->> MnO&Co:s Skidtest 2020 -<<

[MnO]

Det var några år sen sist nu, men jag/vi har författat ett ganska stort antal skidtest genom åren baserat på våra erfarenheter på skidtestarhelger i Sälen, Åre, Trysil, Vemdalen och Hemsedal på försäsongen i Skandinavien. De omdömen man kommer fram till där är därmed i första hand pistegenskaper, även om det definitivt går att ana egenskaper i mjukare snö. Kritiken har alltid varit tydlig från vissa håll om orimligheten i att testa breda skidor i den typen av underlag. Jag har aldrig hållit med fullt ut, eftersom jag tycker att man visst kan få sig en ganska bra bild av grundkaraktären på en skida även i försäsongsförhållanden. Det räcker ofta med någon sväng i något mjukt parti för att känna hur skidan reagerar på input i ett planande läge tex. Jag kan konstatera att jag hittills aldrig har blivit överraskad av puder/mjuksnöegenskaper senare efter ett test en försäsongshelg. Jag tycker personligen att testen ger en mycket användbar information. Även det faktum att väldigt få faktiskt äger det som klassas som rena puderskidor är också något som kan användas till försäsongstesters fördel. Det handlar om puderprioriterade skidor, inte rena puderverktyg för de allra flesta av oss.

Vi trots detta alltid noterat kritiken och svaret har alltid varit att vi har utnyttjat den enda chansen vi har att testa nya skidor och gjort det bästa av situationen. Alternativen har helt enkelt varit att testa skidor på försäsong och skriva om det, eller att inte testa skidor alls. Tills nu. I år har vi istället gjort det vi har velat göra väldigt länge. Vi drog ner till Alperna och körde ett test där istället. Det blir därmed ett riktigt test av friåkningsskidor i alpterräng med snöförhållanden som varierade mellan perfekt orört puder, uppkörda slänter, vindpack, en aning skare på nån frusen solsida, fast pistunderlag, någorlunda hård pist, mjuk nypistad natursnö och en aning slaskig eftermiddagssnö. Med andra ord ett i princip perfekt testområde, med undantag för att det inte fanns någon som helst isunderlag att tillgå. Trist. Men vi fick försöka bortse från det och testa ändå.

Att testa skidor i Alperna visade sig inte bara ge fördelar dock. En tydlig nackdel med större berg och åk utanför pisterna är att man inte hinner med alls lika många skidor som när man varvar 3-4 åk i en Åre- eller Sälenpist med varje par. Å andra sidan får man en betydligt mer nyanserad bild av varje skida. Vi var bara två personer dessutom och hade bara tillgång till skidorna under några dagar. Därför innehåller testet färre skidor än vanligt, men å andra sidan mer detaljer.

Tyvärr sammanföll testet med en skadedrabbad säsong för oss två åkare. Jag var tillbaka för första gången på snö efter en mycket kraftig stukning efter en krasch i december och Jon var relativt nyopererad i ena axeln efter en tids strul. Med andra ord var vi en duo som fick ta det påtagligt lugnt för att undvika oönskad närkontakt med underlaget. Luftfärder undveks helt. Det handlade därmed inte om någon spektakulär åkning, utan snarare om riktig feel-good-avspänd alpcruising med några brantare inslag. En väldigt behaglig serie dagar helt enkelt.

Trenden på marknaden de senaste säsongerna har varit att vikten på skidorna får allt större betydelse. För fem år sedan och bakåt i tiden var en skida lätt, mellan eller tung och det fick man reda på genom att lyfta på skidan eller lyssna på rykten. Mer än så brydde man sig inte och det var knappt någon tillverkare som angav vikt förutom på topptursutrustning. Idag är vikten på skidan en parameter som är lika viktig som sidoskärningen eller radien, eller till och med viktigare för en del. Marknaden är numera ganska mogen när det gäller skärning och rockerkurvor och få skidor sticker ut ordentligt där. Det är hybridspann som dominerar totalt och det är ovanligt med skidor som hamnar utanför radiespannet 18-24m. Däremot spretar marknaden numera en hel del när det gäller konstruktioner. I jakt på lätta skidor som ändå presterar vettigt på fast underlag har experimentlustan kommit igång igen hos tillverkarna. Kolfiber används på bred front men hur mycket och tillsammans med vad varierar. Det är påtagligt många märken som skanderar att just de har hittat den heliga formulan för låg vikt och hög åkprestanda. För oss som testare är det dock tydligt att det, trots mirakelcarbon och exotiska superlätta träslag, finns en mycket tydlig undre gräns för när friåkningsskidor blir för lätta att prestera ok. I alla fall med dagens teknik. Är det någonstans det finns utrymme för stor förbättring så är det i egenskaperna hos riktigt lätta skidor. Även om vissa tillverkare lyckas bygga in en acceptabel vibrationsdämpning i lätta konstruktioner innebär vikten i sig att de ultralätta skidorna blir mycket svårkontrollerade speciellt i ojämn snökvalitet. Tilläggas bör att den gränsen är markant olika beroende på den enskilde åkarens teknik, ambition och kanske framförallt krav på utförsprestanda. Det är onekligen otroligt behagligt att gå på topptur med lätta grejor, i alla fall på uppvägen, men de allra flesta gör bäst i att undvika de allra lättaste modellerna om man inte vill ha fullständigt kolfiberskrammel på vägen ner.

Många har genom åren framhävt vikten av att se hur teståkarna åker i praktiken. Av den anledningen har vi i år filmat lite under testet och klippt ihop en enkel video från testdagarna. Notera att vi inte hade möjlighet att göra regelrätta videorecensioner. Det är otroligt svårt att som teståkare hinna med att göra kvalitetsvideos och samtidigt hinna åka tillräckligt med skidor under en testhelg.

Teståkare:

Martin Ottosson
Freeridealias: MnO
Ålder: 41
Vikt: 80 kg
Längd: 180 cm

Testledare genom alla år och författare till inlägget. Även initiativtagare till Opinionprojektet här på Freeride. För många år sedan säsongare under ett par vintrar i Österrike och Schweiz. Därefter har jobb och standardliv tagit över, men en fot har alltid hållits kvar i bergen. Jag snittar runt 30 åkdagar per år när facit granskas, men ambitionen är alltid mer än så. Åkningen sker mestadels i Sverige och Norge, men nån tur till Alperna brukar det bli varje år också. Med ökad ålder och minskad hållbarhet för dumheter åker jag numera med en viss säkerhetsmarginal och med ett antal krascher i historieboken undviker jag helst att gå nära gränsen till haveri. Åkningen får gärna vara av typen att ett fall inte innebär döden och upplevelsen av snön och bergen är viktigare än gradantalet och höjden på droppen. Är förhållandena rätt kan jag dock fortfarande stå på ganska ordentligt både i och utanför pisten och jag får ner relativt mycket kraft ner i underlaget. Gillar skidor som är i den mjukare änden av flexskalan med mycket underlagsfeedback och gärna med ganska mycket skärning.

Testvinnnare enligt MnO: Dött lopp mellan Atomic Bent Chetler 120 och Line Pescado.

Jon Ramstedt
Freeridealias: xJONx
Ålder: 37
Vikt: 73 kg
Längd 179 cm

Jon är en inbiten skidåkare som har spenderat de senaste 20 åren med en mycket tydlig livsinriktning. Att maximera antalet åkdagar och kvaliteten på dessa. Var en äkta blådåre länge, men till och med kryss-Jon har de senaste säsongerna fått känna på att åren i alla fall i viss mån har tagit ut sin rätt med nån knäskada här och en dålig axel där. Det har inte satt några större käppar i hjulen dock och Jon åker fortfarande stort och snabbt om än numera med en något större mått av eftertänksamhet. Har oräkneliga säsonger i benen och har alltid skidkalendern utstakad för framtiden med diverse projekt. Jon åker med en självskolad effektiv och ståsäker teknik. Tyngdpunkten är låg, kantningsvinklarna höga och kraftleveransen ner i underlaget bastant. Jon får skidor som MnO upplever som tvålkoppar att plötsligt hitta spåret . Han har lugnat ner sig en aning i linjeval de senaste vintrarna, men bara axeln läker som den ska så kan vi nog räkna med att han letar tekniska vägar ner för de branta delarna av berget igen. Jon gillar trygga och stabila skidor, dock inte med alltför mycket avkall på manöverbarhet. Skidorna får gärna vara ganska symmetriska och både monteringspunkt och kärnbalans ska läggas några få centimeter bakom tc om Jon får bestämma. Även kräsen som få när det gäller pjäxor och ses allt som oftast sittandes med en innersko och distansmaterial i soffan kvällstid.

