JavaScript är inaktiverat. För en bättre upplevelse, vänligen aktivera JavaScript i din webbläsare innan du fortsätter.

Svara på tråd

Meddelande: <blockquote data-quote="MnO" data-source="post: 1054562" data-attributes="member: 12152">Ross Experience 100 190cm<img src="http://www.skiisandbiikes.com/media/catalog/product/cache/1/image/9df78eab33525d08d6e5fb8d27136e95/r/o/rossignol_radel01_experience-100-ti.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" />140-100-130  18mTestad i: LindvallenTestad av: MnOFörra årets mastigaste 100mm:are sägs vara tillbaka i en aningen snällare variant. Enligt ryktet är den i årets version lite mjukare i tip och tail, men med bibehållen stuns i mitten på skidan. I verkligheten har det inte hänt så mycket. E100 är fortfarande en sjuhelsikes skida som kräver sin åkare. Det är ren rårace i botten och sen har det piffats upp med en i sammanhanget bredare midja och ett uns av tiprocker. Men låt inte katalogtexten lura er. Det här är en breddad pistskida med viss allroundpotential och inget annat. Spannet är högt och långt, vilket ger en känsla av en klassisk prestandaskida utan rocker och andra onödiga nymodigheter. Det finns en liten tiprocker ska sägas, men inte är det mycket. Jag kommer ihåg ett par åk på föregångaren i Tandådalen förra året och det var med en blodsmaksblandad förtjusning som jag konstaterade att det var en av årets köttigaste skidor. Årets version har fått gått en kurs i finess och har förfinats ett par snäpp. Borta är den där känslan av överladd i skidverkstan och istället är det en välbyggd, mycket mogen skida som Ross presenterar. I längre svängar är den på gränsen till brutalt spårig när man kommer från mer flytiga “vanliga” skidor, men man vänjer sig snabbt vid kantresponsen. Det är inga som helst problem att trycka ur den ur skäret och runda upp svängarna när det blir trångt eller om det går lite för fort, vilket det iofs sällan gör i Lindvallen. I detta sammanhang var det bra att det var mycket folk ivägen här och där så att man var tvungen att korta upp svängarna och därmed känna på skidan i andra saker än skruvstädsskär. Och nog går det att sladda, även om det protesteras en aning från skidans skärsökande racingsjäl. Till och med i kortsväng hänger den med utan att sträva emot mer än vad som går att hantera, vilket är imponerande med tanke på muskelkraften som finns under huven. Det tar ett tag att tämja besten, men när jag hittar rätt på den så får jag den där svårslagna känsla av att inget kan stoppa mig just nu. Även om det som sagt går att sladda skidan, krävs det tydliga order för att få bakänden att ge efter, speciellt i lägre position och mer kraftfulla skär. Vad som är intressant är att skidan kan åkas lugnt och med mindre kraft också, trots den initiala känslan av racers only. Här har Ross verkligen tagit ett par steg framåt sen förra versionen som det bara gick att åka fullt på eller ingenting alls. Konstruktionen är tung och bastant med mycket gummi och mycket metall inblandat. Skidan känns utpräglat lång för att vara 190 och det här är verkligen en fullvuxen pjäs. En skida för åkare som kan få ner kraft i snön och som gillar skär med brutalt bett och mycket respons. Salomon Q98 188<img src="http://www.skieur.com/media/Guide_Matos/Skis_2014/img/salomon_2014_q98.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" />137-98-123 20mTestad i: LindvallenTestad av: MnODet som började som Rocker2 115 har utvecklats till en hel serie med benämningen Quest. Serien innefattar midjebredder mellan 90 och 115mm i modellerna Q90, Q98, Q105 och Q115. Det är genomgående skidor med ganska tradtionell balans tillsammans med tipfokuserad rocker och en direktionell geometri. För mer kreativ åkning och bc-jibb finns istället Rocker2-serien med mer framflyttad monteringspunkt och mer twintipkaraktär.98:an är en neutral skida i en breddklass som är kanske den mest populära just nu. Den har en lång och låg mycket fin tiprocker som övergår i ett lågt positivt spann under foten och bakåt. Tailrockern är mer av typen förlängd twin än regelrätt rocker, men det lyfter i alla fall en aning i aktern. Monteringspunkten är väl placerad, men ligger helt enligt seriens karaktärsdrag en aning längre bak än på exempelvis R2 100 från samma märke. Det första intrycket är typiskt för Salomons friåkningsserier från de senaste åren. Den är aningen understyrd i aspekten att den knappt drar in i sväng alls, framförallt inte om man initierar svängen med plöstryck. Går man mer direkt på kantning reagerar den betydligt snabbare. Känslan i snökontakten är åt det dovare hållet med ganska hög grad av dämpning i en enkel glasfiberbaserad konstruktion. Det här är inga som helst konstigheter, förutom svingviktsreduktionen med hjälp av Koroydplattor, dvs honeycomb, istället för ren träkärna och abs-plast i tip och tail. Neutralitet är också att likställa med att den är en aning trist dessvärre. Man kliver i skidan, vänjer sig vid den på