Pillard sa:
När man snackar både gotama och watea 101 så har man väl egentligen lämnat allmountainskidorna för en stund sen?
Det beror helt på vem som frågar egentligen. I Intersports reklamutskick och liknande sammanhang kallas ju ofta 75mm:s något breddade pistskidor för allmountain. Uttrycket är därför ofta förknippat med den typen av skidor, även om det kan tyckas vara opassande. Då pratar vi skidor som ska passa den breda massan när dom köper ett par "slalomskidor" som sen används till okomplicerad sportlovsåkning utan några som helst utrustningskrav egentligen. En sådan åkare kan kliva i vilket skit som helst ur godtycklig mainstreamhylla och så länge dekoren på skidorna är hyfsat modern så är åkaren nöjd efter någon halvdags inåkning. Skidan ska gå att använda till "allt", men med det menas inte allt med den allmänt gällande definitionen här på freeride, utan allt som kan komma ivägen för en sportlovsresenär. Det innebär att skidan ska ge ett tryggt grepp i lågfart på småisig konstsnö, vara hanterbar i pjäxdjupt morgonfluff i kanten på Gustavbacken och inte skära fast när det slaskar till lite på fredagen när "vädret var soligt och underbart i fjällen".
Frågar du en sådan åkare har vi lämnat allmountainskidorna för länge sen, ja.
När vi pratar termer som allround eller allmountain, eller kanske "everyday" som är ett uttryck som jag själv tycker är bättre, bland lite mer seriösa åkare är saken en helt annan. En skida i 80mm-klassen är snarare en skida med ett väldigt smalt användningsområde. Personligen kommer jag på rak arm inte på något annat användningsområde än att ha den som ren utlåningsskida till kompisar utan utrustning. Det finns skidor som gör allt så mycket bättre än en sådan skida. Pratar vi allroundskidor för den typen av åkare som är representerade på Freeride är Gotama och Watea 101 definitionen för just en allroundskida.
Jag måste säga att jag faktiskt föredrar den typen av skidor även under dagar där piståkningen står i fokus, iaf när det gäller pister i anläggningar av alpstorlek. Den extra bredden ger en kraftfull och trygg känsla och skidan hanterar ojämnheter i underlaget (alla pistmaskinsförare i alperna verkar ju supa på jobbet) bättre än en smalare skida. Är det sen lite mjukt eller slaskigt är ju en 100mm:are överlägsen när det ska begås folkmord på fallhöjdsmeter. Ska jag enbart åka pist någon enstaka dag när bummartristessen är för stor och isfläckarna syns från månen tar jag hellre ett par GS-racers, det ska väl medges, men det förutsätter i så fall att jag inte har någon som helst intresse av att åka utanför pisten den dagen och det har man ju alltid. Nu pratar jag om alpterräng dock. I Sverige blir det ju många dagar med enbart pist utan någon tanke på något annat. Men iom att inläggsförfattarens far också skulle åka i alperna får ju valet anpassas därefter. Det är knappast tredje-sista-åket i Romme som blir guldgravyren i minnet när säsongen ska summeras framåt vårkanten.
Hittills har jag på kanske 500 åkdagar i alperna aldrig haft en bra dag med pistskidor under fötterna. De fåtal dagar jag har valt att åka upp på berget med pistskidor har alltid slutat med en olustig känsla i magen av att "om jag skulle hitta en skuggsida nu med bra snö så kommer jag att gråta mig till sömns". Nej, jag åker då mycket hellre med ett par GS-inspirerade pistinriktade midfats som Mantra, Tanker eller liknande. Då tar man sig åtminstone fram om man hittar bra snö någonstans.
I fallet farsan som inlägget handlar om skulle jag inte gå riktigt så brett som Gotama eller Watea dock. Grannen Mantra och lillebrorsan Watea 94 räcker väl till i bredd.
?