Testvinnare enligt xJONx: Völkl Revolt

 

[MnO]

Ogso Corbets 187cm (142-112-127, r=19m, 1550 gram)

Jag inleder testdagen med att gå runt en sväng och spana in vilka märken som finns. Det var planen i alla fall. Jag kommer inte längre än till första tältet innan jag får syn på en riktigt udda skapelse med en rocker som syns från månen. Ogso Skis står det på kepsen på den peppiga österrikiska representanten som genast bjuder på någon slags alpvariant av den klassiska kexchokladen. Jag är i vanlig ordning inte svårmutad utan avbryter min nyss påbörjade orienteringspromenad och byter in körkortet mot ett par svarta Corbets med en helt vansinnigt rejäl rockerkurva. Nu jeflar ska det rockas, som finnarna säger på Ålandsfärjan.

Ogso är ett ganska nytt märke att synas på marknaden, även om de har existerat i ett antal år i mer tysthet. Shapern bakom märket är den gamla dängaren Stephane Radiguet som tidigare var den karaktärsfulle skidbyggaren från märket Zag. Zag Skis har inte gjort något större väsen av sig på länge, men de hade en storhetstid för kanske 10-15 år sedan i aspekten att vara omtalade, men sen har det tystnat. Zag som var tidigt ute med offpistskidor med tiprocker och mycket skärning. På den tiden var det även kombinerat med tämligen begränsat med dämpning. Märket har genom åren mognat och deras nuvarande skapelser är mer generiska och sticker inte ut speciellt mycket. Stephane som var mannen bakom Zags shaper kom av okänd anledning i konflikt med ägarna av Zag och lämnade märket för en tid sedan. Han flyttade därefter över (eller grundade kanske?) till Ogso för 3-4 år sedan och märket börjar så smått ta för sig av uppmärksamheten, även om det är i begränsat omfång än så länge i Sverige. Sin vana trogen är herr Radiquet inte speciellt blygsam i sitt skidbyggande. Ogso idag känns som Zag när de basunerade ut sin närvaro en gång i tiden. Det är gott om uttalande om att alla andra har fel och att bara Ogso förstår hur man egentligen ska bygga skidor. Det ska vi snart tar reda på, men det står omedelbart klart att några skidor i deras line-up verkligen sticker ut jämfört med marknaden idag.

Först ut på test ur Ogso-tältet blir turinriktade modellen Corbets i längden 187cm. Det är en ultralätt 112-mm:are upplyser representanten mig och när jag tar skidorna från stället känns den helt osannolikt lätt, speciellt i kombination med den Marker Alpinist som testparet är monterade med. Rockern är riktigt massiv i fronten. Då menar jag alltså RIKTIGT massiv och det är ingen slump att jag använder versaler. Sluthöjden på tiprockern påminner om första generationens DPS 112 RP, men med skillnaden att rockerkurvan nu går hela vägen in till tådelen av bindningen. Jag har i ärlighetens namn aldrig sett ett par så rockade skidor om jag undantar par som har böjts till “manuellt” i landningar i diken och diverse skravel. Corbets kommer förmodligen att åkas ut till att bli fullrockad när skidan är inåkt eftersom de flesta skidor ger sig en aning spannmässigt efter inåkning. Tailrockern är inte fullt lika hög, men det är ändå även här en tämligen rejäl rocker som går hela vägen in till hälen. Den platta ytan under foten är begränsad till i princip bindningens längd. Vi har alltså en bananrocker snäppet värre än gammalt gott mått och en extremt lätt vikt.

Flexet är mer normalt och kan vare sig klassas som mjukt eller hårt, utan det är snarare ungefär medel. Kärnprofilen är också relativt standard. Jag har åkt på lätta skidor förut och jag har åkt på ordentligt fullrockade skidor förut, om än inte riktigt i den här kalibern i den aspekten. Men jag har aldrig testat någon skida som förenar dessa två element. Kan det verkligen gå att åka på något sånt här? Well… det beror på vem man frågar skulle jag säga. Den första skrån i återfrusen vårsnö som var mjuk igår eftermiddag, men är desto hårdare nu på morgonkvisten blir en brutal påminnelse om den viktgräns jag nämde ovan. Parametrar som en oförlåtande pinbindning, en superkrispig snökontakt och ett isbett som lyser helt med sin frånvaro samarbetar för att ge mig en nästintill skräckfylld upplevelse när jag som första manöver med skidorna sätter fart längs ett uppkört skråspår. Den vägen har jag innan tagit utan att ens fundera över lämpligheten samtliga dagar på plats innan testet. Jag tvingas med lätt panik i sinnet försöka tvärställa och få ner farten. Det skramlar, lever runt, hoppar, fladdrar och far helt utan ordning åt alla håll så fort farten ökar det minsta. Med lägre fart går det att ta sig fram utan dödsångest, men det gäller att hela tiden aktivt hålla ner farten för lägger det iväg är sladdgreppet väldigt begränsat och det tar tid att få stopp om man skulle behöva det. I uppkörd, men mjukare snö går det bättre, men det är fortfarande en ordentligt utmaning att behålla någon form av heder. Det är sannerligen ingen skida man åker under liften en vecka efter snöfall om syftet är att skaffa sig ett bra läge med damerna inför after-skin. Minsta slag får skidan att lämna sitt spår och när jag kör på nån liten isklump under snön som jag knappt märkte åken innan klangar det till så att man tror att det är ett betongfundament som har gömts under snön. Nej, med den här skidan gäller det att leta upp jämn och/eller orörd snö. Det är inga problem för dagen och jag hittar en orörd slänt där Ogson får gå med mer fria tyglar. Plötsligt är oron som bortblåst och här förstår jag tanken bakom skidan. Den direkta och hårda snökontakten ger här en oerhörd underhållande feedback och man känner minsta strukturförändring i snön. Från mjukt fluff och över ett krön till lite lätt vågig en aning vindpåverkad frasig kallsnö och skidan talar direkt om att snön har förändrat sig. Gillar du att känna minsta detalj av ett orört, mjukt underlag kan du förmodligen inte hitta en mer lämplig skida. Corbets är också svängvillig och den kraftiga rockern gör att den har en servostyrning som inte aldrig återfinns hos skidor med spann. Lär därtill en extremt låg vikt och det blir egenskaper som tillsammans gör skidan reptilsnabb vid riktningsförändringar. Jag kan inte undgå att tro att den här skidan sannolikt är mycket underhållande i åkning i perfekt puder i skog, något som dock inte testas den här gången. För en stund blir vi bästa kompisar, jag och Ogso Corbets och jag får några av mitt livs bästa mest närvarofyllda pudersvängar. Jag väcks dock snabbt ur den tillfälliga euforin av att jag korsar ett gårdagsspår som har blivit aningen hårt. Väckarklockan är aggressiv och omedelbar när den ena skidan slås ur sitt tänkta spår och jag lyckas med en paradräddning värdig en finalist VM i artistisk balett reda ut situationen med ett sidleds brysselsteg. Med andan i halsen slipper jag undan en ordentlig dos pulverschnee som andrafrukost.

Jon blir intresserad av den karaktärsfulle fransosen efter min inlevelsefulla berättelse i liften på väg upp igen. Han är definitivt den mest drivne åkaren av oss båda och har ett större mod generellt sett. Han tar över skidan och släpper iväg den nedöver. Även han får jobba betänkligt i den uppspårade inledningen av åket, men han kan med sin bättre teknik på ett annat sätt hålla i knäna och gasa på. Trots detta ser man omedelbart att han får ta det tydligt lugnare än vanligt. Även han håller med om att skidan lever upp direkt när man kommer ut i ospårad snö, men Jon har aldrig varit något fan av direkt snökontakt och är det inte den här gången heller. För Jons del vore den enda anledningen att välja den här skidan att den är otroligt lätt, men samtidigt har en shape som är en riktig fatski. Prioriterar man lätt vikt på uppvägen och accepterar en fladdrigare upplevelse på vägen ner är Ogson en av de lättaste skidorna på marknaden med den här kombinationen av kraftig rocker och väl tilltagen midjebredd. Den är en god kontrast till alla konservativa turskidor där det på sin höjd rör sig om en gnutta tiprocker som läggs till en traditionell shape.

Skidan testas även en sväng i pisterna när det ännu är jämnt och välpreparerat på morgonkvisten. Där går Ogsos Corbets helt ok och den klarar faktiskt betyg godkänt främst för att den INTE har något isgrepp att tala om. En så här odämpad och lätt skida ska helt enkelt inte ha ett bra bett. Då blir det svårkontrollerat och huggigt på fast underlag. Det går ändå inte att hantera ett bra sladdgrepp när det blir hårt och slagigt om man inte har någon dämpning som hanterar de vibrationer som då uppstår. Så Ogso har gjort helt rätt här när de har tagit ner vridstyvheten. Kortsvängar går som väntat lätt och smidigt och skidan är poppig, lätt och alert som inget annat vi har testat i breddklassen. Men det gäller att inte lägga för mycket tryck på skidan utan det krävs lätta fötter och koncentration för att hela tiden parera om det dyker upp ojämnheter.

Sammanfattat gillar vi skidan trots de uppenbara svagheterna. Det är kul att se att Ogso vågar ta ut svängarna och ta fram en skida som kombinerar extremt lätt vikt med kanske marknadens kraftigaste rocker. I tider av alldeles för mycket likformighet sticker en sån här skida ut och skapar sin egen karaktär. Konservatismen är utbredd i branschen i övrigt nu för tiden, men just när det gäller topptursskidor är den i det närmaste allsmäktig med några få undantag. Det här är förmodligen den bästa skida som finns för turande när det är djup nysnö om du vill ha något riktigt lätt och brett på fötterna. Åker man enbart lätt och fluffig nysnö kommer den här skidan att ge dig svårslagna upplevelser av att nästan sväva ner genom terrängen. Om du däremot gör toppturer i Sverige eller några veckor efter snöfall och förväntar dig blandat underlag rekommenderar vi att du kliver upp några hundra gram i vikt. Minst. Men får du chansen att testa den här skidan på mjukt underlag ska du definitivt inte tacka nej. Friskt vågat, mycket vunnet Ogso, blir slutordet.

 

[MnO]

Ogso Spencer 187cm (142-112-127, r=19m, 2250 gram)

Efter den karaktärsfulla åkturen med Corbets får Ogso en ny chans. Det var kanske inte planen, men fransoserna har fått upp vårt intresse med deras vågade syn på skidbyggande. Nästa skida i stället heter Spencer. Det är exakt samma shape som Corbets, men nu i en glasfiberdominerad konstruktion och med en mer normal träkärna i aspekten vikt. Skidan har samma extrema rockerprofil med en platt sektion i botten och en även här då en MYCKET hög tiprocker och en nästan lika hög tailrocker. Den här är markant tyngre än Corbets och känns snarare förvånande tung vid första lyftet. Det står på skidan att den ska väga 2250 gram, men det är nog ett glädjemått med tanke på att skidan byggs med våtlayup där vikterna varierar en hel del. Jag skulle snarare säga att den ligger runt 2400 gram och tippen känns inte upplättad, vilket känns en aning omodernt. Shapen är som sagt densamma som Corbets, men upplevelsen är helt annorlunda. Det här är en riktigt stabil och välpresterande fullrocker som bettar bra i pisten och som känns trygg och säker i alla olika underlag som dyker upp framför spetsarna under testdagen. Jag gillar fullrockerns servostyrningskaraktär och det går att låta rockern och sidoskärningen ta över när vindpack eller skitsnö. Så länge det inte är alltför brant jobbar den sig igenom skräpsnö på ett sätt som en hybridspannad rocker-camber-rocker-skida inte klarar av. Såklart är den andra sidan av myntet en påtagligt orolig skida på platta skidor när det går undan den sista biten ner mot liften eller på transportsträckor. Men hur ofta åker man fort med platta skidor? I princip aldrig skulle jag säga. Det räcker att kanta det minsta lilla så lugnar skidan ner sig direkt. Helt lugn blir den dock aldrig i pisten, eftersom det är rejält portion av tippen som aldrig kommer i kontakt med snön. I pressad kortsväng känner man även tydligt hur det skakar i tailen, vilket känns ovant. Det är inte många skidor där man märker att tailen fladdrar. Överlag dock tycker jag att Ogso har lyckats riktigt, riktigt bra med sin s.k. Super Rocker och det är förfriskande att se att det är något märke som vågar kliva utanför den numera rådande standardnormen med en spannsektion, en tiprocker och en lätt tailrocker som hundratals andra skidor redan har. Fullrocker har sin plats och jag saknar verkligen ett utbud av fullrockers framförallt för den reaktiva känslan och för det sätt de hanterar dålig snö.

Spencer flyter på ett Hellbent-aktigt clownshoe-högt sätt där det nästan ser konstigt ut ibland med en tipp som ligger en decimeter över snön, även i lössnö. Rockern är riktigt bra i kallsnö som har fått ligga några dagar, men i partier i åkningen där det är riktigt djupt känner man att den möjligen är lite brant. Vi fick inte tillfälle att testa skidan i nyfallet puder, men erfarenhetsmässigt skulle jag säga att de tendenser som märks med en lätt bromsverkan av en väl brant rocker i ganska kompakt lössnö kommer att märkas mer när snön är nyfallen och djup. Det gäller särskilt i sådan snö som är så lätt och djup att man inte flyter oavsett vad man har på fötterna. Då tenderar branta och höga rockerkurvor att bli plogande och den risken finns här.

Skidan levererar runda, svepande lättansatta svängar i puder och är superlätt att åka med så länge det inte går alltför fort. Jag var inte i form att ladda ur helt under testdagarna som sagt på grund av en trilskande fotskada, men Spencers starka sida är puderåkning upp till medelfart, speciellt med original monteringspunkt. Rockern ger en reaktivitet som övergår i lätt nervositet när det går undan. Skidan är ganska vridstyv och det är inte helt lätt att slasha ut tailen i högre fart. Det krävs att man är en åkare som gillar att svänga mycket och hålla farten måttlig för att man ska uppskatta den här typen av rocker fullt ut. Med andra ord är det en direkt beskrivning på min profil som skidåkare och föga förvånande blir jag snart god polare med laggen.

Ogso har alltså fått till en lyckad rockerkurva, men monteringspunkten är det värre med. Ogso säger på sin sida att skidan har en ”freeride mounting point” och med detta menar de att man har fokuserat på flyt snarare än balans och den rekommenderade bootcenter-linjen sitter helt vansinnigt långt bak. -11,5cm från TC mäter jag den till med enkla mätverktyg och det är mycket längre bak än i princip allt annat av idag, med undantag för vissa Völkl. Det är idag allmänt känt att en bakflyttad monteringspunkt ger en inital känsla av flyt i låg fart i puder, men så fort farten ökar får man en orolig känsla av att skidan styr från tippen och det blir uttryckligen svårt att åka fort i lössnö eftersom skidan hela tiden vill dra in i sväng. Vissa riktigt duktiga åkare klarar av det ändå, men för dom allra flesta åkare är det en direkt fördel i puder att stå längre fram på skidan. Vid en framflyttad montering minskar kraften från framänden på skidan och bakändens inverkan ökar. Någonstans på vägen möts de båda kraftkomposanterna på ett lagom sätt och skidan känns neutralt balanserad och trygg i hög fart. Den punkten varierar från åkare till åkare och beror mycket på hur man får ner kraften i skidan och hur mycket plöstryck som används i svänginiteringen. Men den optimala monteringspunkten hamnar i princip aldrig på -11,5 cm från TC vågar jag påstå, oavsett vilken åkare man optimerar för. Med den tidigare testade lättviktaren Corbets upplevs inte monteringspunkten som extremt fel, förmodligen eftersom det är så mycket annat med skidan som påkallar uppmärksamhet. Och dessutom upplevs inte tippen som svårhanterlig eftersom den är så otroligt lätt. Med Spencer är det snarare tvärtom eftersom tippen känns tung och lång. Originalmonteringspunkten sitter helt enkelt fel som jag ser det och gör skidan väldigt svårt att ha att göra med när det går fort i puder. Det är naturligtvis inte så att det inte går att åka fort ändå, men tryggheten saknas och det blir onödigt svårt. När jag släpper iväg skidan och ska tvärställa för att ta ner farten hookar tippen alldeles för mycket för att det ska kännas bekvämt. Det blir den klassiska lösningen av sväng-sväng-sväääääng-elvaaaaa istället för att man tar kontroll över åket.

Som tur är har skidan hyrbindning och jag flyttar fram 4cm till -7 från TC. Förbättringen är massiv och omedelbar. Skidan blir plötsligt mycket lättare att hantera och jag upplever en kombination av kontroll och lekfullhet där jag kan låta skidan löpa i högre fart och sen runda upp ett par svängar med lätt slash för att bromsa upp en aning. Åkformen är som nämnts innan inte på topp vid testtillfället pga skador och då är det än viktigt att skidan inte tar över som befäl i åkningen. Efter justering av monteringspunkten är skidan fortfarande mycket svängvillig. Det är långt från en skida som ligger still i centerläget och avvaktar kommando, utan den vill hela tiden svänga, men det är inte med den där klart läskiga känslan av att något snart skär iväg som tidigare. Jag tar några rundor med skidan och nu hittar jag väldigt, väldigt rätt i väldigt, väldigt många lägen. Efterhand glömmer jag nästan bort vad jag har på fötterna och börjar leta terräng och underhållning på vägen ner istället. Det är ett mycket gott betyg på ett skidtest.

Sammanfattat är Ogso Spencer efter flytt av bindningen kliver in som en av favoriterna i testet. Man måste acceptera att den fladdrar en hel del på plana skidor i pisten pga den massiva rockern, men just den rockern är å andra sidan en av huvudanledningarna till att den skapar ren och skär underhållning utanför pisten. Enda missräkningen är den tunga tippen som i tider av honeycombinserts och upplättade tippar känns aningen seg i vängningarna trots en i övrigt rapp skida. Uppdatera den tippen, Ogso, justera monteringspunkten och ni har en vinnare.