ett par åk, och sen är det bara ett stycke verktyg som sitter fast på fötterna. En del trivs med det och andra vill ha lite mer karaktär och liv i skidor. Isgrepp och spårvilja är inget som går från medel heller. Den sitter godkänt för en skida i kategorin helt enkelt, utan att utmärka sig. Balansen är också fullt ut neutral och precis som förväntat, även om tailen tar över en aning här och där. En skida som passar målgruppen perfekt. De som köper en friåkningsskida som är 100mm bred är åkare som inte vill ta ut svängarna. Och det gör inte Q98 heller, utan här är det mainstream rakt av bara. Det är bara för sportslovsfriåkaren att greppa i första bästa sportstormarknadshylla, dra kortet, kliva i och köra. Salomon Rocker2 100 <img src="http://ww1.steamboat.com/rentals/demos14-15/Salomon/rocker2100.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" />131-100-124 18mTestad i: Lindvallen och ÅreTestad av: MnO, MarkusO, xJonxDirekt efter Q98:an kliver jag i Rocker2 100, som är en ny smalare variant av R2 122 och 108 som har synts på fötterna på många åkare de senaste säsongerna. Det har även tidigare varit en serie modeller, men det har spretat ganska rejält eftersom Salomon något förvånande valde att kalla skidor som inte hade något med original-R2:an för Rocker2 ändå. R2 100 är en skida som däremot verkligen smälter in i R2-serien perfekt. Det är en nerskalad 108 med mycket snarlik geometri och spannprofil. Ett kort och lågt spann under foten mynnar ut i en lowrise tiprocker och en något kortare tailrocker med samma karaktär. Det här är en skida som är en av de mest offpistinriktade 100mm:arna idag. På snön är R2 100 väldigt lik sitt direktionella syskon Q98 när det gäller konstruktion och känsla mot underlaget, om än med en mer lättsam och snärtigare karaktär på grund av ett klart mjukare flex. Det är en mycket smidig och rapp skida som verkligen är snabb i kantväxlingar och alla former av manövrar mellan hinder, pucklar och plogsvängare. Helgen bjuder inte på några offpistmöjligheter, men det krävs ingen högskoleexamen för att räkna ut att den kommer att vara mycket rolig i skogsåkning exempelvis, i alla fall så länge snön inte är nyfallen och alltför djup. I Gustavbacken pressas R2:an rejält i carvingsväng efter carvingsväng och skidan svarar emot riktigt bra och går tom att få att returnera riktigt spänstigt i viktväxling. Kortsväng går också smidigt, vilket är bra, eftersom skidan är ganska mjuk och inte riktigt pallar trycket när jag försöker spränga mig igenom eftermiddagspucklarna. R2 100:an är ett utmärkt verktyg för den typ av lite snällare åkning som Lindvallen har som signum. Isgreppet är ungefär som man förväntar sig, dvs skapligt, men inte mer. Det spelar mindre roll den helgen dock, för då var det glest mellan isfläckarna. I Åre några veckor senare luftas skidan igen av hela testgruppen och där blir det inte lika höga betyg. Gästrappet är en betydligt mer krävande testarena än Lindvallens blåröda familjevykortsnedfarter. Här orkar inte R2 100:an med riktigt. Den bettar för dåligt på de isiga partierna, men det gör det mesta i den här kategorin. Ojämnheter och lite större pucklar blir till rejäla utmaningar när de slår igenom skidan in under foten så att man tappar kontrollen och börjar om. Nej, att ladda på i svår terräng är inte R2 100:s starka sida. Istället letar man sig ut i kanterna och de mjukare partierna och hittar nån pistvall att lattja på eller liknande. R2 är skidan för dig som vill gå så mycket offpist som möjligt men som inte vill kliva upp på midjebredder en bit över 100mm. En perfekt lättåkt allrounder för någon som tar de första stegen utanför pisten. Salomon Q-LAB 183cm<img src="https://www.freeride.se/img/review/original/14518_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" />138/104/127 r= 20.5mTestad i: Lindvallen, Åre, HemsedalTestad av: MarkusO, MnO, xJonxNästa Salomonmodell som åker ut på en luftning blir den nya Q-Lab som är en lite oklar skida. Q-Lab framställdes tidigt i introduktionen som en turinriktad lättviktare, men efterhand visade det sig att det var två skidor det handlade om. Q-Lab BC och Q-Lab. Vi testar den sistnämnda och den är långt från en turskida. Istället är det ett riktigt prestandapaket med en påtagligt racig känsla. Salomon har slitit ont i 100mm-kategorin i några år utan att riktigt lyckas. Redan sen gamla Gun Lab känns det som företaget mer eller mindre kontinuerligt missat målet. En strid ström av skidor typ Shogun, Q105, och andra lättsamma skapelser, har alla mer eller mindre svikit de åkare som letar efter lite rejälare byggen, spänst och prestanda. Med den nya Q-Lab är Salomon tillbaka i klassen med besked. En stjärna är född. Det här är en riktigt bra skida. Metallbygget känns solitt och uppträdandet imponerar. Den håller ett tryggt och bastant skär när du vill att den ska göra det, och är lätt att driva in i kortsväng när du vill växla tempo. Svaret på input är lika tydligt som