FF
Aktiv medlem
TR 13/5-07 Les Courtes (3856möh) NNE
Flåsandes kämpar jag och pernilla oss uppför Mt Blanc du Taculs nordsida. Vi har precis passerat 4000m när vi möter en soloåkande skidåkare. Figuren som är på väg emot oss har ordentlig kulmage, verkar vara runt 55 och åker som om pjäxorna vore ihopklistrade. Vi tar tillfället i akt att få hämta andan lite och stannar för att prata med mannen. Han säger att detta är hans första skidåk för säsongen (!) och att snön är bra att åka på. Vidare berättar han att han var aktiv i området på sjuttiotalet och numera gillar god mat. Allt medan han klappar sig stolt om magen. Med aktiv, visar det sig att han menar aktiv som brantåkare. Han berättar att var den första att åka skidor nedför nordsidan av Aiguille Verte via Couturier-couloiren, Nord-nord-östsidan på Les Courtes med mera. Sedan far han iväg och jag och Pernilla fortsätter uppåt.
"Normalrutten" NNE på Les Courtes åktes för första gången av Serge Cachat-Rosset 1971.
Den stora Argentiereglaciären ramas in av stora toppar i alla riktningar. Ena sidan av dalen kantas bland annat av den majestätiska Aiguille d'Argentiere, men dalen är ändå helt dominerad av de enorma nordsidor som störtar rakt ned i glaciären på motsatta sidan. Les Courtes är en av de toppar som utgör dessa nordsidor. Ur ett skidåkarperspektiv är det mer eller mindre ett optimalt åk; Långt, stort och ihållande brant. Turen är 1300m uppför totalt varav 800m i 48 graders genomsnittslutning.
Jag hade haft ögonen på den här turen ett bra tag. Det visade sig att David hade samma mål i siktet. Vi bestämmer oss för att ge det ett försök tillsammans, denna sista dag morgonkabinen för skidalpinister är öppen för säsongen. Vädret har varit ganska växlande ett tag men nu verkar det som vi ska få en lucka. Det hade klarnat upp på eftermiddagen dagen innan och varit klart under natten. Vi vaknar upp till en helt klar och sval morgon när vi sätter oss på 0755-bussen i riktning Grands Montets. Dock blåser det mycket högt uppe och vi är lite oroliga att compagnie du montblancs information för en gångs skull stämmer. Det står nämligen på websidan att berget är stängt pga vind. Det visar sig att infon som vanligt var fel och vi möter upp Steph och Steve vid kabinen och åker upp.
Les Courtes är den högre toppen. NNE-couloiren är den uppenbara stora rännan vänster om toppen.
Det ser ut att bli en toppendag! Det är dock sagt att vädret ska slå om någon gång under dagen.
Vi skråar högt medans vi håller ett vakande getöga upp mot bergen ifall nåt skulle ramla ner. (Det är inget ufo, utan min fingertopp uppe i hörnet, just det ja)
Nere på glaciären är det kraftig vind och kallt. Snön är riktigt hård och jag börjar undra om den kommer vara såhär hård uppe på bergssidan också. "Konen" till höger i bild är botten av rännan och här gör jag turens blunder. Eftersom snön är pisshård och jag går på ett par rangliga trekkers är jag inte så sugen på att huda uppför så brant, utan gräver ner hudarna och trekkersen och tar på mig stegjärnen. Funkar jättebra sisådär 50m, tills snön plötsligt blir mjuk och jag blir tvungen att göra ett eget spår upp till bergschrunden medans jag sjunker ner till knäna, alternativt höften. De andra hudar glatt på och vi möts till slut ovanför sprickan.
Ovanför bergschrunden är det även dax för de andra att sätta skidorna på ryggen, stegjärnen på fötterna, fatta yxona och börja kötta uppför.
Hugg hugg - Spark spak. Hugg hugg - Spark spark. Rytmen blir efter ett tag som meditation med lite avbrott då och då för att kolla utsikten. Vi gick mestadels i ett litet dike som bildats av snö som sluffat nedför berget.
Eftersom bilderna på nedfarten är lite tråkiga, som synes längre ned, kastar jag med den här bilden och så kan man ju föreställa sig skidåkaren
Fin utsikt över till motsatta sidan av dalen. Aiguille d'Argentieres sydsida med dess Y-couloir till vänster och Tour Noir till höger.
Halvvägs upp sisådär.
När vi börjar närma oss toppen slår vädret hastigt om. Tempraturen sjunker snabbt, himlen blir overcast och hotfulla moln väller över närliggande toppar.
Vi väljer att stanna med ca 100m kvar till toppen. De kallare tempraturerna börjar redan bilda en lätt skare på snön och det vora ganska skönt att slippa åka i dimma. Det går ändå inte att åka från toppen då det är is de sista 50m.
Skönt att sätta fast sig lite när det är dax att mecka av stegjärn, på med skidor osv. Det är varken en bra ide att ramla, eller tappa något man behöver här.
Skidorna tjongade i utan att krångla
Det är lustigt hur snabbt snöförhållanden kan ändras. Vad som var puder på morgonen har under loppet av några timmar blivit till extremt klistrigt puderslask med lite skare på. Mixa denna underliga snöblandning med en gnutta totalt flatljus och en nypa trötthet efter en ganska lång tur och du får ett rätt obehagligt före. Steph får äran(?) att lägga de första telemarkssvängarna.
David visar prov på hur man trotsar gravitationen och hoppar ännu en gång runt skidorna
Sista tredjedelen var snön ganska mycket bättre. Dock fortfarande brant och flatljus.