 

[MnO]

Black Crows Anima 188cm (143-115-128, r=21m, 2150 gram)

Animan har funnits i Black Crows stall i ett antal år nu och återkommer med ny topsheet i sann ”same shit, different colour”-anda. Just när det gäller Anima kan man dock snarare säga “don’t fix it if it ain’t broken”. Animan är samma gamla goda ”Lill-Nocta” som den alltid har varit. Black Crows har en linje skidor som så gott som rakt igenom känns väldesignade och högpresterande i de ingående skidornas respektive segment och Animan är inget undantag från det uttalandet. Animan har stått still i en marknad som har rört sig mot lättare konstruktioner, så den skida som kändes som ganska lätt och smidig när den lanserades, har passivt rört sig mot den lite tyngre och stabilare delen av marknaden. Nästan alla skidor har gått mot lättare och också mjukare de senaste 3-4 åren och numera upplever man Animan nästan som en charger i relation till det mesta annat. Det är otroligt hur referenserna flyttas över åren med tanke på hur jag minns Animan som påtagligt rapp och lätt när jag testade den för första gången för ett antal år sedan. Men Black Crows har inte bott under en Chamonix-sten de heller utan presenterar också ett lättare alternativ. Från vintern 18/19 finns animan i en lättare variant kallad Anima Freebird, vilken dock enligt tältrepresentanten ersätt av Ferox Freebird till vintern 2020. Den är lite smalare, men det är ändå en skida som riktar sig till de som vill ha en Anima med mer topptursinriktning. Den finns dock inte tillgänglig för test så vi får hålla till godo med den vanliga Animan.

Animan av modell standard kliver ett sjumilakliv från Ogso och att gå från Spencer till Black Crows Anima blir i det närmaste en kulturkrock i första åket. Anima är extremt mycket mindre svängvillig och det känns som att den går i princip rakt fram i jämförelse till de glatt överstyrda fullrockerskidorna. Anima är verkligen en sån skida som svänger när den blir tillsagd att svänga och aldrig annars. Sen återgår den till sitt normalläge att gå rakt fram till nästa order kommer. Flexet är relativt snällt, så det är inte jobbigt eller kraftkrävande att svänga, men det krävs ändå en ganska rejäl tillsägelse för att det ska hända något. I lägre fart kan det upplevas som något dött och tråkigt, men ju mer farten ökar, desto mer övergår det till att bli en fördel. Animan är ganska spårig i sitt beteende och det är inte lätt att slasha/McConkey-turna sig ur en lite för hög fart, utan det blir istället till att dra några upprundade större svängar i lätt sladd. Flytet är helt ok, men inte jättebra för breddkategorin 115mm, vilket knappast förvånar med tanke på den beskedliga rockern. Har Ogso tagit ut svängarna rockermässigt så är Anima motsatsen. Här har Black Crows hållt sig på den säkra planhalvan. Även om det krävs en del kraft för att svänga blir skidan aldrig hookig eller svårkontrollerad, men det är ingen skida som passar nybörjare i pudret iom att den kräver en viss fart för att vakna till.

I pisten är Animan lugn och trygg. Det är samma karaktär här i aspekten att den inte drar in i sväng speciellt tydligt. Det krävs kantning och tryck för att sätta skidan i skäret, men väl där är den bastant säker och mycket spårstark. Bettet är obevekligt på det fasta, men inte isiga underlag som hittades i majoriteten av pisterna på solsidorna. I mer slaskunderlag vaknar skidan till och blir lättkörd, men det blir ju det mesta. Stökar det till sig blir det aldrig några problem. Animan sväljer det mesta med värdighet och kan åkaren bara hålla drivet i skär och kortsväng tar man sig antingen över eller genom även bastanda ojämnheter. Viktmässigt känns Anima som strax över medel av de skidor vi testade och den har en sammetsaktig ton i snökontakten vilket också bidrar en aning till att den känns något tyngre än vad den faktiskt är.

Överlag en typisk skida från Black Crows. De gör så gott som alltid riktigt bra skidor och har gjort det även i fallet Anima. Det här är en skida som passar väldigt många, från strax över nybörjaroffpiståkare till riktigt avancerade, så länge man vill ha en skida som i grunden har ett lugnt och lätt avvaktande beteende. Letar du efter en riktig puderleksak att slänga runt i snabba svängar eller vill studsigt kortsvänga dig ner i lekfull terräng gör du bäst i att leta någon annanstans. Anima kan klassas som säkert val för väldigt många. En perfekt säsongarskida för den som är på berget varje dag om berget är tillräckligt stort.

 

[MnO]

Line Pescado 180cm (158-125-144, r=19m, 1950 gram)

Nästa skida ut för prövning blir Lines breda fishtail Pescado. Det är en skida som har funnits ett antal år på marknaden och som har dragits med hållbarhetsproblem, främst relaterat till Lines val att bygga den med sidewalls av bambu. Snyggt må det vara, men reklamationsfrekvensen har varit orimligt hög. Därför är det glädjande att se att Line till 2020 väljer att gå över till traditionella sidewalls av beprövad ABS-plast .Skidan är bred och kort och har mycket skärning och en rejäl fishtail i aktern. Utseendemässigt är Pescado onekligen en shape som sticker ut i ett annars relativt likformigt utbud. Intrycket av skidan är att det är en modell som knappast har stressats fram inför någon produktions eller mäss-deadline, utan det är snarare en skida som förefaller ha legat lite i bakgrunden i tankarna hos skaparen Eric Pollard i ett antal år. Sen när det väl fanns tid genomfördes framtagningen som ett engångsprojekt. Lines huvudlinjer har uppdateras löpande, men Pescado är nu inne på sitt tredje år i samma utförande om än med annan grafik och en mer hållbar konstruktion.


I tider när 105-108 har blivit det nya svarta är man numera lite ovan vid skidor över 120mm, så Pescado känns påtagligt bred när jag kliver i den och stakar bort mot liften. Viktmässigt känns den dock riktigt smidig och lätt med för formatet låga 1950 gram och längden är beskedliga 180cm. Det är få gånger jag har känt samma osäkerhet inför vad som väntar som inför det första åket med Pescado. Oron visar sig direkt vara helt obefogad. Pescado ser väldigt unik ut, men den är lätt att hantera och förvånar åt det positiva hållet direkt från första metern. Den skrå som jag strax innan hade haft stora problem med när jag hade Ogso Corbets på fötterna känns nu som att glida fram till släpliften i barnbacken trots att farten förmodligen är dubbelt så hög. Och den uppkörda slänt som nyss var en rejäl utmaning känns plötsligt nästan nypistad. Skidan styr in med fronten och reagerar bäst på gammalt gott plöstryck och sen följer en snäll tail som när som helst kan pressas ut i sladd, till synes oavsett vad det är för underlag. Vindpack och småskare över krönet? Vart tog det vägen? Den svårare snön är kvar där den var förut, men utmaningen att bemästra den är som bortblåst. Skillnaden i skitsnöhantering är verkligen enorm om man jämför med de i testskaran som är sämst i den aspekten. Pescado fullständigt briljerar i de svårare partierna.

Plötsligt uppenbarar sig en insikt i att jag har låtit marknaden påverka mig i hur jag ser på bredd på skidor. Alla ska ju ha 105mm nu och även jag kittade upp med 108mm-skidor inför den här säsongen. Det ska ju gå till allt. Det tror jag till och med själv. 125mm?? Hur kan det funka? Svaret är enkelt: Jag har glömt hur gott det smakar med bredd och åken med Pescado blir en oehört trivsam påminnelse om hur det ligger till i praktiken. Och även det såklart inte är något jag erkänner för Jon i liften är det befriande att för en stund få köra med lite klassisk 90-tals plöstryck utan att skidan protesterar... Mittmonterat, stå mitt på och kanta med benet och jadajada. Jag är skolad med plöstryck och när en skida som premierar det klickas i mina bindningar och presterar på det sättet Pescado gör känns det som att komma hem. Är man gammal(utläses rutinerad) så är man, det får jag konstatera.

Sanning nr 2 för dagen blir att man inte kan föringa fördelen av någon någon centimeter eller två extra i bredd när man åker utanför pisten, oavsett om det är puder eller skitsnö. Jag hade glömt det. Erkännes. Pescado återuppväcker den sanningen för mig paketerat i ett mjukt inslaget paket av kontroll och hanterbarhet i teståkets svåraste partier. Snökontakten är len och välpolerad och hela skidan känns mjuk och snäll på ett sätt som förvånar med tanke på hur stor den faktiskt är. Jag saknar lite poppighet och reaktivitet, men det får man ju sällan uppleva med 125mm under foten. Å andra sidan ger lugnet en trygghet i skitsnö som är väldigt mycket värd, så det är en avvägning.

I avsnitt av orört är den fortfarande bra, men inte lika framträdande. Det är väldigt många skidor i samlingen som går riktigt, riktigt bra i orörd kallsnö så konkurrensen är stor där. Jag tycker som sagt att snökontakten hos Pescado är lite väl filtrerad och sammetslen för att vara en upplevelseskida för puder och bredden gör den såklart aningen sävlig i kantning, även när underlaget är mjukt. Det är lätt att trycka till och riktigt runda upp svängar i puder på ett surfaktigt sätt och det finns en lekfullhet i svängreaktionen i botten även om skidan aldrig känns spänstig. Den här skidan gör det så lätt det någonsin blir att göra som Pollard och slasha vinddrivor.

När jag åker in i pisten kommer nästa överraskning. Vid kantning går skidan rakt in i ett riktigt spårsäkert skär. Skärningen är kort och ganska aggressiv och jag rundar upp skärande sväng efter skärande sväng även över riktigt hårda partier. Greppet är otroligt bra med tanke på hur skidan ser ut. Det här är definitivt ingen skida som bara kan köras i puder. Visst blir svängväxlingarna lite sega och bredden känns även i sladd, men det går långt mycket bättre i pisten än vad jag hade kunnat drömma om. Det vore inte några som helst problem att åka en hel alpvecka på Pescado, så länge fokus ligger på utpist.

Jon tar över skidan och hamnar inte alls lika rätt. Han är snarare en åkare som gillar centermonterat och han driver inte in i svängen med plöstryck överhuvudtaget. Han håller med om att den är fantastisk för att åka i svår snö i moderat fart, men upplever den att den tar för mycket kommando i början av svängen istället för att, tex som Anima eller Opinion, avvakta input. Han upplever även tailen som för mjuk och frånvarande och hittar inte stödet på det sätt han eftersträvar. Erik Pollards ord “This is not a ski for everyone, but some will really fall in love with it” känns mycket träffande. Jag personligen gillar den otroligt mycket. Faktiskt så mycket att jag reda har kompletterat skidgarderoben med ett par, medan Jon konstaterar att shapen är lite kul, men den passar inte honom. Det här är en skida som vi tror passar bäst till lite äldre åkare som är skolade på gamla goda raklagg och som innerst inne vet att de egentligen är plöstrycksåkare. Pescado blir för mig, MnO, testets stora överraskning och den delar förstaplatsen med Atomic Bent Chetler 120.

 

[MnO]

Armada ARV JJ 116 185cm(139-116-135mm, r=18m, vikt okänd)

Armada är ett kreativt märke som genom åren har presenterat många intressanta modeller ofta med grafiker som får en att undra om det inte har puffats lite söterök både nu och då när det ska målas skidor. Det kanske inte ligger helt långt från sanningen heller eftersom marknadsföringen genom åren har varit tydligt förankrad i den karaktärsfulla Tanner Hall som inte direkt hade klivit igenom en dopingkontroll osedd säsongen igenom…

Märkets huvudmålgrupp är åkare med inriktning på park och bc-jibb. Så är även fallet med ARV JJ som andas jibb med mjuka spetsar och mycket indrag. ARV har funnits i Armadas produktlinje sedan Hedenhös köpte sin första gräsklippare och JJ var en skida som var en av de första 5-pointsen när rockerrevolutionen startade i mitten på 2000-talet. Lägger man samman ARV och JJ och drar till med en midja på 116mm får man på något sätt essensen av märket Armada. Det är återigen park och bc-jibb i en förhoppningsvis gyllene kombo. Här ska man helst buttra redan i första slänten om skidan får bestämma. Synd då att den har hamnat på fötterna på konservative MnO som lever efter devisen att fram är fram på en skida och den ska bara peka uppåt om stighudarna är på.

JJ sågades av många på sin tid för sin lättsamhet och nästan ihåligt lätta konstruktion. “Känns som den är gjord av papp”, som PNyberg uttryckte sig när det begav sig en gång i tiden på MnO&Co:s Skidtest.
Så här i efterhand kan man konstatera att den var långt före sin tid och idag är det många skidor som liknar original-JJ i konstruktionen. Marknaden överlag har gått mot lättsammare byggen och vikterna har gått ner på de allra flesta fronter. Jag är övertygad om att JJ hade fått ett varmare mottagande idag av ”hårda åkare” än vad den fick på den tiden, i alla fall om den hade hetat JJ FreeTour. Det som däremot inte är speciellt vanligt idag är den utpräglade 5-point-skärningen och den är också nedtonad i ARV JJ av modell 2020. Överlag är det mycket JJ-gener i skidan. Konstruktionen är ganska lätt och lite intetsägande utan att göra bort sig, precis som man är van vid från Armada när det gäller BC-jibbers. Även om 5-pointdragen är nedtonade numera så har den ändå mycket indrag kvar både fram och bak.

ARV:n är lätt att hantera och otroligt lättsladdad till den grad att det nästan blir lurigt i lite brantare och bökiga avsnitt. Greppet i framförallt tip och tail är i princip obefintligt och jag får problem med tilliten till skidan tex när man ska hasa ner i ett uppkört insteg där det är lätt dikesformat underlag. Skidan slidar i sidled på ett sätt som gör att det känns nästan omöjligt att få stopp. Det är tillfälligt dock, för så fort jag kommer ut på jämnare underlag märks inte problemet alls på samma sätt, men det är fortfarande en väldigt tydligt icke-greppande front. Skidan drar inte in i sväng överhuvudtaget, utan här är det kantning som gäller med mittbalanserad stance. Väl i skär däremot sitter det ganska bra, men den tvekar en aning i spåret när det hårdnar till och det är inte en av de bättre i pistavsnitten. I orörda partier i planande åkning däremot känns skidan välbalanserad och den är lätt att bli kompis med. Det är inte en rundskärande puderskida för den som gillar att lägga ner skärliknande powerturns i hög fart, utan mer en driftande player som uppmanar till lek och slashade svängar av varierad storlek. Flytet är i toppklass tack vare den relativt mjuka spetsen. ARV JJ är överlag en mycket förutsägbar och neutral skida så länge man uppskattar en modernt centrerad balans och monteringspunkt.

Jag tar ett par åk med Armadan och konstaterar att den presterar alldeles utmärkt, men det är samtidigt en ganska slätstruken och anonym bekantskap. Visst kan man motivera storheten i att den är ok på det mesta, men inte bäst på något. Det är lite som med den första årsmodellen av Salomons QST 106, dvs att jo, jag märker ju att skidan är bra, men det lyfter inte. Jag saknar det där lilla extra som skapar karaktär och en känslomässig koppling till skidan och berget. Jag kan inte komma på någon anledning till att köpa den här, men jag kan samtidigt inte formulera någon tydlig anledning till att inte göra det. Jon testar också ett par åk och sammanfattar det hela i liften på vägen upp till återlämning med orden: ”Helt ok. Men jag vet inte varför jag skulle välja den här egentligen… men jag skulle ju kunna åka på den om jag inte hade något annat”. Ingen kommer göra bort sig när man köper den här med andra ord, men väldigt få kommer att älska Armada ARV JJ. Ett säkert, men tråkigt val. För den som letar efter något riktigt lätt och brett finns även ARV JJ Ultralight, men den har vi inte testat.

 

[MnO]

Armada Tracer 118 188cm, 144-118-135mm, r=20m

Tracer är nästa Armadaskida som åker med oss på en testrunda. Tracer är en serie med både herr och damskidor där Tracer är herrmodellerna och Trace (utan r) är damvarianterna. Här är det Tracer 118 som testas och den är oförändrad i år. Armadarepresentanten upplyser oss om att 108:an däremot har uppdaterats till att innehålla samma typ av s.k. off-axis glasfiber som 118 alltid har haft. Vi förstår inte riktigt vad det egentligen innebär, förutom att det handlar om att kontrollera vridstyvheten främst i tip och tail. Armada strävar efter att eliminera hookiness i tipparna och maximera isbett under foten. Vi nämnde innan Armadas tydliga park och jibb-inriktning. Tracer är inte en del i den paletten utan är snarare ett resultat av att Armada de senaste 5-6 åren har breddat sitt utbud. Tracer är en skida som är traditionellt designad. Den har en rejäl spannsektion under foten och sen en ganska lång och harmonisk tiprocker. Skidan är byggd i en slags 3D-cap-liknande lutande konstruktion vilket gör att den ser en aning stormarknadshyllig ut. Som så mycket annat idag har Armada försökt banta vikten så mycket det går utan att ge avkall på åkprestanda. Det har man gjort genom att välja en hybridträkärna med en blandning mellan hög- och lågdensitetsträ med en upplättad spets. Även den nämnda glasfiberväven reducerar vikten, eftersom mindre mängd fiber används i tip och tail. Det ligger även en mindre mängd titanal i mitten (i längsled), som är tänkt att ge pondus och kraft under foten i ojämn terräng.

Det här är en skida som är väldigt olik JJ på pappret, men som på något lätt oklart vis ändå lyckas ge samma övergripande intryck. Den går helt ok överallt egentligen, men märks liksom inte. Den gör vad den ska med skaplig ära, men det är knappt så man kommer ihåg hur den känns på väg upp med liften direkt efter ett åk. Det är lite mer av en carver än ARV:n såklart, men ändå driftar den lite i skäret i pisten och ger ett lite plastigt intryck. Och metallen i skidan har inte hanterats riktigt rätt som jag ser det. Bara metall ger inte de egenskaper som man normalt sett menar med att en skida har titanal i sig. Efter att ha testat prototyper av Opinion Charger där vi testade att lägga i metall utan att komplettera det med gummi konstaterade vi då att titanal inte är att likställa med att man får grepp och tryck i en skida. Lägg till lagom mängd gummi och isbettet och tryggheten kommer direkt. Skippa det och metallen gör snarare skidan mer flytig och sämre. Här har Armada varit lite för giriga med att få ner vikten och snålat en aning på dämpningen som jag ser det. Metallen känns därmed lite rå och den ger inte de fördelar som man förväntar sig. Det kan också vara väldigt lite metall i skidan helt enkelt och då endast i form av en platta under bindningen för att den inte ska ramla ur. Det vet vi inte riktigt, men vad vi däremot kan konstatera att det som Armada kallar “Titanal Reinforcement underfoot to keep the ski powerful” inte riktigt lever upp till det uttalandet.

Märk väl att det inte på något sätt är en dålig skida. Den må vara lite karaktärslös och inte riktigt leva upp till marknadsföringsflosklerna, men det är ändå en tämligen trevlig bekantskap. Rockerkurvan i fronten är dock riktigt lyckad. Den drar lagom in i sväng och flyter över det mesta utan att vara så hög att den börjar fladdra eller plogbromsa. Tailen känns lite stel i svårare snö för min del, men Jon uppskattar snarare tailstödet när det går undan. Här går vår åsikt isär en aning eftersom Jon lägger mer kraft i skidan och får den därmed att vakna till. Jag däremot tycker att den känns lite tråkig och trög och hittar inte knappen för väckarklockan. Jon har hittat ännu en skida från Armada som han säger sig utan vidare skulle kunna åka runt på, men samtidigt är det en skida som inte på något sätt sticker ut eller visar upp en egen karaktär. Vem som helst kan köpa den här egentligen och tycka att den är ok, men risken är att den blir bortglömd helt efter några vintrar. Men min prognos är att ingen kommer att ha den som favorit på längre sikt, men den kommer att sköta sig under fötterna på många ändå under kommande vinter.

 

[MnO]

Völkl Revolt 121 184cm (143-121-135 mm, r=19m, vikt okänd)

Völkl Revolt är en skida som har nästan helt gått under radarn i skidåkarkretsar i Sverige. I alla fall i de jag och Jon rör oss i bör vi kanske tillägga. Det är i alla fall ingen snackis på forum och sociala medier överlag. Antagligen är detta för den tidigare nämnda trenden att ”alla” ska ha skidor strax under 110mm och här kliver vi över 120mm med en ynka millimeters marginal. När då Völkl släpper en uppdatering av sin långkörarserie One, Two och Three (hoppas att ingen reklambyrå fick betalt för att ta fram den serien modellbeteckningar) vid namn Revolt 124 är det ingen som direkt noterar det, eftersom den breddklassen säljer dåligt nu för tiden. Det var förra året. Nu kommer uppföljaren 121 och den är mycket väl förankrad i Völkls friåkarteam. Völkl presenterar i sin marknadsföring en video där man får följa en grupp åkare som testar prototyper och deltar i utvecklingen. I normala fall vore det lätt att ignorera det och se det som ren hypebuilding, men efter att ha testat Revolt 121 har vi inte svårt att förlika oss med tanken att ett gäng duktiga åkare har haft väldigt mycket att säga till om den här gången. Revolt innehåller många element som nämnda gäng gissningsvis fick strida sig mer eller mindre blodiga för att få igenom hos de som bestämmer på Völkl. Revolt 121 är en ganska tung och hård skida med ordentligt mycket rocker. Den går därmed emot trenden där rockermängder minskar, vikter går ner och flex blir mjukare. Och den är 121mm bred, vilket ur ett kommersiellt perspektiv dessvärre kan klassas som idioti idag. 10-15mm smalare och den hade förmodligen sålt det dubbla. All heder till Völkl för att dom lägger ner en så stor insats på en skida som hamnar i en breddklass där man redan från början vet att den inte kommer att sälja i några stora numerärer. Här har man byggt en skida efter vad som faktiskt går bäst på ett större berg och inte efter vad man tror kommer sälja. Gott, Völkl. Mycket gott.

Völkl har prickat fantastiskt rätt här. Det är en skida som känns stabil och trygg när det går undan, den är livlig i känslan, men lugn i beteendet i bra snö. Visst är den bred, men 121mm har nog aldrig känts så smidigt som i årets Revolt. Inte en enda gång känns den för bred, inte ens i kortsväng i pisten. Den hanterar skitsnö med stor bravur och balansen i kraftfördelningen mellan framände, mitt och bakände är i det närmaste perfekt. Det gäller åtminstone så länge du är en åkare som är van vid att stå centrerat. Jon jublar så det ekar mellan alptopparna och jag som åskådare ser direkt att laddhatten åker på efter bara några svängar. Skidan lyder minsta vink och är lättåkt, men svarar ändå upp mot all form av provokation. Den flyter suveränt bra och även om det är en skida som är bara 184cm lång och dessutom i princip mittmonterad på -2,5cm från TC dyker aldrig spetsarna. Det här är som om den gamla goda Salomon Rocker2 122 återkommer efter ett år på träningsläger med en demontränare. Rocker2 122 var en suverän skida i många aspekter i puder när det gällde att åka fort och stort för åkare som normalt sett kanske inte gör det. Och den var en mästare på skogsåkning. Men den var tung och tråkig i bygget och gick bedrövligt i pisten när nybettet var borta och mjukheten slog igenom. Där kliver Revolt in med ett spänstigare bygge, samma suveräna balans i puder och med ett bett i pisten som imponerar på den mest kräsne. Den är inte lätt, men den KÄNNS lätt och det är gott nog för oss båda testare. I pisten har den det där klassiska Völkl-bettet som finns där på beställning, men som också kan försvinna när man vill slippa det. In i skär, ut i sladd, in i skär igen. Völkl är mästare på att få skidor att betta lagom och Revolt är inget undantag.

Vi har vissa betänkligheter för höjden på rockern fram. I de rådande förhållandena med några dagar gammal snö är det inga problem, men det kan bli värre i riktigt djupt puder där tipparna rör sig under snön. Det återstår att se, men både Jon och jag uttrycker en viss oro i den riktningen. Valet av längd är också svårt och den ligger aningen fel där för mig och Jon. 184 mittmonterade centimeter känns väldigt litet och 191 upplevs som lite väl stort, speciellt med tanke på att det är en relativt tung konstruktion. Och då är vi båda av i princip svenska normalmått. Många kommer att få vånda över längdvalet här, speciellt de som har ett inbyggt motstånd mot att gå över 190cm. En 187 hade känts given, men finns tyvärr inte som alternativ.

Det här är en av kommande vinters absolut bästa skidor. Och kanske en av de bästa skidorna någonsin för en åkare som gillar att stå centrerat i större puderåkning. Jon är helfrälst. “Så H-Ä-R ska skidor byggas!!!”, konstaterar han. För mig som lite mer traditionellt lagd blir det aningen för mycket av det goda och bakänden känns lite väl lång på originalmontering. Men jag kan med hyrbindningarnas hjälp enkelt kliva bak någon eller några centimeter till -4 (från tc) och ta del av det här mästerverket. Det här är en skida som är så bra att jag utan tvekan upplever storheten. Det här är riktigt, riktigt bra, även om den inte fullt ut passar mig. Völkl nya bc-jibber rekommenderas starkt om du känner igen dig i åkarprofilen. Precis som Pescado blir Revolt 121 en påminnelse om hur bra det är med bredd när man åker utanför pisten. Suveränt Völkl. Skåpet är med besked ställt på plats av tyskarna.

 

[MnO]

Monck Custom FR 117 Carbon 189cm - flex 2, (142-117-130, r=22m, 2030 gram)

Inget skidtest är komplett utan ett gäng bohemer med vadmalsmössor och vi behöver inte leta länge innan vi får syn på grabbarna på Monck skis. Det är ett skidbyggande företag som är inriktat på att tillverka skidor som anpassas efter kunden. De har dock ett grundsortiment modeller som tillverkas i serie på vanligt sätt till ett lite lägre pris. På customsidan är grundmodell, flexmönster, topsheet och i viss mån material valbart. Vid en beställning diskuteras kundens individuella behov och skidbyggaren och kunden kommer gemensamt fram till hur just det aktuella paret ska byggas. Helt fritt är det alltså inte, men det ska alltså i alla fall i teorin gå att få en skida som är anpassad i många parametrar efter dina egna önskemål. Det hinns såklart inte med på ett skidtest, utan här testas en skida ur deras ordinarie sortiment. Jag har en kortare dialog med representanterna och de rekommenderar FR117 Carbon, vilket är en skida med en utpräglat mjuk tail och 117mm under foten. Den har i princip 50/50 i kolfiber/glasfiberblandning och ett topsheet av olika påkostade trämaterial. Skidan är riktigt snygg om man gillar träfärgade skidor med klarlack. Bygget andas handarbete och exklusivitet. Den här hade gjort sig riktigt bra på axeln när man är ute och afterskivandrar och försöker se ut som att man kan åka i byn i St Anton eller Åre.