fenomenalt, vilket gör att det går att lita på skidan från första sväng. Paret som testas är i den kortare längden, 183, vilket gör den oerhört kvick på fötterna. Jon, som luftar ur grejerna lite hårdare än MarkusO, upplever kanske ändå en liten avsaknad av pondus och blir sugen på att gå upp i längd. Det står ändå klart att Salomon har lyckats riktigt riktigt bra den här gången. MnO testar skidan i Lindvallen och där är kraven på stabilitet mindre. Med en lagom stor pilot och den här skidan på fötterna blir Gustav och omkringliggande nedfarter på gränsen till löjligt lätta. Inget som dyker upp i form av slag, småpucklar eller isfläckar stör Lab:en nämnvärt på sin skärande väg genom landskapet. Samma lättsamma carvingpropaganda är svårt att hitta under Årehelgen, men skidan levererar storligen även på stökigt och hårt underlag.  Med en pistorienterad geometri, en beskedlig bredd och med bara ett uns av tiprocker kommer inte den här skidan att hänga med mer offpistoptimerade shaper när underlaget utanför närmar sig skidtidningsbra, men för någon som gillar en kraftfull bred skida som påminner om klassiker som Völkl Explosive och Stöckli Asteroid med några stänk av modernitet hittar sin bundsförvant här. Salomon X-drive 88 172cm<img src="http://www.boardskidom.com/img/skisnow/salomon-x-drive-88-fs.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" />131-88-117 r=19mTestad i: LindvallenTestad av: MnOFråga mig inte hur det gick till, men plötsligt står jag i liftkön med en riktigt liten Stadiumskida på fötterna. 88mm smal och kort så att det känns som att den knappt är längre än pjäxorna. Det var glest i testställen när det var som mest folk mitt på dagen och då vore det ju intressant att testa något ur dussinhyllan var tanken. Den här skidan blir såklart en udda fågel bland alla bredlagg och blir den enda smala “folkallmountain” som testas. 88 millimeter är en bredd som hamnar mitt emellan mina stolar. Den är för smal för att fungera en hjälpligt offpist och bredare än en ren pistskida. Men det kanske kan fungera ändå? Lindvallen och Sälenfarsa-skidor borde ju bli en fungerande symbios kan man ju tycka. Nej. Det blir det inte för min del. Visst är det lättåkt och flashbacks till snowblades dyker upp både i liften och på vägen ner, men mycket mer än så förmår inte X-drive bjuda på. Det visar sig vara en mycket intetsägande skida med en halvsladdande släpighet i skäret som inte verkar gå att göra något åt. Så fort man kommer in över något mjukare parti blir skäret diffust och skidan dör helt, vilket ofta upplevs som ett problem när man kommer från bredare skidor som spårar med mer jämnt tryck oavsett underlag. Den är dock relativt trygg och lättåkt, men med så lite skida under fötterna måste jag hålla ner farten. Den enda fördelen är att Gustavbacken plötsligt känns som en ganska utmanande slänt. Men njaaa... Det går säkert att vänja sig vid 88:an på sikt, men jag får inte ut något av åken med X-drive. Maken till tråkiga åk var länge sen jag upplevde. Kanske hade saken kommit i en annan dager med nån decimeter till i längd, men 172:an lämnar jag tillbaka utan den minsta separationsångest. Måtte jag aldrig bli en dussinåkare som måste åka runt på sån här tristess. Blizzard Scout 185<img src="https://www.freeride.se/img/review/original/13688_pic1c.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" />135/108/123  r=22.5mTestad i: Lindvallen och ÅreTestad av: MnOBlizzard har haft en riktig referensskida i den biffigare delen av 110mm-segmentet i sin Cochise de senaste säsongerna. Cochise är en metallstin, tung och relativt styv, krävande fatski med mestadels traditionella attribut. Den lämpar sig bäst för att ladda på över skrot och ojämnheter eller för att visa sig på den styva linan i storslalomsvängar i pisten. Utanför pisten visar den inte samma flyt som mer lössnöinriktade skidor i samma breddklass och ska man knata uppför så är det ett stort och tungt stycke skida att släpa på. Nu kommer Blizzard med en lättare och snällare variant av Cochise, kallad Scout. Det är en skida med identisk geometri och rocker som Cochise, men med nästan all metall eleminerad, vilket ger en lättare vikt och allmänt en mer lätthanterig karaktär. Något förvirrande har Blizzard tryckt dit orden “Titanium Sandwich” längst bak på Scout, vilket säkerligen ger upphov till en och annan undran i leden. Anledningen är att det sitter en kort titaniumplatta under foten även på Scout, till skillnad från två hela lager titanal i Cochise. Men det är alltså fortfarande lite metall kvar i Scout. Även om Blizzard marknadsför Scout som ett lättare alternativ är det ingen lätt skida det handlar om i relation till marknaden i övrigt. Det är fortfarande en rejäl skida som beter sig väldigt moget och behärskat på berget. Cochisegeometrin känns igen och den är aningen understyrd och känns relativt rak. Även om det svänger en del på kant så är det en lång radie och det krävs fart för att få ordentligt tryck i