna mer via shapen än via spänst i bygget. Med JJ och BentChetler inser man att vissa typer av åkare uppskattar lättsamheten och att det är så extremt snälla skidor. Med Scott har jag inte samma förståelse för detta. Den dras med samma problem som de flesta 5-points och har alldeles för kort skärning och kort kontaktyta för att fungera i pist, men nu med tillägget att den är överdämpad och lite tung i konstruktionen. Den är rent ut sagt fruktansvärt tråkig i fast pist, med vissa korta stunder av undantag. Isgreppet är mycket svårfunnet i skär, även om sladdgreppet är helt ok. Skidan slår och hackar våldsamt om den pressas på fast underlag. Oftast blir försöken till skär mer ett sökande efter spår som gång på gång misslyckas. Inte heller i mjukare områden hamnar jag rätt på skidan, utan den känns för frammonterad och orolig och samtidigt bred och lite småtrög. Den gör väl inte bort sig direkt, men mer är det inte. MarkusO rundar av diskussionen: "Hade Scott lyckats bygga in lite liv i skidan hade det kunnat vara en vinnare. Synd då att Scott då är riktigt dåliga på just det". Inget för fasta pister alltså. Släpp iväg den på en slänt med lössnö, eller vårslask, och intrycket blir förmodligen annorlunda. Scott Dozer 185cm, 133/100/129, r=18m<img src="http://lh4.ggpht.com/_8xXd5zFOkfE/TRspM76N0MI/AAAAAAAACDk/UsUhe5XbegI/Scott%20Dozer.JPG" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" />Testad av: MnOTestad i: TandådalenScott Dozer är Mega Dozers mindre syskon och grafiken känns igen från storebror. Där är det dock slut på likheterna. Det här är en riktigt kul skida som svänger ordentligt med en ganska kort radie. Stancen är modern och man står relativt långt fram. Skidan har en moderat tiprocker och styr in i svängen på ett sätt som man numera är van vid efter flera test av skidor med liknande spannprofil. Skidan liknar Salomon Sentinel i karaktären, men den är betydligt mjukare, mindre dämpad och passar bättre för en åkare som är lättare eller som inte kan eller vill lägga ner mycket kraft i åkningen. Dozer är lätt att betta med redan i låga farter, och inger därmed förtroende från första sväng. Skidan ligger stabilt och tryggt i skäret i upp till medelhöga hastigheter. Kortsväng går smidigt och rappt och med en trevlig ingång i svängen kan man stå upprätt och låta skidan jobba. Den här skidan ger verkligen åkglädje. Men det finns en baksida på silvermyntet. När farten och kraften ökar når man ganska snart en punkt då Dozer tappar fotfästet en aning. Stabliteten i högfart är inte speciellt bra och skidan är heller inte speciellt väl dämpad, vilket gör att skäret börjar drifta en aning när man verkligen trycker på. Föret i Tandådalen medgav full fart, men jag kommer på mig själv med att hålla igen en aning med Dozer. Den är helt enkelt roligast när man tar det lite lugnare. Sammanfattat en skida med mycket trevliga prestanda som passar de flesta, utom tungviktare och alltför aggressiva åkare.Fatypus I-Rock, 186cm, 158/126/148, r=23m<img src="http://lh4.ggpht.com/_8xXd5zFOkfE/TRsqRqdqaFI/AAAAAAAACDw/JF3WwuD330g/Fatypus%20I-Rock.JPG" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" />Testad av: MnO, MarkusO, XjonxTestad i: Tandådalen, Åre, HemsedalMnO:s egen skida och inte med i det officiella testet. Fatypus är ett litet amerikanskt märke som är mest känt för sin superfeta A-Lotta som var en av de första riktigt breda skidorna på marknaden. Efterhand har dock märket byggt upp en ganska intressant produktlinje där D-Sender och I-Rock är de mest intressanta skidorna. D-Sender är en charger/comp-ski med en aning rocker, och I-Rock är en bc-jibber med bigmountainådra med lång, men inte speciellt hög tip och tailrocker och ytterst lite spann i mitten. Flexet är mjukt i tip och tail, och mer styvt i mitten. Skärningen är inte indragen, utan följer med hela vägen ut till både tip och tail. I-Rock presterar förvånande bra i en fast försäsongspist trots rejäla mått och full rocker. Så länge underlaget inte är för hårt känns I-Rock smidig i kortsväng och svarar bra i längre svängar på skär. Den är lätt att få in i sväng och flyter ovanpå det mesta när den ligger platt på snön. Vid kantning kommer kantnärvaron ganska sent, men utan konstigheter. Vid hög kantvinkel ligger hela kanten i snön, vilket gör att skidan känns som en traditionell fatski när man väl kantar upp den ordentligt. Därimellan är den förlåtande för varierande snö och rapp och kvick i kortsväng för bredden. Isgreppet är klart godkänt och stabiliteten är också väl avvägd. Skidan dras dock med ett typiskt bredlaggshackande som då och då blir väl aggressivt. Konstruktionen förefaller vara välbyggd och känslan i skidan är typisk indie-sandwich utan metall, men med dämpning i form av gumminslag. Vid en första anblick tror man att skidan ska kännas malplacerad i en pist av Sälenstorlek, men efter något åks inåkning och invänjning vid bredden så åker man faktiskt testpisterna med full behållning. Det är inte annat än imponerande av en skida av den här storleken. Även om den är långt från optimal för dagen, så visar ändå testet att det är en skida som tveklöst kan hantera att vara en endaskida i alperna under en säsong. Jag, MnO, har också testat skidan i våråkning i Hemsedal i en blandning mellan morgonfrusen betongsnö och eftermiddagsblött slask. I slask är den lättåkt, poppig och lekfull, men känslig för viktfördelning. Lättsamheten försvinner direkt om man hamnar för långt bak, och går man för långt fram blir skidan överstyrd och nervös. Efter någon dag lär man sig var man ska lägga vikten och då trivdes jag mycket bra på skidan. Jag upplevde den som en mycket potent kamrat på berget som inger förtroende om att man kan hantera allt som kan dyka upp i goggleslinsen. Den är precis som många andra rockerskidor mycket bra på att hantera svår snö. I skare och halvtinad vindpack eller annat lurigt underlag känns det som att skidorna har servostyrning och tipparna driver genom och över det mesta utan att kännas hooky. Tyvärr är Fatypus svåra att få tag på i Sverige. Testparet är inhandlat i Norge, vilket inte orsakar några problem om man fysiskt plockar med sig skidorna hem från en skidvecka. Däremot innebär det strul med avgifter och tullregler om man skickar efter skidorna, vilket fördyrar skidan så pass mycket att priset blir orimtligt högt. Men trots detta... det här är en skida som verkligen kan rekommenderas. Mer allround än så här blir det knappt med en midja på 126mm. Fatypus går för övrigt i frontlinjen när det gäller att beskriva sina rockerkurvor på hemsidan. Det här är något som alla andra märken borde ta efter.</blockquote>

Verifiering

Svara på tråd

Artiklar

Tjänster

Information

Svara på tråd

Artiklar

Tjänster

Följ oss

Information