Jag kommer ungefär en halv sväng ner i pisten med den här skidan innan jag konstaterar att det är något som inte stämmer. Frontbettet framför bindningen är fullkomligt vulgärt. Greppet i tailen är noll. Det ger en skida som är EXTREMT svåråkt och jag kommer 50m innan jag seriöst funderar på att gå upp igen och ta gondolen ner. Det här blir ett tufft åk, det står redan klart… Jag försöker och försöker ställa om åkningen, men det funkar bara inte i pisten. Det blir att snedda in i offpisten istället. Vad som helst bara för att slippa obalansen i skäret. Där går det lättare eftersom underlaget är mjukt och inte bryr sig om kantgrepp. Men så kommer jag ner i ett uppåkt fastare parti och då havererar det igen. Det känns som skidan är helt ohängd i framdelen och hängd 5 grader i bakdelen. I puder går den dock bra, men jag vågar inte släppa iväg den alls eftersom jag vet att det är lite fastare i outrunet där spåren samlas ihop. Jag gör bedömningen att sannolikheten för ond bråd död är nära 100% om jag skulle komma med fart ut på den hårda flacken efter puderslänten. Det var länge sedan jag testade en så felbalanserad skida. Jag åberopar skaderisk och Jon kommer som en räddande bergsängel och tar över. Han är precis lika hård i bedömningen. ”Underhållande värdelös” blir domen i stolliften. Den här skidan skulle aldrig ha ställts ut i testsortimentet. Dom kan omöjligen ha testat den innan. Det kan vara nån feltrimning över natten i nån lokal sportbutik eller nåt sånt kanske, men det kan jag inte svara på. Tyvärr Monck. Släpper man ut en sån här skida på marknaden har man inte arbetat igenom sitt sortiment tillräckligt. Precis kass. Jons slutkommentar vid återlämningen känns dräpande men given: "Don´t quit your day jobs guys."


Nordica Enforcer Free 110, 191cm (140 / 110 / 129, r=18,5m@185cm, vikt okänd)

Nordica är ett företag som envist har undvikit marknadstrycket att reducera vikter på skidor. I alla fall ur ett externt perspektiv även om dom slänger sig med termer som ”More power - less weight” vid enstaka tillfällen känns det mer som något de skriver för att man borde göra det än att dom verkligen menar det. Skidor ska pressas i glasfiber och metall och inget jävla trams, säger förmodligen Nordica när dörrarna är stängda. Lättåkta Patron var bara en tillfällig svacka. Enforcerlinjen är rejäla doningar rakt igenom och Free 110 är inget undantag. Visst, Free ska vara lite lättare och Nordica kallar konstruktionen för upplättad med benämningen Energy2 som ska innehålla lättare trä, men lättare innebär inte lätt om man utgår från något av det tyngsta på marknaden. Enforcer Free 110 är fortfarande en riktigt bastant pjäs som ger vibbar av den gamla Helldorado, även om den inte är närmelsevis lika extremtung. Flexet är också av klassen rejält styvt.

I jämförelse med allt annat vi testar den här gången är Enforcer 110 Free i särklass tyngst och stabilast. I pudret känns det som att åka på två stenhårda plankor och snön verkar inte påverka skidan något överhuvudtaget. Stabiliteten är i toppklass, men varken jag eller Jon orkar med att bemästra den i uppkört där man annars hade behövt stabiliteten som mest. Jag hittar ingen dynamik alls och den känns alldeles för hård och ännu mer alldeles för tung. Svingvikten är riktigt massiv jämfört med det man är van vid och då särskilt i den 191cm långa version som vi testar här. Det här känns som en skida från 2005 snarare än 2020, men samtidigt är det en skida som blir mer och mer unik på marknaden. För en kraftfull åkare som väger 100kg och är 190+ lång är det här en av få alternativ i en allt smalare marknadssektor. För mig på 80kg och Jon med knappa 75 blir det en skida som man hade önskat att man behövde och kunde bemästra. I verkligheten är det mil ifrån både i teknik, styrka och vikt och det blir enbart jobbigt. Mjölksyran rinner ur öronen så fort det stökar till sig och även om den fungerar ok i bra snö känns den som ett järnankare.

I pisten går det bättre, men även där känns skidan onödigt biffig. Det är där inga problem att dra på i skär och kortsväng fungerar någorlunda, men det är med en kraftinsats som inte går att upprätthålla ens ett helt åk med alpfallhöjder. En Sälenpist på 300 höjdmeter hade känts mer lagom och då hade man kunnat sätta in bettskenan och dra på fullt ett par åk, men inte ens där hade jag orkat med en heldag. Här på testet växlas det ner i tempo och åken blir ren transport. Slutsatsen blir att Nordica Enforcer 110 kräver mer vikt, kraftigare ben och en köttigare teknik än vad vi som testare lyckades uppbringa den här gången. Konstruktionen är för biffig för en 110mm:s skida för de allra flesta. Däremot hade den förmodligen passat alldeles utmärkt i en lite smalare skida. Vi avslutar med att önska att vi hade pallat ladda ur Enforcer, men får ödmjukt erkänna att vi inte platsar i den åkarkatergorin.

 

[MnO]

K2 Mindbender 108 186cm (136-108-125 mm, r=23m, 2230 gram)

K2 är ett märke som har genomfört ett antal helomvändningar genom åren. Från det klassiska K2-döda tung-gunget i AK Made´n, Obsethed och liknande till den riktigt krispiga första utgåvan av Pinnacleserien, som sedan justerades tillbaka igen till mer dämpning. Och från att hänga kvar alltför länge i clownshoerocker i Hellbent via ren hyvelbänksrocker i DarkSide, till att byta till en modern lowrise i Pinnacle 118. Den enda röda tråden är att de inte är rädda för att ändra sig om det visar sig att de har fel. En god egenskap när man bygger skidor. Med Mindbender presenterar K2 en serie med ovanligt få udda attribut. Shapemässigt är det en fullt ut standardskida med ett tydligt, men ganska lågt spann, en kort tiprocker och en lätt tailrocker som mer är ett litet lyft än en faktisk rocker. Nyheten i Mindbender ligger istället i konstruktionen och då framförallt hur vridstyvhet och titanallager hanteras. Fiberupplägget är tätt under foten och glesas sen ut mot tip och tail för att få bort hookiness fram och bak, men bibehålla vridstyvheten under foten där den behövs som mest. Och titanallagren är stansade och också placerade där de behövs som mest. Det är ett fullt titanallager under foten och sen delar det sig ut mot tip och tail där det endast ligger längs kanten.

Resultatet blir riktigt lyckat, men skidan passar inte riktigt för den åkning vi bedrev den här veckan. I pisten ger Mindbender ett mycket säkert spårgrepp och en otroligt fin kombination av dämpning, känsla och spänst. I skärande sväng sitter den som berget utan att kännas svår att bryta ur när man behöver det och kortsvängen är precis lagom bettig även på riktigt hårda partier. Mycket bra K2. Utanför pisten i lite större åkning skär den fast betydligt mer än de bredare alternativen vi testar och det blir lurigt att åka på samma sätt som vi just har gjort med andra skidor, speciellt i partier där det är pass uppåkt att det börjar bli fast. Flackare partier med orörd 3-dagars kallsnö går kanonfint däremot. Den är lättsvängd och hela tiden villig att byta riktning utan att vara nervös. Sväng läggs på sväng och det är lätt att variera radien. För lättsam kallsnösurfing i begränsat brant terräng blir det full poäng. Även brant orört går alldeles utmärkt, även om flytet och surfkänslan inte når upp till de bredare skidorna i testet. Med så lång spannsektion, väldigt lite tiprocker och en smal midjebredd är förutsättningarna svaga redan från början på den punkten, men det går ändå hyfsat.

I brantare uppkörd snö får vi problem och svårast blir det återigen i trånga partier där så många har åkt att det börjar hårdna till en aning. Likadant blir det när vi åker i partier med vindpack och återfrusen snö. Så fort snön är fast nog för att det ska betta helt enkelt. Det känns då som att köra med en pistskida på fel ställe vilket knappast förvånar med tanke på hur pistinriktad konstruktionen är. Det bettar för mycket i sladdar och är man inte tillräckligt bestämd är det svårt att få loss skidan i lägen där man åkte helt obehindrat med Pescado och Revolt. Det är priset man får betala för pistprestandan och det är nog många som faktiskt är beredda att ta den fakturan. Det här är en skida för den som tänker offpist, men i slutändan ändå åker mycket pist och gillar att det ska gå bra där, men som vill ta sig ner med någorlunda heder utanför.