skärande svängar. Sladd går enkelt och behagligt och skidan är lätthanterlig när man pressar ur den ur skäret för att ta ner farten. Blizzard är välkända för sitt isgrepp och spårvilja och Scout är inget undantag. Den sitter tryggt och förtroendeingivande även över mycket hårda partier och tack vare den raka skärningen sker allt med behärskning och med en smula väntan. Det här är välbyggt och högpresterande, precis som Cochise, om än i ett lite snällare format. Testgruppen förvånas över att Blizzard väljer att göra en skida som ändå ligger så pass nära originalet, men å andra sidan hade den kanske blivit för lätt och sprättig om Blizz hade tagit ut svängarna lite mer och lagt i lite kol eller liknande i. Blizzard är Blizzard och det är väl så det ska vara... En kanonskida för traditionalisten som tycker om Cochise, men som får erkänna att den är lite för krävande. Blizzard Spur 189<img src="https://www.freeride.se/img/review/original/13711_pic1c.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" />146-125-134 mm, r=28,5mTestad i: Lindvallen och Åre. Testad av: MnO och Markus OSpur är Blizzards bredaste modell och det är en skida med en relativt komplex konstruktion. Den har en trippematerialskärna som består av en stavblandning av ISO-skum, bambu och poppel, kolfiberinlägg i tip och tail som ersätter glasfibern i de regionerna för att få ner svingvikte. Som om inte det vore nog finns dessutom en titanalplatta under foten för att ge stuns plus för att fungera som en plattform för bindningsmonteringen. Trots storleken och ett stöddigt flex är det en viktmässigt relativt lätt skida. Fokuset ligger tydligt på stora berg, hög fart och mycket snö. Rockern är rejäl och skidan har helt enligt Blizzards standarformel flipcore, dvs Blizzards variant där man i princip fräser in rockern i kärnan, istället för att böja den i lamineringen. Skidan har som komplement till tiprockern även en lätt full continious rocker och finns bara i 189cm. Spur blir en av få riktiga puderskidor som testas i år och visst känns den en aningen malplacerad i Gustavbacken, även om man kan få en föraning om känslan i mjuk snö i kanterna där konstnösockret ligger löst och ganska djupt. Skidan drar som sagt åt det styvare hållet, men känns ändå ganska lättjobbad. I Åre, där underlaget är mer komplext straffar sävlighet aningen hårdare. Det blir svårt att hänga med i den tänkta vägen bland is och pucklar. Det brukar ligga en magisk gräns någonstans strax över 120 mm när det gäller midjebredd. Över det och bredden början träda fram som en parameter i kantning. Så är det i fallet Spur. Det känns brett och det drar en aning i fotlederna samtidigt som det krävs lite extra kraft och insats för att kanta upp skidan i alla former av riktningsförändringar. Det är förvånande smidigt att runda upp kortsvängar, speciellt i mjukare partier, även om det går en smula sävligt såklart. På hårda, eller fasta partier, bettar Blizzarden förvånande mycket. Även här gör sig bredden påmind och det är lite huggigt här och där på ett aningen svårförutsägbart sätt. På skär och vid urpress/gubbsläpp är den oberäknelig och jag får ett par smällar på fingarna, speciellt när man laddar på över mindre pucklar och blandar lösare partier med hårdare. I det läget känns kolfiberinblandningen med den där typiskt aggressivt nervösa attityden som alltid dyker upp när kol inkluderas i konstruktionen. Spur lyckas dock dölja kolfibrets nackdelar ganska bra, men det finns där i botten och det lyser igenom i vissa lägen, speciellt i fast, greppig snö eller slagigt hårt underlag. Överlag genererar skidan hela tiden en känsla av att “jag borde åka betydligt fortare”. Inspiration till stordåd alltså, men den varan blir det inte mycket av varken i Lindvallens snälla testpister eller Åres bistra blandunderlag. Vi hade hellre släppt lös den här på en stor alpsida med massor av nyfallen snö, men det får vi inte möjlighet till den här gången. K2 Annex 98 184cm<img src="https://www.freeride.se/img/review/original/13379_pic1b.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" />131/98/119mm, r=22m@184cmTestad i Åre. Testad av: Markus OK2 Annex 98 känns aningen utdaterad, eller iaf begränsat intressant bland alla mer iögonfallande nyheter. Rimligen är det gamla Hardside som fått ny kostym. Trots den lite dammiga approachen fungerar skidan riktigt skapligt. Epitetet “gammal” kan här möjligen med fördel bytas ut mot “klassisk” istället. 98:an levererar en lättsam upplevelse utan att vare sig briljera eller göra bort sig. Skön på skär med viss retur för att komma från K2. I jämförelse med exempelvis den större brorsan 118 är den faktiskt rent av att anse som aningen poppig. Det blir några kul och aktiva åk. I lite trixigare passager där kvickhet uppskattas går den som allra bäst. Det fanns definitivt skidor med vilka Gästrappet kändes mindre dock… Annex 98 är en bit ifrån riktiga fallhöjdsätare, utan att egentligen lägga nån direkt negativ värdering i detta. Rossignol Soul 7 188<img src="https://www.freeride.se/img/review/original/14231_pic1c.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" />138/108/128 r=18mTestad i: ÅreTestad av: MnORossignols succeskida Soul 7 är en skida som verkligen tar ett stort steg från vad märket har presenterat tidigare. För Rossignols skidkonstruktörer måste det vara en modell som har vållat en hel del förvåning. Första gången de lämnar sitt mångåriga arv av väldämpade och ganska tunga konstruktioner blir det en formidabel succe. Den måste svida en del för de som är måna om Rossignols arv i form av skidkänsla.Vi testade Soul 7 redan förra året och den är oförändrad till i år. Det är lättsamt så det förslår och det svänger rejält med kort skärning och ett spänstigt beteende. Skidan visar tendenser till överstyrning och vill hela tiden ha input. Det är välbalanserat och extremt lättåkt, men det finns inte mycket prestanda att hämta ut. Här gäller det istället att man gillar skidor som känns lätta på snön på bekostnad av stabilitet och trygghet. Den här skidan kommer att vara kanonkul i lite snällare lutningar och natursnö, men det är inget som man i första hand väljer om det ska laddas på över uppkörda partier eller i hårdare, ojämna pister. Det sistnämnda är helgens underlag och i Gästrappet räcker Soulen inte till alls. Det är dock inte med någon skräckinblandning man tar sig ner, utan det blir fortfarande med väldigt liten kraftinsats och med någon form av trivsamhet, men farten måste hållas ner. Isgreppet är inte speciellt bra, men ändå ingen katastrof på något sätt. Det är lätt att förstå varför den här skidan har blivit riktigt populär. Alla är inte superhjältar på berget helt enkelt och för många åkare är det viktigare att ha kul på berget när förhållandena är bra än att kunna köra lite fortare i skrotunderlag. Personligen skulle jag mycket gärna åka runt på den här skidan med en turbindning tex. En mycket trevlig skida för åkare som inte gillar att åka runt med laddhatten på helt enkelt. Atomic Automatic 109 189cm och 182cm<img src="http://www.atomic.com/static/images/productfinder2014/zoom/AA0025334.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" />135-109-125 19,5mTestad i: ÅreTestad av: MnO, MarkusOAtomic Automatic är en skida som numera är väl etablerad och som har funnits på marknaden några år. Den ursprungliga 117mm:s-versionen har efterhand kompletterats med Automatic 102 och 109 och namnet står numera för en modellserie, vilket är en vanlig lösning i många märken. I Åre testar vi Automatic 109 som är en mycket vettig midfat med stor allroundpotential. Utmärkande för modellen är en påfallande kort radie, i alla fall teoretiskt. Det är ovanligt med skidor med radie under 20m i den här breddkategorin och längder upp mot 190cm, men i fallet A109 har 189:an en radie på 19,5m. På pappret i alla fall. I praktiken känns radien några meter längre och den utmärker sig inte som mer svängvillig än andra. Automatic 109 är en av favoriterna under helgen. Den är mycket välbalanserad och uppvisar ett moget beteende även i de prövande förhållandena som rådde vid testtillfället. Den har mycket av lättsamheten i Soul 7 i sig som referens, men det finns ett helt annat tryck i konstruktionen och stabiliteten är flera klasser bättre. Även om radien är kort är inte skidan inte alls överspårig, utan snarare tvärtom. Var man än befinner sig i svängen är det lätt att antingen sätta skäret, släppa ut skidan i sladd eller runda upp i kortsväng. Det gör att A109:an känns otroligt mångsidig för olika typer av åkning och/eller åkstilar. Sweetspoten är riktigt stor, både i tryckfördelning och grad av kraftinlagring. Både åkare som får ner mycket kraft i snön och åkare med lätta fötter kan trivas på den här skidan. Isbettet är godkänt, men den tillhör inte toppskiktet i den grenen. Det ska dock inte tolkas som enbart negativt, eftersom man inte vill ha för mycket grepp när man ska döda fallhöjdsmeter i Alperna exempelvis. För mycket spårvilja då är bara störande och gör att man måste investera ork i att ta sig fram i pister istället för att spara det till offpistlinjer och anmarscher. Atomic 109 kliver fram som en av testflottans bästa skidor, för en åkare som vill ha en välpresterande allroundskida i en breddkategori som känns väldigt vettig för många. Det här borde bli en storsäljare och många som spanar in Soul 7 gör gott i att ta en extra titt på Automatic 109. Samma grundkaraktär, men så mycket mer tryck under huven. Markus O testar skidan i den kortare längden, 182. Den längden upplevs inte som lika lyckad. Den blir lite sprättig och aningen kort på kant. Tryggheten på skär är svårfunnen och även i kortsväng blir det för nervöst. Better är dock väldigt bra. För en lättare och/eller mindre åkare kan den säkert leverera.  Blizzard ZeroG 108<img src="http://gearjunkie.com/images/21049.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" />? - 108 - ?  ?mTestad i: ÅreTestad av: MarkusO, MnO, xJonxBlizzard har på testet med sig årets hemligaste skida. Den är helt svart och är försedd med övertejpade loggor. Enligt personalen i tältet är den inte riktigt klar än vare sig när det gäller de sista konstruktionsdetaljerna, även om skidan sägs ligga nära slutprodukten. Efter lite efterforskningar visar det sig vara den bredaste representanten ur en ny serie kallad ZeroG, vilken lär presenteras lagom till Ispo. Prylfåfäng som man är blir det ju såklart lite extra intressant när det är nästa års protos, oavsett vad det är. ZeroG är en serie turinriktade skidor med midjemåtten 85, 95 och 108mm. Det finns även en W-version av de två smalare, vilket vi förmodar är damvarianter. Gemensamt för serien är en mycket lätt egenvikt, men med stora delar av Blizzards kännetecknande prestanda på nervägen inbakat. Vi testar här som sagt den bredaste modellen, ZeroG(0G) 108. Redan från första sväng ger skidan en speciell upplevelse. Den känns lätt och mycket kolfibertypiskt ettrig i snökontakten men uppvisar, som tur är, inget av det extremt nervösa beteendet som annars är vanligt bland ultralätta skidor. Blizzen är lätt, men inte extremt lätt. Efter något hundratal meter kan man konstatera att bettet är helt vansinnigt bra. Gästrappets hårdare partier blänker i den konstgjorda decembersolen, dvs elljuset, och de flesta skidor är helt omöjligt att få fast i mitten av pisten. Inte med 0G. Den sitter som ett par nyslipade skridskor och viker sig inte en millimeter från det anslagna spåret. Spårsäkerheten i skäret är verkligen hundraprocentig trots riktig blåis bitvis. I sladd är greppet något av en nackdel, men trots bettet är skidan relativt ok att sladda, även om det såklart hookar en del. Betoningen i greppbalansen ligger i framänden, vilket gör att skidan blir lite huggig och drar åt överstyrning på mjukare partier. Här får man betala för isgreppet. Nackdelen med ett så brutalt grepp är att det aldrig blir riktigt avspänt i åkningen. Man får hela tiden koncentrera sig, eftersom skidan bettar och svänger direkt vid minsta antydning till kantning. Trots den aggressiva kantnärvaron känns ändå inte skidan feltrimmad, även om den säkerligen inte är hängd med än nån halvgrad. Ska man använda 0G 108 till mer sorglöst fallhöjdsdödande gör man bäst i att detuna kanterna ordentligt med en hängning på runt 2 grader i botten kanske. Annars är det full attack som gäller eller inget alls. Stabiliteten är som sig bör med lätta skidor inget paradnummer, även om både flexstyvhet och vridstyvhet gör sitt bästa för att skidan ska klara av slag och ojämnheter. Vikt och stabilitet är två parametrar som samverkar i de flesta fall. Det blir en helt annan stabilitetskaraktär i en tung skida. Den klarar sig mer på egen hand, eller vad man ska kalla det, men det blir ordentligt obehagligt när man väl kommer över skidans gräns. En lättare skida är lättare att hantera i slag, eftersom det helt enkelt är mindre massa som ska återföras till ursprungsläget. ZeroG är en spänstig och lätt skida, men det finns ändå mycket Blizzard-DNA med någon form av lite racetonande känsla i botten. Cochise - Scout - ZeroG bildar en intressant trio i 110mm-klassen där åkaren själv kan välja grad av stuns och vikt. Det går inte att säga att den ena är bättre än den andra, utan det handlar snarare om varje åkares egen preferens. ZeroG kan sammanfattas som ytterligare en prestandaskida från Blizzard, om än i ett segment där märket har varit helt osynliga tidigare. Hendryx Funkallistic 182<img src="https://www.freeride.se/img/review/original/13943_pic1c.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" />140/106/134 21mTestad i: ÅreTestad av: MnOSom vanligt är Hendryxtältet knökfullt med folk och skidorna är ständigt utlånade. Det gör att vi inte får någon större möjlighet att åka igenom sortimentet. Men den senaste versionen av Funken letar sig ändock fram till mina pjäxor till slut. Funkallistic har fått en en rejäl översyn av herr Luthman de senaste 2-3 åren och den forna styva tungviktaren är numera enbart en tungviktare och en ordentligt sådan dessutom. Flexet är förvånande mjukt för att vara en Hendryx i 110mm-klassen. Det är inga som helst problem för mig och mina 75kg att kunna trycka igenom skidan (på ett positivt sätt alltså) oavsett om det är i långa eller korta svängar. Den följer villigt med, men det går segt och trögt åt alla håll förutom när man åker i fallinjen. Skidans egenvikt är otroligt hög i jämförelse med i princip allt annat. Efter att ha åkt på mer normala skidor under hela helgen känns Funkallistic som ett par gummitofflor med en tiokilos hantel dittejpad på varje fot. Skidan är tung från början med mycket gummi och dubbla titanallager och till mixen läggs en platta som påminner om gamla klassiska Derbyflex i vikt. Resultatet blir en mycket filtrerad åktur med nära noll snökontakt och en skida som helt och hållet tar sin egen väg genom landskapet. Det är fortfarande åkaren som styr