Det kommer att bli en liten utläggning här, men vad det hela kommer kring är hur man ser på skidåkning. Är skidåkningen blott ansedd som nöjesresa, att komma iväg med familjen, dra några repor och sedan dricka jägermeister på afterski, istället för Thailand, eller handlar det om en idrott, precis lika som fotboll? Man skjutsar ungarna till backen fyra gånger i veckan och hjälper till med att sätta banor och bemanna serveringen i fiket. Är man kanske personen som vill leva sitt liv runt skidåkning, genom att åka maximalt antal dagar per år, gärna Sverige eller världen runt?
Skidåkning är en väldigt bred sport med utövare av alla intressen. Vad som håller på att hända i Sverige är att skidåkningen marginaliserar övriga grupper andra än sportlovsfirargruppen, den del av skidåkarna som hyr skidor, bränner pengar på afterskin samt ett dyrt boende. Detta är nog rent krasst den allra största gruppen. Här ligger marknadsintresset. Du kanske tycker jag är radikal i mina åsikter, men här anser jag ett stort problem finnas när de allra största skidanläggningarna hittar sin mest lukrativa intressegrupp. Inte nog med att priserna anpassas, stiger, på orten i fråga så marginaliseras mindre orter. När jättarna växer försvinner närliggande orter. Kolla på vad som hänt med Sunne eller Almåsa. Vad är då effekten? Man kan tycka att nedläggningen av två skidorter som drivits olönsamt inte är mer än rätt. Problemet är att det faktiskt är idrottsplatser, där människor finner ett sammanhang samt där barn växer in i sitt skidintresse för livet. Detta är något den vinstdrivande aktören aldrig kommer ta hänsyn till. Hit når inte marknadsintresset starkt nog. Kapitalismen är kortsiktigt, det måste den vara, den hänsynstagande aktören går snart i konkurs annars. Har man läst Marx teorier förstår man vad jag pratar om.
I dag är det viktigare än någonsin att kommuner tar sitt ansvar för de mindre anläggningar. Oavsett om de är kommunala eller drivs av en förening krävs stöd. Tyvärr lever vi en tid där kommuners ekonomi sedan länge varit på nedgång samt där mentaliteten under lång tid varit att näringslivet driver skidåkningen så bra att man kunnat sälja av eller göra nedläggningar och besparingar. Problemet här är att skidsporten inte överlever utan det lokala, kort sagt så håller narrativet att tillfredställa marknaden med största möjliga egna vinst att äta upp skidåkningen. Om vi inte har lokala backar, var ska vi då lära oss åka så vi blir intresserad av riktiga fjäll?
USA är ett ledande skräckexempel på denna utveckling jag talar om. Här har man funnit att man tjänar mest pengar på lyxturisten. Användaren Glisseur länkade två bra videoklipp som till viss del ligger till grund för mina tankar.
När du talar om marknaden som du och jag, så känner jag igen argumenten från högerriktade tankesmedjor. I en enkel idealism så visst. Som studerande och heltidsarbetande fritidspedagog så funderar jag på om jag ens har råd att åka skidor i vintern. Jag känner mig utesluten, marginaliserad av marknaden. Lyx och flärd i Åre är inte vad min skidåkning handlar om.
Men var ska jag vända mig?
/Radikalt ivrig idrottsidkande idealist.