Att vända strax innan toppen verkar varit rätt beslut.
En sista tillbakablick och så...
... är det dax att ansluta till "pisten". På framsidan vid mittstationen kvittar fåglarna, det doftar sommar om gräset, fukten och skiten. Sista turen för säsongen är slut och nu är det fan dax att ställa skidorna på hyllan.
Pust, vad långt det blev. Om det är någon som orkat läsa såhär långt passar jag på att önska en glad sommar!
"Normalrutten" NNE på Les Courtes åktes för första gången av Serge Cachat-Rosset 1971.
Den stora Argentiereglaciären ramas in av stora toppar i alla riktningar. Ena sidan av dalen kantas bland annat av den majestätiska Aiguille d'Argentiere, men dalen är ändå helt dominerad av de enorma nordsidor som störtar rakt ned i glaciären på motsatta sidan. Les Courtes är en av de toppar som utgör dessa nordsidor. Ur ett skidåkarperspektiv är det mer eller mindre ett optimalt åk; Långt, stort och ihållande brant. Turen är 1300m uppför totalt varav 800m i 48 graders genomsnittslutning.
Jag hade haft ögonen på den här turen ett bra tag. Det visade sig att David hade samma mål i siktet. Vi bestämmer oss för att ge det ett försök tillsammans, denna sista dag morgonkabinen för skidalpinister är öppen för säsongen. Vädret har varit ganska växlande ett tag men nu verkar det som vi ska få en lucka. Det hade klarnat upp på eftermiddagen dagen innan och varit klart under natten. Vi vaknar upp till en helt klar och sval morgon när vi sätter oss på 0755-bussen i riktning Grands Montets. Dock blåser det mycket högt uppe och vi är lite oroliga att compagnie du montblancs information för en gångs skull stämmer. Det står nämligen på websidan att berget är stängt pga vind. Det visar sig att infon som vanligt var fel och vi möter upp Steph och Steve vid kabinen och åker upp.
Les Courtes är den högre toppen. NNE-couloiren är den uppenbara stora rännan vänster om toppen.
Det ser ut att bli en toppendag! Det är dock sagt att vädret ska slå om någon gång under dagen.
Vi skråar högt medans vi håller ett vakande getöga upp mot bergen ifall nåt skulle ramla ner. (Det är inget ufo, utan min fingertopp uppe i hörnet, just det ja)
Nere på glaciären är det kraftig vind och kallt. Snön är riktigt hård och jag börjar undra om den kommer vara såhär hård uppe på bergssidan också. "Konen" till höger i bild är botten av rännan och här gör jag turens blunder. Eftersom snön är pisshård och jag går på ett par rangliga trekkers är jag inte så sugen på att huda uppför så brant, utan gräver ner hudarna och trekkersen och tar på mig stegjärnen. Funkar jättebra sisådär 50m, tills snön plötsligt blir mjuk och jag blir tvungen att göra ett eget spår upp till bergschrunden medans jag sjunker ner till knäna, alternativt höften. De andra hudar glatt på och vi möts till slut ovanför sprickan.
Ovanför bergschrunden är det även dax för de andra att sätta skidorna på ryggen, stegjärnen på fötterna, fatta yxona och börja kötta uppför.
Hugg hugg - Spark spak. Hugg hugg - Spark spark. Rytmen blir efter ett tag som meditation med lite avbrott då och då för att kolla utsikten. Vi gick mestadels i ett litet dike som bildats av snö som sluffat nedför berget.
Eftersom bilderna på nedfarten är lite tråkiga, som synes längre ned, kastar jag med den här bilden och så kan man ju föreställa sig skidåkaren
Fin utsikt över till motsatta sidan av dalen. Aiguille d'Argentieres sydsida med dess Y-couloir till vänster och Tour Noir till höger.
Halvvägs upp sisådär.
När vi börjar närma oss toppen slår vädret hastigt om. Tempraturen sjunker snabbt, himlen blir overcast och hotfulla moln väller över närliggande toppar.
Vi väljer att stanna med ca 100m kvar till toppen. De kallare tempraturerna börjar redan bilda en lätt skare på snön och det vora ganska skönt att slippa åka i dimma. Det går ändå inte att åka från toppen då det är is de sista 50m.
Skönt att sätta fast sig lite när det är dax att mecka av stegjärn, på med skidor osv. Det är varken en bra ide att ramla, eller tappa något man behöver här.
Skidorna tjongade i utan att krångla
Det är lustigt hur snabbt snöförhållanden kan ändras. Vad som var puder på morgonen har under loppet av några timmar blivit till extremt klistrigt puderslask med lite skare på. Mixa denna underliga snöblandning med en gnutta totalt flatljus och en nypa trötthet efter en ganska lång tur och du får ett rätt obehagligt före. Steph får äran(?) att lägga de första telemarkssvängarna.
David visar prov på hur man trotsar gravitationen och hoppar ännu en gång runt skidorna
Sista tredjedelen var snön ganska mycket bättre. Dock fortfarande brant och flatljus.
Att vända strax innan toppen verkar varit rätt beslut.
En sista tillbakablick och så...
... är det dax att ansluta till "pisten". På framsidan vid mittstationen kvittar fåglarna, det doftar sommar om gräset, fukten och skiten. Sista turen för säsongen är slut och nu är det fan dax att ställa skidorna på hyllan.
Pust, vad långt det blev. Om det är någon som orkat läsa såhär långt passar jag på att önska en glad sommar!
Senast ändrad: