Först och främst: mycket fin krönika.
Vidare till forumtråden.
Jag förstår dig, man måste ju inte hålla på att utvecklas i precis allt man gör. Det känns väl nästan som en samtidssjukdom stundtals att man vill äta bättre, motionera mer, jobba mer effektivt, se bättre tv-serier, sortera strumporna smartare i tvätten osv... skönt att bara göra visa grejer och ha d gött
Håller verkligen med dig, jag kan få fullständigt frispel på polare som snackar om att de vill göra något (typ testa en ny sport, lära sig ett språk/instrument) etc, för att i nästa sekund sucka "men jag kommer inte bli bra på det så det är inte lönt". Det spelar väl ingen roll hur bra du gör något om det är kul och får dig att må bra?! Åka längd måste inte vara synonymt med Vasaloppet osv. osv.
Det är därför jag själv är 100% prestigelös när jag åker snowboard – ett decennie senare trivs jag fortfarande bäst i samma blåa pister, och lägger min energi på att utvecklas i skidåkningen istället, eftersom jag är knäpp nog att försöka utbilda mig till instruktör.
Vilket leder mig in på nästa tankebana – som redan berörts lite högre upp i tråden. Det kan vara värt att ta en lektion eller fem även som vuxen/inte nybörjare, kanske inte med syfte att åka fortare/brantare/whatever, utan för att förlänga ditt skidåkarliv.
Exempel: Min mamma, 63 år. Ett av alla ihärdiga päron som släpat med sig barnen till fjällen och på något magiskt vis fått dem (åtminstone jag, brorsan ogillar kyla så han är lite av ett hopplöst fall) att både lära sig plogsväng och att älska snö trots ganska bristande egen åkteknik. När jag väl kunde ploga blev jag överlämnad till skidskolan, men iallafall.
Mamma älskar att åka skidor, men har inte tagit en lektion i hela sitt liv, och har dessutom ganska taskiga knän. Det fina med kråksången är att hon, allteftersom jag själv blivit bättre på att åka, också utvecklats, eftersom jag numera kan ge tips och idéer på hur hon ska göra för att åka så "energisnålt" och tryggt som möjligt när hon blir rädd, och i övrigt få en vettig utgångsposition och känna att hon har kontroll på saker och ting. Lyckan hos en sextioplussare som lärt sig carva i blåa backar är inte att underskatta. Hon har inget intresse av att lära sig åka i terräng som är svårare än den hon vanligtvis vistas i, men eftersom hon fortsätter få bättre och bättre teknik orkar hon åka mer. Samtidigt har i princip alla hennes jämnåriga vänner slutat åka eftersom deras kroppar inte orkar. Känner att jag yrar iväg lite här, men poängen är iallafall att det kan vara värt att ta lektioner även utan ett tydligt utvecklingsmål. Ibland kan man utvecklas i sidled istället för uppåt eller framåt, liksom. Ger det mening?
www.freeride.se
, också borde spendera tid med skidlärare.