Viktmässigt är den inte speciellt lätt, men den upplevs ganska lätt eftersom tip och tail är modernt viktreducerade. Det är ingen topptursskida direkt, men den skulle inte göra bort sig med en Shift på kortare turer. 108mm upplevs också som smidigt och litet rent generellt och det ger ju en viss bekväm känsla att åka runt på i allmänhet, men man får slita desto mer när det väl ska åkas uppkört. För en åkare med kraft och teknik och breddas användningsområdet, men är man lite lättare eller åker med lätta fötter som jag ofta gör så blir det lite väl tufft här och där. Då särskilt när man just har testat riktigt vassa offpistskidor och har det i nära åtanke. Men man ska inte glömma att pistprestandan istället håller absolut toppklass för kategorin och man kan inte få allt. Sammantaget en riktigt bra och genomarbetad skida från K2. Förmodligen den bästa de någonsin har gjort för allroundändamål. Men det gäller att man är medveten om att ett köp innebär att man prioriterar pistprestanda på bekostnad av lättsamhet i vissa typer av offpiståkning.

Atomic Bent Chetler 120 191cm (144-120-135mm, r=20m, 1850 gram@184cm)

Bent Chetler är med 2020 års modell inne på sitt elfte år i hyllorna och även om grundtanken är oförändrad har skidan genomgått rejäla uppdateringar efterhand. Den senaste generationens BC har framförallt blivit betydligt lättare än sina föregångare och det är också det som gör att det i mitt tycke faktiskt är den första Bent Chetler som verkligen känns som man tror att den ska göra efter att ha lyssnat på marknadsföringen. De första fem åren framförallt var skidan riktigt tung och om den kombinerades med en rambindning fick man ett paket som inte var särskilt smidigt den lekfulla shapen till trots. Numera har Bent Chetler fått en lätt och snärtig träkärna med paulownia som bas och träkärnan går hela vägen från till tail i skidan, om än avsmalnad längst fram och bak. En annan viktig detalj är att det som Atomic kallar för Horizon Tech, dvs spooningen i tip och tail, har gjorts om helt. Från att vara byggd i tung, tjock ABS har nu den delen gjorts betydligt tunnare och även om det är lite oklart vad det är för material är det i alla fall inte samma rejäla ABS-bitar. Där har säkerligen drygt ett hekto plockats bort där det känns som mest.

Tillsammans med moderna hybridbindningar blir Bent Chetler ett riktigt smidigt paket. Flexet är som vanligt mjukt och genomgående. Det finns en aning av stuns i botten, men det är ändå en skida där man verkligen känner flexet jobba under fötterna. Som vanligt ger en bred och mjuk skida en mycket speciell känsla i puder. Det flyter extremt bra vilket öppnar upp möjligheten att stå väldigt nära true center, vilket i sin tur innebär att kraftkomposanterna som balanserar mot varandra i fram- och bakände i lösare snö i princip tar ut varandra. Det blir därmed mycket lätt att åka fort och kontrollerat i puder trots den lekfulla grundkaraktären. En mycket roande kombination.

Det blir några extra åk med skidan och vi letar upp orörda partier och naturliga drivor och ojämnheter och barnasinnet väcks till liv. Slänterna blir en lekplats och det är sannerligen en trevlig sandlåda. Det är inga som helst problem att släppa på rakt ner i insteg och sedan ändå ha tryggheten av att verkligen veta att det när som helst går att tvärställa och “sladda”/slasha ut bakänden och korta upp svängar och reducera farten. Det mjuka flexet tillsammans med en ganska direkt snökontakt gör att skidan känns snäll och kompisaktig i karaktären. Reaktionsförmågan är snabb, precis och direkt. Det är ingen skida som ligger avslappnat i viloläget rakt fram och avvaktar utan det här är en skida som med minsta input byter riktning. Jag upplever dock aldrig skidan som nervös utan det handlar snarare om en alert karaktär. I en brant avslutning ner mot en vandringsväg hittar vi ett avsnitt med meterdjup orörd snö och jag fullkomligt jublar över egenskaperna. Den korta framänden, den perfekta balansen, det lättarbetade flexet och slarvebarheten som kanske kommer av Horizn-tech-tillägget (svårt att avgöra utan att testa utan) gör att helheltsupplevelsen i puder är en av mina favoriter någonsin.

Det finns ingen skog där vi testar skidorna, men för mig som gillar en mjukare känsla i puderskidor kan jag inte tänka mig något annat än att det hade varit en närmast magisk upplevelse. I tuffare snö och uppåkt imponerar inte skidan lika mycket, men bredden gör att det är lätt att glida över även ganska ordentligt stök utan att det hookar. Även här är den snälla spårningen in i sväng en fördel eftersom det aldrig någonsin överbettar ens om det är löst och puckligt. Det är ingen skida man laddar på med över skrot, men det gör jag ändå inte med nuvarande form. Bent Chetler konkurrerar med Pescado för min del om titeln som testets vinnare. Jon testar också och föga förvånande tycker han att den är lite väl mjuk. Han får genomslag in mot foten, men skidan håller ändå emot ganska bra. Jon tycker att framförallt tailen är väl mjuk och vill ha mer stöd. Atomicen påminner om Revolt i stance och balans, men förpackar egenskaperna i ett lättare, mjukare och smidigare paket. MnO ger högsta betyg. Jon delar också ut höga betyg, men med brasklappen att åkaren måste gilla mjuka skidor. En riktig favorit som rekommenderas varmt till dig som vill ha maximal lekfullhet.

 

[RandoScando]

"Äntligen!"
- Gert Fylking

 

[Heddious]

 

[Bud66]

Grymt bra!!

 

[rabbit]

Luftfärder undveks helt.

"I don't play on jumps, I ski"
-Jeremy Nobis

Tack för test. Nu vet jag vad jag måste provåka på helgen i Åre

 

[Bgn]

Underbart att återigen läsa ett riktigt skidtest som är ärligt, personligt och utfyllande.

Mycken tack

 

[Ruben]

 

[TopiNieminen]

⛷⛷⛷

 

[miol11]

Fantastiskt vad glad jag blir att få läsa så välskrivna analyser....hatten av

 

[ARE1977]

 

[Ashtraymofucku]

Som man har längtat efter de legendariska MNO & CO skidtestet! Tusen tack, grymt skrivet och välformulerat.
Enda skidan man önskade varit med är Head Kore, för man står i valet å kvalet att byta från Kore till antingen BC anima, bent chetler, eller Revolt som verkade väldigt trevliga, dock kanske lite väl breda för svenska förhållanden...

 

[erik_lagg]

@Ashtraymofucku provade mina revolt 121 i helgen i Ramis. Som väntat stämde allt med MNO:s beskrivning ovan. Tycker den funkar bra även i pisten. Otroligt grepp. Jämförde med Fusion Reload som var mindre lekfulla förstås men greppet var liknande (nu var det ju inte blåis dock). Känslan är dock att revolten är lite kort och att det är lite för lite skida framåt. Jag är själv 174/70 och skulle överväga den längre om man var större iaf.

 

[free_fall]

Det här är som om den gamla goda Salomon Rocker2 122 återkommer efter ett år på träningsläger med en demontränare.

Sällan har så mycket köpsug infunnit sig baserat på en enda välformulerad mening...

 

[MnO]

Sällan har så mycket köpsug infunnit sig baserat på en enda välformulerad mening...

Bara att handla Jon kommer att köra på Revolt i år för övrigt vilket får ses som det bästa betyg han kan dela ut.

 

[MarkusO]

Jag ämnar lufta en för mig helt ny kategori skida kommande två helger - Rossignol BC 100 Positrack. En XC/BC-crossover för typ rolling terrain-åkning. Med spann och fäste + tiprocker. Kör den med inserts och möjlighet till byte mellan längd-BC-bindning (Rottefella BC) och tech (ATK HR10). Vikt ca 1100gr. Vridstyvhet: Nej. Ska driva den med en Atomic Backland Carbon doja.

Oklart om den går att åka på. Återkommer... :p

 

[Redaktionen]

Länge har det legendariska testgänget MnO och hans vänner legat i det digitala dammets allra mest orörda hörn. Men nu är halva styrkan tillbaka med ett initierat, analytiskt skidtest av ett gäng nya friåkningsskidor.

Läs hela artikeln:

Mno & Company tillbaka med skidtest

Länge har det legendariska testgänget MnO och hans vänner legat i det digitala dammets allra mest orörda hörn. Men nu är halva styrkan tillbaka med ett initierat, analytiskt skidtest av ett gäng nya friåkningsskidor.

www.freeride.se

 

[Heddious]

Jag ämnar lufta en för mig helt ny kategori skida kommande två helger - Rossignol BC 100 Positrack. En XC/BC-crossover för typ rolling terrain-åkning. Med spann och fäste + tiprocker. Kör den med inserts och möjlighet till byte mellan längd-BC-bindning (Rottefella BC) och tech (ATK HR10). Vikt ca 1100gr. Vridstyvhet: Nej. Ska driva den med en Atomic Backland Carbon doja.

Visa bilaga 1465

Oklart om den går att åka på. Återkommer... :p

Käre värld, vad är ens det där?!??! Ser fram emot en rapport.
Knäckte mig f.ö. lite över "Vridstyvhet: Nej". :D