linjevalet i ett mer övergripande sammanhang, men när det gäller att ta några snabba svängar eller riktningsförändringar genom pucklar, slag, isfläckar och liknande är reaktionen så seg att man snart bestämmer sig för att inte bry sig om det det. Farten blir hög, men allt som inte har med fart framåt att göra går i slowmotion. Isgreppet är trots en helt ny polering av kanterna vid utlåningen  inte speciellt imponerande i jämförelse med hur Hendryx skidor brukar prestera. Visst sitter den skapligt, men en skida som är så stor och tung i känslan måste sitta som ett skruvstäd i pisten, annars kan man likagärna köra på något smidigare. I viss mån luras man av det mjuka tip- och tailflexet i inledningen av svängen, vilket gör att man måste tänka sig för lite extra i svängtekniken. Den är påfallande mjuk längs fram och den böjer sig direkt vid input. Därför känns skidan snäll in i sväng och då blir det lätt så att man inte går in med full insats, vilket man var helt tvungen att göra med äldre generationers Funk. Kraften ner i skidan blir lidande och bettet blir obefintligt. Istället gäller det att gå in med fullt driv, trots den initiala mjuka känslan och sen måste man driva den genom svängen med mycket press. Då sitter den, men jag har gång på gång svårt att hitta in i spåret när det blir för hårt och i mer än varannan sväng känns skidan som en tvålkopp på det hårda underlaget. Det är säkert något som man kommer underfund med efterhand, men vid ett kort test förefaller skidan ha en mycket smal sweetspot rörande utförandet av svängen. Då och då hittar jag helt rätt och får då ett rent och knivsuddsexakt skär med en underhållande retur som livar upp den annars tunga upplevelsen. Men 90% av tiden hamnar jag snarare inte alls rätt, utan har svårt att sätta an skäret på ett sätt som får skidan att greppa genom hela svängen. Men idén i modellen framgår. Jag förmodar att Hendryx har prioriterat att få bort det obevekliga spåret och skärsökandet som har varit märkets grund-DNA genom många år och istället plockat in lite sladdvänlighet och t.o.m. lite slarvebarhet i pist. Det sker på bekostnad av den där känslan av obeveklig prestanda som Funken alltid har haft förut. Funkallistic av år 2015 är en skida som kräver en åkare som vet att man gillar mycket tunga och ganska mjuka skidor, även om man har åkt Hendryx under många år. Tidigare ägare av samma modell riskerar att drabbas av en rejält kulturkrock. Beslutet att inkludera en tung platta i en 110mm:s skida med dubbeltitanal ter sig något märkligt. Jag förstår idén att göra det på en fullt ut pistinriktad skida som tex 917 eller de nya GS-maskinerna, men 110mm är trots allt inte BARA en pistskida, även om Hendryx som bekant anser att det viktigaste i alla lägen är skärande svängar på preparerat underlag. Den här Funken kommer att kännas som en bojsten i puder och annan lättare kallsnö. Funkallistic av år 2015 passar den raceskolade åkaren som gillar superdämpade och mycket tunga skidor med höga krav på teknik är Funken ett av få val på marknaden idag. För alla andra gäller rådet “testa innan köp” mer än någonsin. Och tänkt inte ens tanken på att ta med skidan på ens enklare toppturer om du inte tänker gå på tur med mormor. Whitedot Ragnarok Std 190<img src="https://www.skidbutiken.com/storage/shop/items/2885/1200x800/whitedotskis-ragnarok-14-ski.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" />143/120/130 r=37mTestad i: ÅreTestad av: MnO, MarkusO, xJonxTill vår glädje finns Whitedot på plats i Åre och det dessutom med ett digert sortiment av skidor. Det är alltid kul med mindre och i alla fall för dem svenska marknaden relativt nya märken. Whitedot har funnits i nåt tiotal år, men de har inte synts speciellt mycket i Sverige förutom på fötterna på ett fåtal entusiaster. Whitedot är något så ovanligt som ett brittiskt skidmärke, vilket säkert orsakar en och annan skeptisk fundering. Alla vet ju att britter helst dricker öl på pubben istället för att åka skidor. I fallet Whitedot är det dock ett kraftigt felantagande och det här är riktigt bra skidor. Varje modell finns i två varianter i form av standardvarianten i glasfiber och lättviktsvarianten Carbon Lite. Samma geometri och rocker, men andra konstruktioner. Först ut är standardvarianten av Ragnarok, vilket är Fred Syverssens skapelse från början. Till i år har den forna megachargern genomgått en uppmjukning och den är inte alls lika skräckinjagande som tidigare. Det är fortfarande en fallhöjdsdödare av rang med sitt välbalanserade uppträdande. Ragnarok svänger en hel del på kant, trots ganska raka mått. Den är påfallande parallell i alla manövrar och de som vet med sig att de lätt korsar skidorna ska ta sig en titt på den här. Det verkar inte spela någon roll vad man ger skidan för input, oavsett om det är plöstryck, centervikt eller lite baksäte. Den är snäll och väldigt bred i sin sweetspot och accepterar i princip alla typer av svänginitiering utan att protestera det minsta. Dämpningsgraden är väl avvägd och är vare sig död eller överdirekt. Isgreppet och spårviljan imponerar inte i det svåra underlaget, men skidan släpper kontrollerat och parallellt hela tiden. Inte någon gång under teståkten gör skidan något oväntat, utan den följer villigt med och är snäll i sin lugna attityd. I kortsväng är den mycket lättjobbad och ger en sån där lagom retur som vare sig är död eller orsakar kontrollproblem. Hela auran kring skidan andas neutralitet. Fördelen med det är att allting är välbalanserat och lätthanterligt. Nackdelen är att skidan saknar något som man verkligen fastnar för. Här är det medel på det mesta och inga som helst konstigheter, vilket gör att den försvinner i mängden, dock faktiskt på ett positivt sett i många avseenden. Det här är snarare ett verktyg för åkare som bara vill åka och inte fundera speciellt mycket på vad som sitter under fötterna. Rockerkurvan är aningen konservativ med en lite hyvelbänksknäckt tiprocker, ett lågt, nästan nollspann och en aning, aning släpp i tailen, utan att man egentligen kan kalla det för tailrocker. Vi hade önskat en tip med mindre brant avslutningsböj de sista centimetrarna, men det ser å andra sidan ut som det brukar på den här typen av skidor. Det finns en konservativ ådra över hela shapen och då riktar man sig till åkare som vill ha en helt vanlig spets framför en lätt tiprocker helt enkelt, även om det inte riktigt faller testgruppen i smaken. Whitedot Director Carbonlite 191cm<img src="https://www.skidbutiken.com/storage/shop/items/3555/1200x800/whitedotskis-director-CL-14-ski.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" />134-107-124, r=22mTestad i: ÅreTestad av: MnO, MarkusO, xJonxNästa Whitedot som åker ut på en tur är Director i Carbonlite-versionen. Den känns tydligt lättare än Ragnarok i standardversion, men modellen inte så där vulgärt lätt som en del carbonskidor kan vara och det finns ganska mycket tryck i konstruktionen. Director är en mer centerbalanserad skida i jämförelse med den direktionella Ragnarok och den rekommenderade monteringspunkten sitter relativt långt fram bara några centimeter bakom true center. Skidan känns därför väldigt kort för att vara över 190cm och den uppvisar klara drag av överstyrning. Alla i gruppen har svårt att hitta rätt i balansen och det känns som man hamnar lite snett på skärningen på något aningen diffust sätt. Det stämmer liksom bara inte, speciellt i kortsväng och när man ska sätta an skäret. Det krävs alltför stor insats att få skidan att hitta rätt i spåret och man får konstant aktivt leta sig in i skär. Inte kul. Vi flyttar fram bindningen 15mm, vilket ger skidan väldigt mycket bättre balans. Plötsligt blir den harmonisk i kortsväng och lätthanterlig i svängväxlingar. Överstyrningen är nästan helt borta och blir istället ett trivsamt driv in i svängen och det blir mycket lättare att växla mellan skär och sladd. Directorn har relativt bra bett samtidigt som en av de starkare egenskaperna är mycket pop och smidighet i kortsväng på mjukare underlag. Vi summerar Director som en trevlig skida, men konstig balans på den rekommenderade punkten, trots att vi i gruppen är vana vid skidor med balans nära centrum. Whitedot Director Std 191<img src="https://www.skidbutiken.com/storage/shop/items/2594/1200x800/whitedotskis-director-14-ski.jpg" alt="" class="fr-fic fr-dii fr-draggable " data-size="" style="" />134-107-124, r=22mTestad i: ÅreTestad av: MnO, MarkusODet är inte ofta man får testa två olika modeller med identisk geometri, men i olika material, vilket gör att det blir extra intressant att kliva i Directorn i standardversionen efter ett par turer med Carbonlite. Det känns direkt att skidan är lite tyngre och lugnare, redan vid stakningen fram mot liften. Det första intrycket visar sig stämma även i åkning senare. Standardversionen är väldigt snarlik Director Carbonlite, men allt går en smula mer behärskat tillväga. Tyngd och glasfiber istället för lätthet och kol ger såklart en större grad av mognad i alla manövrar, i jämförelse med kolfiber som tillför ettrighet och spänst. Isgreppet är aningen sämre än i den kolfiberstinna brodern, men det är svårt att säga om det beror på kantskärpa eller modellens egentliga egenskaper. Kanterna förefaller vara ganska slöa på testparet och personen i tältet medger att skidorna inte har slipats under helgen när vi testar den här på söndag förmiddag. Skidor som inte slipades mellan testdagarna hade en klar nackdel jämfört med de som slipades varje natt. Vi kan konstatera att Director Std gör precis det vi trodde den skulle göra. Gillar du geometrin i modellen, men föredrar glasfibrig trygghet framför poppig kolfiber väljer du Standardversionen. Vill du ha en så lätt skida som möjligt med nackdelen att en del stabilitet försvinner, kör på Carbonlite.</blockquote>

Verifiering

Svara på tråd

Artiklar

Tjänster

Information

Svara på tråd

Artiklar

Tjänster

Följ oss

Information